Småstaden vid älven

I en av sina sagor, Valters fjärde äventyr, berättar Zachris Topelius om sitt alter egos första steg på lärdomens bana. För de flesta barn, före barnträdgårdarnas och daghemmens tid, betydde steget in i skolvärlden också ett steg ut ur en trygg och kärleksfull hemmiljö. Plötsligt ställdes stora krav, som det inte alltid var så lätt att leva upp till, och lika plötsligt kom en ny och obeveklig auktoritet in i det lilla barnets liv.

Skildringen av Valters upplevelser är naturligtvis inte helt självbiografisk, men en viss autenticitet kan man nog räkna med. Den första lärarinnan var ”moster Sahlbom”, som enligt Självbiografiska anteckningar ”icke var av de överdrivet stränga, men hade fruktansvärda fingrar, enkom skapade att gripa i en yvig lugg”. Här är det kanske skäl att påpeka att ordet moster på den tiden användes ungefär som ordet tant brukades, innan barn började säga du till alla.

Världen blev genast litet större, när skolan kom in i bilden. Moster Sahlboms lärdomar var emellertid snabbt inhämtade, och så blev det ”vindskammarskola” och senare skolgång i Uleåborg. Sedan åkte Zachris på hösten 1832 ”med spänd pistol genom Tavastlands skogar” till Helsingfors. Där bodde han hos Runebergs, där ”magistern” förberedde honom för studentexamen. Och sedan fortsatte Zachris sina studier vid universitetet, men till loven kom han hem till den lilla staden vid älven.

”Moster Sahlbom”
Teckning av Hilda Olsson.
Nykarleby stad.

Den som tror att studenten kom till en sovande idyll, kommer genast på andra tankar då han bekantar sig med hans dagböcker. Den 13 juni 1835 är Zachris med om ”ett döpelsecalas på Djupsten för tvenne nya Neptuni döttrar”. Det var inte någon liten tillställning. På midsommaraftonen fick man inte glömma ”knytorna”. Ungdomarna sökte upp någon åker i närheten, 1838 var det ”prostens åker åt Jeppovägen ”, och så knöt alla olikfärgade garnändar kring de späda stråna. Runeberg skriver i dikten ”Flickan knyter i Johanne-natten”, att den röda färgen var glädjens, den gröna kärlekens och den svarta sorgens färg. På midsommardagen gällde det att ta reda på vilka ”stänglar” som hade vuxit mest. En god bild av hur det kunde gå till ger Zachris i sin dagbok för den 23–24 juni 1837.

Sommarliv betydde ju också i stor utsträckning skärgårdsliv, men däremellan vistades man också i staden och då företogs promenader, t.ex. till det litet mystiska Beckbruket, som Zachris för första gången besåg invändigt den 24 augusti 1840. Vintern var visiternas och balernas tid. Den 5 januari 1837 går Zachris på visit tillsammans med sin mamma och i dagboken redogör han för småstadens sociala struktur, som synbarligen har stötts och blötts tillsammans med sockerbröd och pepparkakor: ”Bland annat befanns vår lilla stad äga 5 noga skiljda och sinsemellan rangsjuka societéer. – 1: noblessen, köpmännerna, embets d:o och en del skepparfruar – den minst småagtiga af alla, som alltid är fallet i sådana relationer. – 2: Skepparfruarna, mycket på sin kant. – 3: Handtverkarne, de förmögnare, de afundsjukaste, mest tillgjorda af alla. – 4: Sjömännerna och deras qvinfolk, hvartill höra flere af de såkallade jungfrurna, och 5: drängar och pigor, så i staden som nära i granskapet. – Alla dessa bilda egna cotterier och gillen, som alla sträfva att sjelfva höja sig till classen ofvan, men hindra classerna nedom att upstiga. – Sådan är en småstadsverld.”

Den här småstadsvärlden och särskilt de människor som levde och verkade där skildrar Topelius på ett något mera kritiskt sätt vid vuxen ålder. I ”Resebrev och hågkomster” berättar han om uppståndelsen i Nykarleby, när man hade fått veta att Runeberg efter invigningen av den kända fiskarstugan i Jakobstad skulle passera Nordens Betlehem. Både Runeberg och Topelius var säkert tvungna att lyssna till åtskilliga tal i ”tullförvaltarestil” därmed intet ont sagt om tullförvaltare – och skålarna blev ofta nog alltför många i de flesta av stadens ”societeter”, noblessen minsann inte undantagen.

Nåja, Zachris hörde till ”noblessen”, låt vara att han inte levde i något ekonomiskt överflöd. Hösten 1835 hade han stannat i Nykarleby och den 14 oktober skriver han om ett viktigt evenemang: Marknad i Nykarleby. I samband med sådana händelser besöktes staden ibland av de märkligaste ”konstnärer”. En del av dem inkvarterades i den gula byggningen på Kuddnäs, bland dem kanske lindanserskan Felicia Casper, som den sjuåriga Zachris blev så förälskad i att han för att avreagera sig kastade ”hundrade snöbollar mot Kuddnäs trappa”. Han berättar om det i en uppsats som Zachris Schalin refererar till i sin bok om Kuddnäs. Zachris syster lär också, enligt sonen, på sin ålderdom ha kunnat påminna sig personer som doppade sina fötter turvis i tenn eller bly och i vatten. I ”Lindanserskan” är det Alexander som sysslar med sådana konster. Felicia har fått behålla sitt förnamn liksom systern Gouvernina, men fadern, som excellerade i att gå på styltor, har blivit omdöpt. På styltor gås det i alla fall också i berättelsen.

Gula byggningen på Kuddnäs.
Foto. Kuddnäs museum.
[Notera pärttaket och elstolpen till höger! Delförstoring.]

Det som gör ”Lindanserskan” alldeles särskilt intressant är anknytningen till den tidigare nämnda kärleksupplevelse som den unge Zachris hade på Kahra gästgivargård. Här är det liksom i verkligheten fråga om ”mannen av börd och kvinnan av folket”. Den problematiken återkommer ju också i en av Topelius mest kända berättelser ”Gröna kammarn på Linnais gård”, låt vara att det där är den unge mannen som är av ”folket”. Egentligen var han ju inte det och det var inte heller Felicia. Därför kunde det sluta lyckligt i berättelserna, vilket det ju inte gjorde, i romantisk mening, i Kahrafallet. Det förefaller som om Topelius hade haft allvarliga planer på att ”uppfostra” sin Greta på likartat sätt som Felicia i novellen ”civiliserades” för att bli presentabel i societeten. I verkligheten var ”folket” klokare, och så slutade den historien säkert lyckligare än den planerade mesalliansen skulle ha blivit. Vilken av Nykarlebys ”societeter” skulle ha slutit Greta på Kahra till sitt bröst?

Om somrarna i Nykarleby bjöd på omväxlande upplevelser och i ungdomsåren var fyllda av både lyckliga svärmerier och bittra besvikelser, var de ritualer som omgav och präglade julfirandet av ännu större betydelse, först för Zachris själv och senare för hans många läsare. Julen på Kuddnäs, så som Topelius beskriver den, har blivit ett slags modell för det borgerliga sättet att fira jul i vårt land. Man behöver bara påminna sig om vilken central ställning julvisan ”Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt” har fått i vårt julfirande. Men den sången var ingalunda den enda med anknytning till julen, som Topelius skrev. ”Juleljus” tonsattes liksom den förstnämnda av Jean Sibelius, men har blivit populär endast som solosång.

Solveig von Schoultz har berättat att hon i sin farfars hem blev bekant med Topelius juldagsbetraktelse i ”Evangelium för barnen”. Hon tyckte att det inte var så det skulle vara. Hon ”behövde höra När det begav sig”. Alla har sina traditioner. Vi är väl många som har svårt att tänka oss en riktig jul utan ”Varför ringa klockorna? Varför klinga bjällrorna?” Att klockorna ”ringer” och bjällrorna ”klingar” i den här bearbetade versionen beror på att Topelius också nu måste få sin vilja fram med texten. I ”Från Kuddnäs till Björkudden” relaterar Paul Nyberg Topelius: ”Kyrkan talar till barnet med samma språk som till den vuxne. Det tröttar barnet och stöter henne bort.” Han citerar också ur ett brev till Aina den 17 september 1893: ”Barnen skola umgås med Gud som med far och mor, annars somna de eller bliva skrymtare”. För dagens barn är verbens pluralformer ”Kanaans tungomål”. Om julbetraktelsen skall kunna komplettera eller ersätta julevangeliet i dagens julfirande i hemmen, måste texten göras litet modernare

Valters fjärde äventyr:

När man är lat får man akta sin lugg

Nu var det tid för Valter att börja sin skolgång. Han var ju sex år gammal, han kunde segla i tråg, kasta trissa, slå ihjäl hundar, åka kälke och uträtta andra nyttiga saker. Dessutom kände han i sin bilderbok lejon och tigrar, elefanter och noshörningar, för att inte tala om hans nära vänskap med Caro, Bravo, Putte och Kuckeliku. Men blev det fråga om att läsa i en ordentlig bok, riktigt tryckt med titelblad, pärmar och små och stora bokstäver, ja, då såg inte Valter något annat i boken än underliga streck, det ena krokigt, det andra rakt och allesamman svarta som flugor. Valter ansåg att den onödigaste saken i världen var att lära sig läsa. Han hade hört att rövarhövdingar och andra tappra män i forna tider inte hade kunnat vare sig läsa eller skriva. När jag blir stor, sade han, tar jag min långa värja och ritar mitt bomärke där mitt namn skall stå, och när jag behöver läsa, skickar jag efter någon munk som läser för mig. Så brukar andra rövarhövdingar göra.

— Kära Valter, sade hans mamma — inte vill du bli rövare och slå ihjäl människor eller plundra andras egendom. Sådant är fult, min gosse. Och dessutom finns det inga munkar här i landet.

— Finns det inte munkar, så finns det väl skolpojkar, svarade Valter. — Jag befaller dem att läsa för mig.

— Men om du inte kan läsa, blir du narrad upp i ett träd, sade fadern. — Du blir så dum som ett spån, och alla klokare gossar skrattar åt dig. Allt det fina och nyttiga som står i böcker får du inte veta, och Guds ord får du inte lära dig och inga vackra sagor får du läsa. Oxen som går på ängen bölar åt dig: — Jag är bättre än du. Caro som morrar vid trappan skäller på dig: — Jag är klokare än du. När du går i skogen, ropar träden till varandra: — Där går den dumme Valter, som inte kan läsa! Minsta fjäril, som fladdrar kring blommorna, säger till dig: — Jag kan allt som jag bör kunna, men Valter kan inte det som han borde kunna och som han snart skulle lära sig, om han inte var lat. Då går du som en onyttig varelse genom världen, och allting i naturen och alla fattiga barn ropar till dig: — Tänk, om vi hade fått lära oss läsa. Vi skulle nog inte ha varit så dumma som Valter var!

— Men jag vill inte läsa, jag vill springa och leka hela dagen, ropade Valter.

— Din vilja, svarade pappa. — Vet du var du har din vilja? Jo, i mammas förklädsficka. I morgon skall du börja läsa för mor Susanna, och därmed punkt.

Om kvällen, när Valter lade sig, tänkte han: I natt skall jag inte sova, och när allt är tyst rymmer jag till skogs. Där träffar jag helt säkert någon rövare, och så ber jag honom lära mig att bli rövarhövding när jag blir stor. Det är mycket roligare än att läsa.

Just som han tänkte så, fick han sand i ögonen, och Nukku Matti kom, och Valter sov som en gris ända till morgonen.

När klockan var sju på morgonen, kom hans mamma till sängen. — Stig upp och klä på dig, så följs vi åt till skolan, sade hon.

Valter började gråta.

— Inte är det här någonting att gråta för, tröstade modern. — Nog går det för dig som för alla andra. Låt oss bara försöka, så får du se.

Vad kunde Valter göra? Han måste till skolan och följde med tunga steg efter mamma till den fruktade mor Susanna. Hon var en amper och sträng gumma. Mössa hade hon och brun kofta och ett par gröna glasögon med mässingsbågar, som knep henne om näsan. Hon satt i en hög skinnstol vid bordet och bredvid sig hade hon en strumpstickning och ett ullgarnsnystan och ett ris. Vid bordet satt fyra barn, två pojkar och två flickor. I rummet fanns ett stort skåp och på väggen hängde två tavlor ur bibliska historien. Den ena föreställde Absalon, som fastnade med sitt långa hår i en ek, och den andra Haman, som blev hängd i en galge. Dessutom hängde där tavlor med bokstäver och siffror och minst fyra , som skolflickorna hade sytt. På en stol bredvid skåpet satt en mops, som var litet argsint och morrade sin välkomsthälsning.

— Kära mor Susanna, sade Valters mamma — var så snäll och lär min gosse läsa! Är han lat, så spara inte på riset. Han skall tacka er för det, när han en gång blir stor.

— Nå, nå, sade mor Susanna — kanske riset inte behövs. Jag ser att gossen har tillräckligt lång lugg.

Det gick en kall rysning genom Valter, när han hörde talas om sitt långa hår, som han inte hade velat låta klippa. Och när han såg på mor Susannas långa magra fingrar, önskade han av hela sitt hjärta, att hans huvud hade varit stubbat så kort som en rysk soldats. Nu gick också hans mamma bort, och så började man på fläcken med läsningen. Det var allt litet svårt i början, men det gick i alla fall, för Valter kunde inte glömma den långa luggen och de ännu längre fingrarna, som hotade att gripa tag i den.

En stund gick det alltså riktigt bra. Då morskade Valter upp sig och tänkte: Jag är en karl, och mor Susanna är bara en gumma. Inte törs hon röra min långa lugg; hon är bestämt rädd för mig.

Nu körde en kärra förbi, så att det skramlade i fönsterrutorna. Strax kastade Valter boken ifrån sig och sprang till fönstret för att se. — Vad gör du pojke, ropade mor Susanna. Men Valter låtsades inte höra. Han såg och såg, så att näsan blev platt mot fönsterrutan.

— Jaså, är du av den sorten, sade mor Susanna. Och utan minsta krus steg hon upp och tog ett par steg. Därpå tog de långa magra fingrarna ett tag i den långa luggen och så blev Valter ledd vid luggen tillbaka till bordet. Här gavs det ingen pardon.

Valter grinade förskräckligt illa och var djupt sårad.

— Jag vill gå hem till mamma och pappa, skrek han. — Jag är här på försök!

— Nåja, det är bra att du har fått försöka, sade mor Susanna. — Var nu en annan gång uppmärksam och lydig, så slipper du lugg, min gosse!

Valter betänkte sig. Låter jag klippa min lugg; tänkte han, så kan det hända att jag får smaka riset. Men om jag skulle läsa ordentligt? ... Inte för riset! Liksom jag vore rädd för riset! Jag är inte alls rädd för riset! Men det vore, dumt att bli dum. Och att oxen skulle tycka sig vara bättre än jag! Och att Caro skall skälla på mig! Och att de andra pojkarna skall skratta åt mig och säga: — Se, där går den dumme Valter, som ingenting kan! Jag skall visa dem att jag kan. I morgon dag skall jag läsa ordentligt.

Ur Runeberg och Almqvist i Resebrev och hågkomster

Den 24 juli (1851) hade Runeberg, åtföljd av Duncker, en son till hjälten från 1808, återvänt över Vasa till Finland och mottagit en inbjudning från Jakobstad till en sommarfest i närheten av denna hans födelseort. Det var då stadens invånare överlämnade till honom som minnesgåva hans faders forna fiskarestuga på på Alholmen, där skalden själv som gosse rott, seglat, fiskat och jagat i alla förtrogna vikar och sund. Gåvan mottogs såsom ett kärt barndomsminne. Festen var i och omkring den lövprydda stugan och hade församlat både gamla och unga, som tävlade om att visa hedersgästen sin tillgivenhet.

Allt var sång, hjärtlighet, glädje, grönska och strålande vattenspeglar i den härliga sommarkvällen. Där upptäcktes än en grånad fiskare, än ett kvarlevande original av dessa egendomliga småstadsborgare, vilka Runeberg särskilt favoriserade och med vilka han nu fick utbyta minnen från pojkåren. Hans förkärlek för dessa forna pojkstreck och skolhistorier, vilka han kunde berätta som ingen annan, förenade sig nu med alla livande intryck av barndomens luft och detta natursceneri, som han besjungit i ”Svanen”. Han var glad, språksam och förtrolig med alla. För Jakobstad, som för honom själv, blev denna kväll, eller rättare denna natt, oförgätlig.

Ty när Runeberg var helt sig själv, så fanns så vardagliga ting som tid och urtavlor ej mera till. Han hade genomvakat mången natt med studenter, kadetter och viltfrämmande ryska köpmän; hur skulle han nu komma ihåg vilans timmar! Han fortfor att samla omkring sig en tät krets av lyssnande åhörare, ofta avbrytande sig själv med skämt och frågor till de bekanta från barndomsåren, Men fanns för honom ej tiden till, så fanns den för åhörarna. Småningom, ogärna, men under trötthetens tyngd, började kretsen att glesna. När solen gick upp, var den manstark ännu, men när den stod rätt i öster kvarstod endast fyra och en halv. Den halve var den siste av värdarna, vilken somnat på gräsmattan. De fyra var Runeberg, hans svåger borgmästaren Tengström, Duncker och undertecknad, som på en vänlig vink skyndat hit från Nykarleby.

— Nu kan det vara tid, sade Tengström, att gå till frukosten hemma hos mig.

Förslaget antogs. Den halve ficks med möda på fötterna, och den nära en halv mil långa landvägen till staden anträddes till fots. Vi gick stundom tysta, stundom ännu i livligt samspråk om minnena från den svenska resan. Av grannlagenhet för Runeberg hade intet ord på hela kvällen och natten blivit yttrat om Almqvist. Nu, när en tystnad uppstod och jag gick på skogsvägen vid Runebergs sida, vågade jag detta ord, som hela tiden bränt mig på tungan.

— Och Almqvist! sade jag.

Han teg; ingen avbröt denna vältaliga tystnad. Slutligen grep han mig hårt i armen och svarade med en röst, som darrade av rörelse:

— Ser du, när vår Herre spelar en vacker visa, frågar han ej efter om han väljer en sprucken fiol.

Jag behövde ingen förklaring. Med eller utan skuld inför människor, spruckna fioler är vi alla inför den eviga harmonin.

På hösten samma år besökte jag Runeberg i Borgå. Hans välbekanta hemtrevliga rum, desamma som nu oförändrade vårdas för eftervärlden, var sig lika med sina tavlor och blommor. När jag trädde in i det smala mellanrummet mellan hans två övriga, det med rävskinnen och det med fågelbrädet, stannade jag framför Almqvists väl träffade och lika välbekanta bröstbild i olja, målad av Mazer, tror jag, i naturlig storlek.

— Han hänger kvar, anmärkte jag.

— Vad menar du? frågade Runeberg.

— Jag har vänt min Almqvist mot väggen.

— Vänd honom rät igen! var det korta svaret.

Vid hemkomsten dröjde jag ej att följa vinken. Än i dag hänger min Almqvist i fotografi rät på min vägg, såsom Runebergs Almqvist hänger på hans. Ingen vet hur vi själva en gång skall hänga i Guds mottagningsrum. Varför skulle vi döma vackra visor?

Jag tillägger en liten episod, som ej stod i något samband med Almqvist, men väl med festen vid Runebergs stuga den 24 juli 1851.

På eftermiddagen samma dag blev det bekant i Nykarleby, att Runeberg skulle passera staden på hemväg till södra Finland och Borgå. Mer behövdes ej för att i hast samla den lilla stadens ungdom på bron över älven för att där sända skalden en avskedshälsning. Han kom ganska riktigt klockan sju på aftonen i sin enkla kurirkärra med Duncker vid sin sida. ”Vårt land” uppstämdes, alla näsdukar viftade, ett regn av blommor överhöljde kärran och bron. Runeberg hälsade vänligt, utan att stanna, och var försvunnen.

Fem minuter därefter kom några ekipage med herrar från staden i sporrsträck över bron. ”Till Jutas!” lydde signalen. Jag sprang upp till en av de åkande, och snart hade vi hunnit upp de resande på det genom Döbeln och Fänrik Stål så bekanta Jutas gästgiveri invid slagfältet, en knapp halv mil söder om staden.

Så kunde det ha sett ut, när Zachris reste förbi Jutas till Helsingfors ”med spänd pistol”.
Litografi. Äg. Allan Brunell.

Man spände då skjutshästen för de resandes kärra. De själva var i gästrummet och påtagligen icke roade av ett nytt uppehåll efter sin genomvakade natt. Men när känner patriotismen, i synnerhet den vid glaset, förskoning för sina offer? Herrarna från Nykarleby hade medfört en korg champagne och berett sig att värdigt fira slaget vid Jutas, denna gång med ett sjöslag.

Runebergs blick mulnade, men han var gentleman nog att tålmodigt åhöra ett tal i tullförvaltarestil till ära för Döbeln och adresserat till det odödliga minnets odödlige sångare. Skålen tömdes, talaren väntade blygsamt ett svar.

— Jag tackar herrarna, sade Runeberg, tog sin hatt och gick emot dörren.

— Men ett glas ännu, ett enda för Jutas! Vi är på Jutas!

— Jag tackar, nej. Hästen är förspänd.

— Finns det då ingenting, som kan förmå vår ärade gäst att skänka oss ännu några minuter?.. Jo, det finns ett! utropade talaren, triumferande över sitt lyckliga infall.

— Mina herrar, jag har den äran att föreslå en skål för professorskan Runebergs välgång!

Runeberg smålog, sköt brickan ifrån sig, bugade kort och svarade:

— Farväl, mina herrar. Den som vill min hustru väl, skall icke supa ihjäl hennes man.

I nästa ögonblick rullade kurirkärran bort mot ett annat nära beläget slagfält, tre mil därifrån, det vid Oravais.

Av det tillämnade stora sjöslaget vid Jutas blev den gången intet. Ett varaktigare minne, ett stort klippstycke av grovhuggen granit med Döbelns porträttmedaljong i brons, står nu vid sidan av fältet, där han banade väg för den slagna finska härens sista återtåg mot den snöiga norden.

Marknadsvisa

Se, nu skiner solen röd och grann,
se, nu droppar korn ur gyllne ax i logen!
Se, nu får var tös sin fästeman,
och var gosse får en mö så trogen.
Nu är marknad, bonden far med lass till torg,
gumman radar ägg och rovor i sin korg.
Se, nu skiner solen röd och grann,
se, nu droppar korn ur ax i logen!

Kom, min lilla rosenröda vän,
kom och låt oss om i glada dansen svinga.
Marknad kommer ej så snart igen,
och vem vet, när vi härnäst få springa.
Livet är ett stånd, där sorgen väges ut,
glädjen väges in, och så är markna'n slut.
Kom, min lilla rosenröda vän,
kom och låt oss glatt i dansen svinga!

Lindanserskan

Det är överste Hemming som står för den sjunde berättelsen i samlingen Sägner i dimman. I början av berättelsen, som är så lång att jag tillåter mig att förkorta den en aning, presenterar översten den manliga huvudpersonen, baron Stanislas. Baronen är ende son till änkan efter en general, friherrinnan Elisabet, som är mycket förmögen och bosatt på ett gods i Viborgstrakten. Denna friherrinna har bett översten att ta Stanislas under sina vingars skugga. Stanislas har nämligen, trots sitt tillbakadragna och lugna sinnelag, av mer eller mindre oförklarliga skäl råkat befinna sig på ”ett mindre välkänt utvärdshus” tillsammans med en kamrat, som på grund av sina allvarligare förseelser på samma plats har blivit relegerad från kadettkåren. Stanislas får också ”svarta kulor för uppförande” och placeras vid en skarpskyttebataljon långt inne i Ryssland.

Överste Hemming tjänstgjorde vid samma bataljon och han och Stanislas tillbringade tre år tillsammans. Friherrinnan Elisabet hade berättat för översten att hennes son av någon anledning var rädd för unga damer och att hon därför fruktade för att han skulle råka ut för flickor av mera tvivelaktig karaktär. Översten försökte introducera ”kvinnohataren” i chefens familj, där det fanns flickor i lämplig ålder, men Stanislas tog till flykten. ”Allt strandade mot hans otämjeliga blyghet”.

Så till berättelsen!

Jag riskerade inte flera försök. När min unge vän efter de tre åren hade avancerat till underlöjtnant, kommenderades vår bataljon till Finland, där man väntade engelsmännen, och förlades i en liten stad vid västkusten. Tiden förflöt tämligen enformigt under fåfäng väntan på fiendens anfall. Något skulle vi roa oss med under lediga stunder, och vi red därför ut, på rekognosering hette det, men i verkligheten i hopp om att i skogen lyckas knäppa en tjäder, en rapphöna eller en hare. Bravo följde oss ... jag befarar att detta ädla föremål för en jägares stolthet inte är känt av mina ärade åhörare. Jag skall således endast tillägga att Bravo var den flinkaste fågelhund som någonsin apporterat snäppor från Bessarabiens sumpmarker.

Det var en mulen eftermiddag i september, när Stanislas och jag red på en smal gångstig vid sidan av den brusande älv som flöt förbi staden. På något avstånd såg vi en hög bro, där landsvägen ledde över en fors. Utsikten var pittoresk och vi höll därför några minuter stilla. Två gossar sysslade under bron med något slags fiske. Förmodligen gällde det nejonögonen, som vid denna årstid söker sig uppför forsarna. Medan vi betraktade gossarna, hördes ett dånande ljud. Två tunga resvagnar körde fram över bron och gossarna tittade upp. I samma ögonblick sågs ett rött föremål sväva ner från den höga bron? störta i forsen och försvinna där.

— Vad var det, ropade vi båda på en gång.

Avståndet var för stort för att vi skulle ha kunnat urskilja föremålet, men antagligen var det ett knyte eller en schal, som hade tappats från någon av vagnarna.

Vi skulle inte vidare ha bekymrat oss om denna obetydliga händelse, om vi inte hade sett de båda gossarna med märkbar brådska klättra över stenarna till stranden på den sida av älven där vi befann oss. Vi red närmare och frågade varför de hade så bråttom.

— En människa! En människa! skrek de. Någon har fallit från bron i forsen.

Floden flöt åt vårt håll. Vi tyckte oss upptäcka något rött, som i det starka strömdraget än flöt på ytan, än begravdes i virvlarna.

— Bravo! ropade jag. Apporte!

Det kloka djuret var i blinken vid stranden, hoppade vädrande från sten till sten och störtade sig slutligen modigt i den brusande strömmen.

Vi satt av, lämnade hästarna i gossarnas vård och skyndade också vi till stranden. Bravo hade det besvärligt i den strida älven, men vi kunde se att han på den motsatta stranden försökte hålla fast ett flytande föremål. Vi sprang närmare och såg honom hålla ett rött tygstycke mellan tänderna. En båt var vår första tanke, men någon sådan syntes inte till. I ett nu såg jag Stanislas kasta uniformsrock och stövlar. Nästa ögonblick hade han kastat sig i strömmen.

Han hade mod, den grubblaren. Stark var han också, men hur han kom över den rasande strömmen, mellan dessa slippriga, med hal mossa beklädda stenar, det är mig en gåta. Över kom han i alla fall. Jag såg honom ta tag i den röda flik som Bravo höll fast. Efter fliken följde en arm, efter armen en mänsklig gestalt ... Jag sprang längs stranden och fann äntligen tack vare gossarnas upplysningar ett lugnvatten nedanför forsen och en båt.

När jag hade tagit mig över till andra stranden, såg jag min kvinnohatare sitta på en klippa med en ung flicka i sina armar. Flickan var insvept i en eldröd kappa och blödde ur ett sår i huvudet, men var otvivelaktigt vid liv. Stackars gosse, han betraktade henne så förvånad, som om han inte. alls kunde begripa hur en sådan varelse kunde finnas på jordens yta. Att flickan kanske behövde få hjälp med att återkallas till livet föll honom inte in.

Jag hade knappt hunnit börja med de vid sådana tillfällen brukliga åtgärderna, förrän några besynnerliga figurer banade sig väg till oss över åkrar, diken och gärdsgårdar. Främst visade sig en lång svartmuskig karl, hälften rövare, hälften gentleman, klädd i en grå blus av hamptyg, dragen över en urblekt, luggsliten röd sammetsrock. Efter honom kom en liten karl i narrkåpa med bjällror, två karlar och två gossar i något slags fantasikostymer och slutligen en fet duenna [förkläde], som ledde en gråtande flicka om tio eller elva år vid handen. Till främlingarna anslöt sig snart några nyfikna från staden, bland annat en bokhållare som var ute i affärer.

Den långa svartmuskiga karlen kastade sig över den nödställda flickan och mumlade i en ton mitt emellan förtvivlan och raseri: —

— Ein Arzt! Ein Arzt!

— Vad säger han, frågade en bondkvinna, som dammig och svettig kom från en närbelägen ria.

— Han säger att det vore bra att gnida henne med harts, tolkade bokhållaren, som förstod tyska efter en sommarresa till Lübeck.

— Harts, fnös kvinnan föraktfullt, sköt undan de nyfikna, lyfte flickan på sina armar och bar henne till rian. Den långe gjorde ett halvhjärtat försök att hindra henne.

— Was ist das, utbrast bokhållaren, samlande hela sin tyska lärdom.

— Das Penttula Lisu versteht sich auf das.

— Hol' dich der Pest! röt främlingen.

— Meine Tochter, denk' ich, wird doch erwachen.

— Han håller en präst, upprepade tolken och påstår att doktorn skall dänga henne ur vaken.

Penttula Lisu var så välkänd på orten för sina underkurer med folk och fä, att till och med jag hade hört rykten om hennes skicklighet. Med någon svårighet lyckades jag få främlingen att överlämna flickan i Lisus kloka vård. Det dröjde heller inte länge förrän Lisu kunde föra flickan, livslevande, till fadern.

— Vad kostar, frågade karlen och drog fram en smutsig skinnpung ur lädergördeln som han hade om livet.

Penttula Lisu lade den högra handflatan mot den vänstra, blåste på händerna och strök ett tag.

— Låt bli att slå barnet, sade hon.

— Har han slagit henne, frågade jag.

— Om inte det står präntat på flickstackarns skuldror, vill jag inte läsa i bok mer, sade Penttula Lisu.

Jag betraktade flickan. Hon såg ut att vara knappt mer än femton år, vacker, mörkögd, mörkhårig, men med ett förskrämt och lidande utseende. Såret i hennes huvud blödde ännu. Hon tycktes inte vara. särskilt glad över att ha blivit återkallad till livet, och var så svag, att hon måste bäras till vagnen.

— Hur var det möjligt att er dotter kunde falla ur vagnen och över brons ledstänger, frågade jag på tyska.

Den långa karlen räckte mig ett stort rött visitkort, där man på tyska och ryska läste namnet Barthold, kallad Europas Herkules, förste hovkonstnär hos jag minns inte vilken furste, m.fl. titlar och rekommendationer. Jag hade sett liknande visitkort förut och var inte imponerad.

— Er dotter hoppade alltså med avsikt i strömmen, fortsatte jag, när han inte svarade på den första frågan.

— Hoppade, upprepade Herkules indignerad.

— Vem anser ni mig för? Paschalusta, min dotter dansar på lina. Makalös, ers nåd, den främsta i sin konst i Europa och Amerika. Ni skall snart få tillfälle att beundra hennes talang. När vi kom till bron, sade jag till Lieschen: se där, mitt kära barn, ett underskönt tillfälle att redan före vår ankomst väcka förvåning. Du ser dessa ledstänger! Dansa över dem så behagfullt som bara du kan det. Vem var villig, om inte min Lieschen? — Du vet, min far, sade hon, att jag alltid gärna lyder dina befallningar. Du är alltid så god mot mig, sade hon ...

— Är det också godhet, som har gett upphov till märkena på det olyckliga barnets skuldror, frågade jag.

— Hon lydde min uppmaning — fortfor mannen, utan att låtsa om den senare anmärkningen — och då förstår herr baron ... solen, vinden, strömmen ...också den största artist kan göra ett felsteg. Lieschen snavade ...

Jag vände Europas Herkules ryggen. Jag har under mina resor träffat många konstmakare av olika slag, många av dem de hederligaste och mest aktningsvärda människor. Men herr Barthold tycktes mig vara en av dessa snikna och hårdhjärtade människohandlare, som själva i sin barndom har blivit köpta och sålda och därefter dresserade med hjälp av hunger och piska, och som därför har tillämpat samma metoder på sina offer. Deras kropp har genom lång övning uppnått en nästan otrolig styrka och vighet, men en vilde i skogen har mera begrepp än de om rätt och orätt, om dygd och självförsakelse, om heder och samvete. Deras lott är den aviga sidan av skådespelarens, jag vore frestad att säga av varje konstnärs tillvaro: samma liv i stundens intryck, samma beroende av en stundom lättrogen, stundom blaserad, alltid tyrannisk publik, som de försöker fängsla och överlista, men utan den äkta konstnärens kamp för idealet, utan hans ingivelse, utan hans sedliga mål att i en skön form förverkliga ett ädelt innehåll.

Upptagen av sådana tankar red jag tillbaka till staden vid sidan av Stanislas. Han var den här aftonen tystare än vanligt och när jag skämtande anmärkte, att han nu för första gången hade hållit en ung kvinna i sina armar, svarade han förströdd att det hade varit alldeles detsamma, om han i stället hade dragit upp en vandrande tiggare ur älven.

Europas Herkules fick den äran att uppträda i stadens rådhus. Följande dag gick den lille narren omkring i staden med en affisch som utlovade de märkligaste förnöjelser. Bland annat skulle någon av åskådarna kunna få uppleva nöjet att låta hugga huvudet av sig, varefter det avhuggna huvudet skulle uppvisas på ett fat och sedan åter, med hjälp av de gamla egyptiernas magiska medicin, utan komplikationer igen fogas till sin rätta kropp. Om ingen ville pröva på den egyptiska medicinen, lovade herr Barthold halshugga sin son Alexander och därefter åter hopfoga honom i fullgott skick. Barn skulle komma in för halva priset. Inga hundar fick medföras.

Den lilla staden var nog oskyldig att imponeras av den oförskämda affischen. Tvivlare saknades inte, men också de ville av nyfikenhet vara med, och när kvällen kom, hade herr Barthold utsålt hus. Bland publiken befann sig även, i brist på bättre nöjen, ortens här förlagda officerskår.

Ett uselt positiv presterade en kattmässa, som åhördes med berömvärt tålamod. Första och andra avdelningen utfördes till allmän belåtenhet. Herr Barthold lyfte, hängande med huvudet nedåt, ofantliga vikter, sonen Alexander tvättade sina fötter i smält tenn, hans bror Napoleon gjorde kullerbyttor i luften och den lilla flickan, som hette Gouvernina, kastade slängkyssar till publiken från den persiska pyramidens topp. Det var ingen som såg att herr Bartholds ridspö lämnade spår på den lilla flickans skuldror, när hon tvekade inför den höga pyramiden.

Så kom den tredje avdelningen. Herr Barthold trädde fram med grym uppsyn, uppvikta ärmar och en väldig bödelsbila i högra handen. Han frågade om någon av åskådarna var hugad att få sitt huvud avhugget i den tämligen ovissa förhoppningen att sedan få det ordentligt tillbaka.

Allmän tystnad. Mot förmodan tycktes ingen av åskådarna vara hugad, kanhända av fruktan för att vid reparationen finna sig av misstag vänd med ansiktet bak i nacken. Redan hade herr Barthold vänt sig till sin son Alexander, för att utföra experimentet på honom, när en av åskådarna verkligen trädde fram och erbjöd sig att bli det utsedda offret. Denna gång blev jag nästan lika förvånad som herr Barthold själv, ty det dumdristiga offret var ingen mindre än min Stanislas.

Herr Barthold betraktade ynglingen med en sannskyldig tigerblick.

— Betänk er väl! viskade han.

— Det kan misslyckas!

— Jag har betänkt mig, var svaret.

— Men operationen är smärtsam ...

— Gör ingenting. Försök!

Ett sådant mod hade herr Barthold inte räknat med. Han vinkade åt delinkventen att följa med bakom fondridån, där halshuggningen skulle försiggå. Dödstystnad härskade bland åskådarna och fruntimren började må illa.

Scenen förblev tom i fem minuter och därefter visade sig Stanislas, följd av konstmakaren, livslevande och med huvudet på dess lagliga plats för publiken. Herr Barthold hade gjort fåfänga försök att skrämma sitt envisa offer, och när detta inte hade lyckats hade han slutligen tagit till bönboken och besvurit protestanten att inte förstöra hans rykte. Stanislas hade gått med på det, på det uttryckliga villkoret att hela halshuggningsmanövern inför publiken skulle förklaras för taskspeleri.

— Mina herrar och damer, förklarade herr Barthold på sin av tyska och ryska sammanblandade rotvälska, — då den högtärade kaptenen inte har velat underkasta sig ...

Stanislas fixerade honom.

— Då han, fortfor den nödställde bödeln, — inte har velat underkasta sig en operation, som är blott ett oskyldigt skämt ...

Ny hotfull blick av motståndaren.

— Det vill säga, en operation, som i verkligheten är endast en synvilla ...

— Säg: en rå och dum synvilla, sufflerade löjtnanten.

— Nåväl, en rå och dum synvilla, som den högtärade kaptenen behagar uttrycka sig; så anhåller jag att i hans ställe få halshugga min son Alexander, som är mera van vid dessa utomordentliga konststycken ...

— Säg: mera van vid ett så oförskämt bedrägeri, inföll än en gång den obeveklige sufflören.

— Jag inte förstå den språk, återtog herr Barthold med illa dolt raseri.

— Den högtärade kaptenen behagar säga den oförskämda bedrägerin ...

Publiken brast ut i en munterhet, som förtog all beräknad effekt av det nu följande grymma experimentet. Herr Barthold grep sin son Alexander vid håret och drog honom bakom ridån. Man hörde bilans tunga fall, ett kvävt jämmerrop, ett plaskande ljud ... man såg den blodbestänkta bödeln i vild triumf rusa fram över scenen med ett avhugget huvud i handen. Huvudet var av vax med ett stycke rått kött fästat vid halsen. Därefter drogs ridån upp. Man såg ett övertäckt bord, på bordet ett stort tennfat och på fatet Alexanders verkliga huvud med stirrande ögon, som likväl olyckligtvis råkade blinka. Anblicken var så kannibalisk man kunde begära, men tyvärr var åskådarna förberedda, och när Alexander sedan trädde fram, bugande och leende, tog man emot honom med stampningar och hyssjningar, värdiga en mera erfaren publik än den lilla småstadens.
(Inf. 2010-09-12.)

Herr Bartholds i början så lovande aktier sjönk betydligt till följd av detta fiasko. Visserligen gav han inte upp utan försökte sig på det ena otroliga underverket efter det andra, men publiken hade fått nog. Felicia Barthold, lindanserskan, sällskapets stöd och publikens gunstling, var efter sitt vådliga fall fortfarande ur stånd att uppträda.

Jag observerade under denna tid min unge vän Stanislas, men ville inte utsätta honom för frågor som han av allt att döma inte ville besvara. Inom honom försiggick något som jag inte förstod. Jag fann honom som vanligt stirrande i sina böcker, men utan att vända bladen eller visa något intresse för allt det som tidigare hade fängslat honom. Att han undvek sällskapsliv var inte något ovanligt, men att han, som tidigare hade varit ett under av punktlighet, nu två eller tre gånger hade försummat exercisen, det förvånade mig. Han besökte regelbundet herr Bartholds föreställningar. Jag hade kunnat förstå det, om han hade gjort det för Felicia Bartholds skull. Hon skulle mycket väl ha kunnat förvrida en ung mans huvud, utan att hugga av det. Men Stanislas hade inte sett henne sedan uppträdet vid forsen. Vad gick åt honom?

Tidigt en morgon, medan jag drack mitt te, anmälde betjänten ett besök av herr Barthold. Jag tillhörde ”den höga adeln” om vars gunst han var särskilt angelägen. Han hade gjort några försök att förnya vår bekantskap från forsen, men blivit avvisad på ett sätt som inte uppmuntrade till att fortsätta försöken. När han hade kommit in lät jag honom stå vid dörren, och frågade vad han ville.

— Herr baron, sade han, — har varit så nådig och hedrat mina föreställningar med sin höga närvaro.

— Ja, jag har sett er som slaktare och hoppas att inte mera få se något så avskyvärt. För övrigt är jag inte baron. Kalla mig kapten!

— Som herr kapten befaller. Unge herr Stanislas har den lyckan att stå under ert beskydd?

— Han tjänar vid mitt kompani.

— Och är förmodligen inte hemma?

— Han har ridit ut. Vad är ert ärende?

— Ers exellens ... jag ber om förlåtelse, herr kapten ... är i den lyckliga ålder när man ännu är ung, men har lämnat ungdomens dårskaper bakom sig. Baron Stanislas är inte så lycklig, han befinner sig mitt i elden.

— Vad angår er baron Stanislas? Vad har ni att säga honom?

— Honom? Ingenting. Man kan inte tala förnuft med ett krutmagasin. Hans höga beskyddare skall bättre förstå en far, som vill göra allt för sitt barn.

— Förklara er! fortfor jag, som plötsligt fruktade att finna nyckeln till en gåta.

Europas Herkules sände mig en spionerande blick för att utforska hur långt han möjligen kunde gå, tog oombedd en stol, satte sig, höjde på axlarna och sade i viskande ton:

— Han är galen i Lieschen!

— Dumheter, svarade jag.

Men han måtte ha upptäckt att nyheten gjorde effekt, ty han drog sin stol närmare och fortsatte:

— Har ni någonsin sett en ung man rädda en vacker flickas liv, utan att på fläcken förälska sig i henne?

Jag önskade att anmärkningen hade varit mindre riktig, men behärskade mig och svarade kallt, att han denna gång förgäves försökte sig på taskspeleri. Stanislas hade inte sett flickan, sedan hon hoppade i strömmen.

— Snavade, herr kapten! Ni känner kanske min Pervoj, min lille clown, min pajazzo. Ni minns kanske också att baron Stanislas befann sig bakom fondridån den kväll då han inte lät halshugga sig. Herr kapten, om jag hade varit tjugo år yngre, skulle jag ha rått honom att inte skada mitt rykte, så som han gjorde den kvällen. Men jag har lärt mig att vara ädelmodig, om man behandlar mig generöst. Kort sagt, Lieschen var närvarande den kvällen bakom ridån. Jag hade tvingat henne till det, jag trodde att hon bara spelade sjuk. Det kära barnet, hon är en kvinna, herr kapten. Man kan inte tro på alla tillgjorda svimningar. Hon var alltså där och Pervoj såg henne kyssa er väns hand bakom min rygg.

— Och en sådan naturlig handling av tacksamhet tar ni för något annat?

Axelryckning.

— En kyss på handen kan stundom säga mer än tio på läpparna.

— Bah! Det är inget bevis, det är antingen inbillning eller spekulation.

— Nå, vad säger ni om det, att de två gånger stämt möte i trädgården vid vår bostad, medan vi andra var i rådhuset på repetition klockan tio på förmiddagen?

Jag erinrade mig att Stanislas två gånger hade försummat exercisen vid den tidpunkten. Så snabba framsteg av en kvinnohatare föreföll mig likväl så gott som otroliga.

— Och vad är meningen med detta förtroende, frågade jag kort.

Europas Herkules räknade inte en överdriven taktfullhet bland sina dygder. Han sköt sin stol än närmare, försökte än en gång lista ut vad jag kunde tänkas tåla och sade med låg röst:

— Han skall få henne!

— Vad vill det säga, min herre?

— Jag säger, att jag vill förlåta honom den skada som han gjort mig, och jag värderar den till trettio tusen rubel. Jag är en praktisk man. Jag säger till mig själv: Det är bättre att jag gör två unga människor lyckliga, än att jag gör mig själv, stackars far, olycklig. Ni vet hur det går i sådana fall. En vacker morgon skall jag finna min fågel utflugen ur buren, och var ni, herr kapten, då skall finna er löjtnant, det får ni själv lov att fundera ut. Jag vänder mig alltså inte till den unge mannen, som skulle vara döv för alla praktiska skäl, utan jag vänder mig till er, hans vän och beskyddare, som kan göra upp om saken i godo och arrangera allt till det bästa. Tänk på det, att antingen han rymmer bort med min dotter, eller jag reser bort med henne, kommer han ofelbart att ställa till med något som kommer att kosta honom hans karriär. Det vore skada, eftersom den unge mannen i annat fall kunde sluta som general. Det är ju så, så har jag hört sägas, att han är ende arvtagare till en betydande förmögenhet ...

— Jag förstår. En affär?

— Som ni behagar. Man hör talas om besynnerligare affärer än den här. Lieschen är inte bara mitt barn, hon är min lärjunge, mitt yrkes stöd och hela Europas förklarade gunstling. Herr kapten, ni har inte sett henne, men ni skall få göra det. Hon skall uppträda nästa vecka och då skall ni inse, att om jag begär trettiotusen i skadestånd, så är det inte mer, än hon inbringar mig under ett eller två år.

Aldrig i mitt liv har jag känt en sådan frestelse att kasta en karl på dörren, om han också varit tio gånger Europas Herkules. Men mitt löfte till den mor som hade varit nog skarpsynt att kunna förutse just det som nu hade inträffat band mina händer. Jag påminde mig också att grevinnan Elisabet inte hade varit främmande för tanken att Stanislas eventuella äventyrligheter skulle kunna medföra utgifter.

— Alltså, svarade jag, — fordrar ni trettiotusen rubel för att tillåta er dotter att ingå ett lysande giftermål långt över hennes börd och profession. Vet ni, min herre, att detta är vad man kallar oförskämt? —

Herr Bartholds drag förvreds till ett grin över min enfald.

— Man kan bli ense på många sätt. Jag kan avstå från min dotter för alltid eller för en viss tid ...två år ... ett år. Medge, att om jag avstår från henne för tjugotusen på två år eller för femtontusen på ett år, så är det jag som förlorar på det. Kan jag väl annat? Hon rymmer från mig.

— Muskelryckningen i min arm blev nästan oemotståndlig, men jag anmärkte endast föraktfullt:

— Låt henne rymma!

Den infama karlen blev inte svarslös.

— Gott, sade han. Detta kan ske på två sätt. Antingen rymmer hon till honom, varefter jag anmäler henne till myndigheterna, och era lagar lär inte betrakta sådant som skämt. Eller också rymmer de båda ur landet, och adjö, epålett!

— Det ges ett tredje fall. Han avstår från flickan. Hon är för dyr.

— Det går an att försöka, men jag tvivlar. I alla fall, för hans skull ... jag önskar inte hans olycka ... tolvtusen rubel ...

— Vet hut, karl! Är ni en slavhandlare?

— Nå, tiotusen ... det är mitt sista ord.

Jag grep karlen i axlarna och sköt ut honom genom dörren. I stället för att använda sin herkuliska styrka till motvärn, lät han behandla sig som en smidig affärsman. Ännu i dörren hörde jag honom mumla något om åttatusen, och det är troligt att han skulle ha gått ner till hälften av det beloppet. Sådana affärer bedrivs i många länder, men denna avgrund av uselhet upprörde mig och kom mig att blygas. Jag kastade mig på min soffa och överlade vad jag nu borde göra för att kunna hålla mitt löfte till madame Elisabet.

Min första tanke var, att konstmakarens falkblick hade upptäckt ett byte och överdrev faran. Men jag måste motvilligt beundra hans klarsyn. Om Stanislas en gång förälskade sig, det hade hans mor rätt i, var han i stånd till vilken dårskap som helst. Hur komma till visshet om detta om? Att fråga honom, det hade varit som att fråga tallen om den älskade videbusken. Jag tog mig hans mors rätt, och gick till hans rum, medan han ännu var ute.

Han hade från barndomen vants vid en nästan småaktig ordning. Möbler, böcker, papper, kläder, allt skulle vara på sin bestämda plats. Jag upptäckte nu att möblerna var i oordning, böcker och papper kringströdda, jaktväskan liggande på sängen och hårborsten på skrivbordet. Ett litet hopvikt papper med orden Zehn Uhr skrivna med blyerts låg instucket i en bok. Överst låg ett papper med klotter av den typ som handen omedvetet tecknar ned på papperet, medan tanken är frånvarande. Jag kunde inte tvivla mer; Pappret var fullskrivet med ett ord: Felicia ... Felicia ... Felicia.

Det var tydligt nog. Jag måste nu lära känna den andra personen i denna fatala roman. Vad hade man inte skäl att vänta av dottern till en sådan far? Kanske hon kunde köpas att avstå från sin erövring?

Händelsevis hade vi nu en av de många ryska helgdagarna. Jag kunde alltså disponera min tid och ville se trollpackan som hade förhäxat min Stanislas. Jag gick alltså till konstmakarens bostad. Hon var inte hemma. Fadern hade tvingat henne att delta i repetitionen, trots att hon inte var återställd, antagligen för att förhindra nya möten i trädgården.

Jag styrde mina steg till rådhuset. Det var inte svårt att från en undanskymd plats, osedd av åskådarna, bli ett anonymt vittne till dagens repetition.

Förberedelserna för aftonens föreställning hade inletts. Herr Barthold med sin Pervoj och ridknekten ordnade apparaterna, Alexander spände linor, den lille Napoleon prövade dem visslande och stötte med balanserstången till Gouvernina, som klistrade papper över två tunnband. Ljuset från ett fönster föll på en smärt, blek gestalt, som satt i ett hörn med ombundet huvud och kantade en urblekt sidenspets med oäkta guldlister. Det var Felicia. Jag kände igen flickan från forsen.

Jag iakttog henne uppmärksamt. Där fanns ingenting i dessa barnsliga, jag kände mig frestad att säga oskyldiga drag, som förrådde lockfågeln, dansösen, trollpackan, som såldes och köptes. Snarare en djup sorgsenhet, blandad med en trötthet, som hon bemödade sig om att dölja, var gång hon såg tyrannen närma sig.

— Allons! ljöd befallningen.

Repetitionen började. Det var de vanliga sprången och kullerbyttorna i luften, övningar som måste upprepas varje dag. Unge Napoleon visade goda anlag att bli sin fars efterträdare. Han tog varje tillfälle i akt att reta och plåga systrarna.

När detta hade fortgått en stund, kommenderades Felicia att bestiga linan. Jag såg henne darra nästan svimfärdig, men hon vågade inte vägra. Knappt stod hon på den spända linan, förrän hon greps av svindel och hoppade ner. En snärt av ridspöet återförde henne till besinning och lydnad. Hon klev upp igen, tog några steg och hoppade åter ner. För tredje gången hände samma sak. Hon skulle till vilket pris som helst återvinna åt herr Barthold publikens förlorade gunst. Men denna tredje gång skulle hon ha fallit, om inte en oväntad riddare stått vid hennes sida. Stanislas stod där, räckte henne handen och lyfte ner henne.

Om herr Barthold hade följt sin naturliga instinkt skulle Stanislas ha varit i fara, men han var affärsman och förstod att behärskning kunde löna sig. Han insåg också att Lieschen ännu var för svag för att uppträda.

Stanislas behandlade honom som en betjänt. Han var så oerfaren att han inte insåg hur farlig hans motståndare kunde bli.

Jag beslöt att inte längre tiga. Samma dag, när vi på aftonen drack vårt te, sade jag till Stanislas:

— Vad tänker du om herr Barthold?

— En hund! var svaret.

— Han har tänder. Akta dig!

— Då piskar man honom. Eller jagar bort honom.

— Det blir inte lätt. Hungriga rovdjur bits.

Stanislas teg.

— Nå, vad tänker du om hans Lieschen? Vacker flicka?

— Sjuk.

— Är du inte rädd för att hon kan bli farlig för dig, om hon blir frisk igen?

— Hon är olycklig.

— Och du vill rädda henne än en gång?

— Om jag kan.

— Stanislas, sade jag, anser du mig för en uppriktig vän? Han teg och nickade tyst.

— Om du anser mig för en uppriktig vän, fortsatte jag, så tro en som sett mera av livet än du. En sådan förbindelse blev din fars och din farbrors olycka. En sådan förbindelse är farlig för de relationer som man snärjer in sig i, och ännu farligare för det band man knyter, utan att känna varandra. Jag talar inte om din militära bana. Du vet att man inte är nogräknad med lätta förbindelser, men desto känsligare i fråga om andra. Jag varnar dig för en flicka, uppvuxen i de äventyrligaste förhållanden och utan erfarenhet av allt som gör ett familjeliv lyckligt. Du känner fadern. Vad tror du om en sådan fars dotter?

Stanislas rodnade starkt och svarade: — Hon är inte hans dotter!

— Vad? Är du säker på det?

— Hon är född i Milano. Fadern var officer och stupade i fält. Modern dog i fattigdom och de värnlösa barnen blev en börda för släktingar. Felicia såldes vid sex års ålder och lärdes att dansa på lina. Hunger och mörkt rum när det misslyckades, konfekt när det lyckades ... Senare övades med hjälp av ridspöet. När hon var tolv år återsåg hon sin födelsestad. Hon gick då på en lina, spänd över en gata mellan två femvåningshus ... Hörde orgeln i en kyrka spela De profundis ... mässan för en död. Hon önskade sig i den dödes ställe ... Hoppade från linan, hon ville inte falla på huvudet ...Såg ett ljusrött moln och ett barn med vita vingar som tog emot henne i fallet ...Föll på ett halmlass, oskadad ... Fick sedan i tre dagar svälta nästan till döds.

Aldrig hade Stanislas offrat så många ord på en åhörare, om det inte händelsevis hade gällt ett mekaniskt problem. Han talade häftigt och med pauser, liksom när man ord för ord erinrar sig något som man hört en annan berätta och som har gjort ett djupt intryck. Jag kom med ett antagande att språnget från bron hade skett av samma orsak som språnget från linan. Stanislas nickade, men anmärkte att Felicia denna gång hade skadat sitt huvud. Hon trodde nu att hon skulle få dö, och kände sig lycklig. Han skulle rädda henne eller i värsta fall se henne dö.

Rörd av så mycken olycka föreslog jag att Penttula Lisu skulle få vårda henne. Det gick Stanislas med på, och tack vare Lisus omsorger läktes skadan i huvudet hastigt och krafterna återvände. Stanislas besökte henne alla dagar och herr Barthold föreföll förvandlad. Han var numera inte så rädd för att Lieschen skulle rymma från honom som för att hon skulle rymma från livet. Han blev rent av inställsam mot sin stackars Lieschen, försökte uppfylla hennes önskningar och tycktes lämna henne en förut okänd frihet, Stanislas kom och gick i huset utan att någon tycktes bekymra sig om det.

Jag skrev till Stanislas mor, madame Elisabet. Så och så är det. Han vill rädda en olycklig, men löper fara att störta sig själv i fördärvet. Jag har förgäves varnat honom.

Snart var Felicia Barthold så återställd att hon kunde uppträda. Hon gjorde det med en grace som väckte åskådarnas förtjusning. Lyckan log åter mot Europas Herkules, publik från stad och land trängdes att se detta nya underverk. Man slogs om inträdesbiljetter och alla föreställningar gavs för fulla hus.

Men när jag såg denna nyss så dödsbleka, nu så blomstrande förtjuserska förtrolla publiken från sin vådliga lina, greps jag av en grym misstanke. Tänk om hela denna rörande berättelse om ett förlorat hem, en årslång tortyr och två självmordsförsök var uppdiktad i samråd med herr Barthold själv i den sluga avsikten att därigenom kunna fånga ett byte. Jag måste söka upp den lilla häxan och friköpa fången som hon snärjt i sina garn.

Felicia var väl bevakad, Jag visste att väggarna hade öron vid varje besök, och likväl måste jag försöka få tala med henne utan vittnen. Nära en vecka hade gått. Stanislas blev bara tystare och slutnare; något skulle inträffa, här var ingen tid att förlora.

Händelsevis kom jag underfund med att Felicia alla morgnar red ut till Penttula gård i sällskap med Pervoj. En höstmorgon vid sjutiden var jag på plats, band hästen vid gärdsgården och steg in i stugan. Gårdsfolket var ute för att ta upp potatis, ett sovande barn vaggades av en sexårig flicka och Pervoj låg snarkande på en bänk. Jag hörde röster från kammaren, öppnade sakta dörren och såg Lisu och Felicia sittande vid ett bord, där två böcker låg uppslagna.

De var så fördjupade i sin läsning, att de inte lade märke till att dörren öppnades. Jag kunde alltså lyssna utan att bli observerad och hörde till min förvåning Lisu förklara andra huvudstycket i Luthers lilla katekes, samtidigt som hon då och då slog upp motsvarande ställe i en stor bibel. De båda tycktes förstå varandra väl, eftersom elevens vetgirighet ersatte de bristfälliga språkkunskaperna.

— Tror du nu, sade lärarinnan med stor ömhet — att Jesus Kristus är din Herre och har frälst dig från alla synder med sitt heliga och dyra blod?

— Det är visserligen sant, svarade Felicia.

— Barn, om du tror det, så skall du också leva därefter. Du skall lämna det syndiga liv som du nu lever och tjäna Herren din Gud där han ställer dig.

— Men jag kan inte, sade Felicia gråtande.

— Varför kan du inte? Du har ju sagt mig att du hatar ditt nuvarande liv.

— Men jag älskar en, som du vet ...

— Har du inte läst, att du skall älska Herren din Gud av all din själ och av all din håg? Får du den som du har kär, så tacka Gud och var lycklig! Får du honom inte, så tacka Gud och försaka!

— Låt mig dö!

— Vad är det för dårskaper, ingrep Lisu med den enkla bondkvinnans praktiska uppfattning. — Liksom döden vore alltings slut. Nog minns jag en som jag hade kär, den tiden då jag var ung och oförståndig som du är nu. Sjön tog honom. När jag fick veta det stod jag vid bakugnen och alla bröden brändes. Men se, leva måste jag ändå, och det är bra som det är. Jag har mått bra av att inte få allt vad jag har velat. Visst skall du leva!

— Låt mig stanna hos dig, Lisu! Här har jag frid i själen.

I det ögonblicket vaknade Pervoj, sträckte gäspande på sig och tittade på sin klocka. Felicia kom tårögd ut ur kammaren, sade farväl och gick förbi mig med en avmätt bugning Pervoj följde henne och jag glömde bort det ärende för vars skull jag hade kommit. Jag skulle ju bjuda lindanserskan guld för kärlek.

Lisu tog mig för en av de många patienter som dagligen besökte henne.

— Vad är det som ”fallerar”, frågade hon.

Jag svarade att ingenting fallerade mig, men att en ung man bland mina vänner led av kärleksgriller.

— Gå till Lappila-gumman, hon botar älskog, sade Lisu föraktfullt. Jag kokar inga trolldrycker.

— Men ni botar själar och kroppar, sade jag.

— Herren botar dem. Jag är en skurtrasa.

Jag berättade för henne så mycket jag tyckte att hon borde veta. Hon bad mig sitta ned och så pratade vi om Felicia och deras gemensamma katekesstudier. Lisu berättade att Felicia när hon var sjuk hade bett jungfru Maria om hjälp och jag förklarade att flickan var katolik. Lisu hade de märkligaste föreställningar om katoliker, men hon hade hos Felicia spårat en brinnande lust att lära sig Guds ord och var övertygad om att det fanns sämre kristna än hon.

— Har hon berättat för er om sina levnadsöden, frågade jag.

— Något. Hon bär en blykula hängande i ett band om sin hals. Fadern var krigare, den kulan tog hans liv.

— Ni tror alltså att man kan lita på henne?

— Det tror jag. Kan inte herrn köpa henne fri från träldomen?

— Jag har tänkt på det. Men vad skall man sedan göra med henne? Inte kan hon gifta sig med den förnäma herrn, som tillber henne.

— Begär herrn henne för egen räkning?

— Nej, sade jag lugnt.

— Så gör då ett barmhärtighetsverk. Tag henne på ert samvete, köp henne fri. Skicka den unge herrn långt bort och tag av honom ett löfte att inte komma tillbaka förrän om två år. Lämna sedan flickan åt mig. Jag skall föra henne till en god prästfamilj, som jag känner, några mil härifrån. Där skall hon bli uppfostrad som barn i huset och ni skall sörja för hennes underhåll i två år. Efter den tiden kan den unge herrn få träffa henne och båda får besluta om de vill ha varandra. Blir de äkta makar är det bra. Blir de det inte, så har hon i alla fall fått en kristlig uppfostran. Nog vet Gud någon utväg för henne.

Rådet var gott, och även om jag inte var säker på Stanislas bifall, så var jag förvissad om att friherrinnan Elisabet inte skulle ha något att invända. Jag tackade den kloka kvinnan och ville trycka ett guldmynt i hennes hand.

— Vad skall det vara till, frågade hon, och ville inte ta emot pengarna. Jag lämnade henne med en känsla av aktning för kvinnan av folket, hon som så ofta bär ansvaret för kropparnas nödtorft och själarnas väl.

Min första åtgärd var att sända bort Stanislas. Jag lyckades hitta på en lämplig kommendering och Stanislas reste utan att ens ha fått tid att underrätta sin flamma. Han trodde sig vara tillbaka om tre dagar, men jag visste att han skulle dröja minst åtta.

När han hade rest lät jag tillkalla herr Barthold, under förevändning att bese en ny ridhäst som jag ämnade köpa. Karlen hade, bland mycket annat, också varit konstberidare och kände hästar i grund.

Han kom, som om han aldrig hade blivit visad på dörren, och fann hästen under all kritik. Jag lät honom brösta sig över min enfald och kom så småningom in på vårt förra samtalsämne. Jag lät honom förstå att jag hade betänkt mig och att jag kanske vore villig att köpa flickan fri för Stanislas räkning, om han bara var rimlig i sina fordringar.

Hans svar var att han numera inte avstod från henne till något pris. Sannolikt hade hans mod vuxit till följd av Felicias nya framgångar. Men jag kände min man och började mäkla som i en handelsbod. Fyra tusen rubel!

Han skrattade.

Sex tusen? ... Åtta tusen? ... Han bevärdigade mig knappt med ett svar.

Tio tusen! ... Nu förklarade han grinande, att om jag ville räkna upp femtio tusen kontant, kunde han möjligen besluta sig för att tänka på saken.

Vad skulle jag göra med denna rovfågel? Han fann framför sig en hugad spekulant, som han ville plocka till sista fjädern. Och denne spekulant var inte köpman nog för att kunna tillämpa alla vid sådana köp brukliga konstgrepp. Slutet på underhandlingen blev, liksom förra gången, att Herkules jagades på dörren av sitt tillämnade villebråd.

Några dagar förgick, under vilka jag hade nöjet att uppleva ett besök av Penttula Lisu. Hon underrättade mig om att Felicia med tårar av tacksamhet motsåg sin frihet, men på samma gång var förtvivlad över sin riddares frånvaro, som hon trodde berodde på en svalnad kärlek.

Jag måste medge att jag inte visste någon råd. Inte kunde man kasta femtio tusen rubel i den rovgirige blodsugarens gap. Vad skulle göras?

— Vänta och bedja, svarade Lisu frimodigt.

— Men om några dagar är det för sent!

— Så säger de som tror att världen styrs av en lyckträff, svarade den kloka kvinnan föraktfullt.

— Har ni sett någon som ber med brinnande hjärta fördärvas i grund? Tror ni att Gud tillåter att ett stackars barn går förlorat till kropp och själ, utan att något kommer emellan? Herren kan tämja lejon och tigrar; har han utsett er till sitt redskap, så grip in när han anvisar det, och flickan är fri!

Min tro var inte tillräckligt stark för en sådan förtröstan, men jag beslöt att se tiden an.

Jag fick ett brev från madame Elisabet. Hon sände mig en fullmakt att handla som hennes ombud och därtill en växel på tio tusen rubel, och lovade själv infinna sig, om jag ansåg det nödvändigt. Emellertid led herr Bartholds sejour i staden mot sitt slut; även den mest bevågna publik kan slutligen tröttna. Herr Barthold märkte det och beslöt att suga ut den sista skärven med hjälp av något vidunderligt oerhört, något som skulle få den sinande inkomstkällan att flöda över.

En morgon förvånades stadens invånare av en underbar syn. Sköna damer, som bodde en trappa upp; väcktes av oförklarliga knackningar på rutan mot gatan och såg, till sin fasa, främmande ansikten titta in genom de fönster som de ansett skyddade för alla nyfikna blickar. Uppskrämda halvklädda mödrar skyndade sig att ta reda på orsaken till ett sådant fenomen och såg tre förfärligt långbenta karlar i blårandiga byxor promenera på gatan, jämnhöga med husens tak. Det var herr Barthold med sina söner, som gick på styltor och delade ut affischer till aftonens föreställning. Dessa affischer utlovade ”för sista gången” otroliga styltdanser och hårresande luftsprång. Herr Barthold skulle spisa sin favoriträtt, glödande järn, demoiselle Gouvernina skulle hoppa över korslagda bajonetter, demoiselle Felicia skulle på spänd lina fånga upp slipade knivar, och de unga herrarna skulle framställa ”den i luften flygande indianen”, upplyst av bengaliska eldar.

Herr Barthold lyckades än en gång fylla lokalen till tre fjärdedelar. Jag iakttog Felicia och fruktade för vad jag såg. Flickan var inte sig själv. När hon på linan kastade de tunga uddvassa och blankslipade knivarna och därefter fångade upp dem den ena efter den andra vid skaftet, förstod jag att minsta ouppmärksamhet betydde en säker död. Vilken lek med livet! Tänk om denna förtvivlade varelse böjde sig bakåt och med avsikt lät ett av de grymma slaktredskapen genomborra sitt hjärta! Jag var beredd på allt.

Men Felicia utförde den farliga leken oskadad, hälsades med en storm av applåder och tackade publiken med de välbekanta bugningar och slängkyssar till vilka hon hade blivit uppfostrad. Hon var igen lindanserskan — ingen skymt av Luthers katekes. Allt hos denna flicka var igen koketteri och glitter av oäkta guld. Vad skulle jag tänka om henne?

Mina tidigare misstankar vaknade på nytt. Jag tyckte mig kunna utläsa av herr Bartholds min att hans nya triumf skulle höja priset. Därför beslöt jag att låta honom resa med svikna förhoppningar.

Det var en fredag. Söndag eller måndag kunde Stanislas vara tillbaka. Då inträffade vad man kunde förutse: herr Barthold ville inte låta en så inkomstbringande dag som söndagen gå förbi utan att ”på fleras begäran för allra sista gången?” plocka publiken. Sabbaten, som gudomlig och mänsklig lag har utsett till vilodag, är som bekant den mest ansträngande arbetsdagen för de olyckliga eller förkomna varelser som har nöjet till födkrok.

Och så annonserades redan på lördagen att demoiselle Felicia Barthold klockan fyra på söndagseftermiddagen skulle ta avsked av den höga adeln och den högtärade publiken med en promenad på lina, som skulle spännas på en hisnande höjd mellan de båda spetsarna av kyrkans och klockstapelns torn. Den frivilliga avgiften skulle tillfalla henne — man vet hur det är med dessa recetter [”inkomst l. behållning av en (teater)föreställning l. konsert o. d.” enl. SAOB]— och uppbäras bland åskådarna av truppens yngre medlemmar, kostymerade som indianer från Peru.

Söndagsmorgonen fann jag på skrivbordet i Stanislas rum en illa skriven och ännu sämre stavad biljett på en besynnerlig blandning av tyska, italienska och ryska språken. Dess nästan oläsliga innehåll lydde i översättning ungefär så:

”Nästa söndag skall jag gå på den höga linan. Ge mig då ett tecken att du älskar mig. Kasta din röda näsduk tre gånger i luften: en för barmhärtighet, en för kärlek, en för trohet. Om du ej älskar mig, vill jag dö.”

Inget namn. Jag förstod att flickan var förtvivlad och det syntes mig som om jag nu hade fått den signal att handla som kvinnan med den starka förtröstan så visst hade förutsagt.

Dagen förut hade en vän till mig, notarien Ahlefelt, kommit till staden. Jag gick till denne erfarne och skicklige jurist, anförtrodde honom min plan och fick hans samtycke att medverka till dess utförande. Vi satte upp ett kontrakt, i två exemplar, i vilket herr Barthold förband sig att mot ett skadestånd av tio tusen rubel silver avstå till madame Elisabet alla sina anspråk, nu och framdeles, på akrobatdansösen Felicia, kallad Felicia Barthold, jämte henne möjligen tillhörig privat egendom; och skulle herr Barthold tillika förpliktiga sig att lämna alla erforderliga upplysningar om sagda unga persons börd och tidigare levnadsöden. Alla försiktighetsmått iakttogs för att kontraktet skulle vara giltigt, underskrivet av Barthold och två vittnen.

När jag kom tillbaka från Ahlefelt, såg jag församlingen strömma ut ur kyrkan. En kvinna närmade sig och viskade i mitt öra:

— Hon har varit i kyrkan, bett mycket och gråtit mycket. Givakt, tiden är inne!

Jag kände igen Penttula Lisu.

På eftermiddagen, klockan halv fyra, tog jag en av mina officerare med mig för att bli det andra vittnet, och glömde inte att förse mig med kontraktet, fullmakten, den röda näsduken, skrivdon och Felicias sista biljett. Men i den hade jag omsorgsfullt utplånat beskrivningen av det tecken som den olyckliga väntade som bevis på sin älskades trohet.

Ahlefelt var på sin post. Vi tre sammansvurna försäkrade oss om en plats närmast ingången till det tält som herr Barthold hade låtit resa på torget och där han befann sig med sina indianer för att i det gynnsammaste ögonblicket kunna samla in åskådarnas tribut. Denna gång saknades inte skådelystna. Torget med alla ditåt vettande fönster, taken, planken, träden vida omkring var fyllda av åskådare. Allas blickar riktades mot den spända linan mellan de två tornen. Den såg ut som en spindeltråd högt i den blå luften, och på denna hårfina tråd skulle en mänsklig varelse gå.

Byggnaderna kring torget före branden 1858.
Teckning av Greta Schalin efter trämodeller gjorda av organisten Gestrin.
Lindqvistska gården till vänster om rådhuset.
Ur Paul Nybergs bildbiografi.

Vågspel på liv och död förfelar aldrig sin tjusning. Modet trotsar dem, lättsinnet beundrar dem, liknöjdheten rycks ur sin dvala, och den själviska känslan av egen trygghet förslöar tanken på andras undergång. Det är ett avskyvärt spel.

Vi kunde höra några ljud från den omgivande folkmassan:

— Skall en människa ge sig ut på den trådändan, frågade en.

— Å, sade en annan, de där människorna är inte tunga, de äter en gång i veckan.

— Man kan väga flickan med lodbesman, inföll en tredje.

— Vi har sett henne flyta på vattnet som dun.

— Hon är piskad att kliva dit upp, hördes den fjärde rösten, och kommer hon ner med livet, blir hon piskad igen. Det är deras natur.

Några uttryckte sin förtrytelse över att borgmästaren och fiskalen hade tillåtit ett sådant vågstycke, men deras protester överröstades av ett sorl: där kommer hon!

Det var inte hon, det var en pojkslyngel, som i sitt manhaftiga överdåd hade klättrat före henne till tornspetsen, för att från denna upphöjda plats beskåda den farliga promenaden på linan.

— Vad är det vita där, som rör sig uppåt på östra sidan om tornet, frågade någon efter en stund.

Allas blickar riktades ditåt. Man kunde se gestalten av en flicka i kort, bländande vit kjol, vita underkläder och hjärtrött livstycke, kantat med guld. Översta delen av tornet hade ingen uppgång invändigt. För att uppnå spetsen måste man klänga sig ut genom tornluckorna och därefter klättra uppför en rad i tornväggen inslagna järnkrokar, som var osynliga för åskådarna. Steg för steg följdes den vådliga vägen av tusende ögon. Den smärta vita gestalten tycktes med en flugas säkerhet röra sig uppför släta väggen till den punkt där linan var fästad vid tornspetsen, varefter hon satte sig att vila för några ögonblick. Man såg inte hennes fäste, man kunde tro att hon satt på en stråle av aftonsolen, som nu bröt fram genom moln på den höstliga himlen.

Herr Barthold steg upp på locket av en liten brunnsbyggnad i närheten och begagnade denna korta paus till att rekommendera recetten.

— Mina högtärade herrskap er, förkunnade han på sin rotvälska, här ser ni den mest berömda av konstnärer i Amerika och hela Europa våga sitt liv för ert höga nöjes skull. Var god och observera, att linan är spänd hundratjugo fot över marken och att den buktar sig på mitten. Demoiselle Felicia Barthold skall gå över denna lina från västra tornspetsen till den östra, plantera en röd flagga på östra tornets järnflöjel och, medan hon återvänder samma väg, ha den äran att hälsa er från mitten av linan. Mina damer och herrar, det är demoiselle Felicias avskedsrecett; jag innesluter henne i er gunstiga åtanke.

Knappt hade den rovlystna människohandlaren avslutat detta tal under folkmassans sorl, förrän gestalten vid tornspetsen varsamt steg ut på linan. Man kunde nu se att hon i vänstra handen höll en balanserstång omlindad med röda band och bar en liten röd flagga instucken i ett guldsnöre runt livet. Hon såg så liten ut som en duva, man kunde inte se hennes ansikte med blotta ögat, men de som betraktade henne genom kikare trodde sig märka att hon var mycket blek. Hennes hållning var likväl fast och säker och hon hälsade åskådarna med en slängkyss och började promenaden

Nu vände jag mig till herr Barthold och frågade om han trodde sig återfå henne levande. Han svarade att han var fullkomligt säker på hennes konst.

— Men om hon kastar sig ned, anmärkte jag.

Han rynkade ögonbrynen och förklarade med någon tvekan, att hon väl skulle akta sig för det. Hon hade svurit honom lydnad vid jungfru Maria och helgonen.

(Inf. 2010-09-26.)

— Det betyder numera ingenting för henne, sade jag. Hon är nu protestant.

Karlen fixerade mig och skiftade färg. Jag räckte honom Felicias biljett med den utplånade raden om tecknet.

Hans mörkgrå lurande ögon tycktes på en gång se åt tre håll. Han stirrade på pappret, stirrade på mig och följde på samma gång varje rörelse av flickan på linan. Svettdroppar syntes på hans panna, samtidigt som han med tillgjort hån frågade mig vad detta skulle betyda och om jag visste tecknet.

— Det betyder, svarade jag skarpt, att jag ensam känner tecknet och är beredd att ge det, om ni går med på mina villkor. I annat fall, det inser ni väl, kommer er Lieschen inte levande ner från linan.

— Verfluchte Dummheiten! utbrast Herkules med ett hånleende, som skulle dölja hans raseri, och vände mig ryggen.

Jag tillstår att mitt hjärta klappade föga mindre än hans. Vad skulle jag göra om han vägrade?

Solen som redan höll på att gå ner bröt fram genom molnen i väster och belyste lindanserskans smärta gestalt med hennes brokiga dräkt, där hon steg för steg flyttade sin under sulan kritade sidensko på den trådfina linan, som spänstigt vek undan för varje rörelse av foten. Felicia rör nu balanserstången i högra handen och lät den beskriva de mest behagfulla bågformiga linjer. Den som inte kände henne trodde att det stackars barnet ännu hade mod att skämta på denna svindlande höjd.

När hon hade nått mitten av linan, där den bildade den djupaste bågen, stannade hon. De sorlande människorna under henne tvärtystnade av häpnad. Herr Barthold föll ur sin roll, vände sig vild av förvirring till mig och frågade:

— Hur mycket?

— Tio tusen, svarade jag.

Han teg. Det var sannolikt omöjligt för honom att tänka en redig tanke; så upptagen var han av linan och flickan.

— Vinden tar henne! ljöd det bland åskådarna.

Men ingenting sådant hände. Felicia hade endast kastat en lång, spanande blick på folkvimlet under henne och började sedan åter försiktigt sin vandring framåt. Andra hälften av sträckan tillryggalades lika lyckligt som den första, och inom kort såg man den mörkröda. sidenflaggan fläkta ovanför klockstapelns rostiga tornflöjel. Man hörde skallande hurrarop från åskådarna; herr Barthold hade återfunnit fattningen och fann att det nu var rätt tid att sända ut peruvianerna på första plundringståget.

Under pausen, medan Felicia hämtade krafter för återvägen, sökte han upp mig för andra gången för att närmare utforska mina avsikter. Han fick läsa igenom det färdiga kontraktet och förklarade, att han ”för min skull” ville nöja sig med trettio tusen rubel. Jag stod fast vid mitt anbud och frågade kallt, fastän det sjöd inom mig, vad han trodde att jag tjugo minuter senare skulle betala för en död flicka. Han svarade trotsigt:

— Låt henne dö!

Detta var knuten. Han kände mig, men jag kände också honom. Vi skildes än en gång utan att ha kommit överens.

Felicia anträdde återvägen, som nu försvårades inte bara av den tilltagande vinden utan än mer av att hon nu gick mot väster och hade solen rätt i ögonen. Jag var för uppskakad för att då fatta hela faran, men när jag många år senare tänker tillbaka med mera lugn, kan jag inte fatta hur en lycklig utgång ens hade varit möjlig utan en högre makts ingripande. Åskådarna var likväl lugnade av den första framgången, och pojkslynglarnas näsvishet gick så långt, att de sprang alldeles under linan och ropade att de nog skulle ta lyra, om mamsellen hoppade ner.

Åter hade Felicia hunnit till mitten av linan, då hon stannade lika plötsligt som förra gången. I kikarna såg man hennes vackra, mörklockiga huvud långsamt vända sig, alldeles som om hon uppmärksamt ville betrakta folkmassan under sig. Nu hörde jag herr Bartholds hesa stämma viska i mitt öra:

— Tjugu tusen!

— Tio tusen, svarade jag.

Lindanserskan stod några ögonblick rak och utan minsta rörelse.

— Hon är trött! Hon vilar sig, sorlade folkmassan.

— Solen förblindar henne, mumlade andra.

I samma minut såg man något vitt och rött störta ned från höjden, fattas av vinden och falla i båglinje till marken. Hopen blev stum. Det var Felicias balanserstång som föll och slog mot stenarna med ett skallrande ljud.

Herr Barthold stod vid min sida och fattade mig i armen. Jag kände hans hand darra och hörde honom viska:

— Kontraktet! Jag skriver under!

Vi var förberedda på det. Aldrig har ett kontrakt blivit snabbare undertecknat. Medan mina vänner tog hand om underskriften, steg jag upp på brunnen för att ge det överenskomna tecknet. Hon på linan skulle inte känna igen mitt ansikte utan min uniform. Men jag kunde inte hitta den röda näsduken. Ficktjuvar rörde sig inte i denna beskedliga landsortsstad; duken måste ha tappats i trängseln, medan vi hade banat oss väg genom folkhopen. På en sådan obetydlighet hängde alltså nu ett människoliv. Där stod jag maktlös och förtvivlad. Varje sekund väntande att den vita duvan skulle breda ut sina vingar till flykt — till detta språng som skulle bli det sista.

Herr Bartholds darrning tycktes ha spritt sig bland publiken. Fasan stod målad i allas ansikten. Några smög sig bort för att inte behöva bevittna ett fall, andra svimmade och många förbannade det gudlösa vågstycket. Åskådarna föreföll övertygade om att flickan hade tröttnat, att hon var räddningslöst förlorad, om man inte tillräckligt snabbt lyckades spänna ett brandsegel för att ta emot henne i fallet.

Den späda vita gestalten, som avtecknade sig mot ett flygande moln, stod en lång minut rak; därefter satte hon sig på linan. Jag behöver inte påminna om vilken otrolig varsamhet och skicklighet detta konststycke kräver. Hon höll sig fast med än den ena än den andra handen i den gungande linan och tycktes endast vila sig. Några tydde detta som koketteri; man hörde enstaka hurrarop. Jag förstod, att den olyckliga ännu i det längsta väntade på tecknet.

Då syntes vid ett hörn av torget en röd näsduk flyga i luften ... första, andra, tredje gången. Man hade sett vita näsdukar vifta; vilken lycklig slump hade färgat en av dem röd?

Följderna lät inte vänta på sig. Felicia Barthold hade nu beslutat att leva. Ytterst försiktigt reste hon sig, hälsade publiken och inledde den sista dubbelt vådliga vandringen mot sol och vind till det västra tornet. Än begagnade hon den högra, än den vänstra armen som balanserstång, medan hon försökte skydda sina ögon mot solen med den lediga handen. Varje led i hennes kropp tycktes vara en fjäder, varje rörelse en fulländad matematisk beräkning av tyngdlagarna. Jag hade sett de berömdaste akrobater, men aldrig något jämförbart med detta. Felicia nådde den västra tornspetsen, vilade där något längre än förr, men befann sig tio minuter därefter, under åskådarnas jubel och peruvianernas skördar, åter på marken.

Hon var nu vår. Jag ville vara den förste som upplyste henne om friheten, men jag fann mig oväntat förekommen. Stanislas hade återvänt genom natt och dag och anlänt till skådeplatsen i rätta minuten för att kunna kasta sin näsduk i luften. Senare fick jag höra att denna röda duk förut hade varit ett kännetecken, när Felicia uppträdde vid herr Bartholds föreställningar.

Stanislas höll den avsvimmade flickan i sina armar. Jag underrättade min vän i få ord om att Felicia var fri och vidtog åtgärder för att kunna föra henne till Penttula gård.

Då uppenbarade sig herr Barthold för att än en gång lägga beslag på sitt byte. Jag påminde honom om kontraktet.

— Jag har inte glömt det, svarade han, men jag har inte än kvitterat ut skadeståndet.

— Se här en växel på hela beloppet!

Han granskade pappret och utbrast:

— Det är mycket möjligt att växeln har täckning, men jag kvitterar endast kontanter.

Vad stod att göra? Växeln kunde inte lösas in en söndagsafton, och jag såg mig tvungen att tillsvidare överlämna den stackars flickan åt hennes tyrann. Nästa dag skulle jag återkräva henne för madame Elisabets räkning.

Följande morgon lyckades jag hos en köpman lyfta växelns belopp, till största delen i ryskt guldmynt, vilket jag visste skulle imponera på människohandlaren. Klockan tio befann jag mig tillsammans med Stanislas hos herr Barthold, belastad med detta guld, som skulle friköpa en slavinna från träldomen.

— Hon står till er disposition, sade herr Barthold kallt. Ni kan söka henne var ni behagar. Hos mig finns hon inte. Hon har gått ut i natt, jag vet inte vart. Stanislas, som naturligtvis var mycket upprörd, råkade vid dessa ord i ett sådant raseri, som jag aldrig hade kunnat tänka mig hos denne tyste grubblare. I ett nu hade han dragit sin värja och störtade mot konstmakaren, medan han ropade:

— Hund, du har dödat henne!

Det var uppenbart att Stanislas inte kände sin fiende. Innan jag kunde hindra det, hade Barthold kastat sig över honom och efter en vild brottning föll Stanislas till golvet, blödande ur ett djupt sår i vänstra sidan.

— Är jag din hund, så har jag länge vädrat ditt spår, och nu känner du mina tänder, väste Herkules med gnistrande ögon.

— Herr kapten, jag tar er till vittne på att denne pojke anfallit mig med blankt vapen och att han sårat sig med sin egen värja!

Vad det sistnämnda angick misstänkte jag genast, att den vane taskspelaren hade gömt en dolk i sin rockärm. Men ingenting kunde bevisas. Bartholds knektar störtade in, beväpnade med sina järnstavar, och jag skattade mig lycklig att kunna rädda min vän till livet. Han hade varit den anfallande; det var inte rådligt att göra affär av saken.

Stanislas fördes till vår bostad, där läkaren förklarade att vänstra lungan var genomborrad. Jag skrev till madame Elisabet. När hon anlände tio dagar därefter — brev och resor gick då långsamt i Finland — var Stanislas nästan döende. En våldsam inflammation förorsakad av såret i lungan hotade att sluta hans dagar. Läkaren gav inget hopp; vi kallade på Penttula Lisu.
(Inf. 2010-10-03.)

Jag anser mig ingalunda befogad att uppträda som alla ”kloka gummors” försvarare, ty läkaren gör utan tvivel rätt i att kontrollera det ofog som förekommer på många håll. Men lika orätt anser jag det vara om läkaren förkastar det som han inte noggrant undersökt. Det finns olärda kvinnor och olärda män, som genom en lång praktik slutligen kommit till insikt i mycket som läkaren aldrig finner i sina böcker. Penttula Lisu var en av dessa naturlärarinnor utan diplom, men med det äkta ögat för diagnosen och den snabba uppfattningen om botemedlet. Hon visste läkemedel för kroppen, men hon kände även sådana som läkaren inte känner för själen, och hon var en av dem som helst kunde båda samtidigt emedan hon ansåg att dessa två hälfter av människan hängde för nära samman, för att man skulle lyckas hota den ena utan att bota den andra. Följande dag fick Felicia företräde. Hon kastade sig darrande till madame Elisabets fötter, kysste hennes hand och bad henne förlåta den sorg som hon berett henne. Arma barn, hon visste inte hur mycket hennes beskyddarinna hade att förlåta henne.

Madame Elisabet var en högsinnad kvinna. Hon reste upp flickan och slöt henne i sina armar. Från den stunden växte Felicia in i hennes hjärta. Flickan sändes med en gammal tjänarinna till egendomen i Viborgs län. När Stanislas hade tillfrisknat reste även madame Elisabet dit och tog hand om hennes uppfostran. Jag bör tillägga att det inte var någon lätt uppgift. Felicia var mycket begåvad, men också mycket förvildad. Det liv som hon hade fört från sex till femton års ålder hade lämnat djupa spår. Hon måste börja från början, inte bara i fråga om kunskaper och sedvänjor, utan också när det gällde rättsbegrepp. Madame Elisabet, som själv hade levt ett dygdigt liv och som hade lidit mycket till följd av en annan kvinnas felsteg, förstod sig inte på att tämja denna vilda kattunge från världens marknadstorg. Hon fordrade för mycket, hon klämde in sin skyddsling inte blott i trånga dygderegler, vari hon gjorde rätt, utan även i konvenansens snäva snörliv, vari hon gjorde orätt. Felicia tyckte sig långt ifrån fri och gjorde sin fostermor många bekymmer. Men efter vissa återfall i ett förflutet livs vanor var Felicia så uppriktigt ångerfull, så tillgiven och så uppmärksam på sin fostermors minsta önskningar, att denna inte kunde upphöra att förlåta och älska henne. Fostermodern var inte likgiltig för Felicia Contis adliga börd. De intyg från Milano som styrkte herr Bartholds uppgifter bidrog sannolikt till den vårdade uppfostran som skulle utplåna minnet av lindanserskan, och de försonade madame Elisabet med tanken på ett närmare släktskapsband.

Tre månader efter blessyren trädde Stanislas åter i tjänst. Gåtfull och besynnerlig hade han alltid varit; den långa sjukdomstiden hade inte gjort honom tillgängligare. Jag förvånades över att han så lätt förband sig att inte under tre år återse Felicia. Glöden tycktes alldeles falnad, askan återstod.

Hans löfte underlättades av fredsslutet, som hade till följd att vår bataljon flyttades till södra Ryssland, hundrafemtio mil från det farliga föremålet. Två år senare fick de älskande lov att korrespondera, men breven blev inte påfallande många. Stanislas påminde vid sina tjugofem år mer och mer om fadern, en sluten och folkskygg kvinnoföraktare, som endast tycktes känna tillgivenhet för sin mor.

När det tredje året efter skilsmässan närmade sig sitt slut, överraskade Stanislas mig en dag med underrättelsen om att han lagt in om avsked.

Jag lyckönskade honom till att nu som stabskapten kunna återvända till fosterlandet och bli jordbrukare — en utsikt, som hägrar i hoppet för varje finsk officer i rysk tjänst.

— Ja, svarade han, — jag reser hem för att gifta mig.

— Med Felicia Conti?

Han nickade tankfull.

— Men har du betänkt detta steg? Fruktar du inte att era känslor har förändrats? Varför inte se henne först och sedan besluta?

— Vad skulle det tjäna till? Sitt öde kan ingen undkomma. Han reste verkligen, inte som den lyckligaste av dödliga på kärlekens vingar, utan som en likgiltig slav under det som han numera ansåg som sitt öde. Sjukdomstiden och tre år utan näring för de flammor som en gång kommit detta förkolnade hjärta att glöda, hade gjort grubblaren till fatalist.

Jag begärde och fick permission att bevista bröllopet, som firades, inte utan ståt, på madame Elisabets egendom nära Viborg. Sällan har jag bevittnat ett bröllop som lovat så liten huslig lycka. Bruden var strålande vacker, men tårögd och nedslagen, och brudgummen dyster och svårmodig. Värdinnan försökte förgäves dölja sitt missnöje och sina felslagna förhoppningar och gästerna betraktade varandra förstulet, som om de velat säga: Vad skall det bli av detta?

[Brudparet på målningen av kyrkan och normalskolan tycker jag illustrerar ovanstående text. Om krumeluren i slutet på signaturen avser årtalet 2004 eller är en utsmyckning, vet jag inte. Förstoring.
Naivistisk målning vid Hagalund av Kristiina Saloluoma. Nykarleby i konsten.
Foto: F.L. juli 2018. (Inf. 2019-02-10.)]

Men liksom jag sett äktenskap börja med stormande jubel och sluta olyckligt, blev jag nu vittne till motsatsen. Vad som hände fick jag veta många år senare tack vare madame Elisabet.

När ett enkelt praktiskt förstånd, varför inte tala om bondförstånd, råkar tränga in som en kil i trassliga, tillkrånglade förhållanden, då händer det stundom att detta förstånd reder ut den invecklade härvan. Penttula Lisu, som brud och brudgum hade att tacka för livet, eftersändes till bröllopet och mottogs med all heder. Hon satte sig tyst och anspråkslös i en vrå, men hennes kloka grå ögon uppfattade strax, att allt inte var som det skulle vara.

Nu hade den berömda ”doktorinnans” rykte nått Viborgstrakten före henne, och eftersom där ingalunda rådde brist på allt slags skröplighet, fick undergörerskan från Penttula, mot sin önskan och avsikt, mycket att göra. I sex långa månader måste hon till sin förargelse lämna gubben och barnen att sköta sig själva, medan hon hjälpte viltfrämmande människor på fötterna, och under denna tid hade hon sitt högkvarter hos madame Elisabet. Hennes inflytande blev så mycket större, emedan hon uppträdde så anspråkslöst. Alla rådfrågade henne om allt från smörkärning till handslöjd. Före läsförhöret skulle hon plugga katekesen med latmaskarna, och på söndagsförmiddagen skulle hon förklara predikan för tjänstefolket. De nygifta och madame Elisabet var närvarande vid dessa förklaringar, som tycktes falla dem i smaken. Efter förklaringarna följde samtal om trosfrågorna, och Stanislas roade sig med att gyckla med den enkla bondkvinnans tro. Som många andra unga män trodde han inte på annat än geometrins axiom. Han dolde inte sina tvivel, men fann sin överman; blev hetsig, man avväpnades med lugn; for ut i förnekelser, men blev slagen. Själarnas läkarinna hade inte endast studerat Bibeln, hon hade också studerat människohjärtat. Hennes erfarenhet var så rik, hennes enkla och klara bevisföring var så bindande, att den trotsiga tvivlaren måste erkänna sig besegrad. Lisu gav sig inte in på en diskussion om dogmer. Hennes bevisföring gällde alltid kristendomens tillämpning på livet, och det området behärskade hon.

Från samtalen om trons roll i vardagen var steget inte långt till enskilda hjärtebekymmer. Snart hade alla de tre huvudpersonerna i detta lilla familjeskådespel anförtrott sig åt Lisu. Hon sade till madame Elisabet:

— Gud behövde sex dagar för att skapa världen, och han skapar ännu: varför vill ni ha lustgården färdig den första dagen?

Hon sade till Stanislas, som inte kunde dölja sin ledsnad vid livet:

— Jag hade en svåger, Matts Penttula, som hade fått i sitt huvud att världen skulle förgås vid nästa mickelsmässa. Matts satt och grät, försummade sin åker och brydde sig inte om hustru och barn. Hustrun plöjde och sådde, bärgade och tröskade. När mickelsmässan kom och världen stod kvar, väntade sig Matts hungersnöd i stugan, men hustrun bakade bröd av nyrågen, och Matts tackade Gud för att han hade en hustru.

Vad Stanislas tänkte om denna moralkaka vet jag inte, men Felicia blev inte heller lottlös.

— Aldrig, sade Lisu, har jag sett en obändigare fåle än min fars röda valack. Den karl fanns inte i byn som tog fatt valacken i beteshagen. — Vad skall jag göra, sa far; skall jag klubba honom? — Nej, låt mig försöka, sa mor. — Och mor började vattna och utfodra valacken, talade goda ord med honom, gav honom bröd och fick honom att stå stilla i spiltan. Varje gång mor kom till gärdet, kom hästen emot henne, minsta pojken ledde honom från hagen, och aldrig hade far haft en så bra häst. För si, det är nu en gång med folk som med kräk, att det skall vara fog och lämpa. Man skall övervinna det onda med det goda, och kärleken bliver inte utan frukt.

Många goda ord försvinner som stoft i vinden, men där fanns någonting hos de tre mottagarna, som lät Lisus ord gro. Modern blev kärleksfullare, sonen tillgängligare; hos den unga hustrun började barnet mogna till kvinna. När de sex månaderna var förlidna och Lisu återvände till Penttula gård — lastad, som hon själv sade, som en höskrinda med foder för ungnöten — hade molnen redan skingrats betydligt. Och när någon tid därefter en liten flicka kom att slingra sina armar kring alla de tre, hade Gud redan skapat ett gott stycke av lustgården.

Jag kände knappt igen Stanislas, när jag tio år senare en afton i julhelgen besökte familjen. Mor och son satt i vardagsrummet, madame Elisabet sysselsatt med att sticka strumpor åt barnen och Stanislas upptagen av ett av dessa mekaniska problem som alltid hade varit hans nöje. Tre söta små flickor klängde nyfiket över den forna kvinnohatarens axlar. Barnen hade bland andra trevliga leksaker fått en bygglåda med stavar och träkuber i julklapp. De hade uppfört två torn. Mellan dessa torn spändes en tråd, och på denna tråd skulle en liten mekanisk docka med balanserstänger ställas, så att hon där behöll jämvikten. Det här var ingen lätt sak, dockan gjorde ideligen kullerbyttor, och medan man var upptagen med den leken, kom den unga friherrinnan in, ledande en två års gosse vid handen.

— Hon står inte, hon faller! skrek de små flickorna till sin mor.

— Ja, smålog fadern, — bed mamma försöka; hon kan det bättre.

Felicia rodnade vid denna anspelning på hennes förflutna liv. Men hon fann sig och svarade:

— Bind dockan med en tråd från taket! När man står på en sådan lina, måste man vara bunden med en tråd från himlen, annars faller man.

— Å, hon står nog, om man finner den rätta tyngdpunkten, sade mekanikern.

— Nej, hon faller, såsom vi alla måste falla, om vi inte är bundna med en tråd vid himlen, anmärkte madame Elisabet.

Stanislas veknade, såg på sin rodnande hustru, såg på mig och sade:

— Är vi inte blinda? Alltid finner kvinnorna en sådan där liten tråd för synålsögat, och vi andra kan inte upptäcka den ens med kikare!

— Du har då slutligen kommit på bättre tankar, skämtade jag.

— Ja, sade han, — vem kan försvara sig mot en hel bataljon? Först fick jag en som bar mig på sina armar. Sedan föll mig en om halsen från hundratjugo fots höjd, och slutligen regnade tre små tjuvungar över mig. Tur att jag har pojken, annars vore jag såld.

Jag tänkte i mitt stilla sinne på en sjätte kvinna och undrade om hon var helt bortglömd i detta förnäma hus. Liksom den unga friherrinnan hade läst mina tankar presenterade hon sina fyra barn: Lisu, Felicia, Olga, Stanislas.

— Det är grandmaman som burit dem till dopet och gett dem namn, förklarade fadern. Vi ville av vördnad och respekt säga Elisabet, men grandmaman behagade säga Lisu efter en beskedlig gumma, som stod fadder åt flickan.

— Hon var min tråd, sade den unga friherrinnan med ett älskligt småleende.

— Och min och min sons, tillade madame Elisabet.

Jag tänkte på alla de föga uppmärksammade trådar, med vilka dockorna på världens spända lina är fästade vid himlen; sköra, osynliga, ofta bristande trådar, som mången sliter av som tryckande band — finare än den finaste spindelväv och dock starkare än kedjor av koppar för dem som klänga sig fast vid deras fäste i höjden. Felicia Conti hade funnit en sådan tråd, och därför hade hon inte fallit.
(Inf. 2010-10-10.)