Kråkögat
av
Anita Wikman

III

1943─1944

Den tredje krigssommaren går mot sitt slut. Landets president Risto Ryti har återvalts för en ny tvåårsperiod.

Människorna lider av proteinbrist och i Nykarleby liksom på andra håll i landet föder man upp kaniner i små burar bakom lider och ruckel. Jakten på tjäder, morkulla, snöripa och andra skogsfåglar skall snart inledas.

Mellan männen som köar för jaktlicensen trängs numera också krigsänkor, arbetarhustrur och lottor.

Villsson på Vallbacken får inte längre några brev av sina vänner i Danmark. Men i Klockarposten streckar han med röd penna under notisen om motståndsmännens sprängning av järnvägslinjen mellan Aarhus och Aalborg.

Och när han läser om dödsdomarna i Norge efter det amerikanska bombanfallet mot den tyska ubåtshamnen i Trondheim, och den nybyggda aluminiumfabriken i Heröya, lutar han pannan mot sina knäppta händer och ropar till Gud om förbarmande.

Röda korset och andra hjälporganisationer i Sverige sänder varje vecka sjukvårdsartiklar, kläder och konserver till landets nödlidande folk.

Finska barn evakueras fortfarande i en jämn ström västerut. Men från de tyskockuperade länderna har en del av dem under sommaren sänts tillbaka, eller till Sverige där de fått nya fosterhem.

Samtidigt fraktas dagligen stora grupper ingermanländare över Finska viken från Danzig till Helsingfors.

Och jakten på kommunister och oliktänkande har intensifierats. Arbets- och koncentrationslägren i Koveri, Ekenäs, Pelso och andra ställen är fyllda till bristningsgränsen.

Frireligiösa pastorer, Jehovas vittnen och kommunister behandlas som djur. Många av dem torteras till döds. Andra svälter ihjäl eller tar livet av sig. Resten blir bara starkare i sin tro eller övertygelse.

En av dem som sitter fängslad och dödsdömd på grund av sin kommunistiska övertygelse är sömmerskan Martta Koskinen i Helsingfors. Hon fick sin dom samtidigt med författarinnorna Elvi Sinervo och Hella Vuolijoki. Men när de två benådades fick Martta avslag på sin anhållan. Och sitter nu med blödande fötter i sin isoleringscell.

Ella ligger mager och blek på sjukhuset. Hon blev nästan genast gravid när Einar hemförlovades för tre månader sedan. Men hennes undernärda kropp orkade inte bära frukten av deras hastiga famntag.

Hon svimmade en kväll av en stickande smärta i magen. Fostret flöt ut i en ström av blod och vatten, och när diakonissan tillkallades fördes hon skakande och matt till sjukhuset.

Det är tredje dagen hon ligger mellan vita, svala lakan.

Hon pratar lågmält med de andra kvinnorna i salen. De samtalar om söner och män som stupat. Om begravningar, ransoneringskort och licenser. De talar om barnen, och Ella berättar om Einar som på kvällarna efter arbetet i Pihlströms skomakarverkstad åter börjat cykla ut till byarna runt staden där han byter till sig matvaror av bönderna mot arbete, sulläder och skoremmar.

Hon berättar om sin oro för Lasse som är ute vid fronten, och om sin tacksamhet för att Hiltunenskan lovat sköta hushållet medan hon är borta.

Men för det mesta ligger hon tyst, och betraktar med trötta ögon den avskalade björken utanför fönstret.

Löven har för länge sedan ett efter ett singlat till marken. Stammen och de spretande grenarna sträcker sig nakna mot den snötunga novemberhimlen.

Gråsparvarna sitter fruset hopburrade på kvistarna och vilar sina vingar innan de ljudlöst flyger bort ur synfältet.

Medan hon ser på det nakna trädet fylls hennes ögon långsamt med tårar. Tårarna stiger som ur en hemlig källa. En källa som legat gömd under dagarnas bråte men nu i ett källsprång väller fram och fyller henne med sorg.

För livet gör plötsligt så ont där hon ligger. Minnen, tankar och hågkomster virvlar runt som strömmarna i en flodfåra.

Hon tänker på Äntti, Ida och Alma och allt det som de tillsammans delat under åren på Vallbacken.

Hon minns med saknad några ungdomskamrater, och undrar vart livet fört dem.

Och när gråsparvarna lyfter från trädet tänker hon åter på barnen, och minns med vemod den första tiden med Einar.

Berusningen i hans närhet. Den himlastormande känslan. Lidelsen och hänförelsen som fyllde henne till brädden.

Och nu. Allt som finns kvar av deras starka känsla, kropparnas åtrå som en flisa kattguld på vardagens gråberg.

Resten nersölat av svek och lögner. Vardagsslit och elände. Och mardrömsnätter då hon ångestfylld bett för sitt och barnens liv.

Barnen.

Deras fjuniga kinder mot huden. Deras första stapplande steg över köksgolvet. Deras röster, minspel och växande lemmar.

Allt en enda stor bävande förundran. En gränslös kärlek. Och en bultande sorg av otillräcklighet och dunkel skuldkänsla.

Snyftande drar hon täcket över ansiktet. Ligger hopkrupen som ett barn och gråter skälvande av en plötslig insikt.

Allt liv genomstunget av smärta.

All kärlek ofullkomlig och blind.

Den enskilda individen bara ett flarn i tidsströmmen, tänker hon och förs av en häftig virvel bakåt. Är med ens mitt inne i barndomen.

Ser de bleka syskonen blinka mot kvällssolen sedan Mor och Far kommit hem från herrgården och öppnat torpdörren.

Ser Mors strama gestalt i ljuskäglan från talgljuset om vinterkvällarna. Fars, milda leende. Deras blickar av samförstånd och respekt. Deras värdighet mitt i armodet.

Ur vilken brunn drack de, frågar hon sig och blinkat andlöst in i minnet.

Men hon får inget svar. Barndomsminnet rinner snabbt glidande förbi. Skuggorna kring talgljuset på bordet mörknar hastigt och döljer mors panna.

Fars ljusa leende över en näve smultron är det sista hon ser. Så försvinner också han med ett kärleksfullt och samtidigt smärtsamt drag över ansiktet och lämnar henne ensam och övergiven.

Kvar blir bara känslan av sorg och oändlig saknad. Småsnyftande ger hon sig hän åt känslan.

Men när kvinnan i sången bredvid plötsligt lägger handen på hennes axel och frågar om hon har ont torkar hon tårarna och svarar:

– Nej, det var bara nånting jag kom att tänka på.

– Jajust ... Janå jag tänkt bara att jag sku ha hämta en värktablett om du sku behöv, svarar kvinnan och makar täcket tätare kring Ellas rygg innan hon fortsätter.

– Om du vill kan vi promenera lite i korridoren sedan.

– Janå, svarar Ella och ler blekt och tacksamt. Och en stund senare går hon på svaga ben i armkrok med kvinnan längs korridoren som stinker av lysol och eter.

Hemma i köket sitter Tita på vedbänken och iakttar Hiltunenskan som diskar. Hon är inte rädd för den mörkhyade kvinnan, och Anna-Lisa har förklarat att mamma snart kommer hem igen.

Men hon är ändå beklämd och orolig. För köket är inte längre som förr. De välkända tingen förvandlades när Einar kom hem.

Kommoden började hotfullt viska om gömda knivar och saxar. Köksskåpet varnade för klirrande glassplitter. Och farstudörren påminner dagligen gällt knarrande om skrik som för länge sedan ekat över tröskeln.

Väggarna skallrar av hans berättelser om kriget. Mot hennes trumhinnor svallar ordvågor med kåta lottor, blåbleka lik och giriga soldater kring stulna sockersäckar.

Och varje kväll växer skuggorna kring kökssoffan. Lystet grinande svävar de ut över trasmattan, hoppar väsande mot spiskupan och dansar ibland ända bort till kammardörren.

Ofta hör hon dem sucka och stöna hennes namn. Då gömmer hon sig skamsen och skrämd under bordet. Känner sig som ett ludet möss och sitter kall och stel som om hon var fångad i en osynlig fälla.

Varje kväll somnar hon i soffan med munnen hårt sammanpressad och öronen på helspänn.

Ibland vaknar hon vettskrämd på natten. Omkramad av hårda armar. Pressad mot ett våldsamt dunkande människohjärta. Andlöst lyssnande till flämtande andetag, och hjälplös gråt bakom ryggen.

På dagarna står hon frusen bland de andra småungarna och ser hur de stojande leker under gatlyktan i gathörnet, eller med nysnön på berget vid Svenssons.

Elsa och Spilivink vill som vanligt ha henne med i snöbollskrig och kurragömmalek. Men hon skakar bara på huvudet. Och vill inte ens prova Solveigs nya spark fast den har svarvade handtag och riktiga silvermedar.

Hon vill bara att Lasse skall komma hem från kriget. Sitta som vanligt om kvällarna vid matbordet i köket. Sleva i sig soppan, småprata lite, och läsa Klockarposten medan han rofyllt gungande på kroppen håller henne i famnen.  

Men fast hondagligen travar förbi Karleborg ner till gathörnet där soldaterna stiger ner från lastbilen då de kommer hem på permission syns han aldrig till bland de gråklädda. Och visar sig inte heller genom kråkögat, som han lovat.

Bedrövad kryper hon ofta in under bordet.

Och upptäckte en kväll när hon satt där blickstilla och stirrade på en fuktfläck i tapeten hur en regnbågsfärgad liten såpbubbla lösgjorde sig från fläcken.

Den svävade mot henne och växte. Ytan vidgades nästan omärkligt och plötsligt tändes en liten låga inne i den skimrande bollen.

Den steg sakta uppåt och blev snabbt större än hennes huvud.

Så med ens försvann alla lukter och ljud i rummet, Hon blinkade förvånat och märkte sedan att hon satt mitt inne i såpbubblan. Men ytan hade förvandlats till glas, och inne i glaskupan fladdrade den lilla lågan som hon såg tändas.

Den brann fortfarande.

Hon vågade knappt andas av rädsla för att den skulle slockna. Försiktigt kupade hon sin hand kring den. Och svävade stillsamt ut i rummet. Med lågan svagt flämtande seglade hon ljudlöst över trasmattan, slaskämbaret och tarvtingen som låg utspridda i köket.

Innesluten och skyddad av glaskupan somnade hon. Och vaknade på morgonen utan skräck eller längtan. Såg sig bara likgiltig omkring i rummet och klädde sig med styva rörelser. Satte sig sedan tyst och sluten vid bordet.

Med blicken försjunken i vaxdukens mönster fylldes hon av en isande känsla. En första aning om hur ensam människan sist och slutligen är. Och förstod instinktivt att det enda nödvändiga var den lilla lågan som brann längst inne. Lågan som måste värnas och skyddas och hållas levande.

Sedan följde några dagar när hon avskärmad och innesluten av glaskupans hölje åt och drack och sov och fanns till.

Men när Ella blek och kallsvettig dråsade ihop på golvet och blodet vällde ut över trasmattan brast den tunna glashinnan. Hon kastades handlöst in i verkligheten. Rusade med ett svärd genom kroppen ut på trappan och skrek av fasa ända tills Alma skrämd och uppskärrad kom springande.

Sedan såg hon Ella slå upp ögonen. Hon hörde henne prata om missfall med Alma, och en stund senare när diakonissan lagt en massa trasor mellan hennes ben körde Hannes henne på långflaken till sjukhuset.

Och nu står Hiltunenskan och diskar. Händerna i diskfatet är röda och uppblötta av det heta vattnet. Profilen avtecknar sig tydligt mot gardinen. Näsan är smal och benig och munnen stramt hopknipen. Det svarta håret med mittbena är flätat i två långa flätor. Flätorna ligger hoprullade till hårda kringlor bakom öronen. Blicken följer händernas arbete i vattnet.

Tita sitter blickstilla på bänken. För Hiltunenskan är så annorlunda än alla andra kvinnor hon känner.

Hon talar kort och befallande. Hon röker pipa och drar svärande ut svarta tandstumpar om folk gnäller över tandvärk. Hon kvistar träd i skogen, och har småbarn i kappsäcken.

Hon tror inte på Gud eller Jesus. Men när andra kvinnor bleknar av oro och ängslan ingriper hon och handlar alltid fritt efter sitt eget samvete.

Hon skvallrar aldrig.

Och i går kväll när pappa kom hem från arbetet hade han skojat och lekfullt slagit armarna om henne bakifrån. Sekundsnabbt hade hon vänt sig om och slagit till honom mitt i det flinande ansiktet medan hon skrek:

– Kädet irti minusta, saatanan paskiainen!

Med ögonen stora av förvåning hade pappa tumlat mot dörren. Och innan han gick ut hade han med ett generat skratt försökt förklara sitt tilltag.

– Ja minun kanssani ei leikitä, hade hon ropat efter honom och när han kom in igen satte han sig ovanligt tyst och moloken vid bordet.

Tita sitter med en skälvande bävan inom sig på bänken. Hon är inte bekymrad för mammas skull eftersom också Hiltunenskan har sagt att mamma kommer hem efter några dagar. Och inte är hon rädd för Hiltunenskans hopsnörpta mun heller.

Det är något annat som spränger och bultar inne i henne. Något nosande och trotsigt pockande. Något våldsamt krävande som vill ut. Och mitt i allt flyger orden som uppskrämda fåglar ur henne:

– Jag vill int sova med pappa jag!

– Mitä?

– Jag vill int sova med pappa.

– Miksei, frågar Hiltunenskan och vänder undrande på huvudet.

Tita tvekar skrämd. Ser fladdrande med blicken in Hiltunenskans öppna ögon. Känner hur hon blir torr i munnen av ånger och skam. Väter läpparna ned tungan. Sväljer några gånger och vet inte hur lon skall fortsätta.

Men Hiltunenskan väntar på svar. Ser uppfordrande på henne med sina bruna ögon och utan att hon vet hur spricker meningen fram som var ur en ömmande böld:

– Han drar ner byxorna och klappar mej i stjärten.

Hiltunenskan tappar kaffekoppen hon håller i anden. Diskvattnet stänker ut över diskbänken, hon öppnar munnen och stänger den igen. Går plötsligt fram till bordet där hon blir stående. Vänder sig slutligen om och ser förskräckt på Tita.

Tita nickar skamset bekräftande.

Hiltunenskan stryker sig långsamt med handryggen över pannan. Hon torkar händerna på förklädet och hostar som om något fastnat henne i halsen. Hon ser oavbrutet på flickan. Tita möter hennes blick och ser hur hennes ögon mörknar.

Och så med ens kommer Hiltunenskan fram till henne. Lägger sina händer kupande kring hennes kinder och säger med rösten tjock av gråt och medlidande:

– Tyttö pieni.

Tita suckar djupt och sluter ögonen. När hon åter ser upp står Hiltunenskan och ser ut genom fönstret. Ögonen är vidöppna och blicken borrar sig in i tallstammen på andra sidan gatan.

Men händerna är fortfarande varma och skyddande kring de magra kinderna. Tita känner sig som ett fågelägg i hennes händer och vågar knappt andas av rädsla för att falla sönder.

Hiltunenskan står länge så. Försjunken i sina tankar tills hon drar en lång skälvande suck. Tar bort sina händer från Titas huvud, skjuter diskfatet till sidan, snyter sig i förklädet och säger med en kort nick:  

– Nyt mennään!

– Vart, frågar Tita ängsligt överraskad och hoppar ner från ved bänken.

– Hakemaan sänky sulle, svarar Hiltunenskan och rafsar till sig huvudduken och Titas stickamössa från knaggen på väggen.

Hon knäpper hastigt knapparna i Titas kappa, knyter duken under hakan och tar sedan ett stadigt tag i flickans framsträckta hand.

Med kroppen framåtlutad och de breda höfterna gungande drar hon klivande iväg längs gatan mot Rummelbacken. De snedgångna skorna kippar kring strumphälarna som är stoppade i olika färger. Den tillfrusna isen på vattenpussarna krasar klirrande under hennes snabba steg.

Tita hänger i hennes högra hand. Hon springer så mycket hon orkar. Och när de slutligen kommer fram till stugan där Hiltunenskan bor flämtar hon av den häftiga språngmarschen.

Men Hiltunenskan stannar bara så mycket att hon får upp ytterdörren. I nästa sekund kliver hon flåsande uppför stegen till vinden. Och Tita följer henne hack i häl.

På den iskalla vinden börjar Hiltunenskan slänga undan lådor, brädlappar och annat skräp. Hon pratar upphetsat för sig själv och svär och domderar. Hon sparkar till ett malätet klädknyte så att dammet yr och en tom glasflaska hivar hon med våldsam kraft mot murstocken.

Tita iakttar henne nyfiket. Och hör hennes förnöjda skrockande då hon hittar en omålad dragspelssäng.

Ute på gårdsplanen drar hon ut den och konstaterar att den är hel. Så ler hon hastigt mot Tita och hämtar björkriskvasten som står invid trappan. Hon sopar av sängen och viker ihop den. Ber Tita vänta och kommer sedan ut med ett blommigt stoppatäcke som hon utan ett ord räcker henne.

Kånkande på sina bördor går de en stund senare tungt pustande tillbaka mot Vallbacken.

Och när Einar och de andra kommer hem står sängen utdragen och bäddad bredvid kammarskåpet. Anna-Lisa och Börje ser undrande på varandra. Affi kastar en hastig blick på Hiltunenskan men frågar ingenting sedan han lagt märke till hennes sammanbitna min.  

När Einar ätit färdigt ställer sig Hiltunenskan bredbent med armarna i kors över bröstet framför honom. Hon lyfter på hakan och fast hon som vanligt talar finska förstår Tita varje ord nar hon på sitt befallande korthuggna sätt säger:  

– Från och med i natt sover Tita i kammaren!  

– Var sku hon rymmas där?

– I min dragspelssäng!

– Va fan! Tita sover med mej som förr, svarar Einar ampert och stirrar ilsket på Hiltunenskan.

Tita darrar till. Hon ser oroligt från den ena till den andra. Men Hiltunenskan ser trotsigt på Einar och svarar lugnt med betoning på varje ord:

– I så fall går jag till polisen och talar om hur du behandlar ungarna dina.

Einar reser sig och drar häftigt till med armen, färdig att slå. Men armen faller genast ner tillbaka. För Hiltunenskan har inte ens ryckt till. Står där bara som en tung stenstod framför honom. Med ögonen lågande av vrede och orubblig styrka.

Einar blir alldeles vit om läpparna. Han irrar med blicken över Hiltunenskans gestalt. Han sväljer krampaktigt och försöker säga något. Men orden låser sig i hans mun. Långsamt och med hårt knutna nävar sjunker han ner på stolen.

Barnen håller andan av spänning. Rummet är fyllt av en ovanlig kraftmätning. Hiltunenskan står som förut. Einars händer på vaxduken öppnar och sluter sig krampaktigt i plockande tafatta rörelser. Han ser sig ynkligt hjälpsökande omkring.

Barnens ögon är stumma som Docka-Daras knappögon och betraktar honom utan medkänsla. Men Anna-Lisa och Affi böjer sina huvuden när hans blick sveper över dem. Och Tita går stelt och styvt som på styltor genom minfältet. Ställer sig bredvid Hiltunenskan och försöker härma hennes sätt att stå bredbent när hon korsar armarna över bröstet. Men blicken orkar inte ända upp till hans ansikte.

– Och om inte flickan får vara i fred i kammarn så ska jag si till att socialnämnden blir inkopplad, fortsätter Hiltunenskan sitt obarmhärtiga kommenderande och lägger handen på Titas axel.

Så ändrar hon äntligen kroppsställning, slappnar av och börjar plocka ihop kärlen på bordet.

Tita tar en mugg och en tallrik. Travar efter Hiltunenskan mot diskbänken. Men vänder sig plötsligt om och ser på Einar. Lyfter lite på hakan och viskar rädd men trotsigt:

– Just det!

Tre dagar senare kommer Ella hem från sjukhuset. Hiltunenskan visar byxorna hon sytt åt Affi, strumporna hon stoppat och filten hon lappat med vadmal. I förbifarten berättar hon om sängen hon gett Tita. Ella hajar till och undrar vad Einar sagt om det.  

– Ingenting särskilt, svarar Hiltunenskan och börjar mala några äkta kaffebönor som hon sparat för Ellas hemkomst. Och medan hon malar förklarar hon att Einar vet att flickan också i fortsättningen skall sova i kammaren.

– Jaa! Och han vågar int säg emot när hon bestämmer, nickar Tita förklarande och drar Ella med sig till kammaren där hon demonstrerar hur enkelt det är att dra ut sängen.

– Jamen så bra, utbrister Ella och slår ihop händerna av lättnad och glädje. Så kramar hon om flickan och när hon efter kaffet betalar Hiltunenskan för arbetet djupnar hennes blick då hon sträcker fram handen och rörd och tacksam säger:

Kiitos nyt ... Kaikesta.
(Inf. 2012-03-09.)

Hon vet inte att hon kommer att gå till historien som en av de sista som arkebuserades i Finland under kriget.

Hon vet bara att hon heter Martta, att det är höst, och att hon svimmade några välsignade sekunder medan de drog ut hennes tånaglar.

Tranorna flyger skriande över åkrar, sädesfält och sönderbombade hus.

Under fåglarna på landsbygden stretar småbrukarhustrur, ryssfångar och arbetspliktiga ungdomar med skörden.

Sockerbetor, rovor och kålrötter hackas upp ur mullen. Korn och rågskylar bärs till dundrande tröskverk. Dammet yr över svettiga ansikten och magra kroppar. Säden rinner ner i bruna papperssäckar som vägs och bokförs av folkförsörjningskontrollörerna.

Soldaterna vid fronten är trötta och missmodiga. När de är hemma på permission händer det ofta olyckor. Pojkarna hugger sig i benen, sågar sig i armarna eller råkar ut för andra olycksfall. En del av dem deserterar och gömmer sig i skogar och husruiner i städerna.

I kusttrakterna norr och söder om Vasa blir det allt vanligare med skogsgardister nergrävda under lador, hönshus och båtskjul. Grannar och släktingar hjälper dem och trots en och annan angivare är det ytterst sällan någon av dem grips när skyddskåristerna kommer snokande.

Trettiotre kända medborgare i landet har under sommaren sänt ett brev till president Ryti med vädjan om snara fredsförhandlingar med Sovjetunionen.

Nitton av undertecknarna är finlandssvenskar. Bland dem elva riksdagsmän och ordförande för Svenska folkpartiet.

Emot denna fredsappell har nu en annan grupp vänt sig. På de flesta finlandssvenska orter pågår därför en namninsamling för en ny adress till presidenten.

I denna adress påpekas att den lilla gruppen inte representerar den allmänna inställningen bland finlandssvenskarna, och att undertecknarna fortsättningsvis understöder den pågående militära kampen.

I Vasa tecknar majorskor, hovrättsråd och änkeborgmästarinnor sina namn på listan tillsammans med hundratals andra ur överklassen i landet.

Under tiden fortsätter det vardagliga livet för den österbottniska allmänheten.

I Jakobstad har Salomon Lillkvist börjat tillverka cykelringar av små träklossar med fjädrar kring skenorna. Eftersom det är svårt att få tag på äkta gummiringarhar hans skramlande ringar snabbt blivit populära. Han får beställningar ända ifrån Vasa och har redan anställt två pojkar i företaget.

Marthorna som länge stått i skuggan av Lottakårsverksamheten har åter börjat hålla möten och träffar. Överallt på landsbygden startar de kurser där de lär flickorna göra tömmar och klädstreck av hampa och blån.

Och utanför Nykarleby i en liten stuga i Forsby samlas varje onsdagskväll några kvinnor hos Sandra som lär dem koka sirap, och tillverka korgar och väskor av säv som de samlar ihop längs de dyiga älvstränderna.

Inne i staden har andelsaffären Warma m.b.t. öppnat ett kafé och en kolonialvarubutik vid torget. Affären har annonserat att den vill betjäna kunderna opartiskt och rättvist.

Föreståndarinnan för affären heter Nelly. Hon är utbildad lärarinna men får ingen lärarinnetjänst på grund av att hennes man varit internerad i skyddshäktet i Vasa.

Mannen misstänktes för landsförräderi eftersom han öppet propagerat för fred, och dessutom verkat som ordförande i Munsala fredsförening. För tillfället är han fri men måste varje månad anmäla sig hos polisen.

Nelly är trots allt detta glad och pratsam. Arbetarkvinnorna dras till butiken där de ibland för viskande samtal med Nelly. Och på kvällarna samlas Vallbacks- och Frillungdomarna gärna i kaféet.

Varulagret i affären är inte stort, men Nelly har en vevgrammofon och några väl använda grammofonskivor.

Och medan hon klipper loss ransoneringskuponger, slår in en liten smörklick, plockar fram cikoria eller Puuro-kastike, och till slut räknar ut priset på varorna får kvinnorna lyssna på musiken från kaféet.

De älskar Henry Theel, och fast de inte förstår alla finska ord lyssnar de ändå rörda och glansögda till hans innerliga röst i sången »On köyhä laulaja mä vain».

Ungdomarna spelar helst skivan med rikssvensk dansmusik. Till den stampar de ofta takten och nynnar med i refrängen. Men varje kväll letar någon flicka fram Toivo Kärkis »Nyt näkemiin» som hon varsamt placerar på skivtallriken. Då tystnar också pojkarna och försjunker som flickorna i den melankoliska stämningen.

Doris som under vintern på Folkhögskolan blivit religiös tycker det är synd att spela kort och lyssna på dansmusik. Därför syns hon inte längre till på kaféet.

Men når Harry i juli var hemma på permission hade hon ändå suttit med de andra runt spelkorten på bordet. Och efteråt följde hon utan att tveka med honom till Andra sjön där de övernattade i ett tält som han lånat.

Nu gråter hon nästan varje kväll på olika bönemöten. Med tårarna strömmande och händerna hårt knäppta mot pannan lägger hon all sin längtan i Guds hand och tackar Honom innerligt varje gång hon får ett livstecken från Harry.

Bland ungdomarna på kaféet saknas dessutom Lasse Lundmark, Elmer, Gunnar, och några andra pojkar. Sedan några månader tillbaka är också de inkallade.

Deras mödrar på Vallbacken har magrat och fått mörka ringar under ögonen. Barnen omkring dem lyssnar införstådda till Ingeborg som förtvivlad vrider sina händer när hon talar om Sigurd, Ella som sjunger klagande psalmverser över byksån i köket och Alma som fått ett så underligt snävt drag över lapparna. Småungarna leker nuförtiden helst utomhus. Där rullar de sig gällt skrikande nerför berget vid Svenssons, balanserar på en smal spång över vattnet i Sunds bäcken och klättrar som apor i Frillskogen.

Deras huvudsvålar lyser vita genom det kortsnaggade håret. Deras mödrar har rakat dem, smort in deras hårbottnar med gråsalva och slutligen pudrat dem med DDT.

Och nu är lusplågan under kontroll. Kvinnorna har gömt undan lusbrickor och kammar. Ungarna har slutat klia sig och Spilivink går runt och demonstrerar en vickande framtand.

Tita petar beundrande på tanden. Hon rullar nerför berget och klänger i trädgrenarna som de andra.

Men ibland sjunker hon tyst ihop på någon sten eller tuva. Kurar ihop axlarna och håller armarna tätt kring bröstet. För varje gång hon minns att Lasse är borta får hon magknip och ont i bröstet. Då måste hon sitta stilla för sig själv en stund och vänta tills krampen släpper.

Efteråt springer hon ofta ivrigt hemåt. För under vindstrappan i en mörk vrå har hon gömt flaskan med ögat hon fick av Lasse innan han for till militären.

Dagen före avresan hade hon suttit i hans famn på storstenen i skogsbrynet. Han hade förklarat att kråkögat i den lilla Nervinflaskan var förtrollat. Och när hon fick riktigt riktigt ledsamt efter honom skulle hon blunda och viska hans namn medan hon höll flaskan tätt mot pannan.

Då skulle han höra henne, och efter en stund skulle de se varandra genom ögat.

Han skulle vinka med handen och hon skulle besvara hälsningen. Så skulle han komma flygande och under några sekunder hissa henne högt upp mot himlen.

Och hon som älskar hans sätt att hålla henne nära har gång på gång hållit flaskan mot pannan och viskat hans namn. Men det förtrollade ögat har ännu aldrig öppnat sin lins. Bara grågrumligt trillat runt i spriten när hon vridit och vänt på flaskan.

Besvikelsen har vuxit varje gång och snart har två veckor gått sedan hon senast satt och glodde på flaskan.

Hon har nästan glömt den och sitter just nu skärrad och nyfiken under köksbordet. Pojkarna har nämligen något mystiskt för sig i kammaren och mamma är långt borta i potatislandet.

Affi hade för en stund sedan kommit hem med lådan som hon visste innehöll Sarlingubbens skioptikonapparat från Amerika. Oskar bar asken med bilder, och Affi blinkade hemlighetsfullt när han drog fram ett omlindat paket ur halslinningen på skjortan. Oskar hade blivit eldröd i ansiktet och flinat så konstigt tillbaka. I nästa sekund hade Arne ryckt upp köksdörren och flämtande frågat:

– Vad kostar det?

– Femti penni, hade Affi svarat och sträckt ut handen mot Arne som betalade innan han hastigt drog sig med handen under näsan.

Sedan körde Affi ut henne och sittande på trappan såg hon Bertel komma springande med håret på ända. Han snubblade vid trappan men reste sig snabbt och hasplade andlöst:

– Är Affi där inne?

Hon nickade kort och så flög Bertel med ett språng över alla trappsteg och försvann bakom dörren.

Hon begrep att det var spännande saker på gång och smög sig efter en stund försiktigt tassande på tå in i farstun. Där hörde hon kammardörren knarra och förstod att pojkarna gått in i kammaren. Ljudlöst tog hon steg efter steg in i köket. Och sitter nu på helspänn under bordet.

Inne i kammaren har Affi dragit ner sladden med den nakna glödlampan i ändan från taket. Han har tänt lyset och Oskar riktar apparaten han håller i handen mot ljuset. På bordet ligger asken med bilder från Amerikas urskogar. Locket är fastknäppt, men det omlindade paketet är öppnat. Och ett kuvert med texten »Calamity Jane, the black Horse and Billy the Kid in Oklahoma» i snirklade svarta bokstäver har hamnat på golvet.

– Det är precis som om man sku vara med inne i bilden, utbrister Oskar och glor kisande in i tittskåpet där Jane och Billy står med en häst framför ett stort hus med texten »Saloon» på verandaräcket.

– Jo, för det är tredimensionellt, svarar Affi viktigt och byter sedan bildskiva i den smala skåran framför objektiven.

Bertel och Arne som sitter på sängen sträcker nyfikna på halsarna medan Oskar ser en serie bilder där Jane och Billy rider över prärien, kastar lasso kring vildhästar, skjuter indianer, och skålar och super vid en bardisk.

– Nu är det nog vår tur, fräser Arne med ens och rycker apparaten ur Oskars hand. Och när även Bertel förundrat sig över det vilda livet i Oklahoma hickrar Affi till och säger:

– Nu ska ni få si!

Och Oskar häpnar. För på nästa bild är Jane och Billy inomhus. Jane har ingen klänning på sig. Bara långa spetskantade underbyxor och en trång snörkorsett. Hon står med ena foten på en pall och knyter av sig en remmad högskaftad stövel. Brösten putar pösande upp under hakan. Billy står bakom henne och drar i ett band i korsetten.

– Herrijumalauta, flämtar Arne när han får sig en snabbtitt innan Bertel häftigt sliter åt sig apparaten och placerar den framför ögonen.

Klick! Och så byter Affi åter bildskiva.

Nu halvligger Jane på en stor säng med draperier från taket. Korsetten är borta och hon håller en arm över brösten. Billy har slängt revolvern och västen på golvet. Skjortan är öppen och han står böjd över Jane medan han drar i hennes vida byxben.

Tita som nu smugit fram till den stängda kammardörren biter sig hackande i fingrarna när hon hör pojkarnas flämtande andetag och lågmälda fnitter. Hon hör inte stegen i farstun och hoppar förskräckt till när Penttu halvhögt viskar:

– Vad är det?

Hon lägger ett finger över munnen och visar med hoprynkade ögonbryn att han skall vara tyst. Så pekar hon menande mot kammaren och Penttu ställer sig som hon lyssnande mot dörren.

– Vem är det där då, hör de Arne häpet fråga.

– En annan hora, förstår du väl, snäser Bertel tillrättavisande, och frågar sedan:

– Men vad har hon på låret?

– En tatuering ... Hon är en lyxhora!

– Hur vet du det?

– Det syns ju!

– Herre du milde! Hur fick du dom här bilderna av Sarlinskan, frågar Oskar med rösten dallrande av spänning och beundran.

– Äh! Hon är ju halvblind hon. Int såg hon att jag låna dem ur gubbens birongslåda, avfärdar Affi frågan och plockar sökande bland bilderna.

– Och si här! Int en tråd på kroppen, fortsätter han sedan och Tita hör ett lätt knäppande ljud av bildbytet innan hon får dörren i pannan då Penttu plötsligt rycker upp den och skriker:

– Jag vill också si!

– Sabla snorvalp! När kom du hem?

– Just ... Och jag vill si jag också när Arne får!

– Int heller! Ut med dej ... Tvärt!

Affi låter brinnande arg. Tita reser sig hastigt och slänger iväg genom köket och farstun. Bakom sig hör hon pojkarna bråka och viker skrämd in bakom stugknuten där hon gömmer sig.

Efter en stund ser hon Penttu trumpen och hacksnyftande komma ut. Han sätter sig på stenen vid grinden och torkar bort tårar och snor med skjortärmen.

Han börjar trumma och slå med en käpp mot stenen. Så hivar han häftigt iväg käppen och reser sig. Han torkar sig ännu en gång över ögonen och börjar sedan gå mot skogen.

Tita följer undrande efter honom. Hon ser honom öka på stegen och plötsligt springer de båda snubblande framåt.

Trädstammar, hallonsnår och blåbärsris flimrar förbi dem. Fåglar flaxar skriande upp ur snår och buskar. Sanden yr kring Penttus fötter och storstenen seglar som ett skepp förbi Titas vidöppna ögon. Men slutligen får de syn på Ella som gräftar i potatislandet.

– Mamma, mamma, gallskriker Penttu och Ella lyfter förvånad på huvudet.

– Du måst hem! ... Straxt! ... För di har horor i kammarn vår, flåsar Penttu når han andtruten stannar bredvid potatisämbaret.

– Va?

– Jaa! Oskar och Affi visar horor på sängen!

– Och Affi tar betalt, flämtar Tita som äntligen hunnit ifatt Penttu och uppblåst ställer sig bredvid honom.

– Va sku di ha för horor, fräser Ella irriterad och brister sedan i skratt när hon fortsätter att hacka med gräftan i myllan.

– Riktiga! Med stämpel på låren och allt, svarar Penttu hetsigt och tar ett bestämt tag i gräftan då han med undertryckt gråt i rösten ännu en gång vädjar:

– Du måst komma!

– Arma ungar!

– Ja, men du måst, ylar Penttu trotsigt och Tita fortsätter:

– Annars blir Sarlingubben arg på dej.

– Sarlin, frågar Ella och rycker sedan till sig gräftan. Så rätar hon på ryggen och ser misstänksamt undrande från den ena till den andra.

– Kom nu bara, upprepar Penttu envist och knycker och drar i Ellas hand tills hon slutligen ger med sig och med långa kliv skyndar sig hemåt.

– Vad har ni för er egentligen, skriker hon ilsket när hon slänger upp dörren till kammaren där Affi just placerar tittskåpet framför Arnes himmelsblå ögon.

– Ser på naturbilder, svarar Bertel och knäpper händerna i famnen.

– Vilka naturbilder?

– Sarlins Amerikabilder förstås ... Vill du si mamma, hurdana apor det finns i djungeln, frågar Affi lent och blinkar troskyldigt mot henne över Arnes huvud.

– Och här är ett riktigt lejon, utbrister Arne samtidigt förbluffad och trycker skioptikonapparaten hårt in mot näsroten.

– Var är di andra bilderna, frågar Ella och ser sig omkring innan hon spänner blicken i Affi.

– Vilka andra, frågar han gapande av förvåning och fladdrar med blicken mot Oskar som sitter med dinglande ben på sängkanten.

– Nog vet du! Sarlingubbens horbilder som du hitta sist när vi var där, fräser Ella och fortsätter:

– Förresten. Hur har du fått ta hem den där maskinen som di är så rädda om?

– För att jag högg ved gratis ... Och för att jag sku få visa urskogen åt Oskar och Arne.

– Just så! Urskogen! Och vad har du tagit betalt för?

– Betalt? ... Vad menar du med betalt, frågar han med tunn anklagande röst och slår ner blicken innan han börjar rafsa ihop bilderna som ligger utspridda på sängen.

– Sablar vilket korsförhör du har! ... Som om jag sku vara en rikti bov, fortsätter han sedan förtrytsamt mot Ella och tar surmulen emot apparaten som Arne utan ett ord räcker honom.

– Sätt den i lådan, och så för du genast alltsammans tillbaka till Sarlins, kommenderar Ella där hon står med armarna i sidan.

Affi drar upp snoret och lägger maskinen ordentligt i den lackerade trälådan. Oskar skruvar besvärad på sig och Bertel fingrar i ett hål på byxbaken. Arne smiter förbi Ella ut genom dörren. Och Tita som stått och lurat i dörröppningen ser snett på Affi och pipar undervisande:

– Så där går det Affi när man är för nyfiken!

Han svarar inte men när Ella stiger till sidan och han moloken travar ut genom dörren nyper han henne hastigt i sidan.

Hon rycker till, men tiger. Och Penttu som hela tiden stått gömd bakom kommoden flinar skadeglatt efter Oskar som med Bertel i släptåg försvinner efter Affi mot farstun.
[Inf. 2012-03-18.]

Det nya året började med en ihållande snöstorm, och nu är hela Vallbacken inbäddad i gnistrande vit snö. Alla stugor, lider och staket ligger nersjunka i meterhöga drivor.

Från trappor och farstukvistar går uppsopade smala stigar fram till brunnar, uthus och vedlider. Gatorna är plogade. Plogfårorna slingrar sig knöliga och ojämna mellan husen. Solskenet blänker i fönster och takplåt.

Längs gatan upp mot Alholms kommer Doris Lund skjutande på en sparkstötting. Hon är på hemväg från arbetet som piga hos lektor Strandvall.

Bakom henne nere på älven syns en upptrampad stig över isen. Topeliparken ligger öde och från forsen vid kraftverket hörs ett dämpat sorl av vattnet som strilar mellan de droppformade tjocka istapparna.

På andra sidan älven reser sig Folkhögskolans nybygge segrande mot himlen. Byggnadsarbetet på det nya elevinternatet har återupptagits. Rektor Nymans stora dröm håller äntligen på att bli verklighet. Mitt under brinnande krig och stor brist på byggnadsmaterial har Gud hört hans bön och sänt järn från Sverige, tegel från en fabrik inne i landet och trävirke från landsbygden runt staden.

Och nu murar man åter sten efter sten på huset. Cementblandaren nere på gårdsplanen sjunger. Hammarslagen ekar och männen på byggnadsställningarna pratar högljutt med varandra.

Börje Lundmark är en av dem. Han har en längre tid varit hänvisad till nödhjälpsarbete i skogen men är nu hantlangare åt muraren.

Tegelstenslassen han bär på ryggen är tunga men han njuter av att se trevåningshuset resa sig. Det inger honom en känsla av frihet och framtidstro. Och när han om kvällarna skyndar sig hemåt över isen sjunger han ofta glad och upprymd »Lili, Lili, Marlene».

Doris håller hårt i handtagen på sparken. Hon är blek och sammanbiten och tänker som vanligt på Harry.

Det är snart två år sedan han for in i armén. Under den tiden har de växlat hundratals brev, och tre gånger har han haft permission. För två månader sedan var han hemma sist.

Då hade hon bett Gud om ett barn när de låg med varandra. Ett barn med Harrys blick och hennes skrattgropar. En pojke med hans anletsdrag eller en flicka med samma virvel i hårfästet som han.

Men inte ens det unnades mig, tänker hon bittert och skjuter sparken pustande framför sig medan mensblodet flödar.

Hon stannar uppe på backkrönet vid Alholms och minns med vemod en sommarnatt för länge sedan. Harry och hon hade tillsammans med Lasse och Knut och Ulla varit cyklande till Jakobstad.

På morgonen når de kom hem stannade de en stund på precis samma ställe där hon står nu.

Solen gick just upp över Vallbacken. Solstrålarna och hennes känsla förgyllde allt det vardagliga. Lempis trasmattor lyste i regnbågens färger. Daggen skimrade i gräset längs gatan. Marias sidenkorsett glödde mellan slitna grå vardagspaltor. Doften av blommande hägg genomströmmade henne, och tuppen i Haapasalos hönshus skrek av nymornad glädje.

Allt var som förtrollat den morgonen.

Hon minns den hisnande känslan. Harrys arm kring hennes axlar. Blicken i hans ögon och värmen från hans kropp. Tryggheten i de andras närvaro och ljudet av knastrande grus under cykelringarna.

Hon minns hur lycklig hon en stund senare satt i gräset medan han skar in deras namn i nävern på gårdsbjörken. Hur hon motade bort tankarna på tyskarna hon sett landstiga i Jakobstad och alla andra oroande krigsrykten. Hur allt bara var ett enda skälvande nu. Samlat kring framtiden som fanns som en darrande förväntan djupt inom henne.

Och nu är allt förmörkat av kriget. Knut har stupat och, Harry och Lasse är ute vid fronten. Ulla är utkommenderad till krutfabriken i Jeppo och Sundells Marianne arbetar på ett krigssjukhus i Jakobstad.

Hennes egen iver har övergått i tålmodig tröstlös väntan. Hennes längtan har förbleknat och gråten stelnat till en torr skorpa av besvikelse.

Hon vågar inte längre tänka på framtiden och papplådan som hon tidigare samlade småsaker i har hon gömt undan. Det sista hon lade i den var två aluminiumskedar som hon fick av fru Strandvall och ett dynvar som hon sytt av en vit mjölpåse.

Det inskurna hjärtat kring deras namn i björken har för länge sedan svartnat mot den vita trädstammen. Och för varje gång Harry varit hemma har han förändrats.

Första gången grät han i hennes armar när han berättade om hur hemskt det var vid fronten. Andra gången, strax efter Knuts död, var han så underligt kall och fåordig. Och sist satt han för det mesta grubblande framför kakelugnen i kammaren och funderade på att rymma till Sverige.

Skrämd hade hon suttit och iakttagit honom. Det gjorde så ont att se hans urholkade gestalt framför elden. Att känna hur något hos honom skadats, eller dött medan han varit borta. Hur något dyrbart höll på att smulas sönder mellan dem.

Det var därför hon bad Gud om ett barn. Avlat medan åtminstone en liten glimt av Harrys glada ögonkast ännu fanns kvar. Befruktat innan allt ljus mellan dem slutgiltigt slocknat och falnat i den kalla tiden omkring dem.

Och Gud gav henne några veckor av hopp. Fylld av förtröstan har hon den senaste tiden burit en spirande grodd närmast hjärtat. Förväntansfull har hon känt små ilningar av livsglädje och dag efter dag smånynnande travat omkring i Strandvalls hus.

Men nu är allt stumt och tyst.

Mensblodet rinner varmt pulserande ur henne. Blek och sluten böjer hon sig ner över sparken och ger fart med foten. Så glider hon långsamt ner mot Långraden.

Hon hör småungarnas skränande röster från bergsklacken utanför Svenssons. Hon ser Ström som småhaltande går in i huset, och Maria som står på Sundells gårdsplan och öser snö i en kastrull.

Hon nickar kort och likgiltigt åt Maria och fortsätter sedan uppför backen mot Lundmarks.

Maria ser medlidsamt efter henne. Hon vet hur det känns att ha mannen ute vid fronten. Hon vet hur oron och ovissheten mal i tankarna. Hur tröstlösheten knådar kroppen och hur saknaden förvandlas till ett påfrestande dagligt avvaktande.

– Stackars flicka! ... Voj Gud, vilka tider vi lever i, suckar hon tungt för sig själv och fortsätter sedan att ösa snö i kastrullen medan hon tillägger:

– Som om det int sku finnas tillräckligt med plågor här i världen utan det här förbannade kriget ...

När hon är på väg in med snön som hon skall smälta till tvättvatten stannar hon en stund på trappan och iakttar ungarna bredvid Svenssons uthus.

Tita som åter blivit livlig och pratsam är bland de andra på berget. Spilivink och hon åker just nerför berget på en uppvikt papplåda. De skriker båda hisnande av farten och virvlar sedan skrattande runt i ett moln av snö.

Penttu som för en stund sedan kommit hem från skolan är på väg uppför berget släpande på Ströms gamla kälke. De alltför stora gummistövlarna går honom ända upp över knäna och gör gången stel och knyckig.

Aila rusar rödkindad och glatt pladdrande förbi honom. Elsa som fick ett par skidor från fosterfamiljen i Sverige till julklapp åker försiktigt stavande ner mot Ströms.

Uppe på berget står Solveig och huttrar. Bredvid henne står Sigge och ser förväntansfullt på kälken efter Penttu.

– Solveig kom hit, ropar Maria och vinkar med ena handen.

Och flickan lyder genast. Springer nerför berget och kommer efter några minuter med ett frågande uttryck över ansiktet fram till Maria.

– Jag ska bara knäppa tröjan din, och så får du låna Brittas vantar, säger Maria som hämtat vantarna ur farstu bänken.

– Sådärja, fortsätter hon sedan hon knäppt knapp efter knapp och slutligen drar vantarna på flickans stelfrusna händer.

Solveig står hela tiden andäktigt stilla och ser på Maria med sina bruna forskande ögon. Håret som växt ut efter sommarens luskampanj sticker fram under mössan i små nätta lockar. Mössan som Ebba sydde förra vintern har hamnat på sned.

Maria måste ännu knyta upp mössbanden, stryka flickan varsamt över håret några gånger, och sedan åter beskäftigt småpratade knyta fast banden under den lilla hakan. Solveig ler blygt och tillgivet mot henne. Niger till sist och säger med ett skyggt leende över ansiktet:

– Tack, tant Maria!

– Jaja ... Gå och lek med di andra nu igen, svarar Maria rörd och nickar mot flickan innan hon skyndar sig in med den fyllda snökastrullen.

Solveig går sakta och fundersamt tillbaka. Ser långt efter brodern som just kanar iväg nerför berget på en stor papp bit. Tuggar lite på vanttummen och ställer sig sedan vädjande framför Aila och Tita och frågar:

– Ska vi leka begravning igen?

– Nä, vi har lekt det så mycket redan, snäser Aila bestämt och slänger sig ner på kälken bakom Penttu och försvinner nerför sluttningen.

Tita blir stående och drar långsamt upp snoret. Ser på Solveig som står och sparkar med foten i snön. Tar ett steg närmare och fattar Solveigs hand i det hon säger:

– Jag kan nog vara med jag.

– Men vi måst vara med allihopa, svarar Solveig och drar åt sig handen. Och när Sigge i detsamma kommer uppför berget går hon fram till honom och förklarar med undertryckt gråt i rösten.

– Sigge, jag måst leka begravning nu igen!

Han ser storögt undrande på systern. Så suckar han och vänder sig sedan till Penttu och frågar:

– Vad tycker du?

– Nå, int vet jag ... Men int tar det ju så länge ... Och så kan vi ränna efteråt igen, svarar Penttu beredvilligt och skuffar undan kälken:

– Jag kan vara klockare jag, ropar Elsa som mödosamt pustande kommer uppåt med skidor och stavar i händerna.

– Men i dag är int jag präst, fräser Aila och blänger ilsket på de andra. Så knycker hon på nacken och börjar kaxigt trava iväg mot uthuset där snöskoveln och brädet finns.

De andra följer småningom efter henne. Och en stund senare går de alla i högtidlig och allvarlig procession mot liderknuten där de som vanligt skall hålla begravningen.

Först går Penttu som skall vara präst. Efter honom går klockaren lika värdigt. Och Aila och Tita bär brädet som föreställer kistan.

Efter kistan där Solveigs och Sigges mamma ligger går Spilivink och håller Sigge och Solveig om axlarna som deras pappa Bror gjorde på Ebbas begravning för några veckor sedan. Solveig snyftar redan och suddar sig då och då över ögonen med Brittas hopluddade vantar.

Framme vid graven som är uppskottad sedan tidigare jordfästningar av Ebba stannar de alla i en ring. Tita och Aila lägger långsamt och försiktigt ner brädet i gropen och ställer sig sedan vid sidan av graven med knäppta händer.

Elsa står stram och låtsas bläddra i en psalmbok. När hon hittar det hon sökt stiger hon fram och sjunger andaktsfullt första versen ur »Tack min Gud för vad som varit».

Sedan stiger Penttu fram. Tar lite snö på skoveln och börjar högtidligt mässa:

– Av jord är du kommen ... Till jord ... skall du åter varda.

– Vila i frid ... Tills Herren ... Vår Gud, väcker dej igen på den allra sista dagen, fortsätter han värdigt och låter snön mellan orden falla ner på brädet.

Solveig börjar gråta högljutt. Sigge är blek och slår händerna för ansiktet när Elsa ger ton och de andra med allvarliga miner klagande och utdraget börjar sjunga:

Nääärmare Guuud till diiig,
Nääärmare diiig!
Ooom det än blir ett kors,
Sooom lyfter miiig,
Sjunger jag innerlig
Nääärmare Gud till diiig,
Nääärmare Gud till diiig.
Nääärmare diiig!

Innan versen är slut gråter också Tita och Spilivink. Sigge torkar sig i ansiktet och blir sedan stående med hängande armar framför graven medan han sorgsen ser ner på brädet.

Elsas läppar darrar när också hon plötsligt slutar sjunga.

Aila ser sig trotsigt och utmanande omkring. Så hoppar hon kvickt upp på snökarmen vid gropen och börjar snabbt och rabblande sjunga:

Däruppeingennödskallvara,
Ochingatåraringennöd.
SåsjöngdenlillaSvartaSara,
ettlitetnegerbarnsåglatt.

Tita hickar till. Så rusar hon blint fram till Aila, smäller till henne över armen och skuffar ner henne från snökarmen medan hon skriker:

– Int ska man sjunga Svarta Sara så där!

– Jamen jag tycker int om att leka begravning, ropar Aila till svar och drar Tita med sig i fallet.

Sigge ser sårad och besviken på dem där de tumlar om i snön. Så säger han stillsamt förebrående:

– Aila, int bråka nån så där på mammas begravning!

– Och int gapa nån så där kvickt och styggt heller, tillägger Tita ilsket och ger Aila ett hårt knytnävsslag i sidan.

– Sigge, jag har så lessamt efter mamma jag, hulkar Solveig i detsamma högt ylande och slänger sig storgråtande om halsen på brodern.

– Ja, jag vet Solveig, svarar han och klappar henne tafatt tröstande över ryggen.

Aila och Tita ser skuldmedvetna på varandra. Så reser de sig och börjar borsta av sig snön medan de då och då sneglar på syskonen som står omslingrade och gråter.

Penttu står handfallen och tyst vid graven. Spilivink torkar sig om kinderna. Snyter sig, och ser sig sedan omkring med ett hoppfullt leende och utbrister:

– Hör ni, om tant Ebba sku se oss nu ... sku hon nog helst se oss glada, tror jag.

– På vilket sätt, frågar Aila trumpet.

– Som på julfesten och så ... Mammorna tycker om när man dansar ringlekar och har roligt.

– Sku det nu passa att dansa på graven, fnyser Penttu tillrättavisande och slänger snöskoveln ifrån sig.

– Men vi kan ju leka att Ebba sitter på ett moln och ser oss, fortsätter Spilivink ivrigt och skyndar sig fram till Penttu där han övertalande börjar förklara:

– Vi tar opp Ebba och kastar henne in i himlen. Lidertaket får vara molnet därifrån hon ser hur vi dansar och har roligt.

– Äsch, svarar Penttu men också Elsa ställer sig framför honom och är nästan lika ivrig som Spilivink när hon säger:

– Åtminstone är det roligare än att leka begravning!

– Ja, kom och ta i hör ni, ropar Aila som redan är nere i gropen och gräver fram kistbrädet.

Och en stund senare ligger Ebba i solskenet på lidertaket och ser hur Aila, Penttu, Elsa och Spilivink dansar runt medan de sjunger:

Nu ha vi ljus här i vårt hus,
julen är kommen, hopptralalala.
Barnen i ring, dansa omkring,
dansa omkring ...

Sigge och Solveig torkar sina tårar och ser undrande och fundersamt på de andra.

– Kanske Spilivink har rätt, Solveig, säger Sigge efter en stund och följer med blicken Spilivink och Elsa som hoppande och skrattande skuttar runt medan de sjunger »Sju glada flickor i en ring».

– Int vet jag, viskar Solveig tonlöst till svar och sträcker hjälpsökande fram handen mot honom.

– Men vi kan ju försöka vara glada ... Ifall mamma tycker om det, fortsätter han och drar henne sedan sakta med sig mot de andra. Ringen öppnar sig genast för dem och Aila ser skrattande på Sigge och sjunger käckt inbjudande mot honom:

Och får jag lov, och får jag lov,
att sjunga flickornas visa ...

Solveig kastar en hastig blick upp mot taket innan hon fattar tag i Spilivinks hand och sedan med ett blekt leende niger och sjunger med i sångleken:

Så här gör flickorna var de stå,
och var de sitta och var de gå ...

Tita står ensam kvar i liderhörnet. Hon är fortfarande upprörd och arg över att Aila så gäckande sjöng Svarta Sara. För sången är helig. Och skall sjungas just så långsamt och utdraget som tant Helga i söndagsskolan lärt dem. Med all världens nöd och elände samlat i tonerna. Till brädden fylld av smärta, så att man utan att skämmas kan gråta. Och tömma det som bulnar och värker inombords.

Men nu hade Aila rivit sången i bitar. Förstört den med sitt känslolösa rabblande.

Hon känner sig bestulen på något livsviktigt. Och ser med smala, hatiska ögon på Aila som sjunger och dansar bland de andra. Hon sträcker grinande ut tungan och sparkar häftigt i snön.

Och när hon efter en stund lägger märke till med vilken iver Penttu hoppar och skuttar kring Elsa suckar hon tungt och börjar sakta gå hemåt.

Med nerböjt huvud vandrar hon mellan de höga snödrivorna. Hon känner sig tom och plundrad. Nu är också Svarta Saras magi förlorad. Och kråkögat som Lasse gav henne innan han for till kriget är sedan länge en enda stor missräkning.

Inte en endaste gång har hon sett honom genom det. Bara känt smärtan och saknaden som knivhugg genom kroppen medan hon om och om igen viskat hans namn.

Inte ens Doris hade sett något genom ögat fast hon har både Harry och sin bror Elmer vid fronten. När Tita förklarade förtrollningen med flaskan för Doris hade hon tittat en stund på ögat. Men sedan hade hon börjat storskratta och sagt att Lasse bara fjollat och narrat Tita.

Och Paluri med sina roliga sånger och ordramsor har blivit en skamfläck. De andra ungarna ropar »Dårbruden» efter henne om hon går bredvid honom längs gatan.

Snart har hon ingenting kvar till tröst och lisa.

Dragspelssängen kommer hon inte ens ihåg. Den har blivit en självklarhet liksom Tuttimujs trygga spinnande i fotändan.

Och när hon med släpande steg går uppför backen känner hon sig oändligt ensam och övergiven. Utarmad och ihålig och fylld av en stor olust. Tills hon plötsligt stannar. Vänder sig om och gallskriker över backen:

– Jävla förbannade Aila!

Så rusar hon iväg. Och när hon öppnar ytterdörren hör hon Doris och Paluris röster. Hon nickar mot Doris som står lutad mot dörrkarmen med en spillkum i handen men låtsas inte se Paluri som sitter på vedbänken. Sliter bara hastigt av sig vantarna, mössan och jackan och kastar det alltsammans på golvet innan hon sätter sig vid köksbordet intill Ella som stoppar ett par strumpor.

– Du ser lessen ut, säger Doris som kommit in för att låna lite rågmjöl.

– Det är jag också, varar hon surmulet och placerar armbågarna på bordet innan hon låter huvudet sjunka ner mellan händerna.

– Varför det, frågar Paluri och ser långt på henne.

– För att det är så tungt att leva!

– Jo, int är det så lätt alla gånger, funderar Ella och lägger arbetet till sidan. Så reser hon sig och går fram till klädhögen på golvet. Plockar upp de blöta plaggen, hänger dem på spjällsnöret och kastar en undrande blick på flickan när Doris frågar:

– Och varför är det så tungt att leva då?

– För att jag är så arg ... Och för att det är krig, och för att tant Ebba är död, snyftar Tita till och fortsätter sedan harmset och högt ylande:

– Och för att Aila sjunger Svarta Sara för kvickt. Så det låter som om hon sku kast ärter i en kastrull ...

– Vilket elände för en sexåring, flinar Ella och blinkar åt Doris samtidigt som hon går fram till bordet och i förbifarten stryker Tita över håret.

– Jaaa! Du sku ha hört själv, snörvlar flickan och sparkar ilsket i bordsbenet.

Paluri ser sig olyckligt och medlidsamt omkring. Så reser han sig häftigt och utbrister:

– Kast ärter i en kastrull! Med Svarta Sara ...

– Ja, hon gjord så ... Aila, tjuter Tita och ser med tårdränkta ögon på honom. Han säter sig vid bordet mitt emot henne. Han är lika upprörd som hon och knyter näven när han förbittrad fortsätter:

– Vänt bara! Jag ska nog säga åt henne jag. För man ska int gäckas med Svarta Sara!

– Neej, håller Doris med om, och tillägger sedan småskrattande mot dem:

– Men om ni väntar ska jag hämta gitarren och så ska vi sjunga Sara på riktigt!

Och en stund senare när Ella återgått till strumpstoppningen sitter Doris på sofflocket med gitarren i famnen. Tita och Paluri sitter förnöjda bredvid henne. Båda två sjunger andäktigt och saligt hänförda med i orden:

Däär uppe iiingen nööd skall vara.
Och inga tåårar, ingen dööd!
Så sjöng den liiilla Svarta Saaara,
ett litet neeegerbarn så glatt!

Läget i Europa har förändrats. Och ställningskriget bakom Finlands gräns har trappats upp. Vid de olika frontavsnitten hårdnar kampen om stödjepunkterna. Ryssarna gräver tunnlar under joden och spränger sig envist framåt.

I trakterna kring Leningrad och vid Finska viken har de redan segrat. Häftiga strider pågår i Teeri och Kako.

Kavelbron på vägen från Teeri är rödfärgad av blod. Finska soldater forslar dagligen sårade och stupade kamrater hemåt längs vägen som de kallar Via Dolorosa. »Stupad vid Schemenski» står det numera ofta på gravstenarna som varje vecka ökar också i svenskbygderna längs kusten mot Sverige.

Landets industri lider av råvarubrist. På hemmafronten är skolbarnen därför vissa dagar utkommenderade för att gräva i avfallshögar och soptunnor där de samlar ihop järnskrot, glas och benrester av slaktdjur.

Jordbrukarna måste rulla ihop sina taggtrådsstängsel för arméns behov, och åldringarna uppmanas att lära ut gamla arbetsmetoder för spånadsodling, skinngarvning och ullberedning.

Gråhåriga gubbar lär dessutom pojkarna att göra katsor för fiske av träkäppar och fågelsnaror av grenklykor.

Fingerfärdiga gummor undervisar självmant flickorna i konsten att sy skor av gammal lump. Sulorna görs av säckväv hoplimmat i lager på lager och ovantyget klipps till av kasserade vadmalsbyxor. För att skorna skall bli så vattentäta som möjligt doppas de i tjära eller beckolja.

Sveriges regering har beslutat att båtflyktingarna från Finland får stanna i landet. De senaste som i januari internerades i kronohäktet i Umeå har nyligen sänts till en flyktingförläggning i Dalarna.

USA har bett Finland frigöra sig från Tyskland och sluta fred med Sovjetunionen.

Och nu har regeringen, som tidigare avvisat Sovjets fredsförhandlingar, beslutat att sända en tiemannadelegation till Moskva för att underhandla om fredsvillkoren. J. K Paasikivi skall leda gruppen och de två andra blir antagligen Carl och Georg Enckell.

Bland civilbefolkningen växer fredsoppositionen lavinartat. Olika fredsorganisationer, kommittéer och föreningar bildas överallt i landet.

Socialistiska Fredsförbundet som startade sin verksamhet redan 1942 har numera en egen handpress och sänder ofta ut flygblad med aktuell information från Helsingfors.

Nils Meinander, P. O. Barck och Aatos Wirtanen har gett ut ett par nummer av sin nygrundade tidskrift »Selvät sanat-Klara ord».

Men i dagspressen syns ingenting av denna fredssträvan. Tidningarna skriver som förr om lottafester och skyddskårens soldatgosseavdelningar som anordnar skidtävlingar och skjutövningar.

Satakunnan Kansa förutspår Sovjetunionens snara sammanbrott och föreningen Tysklandsvänner i Finland tror fortfarande bergfast på Hitlers seger för ett framtida lyckligt Europa.

Och varje dag varnas allmänheten både i press och radio för ryska spioner och fallskärmshoppare.

I Nykarleby är Silbersteins lilla burkfabrik stängd sedan den första veckan i januari.

En morgon när Arne och de två andra anställda kom till arbetet var dörren reglad och huset tomt. Hela familjen var som bortblåst och ingen vet vart de tagit vägen.

En del tror att de rest till Sverige, men ett envist rykte gör gällande att de liksom andra judar blivit sända till Tyskland.

I Långradens farstu på Vallbacken viskade Arne en kväll efter Silbersteins försvinnande att tyskarna kokar ansiktstvål av judarna. Småungarna såg skrämda på honom, men Affi slog honom på käften och sa att han ljuger bara för att få roffa åt sig de väldoftande tvålar flickorna fått av tysksoldaterna i staden.

Sedan den kvällen har varken Penttu eller Tita en endaste gång fingrat och snusat på Anna-Lisas fintvål i kammarskåpet.

Och de vuxna tisslar och tasslar inte längre om familjen Silberstein. För kriget har plötsligt och oväntat kommit inpå knutarna.

På fastlagstisdagen var folk som vanligt sysselsatta med sitt. Man köade i affärerna, tvättade kläder, och högg ved. Gengasbussarna stannade vid busstationen, folk steg av och på, och i Pihlströms skomakarverkstad pliggade Einar fast en och annan skosula medan Pihlström skar till ett par nya pjäxor.

Söderbergs Ida på Vallbacken bakade bröd. Äntti som börjat sy åt folk klippte till en rock åt Spilivink av Helmers gamla paletå. Ella rostade maskrosrötter till surrogatkaffet och Alma repade upp en pullover för att få garn till sockor åt Sally.

Småungarna, Pöll-Jutt och Paluri samlade ihop ris till brasan på älven. Ungarna pladdrade ivrigt om kvällens kälkåkning längs åbranterna och den höga himmelsbacken vid Folkhögskolan.

Affi, Oskar och Arne lovade Ström att vara försiktiga med hans högkarmade kibika som de fick låna för kvällens rännande.

I skymningen tände Pöll-Jutt brasan. Uppe på backkrönet vid Alholms samlades ungarna kring Ströms kibika. Affi och Oskar förklarade att fem i gången skulle få åka nerför backen.

Aila och Sigge hade redan åkt en gång. Solveig, Penttu och Tita stod bland en massa andra ungar och väntade på sin tur när alarmsirenen på kraftverkstaket hest och skrämmande började vråla. Och fast de redan vant sig vid att det inte alltid var så farligt med flygalarmet rusade de ändå genast hemåt.

Nere på älven slängde Pöll-Jutt sin rock över elden och Paluri ropade åt ungarna att kasta snö på brasan.

Anna-Lisa kom springande emot Penttu och Tita och skrek:

– Det är allvar nu! Ryssarna är här! Var är Affi och de andra?

– På isen, svarade Penttu andfådd och ilade snabbt vidare.

Tita följde tätt efter honom och utanför Änttis kom Ella emot dem.

– Oj, gode Gud, att ni kom, flämtade hon och lyfte upp Tita i famnen.

När de kom in i köket var rummet fullt av folk. All belysning var släckt men från spishållet hördes Änttis och Pingel-Fias röster. Under taklampan pratade Hannes upprört och förklarade att alla måste skynda sig till skogs och Sally grät hulkande i mörkret. Hiltunenskan sa att de skulle lugna sig. Och Haapasalos Lempi menade att de skulle vänta ännu en stund. Men när Einar kom inrusande och skrek att bombplanen redan närmar sig staden tumlade alla ut genom dörren.

Einar slet ett täcke ur kökssoffan och medan han virade det kring Tita kommenderade han Penttu att följa med Äntti. Ella grät att hon måste ut och leta efter Affi och Anna-Lisa, men Alma och Hiltunenskan drog henne med sig. Einar lyfte upp Tita i famnen och rusade sedan plumsande efter de andra genom snön.

Medan de sprang in mot skogen lystes allting plötsligt upp av ett skarpt lysande sken.

– Släng er på marken, skrek Hannes.

Alma och Pingel-Fi kastade sig genast ner på snön. Penttu och Äntti kröp in under en gran. Lempi och Kustaa blev stående med vidöppna skrämda ögon. Inlindad i täcket såg Tita hur Pingel-Fi hastigt stoppade en boll i munnen. I nästa sekund var allt mörkt igen. Pappa satt hopkurad omkring henne på marken. Hon snyftade till och slog armarna om hans hals.

– Var int rädd, Tita, sa han och drog täcket tätare omkring henne.

– Det var bara en ljusbomb. Nu ska ni spring så mycket ni orkar till Vidmans lada, befallde Hannes samtidigt och så snubblade alla vidare mellan trädstammarna.

Medan de sprang hördes en fruktansvärd, dånande knall. Alla kastade sig ögonblickligen ner på marken igen. Ida skrek och barnen började gråta.

– Dör vi nu mamma, frågade Penttu andlöst.

Ella svarade inte men drog honom tätt intill sig. Ingen sade ett ord på en lång stund. Och först när ljudet av flygplanen dog bort och allt var tyst i skogen reste sig Hannes och såg sig omkring.

– Det syns ingen eld, sa han.

– Men det var en bomb!

– Jo, och flygplanen kan komma på nytt. Det är nog säkrast att vi fortsätter mot ladan, funderade han och en stund senare kröp de en efter en ner i den stora gropen under Vidmans gamla lada.

Kropp vid kropp satt de hoppackade och lyssnade till olika ljud. Ella snyftade om Anna-Lisa och Affi. Hiltunenskan trodde att de säkert gömde sig någonstans i åbranten och Ida klagade över korna som hon inte hunnit mjölka.

Tita och Penttu kröp ihop mellan Äntti och Pingel-Fi. Fia satt moltyst och höll rågummibollen mellan sina sammanpressade läppar. Sally hulkade till då och då och Alma sjöng lågmält:

– Blott en dag, ett ögonblick i sänder …

Hannes stod utanför och spanade. När Einar och Hiltunenskan kom utkrypande pekade han norrut och sa:

– Di bombar Jakobstad nu!

– Det ser så ut ...Tror du att di kommer tillbaka?

– Jag vet int ... Men det är nog säkrast att vi stannar här tillsvidare.

I detsamma hördes faran-över signalen. Hiltunenskan böjde sig genast ner och ropade ekande mot människorna i gropen:

– Ohi on! ... Tulkaa ulos!

Ändå dröjde det en god stund innan de frusna och uppskärrade vågade sig upp ur gropen.

Efter den upplevelsen lever människorna på backen i en stor fruktan för nya bombanfall. Hannes går nästan dagligen runt och kontrollerar bombskydden och groparna i skogen. Varje kväll drar kvinnorna noga ner mörkläggningsgardinerna. Och Einar har fört en lykta till gropen under Vidmans lada.

Antti vaknar ofta på nätterna och står sedan med en sjal över axlarna och spanar och lyssnar på den lilla verandan.

Barnen inbillar sig att de sett ryska spioner smyga i skogsbrynet och en da svär Oskar och Affi bestämt på att de sett en fallskärmshoppare landa på Björkvalls ladutak.

Tita vågar sig knappt utanför dörren. Och Ella har jämnt ett oroligt och nervöst drag över ansiktet. Mel lan de vardagliga göromålen suckar hon ideligen vädjande till Gud och ber honom skydda och bevarar Lasse ute vid fronten.

När Ella börjar sjunga klagande psalmverser kryper Tita ängsligt ihop i någon vrå. Hon har börjat förstå vad kriget betyder och lever i en stor skräck. Ibland stirrar hon stelt och stumt framför sig. För bildsynerna som skär sönder verkligheten och blixtrande flimrar framför hennes ögon har återkommit.

Slavskeppet är en återkommande syn. Och varje gång ser hon en av fångarna le mot henne och sedan uppmanande lyfta huvudet mot himlen. Som om han ville påminna henne om något högt och fritt svävande över de svettiga, sammanlänkade människokropparna.

Hon är inte rädd för dessa bilder. Men en dag inne hos Villssons blev hon djupt berörd när farbror Villsson plötsligt förvandlades till en mörkhyad kvinna som höll fram ett utsirat dryckeskärl av trä. För den spanska figuren och hacket i kanten på kärlet var så märkvärdigt välbekanta.

Och när hon kände doften av kokosmjölk ville hon fråga kvinnan något. Men när hon undrande lyfte blicken hade kvinnan försvunnit och farbror Villsson såg skarpt iakttagande på henne över saftglaset han sträckte fram.

Generad sjönk hon ihop på stolen sedan hon först lydigt druckit upp svartvinbärssaften. Efteråt hörde hon honom tala med mamma om undernäring, svaghetstillstånd och fiskleverolja. Och till sist gav han henne en matsked järnvin som brände i halsen.

Dagen efter hade hon feber och låg för det mesta i dragspelssängen i kammaren. Såg med trötta ögon på isblommorna i fönstret och kände en sugande saknad. En längtan efter något för länge sedan förlorat ... Ett landskap, ett folk, en sång och en värme som genomströmmade kroppen.

Men nu har hon redan förträngt denna längtan, och minnesbilden av kvinnan.

Hon sitter tjurig vid köksbordet och motar trotsigt undan skeden med fiskleveroljan som Ella säger att hon måste ta.

– Var snäll nu och öppna munnen, Tita, säger Paluri som står vid spisen och värmer sina händer över spisringarna.

– Jag vill int!

– Men du måst ... Så att du får nå krafter igen, lirkar Ella.

– Jag vill int ha krafter ... Och jag vill int bli stor och stark.

– Visst vill du! ... Smaka nu lite helst, säger Ella och sträcker åter fram skeden med oljan.

– Nä! Int nu då Lasse kanske är död, vrålar hon plötsligt till och slår händerna för ansiktet.

– Va säger du?

– Jaaa, jag hörd nog i går, när ... när du prata med Alma, stammar hon och ser förtvivlad på Ella.

– Snälla Tita, det var bara nånting jag fundera ... Jag sa ju bara att han må nu int vara död, eftersom vi int fått nå brev på så länge, förklarar Ella och ställer skeden på bordet innan hon lyfter upp flickan i famnen.

– Ka ka kanske han varit död ända sedan han var hem på permission, hulkar Tita och slår armarna tröstsökande kring Ellas hals.

– Nej, det sku vi veta i så fall ...

– Men, men, varför syns han int nångång i kråkögat då, frågar flickan mellan snyftningarna.

– Vilket öga, frågar Paluri nyfiket kisande samtidigt som Ella sätter sig på soffan.

Tita borrar lipande in sitt huvud mot Ellas hals. Ella stryker henne lugnande över håret och förklarar samtidigt för Paluri om kråkögat i flaskan.

Han lyssnar lyhörd och införstådd. Och när Ella tystnar går han stillsamt tassande fram till soffan och frågar:

– Tita, var har du varit när du försökt si genom ögat?

– I vedlidret ... här i köket ... och vid brunnen med Doris, svarar hon grötigt och drar sig med armen under näsan.

– Men int på storstenen?

Hon skakar nekande på huvudet och ser undrande på honom.

– Det är ju där du kan si Tita! ... Minns du int att det var där Lasse lyfte opp dej och visa hur man kan si sej omkring med kråkögon, fortsätter han ivrigt förklarande och ler uppmuntrande mot henne.

Att hon inte tänkt på det! En så självklar sak!

Förbluffad ser hon på Paluri och Ella. Så går ett ljust leende över hennes tårdränkta ansikte. Hon rätar på ryggen och slår ihop sina händer när hon nickar och utbrister:

– Förstås!

Paluri skrattar till och stampar förnöjd i golvet. Hon lösgör sig hastigt ur Ellas famn. Blir stående på golvet framför Paluri och suddar snabbt bort snor och tårar. Så vänder hon tillitsfullt upp sitt ansikte mot honom och frågar hetsigt:

– Vi far väl och provar genast?

– Naturligtvis, svarar han och blinkar mot Ella som lättad och förvånad iakttar dem.

Tita rafsar åt sig kappan och mössan och hämtar flaskan som hon gömt i en blomkruka under vindstrappan. Paluri tar sin blårandiga luva och handskarna han slängt på soffan. Så travar de babblande iväg.

Genom fönstret ser Ella dem kava iväg genom snön mot storstenen. Paluri före och Tita tätt efter. Med armarna uppsträckta och utbredda som fågelvingar över snö.

– Jag måst väl hjälp dej opp, säger Paluri sedan Tita förgäves försökt ta sig upp på den hala stenen. Själv halkar han flere gånger ner tillbaka innan han till slut pustande och andtruten står bredvid henne.

Hon tar fram flaskan ur kappfickan och räcker den utan ett ord till honom. Han sätter sig och håller flaskan länge i sin öppna hand. Han ser på den tills ögat i mitten ligger helt stilla. Då för han långsamt och försiktigt flaskan upp mot sitt ansikte.

Hon har satt sig på huk bredvid honom och följer uppmärksamt hans rörelser.

Han placerar flaskan mot pannan. Han håller den säkert med båda händerna. Hon sluter ögonen och viskar innerligt vädjande Lasse, Lasse.

– Jag ser ingenting ännu, mumlar Paluri för sig själv och för flaskan en aning till vänster.

Hon öppnar ena ögat och lurar andlöst på honom. Han lägger flaskan lite längre ner mot näsan. Kisar närsynt med ögonen och rättar ännu en gång till den. Kråkögat är exakt mitt emellan hans buskiga ögonbryn när han säger:

– Nu börjar jag si nånting!

Hon håller andan av spänning. Stirrar på honom med vidöppna ögon och ser hur han sökande och spanande lurar in i glaset.

– Nu!

– Vad?

– En massa folk ... Evakuerade tror jag ... Och hästlass, och tyska soldater ... och... Där! Det är Elmer tror jag!

– Vad sku jag bry mej i Elmer, skriker hon gällt anklagande.

– Och de där är ...

– Lasse?

– Nej. Vänt nu!

– Jag måst ju sikt in förstår du väl, fortsätter Paluri och ser tillrättavisande på henne innan han åter placerar flaskan på rätt ställe och plirande börjar glo genom ögat.

– Nu ser jag en massa träd ... och kanoner ...

Och där går en rad Nykarlebypojkar ... Jag känner igen Harry på gången!

Hon slår hastigt händerna över munnen för att inte skrika igen och förstöra sikten. Och efter några andlösa sekunder fortsätter Paluri lågt och eftertänksamt mumlande:

– Månne int det där är ...

– Han hade svarta stövlar och ett bälte i midjan när han for, hasplar hon ur sig och förstår ögonblickligen att Paluri äntligen fått siktet rätt inställt.

– Nu vill jag si, flämtar hon i nästa sekund och sliter flaskan ur hans händer.

 Men di är lika klädda allihopa ... Och di är så många, så många, säger Paluri förklarande och hjälper henne att placera flaskan i rätt vinkel framför ögonen.

Hon skakar i hela kroppen av spänning. Hon fumlar med händerna kring flaskan och har svårt att hålla den stilla. Men får dem slutligen i synfältet.

En lång rad marscherande, gråklädda pojkar. Med gevär över axlarna och ryggsäckar på ryggarna.

– Nu ser jag, Paluri, flämtar hon och följer med blicken de grå ryggarna.

Av och an går hennes sökande blick längs raden. Och där!

Mitt i den långa räckan av män en välkänd skuldra, skymten av hans profil och sättet att hålla huvudet lite snett till vänster.

– Lasse, ropar hon högt och tydligt.

Och han hör! Han vänder på huvudet och stiger sedan ut ur den långa raden. Står och ser sig spejande och lyssnande omkring.

– Här Lasse, skriker hon och reser sig hastigt.

Och då ser han henne. Lyfter handen till hälsning och vinkar glatt medan ett stort och ljust leende breder ut sig över hans ansikte.

Under några sekunder möts deras ögon.

Fylld av en svindlande glädje lyfter hon sin hand och besvarar hans hälsning. Och står där saligt leende länge efter det att han åter gått in i ledet och försvunnit i den långa raden av marscherande soldater som tonar bort mellan trädstammarna.

– Vi såg verkligen varandra, Lasse och jag, säger hon häpen och förundrad när hon sjunker ner bredvid Paluri på stenen.

Och fast hon nästan hunnit glömma Lasses anletsdrag, så minns hon ändå nu.

Värmen från hans kropp. Ljuset i hans blick. Och lyckan som genomströmmade henne då han lekfullt blåste henne i örat.