Handeln
Såsom redan tidigare anförts, hade en medvärkande, kanske
till och med huvudsak till grundläggningen av Nykarleby stad varit regeringens
önskan att kontrollera, reglera och om möjligt, upphäva den av
den österbottniska allmogen bedrivna kustfarten eller „bondseglationen“
i dessa trakter. Handeln var dock här liksom överallt i Sveriges och
Finlands, enkannerligen [i synnerhet i] Österbottens städer inskränkt
genom det s.k. stapeltvånget till endast Åbo och Stockholm, därifrån
småstädernas („uppstädernas“) handlande ägde att
importera sina varor, dem de sedan försålde och för det mesta
utbytte mot allmogens naturprodukter. Dessa viktualier [livsmedel], tjära
och hudar m.m. försåldes mot av regeringen bestämda varupriser
åt de två nämnda stapelstäderna. Den vanligaste och viktigaste
inköps- och exportvaran var tjäran, som i medeltal på 1600-talet
i Nykarleby steg till 12 à 14 tusen tunnor, på 1700-talet till och
med till 20 tusen och något däröver; vidare
-smör omkring
1000 Lisp per år [1 lisp. ca 8,5 kg]
-talg, 150 Lisp.
-bräder,
några hundra tolfter [1 tolft= 12 stycken],
-ett par tiotal fat tran
[1 fat = ca 157 l, ett nutida oljefat rymmer ca 159 l]
-omkring
300-400 dussin kimröks bössor.
Beck
exporterades även från stadens beckbruk, något fläsk, älg-
och nöthudar, kalvskinn, handspakar samt
ved „i långa banor“. Spannmål utskeppades mera sällan,
emedan den av allmogen särskilt från Savolax och Tavastland hitförda,
ofta ej ens förslog till stadsbornas eget behov. Importen utgjordes av salt,
järn, kramvaror samt tobak under 1700-talet, sedan tobaken genom de från
30-åriga kriget hemvändande soldaterna först blivit bekant. Importen
belöpte sig till 30 à 40 tusen daler pr år, ett rätt högt
belopp på den tiden. Stadsborna berättas nog ha „försökt
sig på anläggning av egna tobaksplantager; dock med ringa framgång“.
Lanthandeln
bedrevs i regeln icke på torget, utan allmogen från Nykarleby landsförsamling
och närgränsande socknar, främst Lappo, Vörå, och även
tidigare Pedersöre, innan Jakobstad grundlagts och hunnit monopolisera dess
handel, men även från Tavastland, Savolax till och med Karelen, körde
sina varulass direkte till den av stadens handlanden, med vilka de av ålder
stått i förbindelse och som plägade giva dem icke blott kost och
kvarter, utan även förskjuta dem pengar till deras utskylder och andra
behov. Dessutom höllos i staden 2 torgmarknader, (senare enl. Tuneld, endast
en, den 10 augusti, Larsmässomarknad) på särskilda, av regeringen
bestämda dagar, varjämte stadens handlanden ivrigt besökte de flesta
Österbottniska marknaderna, främst Vörå marknad den 29 augusti,
där de häftigt rivaliserade med grannstädernas, Vasas och Jakobstads
borgerskap.
Redan vid 1621 års riksdag anhöll riksdagsmannen
för Nykarleby i en skild inlaga om „friseglation samt frihandel på
landsbygden“. Kunglig Majestät befallde med anledning härav „ståthållaren
i den landsändan noga övervaka att Nykarleby stads privilegier efterlevdes:
särskilt beträffande deras enskilda marknader i Pedersöre, Vörå
och Lappo“. Då nu Nykarleby stads köpmän med stöd härav
utan lagliga konkurrenter fingo godtyckligt bestämma varuprisen, anförde
allmogen bittra klagomål, varför regeringen i stället anordnade
nya, s.k. frimarknader „till allmogens skydd mot upp stadsköpmännens
präjerier“, även på Nykarleby stads handelsområde,
Pedersöre, dit nu handlande från Åbo, Raumo, Borgå, till
och med från Gefle och Stockholm begynte färdas. På Nykarlebybornas
häftiga klagomål flyttade regeringen, som i allmänhet tycktes
rätt gunstigt behandlat denna den store Gustav
Adolfs skapelse, Pedersöre frimarknad till — Nykarleby stad, som
dessutom fick rätt att hålla frimarknad i Kalajoki och i Vörå
„på Margareta dagen“. — Nykarleby konkurrerade så lyckligt
därstädes med Vasaborna, att desse förargade måste till sist
rymma fältet.
När sedermera Jakobstad begynte „förkovras“,
väckte detta grannstäderna Ny- och Gamlakarlebys fruktan och ovilja.
Bägge försökte upprepade gånger i broderlig sämja utverka
både hos regering och riksständer att „Jakobstad måtte raseras“.
Särskilt ivrigt yrkades detta av Nykarleby stads representanter vid 1719
års riksdag, rådmannen Nils Brask och handlanden Johan Bladh, som
yttrade „att det genom ryssarne under stora
ofreden numera i ruiner liggande Jakobstad ingalunda mer skulle få återuppbyggas,
— utan dess kvarlevande stadsbor ovärgerligen [omedelbart? ovillkorligen?]
åläggas att flytta till Nykarleby“. På samma sätt yrkade
åter Vasaborna och det redan 1636, att „Ny- och Gamlakarleby skulle
förstöras, emedan de äro oss i Vasa till allra högsta meen
och förfångh“.
Nyssnämnde Nykarleby stads riksdagsmän
anhöllo vid samma riksdag enträget om utvidgade handelsrättigheter.
I slutet av 1600-talet hade det också lyckats „Karleby städerna“
att få utverkat ett regeringspåbud om att Jakobstad och Brahestad
skulle „raseras“ och deras invånare flyttas till Ny- och Gamlakarleby,
för vilka båda städer privilegierna år 1689 högtidligt
bekräftades. Men vid 1719 års riksdag avslog regeringen Ny- och Gamlakarlebybornas
anhållan i saken.
Nykarlebyborna fällde
dock icke modet eller gåvo saken förlorad. Vid 1765 års riksdag
fick Nykarleby såkallad halvstapelstads rättighet med upplag i Gamlakarleby,
varöver dess representant, borgmästaren i Brahestad Samuel Lithovius
frambar stadens djupa tacksamhet. Samtidigt framhöll han med livligt beklagande,
att vissa handelsmänner genom sina förbindelser med stapelstädernas
borgare, skaffade sig varor billigare än andra och därigenom drogo all
handeln till sig, varför Nykarleby stads fattigare borgerskap ödmjukeligen
måste anhålla om Kunglig Majestäts mellankomst, så att
ej stadens rikare köpmän mer finge hindra dess fattigare, att också
driva handel, orättmätigt åberopande sig på en för
Gamlakarleby stad utfärdad särskild förordning som förbjöd
båtsmän och timmermän, att idka köpenskap. Denna i sitt slag
rätt märkliga petition antyder förekomsten av en viss ståndskillnad
mellan små- och storborgare till och med i lilla Nykarleby. Följande
året enades, märkligt nog, de forna rivalerna och dödsfienderna
Jakobstad och Nykarleby om en petition, att deras skepp och fartyg ej vidare skulle
behöva visiteras såsom hittills skett vid sjötullkammaren i Gamlakarleby. Anhållan bifölls till en början, men återtogs
kort därpå, tills Nykarleby även år 1793 fick fulla stapelstadsrättigheter
och således även egen tullkammare. ["Nykarlebyborgarna understödde
Jakobstads anhållan om stapelrättoch förklarade sig villiga att
använda sig av grannstadens tullkammare. I juli 1793 godkänndes denna
lösning. Nio år senare fick också Nykarleby full aktiv stapelrätt.
Svenska Österbottens historia III, sid 141 f. Lars Pensar kollade upp.] Den
forna bundsförvanten, sedermera rivalen Gamlakarleby hade redan 1765 fått
full stapelrättighet tack vare sin riksdagsman Anders
Chydenius. Denne hade t.o.m. utlyst i ärendet en skild „österbottnisk
lantdag“ i Gamlakarleby. Vem som där representerade Nykarleby finnes
ej hos oss antecknat.
Utom det beständiga granngrälet med Jakobstad
hade Nykarleby borgerskap oavbrutna konflikter med kustallmogen i omnäjden
om den s.k. bondeseglationen.
I början av 1600-talet blev visserligen densamma förbjuden, men frigavs
åter 1670 för skärgårdsbor till inrikesorter, främst
Åbo och Stockholm. Nykarleby stads riksdagsman petitionerade vid riksdagen
1693 om dess totala förhindrande. Bondeseglationen inskränktes nu av
riksdagen till „endast sådana bönder, som betala skatt för
fiske och sälfångst“. Efter ytterligare besvär och petitioner
om förbud mot allmogens olagliga seglation särskilt med tjära på
egna bondskutor till Stockholm i stället för „blott deras egna
lovgivne avel och fisk“, nedsattes av regeringen en särskild s.k. kommission
i ärendet, i vilken Nykarleby stad representerades av handlanden Aulijn och
Nykarleby socknemän såsom svarandepart av nämndemannen Matts Johansson.
Sammanträdena höllos på Korsholms läneresidens. Kommissionens
protokoll av år 1727 innehåller den bestämningen, att 1696 års
förordning fortfarande skulle gälla, och att Nykarleby landsförsamling
således icke finge exportera tjära utan endast sin egen avel och fisk,
varemot Kantlax, Hirflax, Monå och Vexala fingo, ehuru de icke skattade
för fiske och sälfångst, full seglationsrätt, vilket, naturligtvis
oerhört, harmade Nykarleby kyrkobys och Jeppo bys byamän. Desse sistnämnde
byggde år 1775 [1775 överstruket och i stället står 1745
i mitt exemplar] på trots ett eget fartyg av 500 tunnors dräktighet
och hotade att utan vidare segla förbi stadens lastageplats. Härav uppstod
nu ett verkligt „upplopp i staden“ mellan borgarne å ena och allmogen
å andra sidan, den sistnämnde ledd av sin „sockneskrivare“
Gustav Wessman. Denne ingav en skriftlig inlaga, vari han helt frankt påstod
att „allmogen alltifrån medlet av trettonhundratalet (?) ägt full
seglationsrätt på Sverige, och att Kofjoki, Socklot, Jeppo, Strömmen
och Nykarleby kyrkoby skulle nyligen (?) fått rätt att segla med odäckade
farkoster trots Nykarleby stads vattenbin, som blott tära på landets
välmåga“. Borgerskapet, utom sig av förbittring, väckte
naturligtvis genast process i saken, och dåvarande landshövdingen,
friherre Creutz dömde bönderna, att genast sälja sitt fartyg, varjämte
bemälde [tidigare nämnde] sockenskrivare Wessman togs i strängaste
upptuktelse för sitt „ohemula uppträdande och skamliga språk“
mot magistraten och borgerskapet i Nykarleby stad.
Följande året,
1746 ställde emellertid bönderna till „nya uppträden“
med den påföljd, att flere av dem pliktfälldes. Regeringen nedsatte
nu år 1749 en kommission med dåvarande generalguvernören över
Finland, baron von Rosen såsom ordförande.
Kommissionen avstyrkte
i sitt utlåtande till ständerna „alla slag av bondeseglation“.
Vid 1751-1752 års riksdag upptogs ärendet, men uppskjöts till
riksdagen 1755-1756, som behandlade detsamma utförligt, tills äntligen
1766 års riksdag definitivt beslöt, „att allmoge, som bodde 3/4
mil från havskusten ägde rätt att föra sin avel vart som
helst i riket, tills nya stapelstäder hunnit inrättas“. Vid denna
riksdag lyckades Anders Chydenius genomdriva, att Nykarleby och de andra österbottniska
städerna, utom Vasa, Uleåborg och numera även Gamlakarleby, vilka
fingo fulla utrikes stapelrättigheter, finge fri seglation på alla
Sveriges rike underlydande orter, eller s.k. halv stapelrätt. Nykarleby försökte
nog erhålla samma fullständiga stapelfrihet som dess förra bundsförvant,
men fick endast rätt att hålla upplag i Gamlakarleby och underordnades
liksom Jakobstad tullkammaren i Gamlakarleby i och för sina fartygs visitation
och klarering.
Tidigare, ja redan året efter
grundläggningen begynte dock den argaste tvisten för Nykarlebyborna,
nämligen med de högadliga förläningsinnehavarne och främst
deras fogdar eller s.k. hauptmän. Vid 1621 års riksdag besvärade
sig Nykarleby stad över det svåra intrång i handelsrättigheterna,
som det led av fältherren, greve Jacob
de la Gardies fogde Henrik Tavast, emedan denne fortfarande ville uppbära
sin herres skatt och utskylder för de 25 1/2 mantal, vilka dock numera lagligen
frångått greven för hans år 1608 gjorda förläning.
När sedan drottning Kristina år 1652 förlänat åt sin
frände greve Klas Tott det. s.k. grevskapet Carleborg, omfattande Nykarleby
stad samt 20 byar inom Nykarleby och Lappo socknar med inalles 335 hemman av 206
1/3 mantal samt 248 hemman om 157 mantal i Vörå och Lappo, som bemälde
greve tidigare ärvt, eller inalles 383 hemman med 363 1/3 mantal, begynte
ännu allvarsammare tvister om samma saker. Den höggrevlige herrens nitiske
fogdar Freese, Werne och Forsman, liksom Ebba Brahes fogde i Jakobstad Henrik
Tavast, icke blott tilläto, utan uppmanade allmogen att utgöra sina
skatter och utskylder in natura, vilket för allmogen på denna tid med
dess brist på kontanter tvivelsutan föll sig lägligast, särskilt
i den kurantaste varan, tjäran. Nykarleby borgerskap å sin sida ansåg
sig på inga villkor kunna mista sin indräktigaste handelsvara. Stadsborna
klagade bitterligen hos grevarne både på Tavast, Freese och de andra
hauptmännen, dock utan resultat. Bl.a. skickade Freese från Nykarleby
en hel skutlast med tjära, smör, kött och spannmål till Stockholm
och därtill „3400 daler i idel kopparslantar i 21 st. fjärdingar“.
Nykarleby borgerskap erbjöd sig nu att hädanefter av greve Tott köpa
hela hans skatteuppbörd kontant, och ett kontrakt kom även till stånd,
men befanns snart för borgerskapet så oförmånligt, att staden
uppsade det samma år 1658. Dessa tjäruppköp och andra „landsköp“
och transaktioner med allmogen, varvid hauptmännen själva, förstås,
också gjorde sin profit, alstrade beständiga gräl, tvister och
processer. Sakförhållandet påpekades även i borgarståndet
vid riksdagarna uti ideliga „besvär“ och petitioner, av Nykarleby
stads ombud särskilt vid 1640 års riksdag. I inlagan beskylldes samtidigt
en viss „Margaretha Persdotter i Nykarleby stad för olaga och vidlyftig
handel, ity att hon bl.a. sålt en hel last tjära åt handlanden
Claes Wittingh för rampris, endast 40 daler“. „Besväret“
förargade till den grad bemälde Wittingh, stadens dåvarande rikaste
och driftigaste köpman, att han „bortflyttade till kyrkobyn“. —
Med Karl d. XI:tes reduktion upphörde
naturligtvis alla borgerskapets tvister med de högadlige och deras fogdar.
En svår molest [börda] för Nykarleby och
andra dåvarande städer utgjorde vidare det s.k. tjärukompaniet,
vilket dock även till sist, år 1687 av Karl d. XI:te upphävdes,
med dess av kronan beviljade monopol eller uteslutande rätt att handla med
tjära. Nykarlebyborna klagade jämmerligen över denna uppfinning
av det då förtiden rådande merkantilsystemet. Även klagade
köpmännen ännu på 1700-talet, att „handeln står
på oriktig fot tillföljd av de höga tullarne och den fördärveliga
bodpliggningen“. — mot vilken regeringen slutligen utfärdade förbud
vid vite av 100 daler för utgivaren och 10 riksdaler för den bonde,
som begär densamma.
„Stora ofredens“ förskräckliga
tidskifte inverkade naturligen också främst på handeln och sjöfarten,
som totalt avstannade. Vid 1719 års riksdag inlämnade Nykarleby stads
ombud rådmannen Nils Brask och handlanden Johan Bladh en mycket upplysande
och på samma gång saklig inlaga om stadens förluster. I brandskatt
hade staden till furst Galitsin mot löfte om hans skydd och „protektorial“
erlagt 10 tusen daler silvermynt, men det oaktat svårt härjats och
plundrats och alla dess fartyg av fienden uppbrännts. Ombuden anhöllo
därför om skadeersättning för fartygen, återbetalning
av de 500 riksdaler som staden erlagt 1712 för svenska arméens underhåll
därstädes, om utvidgade handelsrättigheter och, såsom förut
omtalats „att Jakobstad, som låg i ruiner icke skulle mer få
återuppbyggas“. Ständerna avslogo anhållan om stapelrätten
och Jakobstads rasering; beträffande ersättningen besvarades undvikande;
„möjligen bifall, när det blir bättre tider“.
Efter
freden begynte dock borgerskapet med iver återuppbygga de av fienden ramponerade
och förstörda husen. Kyrkan blev brädbeslagen 1723 och fick ett
nytt torn och sin förgyllda koppartupp.
Enär „de bättre tidernas“ utlovade ersättning tycktes
dra ut på längden, förnyade staden genom sin riksdagsman vid 1723
års riksdag, borgmästaren i Gamlakarleby Johan Westringh, anhållan
om stadsprivilegiernas förnyade stadfästande (antagligen med anledningen
av Vasabornas angrepp), samt om befrielse från kronoskatt och bakugnspenningar
under vissa frihetsår. — Utom redan omtalade brandskatt till fienden
hade staden å sina allmänna bygnader och allmän ägendom lidit
en förlust på 17,640 riksdaler, för fast ägendom 53,834 daler,
enskild lösegendom 196,861 daler eller inalles 268,335 daler silvermynt,
ett kolossalt belopp för den tiden. Dessutom hade fienden genom uppförandet
av sina „baracker“ förstört alla åkertäpporna.
Regeringen och ständerna beviljade även staden 3 frihetsår, räknade
från och med år 1722 med frihet från varje slags kontribution
[beskattning], från mantalspengar, bakungspengar och från båtsmansunderhåll.
Dessutom skulle en allmän kollekt över hela riket upptagas till stadens
upphjälpande. Nykarlebyborna voro likväl ej nöjda härmed,
utan inlämnade genom sin riksdagsman Johan Bladh förnyad petition om
skadeersättning samt utvidgad stapelrätt, dock tillsvidare utan framgång.
Detta fredliga återuppbyggnings arbete hotades visserligen att ånyo
avbrytas genom „hattarnes krig“, varom dock Myrman säger, att „det
1742 och 1743 landet övergångna ryska väldet var mera millt och
mänskligt, men likväl ett hinder i stadens uppkomst“.
Sjöfarten
Med den „gustavianska tiden“ randades för Nykarleby en lyckligare
tid. Folkmängden och välmågan tillväxte och man påträffar
ej mer de tidigare talrika beviskrifterna, petitionerna och „besvären“.
Dock låta ej heller, såsom t.ex. hos Myrman och Forshaell, alla uppgifter
från denna tid så utan vidare lovprisande. Porthan, vilken, med förlov
sagt i sina resebrev till Calonius förefaller att vara en icke så oäven
„skvallerbytta“, utlåter sig om Nykarlebybornas handel och sjöfart
på följande vanvördiga sätt: „Nykarleby saknar totalt
duglige handlande. En enda sades, äga någon förmögenhet.
Med sina endast 4 större och mindre fartyg och ett befraktat från Jakobstad
ha de ej varit i stånd att föra ut all sin tjära till Stockholm,
ty på utrikes fart (detta skrevs sedan staden nyss fått full stapelfrihet)
våga de ej ens tänka. Det lilla Jakobstad, så nära i grannskapet,
hade däremot 19 större och mindre fartyg i sjön, av vilka 14 gå
utrikes. Allt vittnade där om idoghet, drift och styrka“. — Det
förefaller nästan, som om den vördade professorn egentligen skulle
fått sina „informationer“ om Nykarleby från den gamla rivalen,
Pedersö-kissornas stad. Ty Myrman uppger antalet av stadens fartyg till 4
och antalet handlande till „18 stycken, varav 12 med öppna bodar“
och säger „handeln vara välefforterad“. Dessutom finnas „2
gästgivare med krögerifrihet, vartill i senare tid tillkommit 11 brännvinsutminuterare
och 1 kaffehus“. I Tunelds geografi uppges, att staden år 1760 ägde
7 stycken egna fartyg, vilket även överensstämmer med vad Forshaell
meddelar i Åbo Tidningar: „Ifrån år 1768 till och med 1782
hava handlandena i Nykarleby utrett på Medelhavet och Nordsjön. 7 skepp
ifrån 100 till 240 lästers dräktighet, av vilka dock 1 förolyckats,
2 sålts och 2 ännu äro utgående, att ej nämna åtskilliga
mindre fartyg, som blivit nyttjade till fart på Östersjön. Denna
handelsgren hoppas man dock med tiden skola tillväxa och utvidga sig. Utom
de fartyg, som staden behöft till sin egen handel, hava här alltid årligen
även några dessutom blivit byggda och i Stockholm följande sommar
gemenligen föryttrade [vanligen sålts]. Dels på stadens egna
vid Åminnet belägna byggningsplats, dels ock i Pedersöre och Vörå
socknar äro nu över 4 stycken nya skepp under byggnad ifrån 150
till 300 lästers drägt“. — Detta låter visserligen helt
annorlunda än Åboprofessorns uttalanden om stadens samtida handel och
sjöfart. Märkeligt nog, var dock Porthan själv startaren och den
egentliga själen i Åbo Tidningar, där Forshaelis uppsats av Nykarleby
ingår. —
Med avseende å handelns och sjöfartens
obestridliga nedgång sedan 1600-talet spelade naturligen de allt ogynsammare
hamnförhållandena en mycket stor roll. (Om isförhållandena
i äldre tider meddelas, att „Nykarleby älv plägar gemenligen
lägga sig allhelgonatiden och skjuta i april månads slut. Isen ligger
dock sedan oftast över 14 dagar i skärgården, så att fartygen
sällan våga sig ut till segels förrän i slutet av maj eller
början av juni månaden“.) Lastbåtarna, till och med skutorna,
kunde tidigare gå ända upp till nuvarande Nybron, varom ännu vittna
de där befintliga kajerna. Allt från stadens grundläggning hade
Nykarleby i över 100 år haft sin hamn strax nedanför norra tullporten [håller inte Hedström med om],
varför stället ännu på 1700-talet kallades Skeppsgården;
den låg bakom den s.k. Nålörns holmen, „bevuxen den tiden
med grov skog och ifrån allt bygge vid ansenligt vite fridlyst“. Redan
på 1600-talet och allt vidare på 1700-talet påtänktes „hamnen
bliva bekvämligare genom Ragnörnsforsens uppränsning och farledens
fördjupande“. Sedan älven uppgrundats år för år,
flyttades hamnen till Åminne, där staden anlade sitt beckbruk och skeppsvarv. Till beckbruket, som småningom utvidgades och blev en för
den tiden storartad anläggning, fördes tjäran med båtar och
lastbåtar, där den kokades i en stor kopparpanna, som rymde 18 tunnor.
Pannan hade med ett i staden samlat aktiekapital inköpts från Sverige.
Det däri beredda ypperliga becket tappades på tunnor och exporterades
med särskilda „skonare“ till Tyskland och andra länder. Det
är till detta beckbruk, som Topelii bekanta berättelse om „beckbrännaren
som alltid kom upp“, anknyter sig. Enligt traditionen var det en oärlig
beckmästare från Tyskland, som slutligen omkom i den väldiga beckpannan,
där hans lik påfanns „väl conserverat“.
Senare,
efter stora ofreden flyttades skeppsvarvet och „uthamnen“ till „Allianceholmen“
(nuvarande Djupsten) „varest“, heter det „stadens handlande hava
för sina fartyg en säker vinterhamn. De mindre fartyg, som ej ligga
djupare än 12 fot kunna här (ännu under medlet av 1700-talet) fullasta,
men de större vid Alörnsholme, 1/8 mil längre ut, varifrån
de hava till havsbandet 1/4 mil rent farvatten genom tvänne utlopp, de mindre
genom Granskärs sund, de större genom Torsösundet, vilken senare
farled plägar mest nyttjas.“ Lotsarna bodde redan då på
den s.k. Soklothällan, 1 1/2 mil från
staden.
Kriget 1808 vållade naturligtvis åter ett nytt avbrott
i den fredliga utvecklingen. Men med förra hälften av 1800-talet begynner
ånyo större livaktighet på handelns, sjöfartens skeppsbyggeriets
område. Långa foror av „upplandsfinnar“ hemta in tjära,
lin och savokött och uppköpa järn, salt, kaffe, socker och spritdrycker.
Till följd af upplandningen flyttas småningom skeppsvarvet från
Djupsten till Alörn. Men ännu år 1834 omtalar Z. Topelius i sina
ungdomsdagböcker en fartygsutskjutning den 24:de Augusti, av skeppet „Furst
Menschikoff“, vars redare voro rådman M. Lithén, kapten G. Lithén
och handlanden C.J. Berger. Dylika fartygsutskjutningar voro på den tiden
sannskyldiga folkfester för både fattiga och rika, unga och gamla.
För vår tids generation av Nykarlebybor, som ej varit med om dylika,
torde det därför ej sakna ett visst intresse, att läsa den unga
blivande skaldens livliga relation av händelsen: „En talrik massa bjudna
och objudna åskådare var på holmen församlad. Fruntimmerna
isynnerhet erbjödo en trevlig anblick. — Snart börjades kilningarne
och då blev det muntert. Henrik Backman, Albert Dyhr och undertecknad gingo
upp på fartyget och kvarblevo där, till dess detsammas kolossala massa
började röra sig och under livliga hurrarop gled ifrån sin bädd
beskedligt ned i det våta. — En så vällyckad utskjutning
ser man sällan. Sedermera befanns bädden hava brustit. — Sedan
om aftonen var det muntert att åse patronernas och patronessornas upphurrning.
Även flickorna Lithén och Marie Berger sluppo icke undan. De skreko
under luftfarten. Nöjet stördes dock av den skandalen, att tvänne
av de närvarande (ryska?) officerarne också lyftes upp. För detta
besvär fingo bönderna av den ene 5 rubel. Fartyget erhöll namnet
Furst Menschikoff“.
Följande sommar 1835 stodo åter 2 nya
fartyg på Djupstens varvsstapel, av vilka det ena, „Juno“, tillhörigt
J. Lindqvist, Hammarin och Per Lybeck, först gick av stapeln „men skubbade
näsan i botten“, ty vattnet var lågt. „Länge persades
det, innan Juno blev flott“. — Det andra skeppet bar det välljudande
namnet Harmonie. Inom 3 år byggdes sålunda 3 skepp å Djupsten
och Topelius omtalar dessutom flera äldre fartyg (Turdins „Ellida“
om 148 läster, „Hoppet“, „Solid“, „Runkina“,
barkskeppet „Jupiter“ om 133 läster, som tillhörde rådmännen
J. Lindqvist och A. Hammarin och vars namn ännu återfinnes i den s.k.
Jupitersfonden, en understödsfond för fattiga köpmansänkor
i staden. De följande åren 1836-40 byggdes ännu årligen
ett fartyg, galeasen „Najaden“, briggen „Iduna“, barkskeppet
„Nykarleby“ (251 läster), fregatten „Adolf“ och det i
Topelii berättelse „Agnetas hallon“
[skall vara Augustas] omtalade halvfärdiga fartyg, som i åratal omnämnes
stående på Djupstens skeppsvarv.
Efter år 1840 söker
sig sjöfarten och med den skeppsbyggeriet ut till Alörn, vars varv anlades
av rådman J.A. Lybeck och
där barkskeppet „Augusta“ (226 läster) byggdes år 1849.
Men först år 1859 upphör Djupsten officiellt att vara hamnplats
för Nykarleby, enligt följande anteckning i Magistratens dombok för
den 21 oktober: „Såvida trävirket å landningsmöljan
[kajen] invid Djupsten i stadens inre hamn belägna holme helt och hållet
förfallit, och då något behov av möljan icke ansågs
förefinnas, beslöt Magistraten att virket skulle på offentlig
auktion försäljas“ — Det inropades av handlanden Albert Dyhr
för 3 rubel 25 kopek.
På Alörn begynte nu skeppsbyggeriet
på 1850-talet uppblomstra med ny fart, sedan Djupstens varvet upphört
med sin verksamhet. Efter Direktor G. Hedströms i ortstidningen „Österbottniska
Posten“ för innevarande år 1920 införda intressanta anteckningar
om skärgården och skeppsbyggeriet må följande ännu
anföras om skeppsbyggeriet å Alörn före stadens brand:
„Under
krigsåret“ 1754—55 [skall vara 1854] rådde i skärgården
en ytterst livlig trafik, varvid dock endast smärre fartyg, ja till och med
öppna båtar kommo till användning. Envar, som ägde eller
kunde skaffa sig ett flytetyg, gjorde den lockande och ofta även rätt
lönande färden till det gamla moderlandet. Mer än ett tiotal nya
farkoster av växlande storlek byggdes dessutom enkom för ändamålet,
de flesta i Nykarleby skärgård. Seglatsen härifrån gjordes
vanligen nattetid med Granskärs sund som utgångspunkt Destinationsorten
var Ratan, dit man anlände i morgongryningen.“
Många i sitt
slag rätt intressanta och humoristiska berättelser om dessa smugglarfärder
ofta tvärs genom den engelska flottan, som kryssade utanför skärgården
i Bottniska viken ha av äldre stadsbor, av vilka dock så gott som alla
redan vandrat ur tiden, berättats. Engelsmännen beslagtogo visserligen
lasten och farkosten, men vederbörande fingo dock efter en kortare tids vistelse
i „fartygs prisången“ återvända oskadda hem igen omvägen
över Torneå och Haaparanda.
Dessa färder bidrogo sannolikt
i sin mån, menar vår antecknare, till att uppliva intresset för
sjöfarten. År 1855 byggdes skonerten Kilrus, följande året
skeppet Alexander den II och samtidigt bildades „Nykarleby varvsbolag“,
vars första skepp „Alku“ (274 läster) utsköts 1857, samt
briggen „Onni“. De finska fartygsnamnen antyda att „fennomanin“
d.v.s. det ännu tillsvidare oskadliga svärmeriet, gjort sitt intåg
också i det rent svenska Nykarleby. Vid denna tid anlades även en ångbåtsbrygga
å Alörn nära tullförvaltar Falcks villa, och „agenten
för Österbottniska ångbåtsbolaget“, apotekar Nils Malmberg
anhöll hos magistraten år 1858 att nära landningsbryggan få
anbringa två diktaler [;dykdalb, förtöjningsanordning bestående
av nära intill varandra nedslagna pålar], vilket bifölls.“
Då nu ångfartygen för första gången begynte anlöpa
Nykarleby, anlades i närheten av Alörns ångbåtsbrygga ett
sommarvärdshus av J. Gellin. Då vid ett av dessa rara ångbåtsbesök
händelsevis sångaren Broms medföljde såsom passagerare,
gav denne vid tillfället den första och antagligen också sista
konserten å Alörn, ett, såsom Hedström anmärker, „evenemang
i dess historia“.
Industrin
Någon
industriell verksamhet eller ens i äldre tider s.k. manufakturer i Nykarleby
lönar det knappast mödan att omnämna. Redan på själva
det s.k. ekonomiska tidevarvet under frihetstiden heter det år 1782: „Manufakturer idkas här ej, men vävnader
av flera slag tillverkas i varje hushåll till husbehov. I 20 verkstäder
arbeta här åtskilliga av de nödigaste handtverkare“. Antalet
av dessa ha således sedan stadens grundläggning ökats med dubbla
antalet, ty i den första befintliga mantalslängden för år
1620 upptagas blott 10, nämligen 3 skomakare, 1 sadelmakare, 1 skräddare,
2 smeder, 1 tunnbindare, 1 lögare (= badare) samt 2 snickare. Under tidernas
lopp anlände dylika mestadels från Sverige, en och annan även
från Tyskland, men någon större förmögenhet eller betydenhet
tyckes ingen av dem någonsin här ha vunnit. Det var skeppsredarne,
„patronerna“ och köpmännen (på Nykarlebymålet
handlingsmännen) som jämte ämbetsmännen utgjorde stadens patricier
och om vilka redan greve Totts hauptman, anmärker att „de i den här
landsändan äro de enda som ha någon slags respekt eller auctoritet
med sig, borgarkungarna, som Topelius så mästerligt skildrat i sina
„Fältskärns
berättelser“, vilka såsom bekant, egentligen härstamma
från och spela på Nykarleby gamla territorium. |