SMEDS-bladet nr 20

Bästa Smeds-ättling

Hyvä Smeds-jälkeläinen

Rektor för Österbottens första självständiga svenska högskola av Bengt Harald

Utvandrare i Danmark som behållit sina rötter av Eva Wahlberg

En resa till Finland av Bruce Muller

Fisketraditioner på ”Hällon” fortsätter av Bjarne Wikström

Ättlingar till Mats och Najma Nyberg på släktträff av Solveig Sandberg

Släktens brudpar av Tor Fors

Familjenytt

Ättlingar till Isak Mattsson Smeds-Ahlnäs. Släktutredning av Tor Fors

Bästa Smeds-ättling!

Tor Fors

Vi är inne i november och på väg mot det kompakta vintermörkret. För en del bidrar november till nedstämdhet och den som har möjlighet väljer kanske att resa till varmare och soligare länder.

November är också månaden då väderleksgudarna kan visa sitt argaste humör. I dag, den 13, är den första vädermässigt riktigt eländiga dagen. Inte höst och inte vinter utan någon trist väderkompott.

Jag föredrar att hålla mig inomhus; ett ypperligt tillfälle att arbeta med Smeds-bladet, som i år har nummer 20. För dem som inte var med från början är det kanske på sin plats att med några ord nämna om hur ”bladet” kom till.

Vid den första släktträffen, som hölls i juli 1977 i Nykarleby, tillstyrkte de 702 deltagarna ett förslag om att ett släktblad skulle ges ut. Vid släktträffen tillsattes också en arbetsgrupp som bland annat skulle förverkliga beslutet. Ansvaret för att släktbladet skulle komma ut föll på undertecknad.

Så föddes Smeds-bladet. Det första numret kom ut i januari 1978. Upplagan var på ca 350 exemplar och innehållet var i stort sett en dokumentation i bild från den första släktträffen. Därefter har Smeds-bladet alltid utkommit till jul och upplagan är i dag 950 ex.

Smeds-bladets målsättning är att berätta om släkten (vad annars?), både om den tid som varit och om det som händer i dag. Men ”bladets” uppgift är också att vara en sammanhållande länk mellan smedsare oberoende av var i världen de bor. Den mängd brev och telefonsamtal som jag fått under alla dessa år visar att intresset för släkten är stort.

Till ett självklart inslag i en släkttidning hör en släktutredning. Redan i början av 1970-talet väcktes mitt intresse för släktforskning. Min far talade ofta om släkten i Socklot.

l början av 1980 påbörjade jag kartläggningen av den smedska släkten med sikte på att någon gång kunna ge ut en släktbok där vi alla är samlade. Den släktbok vi har i dag är av Woldemar Backman utgiven 1932. Den utredningen följer enbart manslinjen (hans avsikt var inte att göra någon fullständig släktutredning utan endast att följa hemmanens utveckling och ägare), men den utgör en god grund för vidare utredning.

Under utredningens gång har det visat sig att Smedssläkten är mycket stor med många livskraftiga släktgrenar. De släktgrenar som hitintills publicerats i ”bladet”, årets medräknad, omfattar ca 4000 namn i rakt nedstigande led från vår, tillsvidare kända, anfader Matts Andersson Smeds, född 1635. I icke publicerade utredningar uppskattas antal namn till omkring 3500. Detta visar något om släktens omfattning.

Ett varmt tack för alla de bidrag som har inkommit till detta nummer och hoppas att Smeds-bladet bjuder på en angenäm läsning även i år.

God Jul och Gott Nytt År!

Tor Fors

Gransångargatan 132

724 71 Västerås

Bo-Erik Granvik

Tärnvägen 10

824 00 Hudiksvall

Carita Häger

Källmossvägen 109

66 930 Kovjoki

Birgitta Östdahl

Topeliusesplanaden 11 B

66 900 Kronoby

Hyvä Smeds-jälkeläinen!

Tor Fors

Olemme nyt marraskuussa ja matkalla kohti täydellistä talven pimeyttä. Marraskuu vaikuttaa joidenkin mielentilaan masentavasti, ja kenellä on mahdollisuus valitsee ehkä matkustaa lämpimämmille ja aurinkoisemmille seuduille.

Marraskuussa myös ilmojen haltijat voivat osoittaa kaikkein huonointa tuultaan. Tänään 13. päivänä on ensimmäinen ilmojen suhteen tosi kurja päivä. Ei ole syksy eikä talvi vaan jonkunlainen ikävä sääsekoitus.

Minä pysyttelen mieluimmin sisällä; mainio tilaisuus työskennellä Smeds-bladetin parissa, jonka numero tänä vuonna on 20. Niitä lukijoita varten, jotka eivät ole olleet mukana alusta alkaen, on ehkä aiheellista muutamin sanoin kertoa miten lehti sai alkunsa.

Ensimmäisessä sukukokouksessa, joka pidettiin Uudessakaarlepyyssä heinäkuussa 1977, kannattivat kaikki 702 osanottajaa sukulehden julkaisemista koskevaa ehdotusta. Sukukokouksen yhteydessä asetettiin myös toimikunta joka muun muassa toteuttaisi päätöksen. Vastuu sukulehden julkaisemisesta lankesi allekirjoittaneen osalle.

Näin syntyi Smeds-bladet. Ensimmäinen numero ilmestyi tammikuussa 1978. Painos oli noin 350 kappaletta, ja sisältö koostui suurin piirtein ensimmäisen sukukokouksen esittelystä kuvien avulla. Sen jälkeen Smeds-bladet on aina ilmestynyt jouluksi, ja painos on nykyään 950 kappaletta.

Smeds-bladetin päämääränä on kertoa suvusta (mistäpä muusta?), sekä menneistä ajoista että tämän päivän tapahtumista. Smeds-bladetin tehtävänä on myös toimia yhdistävänä renkaana kaikkien Smedsien välillä, riippumatta siitä missä päin maailmaa nämä asuvat. Kaikkien näiden vuosien aikana saamieni kirjeiden ja puhelinsoittojen määrä osoittaa, että suvun kohtaan tunnetaan suurta mielenkiintoa.

Itsestään selvä aineosa sukulehdessä on sukuselvitys. Jo 1970-luvun alussa heräsi kiinnostukseni sukututkimusta kohtaan. Isäni puhui usein Sokaluodon sukulaisista.

Vuoden 1980 alussa aloitin Smedsin suvun kartoituksen, ja päämääränäni on julkaista sukukirja, johon olen koonnut meidät kaikki. Sukukirja, joka on olemassa tänään on Voldemar Backmanin julkaisema vuodelta 1932. Tämä selvitys seuraa ainoastaan suvun miespuolisia jäseniä (hänen tarkoituksenaan ei ollut tehdä täydellistä sukuselvitystä vaan ainoastaan seurata maatilojen kehitystä ja omistajia), mutta siitä huolimatta se on hyvänä perustana jatketuille tutkimuksille.

Tutkimustöiden aikana on ilmennyt, että Smedsin suku on erittäin laaja useine elinvoi-maisine sukuhaaroineen. Tähän mennessä lehdessämme julkaistut sukuhaarat, tämän vuoden painos mukaanluettuna, käsittävät noin 4000 nimeä suoraan alenevassa polvessa yhteisestä toistaiseksi tunnetusta esi-isästämme Matts Andersson Smedsistä, syntynyt 1635, alkaen. Julkaisemattomissa sukuselvityksissä on arvion mukaan noin 3500 nimeä. Tämä antaa jonkinlaisen kuvan suvun laajuudesta.

Lämpimät kiitokset kaikista tähän numeroon tulleista avustuksista, ja toivottavasti Smeds-bladet tarjoaa miellyttävää lukemista myös tänäkin vuonna.

Hyvää Joulua ja Onnellista Uutta Vuotta!

Rektor för Österbottens första
självständiga svenska högskola
Porträtt av Carl-Eric Wingren

Bengt Harald

Smedsättlingen Carl-Eric Wingren med rötter i Socklot är sedan 1986 rektor för den tekniska utbildningsenhet i Vasa som fram till 1991 hette Vasa tekniska läroanstalt och som 1991 blev Vasa tekniska yrkeshögskola för att hösten 1996 få namnet Svenska yrkeshögskolan.

Hur blir man filosofie doktor och rektor för – faktiskt den första självständiga svenska högskolan i Österbotten – och därmed rektor för vidpass 1500 elever?

Frågan går till rektor Wingren, 53 år, som vi den här gången valt att placera i Smedsbladets ”Heta stol”.

Carl-Eric kom som lärare till Vasa tekniska läroanstalt 1975. Hans tid som rektor har varit ett mycket expansivt skede under vilket skolan omdanats i grunden. Utan att i detalj gå in på de olika faserna i omdaningsprocessen kan nämnas att den nu i det närmaste är slutförd. Resultatet är en utbildningsenhet som från och med hösten 1996 heter Svenska yrkeshögskolan och verkar inom ett geografiskt område som sträcker sig från Jakobstad i norr till Närpes i söder.

Carl-Eric är en öppen och lättillgänglig person som tar saker och ting naturligt och utan att göra dess större väsen av vare sig sin lärda grad eller rektorsstatus. Familjen består vidare av hustrun Marjatta med rötter i Jakobstad och dottern Catharina och sonen Tom som båda är gifta. Wingrens har två barnbarn. När Wingrens far till ”skären” far de till Alörn utanför Nykarleby, där de gärna tillbringar sin fritid. De har till och med firat någon jul där. När vi kommer överens om träffen för intervjun är Carl-Eric mån om att det inte sker i en viss vecka. Och han avslöjar varför:

– Då skall jag fara och fiska sik under några dagar, säger han.

Var som pojkar är mest

Carl-Eric tycker inte att han under skolåren var någon speciellt överdriven plugghäst.

– Jag var nu väl på många sätt som pojkar är mest, säger han, men preciserar sig i följande andetag genom att säga: Visst har jag haft ambitioner och ställt krav på mig själv.

Hemma blev han lärd att man skall ta vara på sig själv och fatta sina egna beslut. Och det tycker han nu längre fram i livet att var goda råd. Att ta vara på sig själv och fatta egna beslut betyder inte att i karriären trampa på andra. Carl-Eric låter förstå att han vill att det skall vara substans i det han sysslar med och inget malande på tomgång.

Carl-Eric på familjefoto tillsammans med föräldrar och syskon.
     Sittande pappa Valfrid och mamma Edit. Barnen från vänster är Kristina, Svante och Ulla.

Flitigt i skolbiblioteket

När frågan om läggning och intresse kommer på tal, låter han förstå att ämnen med matematisk-naturvetenskaplig anknytning faktiskt nog alltid varit hans starka sida. Han talar med värme om sin gamla lärare i folkskolan i Socklot, Nils Sundkvist, som intresserade, stimulerade och med varlig hand ledde honom den första biten på kunskapssökandets väg. Carl-Eric berättar att han var en flitig låntagare i det lilla skolbiblioteket och att lördag eftermiddagarna när läraren öppnade dörrarna till skåpen med låneböckerna var rena rama högtidsstunderna.

 – Det är nog i böckerna som kunskapen finns, konstaterar han med perspektiv på decennier av kunskapsinhämtande. Han konstaterar med en viss saknad att det med hans nuvarande jobb inte blir någon tid över för forskning.

Sundkvists intresse för och kännedom om Socklot by, som han medvetet eller omedvetet förmedlade vidare till eleverna, är något som Carl-Eric nu så här efteråt djupt sätter värde på. Han noterar med tillfredsställelse att Socklot by alltjämt har livskraft vilket de många nya hus som byggs visar.

Något av en hjärteangelägenhet för honom är att åtminstone något av de stränder i byn som alltjämt är oexploaterade borde reserveras för allmänt bruk; simning, fritid, och rekreation. I en by med så mycket stränder som det finns i Socklot borde exploateringen inte tillåtas gå så långt att människorna ingenstans kan komma ut till vatten.

På tal om studietraditioner, vilka kanske inte var speciellt starka i uppväxtmiljön där de flesta var bönder eller fiskare, säger Carl-Eric, att om det var dåligt med studietraditionerna, så har eventuell brist i den vägen inte haft någon betydelse för honom.

När han i tiden, påpuffad av sin folkskollärare, började i samskolan i Nykarleby bodde han under veckorna hos en familj i staden och åkte hem endast till veckosluten. Det här gjorde att han mjukt fördes in i studielivet och dess villkor.

 – Hade jag haft möjlighet att bo hemma, hade jag sannolikt inte på samma sätt gått upp i studierna som jag tvingades till när jag bodde på studieorten. Hemma fanns det, som i gårdar i allmänhet, alltid ogjort arbete, och om jag bott hemma hade det väl blivit att göra ett och annat där också med den påföljd att läxorna blivit lidande.

Har man studiemotivation och intresse för det man sysslar med, har det inte så stor betydelse om studietraditionerna i den miljö där man vuxit upp är starka eller svaga, säger Carl-Eric.

Klass 3–4 i Socklot folkskola i tidigt 1950-tal. Carl-Eric Wingren stående andra från vänster. Andra smedsare är Sten Haglund femte och Håkan Ahlnäs sjunde i samma rad. Flickorna från vänster är Gullan f. Segervall och Ann-Marie f. Harald. Förstoring.

Doktor på konvergensstruktur

Från samskolan i Nykarleby bar det via Jakobstad av till Uleåborg där han blev student. Hans intresse för matematiken och det naturvetenskapliga gjorde valet av studieinriktning lätt. Det blev matematik och fysik i Åbo. Han säger att studierna vid akademin startade bra. Redan från början av det andra studieåret fick han börja hålla föreläsningar både i matematik och fysik. I professorerna Karl-Gustav Fogel [från Vexala] och Boris Sjöberg hade han turen att få goda handledare.

Föremål för uppmärksamhet och intresse i det lärda sammanhang Carl-Eric rörde sig i början av studietiden, inte bara i Åbo utan världen över, var något som kunde kallas ”Konvergensrum”. En handfull matematiker världen över hade kommit fram till att om man finner en konvergensstruktur med vissa egenskaper så skulle en återvändsgränd vara öppnad och utvecklingen inom området kunde gå framåt. De lärde hade försökt finna strukturen under flere år, men inte lyckats. Via artiklar i internationella facktidskrifter och annan litteratur fördes Carl-Eric och hans studiekamrater in i debatten om det matematiska problem som matematiker världen över i den här speciella nischen sysslade med.

Det här blev en utmaning för Carl-Eric, som beslöt sig för att försöka ta fram den struktur man inom högre matematik på ett internationellt plan var ute efter att finna. I sin doktorsavhandling, som han försvarade 1974 med en opponent från Zürich, presenterar han som den första i världen den efterlysta konvergensstrukturen. Denna har senare utgjort grund för flere andra doktorsavhandlingar inom samma ämne. På den tiden var det bara ett tjugotal matematiker i hela världen och tre i Finland som var sysselsatta med forskning för att finna den saknade strukturen. Numera är det långt fler som är verksamma inom samma område.

Teknisk utbildning i omdaning

Ett par år efter att ha blivit doktor kom Carl-Eric till Vasa tekniska läroanstalt 1975. Han var lektor och överlärare innan han valdes till rektor 1986. Vasa tekniska yrkeshögskola startade med Vasa tekniska läroanstalt som grund år 1991 som en av de två första yrkeshögskolorna i landet. Senare förenades Vasa tekniska läroanstalt och Österbottens centralyrkesskola till Vasa yrkesinstitut. Utan att i detalj gå in på de olika processerna kan då konstateras att enheten från i höst heter Svenska yrkeshögskolan i vilken ingår bitar ur tidigare Vasa yrkesinstitut, Korsholms skolor, Vasa svenska hälsovårdsläroanstalt, Konservatoriet i Jakobstad, Svenska konstskolan i Nykarleby och Svenska Österbottens folkakademi i Närpes. Vasa tekniska yrkeshögskola har övergått i sektorn Teknik och kommunikation inom Svenska yrkeshögskolan. Huvudman för den nya högskolan är samkommunen Svenska Österbottens förbund för utbildning och kultur, som bildats för att upprätthålla tidigare statliga, svenska yrkesläroinrättningar i Vasa län.

Carl-Eric Wingren utanför Svenska yrkeshögskolans entré.
Foto Bengt Harald.

Arbetslivet bestämmer undervisningen

Wingren säger att den omdaningsprocess som nu pågått i ett halvt decennium rimligtvis bör vara avslutad nu till den del det gäller den fasta ramen för den nya yrkeshögskolan och det nya yrkesinstitutet som skapats vid sidan om av en del utbildningar. Från hösten 1997 bör samtliga bitar vara på sina platser och ramen för den nya högskolan färdig, däremot kommer själva undervisningen aldrig att få några fasta former. Högskolan kommer att måsta vara lyhörd för arbetslivets önskemål och leva på dess villkor.

Carl-Eric Wingren vid en robot i det nya datacentret, en investering på 100 miljoner mark.
Foto Bengt Harald

Den dag då den här intervjun med Carl-Eric Wingren gjordes hade han fått besked om att åter en ingenjör från hans yrkeshögskola, nu för tredje året i följd, blivit uppmärksammad för det bästa examensarbete bland alla nya ingenjörer från landets olika skolor på den här nivån. Det är inte dåligt det.

Carl-Eric säger att svenska yrkeshögskolan strävar till ett nära samarbete med arbetslivet, rent konkret industrin. Och att det gett en stark trumf på hand. Det är viktigt att en studerande i god tid knyter kontakt med arbetslivet, får ett projekt att syssla med och utveckla. Noteras kan att broprojektet Alskat–Replot fungerar som ett praktiskt undervisningsprojekt.

Idealet är om en studerande så obemärkt från studierna kan flytta in i arbetslivet att han inte på annat sätt känner av att han blivit färdig än att han fått sitt betyg i hand. En skola som skall utbilda arbetskraft för industrin måste leva några steg före. Det gäller att hela tiden känna efter varifrån det blåser och försöka förutse vilka riktningar utvecklingen tar och anpassa utbildningen efter det. Nöjer man sig endast med att hålla jämn takt med industrin riskerar man lätt att hamna på efterkälken. Skolans verksamhet skall vara en del av arbetslivet.

Lätt att få jobb för nya ingenjörer

Carl-Eric säger att det varit lätt för de nya ingenjörerna att få jobb de senaste åren. Elever med papper som ger jobb inom industrisektorerna har till hundra procent lyckats placera sig på arbetsmarknaden. Och av dem som blir klara inom kort är en stor del ”sålda” redan nu. Inom byggnads- och lantmäteriteknik har de nyblivna haft något svårare att placera sig.

Vid sidan om skolan verkar olika ”bihang”. Bland dem, det nya Technobothnia, ett stort datacenter som kostat 100 miljoner mark. Centret på 10 000 kvadratmeter är inrymt i f.d. Vasa Bomulls fastigheter. Yrkeshögskolan och Vasa universitet ingår som minoritetsdelägare.

Svenska yrkeshögskolans mål är att verka som en motor för regionen och att för expertuppgifter utbilda sakkunniga med god yrkesfärdighet, med beredskap för en internationell verksamhet och med förmåga att utveckla regionens ekonomiska välstånd, säger Wingren.

Utvandrare i Danmark som behållit sina rötter

Eva Wahlberg

Eva Wahlberg, som emigrerade till Danmark på 1950 talet, har genom alla dessa år känt varmt för sin hembygd i Österbotten. I brev till Smedsbladet berättar hon kortfattat om sitt och sina syskons liv.

”Vi växte upp ur frostig bädd som vintergran i drivor klädd” på folkskolan i Österhankmo och senare på Veikars folkskola. Pappa var lärare och mamma handarbetslärarinna.

Mamma hade endast gått i folkskola, men den tidens bondbarn lärde sig allt praktiskt kvinnoarbete som att sy, väva och sticka av garn från den egna ullen. På en kurs vid Ekenäs seminarium kompletterade hon sina kunskaper och kunde därför undervisa i handarbete på folkskolenivå.

I små byar på landet med bara en lärare var ofta lärarens fru ordförande för Marthorna, det blev min mamma också. I Veikars kallades hon Frun. Dessutom vilade många andra sysslor på hennes axlar. Otaliga är de kaffepannor hon kokat för en mångskiftande skara gäster i vårt hus. Hon var också socialt engagerad.

Mamma Anna, f. Wik i Socklot.

Vi barn skulle ha en utbildning och Veikars befann sig 16 km från lärdomsskolan i Vasa; långt borta med den tidens kommunikationer. Det blev en kompromiss: Gamla Vasa. Där byggde vi vår villa Solhamn. Pappa var fortfarande i tjänst i Veikars, men kom hem över veckosluten. Med matsäck, som mamma gjort i ordning cyklade han varje måndag morgon till skolan.

Per och jag gick i folkskola i Gamla Vasa. Gurli, som tidigare gått i Nykarleby samskola, flyttade till Vasa svenska samskola, likaså Lars och Nils. Efter folkskolan började Per och jag också där. Fyra av oss utdimitterades från mellanskolan. Endast Nils föredrog en praktisk utbildning, vilket visade sig att vara väl så gott.

Vi hade många goda kontakter med ”gräsrötterna”, alltså Ollas i Socklot. I många år var jag där nästan alla jular (jullovet var ungefär tre veckor på 30-talet), påsklov och för att inte nämna – de underbara somrarna. Då fick vi pröva på höbärgning, kanske rensa rovland och ”kata ut koddona”. Fin motvikt mot stad och skola.

Så småningom lämnade vi barndomen bakom oss och började välja våra livsbanor. Gurli blev butiksföreståndarinna och Lars genomgick Industriskolan i Vasa.

Men så kom vinterkriget. Nils blev sårad och var tvungen att byta arbetsform till en som lämpade sig bättre för hans invaliditet, han valde urmakarskolan i Helsingfors. År 1943 kom det en invitation från Dansk Urmagerlaug som erbjöd en finsk invalid en fyraårig urmakarutbildning med en liten lön. Valet föll på Nils och han kom till Danmark 1944. Med detta solida bagage kunde han så småningom bilda familj och öppna en egen affär i Lyngby utanför Köpenhamn. Denna drev han i över 46 år.

Familjefoto. Från vänster pappa August, Eva, Nils, Per, mamma Anna, Lars och Gullan.

Freden i Finland hösten 1944 innebar vissa komplikationer. Nils måste gå under jorden då han hade finskt pass och Danmark fortfarande var besatt av Finlands nya fiender, tyskarna. Denna situation varade till den 4 maj 1945 då tyskarna kapitulerade.

Efterkrigstiden var hård med bland annat ryska kontrollkommissionen svävande som ett Demoklessvärd över Helsingfors. Jag bodde då där och gick i Svenska Teaterns elevskola. Efter två års undervisning utdimitterades jag tillsammans med mina elevkamrater 1946 och fick engagemang vid Lilla Teatern. Jag gifte mig med Bror-Ragnar som studerade vid Tekniska Högskolan och efter avlagd examen emigrerade vi 1953 till Danmark, dit Per hade kommit två år tidigare. Per hade efter kriget studerat vid Tekniska Läroverket och sökt sig till Danmark där möjligheterna var betydligt större än i Finland. Han, liksom Nils, gifte sig med en danska.

Under flyttningen till Danmark slog mig plötsligt tanken att vi möjligen svek vårt land och i synnerhet svenskheten, men den överskuggades snart av det spännande i företaget.

Vi var ju barnlösa så det betydde egentligen ingenting var vi befann oss – trodde vi. Dessutom kände vi oss ställda mot väggen, men arbetet var ju det primära.

Det var ledsamt att resa så långt från mamma och syster Gullan (Gurli), som lidit av ledgångsreumatism från unga år och numera var rullstolsbunden. Hon blev ensam efter ungefär 25 års äktenskap.

Efter åtta års väntan fick vi två söner. Vi växte in i miljön och tanken på en återflyttning var inte mera aktuell.

Vi bodde relativt nära varandra alla tre syskonen och barnen lekte tillsammans som små. I och med skolgången fick de nya kamrater och de växte litet ifrån varandra. Nils beslöt då att samla alla en gång då de blivit vuxna och alla bildat familj, detta för att de skulle kunna lära känna sina nya släktingar. Sammankomsterna upprepades några gånger, även med Per och mig som värdar.

Numera ses vi rätt mangrant en gång varje sommar men värdskapet har övertagits av den yngre generationen.

Lars kom till Ludvika 1954 och fick anställning som ingenjör vid Asea. Familjen följde efter. Även hans hustru Anna var i många år anställd i samma företag. Nu är de, liksom vi andra, pensionerade. Lars och Anna har två döttrar, båda har familj.

På bilden ses släkten samlad till den första träffen i Ludvika i augusti 1992 där Lars och Anna var värdar. För de danskar som inte tidigare besökt Dalarna var naturen en stor upplevelse; ensamma sjöar och stora skogar.
     På övre raden från vänster: Nils Göran Jansson, Lars Kuni, Nils Kuni, Michael Wahlberg, Hans Östberg, Eva Wahlberg (nedanför till vänster), Henrik Kuni.
     Följande rad fr. vänster Nanna Wahlberg, Anna Kuni, Sara Östberg, Agneta Kuni, Camilla Axelsson, Inger Kuni, Pia Wahlberg, Anni Kuni, Hans Rasmussen, Ragnar Wahlberg.
     Följande rad: Fredrik Östberg, Kirsten Dyrbye, ovanför henne Per Kuni, Marita Jansson, Tina Kuni, Gitte Kuni och närmast: Kristine Steenberg, Per Östberg, Michael Östberg, Anna Karin Jansson, Monika Jansson och Rikke Kuni. Förstoring.

Att det inte är lätt att byta fosterland vet en stor del av Smeds-bladets läsare. Lättast är måhända assimileringen för finlandssvenskar som flyttat till Sverige, de har språket gratis även om det inte är rikssvenska de talar. Jag erkänner att danskan för mig känns som en dialekt. Att uttalet är fruktansvärt svårt är ju välkänt och man bör tala språket som ung för att få ett korrekt uttal, men det har ju gått bra ändå.

Jag hade turen att få tjänst på Nordiska Kultursekretariatet då det etablerades i Köpenhamn 1973. Där talades alla de fem nordiska språken, även om vi inte alltid förstod varandra. Sinsemellan kunde vi göra oss förstådda på svenska, danska eller norska. Ingen kände sig som utvandrare.

Vi är bosatta i Norden, men skillnaden mellan våra kulturer är dock avsevärd från land till land, alla likheter till trots. Men i det kaos av invandrare från syd och öst är vi oerhört priviligierade; vi liknar alla varandra på utsidan.

Jag kan inte låta bli att i invandrarsammanhang citera ett uttalande av Salman Rushdie: ”Jag menar att där man har varit barn och vuxit upp alltid vill kännas som hemma. Man kan bo på ett annat ställe resten av sitt liv, men det vill aldrig kännas som det ställe där man var barn.

En resa till Finland

Bruce Muller

Smedsättlingen Bruce Muller, Boston, USA, besökte senaste sommar med fru Florence Nykarleby, hans mormor Hannas (f. Liljeström) födelsebygd. I sitt brev till Smeds-bladet berättar han om minnen från sina ungdomsår då han var hos sin mormor och om sina intryck från resan.

Som yngling tillbringade jag många timmar i min mormors hus i Brooklyn, New York. Mormor var min barnvakt eftersom bägge mina föräldrar arbetade. Ovanför matsalsbordet fanns en tavla som föreställde fem gamla män dragandes en pråm längs strandsluttningen av en flod. På tavlan fanns en mässingsplatta som det stod Nykarleby på.

Under min uppväxt kom och gick mormors vänner och det hände att jag sändes iväg till det finska bageriet för att inhandla en speciell sorts kaffekakor i fall vännerna dök upp vid tresnåret. Men alltid fanns detta mysterium – varför talade vi svenska när vi kom från Finland?

Il tjugoårsåldern besökte jag inte Brooklyn lika kontinuerligt. Morfar dog, jag gifte mig, fick barn, men ännu kunde jag se tavlan med de fem gamla männen framför mig. Morbror Carl hade skrivit en familjehistoria baserad på den information han hade fått från vänner i Finland. Mors uppgift var att skriva ner de handskrivna anteckningarna på skrivmaskin. Hon hann aldrig med i ändringarna i familjekrönikan, så jag lagrade informationen i min dator för att hjälpa henne. Detta ökade mitt intresse om Nykarleby och historien om mina förfäder.

1993 dog mor och jag beslöt mig för att besöka Nykarleby. Hur skulle den plats där de fem gamla männen drog pråmen se ut? Vilka okända släktingar hade jag? Min mors kusin, Lars Lundström, hade skrivit till mig om sitt besök till Nykarleby och föreslagit att jag skulle kontakta Tor Fors. Min kusin David Balton deltog i mors minnesceremoni och vi talade om att resa till Nykarleby. David gav mig namnet på vår småkusin, Fredrik Liljeström, som hade besökt familjen Balton i New Jersey.

Bruce Muller med fru Florence och barnbarnet Danielle i Boston.

Både Fredrik och Tor var ytterst hjälpsamma med att sända mig information om Nykarlebynejden, och överraskningarnas överraskning – Nykarleby stad finns på internet!

I september 1995 började jag och min fru Florence planera vår resa. Florence ville inte åka ifall jag inte lärde mig något lite svenska, så då skrev jag in mig vid Harvard University under två semestrar.

Den 7 juli 1996 var vi redo att åka till Helsingfors. Min mors moster Elisabeth Karlsson hade alltid talat om färjeturen mellan Sverige till Finland så efter två dagar i Helsingfors tog vi Silja Line från Helsingfors till Stockholm, tillbringade en dag där, och tog sedan båten till Åbo. Vi hade aldrig sett så många öar i hela vårt liv som under den resan.

När vi körde från Åbo till Nykarleby var vi imponerade av den tysta skönheten i västra Finland. Det fanns inte många bilar på vägarna – trafiken var inte som i Boston. Cykel-och gångvägar var välplanerade parallellt med landsvägen.

Bruce och Florence Muller (till vänster) från Boston i USA på besök i Nykarleby. I mitten Doris Liljeström och till höger hennes son Fredrik med fru Karin. [Grannen Bo Konqvist hade många länders flaggor, så vi lånade den amerikanska av honom.]

När vi anlände till Nykarleby blev vi bjudna till Doris Liljeström som behandlade oss kungligt under vårt besök. Min småkusin Fredrik och hans fru Karin, hade ordnat en tre dagars rundtur i staden som omfattade besök på Herlers museum, där mormor bodde när hon arbetade i Nykarleby, Topelius hem, Kuddnäs, Smedsgården i Socklot och Andra sjön där mormors far, Johan Liljeström, byggde sin bondgård.

Mors kusin Hannes Liljeström var mycket hjälpsam med att besvara de många frågor som jag hade om släkten Liljeström och deras liv i Nykarleby. Vi hade inte ätit så utsökt mat sedan tiden i mormors hem i Brooklyn.

Vi tillbringade en dag med att besöka morfars släktingar, Bomans på Tornskär. Ester Boman och hennes familj stod för en informativ dag och berättade öns historia för oss, bland annat om hur lagrandet av is i syfte att konservera fisk gick till, och vi skrev våra namn i taket i huvudbyggnaden som så många andra besökare hade gjort före oss. Än en gång, den utsökta maten återuppväckte många goda minnen.

Innan vi besökte Nykarleby var jag osäker på huruvida jag skulle förtidspensionera mig eller fortsätta att arbeta till 65 års åldern. När jag lämnade Nykarleby, var jag säker på att jag kunde pensionera mig och njuta av de återstående åren av mitt liv.

Resan hjälpte mig förstå källan till de många färdigheter jag hade lärt mig genom åren av mina föräldrar, morbror och moster.

Fisketraditioner på ”Hällon” fortsätter

Bjarne Wikström

Den som någon gång de senaste åren har gått i land på ”Hällon” (Hällgrund eller Socklothällan är öns officiella namn) har säkert sett garn på tork, nät, ankare och flaggor på bryggan och berget ovanför hamnen. Föremål som vittnar om att fisket fortlever på ön. Kanske har man också träffat den som rår om fiskebragderna, Mikael Smeds. Mikael hör till den handfull yrkes- och deltidsfiskare som för Socklot bys fisketraditioner vidare.

Mikael Smeds (f. 1967) intresse för hav och fiske grundlades redan på 1970-talet när han som liten pojke fick följa med pappa Nils och mamma Britta till ”Hällon”, där föräldrarna hade renoverat en gammal fiskarkoja, den s.k. ”Rivas-Villas stugon”. Bröderna Evert och John Wikström fiskade då fortfarande med strömmingsryssjor och nät och bodde under somrarna tidvis på ”Hällon”. Mikael trivdes väldigt bra på ön och han följde intresserat yrkesfiskarnas förehavanden. Under tonåren började han själv fiska med nät för nöjes skull och sökte sig ofta ut till ” Hällon”. I tjugoårsåldern började dock tanken på att han en dag skulle ha fisket som yrke gro, och han skaffade sig både en avsevärd mängd nät och en fiskebåt. Hobbyn började ta över.

Mikael arbetade från 1985 med trapptillverkning på Westwood i Nykarleby, tills företaget gick i konkurs 1993. Vid rekonstruktionen av företaget hade han möjlighet att bli delägare och fortsätta inom snickeribranschen, men valde att sluta. Tärningen var kastad och han satsade nu helhjärtat på fisket. Han hade en längre tid förberett steget och hade bl.a. tillverkat en strömmingsryssja.

Mikael Smeds lägger ut nät västanpå Torsön.
Foto Bjarne Wikström.

Sedan Evert Wikström på grund av ålder och sjukdom inte längre orkade fiska i slutet av 1970-talet (han gick bort 1983), trädde Johns son Thomas till och fortsatte tillsammans med sin pappa med både ryssje-, fäll och nätfiske kring ”Hällon”. När John med ålderns rätt ungefär tio år senare valde att trappa ned sitt engagemang, kunde Mikael ta vid och tillsammans med Thomas fortsätta att fiska på de gamla ryssjeplatserna.

Från vänster Thomas Wikström, Mikael Smeds och Karl-Gustav Gunn (Thomas svåger) vittjar en strömmingsfälla sommaren 1994.
Foto Inger Nykvist.

Mikael och Thomas har de senaste åren fiskat tillsammans med två strömmingsfällor. När strömmingsfisket är över lägger Mikael ut sin sikfälla västanpå ”Hällon”. I år fick han på grund av laxfiskebegränsningen lägga ut sikfällorna först 26 juni. Då hade redan den mesta laxen vandrat norrut och fångsten av lax, som under tidigare år gett ett betydande tillskott, uteblev så gott som helt.

En yrkesfiskare måste idag göra stora investeringar för att fisket skall nå upp till en sådan inkomstnivå att det kan föda sin man. Mikael berättar att pengar till investeringarna i regel måste skrapas ihop genom annat arbete. Själv har han möjlighet att arbeta inom pälsnäringen under senhösten och vintern. Eftersom fisket är inriktat på strömming, sik och lax, koncentreras arbetet till de perioder när de olika fiskarterna går bäst till. Fiskebragderna och båtarna är naturligtvis också anpassade till detta fiske.

Mikael äger ensam en ansenlig mängd bottennät och en sikfälla. Tillsammans med sin släkting Thomas (Thomas och Mikaels pappa Nils är småkusiner) har han två strömmingsfällor och två ryssjor. De äger också tillsammans en 28 fots nätfiskebåt med styrhytt och kojplatser. Dessutom har Mikael en egen öppen 21 fots fiskarbåt för strömmingsfiske och en mindre båt med utombordare som behövs när han vittjar sikfällan. Utöver detta krävs en mängd ankare och flaggor och kilometervis linor av olikaslag.

”Rivas Vill”, Vilhelm Ahlnäs, framför sin lilla stuga på ”Hällon” när seklet var ungt.

Mikael tycker att ”Hällon” är en bra utgångspunkt för fisket. På grund av den vida horisonten kan man hela tiden bedöma hur vädret kommer att växla och det är nära till fångstplatserna. Men platsen ställer också krav på åtgärder som inte behöver vidtas på platser med tillgång till el och andra bekvämligheter. Som ett exempel på detta nämner Mikael den gamla iskällaren, som ännu är i bruk. Senaste vår fylldes den med ca 3,5 kubikmeter havsis som skulle användas för nedkylning av både matvaror och fisk.

Varför väljer man ett så hårt och tungt och många gånger ensamt yrke? Mikael tvekar inte med svaret:

 – Friheten, säger han. Det finns ingen som kommenderar och befaller honom att komma och fara.

Framtiden då? frågar jag.

Mikael Smeds fiskar med nät under isen på Torsöfjärden.
Foto Bjarne Wikström.

– Ja, jag planerar fortfarande att utvidga, att investera i mera fiskebragder, säger Mikael.

Det finns ingen återvändo, vad skulle jag göra annars. Jag har ju ingen speciell utbildning. Framtiden är ju så osäker på alla områden, men jag har tänkt att jag ännu skall spänna bågen.

Mikael Smeds är nogsamt medveten om att han i dag bär upp ”Hällons” stolta fisketraditioner som torde gå tillbaka ända till 1700-talet.

 – Jag vill att traditionerna skall fortsätta, säger han. Om det inte finns fiskare på ”Hällon” förlorar ön sin karaktär.

(Smeds-bladet kommer att återkomma med en historisk överblick över fisketraditionerna vid ”Hällon”.)

Ättlingar till Mats och Hanna Nyberg
på släktträff

Solveig Sandberg

Ättlingar till Mats Edvard Nyberg och Hanna Matilda, f. Forsbacka, (Smedsättling) hade samlats till en första kusinträff den 6 juli 1996 i Nykarleby.

På programmet fanns kyrkobesök, blomsternedläggning vid släktgraven och kyrkkaffe på Brostugan. Uppskattat var besöket i före detta släktgården vid Smedsbacken, som av nuvarande ägarna i mycket hållits i samma skick som då Hanna och Matts bebodde stället.

Kusinerna Solveig Sandberg och Gunilla Östergård svarade för arrangemanget av släktträffen, som avslutades med middag och gemytlig samvaro på Juthbacka samt fotografering.

Från vänster är: Ralf Sundberg, Ingelisa Wikholm, Mia Östergård, Tony Silander, (bakom Mia), Stig-Göran Nyberg, Christer Gustafsson, Hans Mattsson, Gunilla Östergård, Lena Gustafssson, Gun-Britt Holm, Anna-Lisa Nyberg, Mikael Nyberg, Mats Nyberg, Solveig Sandberg, Carina Nyberg, Ingmar Sandberg, Isa Sandberg, Jens Sandberg, Susan Nikkola, Jan Nyberg och Sinikka Nyberg.
     De yngsta längst framme från vänster, Marika Inkinen, Julia Nyberg, Michaela Nyberg, Christoffer Nyberg och Leo Nyberg.
(De som är angett med kraftigare stil är barnbarn till Mats och Hanna Nyberg.) Förstoring.

Familjenytt

Dödsfall

Aina Irene Redlig
1912–1996

Aina Irene Redlig avled efter en längre tids sjukdom 17 jan 1996 i Nyköping. Hon föddes 15 dec 1912 i Munsala, som nummer sex i ordningen av åtta syskon. Hon var dotter till Vilhelmina, f. Rank, och Matts Johansson Pedar.

Aina arbetade som sömmerska vid Siréns i Oravais. Under kriget arbetade hon i Jeppo vid Kiitola där unga kvinnor arbetade med att ladda handgranater för försvaret.

Aina gifte sig i augusti 1945 med Gunnar Redlig från Oravais där de först bodde en kort tid i hans föräldrahem. Därefter övertog de det lilla jordbruket i Rankas i Jussila, Munsala, efter Ainas mor och blev kvar där till 1960 då de flyttade till Fagersta, Sverige.

I Fagersta arbetade Aina tidvis, för det mesta med sömnadsarbete.

På våren 1981 flyttade de till Nyköping, där jag, Helena, som enda barnet bodde.

Ida Benita Nygren
1924–1996

Ida Benita Nygren, Holmsund avled den 22 februari 1996, 72 år gammal.

Benita föddes i Tottesund, Maxmo som sjätte barnet av 10 syskon. Hon var dotter till Herman Sanfrid Bertell (Gåll) och Maria Sofia f. Berg. Familjen flyttade till Vasa 1929.

Efter avslutad skolgång i Handelsesplanadens folkskola började hon redan som 13-åring på Gamla apoteket som springflicka och senare som tekniskt biträde. Efter några års tjänst på apoteket började Benita servitris på Nissens Café vid övre torget i Vasa.

Benita hade intresse för idrott och speciellt fotboll.

Måhända hennes intresse väcktes tack vare att de bodde intill Sandvikens sportplan där nuvarande simhallen ligger.

Alldeles i slutet av 1930-talet spelade Benita i Vasa IFK:s damfotbollslag. Hon var med i den grupp flickor som startade damfotbollen.

Sin blivande make, Gustav Nygren från Holmsund, träffade hon när han var på seglarsemester i Vasa.

Benita flyttade till Holmsund där hon gifte sig 1950. I äktenskapet föddes två barn; Kurt-Erik och Gunilla.

De första åren var Benita hemma med barnen, i sju år skötte hon även om Gustavs faster som de tog hem till sig. Därefter arbetade hon på sjukhuset i Umeå som sjukhusbiträde tills hon pensionerades.

Erik Evert Antus
1916–1996

Erik Evert Antus avled den 7 mars 1996 efter en tids sjukdom. Erik föddes 17 september 1916 i Bertby, Vörå.

Via modern Sofia, dotter till Caisa-Greta Johan-Fredriksd:r Gåll var han Smedsättling.

Erik hade många intressen. Släktforskning låg honom varmt om hjärtat och han samtalade gärna om släkt och gångna tider.

Han studerade också kartor av olika slag. Hans kunskap var väl känd beträffande skogsskiftens och åkrars gränser. Ville någon veta, visste Erik råd.

Orter och städer som omnämndes i tidningar och TV ville han också veta mera om.

Erik deltog i bägge krigen. I oktober 1941 blev han sårad i axeln av granatsplitter, och blev då förflyttad bakom fronten för olika uppdrag.

Erik har också varit ledamot i kommunalfullmäktige.

Bruno Johannes Lindvall
1922–1996

Bruno Johannes Lindvall avled i en hjärtattack i sitt hem i Jeppo efter en längre tids sjukdom den 10 maj 1996, två dagar före sin 74-årsdag.

Trots sin sjukdom, (han hade även åldersdiabetes och nedsatt hörsel), hjälpte han sonen och hans familj med jordbruket in i det sista.

Bruno gifte sig 1949 med Doris Alice f. Holmqvist. I äktenskapet föddes fyra barn; tre söner och en dotter.

Familjen bodde på Lövas i Ytterjeppo där de 1949 övertog skötseln av telefoncentralen efter Doris mor. Denna syssla skötte de ända fram till 1964 då centralen automatiserades.

Samma år flyttade familjen till Jeppo där Bruno övertog en del av hemmanet efter sin far och där han hade byggt nytt hus för sin familj.

1987 var det dags för Bruno att överlämna jordbruket till sin son Börje.

Förutom ett 40-tal fähus och gårdsbyggnader som Bruno byggde innehade han också många förtroendeuppdrag.

Han var bl.a. nämndeman, godeman 1984–1996 och ledamot i taxeringsnämnden.

Han var även kassör för telefonföreningen och revisor i ungdomsföreningen, lantmannagillet och handelslaget.

I Ytterjeppo var han också disponent för mejeriet många år.

Odin Lennart Sikström
1921–1996

Till skaran av dem som under det gångna året gått över tidens gräns hör också Odin Lennart Sikström, välkänd profil i Jakobstad, sångare, tonsättare, konstnär och debattör, som avled den 9 juni 1996, några månader före sin 75-årsdag. Han var född den 3 augusti 1921.

Odin Sikströms ursprungliga yrke var plåtslagarens. Han övertog faderns verkstad, där ”kakelugnar” av plåt fram till andra världskriget tillverkades i hundra-, kanske tusental. Mer och mer drogs han emellertid till musiken, bedrev sångstudier och framträdde som en uppskattad tenorsångare. Han blev snart också skivproducent och blev på så sätt känd inför en större publik. Intresset inriktades småningom i allt högre grad mot komposition. Särskilt kom hans tonsättningar av Dan Andersson och Viktor Sunds poesi samt texter ur psaltaren att vinna uppskattning.

I tidningspressen framträdde Odin Sikström som en debattglad pennfäktare, som med inlevelse, ibland också hänsynslöst i förhållande till motståndare, försvarade värderingar som han oftast härledde ur bibelordet.

Odin Sikström var genom sin mor medlem av Smedssläkten, på fädernet tillhörde han en släkt som i många generationer kännetecknats av musikalitet. Hans farfar var kantor, så också hans farbröder och kusiner – och deras barn. Tre av hans syskon var yrkesmusiker. Också hans far plåtslagare Anton Sikström hade i yngre år vikarierat kantor.

Odin Sikström åtnjöt som ett offentligt erkännande av sin musikaliska gärning statlig konstnärspension.

Jan-Erik Sabel
1946–1996

Jan-Erik Sabel, från Kronoby dog den 6 augusti 1996. Jan-Erik var endast femtio år när han fick sitt hembud. Jan-Erik hörde till Smedssläkten via sin mor Lisbeth, f. Lybäck, dotter till Sofia f. Holm i Jeppo vars mor Anna Sofia kom från Smeds i Socklot.

Att Jan-Erik skulle ryckas bort upplevs som orättvist och oförklarligt. Han var uppe i sin aktiva livsgärning. Jan-Erik drabbades av cancer men kämpade tappert och hade en målsättning att leva vidare.

Jan-Erik var jordbrukare i Kronoby där han hade övertagit hemgården efter sina föräldrar. Han hörde till de entusiastiska jordbrukarna som utvecklade sin gård, skaffade mera åkermark och utökade kreatursbesättningen. Jan-Erik som var näst yngst i en syskonskara på fyra barn var gift med Lena, f. Franzén. De fick fyra barn, tre döttrar och en son, alla är nu vuxna. I skaran ingår också numera tre barnbarn. Sonen som för närvarande utför sin militärtjänstgöring planerar att ta över hemgården. Fädernearvet går vidare.

Jan-Erik hade många vänner och var släktkär. Gäster välkomnades varmt i hemmet i Överby.

Jan-Erik var samhällsengagerad. Han var ordförande i Kronoby kommuns skiftessamfällighet, inom lantmannagillet och verkade dessutom i en del andra föreningar.

Jan-Erik som var född 22.11 1945 begravdes i Kronoby den 17 augusti. Skaran som följde honom till den sista vilan var så stor att minnesstunden förlades till kyrkan. Alla skulle inte ha rymts i församlingshemmet där minnesstunder traditionellt hålles. Saknaden efter Jan-Erik är stor.

Ester Sofia Wikström
1903–1996

Ester Sofia Wikström avled den 26 juli 1996, 92 år gammal. Hon föddes den 6 september 1903 i Socklot där hon levde hela sitt långa liv.

Ester, som var äldst i en syskonskara på nio, fick tidigt åta sig de många sysslor som en stor familj innebar i de kärva tider som då rådde.

Ester fostrades i ett kristet hem. Detta kom att prägla hela hennes liv och för henne värdet en självklarhet att bli församlingsaktiv. Missionen och Socklot bönehus och blev hennes främsta skötebarn. Vägen upp till bönehuset var alltid väl sopad och kaminerna värmde skönt när hon och hennes bror Evert under många år höll söndagsskola där. Hon brukade säga: ”Den som inte har några egna barn har så många.”

Vår faster Ester jordfästes i Sankta Birgitta kyrka i Nykarleby söndagen den 4 augusti 1996 i närvaro av släkt och vänner.

Anders Nordström
1922–1996

Anders Nordström, f. 13 maj 1922, avled stilla i sitt hem 16 september 1996. På grund av en förlamning var han rullstolsbunden de senaste åren.

Anders var en intresserad jordbrukare som med framgång arbetade i sitt värv. Utöver sitt jordbruksintresse hann Anders odla många andra intressen.

Det politiska intresset vaknade tidigt hos honom. Under lång tid, på -50 och -60-talet och ännu in på -70 talet, var han i ledningen för Svenska Folkpartiets lokalavdelning i Munsala. I det sammanhanget var det säkert ingen tacksam uppgift att leda SFP.

Anders var medlem av den första stadsstyrelsen som bildades i Nykarleby efter kommunsammanslagningen 1975. 1976 bildades i Nykarleby ett samarbetsorgan av SFP:s lokalavdelning. Anders Norström blev dess första ordförande.

När producentförbundet ÖSP bildades på -40 talet var Anders aktiv inom förbundet och lokalavdelningen i Munsala under -50 och -60-talet. Han var ett flertal år ordf. för Munsala-avdelningen. Han var också med i centralförbundets SLC:s fullmäktige i Helsingfors.

Anders var inte bara intresserad av nuet och framtiden. Han gav också mycket av sin tid till det förflutna. Han var ofta med när det gällde att utforska och tyda spår som våra förfäder lämnat efter sig i vår bygd. Hembygdsföreningen var hans stora intresse de senare åren och han verkade i många år som Munsala Hembygdsförenings ordförande.

Anders Nordström var i många stycken tack vare sin erfarenhet och sina gedigna kunskaper, en viljestark personlighet. Han hade också den värdefulla egenskapen att kunna samarbeta med andra.

Dessa egenskaper kom väl till pass när det gällde att bygga och vidareutveckla vårt samhälle.

Jenny Elvira Ehrs
1919–1996

Jenny Elvira Ehrs, avled den 21 september 1996. Hon var född i Bertby, Vörå, den 27 juni 1919, och dotter till Edla Sofia född Frilund och Erik Ehrs.

Jenny var jordbrukare och tillsammans med sin halvbror skötte de hemmanet. När han avled blev arbetsbördan för stor och Jenny arrenderade ut jordbruket.

Jennys främsta intresse var handarbete.

De sista levnadsåren tillbringade hon på Tallmo kommunalhem i Vörå.