Socklot by – en gåva av havet
Bengt Harald
Kartan, som är ritad av Rudolf Olson, visar hur Socklot stigit upp ur havet och hur landet sett ut vid olika tider. Den streckade linjen, från kartans nedre del upp till höger, anger vägen till Jakobstad och den streckade linjen som går till vänster om ”Socklotdiket” är vägen som går genom Socklot by. Förstoring.
För länge sedan svallade vattnet fritt över de marker och gårdstun som i dag utgör den avgränsande del av vårt land som på kartan har namnet Socklot. Viken, ”Viitjen”, sträckte sig grovt beskrivet från nuvarande Hästbådafjärden långt inåt land där områden som Ransvik, Pasken, Maren och Karviken utgjorde bottnar i den stora viken.
Egentligen är det fel att i det här tidssammanhanget tala om Hästbådafjärden eftersom den inte fanns då ännu och de låglänta marker som i dag utgör Hästbådan låg under vatten, men för att hjälpa fantasin att orientera sig i tid och geografi kan användningen motiveras. Lodönsberget är en av de få höjderna i det här området och bör också det ganska tidigt ha börjat synas över vattenytan.
Hur gammal kan då Socklot by vara? Pensionerade ingenjören Rudolf Olson i Nykarleby, och med rötter i släkten Sigfrids i Socklot, har studerat höjdkurvorna på kartan över byn. Med hjälp av kurvorna och omfattningen av landhöjningen i dessa trakter har han fått fram figurer som visar hur landskapet kan ha sett ut under olika århundraden från omkring 1200-talet. Fast då låg det mesta av det land som vi i dag ser som Socklot under vatten.
En skillnad mellan Lillsocklot och Storsocklot är att Lillsocklot ligger längre in mot land, och högre, medan Storsocklot ligger närmare havet och därmed är landet också lägre. Det här påpekandet är inte oviktigt eftersom det betyder att Lillsocklots historia sträcker sig något längre bakåt i tiden och byn befolkades tidigare än Storsocklot som senare steg ur havet.
Här är det förstås omöjligt att komma med några exakta geografiska beskrivningar utan det måste bli på ett ungefär när. Av höjdkurvorna kan man dra slutsatsen att början till dagens Storsocklot, när landet på 1000-talet började höja sig ur Viken, småningom antog formen av en avlång ö vars högsta punkt låg något väster om den efter storskiftet utglesade bykärnan. Grovt beskrivet från nuvarande Segervalls norr om Samlingshuset till Wiiks eller Ollas vid Vallen. Värt att notera är att det här området på kartan över byn alltjämt har benämningen ”ön”. Och att skogsområdet väster om byn heter Västerskogen. Vid ungefär samma tid steg Kepalod, ”Tchepalod”, en höjd litet förbi Rivi invid vägen till Grisselön, ur havet.
Höjdkurvorna antyder också att dagens skogbevuxna Byön som en landtunga från Lillsocklot stack långt ut i Viken parallellt med den nya ön. Byön var det land som låg närmast den nya ön. Från Byön var avståndet tvärs över viken kortast för den som ville ta sig över till den nya ön. Det ligger nära till hands att anta att det var folk från Lillsocklot som först började söka sig till ön. Och anledningarna var sannolikt de samma som gäller för strandhugg i dag: jakt, fiske och varför inte fårbete.
Eftersom det för Socklot så typiska, med långgrunda stränder och stora områden med jämna, släta strandbottnar, av allt att döma gällde redan då, var det relativt stora, nya markområden som inom kort tid blev synliga. Redan omkring 1450 började hela nuvarande Storsocklot bli synligt. Strandlinjen följde i stort den sträckning byvägen har i dag.
Från 1450-talet började också några holmar i trakten av Wingrens, sista gården i byn, bli synliga över vattnet. Området har på kartan fått namnet Holmskogen. I dagligt tal kunde området, åtminstone förut, kallas Holman.
Gråsön fram på 1700-talet
Under 1700-talet steg dagens Gråsön, som efterhand växte, fram ur deltalandet vid den dåvarande mynningen av Nykarleby älv. Och samtidigt växte Socklotlandet alltmer i riktning mot Gråsön medan det mellanliggande öppna vattnet i samma mån blev allt mindre. Det tog ännu en tid innan Socklotlandet och Gråsön vuxit ihop. Finnusgräven var ännu in på 1900-talet ett vattensjukt område, en rest av det vatten som i tiden svallade fritt mellan Gråsön och den ö där Socklot by småningom växte fram.
Annat som hände under 1700-talet var att Ransviken torrlades och holmarna i norra delen av byn växte ihop till ett sammanhängande område, Holmskogen, som efterhand beskogades. Också Karviken torrlades ungefär fram till vägen till Jakobstad.
Ett exempel på hur snabb landhöjningen under vissa tider kan ha varit är ”Storsläton”, i början på seklet och under 1930-talet ett stort sammanhängande gräsbevuxet slättland, som av allt att döma måste ha stigit ur vattnet under en relativt kort tid. Äldre bybor minns den sportplan som fanns där under ett antal år fram till tiden före kriget.
Olson menar att den topografiska utformningen av Socklot by jämte anslutande marker som en följd av landhöjningen var färdig först under 1800-talets senare del. Grävningen av ån i medlet av 1930-talet, som samlade de sista vattenresterna i vikens botten i ett vattendrag, gav landskapet kring Viken i stort sett det utseende det har i dag. Olson säger att man på basen av höjdkurvorna kan dra den slutsatsen att även Torsön började sticka upp ur havet någon gång på 1200-talet.
Ett värdefullt porträttgalleri över personer i släkten från fars sida pryder väggen i Rudolf Olsons arbetsrum. De levande porträtten med förfäderna har intresserat honom att ta reda på mera om dem, och även om släkten på mors sida och byn med hemman och gårdarna, som var den värld där släkten bodde.
Foto: Bengt Harald.
Rudolf Olson hör genom sin mor till släkten Sigfrids som sedan 1614 innehaft Sigfrids, i folkmun Siffris, hemman nr 2. När det handlar om släkter som så länge varit representerade i byn uppstår frågan om det förekommit giftermål mellan personer i de båda släkterna. Och Olson kan på rak arm bekräfta att åtminstone ett par sådana fall förekom i medlet av 1800-talet.
Intresserad släktforskare
Tvärtemot vad som är vanligt kom Rudolf Olson att påfallande tidigt i livet börja intressera sig för släktforskning. I regel brukar ju intresset för släkt och släktforskning vakna först när en människa kommer upp i åren.
– Där ser du orsaken till mitt tidigt vaknade intresse för min släkt, säger han och visar några gamla porträtt av medlemmar av släkten på fädernet på väggen i sitt arbetsrum. Porträtten är målade av en kvinnlig medlem av släkten i medlet av 1800-talet. Genom porträtten fick Olson tidigt en visuell kontakt med sina förfäder. Han menar att också andra skulle få sitt intresse för sin släkt väckt om de hade haft sina förfäder på porträtt framför sig lika närvarande som han haft.
Olsons släkt på fädernet kommer från Norge där anfadern Ole Olson från Korshamn, född 1794, år 1807 gick till sjöss som 13-åring. Ett fartyg förde honom till Gamlakarleby där han träffade sin blivande hustru. Ole, hemma i Norge kallad Finn-Ole, stannade i Finland och paret blev ursprunget till en ny släktgren till vilken Olson hör.
Olson berättar att han för att få veta mera om sin släkt i tiden på måfå skrev ett brev till Korshamns församling, som han föreställde sig att måste finnas, och med sitt namn som avsändare tydligt angivet. En kvinnlig posttjänsteman i Korshamn fick brevet, som väckte hennes uppmärksamhet, i sin hand. Detta dels av den anledningen att det inte finns någon Korshamns församling och dels för att avsändarnamnet på något sätt lät norskt. Damen på posten gjorde något hon egentligen inte borde ha gjort; öppnade brevet och fick genast sammanhanget klart. Hon hörde själv till samma släkt. Hon skrev i sin tur brev till Rudolf Olson, som också kom att göra ett besök i Korshamn där stugan, där anfadern levde sina första år, alltjämt fanns kvar. Dessutom fick han träffa släktingar som han inte vetat om. Brevet han skrev ledde till en långvarig brevväxling med damen på posten i Korshamn, som levde tills hon blev 100 år.
Vasa landsarkiv en guldgruva
Rudolf Olsons släktintresse har gjort att han kommit att ägna sig en hel del åt släktforskning. Medan han ännu var kommuningenjör i Korsholm, en tjänst som han pensionerades från 1989, tillbringade han mycket av sin fritid på landsarkivet i Vasa där han fördjupat sig i tionde-, mantals- och andra längder och böcker som går tillbaka till 1500- och 1600-talet. Han säger att de här längderna trots de knapphändiga anteckningarna ger en god bild av hemmanen, människorna och de villkor de levde under. Andra viktiga källor för hans forskning har varit häradsrättens protokoll och olika kyrkböcker.
Hans forskning resulterade för några år sedan i två digra häften i formatet A4 om Sigfrids hemman och släkt. Hemmanet har varit i samma släkts ägo ända från 1619. Senare har han fortsatt sin forskning om hemman och husbönder i Socklot 1548–1850. Den forskningen har under sensommaren i år resulterat i ett häfte på 46 sidor i formatet A4.
Om hemman nr 20, Smeds, får man, för att ta ett exempel, veta bland annat att det är 3/4 mantal och att det ursprungligen var två hemman, Pehr Ers 1/4 mantal och Smeds 1/2 mantal. Hemmanet Pehr Ers är uppkallat efter bonden Pehr Eriksson som var bonde i Socklot 1629–1664.
Hemmansnamnet Smeds har sitt ursprung i Knut Smeds som 1629 nämns som 82-årig bonde i Socklot. Hans namn var Knut Sigfridsson och han var troligen smed i Socklot. Som 36-åring övertog han år 1583 hemmanet efter sin bror Måns. Hemmanet har troligen varit i samma släkts ägo åtminstone från år 1654 då Isac Månsson var bonde på Smeds. Efter den inledande presentationen följer sedan förteckningen över bönderna på hemmanet, vissa tider uppdelat på tre hemman. Här skall inte dess större utrymme ägnas åt enskilda hemman i byn utan av saken intresserade hänvisas till Olsons utredning.
Socklot hade 28 bönder 1548
År 1548 när Olsons utredning börjar fanns 28 bönder i Socklot. Vid jordrevningen 1608, då Socklot överfördes till Nykarleby socken, hade antalet hemman minskat till 26 och hemmanen skattade för totalt 17 mantal. Minskningen från 30 till 26 hemman berodde troligen på att små hemman sammanslagits eller anslutits till större hemman. Efter hand sammanslogs ytterligare sex hemman så att det slutliga antalet blev 20. Av namnen är det möjligt att sluta sig till vilka hemman som sammanslagits.
Under 1600-talet låg många hemman tidvis öde. Till exempel år 1654 var 14 av totalt 22 hemman antecknade som öde, år 1671 var 13 av 19 hemman öde och år 1687 var nio av byns 19 hemman antecknade som öde. Även om ett hemman var antecknat som öde behövde det inte betyda att hemmanet var obesatt. Ofta levde bonden kvar på hemmanet, men var på ekonomiskt obestånd. Efter några skattefria år kunde det hända att han repat sig och blivit förmögen att sköta sina skatteutskylder. Om inte, gavs hemmanet åt någon annan som lovat stå för skatterna. Det förekommer också anteckningar om att grannar brukar en del av ödesjorden eller att ödeshöet bärgats av någon som betalar skatt för det.
Under Stora ofreden ödelades många hemman i Nykarlebynejden. I Socklot brändes år 1714 sju bondgårdar – Ahlnäs, Nors, Gästgivars, Nybonde, Hemming, Yrjas och Tågs – ned av ryssarna. Befolkningen drevs på flykten eller tillfångatogs och dödades eller sändes i fångenskap till Ryssland.
Rudolf Olson vid en uthusrad med loft som alltjämt finns kvar på det gårdstun där hans mors hemgård med det för byn så typiska stenfähuset fanns fram till Storskiftet.
Foto: Bengt Harald.
Enskilda hemman i byn innehades från och till av ståndspersoner i Nykarleby. Efter stora ofreden bodde en Henrik Wessman på Snåre hemman. Wessman hade år 1709 avskedats som rådman, men av ryssarna blivit insatt som borgmästare under den ryska ockupationen 1714–1721. Åren 1643–1673 ägdes Snåre hemman av lagläsaren och domaren Jacob Hansson Nicarlus. Haralds hemman innehades en tid av en av Nykarleby församlings första kyrkoherdar, Jacobus Sigfridi Borgoensis samt dennes son och sonson.
Socklot nämns redan 1424
Hur länge Socklot existerat är inte känt, men Olson anför en uppgift om att domprosten Fredrik Trast i Åbo redan år 1424 skriver ett fullmaktsbrev för en ”Olaff Nielesson aff ; Sukalotu i Pedersöre Sockn.” Här avses troligen Lillsocklot som ligger högre. Först på 1400-talet hade Socklotlandet stigit upp ur vattnet så pass att den första fasta bosättningen kunde etablera sig där på 1500-talet. Ännu på 1300-talet bestod nuvarande Storsocklot endast av den tidigare nämnda ön i trakten av Västerskogen.
Olson tar också upp byanamnet Socklots ursprung och konstaterar att det är omtvistat. Språk- och namnforskarna är av olika åsikt. Tvistefrågan är huruvida namnet är av finskt eller svenskt ursprung. Det finska ursprunget hävdas av bl.a. professorerna T. A. Karsten och Carl-Erik Thors. Det finska ”suka” i Suka-luoto kan översättas med ”borst”, en typ av nate som det finns rikligt av i ådeltat. Enligt det här resonemanget kunde man få en namnkonstruktion som översatt betyder ”Borstskär.”
De som hävdar att namnet har ett svenskt urspung, bl.a. Bertil Nordgren, menar att personer influerade av finsk kultur, bland annat den redan nämnda domprosten Tast, gett namnet en finsk tolkning och språkdräkt; Soklotta eller Soglotta, som det också skrevs 1505 i Stockholms stadsböcker. (Här kan inom parentes nämnas att fartyg från våra trakter som låg i Stockholm eller seglade in i Mälaren på den tiden inte var någon ovanlig syn.)
Förleden ”Sog” finns i fornsvenskarnas ”sogne” (socken), som i början av 1500-talet skrevs som sochn eller sogen. Efterleden ”-lotta” i Socklotnamnet är nysvenska av fornsvenskans ”luta”, ”lotta”, som skulle betyda egendom i utmarker, eller kanske löt. Namnet Socklot skulle enligt denna tolkning bli ”sockenmark på byns utmarker” eller varför inte ”sockenlötet”. Diskussionen om Socklot-namnets ursprung går vidare och nya synpunkter framkommer efterhand som språk- och ortnamnsforskningen gör nya landvinningar.
Olsons forskning har fört en hel del intressanta fakta om Socklot by, dess hemman och husbönder i ljuset, till glädje för såväl nuvarande socklotbor, socklotbor i förskingringen som de många, många runt om i världen vars förfäder i tiden började sina liv i byn.
|
