SMEDS-bladet nr 22

Bästa Smeds-ättling av Tor Fors

Hyvä Smeds-jälkeläinen av Tor Fors

Tor Fors dokumenterar Smeds-ättlingarna av Bengt Harald

Systrarna Ketelä minns somrarna i Ilmajoki av Birgitta Östdahl

Släktens brudpar av Carita Häger och Tor Fors

Släktträff i Kovjoki av Leif Lindblom

Kristina Ahlnäs skrev bok om sitt liv. Bokanmälan av Bengt Harald

Familjenytt

Ättlingar till Anders Mattsson Smeds. Släktutredning av Tor Fors

Bästa Smeds-ättling!

Tor Fors

Åter är ett år snart till ända. Det har gått fort sedan vi senast möttes i denna spalt. Som pensionär upplever man att tiden rinner snabbt iväg. Någon har roat sig med att undersöka hur människan i olika åldrar upplever tiden. I undersökningen sägs det bland annat att en 70-åring upplever årets dagar till 270. Inte att undra över att tiden går fort.

För min del har året varit fyllt av arbete med släktforskning. Redan på vårvintern påbörjade jag planeringen av det ”blad”, som du nu har i din hand. Det gäller att vara ute i god tid, speciellt när det gäller att bestämma sig för vilken släktgren som skall utredas och publiceras. Trots detta blev det ändock fullt upp veckorna innan ”bladet” skulle gå i tryck. Som sagt, tiden går fort.

Sommarens resmål blev givetvis Österbotten och sommarstugan där det blev en skön avkoppling med släkt och vänner. På programmet fanns också ett sammanträffande med arbetsgruppen för Smeds-släkten.

Eftersom Smeds-bladet i dag går ut till drygt tre gånger mera människor än de som var med vid starten finns det kanske anledning att berätta hur det började.

Den första släktträffen för Smeds-släkten anordnades 1977 i Nykarleby. Släktträffen samlade 702 personer i alla åldrar. Vid sammankomsten föreslogs att – om möjligt – ge ut ett släktblad i någon form. Förslaget bifölls och för att förverkliga beslutet tillsattes en arbetsgrupp. Arbetsgruppen har också ansvarat för och organiserat genomförandet av släktsammankomsterna 1982 och 1992.

Il arbetsgruppen ingår Tor Fors, Västerås, Håkan Ahlnäs, Nykarleby, Ragnar Fors, Socklot, Bo-Erik Granvik, Hudiksvall, Carita Häger, Kovjoki, Gunnevi Lindén, Edsevö, Pedersöre, Tor Lybäck, Kronoby, Erik Smeds, Solf, Gretel Thors, Vörå och Birgitta Östdahl, Nykarleby.

Arbetsgruppen har sedan starten träffats varje sommar. Vid mötet i somras diskuterades bland annat formen för Smeds-släktens organisationsform, kommande släktträff, Smeds-bladets fortsatta utgivning efter släktträffen då släktboken skall vara klar samt givetvis innehållet i årets ”blad” nr 22.

Här nedan är några av de beslut som arbetsgruppen fattade:

• Någon släktförening skall inte bildas, det skulle medföra ökat administrationsarbete och onödig byråkrati.
• Släktträffen anordnas när boken är färdig.
• Idrottsgården i Nykarleby är lämplig festplats.
• Fotografier och sammanfattningar bör ingå i släktboken.
• Mera konkreta planer för utgivningen tas upp vid arbetsgruppens möte 1999.
• Avgift för årets ”blad” samma som 1997.

Årets ”blad” blev omfattande. Släktutredningen, som omfattas av ättlingarna till Anders Mattsson Smeds, född 1787, en mycket livskraftig släktgren, som innehåller över 1000 namn, betydligt mera än jag kunde ana när jag bestämde mig för att utreda släktgrenen Forsbacka. I utredningen möter vi många nya okända släktingar. En av dem var på sin tid diakonissa i Nykarleby. En av mina kusiner berättade när hon fick reda på att hon hörde till släkten. ”Oj vad jag var rädd när hon kom på sjukbesök, jag var så rädd för att hon skulle picka mig.”

God Jul och Gott Nytt År!

Vi tar tacksamt emot bidrag till Smeds-bladet. Sänd in till någon av nedanstående:

Tor Fors

Gransångargatan 132

724 71 Västerås

Bo-Erik Granvik

Tärnvägen 10

824 00 Hudiksvall

Carita Häger

Källmossvägen 109

66 930 Kovjoki

Birgitta Östdahl

Topeliusesplanaden 11 B

66 900 Kronoby

Hyvä Smeds-jälkeläinen!

Tor Fors

Vuosi on kohta jälleen vierähtänyt. Ei ole pitkääkään aikaa siitä, kun viimeksi tapasimme tämän palstan puitteissa. Eläkeläisenä aika tuntuu todella rientävän. Joku on huvikseen tehnyt tutkimuksen siitä, miten ihminen kokee ajan eri ikäisenä. Tutkimuksessa todetaan, että esimerkiksi 70-vuotiaan vuodessa on 270 päivää. Eipä ihme, että aika tuntuu kuluvan nopeasti.

Omalta osaltani on kuluneena vuonna vallinnut täystyöllisyys sukututkimuksen parissa. Jo kevättalvella aloin suunnitella tätä lehteä, joka sinulla on nyt kädessäsi. Täytyy alkaa hyvissä ajoin, etenkin kun pitää päättää, että mikä sukuhaara tutkitaan ja julkaistaan. Siitä huolimatta oli vielä tavattomasti tekemistä ”bladetin” painattamista edeltävinä viikkoina. Kuten sanottua, aika rientää.

Kesän matkakohteena oli luonnollisesti Pohjanmaa ja kesämökki. Siellä vaimoni Edith ja minä rentouduimme kunnolla sukulaisten ja ystävien parissa. Ohjelmassa oli myös Smedsin suvun työryhmän kokoontuminen.

Koska Smeds-bladetilla on nykyään yli kolme kertaa enemmän lukijoita kuin lehden julkaisun alkuaikoina, on ehkä aiheellista kertoa kuinka kaikki sai alkunsa.

Smedsin suvun ensimmäinen sukukokous pidettiin 1977 Uudessakaarlepyyssä. Sukukokoukseen osallistui tällöin 702 eri ikäluokkia edustavaa osanottajaa. Sukukokouksen yhteydessä ehdotettiin että – jos suinkin mahdollista – ryhdyttäisiin julkaisemaan jonkunlaista sukulehteä. Ehdotus hyväksyttiin, ja päätöksen toteuttamista varten perustettiin työryhmä. Työryhmä on myös ollut vastuussa ja järjestänyt sukukokoukset vuosina 1982 ja 1992.

Työryhmä koostuu seuraavista: Tor Fors, Västerås, Håkan Ahlnäs, Uusikaarlepyy, Ragnar Fors, Sokaluoto, Bo-Erik Granvik, Hudiksvall, Carita Häger, Kovjoki, Gunnevi Lindén Edsevö, Pietarsaaren mlk, Tor Lybäck, Kruunupyy, Erik Smeds, Sulva, Gretel Thors, Vöyri sekä Birgitta Östdahl, Uusikaarlepyy.

Työryhmä on alusta lähtien kokoontunut joka kesä. Viime kesän kokouksessa keskusteltiin muun muassa. Smedsin suvun organisaatiomuodosta, tulevasta sukukokouksesta, Smeds-bladetin julkaisemisen jatkamisesta sukukokouksen jälkeen, jolloin sukukirjan pitäisi olla valmis, sekä luonnollisesti myös vuoden ”Smed-bladetin” n:o 22 sisällöstä.

Tässä muutamia työryhmän tekemistä päätöksistä:

• Sukuyhdistystä ei muodosteta, koska siitä seuraisi vain lisää paperitöitä ja tarpeetonta byrokratiaa.
• Sukukokous järjestetään kun kirja on valmis.
• ”Idrottsgåden”, Uudenkaarlepyyn urheilutalo on sopiva juhlahuoneisto
• Sukukirjaan tulee ottaa mukaan valokuvia ja yhteenvetoja.
• Julkaisua koskevat tarkemmat suunnitelmat käsitellään työryhmän kokouksessa 1999.
• Vuoden ”bladetin” hinta sama kuin vuonna 1997.

Vuoden ”bladetista” tuli laajamittainen. Sukututkimus käsittää vuonna 1787 syntyneen Anders Mattsson Smedsin jälkeläiset, erittäin elinvoimainen sukuhaara yli tuhansine nimineen, ja paljon laajempi mitä saatoin kuvitellakaan, kun päätin perehtyä Forsbackan sukuhaaran. Tutkimuksessa tapaamme useita uusia tuntemattomia sukulaisia. Yksi heistä oli aikoinaan diakonissa Uudessakaarlepyyssä. Eräs serkuistani kertoi kuultuaan tästä sukusuhteesta että ”hui että minä pelkäsin aina kun se tuli sairaskäynnille, että nyt se pistää minua”.

Hyvää Joulua ja Onnellista Uutta Vuotta!

Otamme kiitollisuudella vastaan avustuksia Smeds-bladetiin. Nimet ja osoitteet, joihin voitte lähettää kirjeenne löytyvät sivulta 1.

Tor Fors dokumenterar Smedsättlingarna

– Boken klar till nästa släktträff

Vår släkttidning Smeds-bladet har nu utkommit i drygt två decennier. För att uttrycka det på annat sätt är det här det 22:a numret av tidningen. Varje år har den med en punktlighet som inte står skattsedeln efter kommit som en kär hälsning till julen. Tjugotvå år är en ganska lång tid. Mycket intressant och värdefull läsning har samlats och bevarats för eftervärlden i de enskilda numren av tidningen, som med åren blivit en ansenlig hög.

Många av de personer som genom åren på olika sätt gett anledning till artiklar och annan form av läsning är numera borta, men i de bevarade texterna lever något av dem vidare tack vare att någon eller de själva i tiden satte det upplevda till pappers. Mycket av det som finns bevarat i Smeds-bladet är unikt och finns inte omnämnt någon annanstans. Att tidningen hållits vid liv i så många år är något vi medlemmar av Smedssläkten har tidningens uthållige redaktör Tor Fors att tacka.

Tor har gjort tidningen utan stora åthävor och utan att lyfta fram sig själv som person. Det är endast i spåren på sidorna som läsaren anar handen som redigerat. Nu är det på tiden att också Tor efter många år av träget arbete på ett mera synligt sätt får träda fram i sin tidning. Idén till det kommer från arbetsgruppen som tillsammans med Tor jobbar med Smeds-bladet. När man i arbetsgruppen tyckte att det nu var dags att också låta Tor själv få träda fram protesterade han till en början eftersom han tyckte att han inte skall vika ut sig i den tidning han själv redigerar, men föll slutligen till föga för en enig arbetsgrupp.

Jag träffade Tor och hans hustru Edith en lite gråruggig dag, som de flesta dagar var den gångna sommaren, på makarnas sommarställe Häggbärsgrund i Köklot. Köklot, som kommunalt hör till Korsholm och kyrkligt till Kvevlax, saknade länge både väg till fastlandet och elström.

Familjen Fors som i tidigt sextiotal flyttade till Sverige byggde i början av 1970-talet sommarstugan i Köklot och har sedan dess besökt Finland ett par gånger om året samt mer eller regelbundet tillbringat några veckor varje år vid sommarstugan. Fast numera är Edith och Tor för det mesta ensamma där ute sedan barnen flugit ut ur boet, men visst händer det att de också dyker upp på Häggbärsgrund, de senaste åren har de kommit varje sommar.

Sommarstugan byggdes i början av 1970-talet. Minst två gånger om året går färden från Västerås till stugan på Häggbärsgrund i Köklot
Foto: Bengt Harald

Vad är mera naturligt att inleda en intervju med Tor än att fråga honom varifrån han fått sitt stora intresse för släkt och släktforskning. Och han behöver inte fundera länge för att hitta ett svar.

- Det är nog från min pappa Oskar Fors det, säger han. Pappa var intresserad av folk i allmänhet och släkten i synnerhet. Far talade ofta om Forsbacka i Nykarleby lkm, där han var född, om släkten från sin mammas sida som har anknytning till Vexala, Munsala, samt inte minst om Smeds i Socklot och släktingarna i byn. Tor berättar att han också i unga år besökte Forsbacka där han fick träffa sina kusiner, som senare också har hållit kontakt med.

Tor Fors studerar en av de drygt 20 pärmar med uppgifter och artiklar om Smedsättlingarna, Om ca två år skall boken vara klar.  Foto: Bengt Harald

- Ännu på 1960-talet, minns Tor, kunde far spontant säga: ”Skall vi fara norrut?” Med det menade han att man skulle besöka släktingarna på Forsbacka, i Socklot och Juthas. När vi for omkring kunde far plötsligt säga: ”Här skall vi stanna.” Och så stannade vi, gick in och träffade de människor som bodde på gården. Ibland sökte far också upp originella personer som jag upplevde intressanta. På det sättet kom vi att träffa många verkliga personligheter som stannat kvar i mitt minne, säger Tor.

- Intresserad av släkten som pappa var kom professor Woldemar Backmans utredning av Smeds-släkten att bli en viktig bok för honom. Boken som han ofta studerade lät han alltid ligga framme. Han antecknade flitigt det mesta som gällde släkten som han fick reda på och som inte fanns noterat i Backmans bok. Med tiden hade han samlat så mycket nytt material så att han på 1970-talet kunde ge ut en bearbetad och kompletterad upplaga av Backmans bok.

Backmans bok över Smeds-släkten har, trots att den som sådan är värdefull, sina begränsningar. Eftersom hemmanen och ägoförhållandena långt styrde Backmans forskningsmetodik, föll det sig naturligt för honom att endast följa upp släktens manslinje. Backmans avsikt var väl inte heller att presentera någon fullständig släktutredning utan för honom, som till yrket var läkare, var det av intresse att få reda på vad folk dött i.

Eftersom Backman på sin tid endast följde manslinjen, kan man säga att hälften av släktens medlemmar, som enligt Tors släktregister, består av 54 procent kvinnor, saknas. Därtill saknas alla som är födda efter 1930-talet. Tor har följt upp och kompletterat Backmans och sin far Oskars forskning med en mera vidlyftig utredning av den smedska släkten. Han har haft hjälp av ett antal personer representerande olika släktgrenar, som var för sig samlat uppgifter om sin gren.

Läsare av Smeds-bladet har sedan nummer 9 av bladet, som kom 1985, kunnat ta del av utredningar av olika grenar av släkten, som utgår från anfadern Matts Andersson, som föddes 1635. Släktregistret som Tor förfogar över omspänner i dag drygt 2000 hushåll, vilket antyder något om omfattningen av det arbete som han utfört. Tor berättar att släkten Smeds numera börjar vara kartlagd och att endast kompletterande efterforskningar, främst gällande personer födda i början av 1700-talet, som i släktboken angetts som försvunna, återstår. Även ett antal personer och familjer, som emigrerade vid sekelskiftet till både Amerika och Nya Zeeland, kräver fortsatta efterforskningar.

Som exempel på hur svårt det kan vara att få grepp om endel personer i släkten, nämner Tor en Anders Johansson och en Lisa Johansdotter som föddes på 1700-talet. Det finns många personer med de namnen, i till exempel vigselboken, och hur skall man då träffa rätt? Får vi inte klart för oss vilken Anders eller Lisa det handlar om måste det problemet överlåtas till kommande generationer att utreda, säger han.

Tors målsättning är att om något år kunna ge ut en släktbok där förhoppningsvis alla Smeds-ättlingar är samlade. Meningen är att de släktutredningar som publicerats i Smeds-bladet tillsammans med ännu opublicerat material skall ingå i släktboken. Det kommer att bli ett omfattande verk, lovar Tor.

Släktmöte när utredningen är klar

Vid den senaste släktträffen i Nykarleby tog man sikte på att nästa träff skulle hållas år 2000. På grund av att släktboksprojektet sedan dess kommit in i bilden har situationen förändrats. Nu är målsättningen att arrangera släktmötet först när boken är färdig för att få ut den till så många medlemmar som möjligt. Därför måste tidpunkten för nästa släktmöte bli beroende av hur arbetet med boken fortskrider så att den kan presenteras när släkten är samlad. Här låter Tor förstå att han alltjämt är tacksam för uppgifter om förändringar inom släktmedlemmarnas familjer.

l det myller av människor som utgör ättlingar till Matts Andersson finns många människoöden representerade. De flesta som fötts har stannat i hem- eller grannsocknarna, men många for längre bort: i hemlandet till Nurmo, Ilmajoki, Helsingfors, Tammerfors, Haapajärvi samt utomlands till Amerika, Kanada, Australien, några till Nya Zeeland samt till Sverige, för att nämna några orter och länder där det ännu finns ättlingar till dem som flyttade bort. Orsaken till att människor flyttade var som alltid – små hemman, stora familjer och brist på utkomstmöjligheter på hemorten.

Bland dem som sökte sig bort och deras ättlingar finns flera fascinerande människoöden. Av dem som under åren presenterats i Smeds-bladet är det några som särskilt fastnat i Tors minne. Där är till exempel en Maria Lovisa, född Mickilä. Hon flyttade som barn med sina föräldrar till Helsingfors där hon träffade en rikssvensk vid namn Björklund som hon gifte sig med. Paret hamnade i Ryssland där de levde ett händelserikt liv. Mannen blev arresterad för påstått spionage, frigavs och familjen återkom så småningom efter en omväg via Sverige tillbaka till Finland.

En av parets söner, Knut, representerar också han ett märkligt livsöde. Knut hamnade i England, och bytte namn till Kenneth Berkeley. Kenneth var en av åtta soldater som engagerades för ett förberedande uppdrag för de allierades landstigning i Normandie i Frankrike i andra världskrigets slutskede. Han stod också för oförvägna insatser vid befrielsen av Norge och belönades för det av norska kungen.

Elis Ekström, född 1905 i Socklot, representerar också han ett märkligt livsöde. Elis började i unga år som fiskare vid Grisselön, men for med biljett som han köpt för lånade pengar till Australien med sina tillhörigheter i en fanérkappsäck. Vid framkomsten hade fukt och vatten förvandlat den fina kappsäcken till en pärtkorg, som han skrev i ett brev. År 1937 återkom han till Finland och hade planer på att börja ägna sig åt fiske. Det ekonomiska utbytet var dåligt varför han for till Amerika där han sedan arbetade på olika håll efter en parentes i flottan under krigsåren.

Kristina Ahlnäs, som ägnar en stor del av sitt liv åt arktisk forskning i Alaska, representerar också hon ett rikt och omväxlande liv. Kristina har genom åren medverkat i Smedsbladet med ett antal artiklar. [Nybyggare i Alaska, Hälsning från Alaska, Brev från Kristina Ahlnäs i Alaska. Vad jag vet blev det varken bok eller släktträff.]

Smeds-bladet får god respons

Tor säger att man från och till diskuterat Smeds-bladets framtid, men än så länge fortsätter utgivningen som tidigare. Upplagan har vuxit efterhand och senaste års upplaga blev totalt 1030 exemplar. Responsen har varit god vilket uppmuntrat honom att fortsätta trots att utgivningen innebär en hel del arbete. Uppgiften är trots det stimulerande och ger goda möjligheter att träffa och ha kontakt med många positiva människor i släkten.

Tor och Edith Fors är bosatta i Västerås i Sverige dit familjen flyttade en tid efter det han blivit klar med sin examen vid Tekniska Läroanstalten i Vasa 1960. Det fanns gott om arbete i Sverige på den tiden och utvandringen var omfattande. Två systrar bosatta i Fagersta utövade också en viss dragningskraft.

Tor Fors blickar ut över fjärden Här finns stillheten, här är länken till det förflutna, här i Österbotten finns rötterna.
Foto: Bengt Harald

Omständigheterna fick bestämma om det skulle bli en vistelse på några år eller för en längre tid. Han fick jobb på ett stort byggnadsföretag i Västerås och kom att stanna där hela sitt aktiva arbetsliv fram till pensioneringen. Då hade familjen fäst sina rötter så pass stadigt i Sverige att det blev naturligt att stanna också efter pensioneringen.

Tor kom mycket tidigt med i finlandssvenskt föreningsliv i Västerås och i samarbetskommittén för finlandssvenska föreningar i Sverige, som 1969 blev Finlandssvenskarna riksförbund i Sverige (FRIS), vars första ordförande han blev. Det uppdraget innehade han i 15 år fram till 1984.

[På FRIS webbplats:

Finlandssvenska kulturfonden i Sverige förvaltar två fonder, Tor Fors stipendiefond och Harry Holmströms stipendiefond.

Tor Fors stipendiefond Syftet med fonden är att genom utdelning av stipendier erbjuda finlandssvenskar i Sverige, verksamma inom finlandssvenskt föreningsliv, studier i och kontakter med Finland inom kulturens område.

Plusgiro: 456200-5]

De så kallade Kolbäcksfesterna i riksförbundets regi på pingstdagen varje år var på sin tid verkliga storsamlingar som drog finlandssvenskar i Sverige i tusental. När den stora emigrationen från Finlands svenskbygder småningom upphörde och invandrarna etablerat sig, minskade också deras behov att samlas. Det här gjorde att namnet Kolbäcksfesterna så småningom upphörde, riksförbundets sommarsamlingar fortsätter dock men under annat namn och på annan plats med mindre antal deltagare.

Även om makarna Fors numera är fästa vid Sverige med starka band, inte minst genom barnen, är de måna om att hålla kontakten med Österbotten samt släkt- och vänkretsen här levande. Det får dem att ett par gånger i året, någon gång tre, stuva bilen och åka över till Finland där de alltjämt är fästa med rottrådar som sitter mycket djupt.

Släktträff i Kovjoki

Leif Lindblom

Söndagen den 26 juli 1998 samlades ättlingarna till Karl Johan Eriksson och Maria Sofia Jonasdotter Westerlund till släktträff på Nabban i Kovjoki. Tidigare släktträffar hade gått av stapeln på familjen Blomqvists sommarställe på Hällörn i Jakobstad med oregelbundna mellanrum och hade sin upprinnelse i det 85-års kalas som Evelina Blomqvist, dotter till ovannämnda, i efterskott bjöd sin familj och sina släktingar på den 9 juli 1972. Mormor Evelina fyllde 85 redan den 5 maj men tyckte att en vacker högsommarsöndag var en lämpligare tidpunkt för firandet. Nämnas kan att hon efter att ha tagit farväl av alla sina kära avled samma kväll på sitt älskade sommarställe.

Till årets släktträff blev uppslutningen stor. Alla nulevande barnbarn till Karl Johan och Maria Sofia mötte upp. Nestorn bland kusinerna var 90 åriga Hjalmar Blomqvist, tidigare rektor för Åggelby Svenska Samskola. De andra var Gösta med fru Elna, Erik samt Eva, barn till Johannes Westerlund, Karl med fru Inga-Lene, Lars med fru Ulla-Mie, Per med fru Inger och Ruth med make Erik, barn till Evelina Blomqvist, samt Hans med fru Ilse, Alexander Westerlunds yngsta son. Med var också kusinsfruarna Marta Westerlund, Marita Blomqvist samt Brita, Signe och Viva Westerlund. Allt som allt samlade träffen 153 personer.

Eva Bäck hälsar gästerna välkomna

Arrangemangen var av högsta klass med ett stort tält som rymde alla deltagare och en välordnad parkeringsplats på en nyslagen äng. Att tältet var behövligt visade sig under måltiden då ett stilla regn föll, i övrigt var det uppehållsväder. Måltiden bestod av en välsmakande laxsoppa med hembakat bröd. Senare följde kaffe med tårta.

Efter ankomsten samlades deltagarna i små grupper och förhörde sig om vad som tilldragit sig sen senast och för att utröna vem som hörde till vem av de yngre deltagarna. Före middagen hälsade Eva Bäck välkommen. Hon läste dikten ”Mina Fäder” av Joel Rundt och läste upp namnen på alla dem i släkten som avlidit, vilka hyllades med en tyst minut.

Framför släktgården, fr.v. Stefan, Göran, Jan-Anders och Lars Blomqvist, Karl-Gustav Westerlund, Karl, Hjalmar och Per Blomqvist.

Efter middagen var det tid för fri samvaro och för den som ville ett besök på släktgården, som nu brukas av Karl-Gustav Westerlund, sonsons son till Karl Johan och Maria Sofia. Vid kaffet förhöjdes stämningen med allsång som alltid vid släktens sammankomster. Efter ytterligare samvaro där bland annat gamla fotografiförstoringar som funnits på släktgården diskuterades började gästerna nöjda med dagen söka sig hemåt.

Ett stort tack från alla deltagare går till dem som hade huvudansvaret för att träffen blev en ”fullträff” och som fick arbeta hårt både före och efter festen. Ett tack alltså till Eva Bäck, Erik Westerlund, Ragni Carlstedt samt till Sten-Olof, Clas-Göran och Karl-Gustav Westerlund med familjer.

Systrarna Ketelä minns somrarna i Ilmajoki

Birgitta Östdahl

Midsommarhelgen firade vi ibland hos farmor i Ilmajoki. Det var roligt att komma ut till landet och bekanta sig med djuren på bondgården.

Det berättar stadsflickorna, Vuokko Kock, Anja Ny och Maj-Lis Ketelä-Viver, alla födda Ketelä med rötter i Ilmajoki och i Socklot.

Systrarna hör till Smeds-släkten. Anfadern hette Matts Andersson Smeds, far till Johan Johansson Smeds som i sin tur var far till Henrik Johansson Smeds. Henrik var farfars far till Susanna Lisa Smeds, gift med Anders Hansson Långholm från Kovjoki. De flyttade till Nurmo där paret ändrade sitt efternamn till Hakala. Deras dotter, Maria Långholm gifte sig med Jaakko Ketelä, de fick en son som också döptes till Jaakko. Hans son Sulho Johannes Ketelä är far till systrarna Vuokko, Anja och Maj-Lis. Ytterligare en syster, Toini, är bosatt i Ylistaro.

Systrarna Ketelä fick för några år sedan vetskap om att de har finlandssvenskt påbrå även på faderns sida.

– Vi visste att vi hade finlandssvenska rötter på vår mors sida, men inte hade vi en aning om att vi genom vår far hade rötter i Socklot säger systrarna Vuokko, Anja och Maj-Lis, som är glada över att släktforskningen gett dem en hel del nya släktingar, må så vara att de är avlägsna.

Sulho Ketelä föddes i en familj på fem barn. 1928 flyttade han till Vasa för utkomstens skull. Han var då ogift. Sulhos syster Selma övertog hemgården. En annan syster, som var ogift, stannade också hemma och hjälpte till med arbetet på gården. Bröderna flyttade bort liksom den tredje systern.

Sulho träffade en flicka vid namn Linda Maria Melartin och de gifte sig. Linda Maria hade svenskt påbrå, men paret talade finska med varandra även om Sulho hade lärt sig svenska i Vasa. Paret fick fyra flickor som alla har finska som modersmål. Men två av flickorna lärde sig svenska, dels genom sina arbeten i Vasa, dels genom sina giftermål.

Födkrok i Vasa

Sulho jobbade större delen av sitt liv på Vasa ångkvarn som chaufför. I Ilmajoki livnärde sig de flesta inom jordbruket. Den som skulle försörja sig på annat sätt tvingades söka sig till andra orter eller andra länder. Många släktingar sökte sig till Vasa.

Sulho och Linda Ketelä omgivna av sina fyra döttrar. Vuokko t.v. och Toini t.h. om föräldrarna. I bakre raden står Maj-Lis t.v. och Anja.

Flickorna Ketelä gick alla i finsk skola. När Vuokko gick i flicklyceet träffade hon Boris Kock, som gick i pojklyceet i Vasa. Även om Boris kunde finska ville Vuokko lära sig svenska. Vuokko och Boris gifte sig och flyttade så småningom till södra Finland. Paret är numera bosatt i Grankulla och har sitt sommarviste i Björköby.

Anja träffade också en svensk gosse vid namn Lars Ny och förälskade sig i honom. Hemma hos Anja har vardagsspråket blivit finska medan Vuokko och Boris talar svenska med sina barn. Toini, som har skoaffär i Ala-Härmä och i Seinäjoki gifte sig med Esko Haapala, vilket ledde till att hon inte kom i kontakt med svenskan.

Tre av systrarna hos Maj-Lis Ketelä-Viver. Anja Ny fr.v. och Vuokko Kock i mitten.

Via Karleby till Socklot

Två av systrarna strålar samman en augustieftermiddag hos den tredje systern Maj-Lis Ketelä-Viver på hennes sommarviste i Socklot. 1975 köpte hon och hennes dåvarande man ett sommarställe på Öjskatan i Socklot.

– Vi körde omkring och letade en sommarstuga. Vi fann den i Socklot. Då tyckte jag att det var lite långt att åka från Karleby till Socklot, berättar Maj-Lis, som blev kvar med sommarstället efter skilsmässan. 1982 gifte hon sig med Fransesc Viver-Melich och flyttade till Katalonien i nordöstra Spanien och omfattar provinserna Barcelona, Gerona, Lerida och Tarrgona. Maj-Lis och hennes man bor i Cambrils under vinterhalvåret. Från tidig vår till sen höst bor de på Öjskatan i Socklot. Maj-Lis är mantalsskriven i Nykarleby och paret räknar med att bosätta sig året om på Öjskatan när de blir pensionerade.

– Andra flyttar till Spanien vid pensioneringen men vi flyttar norrut, säger Maj-Lis, som inte bor långt från den plats där anfadern Matts Andersson Smeds levde. Sedan Maj-Lis fick vetskap om Smeds-släkten har hon också kommit underfund med att tomten för hennes sommarparadis är utbruten från det smedska hemmanet.

– Tänk vilket sammanträffande, säger Maj-Lis. Hon stortrivs i Socklot. Hennes närmaste grannar hör också till Smeds-släkten.

– Det har blivit riktigt intressant att ta reda på vilka bybor som hör till samma släkt, säger hon. Hennes man är guldsmed och hon jobbar tillsammans med honom, åker omkring i Spanien och Katalonien och säljer guld till återförsäljare.

Maj-Lis och hennes man rör sig med husbil. Det innebär att färden mellan Katalonien och Socklot tar en knapp vecka.

– Om vi kör nonstop och turas om vid ratten klarar vi sträckan på 2,5 dygn, säger Maj-Lis.

Men så bråttom vill de inte ha. 3000 kilometer är avståndet mellan Katalonien och Nykarleby. Därtill kommer en färjöverfart.

Både Vuokko och Anja har nått pensionsåldern. Anja har arbetat i försäkringsbranschen, Vuokko på Statistikcentralen. Vuokkos man är chefsläkare för Nylands sjukvårdsdistrikt.

Vuokko påpekar att de stannar kvar i Grankulla också efter mannens pensionering.

– Våra barn bor i Helsingforstrakten och stannar gärna där. Men somrarna tillbringar de gärna i Björköby.

Minne från Ilmajoki

Systrarna har en del barndomsminnen från Ilmajoki. Medan farmor Hilma Sofia, född 1877 i Kurikka, levde brukade Sulho med familj hälsa på i Ilmajoki. Midsomrarna firades i regel där. Då åkte familjen med pappas lastbil från Vasa till Ilmajoki, en sträcka på 100 km. Barnen satt på lastbilsflaket. Ibland när inte hela familjen skulle iväg kunde man åka tåg från Vasa.

– Jag kommer ihåg när jag for med tåg till Ylistaro. Då hade jag cykeln med på tåget för att cykla från järnvägsstationen till farmor i Ilmajoki, en sträcka på 18 kilometer, berättar Anja.

Farmor Hilma Sofia matar sina höns på gården i Ilmajoki.

Hos farmor vankades potatis med smör och det smakade gott. Anja berättar att hon som barn gärna tillverkade risvisplar när hon kom till landet. ”Kräklor” att röra i grötkastrullen med fick de också tillverka.

Farmor Hilmas liv var inte så lätt. Farfar Jaakko reste till Amerika för att förtjäna pengar. Första gången åkte han 1902 och återvände 1908. Under den tiden föddes ytterligare ett barn i familjen. 1910 reste han till Amerika igen. Meningen var att Hilma och barnen skulle komma efter eller så skulle han komma hem igen med pengar i bagaget. Det blev inte så. Farfar Jaakko återvände aldrig och farmor Hilma tappade kontakten med honom.

– Jag minns att jag som barn skrev brev till farfar i Amerika, men jag fick inget svar, berättar Vuokko.

Jaakko Ketelä dödförklarades 1968. Farmor Hilma skötte jordbruket ensam tills barnen kunde hjälpa till. Hon levde ensam med sina fyra barn och dog 1965.

– Efter farmors död blev det glest mellan besöken i Ilmajoki, berättar systrarna. Det finns släktingar och släktgrenar kvar i Ilmajoki. Men många har flyttat till olika delar av landet. Under 30- och 40-talet flyttade många till Vasa för att få sin utkomst där. En del emigrerade till Amerika.

– Av våra kusiner finns numera endast en kvar i Ilmajoki, berättar Vuokko.

Det är Vuokko som fungerar som kontaktlänk till Smeds-släkten. Hennes man Boris är intresserad av släktforskning och har med glädje tagit del av det som publicerats om Smedsättlingarna.

Systrarna Ketelä har medverkat till släktens fortbestånd. Anja har två döttrar och fem barnbarn, Vuokko tre barn och sju barnbarn, Maj-Lis två döttrar och fem barnbarn och Toini har två barn och tre barnbarn.

Systrarna Ketelä ser framemot nästa släktträff.

– Då skall vi vara med. säger Vuokko, Anja och Maj-Lis som också tänker locka Toini med till träffen.

Kristina Ahlnäs skrev bok om sitt liv i Alaska

Bengt Harald

”Livsefarenheterna betyder mera för mig än den materiella komforten. Min filosofi är att betrakta livet som ett äventyr, fyllt av möjligheter, och inte som något som man så säkert och så bekvämt som möjligt måste komma igenom.”

Kristina Ahlnäs i boken ”Bopålar i Alaska.”

Glaciärforskaren Kristina Ahlnäs, bekant för Smeds-bladets läsare genom ett antal artiklar om sina upplevelser under resor världen över och om sitt arbete som forskare i Alaskas arktiska förhållanden, gav på vårvintern ut en bok med titeln Bopålar i Alaska. Kristina Ahlnäs besökte i medlet av oktober i år Österbotten för att presentera sin bok och fick inte så obetydlig uppmärksamhet både i radio och press.

För oss som har ett ganska begränsat perspektiv på världen, och som ändå är ganska många, lättar Kristina på förlåten till en annorlunda värld ochförhållanden som ter sig nära på osannolika.

Kristina som genom sin far och farfar har anknytning till Rijfas och Smeds i Socklot är född i Helsingfors. Människors liv och öden gestaltar sig så olika. En del förblir trogna den plats som sett dem födas och växa upp medan andra, frivilligt eller ofrivilligt, så att säga stöts eller låter sig stötas ut ur boet och hamnar på de mest underliga ställen i världen. Kristina hör onekligen till de senare.

Hennes annorlunda liv började när hon för 35 år sedan fick ett ASLA-stipendium för att studera oceanografi vid University of California i San Diego.

Under ett mellanspel vid Kungliga fiskeristyrelsens hydrografiska avdelning i Göteborg blev hon erbjuden ett jobb vid University of Alaska. ”Men kom inom två veckor”, hette det i telegrammet. Kristina åkte och kom sedan att utföra sin livsgärning inom den glaciära forskningen i arktiska förhållanden i Alaska, där hon kom att hantera sofistikerad satellitbaserad utrustning.

I ett förord berättar grönlandsfararen, och en del annat, Christer Boucht lättsamt om hur hon en gång inför en skidfärd från Grönland till Kanada kunde dra nytta av Kristinas tjänster när han behövde uppgifter om var isgränsen gick.

I boken berättar Kristina om hur hon byggde sig ett hus i vildmarken, ett projekt som skulle ta en hel del år, samt om spännande isfärder och möten med vilda djur.

- Att hänga fast vid universitetsskeppet har varit en svår kamp, skriver hon, Ofta har jag varit i livbåten, ibland till och med överbord, men en livboj har alltid blivit utslängd efter mig. Den livbojen har tagit formen av bland annat snabba forskningsresultat förorsakade av ett stort oljeutsläpp, vulkanutbrott och en satellitantenn på taket. Ett osäkert jobb har inte avhållit mig från att ta vara på de resemöjligheter som presenterat sig. Man upplever mera om man reser innan man verkligen får råd till det, skriver hon och konstaterar att det är ett underverk att hon lyckats hålla sig anställd i 26 år utan avbrott på universitetet i Alaska.

Hon berättar att hon trivs med tillvaron i Alaska och om eventuell återkomst hade hon inte, när boken skrevs, fattat något beslut ännu.

Boken är utgiven på Schildts förlag.

Familjenytt

Dödsfall

Anna Wikman
1902–1997

Anna Wikman, f. Smeds, avled den 23 november i Smedsby Korsholm. Hon föddes på Smeds i Socklot den 6 augusti 1902. Tack vare att hennes föräldrar, Maria och Jakob, insåg utbildningens betydelse så fick hon gå i Ekenäs folkskollärarseminarium, därifrån hon dimitterades 1926.

Sin första tjänst fick hon vid skolan i Vikby, Korsholm. Hon utförde nästan hela sin lärargärning i Solf först vid Söderfjärdens skola 1928–1952, därefter vid Västersolf skola och slutligen från 1954 vid skolan i kyrkbyn till pensioneringen 1962. I Söderfjärden hade man förkortad lärokurs, vilket, trots benämningen, innebar längre skolår både höst och vår.

Anna gifte sig 1932 med bonden Hugo Wikman från Vikby. Hon var, i synnerhet under sin tid i Söderfjärden enligt nutida språkbruk, både särbo och veckoslutspendlare. Efter makens död 1971 flyttade Anna till Smedsby där hon bodde återstoden av sitt liv.

Hon var långvarig medlem av Kyrkans ungdom. Hon var ordförande i marthaföreningen i Vikby och aktiv i syföreningen i Söderfjärden. Efter flyttningen till Smedsby var hon en tid ledare för missionsföreningen där.

Anna var mycket släktkär och höll gärna kontakt med syskonen och deras familjer. Hon sörjes närmast av barnen Runar och Rut, deras barn och familjer.

Greta Maj-Lis Holmström
1927–1997

På julaftonsdagen avled Greta Maj-Lis Holmström på Centralsjukhuset i Vasa. Julen, som skulle skänka människorna frid gav också åt Maj-Lis frid efter en lång kamp mot en obotlig cancer. Med hennes bortgång miste Maj-Lis släktingar och vänner en försynt men glad och genomgod medmänniska.

Maj-Lis föddes den 1 mars 1927 i Jakobstad som första barn till Paavo och Alma Lindblom och var smedsättling genom sin mor som var född Blomqvist. Livlig och glad växte hon upp i födelsestaden där hon avslutade sin skolgång med studentexamen 1946. Sin utbildning började hon med att genomgå Folkhälsans barnsköterskekurs i Helsingfors. Efter att ha haft tjänst som barnsköterska vann hon inträde i Ebeneser barnträdgårdsseminarium i Helsingfors och utdimitterade därifrån år 1951.

Sin första tjänst som barnträdgårdslärarinna fick hon vid Solhälla barnträdgård i Helsingfors där hon verkade fram till år 1959. Under den tiden genomgick hon en kompletteringskurs i handledning av hörselskadade barn i Sverige. Genom sitt giftermål med Folke Holmström flyttade Maj-Lis till Vasa och fick anställning vid Gustavsro daghem. Där arbetade hon fram till sin pensionering år 1987, den sista tiden som föreståndarinna. Tack vare sin långa tjänstgöring vid samma barnträdgård hade hon, som hon själv sade, glädjen att få ha barn till sina tidigare barnträdgårdsbarn under sitt beskydd.

Maj-Lis största intresse utanför arbetet och familjen, som bestod av maken och sonen Jabbo, var sång och musik. Under skoltiden sjöng hon med i konventskören och ofta uppträdde hon tillsammans med sina mostrar vid små fester och sammankomster, då skämtsamt under namnet ”Harmony mosters”. Sin största tillfredställelse fick hon under sina år som medlem i Vasa kammarkör med vilken hon var med på konsertresor utomlands ända bort till Amerika. Ett annat av Maj-Lis intressen var broderisömnad. Så fort det fanns en stund ledig satt hon och sydde de vackraste motiv på dukar och små tavlor. Otaliga är de gratulationskort sydda i korsstygn, som hennes vänner och släktingar fått till sina bemärkelsedagar och nu har som minne av Maj-Lis.

Jenny-Ann Desiré Södergård
1961–1997

Jenny-Ann Desiré Södergård finns inte mera bland oss. Hon avled den 29 december 1997 efter en lång sjukdomstid.

Desiré föddes den 4 oktober 1961 som yngsta dottern till Elsa och Bruno Östman. Hon föddes på den plats där Catharina f. Smeds och Hans Hansson Svan-Gåll bosatte sig när de flyttade från Socklot till Bertby i Vörå i början av 1800-talet. Räknat från Catharina var Desiré Smedsättling i femte led.

Desiré föddes i en jordbrukarfamilj och blev sedan själv jordbrukare. Företagsam och orädd tog hon sig an arbetsuppgifter när hon tillsammans med sin mor skötte hemmanet. Desiré skötte maskinerna och på gården fanns det både mjölkkor och kalvar.

Desiré gifte sig 1980 med Håkan Södergård, de fick två döttrar, Caroline och Jeanette. Förutom det dagliga arbetet med jordbruket arbetade Desiré även i affär i byn innan hon drabbades av en svår sjukdom. Till hennes intressen hörde bland annat sömnad och handarbete.

Desiré jordfästes i Vörå kyrka den 16 januari 1998. En stor vänkrets följde henne på den sista färden.

Lars Jakob Harald
1931–1998

Lars Jakob Harald avled den 13 mars 1998 på Vasa centralsjukhus efter att drygt ett halvt år tidigare drabbats av cancer. Lars Harald var född 18 januari 1931 i Socklot som son till Hilma och Johan Harald och yngst i en skara på sju syskon.

Lars var på många sätt en rikt begåvad människa. Musiken var hans stora intresse och trumpeten var det första instrument han aktivt spelade. Ganska snart tog dock intresset för fiolen över och han var aktiv i olika stråkorkestrar under många år ända till sin död. Intresset för fiolen hade antagligen uppstått tidigt eftersom hans far, Finnas-Janne, på sin tid var en känd spelman. Spelmansmusiken blev dock inte Lars genre, utan det var den klassiska och andliga musiken, som var hans stora intresse. På senare år byggde han själv också flera fioler.

För byborna var han Finnas-Lars, för mig var han morbror Lars. En förebild i många stycken. För många unga i hembyn var han en förebild genom att vara en av de unga ”hossbönder”, som var bland de första att på allvar starta en minkfarm. En förebild var han också genom sin aktiva Gudstro. Som yngre var han under många år juniorledare för barnen i byn. Under hela sitt vuxna liv var han en av stöttepelarna i byns bönehusförening. Från den tid när han som ung fann en levande Gudstro, var han aktiv i Förbundet Kyrkans Ungdom. Hans andliga engagemang syntes bland annat i att han under många år fungerade som ledare för församlingens strängband samt under ett 20-tal år verkade som lekmannapredikant inom Kyrkans Ungdom. Han var en uppskattad predikant, som på sitt lugna och eftertänksamma sätt ödmjukt predikade om den Frälsare han själv mött.

Vid minnesstunden efter jordfästningen konstaterade en nära vän till Lars, att det är få som betytt så mycket för så många som Lars gjort. Det är inte svårt att instämma i det konstaterandet. Lars hade en omsorg om människan och ingen som mötte honom kunde undgå att märka det. Han brydde sig om, var intresserad. I sällskap med Lars kände man att man var viktig.

Ett stråk av tungsinne kunde ibland vila över Lars, men hans humor gjorde det lätt att vara i hans närhet. Han hade förmåga som få, att se det komiska i tillvaron och han gav barnet inom sig mycket utrymme. Det var säkert därför som Lars framstår som speciell för oss syskonbarn. För honom var barnet aldrig i vägen. Han såg det, tog det på allvar, trodde på det och gav på det sättet barnen i sin närhet en självkänsla och en tro på sin egen förmåga. Eftersom jag på grund av olika omständigheter kom att uppleva honom som en reservförälder, vågar jag tro att också hans egna barn och barnbarn har fått mycket av en sund självkänsla och tro på sig själva som arv efter Lars.

Lars Harald sörjs närmast av hustrun Britta, dottern Kristina samt sönerna Henrik och Jonas med familjer.

Ingrid Anita Sofia Westerlund
1926–1998

Ingrid Anita Sofia Westerlund, Nykarleby, avled den 4 april 1998 på Malmska kretssjukhuset i Jakobstad efter en relativt kort sjukdomstid. Hon var född 31 januari 1926 i Socklot som dotter till Hilma och Johan Harald och näs tyngst i en skara på sju syskon.

Hon var gift med Erik Westerlund från Karby, Pedersöre, (son till Jenny och Emil Westerlund), efter sin makes död sommaren 1984 fortsatte hon att bo i hemmet i Nykarleby tillsammans med dottern Agneta.

Det speciella i Anitas liv var hennes sjukdom. Hon insjuknade hösten 1955 i polio i samband med den sista egentliga polioepidemin i Finland. Till en början var hon totalförlamad och låg i respirator. Så småningom gav dock förlamningen med sig så mycket att hon återfick rörelseförmågan i övre kroppen. Benen förblev dock förlamade, vilket gjorde att hon tillbringade resten av sitt liv i rullstol. Sittande i rullstol skötte hon barnen och hemmet och som son till Anita kan jag inte säga att jag skulle ha saknat något. I stället hade vi barn en mamma, som fanns hemma och hade tid att lyssna, diskutera och fundera tillsammans med sina tre barn. Man kan utan överdrift säga att rullstolen inte hindrade henne att leva. Den var visserligen ett hinder för hennes fysiska rörlighet och gjorde henne ständigt beroende av andras hjälp, men till sitt väsen var hon aldrig fången.

Det speciella med Anita själv var att hon aldrig blev bitter över sitt öde. Den Gudstro, som blev en verklighet för henne under det första sjukdomsåret, kom att bli en bärande kraft i hennes liv. En tro och en kraft, som hon på ett försynt sätt gav vidare till sin familj och sina barn och som kom att prägla hela familjens liv. Jag har också förstått att hon under årens lopp, vartefter de egna ungdomsvännerna också blev äldre, kom att betyda mycket för några av dem. Just på grund av att hon hade tid att lyssna och att dela glädje, sorg och bekymmer med dem och vara ett stöd för många.

Anita var under hela sitt liv mer eller mindre verksam i Marthaföreningen och hennes fasta övertygelse var, att ”marthorna var duktiga och ordentliga människor”.

Tomrummet och saknaden efter Anita är stor. Inte minst barnbarnen saknar farmor, som ända sedan de var små hade tid att läsa sagor, spela spel, bjuda på lemonad och som sen, när de blev vuxnare, var en intresserad lyssnare och diskussionspartner. En trogen förebedjares stämma har tystnat.

Närmast sörjande är dottern Agneta samt sönerna Roger och Leif med familjer.

Else Maria Johansson
1919–1998

Else Maria Johansson f. Wik, avled den 18 april 1998 på sjukhuset i Kristianstad, Sverige. Hon blev 79 år. Else var dotter till Maria och Jakob Wik från Socklot. Hon var femte barnet i en syskonskara på tolv.

Som sjuttonåring lämnade hon sin stora familj tillsammans med sin storasyster Ester, de ville prova på äventyret i grannlandet Sverige. Väl i Sverige efter vissa strapatser hamnade Else i Skelleftehamn och fick arbete där på ett pensionat. 1940 kom Else till Stockholmstrakten och fick arbete på Slagsta barnhem. Ett par år senare blev det arbete på Epidemisjukhuset i Stockholm.

Else träffade sin blivande man John Jonsson från Kristianstad under sin tid i Stockholm. Else flyttade till Kristianstad i Skåne. De gifte sig 1946 och fick sju barn, varav undertecknad är den nästäldsta i barnaskaran.

Mina föräldrar drev tillsammans en smidesverkstad, maskinstation och jordbruk och hade ett antal anställda. Arbetsbördan var stor för mamma men hon klagade aldrig. Hon såg mest bara möjligheter vid alla tillfällen.

Trots mycket arbete i hemmet gav mamma alltid sin hjälpande hand bland annat inom Röda Korset och Diakonin.

Mamma var generös och omtänksam. Hon tänkte alltid på sin familj här i Sverige men även på sina nära och kära i Finland. Hon hade stor kärlek för sitt hemland och var mån att hålla kontakten med släkten trots det långa avståndet. Så fort det gavs möjlighet besökte hon och pappa släkten, vilket blev lättare efterhand som vi barn växte upp.

Else efterlämnar ett stort tomrum både som mamma och hustru men ett ljust minne som vi alltid bär med oss.

Linnéa Nymans
1907–1998

En strålande klar, kylig vårdag samlades släkt och vänner till Linnéa Nymans begravning. Linnéa dog den 5 maj 1998 och vilar nu på Pedersöre kyrkogård. Hon levde längst av Wiktor och Karolina Nymans åtta barn.

Linnéa föddes den 25 oktober 1907 på Kulla i Bennäs by. Där kom hon att leva hela sitt liv, först på hemgården, sedan i huset på Kvarnbacken som byggts åt föräldrarna och stod inflyttningsklart krigsvintern 1941. Linnéas hem var länge en självklar mötes- och övernattningsplats för släkten. 1997 flyttade hon till en liten lägenhet i Bennäs-huset. Hon kom att trivas även där och hade nära kontakt med gamla vänner som bodde i några av grannlägenheterna. Sina sista år levde hon på Pedersheim.

Linnéa arbetade bl.a. på Bennäs station i serveringen, ”Bufetten” kallad. Sedan arbetade hon på Österbottens Kött i många år. En cykelolycka på 1950-talet gjorde henne halt och begränsade hennes rörlighet avsevärt. Linnéa lät inte handikappet knäcka sig. Hon fick anställning som växeltelefonist hos Bennäs Telefonbolag och arbetade där tills telefonnätet automatiserades.

Linnéa var duktig i handarbete. Hon tyckte om att virka, sticka och väva. Hennes alster var mycket välgjorda. Hon älskade böcker och läste gärna biografier och skönlitteratur. Linnéa var en av de första låntagarna när byn fick ett eget bibliotek. Ännu efter sin 90-årsdag fick hon hem låneböcker. I sin ungdom sjöng hon i kör och tyckte om att spela teater. Linnéa hade en vacker sopran och sjöng ofta hemma.

Trädgården var en annan glädjekälla för Linnéa så länge hon orkade sköta den. Hela livet älskade hon blommor. I ungdomsåren kom hon till personlig tro och blev medlem i Bennäs baptistförsamling. Troget gick hon till kapellet och tog del i ansvaret så länge hon orkade. Lika troget sände hon sitt månadsoffer till församlingen. Hon var skeptisk mot dogmatiker och tolerant mot andras tro. Linnéa var också aktiv i den lokala Marthaföreningen där hon var ordförande en period.

Linnéa var min faster. Jag bodde hos henne på Kulla från förskoleåldern tills min yrkesutbildning var klar. Trofast har hennes omtanke och förtroende följt mig genom åren. Linnéa var en rättfram människa med stor integritet och stark vilja. Hon gjorde aldrig något väsen av sin egen insats. Efter olyckan hade hon ofta svåra smärtor, men hon gnällde aldrig. Hon tog vara på dagen som den kom, uppskattade vänners sällskap och följde aktivt med vad som hände i samhället, både lokalt och globalt. Jag minns henne med tacksamhet.

Signe Maria Seiplax
1918–1998

Signe Maria Seiplax avled den 10 juli 1998 i Oravais. Hon föddes i Pensala, Aspnäs, den 26 november 1918, dotter till Maria och Edvard Häggblom som sjätte barn i en skara av tolv.

Signe gifte sig 1940 med Evald Seiplax från Oravais där de bedrev jordbruk med kor och senare även grisar.

Från 50-års ålder och 10 år framåt arbetade Signe på syavdelningen vid Oravais fabrik. Det var ett arbete som passade henne utmärkt eftersom hennes intresse var kläder. På kvällarna efter arbetets slut på fabriken fortsatte hon att sy hemma och förfärdigade åtskilliga klädesplagg till både barn och barnbarn. Hon var alltid verksam, att virka och sticka hörde också till hennes intresse. Syskonen var viktiga för Signe. Hon hade nära kontakt med dem.

De sista åren av sin levnad led hon av demenssjukdomen Alzheimers.

Vi som närmast anhöriga saknar hennes humor, goda tankar och alltid redo att ge svar på tal.

Närmast sörjer maken Evald, barnen Gun-Viol, Martin och Stig med familjer.

Gunnar Ahlnäs
1908–1998

Bonden Gunnar Ahlnäs på Rijfas i Socklot, Nykarleby, avled stilla i sitt hem den 20 juli. Han var född den 6 december 1908 och skulle således i december ha fyllt 90 år.

Gunnar Ahlnäs var en bonde av den gamla stammen. Han var yngst i en skara på fem syskon och fick redan vid 16 års ålder överta hemmanet efter sin far, kronolotsen Erik Ahlnäs. Som bonde brukade han sedan den jord som varit i släktens ägo sedan 1777 under ett långt liv, och kom genom sin förankring i ett bondesamhälle som inte längre existerar att föra en gammal jordbrukartradition in i modern tid.

Gunnar var anspråkslös till sin natur och hade inget behov av att dra uppmärksamhet till sin person när han rörde sig ute bland folk. Hans stillsamma väsen och idoghet väckte respekt och förtroende i de sammanhang där han rörde sig.

Den bortgångne hade ett gott minne och kom ihåg händelser från sin tidiga barndom som inföll medan ryska trupper ännu var förlagda i byn. Han var med sin far i Nykarleby den 6 december 1917 och hurrade för det självständiga Finland. Gunnar kunde på nära håll följa med den oblodiga avväpningen av de ryska trupperna i januari 1918. Kärleken till fosterlandet som präglat hemmet var en naturlig egenskap också hos Gunnar. Han deltog i skyddskårens verksamhet och gjorde fronttjänst under vinterterkriget och en tid i fortsättningskriget.

Gunnar Ahlnäs följde väl med skeendet i tiden i såväl kyrka som samhälle. Han hade sångens gåva och sjöng tillsammans med hustrun Svea i körer och på sångfester.

Jordfästningen i Nykarleby kyrka förrättades av folkhögskolerektorn Johan Klingenberg. Han framhöll i sitt griftetal att Gunnar Ahlnäs var en from människa i ordets rätta bemärkelse och att hans regelbundna besök i kyrka och bönehus inte var ett tvång utan ett behov. Vid minnesstunden i församlingshemmet medverkade nära anhöriga med musik och tal.

Gunnar Ahlnäs sörjes närmast av hustrun Svea, barnen Gunvor gift Wenelius, och Håkan med familjer samt Regina.

Isak Lars Erik Sirén
1938–1998

Isak Lars Erik Sirén avled den 3 september 1998 i Oravais. Han föddes i ett jordbrukarhem den 26 juli 1938 i Pensala, Munsala, som son till Elsa och Sigurd Sirén. Lars var Smedsättling genom sin far Sigurd, farmor Anna f. Törnqvist och farmorsmor Edla Maria född Smeds.

Lars kom redan i unga år in i transportbranschen. Med traktor och släpvagn började han köra virke till f.d. Schaumans i Jakobstad. Det blev allt mera transporter och efter en tid anskaffade han lastbil. Ibland körde han även om nätterna. När sönerna Kjell och Peter blev så att säga körkortsmyndiga började även de hjälpa till med körningarna.

Lars gifte sig 1961 med Disa född Söderberg. De fick fyra barn, Kjell, Kurt, Annlis och Peter.

1962 köpte familjen ett jordbruk i Oravais, Österby, där de byggde sig ett egnahemshus och flyttade dit 1967. Vid sidan av jordbruket fortsatte Lars med transporterna.

Lars gick bort endast 60 år gammal, samma dag som han hade besiktigat en nyinköpt lastbil.

Genom sitt glada och godmodiga lynne hade Lars fått många vänner.

Närmast sörjes Lars av hustrun Disa och barnen med familjer.