Där forsen sjunger. Barndomsminnen 1893—1907 av Gertrud Wichmann

Sommarhemmet och skärgårdsliv

Det var kanske så, att sommarvillan på det s.k. Båda-landet kom att betyda mera för oss än stadsgården. Tidigare hade föräldrarna haft sin sommarbostad på den vackra Djupörn i Vexala skärgård, men när barnantalet ökade, önskade de ett ställe dit man kunde komma också landvägen. År 1897 byggdes villan på Bådan och döptes till Sjöhaga. Byggnaden köptes av bonden Johan Jakob Vik från Socklot för 250 mark, och sades förskriva sig från slutet av 1500-talet och byggd av oskadat kärnvirke.

Bådan var en 5—6 km lång landtunga, några km bevuxen med barrskog, resten ängsmark med gles grå- och klibbal. Hela landtungan var uppdelad i mindre ängslotter, som ägdes av bönder i Forsbacka och Forsby. Storskiftet var ännu inte infört där. I juli kom vanligen slåtterfolket för att slå sina ängslotter. Slåttermaskin kunde inte användas där utan det slogs med lie. Folket sov i ladorna i det nyslagna höet.

De första dagarna i juni — tiden för vår utflyttning till villan — var vägen över ängen så sank, att vi måste gå barfota på den knappt synliga vägen, som egentligen bara var dåligt uppkörda kärrspår. Men ju närmare man kom villan, desto starkare slog doften av hav emot en, och storspovens rop blev för oss lockropet att nu var sommaren här. Hunna till slutet av Bådalandet skymtade den vita villan mellan höga lummiga björkar och några höga granar. Föräldrarna planterade ytterligare flera björkar, och snart växte det upp en hel liten ungskog. Men marken var stenig och karg.

Arkitekturen på villan blev naturligtvis både utvändigt och invändigt något annorlunda än den varit på sin Socklot-tid. Vardagsrummet, eller ”salen”, var rätt stor med fyra fönster på tre sidor, vilket gjorde den ljus och hemtrevlig. Den hade öppen spis, och var möblerad med en vacker antik vit möbel samt ett piano. Väggarna pryddes av de svenska storkungarna Gustaf II Adolf, Karl XII och Gustaf  III. De hade inte precis gjort sig i ett förnämt museum, men pappa var nöjd när han fick leva i glansen av dem och deras bragder. Han hade låtit en mera artistiskt begåvad seminarist måla konstverken. Var de hamnat efter villans försäljning vet jag inte. Månne de ännu pryder någons vägg till åskådarens förnöjelse. [Känner någon till var målningarna finns?]

Sommarvillan Sjöhaga.

Den stora verandan, som sträckte sig utmed hela byggnadens framsida avdelades något senare så att hälften av den blev en glasveranda som tjänstgjorde som matsal. På den översta radens små glasrutor lät pappa måla ett vikingaskepp, Finlands vapen och alla våra namn på var sin ruta. Det var så med vår käre far, att han tog historien med sig var han än var, och trivdes bäst på det sättet.

Övre våningen utgjordes av tre sovrum och en glasveranda. Rummen var enkelt möblerade. Väggfasta sängar med träbotten, bolster av rödtofs som plockades vid stranden och soltorkades. De fåtaliga möblerna målades av mamma och pappa.

Den sandiga och stenbundna marken var inte lämpad för blomsterodling, men några rabatter med lysande lejongap och astrar framme på gårdsplanen fröjdade ändå ögat. Runt byggnaden var s.k. parkrosor planterade samt några exemplar av den gammaldags rosen — ”världens skönaste ros”. De trivdes och frodades och blev med åren en tät häck som blommade rikligt.

När jag under andra världskriget år 1941 besökte det gamla barndomshemmet under en ledig weekend från mitt arbete på krigssjukhuset i Jakobstad, var villan bortflyttad, men platsen där den stått var en enda hög rosenhäck. Det var som om den sov sin Törnrosa-sömn. Men om min gosse, som var med, försökt som prinsen i sagan tränga igenom häcken, hade han varken funnit slottet eller prinsessan. Det kändes inte så litet vemodigt vid minnet av vad som varit. Det vilade tystnad och stillhet över platsen där så många glada röster ljudit under år längesen förgångna. Vi lade oss på marken invid ”världens skönaste ros”. Min gosse somnade, men minnena höll mig vaken.

Var där vackert? Vad fanns där som kunde intressera i själva naturen? En främling hade väl inte sett något storslaget i den låglänta österbottniska skärgården. Men för oss var den det öppna landskap där jord, himmel och hav går ihop. När vi på försommaren kom till vårt Sjöhaga, var bland det första vi gjorde att plocka de små blyga kärrviolerna och kalvlekan, som växte i vår kohage. Försommarens blomsterflora var fattig, men under högsommaren prunkade på ängen både ranunkel, blåklocka, väppling och vid stranden den vita slotterblomman. I de ljusa sommarkvällarna lyssnade vi till koltrastens drillar och de andra småfåglarnas kvitter samt till gökens glada ”kucku”. Men myggplågan kunde före midsommar vara olidlig.

Det österbottniska landskapet var ett eldorado för sjöfåglar. I slutet av juli var det en daglig syn att se kullar av nykläckta ungar som med en stolt mamma i spetsen simmade vid stränderna. Det var heller ingenting ovanligt att se sträck av vildgäss på väg till eller från ett nordligare Finland. En sommar tog vi hand om en skadad vildgåsunge som vi gödde och födde, och den trivdes. Den fick det fornnordiska namnet ”Gökull”. På sensommaren släpptes den fri för att söka sig, som vi hoppades, till sina fränder.

Det heter att vattnet är livets element. Men det är också små levnadsglada barns. Vattnet lockar. Vi simmade och vadade, vi rodde och vi seglade. Stranden var som de österbottniska stränderna i allmänhet mycket långgrund och stenig. En idyllisk lekplats för barn. Faran för drunkningsdöden var ringa. Vi vadade i det grunda strandvattnet och lekte att stenbumlingarna var främmande länder och städer, dit vi styrde vår farkost. Fantasin hade fritt spelrum. Vi delade upp strandområdet mellan oss till våra speciella dominions.

— Den tiden var barn inte vidare praktiskt klädda. Man hade för många plagg på sig — livstycke, underkjol, byxor och klänning. Det var svårt att hålla upp både klänning och underkjol, när man vadade. Och så hände det att när man slutat leka var man våt både i kjolfållen och byxbaken. Den nya tiden lättade sedan på klädseln, men till några bikinidräkter hann vi aldrig komma.

Vi hade två båtar — en segelbåt och en roddbåt. Den senare var bred och trygg, varför föräldrarna inte behövde vara ängsliga att någon katastrof skulle inträffa när vi paddlade omkring i den. Men gjorde vi en segeltur var de i en viss mån ängsliga. Båten var ”rank” och våra farvatten mycket lömska. Men bror Rolf var en god skeppare, och några missöden inträffade aldrig.

Man hade gjort i ordning åt oss en krocketplan, det moderna spelet den tiden. Visst blev det dispyt och gräl ibland, som dock hade sin snabba övergång. Inte var det något invecklat spel, men hur det än var blev nog Rolf vanligen segerherre. Småningom blev vi mera intresserade av tennis, och hela familjen byggde med förenade krafter en tennisplan — en förstoring av krocketplanen. Det var ett arbetsdrygt och tungt jobb. Den stenbundna marken måste grävas upp och de stora stenarna sprängas. Det gjordes på fädrens sätt innan krutet var uppfunnet. Rikligt med props radades på dem till en väldig brasa. Då stenen var tillräckligt het kastades ämbare efter ämbare kallt vatten på den så att den sprack. Så gällde det att välta delarna ner i de färdigt grävda groparna. Sist och slutligen fick vi en rätt god tennisplan.

Vår närmaste grannholme var Alörn med Z. Topelius' sommarstuga ”Majniemi”, endast något stenkast över fjärden från Bådan. Skalden själv bodde inte längre där. Stugan såldes redan 1879 men återköptes av eleverna vid Nykarleby seminarium. År 1897 besökte Topelius för sista gången sin forna hemstad, och den återuppbyggda stugan överlämnades åt honom vid en högtidlighet på ”Majniemi”. Pappa tog sina tre äldsta telningar med till minnesfesten, men 3-åringen ansågs för liten att följa med. Jag stortjöt då jag såg pappa ro bort med syskonen, men då mamma mutade mig med löftet om plättar och sylt, lät det envisa barnet sig ledas bort från stranden och gråten upphörde. Det materiella vägde mera för mig än tillfället att få hälsa på sagofarbror Topelius.

Majniemi. Topelius' sommarhem. Återuppbyggt 1897.
(Museiverket i Helsingfors).

Som en liten parentes kan nämnas, att då Topelius kom för att hälsa på de uppvaktande som mötte honom på ”Majniemi”, var hans första fråga: ”Men var är barnen?” Då förde pappa och fiskal Olsson, som också tagit sin gosse med, fram barnen som stått gömda i ett buskage. Arrangörernas blunder resulterade i att de goda Nykarleby-borna kort därefter fick lov att ordna en barnfest i Topeliusparken i staden.

Något umgänge mellan villaborna kan man inte tala om. Varje familj levde nog helst i ostörd ro på sin holme. Men det fanns vissa obligatoriska dagar, då man objuden gästade varandra. En sådan dag var Katrina-dagen den 1 augusti, mammas namnsdag. Under senare år ändrades den i almanackan till Gerda-dagen, vilket förde en yngre vänkrets till oss.

Gästerna på Katrina-dagen var naturligtvis vänner till föräldrarna. Den ena segelbåten efter den andra lade till vid vår strand. Stundom var vattnet så grunt att båtarna inte kunde lägga till vid bryggan, utan fick lov att ankra ett stycke längre ut. Herrarna klädde då av sig strumpor och skor, rullade upp byxbenen, och så bars damerna chevalereskt i land. Ljusklädda med långa kjolar och hatt på huvudet som alla damerna bar, var det säkert inte lätt för herrarna att balansera sin börda vadande på den steniga bottnen — endel av damerna var inte heller så sylfidiska. — Vi barn var otroligt nyfikna och intresserade av skådespelet där vi stod på behörigt avstånd på stranden. Senare förlängdes bryggan betydligt, varför detta roliga intermezzo bortföll. Gästerna kunde vid ett sådant tillfälle vara ända till 40—50 stycken. Det bjöds på mat, kvartettsång sam dans på verandan, som vanligen var prydd med enrisgirlander, kulörta lyktor och vimplar. Finland hade ännu inte en egen flagga, men vi flaggade med den inte officiellt godkända rödgula korsflaggan.

Gästfriheten var stor. Enstaka besökare kom och for, och med åren då vi barn hunnit växa upp, blev frekvensen av den allt större. Aldrig hörde man något beklagande över detta sakförhållande. Jag har bevarat i minnet hur många vi ofta var kring matbordet. När vi systrar hunnit till en litet mognare ålder blev det vår lott att sköta disken av den stora massan av tallrikar, knivar och gafflar.

Vilken omtanke och vilket stort arbete fordrades det inte för att förse den stora familjen med livets nödtorft under de tre sommarmånaderna. All mat skulle köpas upp i staden och om möjligt hämtas med redan vid utflyttningen. I sin sommardagbok skrev pappa följande:

”Bör om vi leva, köpas till nästa sommar:”

3 sockerlådor samt 2 toppar (till syltning), à 30 mk
20 kg fint socker, à 20 mk
2 eller 3 kg kaffe, à 6 mk
ättika, salt, peppar, ingefära, sirap, maccaroni
Ljus, petroleum, småsaker, à 25 och 50 penni
Potäter 1 tunna
Smör 5 kg i veckan
Allt cirka 100 à 125 mk

Mjölk 3 kor à 15 mk per månad (om vi ej har egna)
3 skinkor
2 fårkroppar
1 kolår, cirka 100 mk

Gryner
risgryn, 10 kg av var sort à 50 mk
bohvetegryn, 10 kg
havregryn, 10 kg
vetemjöl, 20 kg minst
kornmjöl, 20 kg
ärter, 15 liter
chocolad, 4 eller 5

Bröd av 50 kg mjöl, à 17,50 med frakt och allt

Bör köpas 1 täckbåge med kardor, 2 såar, 2 bakbräden, 1 brödkavel m.fl. tillbehör.

Av förteckningen framgår att det inte var småsaker som skulle konsumeras. Nog föll den största bördan på mamma. Det var stora krav som ställdes på en dåtida husmor, låt vara att hon hade tjänarinnor — alla inte så kunniga. Det var ändå mamma som skulle styra och ordna allt. Det nutida ordet ”husmorssemester” — hur underligt och främmande och ovidkommande låter det inte när man tänker på mamma och hennes gelikar. Och ändå var mamma aldrig lyckligare än när hon fick vara på sommarvillan med allt stöket.

Allt matbröd liksom vetebröd bakades hemma. Visst hade vi på landet en bagarstuga, där det bakades många gånger under sommaren, men mamma ville gärna göra sitt ”storbak” i stadsgården, där en väldig bakugn fanns i det gammalmodiga köket.

Det är förunderligt med barndomsminnen. Hur mången, som man tycker obetydlig episod etsar sig i minnet, att man liksom upplever den på nytt den dag som är. Långt senare — i redan uppnådda åldersår — skrev jag i min dagbok följande:

”Det var några dagar under försommaren. Jag hade fått stanna med mamma i staden. Alla de andra var på sommarvillan. Mamma bakade. Jag satt på golvet i det varma köket och lekte med mina dockor. En fluga surrade intensivt på fönsterrutan. Den stora golvklockan tickade jämnt och lugnt. Jag kände doften av nybakat bröd. Bröden radades på linnedukar för att skäras och ånyo torkas i ugnen till rågskorpor. Intet bröd i vilket land jag än varit, har kunnat mäta sig med dessa mammas rågskorpor. — Inte pratade mamma mycket med mig där jag satt på golvet. Allt var så tyst och fridfullt. Ibland sprang jag ut på gården. Jag var barfota, och gräset kändes så mjukt under fötterna. Helst stannade jag ändå inne i det varma köket. Det kändes så tryggt att vara där med mamma. Att riktigt få vara allena med mamma.”

Efter min syster Elsas död 1967 fann jag i hennes dagbok anteckningar från hennes senare åldersår, en beskrivning av en barndomsupplevelse slående lik min egen. Hon skriver:

”Jag tänker på den ljuvliga stillheten när man fick vara med mamma någon gång under sommaren i staden då hon hade storbak. Kände bolmörtens doft utanför kökstrappan — flugornas hemtrevliga surr i rummet, där jag lekte tyst med mina dockmöbler — tant Elin och tant Rydberg kom då alltid på besök — de pratade och skrattade — mamma skrattade så sällan annars. Vad talade de om — jag undrar? Jag förstod ingenting men allt var så hemtrevligt.”

Och hon slutar med orden:

”Men kanske finns allt det bästa — det käraste man upplever någon annanstans, varmare, mera ödmjukt — lyckligare.”

Det fanns också andra av mammas aktiviteter, som vi tyckte var roligt att ta del av. När mamma ställde till med att färga garn plockade vi olika blomster och ris, särskilt minns jag ljung, som sedan sattes i den stora tvättgrytan och kokades ute på en eldstad på gården. Det kunde bli flera olika färger. De skulle sedan vävas till trasmattor. Också en täckbåge sattes en gång upp i salen. Det skulle vävas ett brudtäcke åt min äldsta syster. Det var roligt att följa mönstret, då man bara hade att sticka nålen upp och ner. — Inte uppmanades eller tvingades vi att ta del i dessa arbeten. Vi gjorde det bara när vi hade lust. Men mamma var glad när vi var intresserade.

Det gamla loftet från 1700-talet.
[Loftets senare öden.]

Ett sommarhem blir aldrig färdigt. Alltid är det något som skall förnyas, ändras eller målas. För eventuellt byggnadsarbete anlitades de två Smedsbackabröderna Karl och Otto. Men gällde det att måla något trädde pappa till. Det var hans största nöje. Iklädd en något ålderdomlig schlafrock full av målfläckar och med en tyrolerhatt på huvudet målade han väggar, bänkar, plank — ja allt som bara kunde behöva en färgklick. Han var vanligen mycket stolt över sitt verk.

Pappa var inte praktiskt anlagd. Det var nog mamma som fick gripa in när det gällde rent praktiska ting. Men han var inte sysslolös under sin semester. Han arbetade flitigt med författandet av läroböcker för folkskolans behov samt med endel översättningar.

Han älskade också att gå omkring med sin kikare. Vad fanns det i den enformiga omgivningen, som så kunde intressera att det behövde ytterligare skärskådas genom ”det skärpta ögat” — kikaren? Det enda var utblicken från vår brygga. Den vätte mot nordväst, och bortom Torsö-fjärden hade vi det öppna gattet mot Bottenhavet. Ofta låg stora lastångare förankrade där för att lasta den stock och props, som flötades nedför Nykarleby älv, detta Finlands guld, som sedan fördes till främmande länder. Det var på dem pappa höll utkik, men också på segelbåtar, som rörde sig i dessa vatten.

Men han intresserade sig också för vardagens små händelser. I sin anspråkslösa sommardagbok antecknade han när potatisen blommade och när man tog upp de första ”nypotäterna”, när vattnet ”steg” och översvämmade en stor del av vägen och stranden, om väderleksförhållanden och upplevde med livliga kommentarer de svåra åskväder, som var rätt vanliga under våra somrar. Han ville ogärna stanna inomhus under dessa naturens våldsamma urladdningar, satt helst på verandan med någon mera modig av oss barn tills det hela var förbi. Annat var det med mamma. Så snart de mörka molnmassorna steg upp på himlen och åskmullret begynte, gjorde hon som hunden och katten och gick in. Skyndade att släcka elden både i köksspisen och i den öppna spisen i salen. Det kunde verkligen vara skrämmande åskväder ibland. Men efteråt hur frisk och liksom nyfödd verkade inte hela naturen! Solen bröt fram och jorden andades ut. Den hade fått vad den behövde av det strilande häftiga regnet. En fin doft av björklöv emot en från den täta ungskogen på gården.

Ett stort bidrag till försörjningen gav oss våra husdjur. Vi hade tre kor, de hade ett stort område att röra sig på, och man hörde alltid koskällans pinglande på dagarna. Ibland hände det ändå att friheten lockade, och att gräset på andra sidan stängslet tycktes mer åtråvärt än innanför detsamma. Och då rymde de. Hela familjen måste vanligen bege sig ut om kvällen för att söka och infånga rymlingarna. Tjänarinnorna lockade vant och sjungande på rent landsmål — dock med ringa resultat. Det kunde dröja långt ut på kvällen innan det blev framgång i sökandet och alla tågade hemåt igen.

Och så var det hönsen. Om än de inte var livsviktiga för försörjningen var de ett trevligt inslag i bilden. Tipporna fick vandra fritt, och då fann de mera behag att värpa sina ägg i någon omöjlig rishög än i hönshuset, så att det var ett ständigt sökande efter deras gömställen. — Tragiken kan också finna sin väg till en hönsfamilj. En dag varskodde oss ett våldsamt kackel av både tupp och hönor att en katastrof inträffat. Vi skyndade ut på gården och kom just lägligt för att se en hök göra en störtdykning, slå klorna i en höna och snabbt som pilen flyga bort med den. Vår skickliga skytt Rolf hann inte få sitt gevär tillräckligt snabbt för att ge höken ett skarpt skott.

Hönans öde var ohjälpligt beseglat.

Bland de många möjligheter till sysselsättning sommarens vardag gav några livfulla barn, var också fisket. Havet var givmilt. Det mest givande var att lägga ut långrev — 100 krokar. Bror Rolf regisserade det hela både när det gällde att lägga ut och ta in den. I hårt väder var det inte alltid så lätt att vara roddare och göra det till hans belåtenhet. Ibland skulle man ro, ibland hopa och ibland försöka hålla båten stilla. Ibland var det pappa som uppoffrade sig, men han hade inte riktigt tålamodet, ibland var det mamma — men bara om det var lugnt väder. Ofta nog föll lotten på mig. Det klarade sig nog alltid.

Roligare var det att meta, och det var alla i familjen roade av. Att sitta i en båt vid en vasskant eller nära ett skär en kväll före solnedgången och meta är nog ett speciellt sommarnöje.

Det fanns ingenting som störde en sådan sommarkväll. Motorbåtar med sitt smatter fanns inte då ännu, inga grannar i omedelbar närhet, kanske bara en nordanvind som sakta somnade mot kvällen. Vi var ensamma i vårt paradis.

Då kvällarna mot slutet av sommaren blev mörkare tände vi ofta en ”kokkobrasa” nere vid stranden. Det fanns otaliga högar torra enrisbuskar, och när de brann, kastades gnistor högt i luften. Det var vackert. — En ritual som troget följdes år efter år var — om vädret var vackert — att hela familjen, tjänarinnorna och eventuella gäster inberäknade, vandrade ner till bryggan på kvällen för att se solnedgången. Vi ville inte försumma det vackra skådespelet när solen småningom sjönk ner i det öppna gattet i havet. Gick den stundom ner i moln, gav oss dock skyarnas färgspel ett snabbt försvinnande skönhetsintryck.

I sol, i gråväder — alltid var sommaren på Sjöhaga oss lika kär. Vi levde där vårt barndomsliv i stor frihet, ett vardagsliv med dess mångahanda ordinära aktiviteter och upplevelser, naturens växlingar, dess djurliv och främst av allt — ett familjeliv byggt på värme och kärleksfull närhet. En återblick ger mig många detaljer som legat gömda och halvt glömda under ett långt livs olika skeden. Men ännu vid sena åldersår kan jag i minnet stå vid en österbottnisk havsstrand, och se hur nordanstormarna vräker vågorna i skummande raseri mot brygga och strand, ser hur tunga stockar vältras om i vågorna tills de kastas upp på vår strand. Men jag ser också ett hav i sol, där vita segel glider fram likt svanar. Och jag ser samma hav som i ostört lugn speglar en solnedgång. Jag har sett allt detta i barn- och ungdomsår. Kanske som en bild av själva livet.