Vingklippt

av

Anita Wikman

Det är en mild och vacker sommarkväll i början av juli 1944. Fyra grannkvinnor sitter hopkurade på trappan utanför skomakare Lundmarks grågula stuga på Vallbacken i Nykarleby.

Den mångåriga oron för män och söner ute vid fronten avspeglar sig i deras ögon och kropparnas hukande hållning avslöjar tröstlösheten de känner.

Ella som är yngst av dem sitter på tröskeln och kliar sig mellan fingrarna på vänstra handen där ett illrött eksem breder ut sig.

Hennes klänning är lika färglös som trappan och i munnen saknas tre framtänder. Men till de andra kvinnornas förvåning har hon börjat använda sidenbehån hon fick vid socialnämndens vårutdelning av gåvopaketen från Sverige och håret som hon klippte till midsommar ligger i en modern våg över pannan.

Inifrån stugan hör hon Affis målbrottsröst blandas med Penttus tolvårsgnäll och när hon hör de häftiga dunsarna då pojkarna börjar slåss skriker hon ilsket åt dem att sluta.

Alma med det silverskimrande vita håret uppsamlat till en tung knut i nacken blåser ångande på de svartbågade runda glasögonen och torkar dem sedan noggrant på en ren flik av kjolfållen.

Söderbergs Ida som är på väg efter korna till Frillmossen har sparkat av sig gummibottnarna och sitter hopsjunken över de knöliga åderbrocksbenen.

Holms Ingeborg håller det grönrutiga förklädet hårt pressat över munnen.

Hennes son Sigurd har nyligen stupat.

Fotografiet där han som konfirmand ser in i Gerda Mattssons kameralins i Nykarleby Fotografiateljé står med svart ram på birongen i Holms kammare men hans tjugoåriga kropp ligger kvar på slagfältet någonstans i Östkarelen som ryssarna efter häftiga strider återtagit.

- Tänk att man int ens kan ha begravning, suckar hon igen en gång och följer med trött blick svalorna som i skvirrande vida bågar seglar omkring under cirrusmolnen.

- Jaa, instämmer Ida lika medlidsamt som föregående kväll och knäpper sina knotiga händer mellan knäna.

Ella ger Ingeborg ett sorgset ögonkast och de högljutt skvirrande fåglarna återkommer efter en lov över Änttis röda stuga och Langradens svartlappade uthus tak.

Längs gatan bakom stugan travar en häst taktfast trampande uppför backen.

Gubben Ström som förbereder höbärgningstiden sitter med tömmarna löst dinglande i handen och på långflaken bakom honom ligger en hög spetsiga höstörar.

De väldiga järnbeslagna kärrhjulen trillar skramlande förbi grinden och Tita, Elias snart sjuåriga lillfIicka som sitter i vrån mellan trappan och stugan, sträcker lyssnande på sig.

Också hon lägger märke till de pilsnabba fåglarnas dans under himlen och när ekot av hjulen och hästhovarnas tramp i gruset försvunnit längs skogsvägen in mot Rösslon blir hon sittande i stillbeten med ett frånvarande uttryck över ansiktet och handen sluten kring munspelet hon fått av Paluri på Fatigåln.

Tuttimuj jagar ett möss mellan vinbärsbuskarna och på Lunds gårdsplan rakt framför de hopkurade kvinnorna står Almas äldsta dotter Doris och vindar upp vatten ur brunnen.

Brunnsveven gnisslar medan kättingen långsamt risslande rullar upp sig kring den nötta stocken.

Den tjugoåriga flickan står i skuggan av en stor björk och i nävern på den vita stammen lyser ett hoptorkat svart hjärta från sommaren 1941.

Hennes nakna arm sträcker sig efter hinken som sakta kommer upp ur brunnshålet och framför vedlidret hoppar hennes syster Sally på ett ben längs de uppritade rutorna i Kånkspelet.

Sally som under sommarlovet arbetar som telefonist i Statistikcentralens telefonväxel har just kommit hem från arbetet. En trång vistraklänning stramar kring hennes knubbiga tonårskropp och när hon plötsligt möter Doris blick flaxar hon till med armarna och pustar:

- Sjuttisju, sjuttiåtta, sjuttinie ... Jag kommer nog strax in med veden!

- Nej. Du måst komma strax! För vedbänken är tom och jag ska tvätta håret innan Mariann kommer, svarar Doris och häller samtidigt det kristallklara vattnet i emaljämbaret på marken.

Sally stampar ilsket till med foten och blänger sedan tjurigt efter Doris som med det skvippande vattenämbaret travar iväg mot trappan. Så vrider hon hastigt om den stora nyckeln och vedliderdörren öppnas med ett klagande, långdraget yl.

Ingeborg sitter fortfarande med handen stelnad över munnen.

Ahna som kisande iakttagit sina döttrar vänder på huvudet och frågar:

- Nå vad sa Johannes om dödsannonsen?

- Att jag får göra som jag vill, svarar Ingeborg och ser håglöst på de andra när hon fortsätter:

- Men han tyckt int om versen.

- Du sku ju int ha nån vers, bara Älskad och Saknad sa du i går kväll, inflikar Ella och ser undrande på Ingeborg.

- Jag har ändrat mej.

- Jasså.

- Och vilken vers har du tänkt ha, frågar Ida och viftar med en loj handrörelse bort flugorna som surrar kring hennes ben.

-Varför skola människor strida. Varför skall det gjutas blod, börjar Ingeborg läsa men slutar plötsligt och slår åter förklädet över munnen.

- Ja, Varför skall så många lida ... Blott för någras övermod, fortsätter Ida begrundande och när också hon tystnar säger Alma:

- Den är fin den där, Ingeborg.

- Men Johannes tyckt int om den.

- Nej det klart det ... han är förstås rädd att bli stämplad som krigsmotståndare med de där orden, säger Ella och reser sig sedan hastigt eftersom Affi och Penttu i detsamma kommer utrusande genom farstun.

- Vart ska ni, ropar hon strax efter och Affi som stannar vid grinden viftar gapande med en tom papperskasse och svarar:

- Till skogs efter kottar!

- Ja, jag tyckt di kan göra nån nytta di och ... Och int bara slåss på kvällarna efter arbetet, tillägger Anna-Lisa som klädd i vit blus och svart snäv kjol kommer ut efter pojkarna.

Hon kastar en glanande blick över kvinnorna på trappan och ställer sig sedan framför Ella och frågar:

- Är strumpsömmarna raka, Mam?

- Herrigud! Har du strumpor mitt i sommarn?

Ida gapar av förvåning och också Alma svänger nyfiket gloende påsig. Ella rodnar och börjar förklara:

- Nå si hon fick dem av Nordling och ...

- Och han har sagt att jag måst ha dem på mej i arbetet, klipper Anna-Lisa näbbigt av hennes svamlande och sträcker demonstrativt på sig när hon med en frågande blick på Ella fortsätter:

- Men är sömmarna raka?

- Jo. Men måst du ha bältet så där hårt i midjan?

Den sextonåriga flickan svarar med ett överlägset flin och rättar till hårspännet i det halvlånga svarta håret innan hon går till grinden där hon glatt grinande ropar:

- Hejtå Mam!

- Hej, hej.

- Jag tror hon börjar trivas där på caféet, funderar Alma och lurar plirande efter flickan som klapprande i sina högklackade träskor försvinner nerför backen.

- Jo. Men Einar blev arg och slog henne med remmen i går kväll när hon kom hem och hade målat läpparna.

- Just så!

- För lite läppstift?

- Jaa, nickar Ella bekräftande och stryker sig generad längs armen eftersom hon som vanligt skäms över Einars agande av barnen.

- Men tur var det i alla fall att hon fick den där platsen, fortsätter hon sedan och lyfter på hakan då hon åter sätter sig och tillägger:

- För det är ju mera regelbundna tider där än att vara piga nånstans och jämt och ständigt stå på pass för herrskapsfruarna.

- Jo, nog är det så nog ...

- Fast Svea vår trivs nog bra vid Bergvalls hon ...Och så får hon ju maten gratis, inflikar Ida och smäller irriterad till en fluga på benet.

- Men lönen är förstås därefter.

- Nå! Int har di så mycket mer som servitriser int!

- Kanske int, men ...

- Och hör ni Sigurd! Som just sku börja på Kraftverket, hulkar Ingeborg snörvlande till bakom förklädet och hämtar andan innan hon klagande fortsätter:

- Och småningom få lär sej till lektrismontör!

- Ja nog är det harmt!

- Jaa, instämmer Ella och ser hur Ida sjunker ihop medan Alma som strax före Vinterkriget såg den sjuttonåriga Lea tyna bort i lungsoten försjunker i tankar tills hon med rösten sträv av erfarenhet säger:

- Ja vet ni det är nog det bittraste som finns det ... När man mister ett barn.

- Janå, jag sku aldrig klara det jag, funderar Ella lågmält och Ida tittar upp och flämtar:

- Och jag sku bli pöllo! Det är säkert det!

- Om Olof eller Mauritz stupar så, fortsätter hon sedan skräckslagen och tystnar med handen över munnen.

- Man orkar mer än man tror, svarar Alma stillsamt och fingrar på en flik av kjolfållen när hon tillägger:

- Fast nog var det svårt. Ni minns ju hur jag trava av och an om kvällarna ...

- Jå. Nog minns vi.

Så blir de stumt sittande med minnet av Lea och Almas depression tills Ingeborg river sönder tystnaden med sitt upprörda:

- Och hör ni Henrik som snart ska in! ... Få si om vi måst mist en till innan det här jävulskape är över ...

- Må Fan ta krigsherran!, skriker hon till i nästa andetag och slår näven i trappan innan hon snyftande faller ihop över sina armar.

Ingen svarar henne men Ella makar sig närmare och lägger en arm kring hennes rygg. Alma har ett smärtsamt drag över ansiktet och Ida som bleknat letar efter snusnäsduken i kjolfickan.

Ingeborg gråter snörvlande bakom det genomblöta förklädet.

Ella stryker henne lugnande över ryggen och Tita som rest sig stirrar skrämd på Ingeborgs skakande axlar.

- Du ska int vara rädd, Tita. Tant Ingeborg är bara så lessen för att Sigurd dött, säger Ella och drar flickan intill sig med den lediga handen.

Samtidigt pågår häftiga strider vid östfronten.

I kanonmullret och granatelden ropar döende söner efter sina mödrar. Sårade och lemlästade soldater släpas åt sidan och mellan avskjutna trädstammar kutar bleka sanitärer med bårar och förbandsmateriel.

Hästar stegrar sig av fasa och i kaoset omkring dem slocknar blick efter blick.

Luften dånar av ryssarnas attackplan och i Petroskoi, där Finlands blåvita flagga är halad gråter befriade kvinnor när de berättar om svälten och våldtäkterna de utsattes för i de finska fånglägren.

Hemlösa karelare vandrar åter längs sönderskjutna och förstörda vägar västerut och över Östersjön stävar fartyg lastade med finska krigsbarn som stela och storögda gungas bort från hemlandet.

Längs järnvägsnätet som ständigt måste förnyas och repareras tuffar ett och annat bolmande tåg och mellan storstädernas sönderbombade husväggar ringlar rader av kvinnor och barn som tålmodigt köar för lite socker eller en halv liter mjölk.

Överallt beskärmar sig folk över de knappa matransonerna och vid möten och sammankomster säger sig medborgarna längta efter ett slut på kriget.

Men landets president Risto Ryti har nyligen undertecknat Ribbentropavtalet som betyder att Finland inte kan sluta fred med Sovjet utan tyskt samtycke och den sista juni avbröt USA sina diplomatiska förbindelser med Finland.

Svartklädda kvinnor böjer sig sammanbitet ner över blomstersmyckade gravar.

Män med urholkade kinder knyter vanmäktigt nävarna och uppskrämda djur vädrar faran i ödelagda skogar.

Kyrkklockorna dånar av sorg och i dammet längs gatorna i Helsingfors ligger högar av hopskrynklad takplåt, snedvridna fönsterbågar och murbruk blandat med röda tegelskärvor.

I jämförelse med andra orter i landet är den lilla staden som stadsborna kallar Nykaabi en idyll.

Borgarhusen kring torget och de prydliga envåningshusen längre bort är oskadda.

Kyrkan, storbron, och lusthuset i Floraparken speglas i den förbiglidande älven och i trädgårdarna bakom staketen med utsirade grindar blommar lejongap och tigerliljor.

Gropen efter bomben som på fastlagstisdagen föll i åkern bakom prostgården är överväxt med kangliga nässlor och affischerna med varningstext för ryska spioner fladdrar solblekta och sönderrivna på husväggar och telefonstolpar.

Vid Rummelbacken leker evakuerade storstadsbarn med sina nervöst rökande mammor och på stränderna längs älven står varje kväll halvvuxna pojkar med kastspön och metrevar.

Men också här har kvinnorna de senaste dagarna köat för trettio gram smör, fyrahundra gram vetemjöl eller en påse vattenkringlor som är månadens valbara extra ranson för barnfamiljerna i landet.

Och Missionshuset, lärarseminariets övnings skola Normen och pingstkyrkan Salem är igen en gång förvandlade till krigssjukhus.

På hastigt hopspikade sängar ligger sårade soldater och klagar över fantomsmärtor och illamående.

Arbetspliktiga unga flickor springer om varandra med tvättfat och blodiga kompresser och på vedspisen i Normens kök kokas sprutor och injektionsnålar.

Förbi Brostugan marscherar en lång rad gråklädda rekryter från militärförläggningen vid seminariet och i Skogsparken samlas en annan grupp för kvällens skjutövningar vid Andra sjön.

Och medan grannkvinnorna på trappan delar Ingeborgs sorg över den stupade sonen sitter stadens beslutsfattare i sessionssalen vid rådhuset.

Enligt stads styrelsens förslag har fullmäktigemedlemmarna just fastslagit årsarrendet för beteshagar och potatisland kring staden.

Ordförande har med ett illmarigt leende föreslagit en förhöjning på tio mark för potatislanden och tjugo för Kampåkern som arrenderas av Ida och August Söderberg men inte fått understöd för förslaget.

Däremot är alla eniga om att Nålö brygga skall iståndsättas, att sjukhusets badrum skall renoveras och bekläs med kakelplattor och att sand för släckningsarbetet efter eventuella bombardemang skall köras från Hysal heide till olika upplagsplatser i staden.

Dessutom skall ångbåtsbryggan vid Andra sjön inspekteras, vägen till Alfred Sunds nybygge [vid korsningen Gustav Adolfsgatan-Fiskaregränd] iståndsättas och nödiga sprängningsarbeten utföras så fort som möjligt.

Inköpet av en motordriven brandspruta till staden diskuteras för tredje gången och efter en stunds parlamenterande besluter man enhälligt att sända en anhållan med finansieringsplan för köpet till inrikesministeriet i Helsingfors.

Utanför rådhuset under de lummiga rönnarna kring kyrkan går skomakare Lundmarks nästäldsta son Börje med armen löst hängande över Saimis höfter.

Flickan från Voltti är utkommenderad till sjukhuset vid Normen över sommaren och kan bara säga ja och nej på svenska.

Men Börje förstår finska och även om han har svårt med uttalet av de finska orden hackar han ändå ivrigt fram några meningar om kyrktuppen, filmen de såg på Bio Scala i går kväll och rosorna som blommar i Topeliparken.

Och det räcker.

Som genom ett trollslag försvann hennes trötthet genast hon såg honom utanför Normen.

Inför hans blick glömde hon alla variga sår och med hans arm hettande kring höften ser hon bara solglittret mellan lövmassorna, de drivande lätta sommarmolnen och bussen som med rykande gengasbytta bakpå kommer från Vasahållet.

Och Börje som är blind i sin första genomgripande förälskelse märker inte rekryterna som taktfast sjungande travar förbi Brostugan, Pingel-Fii som med ett knippe torra trädgrenar över ryggen kommer kutande längs bron eller Pöll-Jutt från Fatigåln som står utanför Annas matkök i Döbelnhuset och småskrockande lyfter handen till hälsning.

Tätt sammantryckta är de bara medvetna om fågelsången i träden och vandrar vingligt småfnissande mot Floraparken där vattnet kluckar mot strandstenarna och syrenbersån ger skydd och svalka i sommarhettan.

I stora salen på De gamlas hem, med fri utsikt ända bort till skalden Topelius barndomshem Kuddnäs på älvstranden, sitter två evakuerade Helsingforsdamer vid det vita empirebordet.

De väntar på kvällsteet och författarinnan Margit von Willebrand-Hollmerus som under dagen läst korrektur på barndomsskildringen Min vrå av världen är försjunken i tankar medan hon med blicken följer strömvirvlarna ut mot havet.

Doktorinnan Dahlin bläddrar i en diktsamling av Mikael Lybeck som 1864 föddes i huset.

Diktsamlingen utkom 1921 och ingår i hans samlade verk som i tolv band finns uppradade i bokhyllan.

Boken är tillägnad hans hustru och i dikterna besjunger han sin kärlek till henne och barnen. Men plötsligt upptäcker fru Dahlin en annorlunda dikt som börjar:

Du släkte, som vuxit till mognad
och nu skall söka dig ut i livet
se klart, se ärligt omkring dig och säg:
Var icke det löfte om våldfri väg
vår tillit gav oss, för tidigt givet?
Vem ser nu strimman som bådar dag?
Ej du,
ej jag ...

[Löftet i original

Du släkte, som vuxit till mognad och nu
skall söka dig ut i livet,
se klart, se ärligt omkring dig och säg:
var icke det löfte om våldfri väg
vår tillit gav oss, för tidigt givet?
Vem ser nu strimman som bådar dag?
Ej du,
ej jag.
Och dock ha vi rätt att leva
vårt eget liv.
O öde, öde som hotar, giv
oss kraft att leva!

Vår förtid var djärv att lova,
vem lovar i dag som den?
Om stor, om ringa vår gåva —
vad än
må ske:
de ögon som framtid se,
de få ej sova!

              1901]

Frågetecknen i dikten väcker hennes minnen av inbördeskriget 1918, Vinterkriget när hon miste en son och det sönderbombade huset på Skatudden.

Vem ser nu strimman som bådar dag?

Tankfullt låter hon boken sjunka i famnen och blir sittande i en känsla av tomhet tills hon med en tung suck ser upp på Margit.

Och en stund senare när Linnea serverar teet är de två kvinnorna inbegripna i ett samtal om krig och fred och livets gåtfulla mål och mening.

Nedanför De gamlas hem på en av de två klappbryggorna i älven ligger Koskenniemis Helmi knäböjd och skrubbar några slitna trasmattor.

Bredvid henne står Sundells Mari och sköljer byket och medan hon slänger plaggen av och an i det strömmande vattnet sjunger hon högt. galande De komma från öst och väst, de komma från syd och nord.

Det är hennes sätt att meditera över tillvaron och efteråt hjälper hon självklart Helmi att breda ut mattorna över älggräset på stranden innan de med Maris bykkorg mellan sig småpratande vaggar uppför Greve Tottgatan mot Vallbacken.

[Sid 16–18 publicerades redan 2004.]

Men under påsken blev hon med handpåläggning av en kringresande botgörare välsignad av Gud och sedan de hemska bensåren läkt är hon stadens lyckligaste människa och jollrar av glädje när hon om kvällarna fyller kattkoppen.

Villsson som för närvarande ligger på Östanlid Sanatorium i Jakobstad för dagbok och i häftet där han beskrivit sina resor hit och dit i världen följer nu några korta men noggranna anteckningar om upphostningar, febertoppar och faeces som han varvar med utvalda bibelcitat och tänkvärda ordspråk om livet.

De svenskspråkiga människorna på backen talar alla stadens dialekt och förstår finskan som talas i Långraden. Men Ella och Alma som kommer från södra Finland pratar lite annorlunda än de andra och får ibland höra att de pjasar sig eftersom de aldrig säger päärona och gröitin eller att livet jöutas när det är svårt.

De envisas också med att säga jo i stället för jå och kallar ofta gubben Ström för den där gamla bisin.

- Som om int ni sku kunna säg gubbin som andär jär på backan, fräste Ida en gång i vintras och gav dem ett ilsket ögonkast innan hon slätade över orden genom att dra fram snusdosan och bjuda dem på varsin uppfriskande pris.

Halvvuxna ungdomar springer skrikande och lekande omkring telefonstolpen utanför Svenssons och kvinnorna på Lundmarks trappa har var och en gått till sitt.

Ida lockar efter korna vid Frillmossen och Alma står och steker potatis åt Hannes som just kommit hemdundrande med lastbilen där kryckor och blodiga trasor ligger hopfösta bredvid gengasbyttan på flaken.

Ella plockar ner några torra plagg från bykstrecket och skyndar sig efter en spanande blick ner mot Långraden in i köket där hon börjar slamra med disken.

Tita sitter fortfarande kvar i vrån mellan trappan och stugväggen.

Med kjolfållen har hon putsat och gnidit munspelet hon fick en dag i förra veckan då hon med Ella besökte Paluri som vit och avmagrad ligger på halmen i Fatigålns sjukssal. Ella hade tagit ett steg tillbaka när hon kände stanken i rummet men Tita som genast kände igen honom trots att han var tvättad och renrakad sprang ogenerad fram och satte sig bredvid honom på sängen.

Han tog hennes hand och när hon såg in i hans brinnande ögon hörde hon skriet från en avlägsen fågel.

Den skrek genom lager av tid och medan Ella rättade till kudden under Paluris beniga axlar snurrade livet runt och drog henne sugande bakåt.

Hinnor av tiden revs sönder och medan hon viktlös föll genom rummet kände hon år och dagar försvinna i en väldig virvel.

Yr och vimmelkantig hörde hon ljudet av vågor och när hon frågande såg in i Paluris vidgade pupiller kände hon samhörigheten som bara barn och dårar kan förstå.

Bortom tid och rum satt de åter sammanlänkade och kedjorna kring deras vader rasslade mot däcket. Årorna steg och föll i takt med deras handrörelser. Någon ropade av törst eller hunger och tystades med ett vinande piskslag.

Fågeln ovanför dem skrek och flaxade med vingarna. Ella knuffade hårdhänt till Tita och när hon förvirrad såg sig omkring upptäckte hon munspelet i Paluris framsträckta hand.

Och nu när hon hör ljudet av Ströms dånande kärrhjul återkomma från Rösslon medan hon trevande för sina fingrar längs stället där Paluris läppar nött bort silverglansen minns hon hans rosslande andetag och orden han sa när han gav henne instrumentet;

Att det gömde något som gav själen ro och att hon skulle hitta det förr eller senare och då förstå varför han älskat det så innerligt.
(Inf. 2012-04-15.)

Några dagar senare sitter Einar som vanligt hopkrökt i över träpliggar och uppnötta skosulor i Philströms skomakarverkstad. Hannes kör sårade soldater från Kovjoki järnvägsstation och Haapasalos Lempi säljer en säck torr videbark åt förmannen vid Engs garveri.

Börje är i Jakobstad där han och några andra män gjuter grunden till Alholms nybygge vid Kanalesplanaden och Affi arbetar för maten åt en krigsänka i Socklot.

Holms Johannes tanar upp ett gråspräckligt kattskinn på en bräda i vedlidret och Dagmar maskar upp damstrumpor på SPEEDO-maskinen hon nyligen fått på avbetalning av agenten i Munsala.

Hennes lillflicka i papplådan på golvet sträcker förundrad upp sina små fingrar mot ljuset i rummet och Svenssons Bror som under vintern blivit änkling travar hålögd omkring med postväskan medan han om och om igen hör Solveigs och Sigges enträgna frågor om himlen.

Ella skurar det omålade köksgolvet och mellan stenbumlingarna i skogsbrynet på andra sidan Greve Tottgatan tränar småungarna som skall bli cirkusartister.

De har aldrig sett en cirkus men cirkuslivet lät intressant när Haapasalos Elsa som varit krigsbarn i Sverige berättade om den gången när hon med sina fosterföräldrar såg en cirkusföreställning i Trollhättan.

Med yviga gester hade hon beskrivit det väldiga tältet, den blårandiga tygdörren, sågspånen på golvet och bänkarna runt scenen som var upplyst med olikfärgade lampor.

Scenen i mitten hette Manege och uppe under det spetsiga taket fanns en stark strålkastare som nu och då blixtrade till över platsen där artisterna i mitten av ljuscirkeln visade sina konster.

Artisterna var alla klädda i grant glittrande kläder och runt omkring dem satt en massa folk och applåderade så att tygdörren fladdrade.

Sigge hickrade till över de vackra kläderna och sedan hade Elsa vickande på kroppen beskrivit kvinnan som med guldbälte under naveln dansade med en giftig orm, kinesflickan som vek sig dubbel och pojken som iklädd ett par svarta tättsittande byxor jonglerade med en massa bollar.

Och mitt i allt hade ett livslevande lejon rusat in på scenen!

– Grrrm, hade det morrat medan det tungt flåsande gick omkring och såg på publiken med lömsk blick och det väldiga gapet vidöppet tuggande.

– Nej fyadåda, hade Tita huat och buat och ryggat tillbaka inför Elsas förvridna anletsdrag.

Men Solveig fnissade förtjust när hon hörde om ponnyhästarna som med små pinglande bjällror i manen dansade runt i takt med musiken, och Penttu såg eftertänksamt på Sigge och Haapasalos Arne när Elsa berättade om pojkarna som gymnastiserade och byggde en pyramid i strålkastarljuset.

Och när Koskenniemis Aila hörde att publiken betalade inträdesavgift föreslog hon genast att de skulle starta en egen cirkus på Vallbacken.

Penttu hade också varit eld och lågor och börjat fantisera om föreställningar ute i byarna på söndagseftermiddagarna och Affi hade snabbt räknat ut hur mycket de skulle förtjäna i Bertulas stockria i Socklot eller på ängen utan för Kara-Mandas stuga i Forsby.

Oskar hade spänt upp musklerna och erbjudit sig att sitta underst i pyramidbygget och Arne som genast paxade för rollen som jonglör hade stulit två hopsurrade nystan ur Lempis säck med mattrasor.

Men när konstövningarna vidtog svalnade intresset hastigt.

– Nej Fan helldär om jag böri med tokode, fräste Affi sedan han tre gånger flåsande av ansträngning försökt stå på huvudet i lingonriset.

Oskar tog sig ynkande om baken efter några kullerbyttor mellan stenarna och jonglören trasslade ideligen in sig i tygremsorna som lossnade ur Lempis nystan.

Så hade de lomat iväg den ena efter den andra och numera är det bara några småungar kvar som dagligen tränar för en framtid som cirkusartister.

Elsa med sin erfarenhet av cirkuslivet är en självklar ledare för den blivande artistgruppen. Hon har gett upp hoppet om en ormtjuserska sedan Aila efter några bålrullningar med en murken velocipedring försvann med ringen och det gula guldbältet.

Men Sigge kan bli en bra trollkonstnär bara han lär sig att inte fnissa till varje gång han säger Hokus Pokus innan han drar fram Änttis gamla fårskinnsmössa ur rockärmen.

Och Spilivink är som klippt och skuren för rollen som clown!

Iklädd ett par trasiga, alltför stora byxor, en sko med glappande papperssula och en maläten basker nerdragen över öronen drar han loss applåder och skrattsalvor varje gång han med rödmålad näsa och olycklig min hasar fram mellan tuvorna.

Elsa är mer än nöjd med Spilivinks agerande och när hon åter en gång skrattat och applåderat åt hans figurerande på scenen vänder hon på huvudet och säger:

– Nu är det lindansarnas tur!

– Solveig får gå först, hasplar Tita ur sig när hon som vanligt känner hur det kniper till i magen av spänning och rampfeber.

Solveig reser sig genast och går fram till hamprepet som är uppspänt mellan två tallstammar. Utan att tveka kliver hon upp på repet medan hon håller i sig i tallstammen. Så sträcker hon prövande ut en fot och balanserar kroppsvikten innan hon långsamt lyfter ena handen och sedan den andra.

Hon står stilla en lång stund och samlar sig innan hon plötsligt tar några vingliga steg längs repet. Och ramlar. Och reser sig och ropar:

– Nå Tita! Nu är det din tur.

– Jag har sjuk maga!

– Höhö!

– Jåhå! Och så värker armen och ...

– Försök int, fräser Sigge tillrättavisande och Elsa mästrar:

– Du måst öv Tita!

– Jå. Jå. Men jag mår så ill.

– Voj Herrigud! Nu igen, suckar Spilivink och Tita böjer sig ynkligt kraxande över marken i ett försök att spy.

Men det kommer ingenting och Spilivink plockar upp en tallkott som han ilsket grinande kastar mot henne med det föraktfulla:

– Pito-Lisa!

Sigge och Elsa fnittrar till och Solveig lägger det lockiga huvudet på sned och frågar med ett illmarigt flin:

– Int är du väl sämre än mej Tita? j Hon svarar genom att tjurigt blänga från Solveig till Spilivink och Sigge och med ens står Elsa bredbent framför henne och kommenderar:

– Nu går du! ... Eller så får du int vara med nå mer!

Hon försöker ännu en gång spy och krafsar sedan tafatt i lingonriset innan hon långsamt reser sig och börjar borsta bort skräp och barr från kjolen.

Till slut drar hon sig med armen under näsan och går med hängande huvud fram till repet som hon fattar med båda händerna. Hon knyter dem hårt kring den stickiga hampan och blundar och grinar och rycker häftigt till med armarna.

– Nog håller det, ropar Sigge hånfullt och Spilivink flabbar med honom tills Elsa kort och befallande säger:

– Nå!

Tita stelnar av det manande ordet och blinkar några gånger innan hon släpper repet och hjälplöst klamrande slår armarna kring tallstammen.

Så lyfter hon försiktigt ena foten och häver sig sakta uppåt. Och när hon slutligen har fötterna rätt placerade på repet och blicken fäst i ett mörkt kvisthål i den motsatta tallen lyfter hon händerna och blir stående en stund som Solveig innan hon prövande tar ett första steg längs repet som gungar av hennes rörelser.

Hon känner ilningen av skräck men låter kroppen gunga med tills hon känner sig säker inför nästa steg och fortsätter.

– Bravo Tita, ropar Elsa uppmuntrande och klappar i händerna.

Hon hör det eggande ropet men låter det inte störa koncentrationen. Med utbredda armar och käkarna hårt sammanbitna stirrar hon in i kvisthålet som om det var ett utmanande öga.

Hori antar utmaningen och med varje nerv på helspänn tar hon steg efter steg över ett osynligt brådjup.

Hon känner plötsligt ingen smärta när hamprepet skär in i hennes nakna fotsulor. Hon hör inte Solveigs flämtning eller Spilivinks häpna utrop.

Hon bara är. Med hela sin varelse knuten kring viljan att klara sig över till andra sidan och är mer än halvvägs när Sundells hund nere i gathörnet plötsligt ger skall.

Hennes blick fladdrar till vid skallet, hon ramlar handlöst ner i barren under träden och fräser:

– Satan!

I nästa ögonblick rodnar hon över svärordet och ler generat mot de andra när hon reser sig och sedan med ett kacklande skratt skyndar tillbaka till repet.

Hon står åter med ryggen mot den varma trädstammen och försöker koncentrera sig på kvistögat när hon får syn på en gråklädd gestalt som dyker upp vid Långradens röda stugknut.

Hon klöser sig fast i tallbarken bakom ryggen. Hon håller andan och blir stående med ett häpet uttryck över ansiktet tills hon plötsligt med ett kvidande ljud rycker till och rusar iväg.

De andra ser förvånat efter henne där hon kutande mellan träden hoppar över ris och stenar och med ens stannar mitt på gatan.

Hon sträcker kanande på halsen och står blickstilla med en hand över bröstet tills hon efter ännu ett gällt utrop fortsätter språngmarschen nerför backen.

Det kortklippta mörka håret fladdrar i vinden. De smala benen dansar som trumpinnar över gruset och högra armen som är omlindad med en smutsig trasa flaxar upp och ner i takt med stegen.

Elsa och de andra glor gapande efter henne men Tita själv har glömt dem.

I samma ögonblick hon förstod att det verkligen var han som kom uppför backen omslöts hon av ett flimrande vitt sken. Allting annat försvann och medan hon springer förbleknar Spilivinks skrattretande clown, Solveigs överlägsna flin och hamprepets tryck under fotsulorna.

Kvar är bara hennes dånande puls och det starka skenet som bländar henne.

Blind och omtumlad av ljuset rusar hon förbi de hotfulla korsen i Klockarposten, genom Ingeborgs hulkande gråt efter Sigurd och sin egen saknad i dragspelssängen om kvällarna.

Bländad av skenet hör hon ekot av Einars äckliga fyllprat tona bort och dö.

Mitt i det flimrande ljuset glömmer hon vinterns gråluddiga känsla i bombskyddet under Vidmans lada, kakbiten hon stal i Dagmars kök och miraklet med Väli-Hannas bensår.

Hon märker inte att hon snubblar och ramlar utanför Änttis vitmålade grind. Hon ser inte blodet som droppar ur skrubbsåret på knät eller skuggan som faller över honom som långsamt gående kommer uppför backen.

Hon flyger med utspända vingar genom sin längtan och hela universum är samlat i detta enda. Att han kommer!

Att han äntligen kommer!

Med hjärtat vidöppet av tillit springer hon mot honom och vet att i nästa ögonblick skall hon möta hans blick och hisnande av lycka lyftas upp mot himlen.

Men när hon slutligen når fram till honom och andlöst sträcker upp armarna ser hon med ens att det inte är han.

Anletsdragen är hans, men blicken i hans ögon har slocknat.

Han ser henne inte!

Han travar bara stumt förbi henne och fortsätter sin underligt släpande gång uppför backen.

Gapande av förvåning blir hon stående medan hennes armar långsamt faller ner. Hennes ögon mörknar av besvikelse och glädjen som nyss var en svallande vårflod drar ebbande ut i en sugande, tom vågrörelse.

Hon stirrar förbluffad efter honom.

Ryggsäcken hänger tom och slattrig över axeln. I bältet på den grå uniformsrocken dinglar en platt aluminiumflaska. Under ryggsäckens läderremmar syns mitellan som håller upp den vänstra armen. De säckiga byxorna är instoppade i svarta läderstövlar.

Stövlarna rör sig mekaniskt över gruset.

Den högra armen dinglar slappt utmed sidan.

Och plötsligt är hon ifatt honom. Rycker häftigt till i den svängande handen och ropar anklagande:

– Känner int du igen mej?

– Jå, svarar han med en röst som inte heller den är hans. Och när hon ser hans uttryckslösa min går en isande vind genom världen. Hon huttrar till av kölden, tar några vingliga steg och ser undrande upp när hon frågar:

– Men Lasse ... varför ...

Stövlarnas tunga tramp är det enda svar hon får och hon som jublande i återseendets glädje skulle gå vid hans sida låter huvudet modlöst sjunka.

Allt hon ser är hans svarta, dammiga stövlar och gruset under sina fötter. Med blicken riktad mot gruset vet hon att himlen välver sig hög och vid över Vallbacken. Att solen lyser och att gräset längs gatan är precis lika grönt som vanligt.

Och att allt ändå är förvandlat och annorlunda.

För hon fryser mitt i sommarvärmen. Och ljuset som under några bländande sekunder var vidare än alla himlar har krympt till en ynkligt flämtande låga i bröstet.

Skrämd och frusen håller hon sin hand sluten kring hans pekfinger.

Stel av frossan går hon förbi Spilivink och de andra som i samlad tropp står vid staketet.

Huttrande hör hon deras hej rop som ingen besvarar. Och dunsen när Sigge efter ännu ett glatt utrop förvånad och generad sparkar till en sten.

Med en lurande blick över axeln ser hon hur Spilivink storgapande drar av sig baskern och Elsas min när hon plockar upp en utblommad maskros från marken.

Sedan släpper hon plötsligt greppet om hans finger och vet inte att Elsa fundersamt iakttagande blåser ut den vita fröbollen över marken.

Ella har väntat honom.

Ända sedan hon fick hans brev om sjukpermissionen har hon putsat och fejat och skurat varje vrå av stugan.

I Forsbergs bageri har hon köpt en påse veteskorpor som hon gömt i farstuskåpet och på knaggen i kammaren hänger hans nystrukna bomullsskjorta.

Under det låga taket på vinden där Anna-Lisa brukar sova under sommaren är vinterns torklinor bortplockade och flickans saker hopfösta i en gammal kappsäck.

Herren är min herde som Affi köpt på en auktion skimrar i silvriga bokstäver på tavlan hon hängt upp på en spik i stockväggen och de rentvättade trasmattorna är utbredda över sågspånen på golvet.

På halmmadrassen bredvid en gammal brudkista ligger en dyna fylld med torkade vassvippor och överst på bädden ett småblommigt kretongtäcke.

För att mildra naftalinlukten från lådorna med yllekläder har hon placerat en enrisbukett intill britsen på golvet och i det lilla fönstret mot väster lyser en blommande balsamin.

Kanten på kräppappersgardinen har hon och Anna-Lisa format till en prydlig volang och i källaren bland mössfällor och tomma glasburkar har hon gömt en liten plåtask med äkta kaffebönor.

Men varje gång hon satt sig vid köksbordet har hennes blick flackat över vaxduken till spisen, från vattenämbaret till kommoden och efter ett ängsligt svep längs golvet irrande försvunnit ut genom dörren.

Och varje gång hon bestyrsamt ilat över gårdsplanen har hon i förbifarten kastat en spanande blick längs gatan ner mot Långraden. För även om hon vet att han lever och vilken dag som helst kommer hem på sjukpermission pendlar hennes inre kompassnål ständigt fram och tillbaka och stannar ofta med den skälvande spetsen riktad ut mot något okänt.

På dagarna flyr hon den hackande känslan med händerna flaxande över tingen. Men när kvällsljuset silar in genom kammarfönstret och hon ligger utsträckt i hetekan följer hon ängsligt pilens riktning.

Med blicken fäst i spännpapprets bågnande himmel flyger hon vinglös förbi de mörka fuktfläckarna.

Med händerna krampaktigt knäppta seglar hon undrande in över dolda landskap och medan hon spejande flyger från kust till kust i sitt inre återupplever hon varje natt midsommardagen när han sårades i striderna vid Tienhaara.

I samma ögonblick granaterna skar sönder hans kropp visste hon det och föll ihop av smärtan.

Hjärtslagen dånade med ens högre än kyrkklockornas klang över staden och svetten slog ut i pannan där hon satt hopkrupen i kyrkbänken.

Anna-Lisa och de andra konfirmanderna som långsamt och högtidligt skred fram längs kyrkgången upplöstes och försvann i ett grådisigt fjärran.

Hon slöt ögonen och bad tyst ropande till Gud om förbarmande.

Hon såg upp och mötte blicken hos den korsfäste på altartavlan.

Och medan Anna-Lisa böjde sitt huvud vid altarrundeln rusade hon genom helvetet på slagfältet fram till sin tjugoårige sons livlösa kropp och drog honom kvidande intill sig.

Omkring henne hördes rop och skrik och mullrande krevader. Träd slets upp ur jorden och förvandlades till stickor. Stora stenar smulades till flisor och i skenet av uppflammande eldar såg hon unga människokroppar slitas sönder av kulor och granater.

Förkrossad av vanvettet böjde hon sig djupare ner över hans sargade kropp och strök bort blodet från hans panna och kinder.

Med blodig hand rörde hon vid hans bröst och bad befallande:

– Jesus Kristus!

Och när hon kände hans hjärta slå under handen visste hon att han skulle överleva.

Att livet denna gång segrat över döden.

Efteråt tumlade hon utmattad och förvirrad ut ur kyrkbänken. Med nedböjt huvud förklarade hon för Alma och Ida att hon inte orkade följa med till församlingshemmet och skyndade sig trots Anna-Lisas protester hastigt nerför kyrktrappan.

I Floraparken satte hon sig på en bänk och lät insikten om att han sårats långsamt sjunka in i sitt medvetande.

En vecka senare fick hon bekräftelse på det hon redan visste och efter hans senaste brev om sjukpermissionen har hon dagligen haft honom i tankarna.

Och nu när hon hör Titas gälla rop på trappan drar hon hastigt grötkastrullen åt sidan och rusar ut i farstun där hon möter honom med ett sprucket jubel i namnet:

– Lasse!

Så blir hon stumt stående medan kompassnålen i hennes inre darrar till och stannar.

Under bråkdelen av en sekund har han blottat sitt sår. I nästa tittar han stelt ner i golvet.

Hon tar sig förskräckt över munnen och stirrar på hans slutna gestalt. Så fladdrar blicken till över den sjuka armen, de dammiga stövlarna, och Tita som uppskärrad står och iakttar dem.

Och när hon får syn på Spilivink och Sigge som nyfikna kikar in genom ytterdörren sträcker hon trevande fram handen och säger med en varsam smekning längs armen:

– Du är hemma nu, Lasse.

– Jå.

– Och jag håller på och kokar lingongröt, den är strax klar, fortsätter hon sedan beskäftigt och vänder bort ansiktet för att dölja tårarna som väller fram.

– Jå, säger han igen och följer efter henne in i köket där ryggsäcken glider ner från axeln till golvet.

Tita smäller igen ytterdörren och reglar den hastigt. Inkommen i köket ser hon Ellas böjda rygg över spisen och Lasse som med en tung suck sätter sig på kökssoffan. Med två fingrar instuckna i munnen betraktar hon honom. Hans ansikte är fortfarande så underligt slutet. Som om han inte såg Tuttimuj som jamande stryker kring Ellas ben, det nya zinkämbaret, eller klockpendeln som med ett entonigt klippande ljud svänger av och an mellan förr och nu.

Försiktigt sätter hon sig bredvid honom på sofflocket och efter en stunds tvekan lägger hon handen på hans knä och frågar:

– Är armen hemskt sjuk ännu?

– Nä, svarar han och börjar sparka av sig stövlarna. Så rullar han av sig de osande fottrasorna och när han torkar sig mellan de fuktiga tårna hoppar hon plötsligt ner från soffan, ställer sig mitt framför honom och drar ner underläppen medan hon storgapande säger:

– Si du! Jag har tappa en tand!

– Va sku Lasse bry sej i din tand! ... Låt honom vara nu, knuffar Ella henne förebrående i sidan och placerar ett tvättfat med varmt vatten framför honom.

Hon sluter munnen och är tyst några granntyckta sekunder innan hon ger Ella ett trotsigt ögonkast och ivrigt hasplande fortsätter:

– Och hör du mamma har köpt riktiga bullaskorpor åt dej från Forsbergs!

– Och du ska sova på vind, och jag får int komma och väck dej för tidigt ... Och vet du vad! I går var August förbanna på folkförsörjningsgubben som kontrollera Ida då hon mjölka. Och Dagmar har en maskmaskin för kvinnfolksstrumpor i köket och Paluri håller på och svälter ihjäl, och ... Och Hannes har köpt en lastbil!

– Jasså.

– Och jag har fått utslag, vill du si, pladdrar hon vidare och sträcker fram den omlindade armen i ett försök att väcka hans intresse.

Han ser inte ens upp där han sitter och vippar på stortån som sticker upp ur tvållöddret. Hon suckar resignerat och börjar efter en stund trinta av och an på ett ben framför tvättfatet tills hon snubblar över katten.

– Och skåda! Tuttimuj ska få ungan, utbrister hon och håller upp den dinglande katten framför hans hopsjunkna gestalt.

Det är fortfarande bara stortån som intresserar honom.

Med en uppgiven suck slänger hon katten ifrån sig och blir stående med hängande armar tills hon slutligen dråsar i ihop på soffan och ynkligt hulkande snyftar:

– Och så hadd jag nästan glömt bort dej, Lasse!

– Ja, och trodd int mej när jag sa att du sku komma hem, inflikar Ella och ger honom en prövande blick över axeln från bordet där hon slamrande med tallrikarna dukar bordet.

– Ja, svarar han tonlöst och stryker sig frånvarande längs linjerna i ena handen.

Något mer än ja och nä, och jag minns int säger han inte heller en stund senare när Ella bytt vatten i tvättfatet och rullar av honom gasbindan kring bröstet medan hon försiktigt frågar om den genomborrade armen och såren längs vänstra sidan.

Och när Einar och de andra syskonen kommer hem har han krupit upp på vinden där han sover under kretongtäcket då Anna-Lisa undrande står och ser på honom från den lutande vindsstegen.

Einar får ett plågsamt drag över ansiktet när han hör om hans fåordighet och när Ella berättar om armen och de hopsydda såren får han ett astmaliknande hostanfall och skyndar sig till vedlidret där han sjunker ihop på huggkubben.
(Inf. 2012-04-21.)

– Ampukaa helvetti! Ampukaa!

Rösten skär befallande in i hans medvetande där han står tryckt mot jordväggen i det hastigt uppgrävda diket. Med ett vant grepp matar han in kassetten, sträcker på sig och lägger maskinpistolen till rätta mot axeln samtidigt som han spanande ser ut över stranden.

Genom alsnåren och grusdammet efter bombkrevaderna ser han ryssarna på andra sidan sundet. De rör sig som skuggor uppe på den höga stranden och söker förgäves skydd mellan några sönderflisade trädstammar som sticker upp ur marken.

Utan att tveka siktar han uppåt och trycker av.

Med hårt sammanbitna käkar för han det smattrande geväret av och an längs strandlinjen.

Han skjuter blint och skoningslöst och ser hur några skuggor rycker till innan de sjunker ihop och försvinner ur synfältet.

När han tömt kassetten gräver han genast fram en ny och just när han åter står skjutklar hör han Sigurd som står bredvid honom skrika till.

Han hukar instinktivt och svänger hastigt på huvudet.

Sigurd som studsat upp från marken flyger med utbredda armar bakåt. Han dunsar till mot den motsatta väggen och faller med en slängande nick på huvudet och ena handen livlöst skrapande i den mörka torvjorden neråt.

Lervällingen i bottnen plaskar till när hans tunga kropp dråsar ihop i sörjan. Ur hålet i den grå uniformsrocken väller en mörkröd blodström.

Ena benet hamnar snett över axeln på Laine som med stelnad blick sitter och stirrar ner i gyttjan där några björklöv singlat ner och lyser som nytända stjärnor.

– Och nu jävla satans förbannade bulikar ska ni få för Sigurd, skriker han och reser sig fylld av skräck och förtvivlan.

Med händerna hårt slutna kring geväret slår han huvudet i takstocken på vinden och blinkar förvirrad ut över stranden och rummet.

Omkring honom dånar helvetet.

Bomber och granater faller som asägg och exploderar ett efter ett längs stranden. Ris och småsten haglar ner över hans rygg och högt ovanför honom syns skenet från elden som girigt slickar i sig omkullvräkta träd och buskar.

Tvärs genom den rödskiftande rökridån ser han korset i det lilla vindsfönstret växa och framträda allt tydligare.

Bakom den krusade vita kräppappersgardinen ser han Sigurds förundrade blick strax innan huvudet faller åt sidan.

Munnen som gapande fylls av leran slukar samtidigt balsaminens ljusröda blommor.

Flämtande av ångest känner han lukten av rök och blod blandas med enrislukten från glasburken på golvet. Han vänder på huvudet och ser med skräckslagna ögon in i de spretiga gröna kvistarna.

Långsamt blir han medveten om var han befinner sig och att upplevelsen nyss bara var en av de vanliga mardrömmarna som plågat honom den senaste tiden.

Tungt suckande sätter han sig på britsen. Med knäna uppdragna under hakan känner han hur bröstkorgen pulserar av de stötvisa andetagen och rännilen som kittlande glider ner från hårfästet över pannan.

Han torkar bort svetten och stryker sig sedan lugnande över håret. Så blir han sittande en stund innan han rättar till kudden och täcket, och efter en titt på klockan åter sträcker ut sig på sängen.

Han ligger på rygg och fäster blicken vid fönstret där gryningsljuset silar in genom de fyra rutorna. Mellan volangerna i gardinen surrar en yrvaken fluga och från skogen hörs de första fågeldrillarna.

En gren från häggen utanför fönstret skrapar sakta mot rutan och medan han lyssnar till det entoniga ljudet sjunker han åter in i ett sömnliknande tillstånd.

Han gungar högt ovanför halmmadrassen.

Den lysande blomman och Herren är min herde är bara något han drömmer. Doften från de rentvättade trasmattorna är ett snabbt förbiglidande barndomsminne och fönstret med den surrande flugan en flimrande bild som passerar hjärnan medan han förblöder på båren av två björkslanor och en blodig vapenrock.

Harry och Purmo-Albin som bär honom flåsar av ansträngning. Deras springande stövlar klafsar i gyttjan.

Lukten av pors sticker till i näsan. Han hinner ta ett djupt andetag innan krevaden. I nästa ögonblick rivs allt sönder. De bärande händerna tappar greppet om båren, han dunsar ner i marken och från en trumma i bakgrunden hörs ryssarnas framstormande:

– Uraa! Uraaa!

Panikslagen öppnar han ögonen och flämtar:

– Herrigud!

Han vaknar av sin egen röst och sätter sig hastigt upp i bädden. Med en häftig handrörelse för han täcket åt sidan och sträcker sig sedan efter vattenglaset som står på Anna-Lisas kappsäck.

Medan han dricker lägger han märke till handens skakning och längtar som vanligt om nätterna tillbaka till Ahvenisto där det fanns sprit och medicin mot ångestanfallen.

Nu har han inget annat än handens grepp om glaset. Och greppet hårdnar. Knogarna vitnar kring det skvalpande vattnet medan han översköljs av en blind och vanmäktig vrede.

Skrämd av sin känsla ställer han glaset ifrån sig och pressar sedan handen över munnen för att hålla tillbaka det som vill ut.

Käkarna börjar skaka av ansträngningen och efter några minuter rasar det kvävda ropet ut genom kroppens muskler i våldsamma frossbrytningar.

– Jag måst ut, rosslar han förskräckt och börjar ålande krypa längs trasmattan fram till stegen.

Darrande kliver han ner för den och blir ett ögonblick stående i farstun innan han öppnar ytterdörren. Så smyger han sig försiktigt ut på trappan och rusar sedan genom den öppna grinden över gatan.

Han springer härs och tvärs längs de barrmjuka stigarna i skogen och gör en lov kring Björkvalls nyslagna höängar.

Han kutar mellan hallonsnår och stengärdsgårdar och medan han springer tänker han på yxan i vedlidret och det Gunnar och han diskuterat om att lemlästa sig för att slippa fara tillbaka till fronten.

Han stannar en stund vid Sunds bäcken och medan han lyssnar till det stilla sorlet minns han Sjöblom som lovat honom Monäspass över till Sverige.

Han springer ännu ett varv kring de doftande höängarna och återkommer sedan tungt pustande längs den upptrampade kostigen från Rösslon.

Han sätter sig på den stora stenen i skogsbrynet och vänder ansiktet mot den uppstigande solen.

Den friska morgonluften rinner livgivande genom hans kropp och lugnar de häftiga hjärtslagen. De spända musklerna slappnar långsamt av och när kyrkklockan nere i staden slår fem klingande slag väcks han ur en rofylld dvala.

Han ställer sig bredbent vid stenen och huttrar till när han knäpper knappen i kalsonglinningen. Med nedböjt huvud går han sakta tillbaka mot stugan och ser inte Ella som med en tröja över axlarna ängsligt iakttagande står vid grinden.

– Kan du int sova, frågar hon och fingrar nervöst ihop tröjan över bröstet.

– Jå ... Jag är bara opp och pissar, svarar han och går hastigt förbi henne.

Hon följer tassande efter honom och när han sätter sig på trappan blir hon stående på granriset framför honom.

– Det är så grant på morron, säger hon efter en stund och ser prövande på honom.

– Jå, nickar han och följer med blicken ljusspelet över äppelträdet, de yviga vinbärsbuskarna och byksån vid brunnen.

Daggen ligger i klara droppar på rabarberbladen och under björken på Lunds gårdsplan sitter en hare som lyssnande spetsar öronen innan den plötsligt skuttar iväg mot Söderbergs.

Hon sätter sig tyst bredvid honom och drar tröjan tätare kring axlarna. Hon sneglar undrande på honom men säger ingenting om att hon också i natt vaknat av hans rop eller om oron hon känner över plågan som ständigt lyser ur hans ögon.

Hon bara sitter där med kjolen hopdragen kring knäna och armarna hårt knutna kring bröstet.

Hon vet inte att också hennes ögon är mörka av sorg och smärta. Hon vet bara att hon längtar efter att dra honom intill sig som förr och be honom gråta ut allt det svåra.

Men han är inget barn längre.

Tiden vid fronten har slipat bort det oskuldsfulla draget kring hans mun och ögon. Kriget har trasat sönder hans tillit och gjort honom till en främling.

En främling sluten kring sin kärna.

En förnedrad tjugoåring som lärt sig dödandets teknik innan han lärt sig älska.

En man märkt av döden.

Och hon som gett honom livet hittar inga ord till tröst för det som blöder i hans inre. Men hon sitter vaksam bredvid honom på brotrappan och när kyrkklockan slår sex sträcker hon fram handen, klappar honom sakta på handen och säger:

– Jag har bett till Gud för dej Lasse. Och jag ska fortsätta ... för det är det enda jag kan göra för dej.

Ett kort ögonblick möter han hennes blick. Sedan reser han sig hastigt och svarar i det han greppar om den omlindade armen:

– Jag tror jag går opp tillbaka.

Hon blir sittande i samma ställning och medan hon betraktar det knotiga äppelträdet tänker hon på hans gradvisa förändring.

Första gången han var hemma på permission kaverade han stolt om soldaternas gyckel med befälet, om Sickan Carlsson och Roospiggarna, och om Kerttu i kantinen som han sände ett vykort redan andra dagen han var hemma.

Senare berättade han om Frontteaterns primadonnor i operetten Leendets land som han sett i Podporoze och om kalla nätter i tält och dygnslånga utgrävningar i skogen. Han pratade också om trista kvällar med kortspel och träslöjd och under den senaste permissionen i november beskrev han den vattniga ärtsoppan med en torr knakobit och vaktturerna längs linjen så noggrant att hon förstod att han ofta frös och svalt och att han var livrädd när han stod på pass i mörkret och spanade efter fiender bakom taggtrådsstängslet.

Allt sådant hade han berättat med blicken öppet vilande i hennes. Men nu när ställningskriget är slut och han deltagit i de häftiga striderna på Näset viker han undan med blicken som om han skäms inför henne.

För att han dödat, tänker hon och minns hur han tidigare inte ens kunde ta livet av Tuttimujs kattungar.

Kanske har han också varit med och plundrat och våldtagit?

Nej gode Gud, flämtar hon och känner hur misstanken ger henne kväljningar. Med handen tryckt mot hjärtat stirrar hon in i möjligheten och minns med ens Ingeborgs upprörda röst när hon skrek: Må Fan ta krigsherran!

Ja, som har makten och tvingar oss till denna förnedring, svarar hon ordlöst medan en svallvåg av skam väller genom henne.

För livet är heligt för henne. Och döden naturlig. Men att människor medvetet dödar och plågar varandra är obegripligt och mindervärdigt.

Rovdjuret dödar ju bara för sin hungers skull, men människan oftast bara för makt och vinningslystnad, tänker hon och frågar tyst jämrande: Får de aldrig nog?

Förtvivlad ser hon upp mot himlen och sjunker sedan med en snyftning ihop över sina händer.

Smärtan hon känner är djup och namnlös.

Och längst ner i smärtans botten hans våldtagna pojksjäl. Hans innersta kärna kränkt och hans framtida liv besudlat av våld och död.

Tung av insikten i sin känsla överlåter hon sig åt den enda tröst hon känner och ser inte haren som i små mjuka hopp återvänder från Söderbergs och vaksamt lyssnande sätter sig under äppelträdet.

Efter bönen tar hon ett darrande djupt andetag och smyger sig sedan försiktigt till kammaren där hon drar på sig mera kläder innan hon tillbaka i köket börjar göra upp eld i spisen.

– Vad fan springer du med mitt i natten?

Einar har vaknat av hennes plock med stickorna i vedbänken och stirrar yrvaken på henne medan han gäspande sträcker ut sig i kökssoffan.

– Ingenting särskilt, svarar hon stillsamt och blåser liv i glöden innan hon halvhögt viskande fortsätter:

– Och förresten Einar, så är det redan morron!

Tre timmar senare vaknar Lasse och tittar sig undrande omkring på vinden.

Hopkrupen i fotändan på bädden sitter Tita och när hon ser att han vaknat fnissar hon till och kryper snabbt ner under täcket med honom medan hon babblande meddelar:

– Mamma steker plättar! ... Hon har lånat lite lard av Alma och så fick vi köpa två färska kråkägg av Blåbäri-Anna.

– Hör du dåligt i dag igen, frågar hon sedan förebrående eftersom han inte reagerade på ordet plättar.

– Nog hör jag, svarar han och tittar likgiltigt upp i himlen utanför fönstret.

Hon drar täcket högre upp under hakan och med ansiktet vänt mot honom blir hon fundersamt liggande medan hon ingående studerar honom.

Blicken är stelt framåtriktad. Skäggstubben och det mörka håret inramar kinden. I en ring kring den skälvande näsvingen syns några svarta prickar och under ögat en mörk skugga.

Hon ser inte såren från armhålan ner mot midjan men den sjuka armen ligger som en klubba över det nakna bröstet. Sårsnittet lyser rött och svullet mellan de svarta sytrådarna och hans läppar är hoptorkade som på trägubben utanför kyrkan.

Hon suckar tungt och sätter sig upp i bädden. Hon börjar fingra på vadden som sticker ut ur ett hål i täcket och ser uppgivet på de förbiglidande molnen.

Ett efter ett seglar de iväg över den gråblå himlen och kring Änttis skorsten flaxar några skränande skator.

Hannes lastbil rullar dundrande förbi och från Långraden hörs rösterna av Spilivink och Elsa som kastar boll över uthustaket.

Hon suckar igen och börjar sedan häftigt och irriterat klia sig över trasan på armen.

– Vad har du på armen?

Hon rycker till vid hans fråga men svänger genast på sig och svarar:

– Utslag. Diakonissan har sagt att jag måst äta mera kött och smör och ...

– Men när vi int har så, avslutar hon kort och börjar rulla om bandaget som lossnat medan hon skrapat.

– Men vi ska få sirap på plättarna, kommer hon sedan ihåg och lyfter på hakan då hon med ett glatt flin vänder på huvudet och fortsätter:

– Affi och Penttu fick redan två plättar var innan de for. Och jag har fått smaka på sirapen!

– Snålöra! säger han och för handen varsamt pajande längs hennes kind.

Det är första gången han ler sedan han kom hem och med tygremsan löst dinglande mellan fingrarna blinkar hon häpet in i undret.

Han ler äntligen. Och ser henne!

Under en svindlande sekund är livet förklarat.

I nästa har hans leende redan slocknat.

Men allt som i beröringen av hans hand och i det varma leendet var fullkomnat blir kvar som en värmande gnista och senare på dagen när cirkusartisterna samlas vid hamprepet i skogsbrynet står hon uppblåst framför de andra och flabbar med rösten gäll av stolthet:

– Vet ni vad? Lasse kallar mej för Snålöra!

– Som det sku vara nånting att vara sådär pjaso för, fnyser Elsa och knuffar till henne i sidan.

Då knuffar hon plötsligt tillbaka trots att hon i vanliga fall sällan brukar opponera sig mot Elsas tillrättavisningar. Och senare på dagen får hon Solveig att tycka som hon. Att det är roligare att skuffa omkring med Dagmars lillflicka i vagnen än att lära sig till lindansös på ett farligt gungande hamprep.
(Inf. 2012-04-26.)

Doris och Lasse har följts åt sedan barndomen. I skriftskolan trodde de andra ungdomarna att de var ett par eftersom de alltid tisslade och tasslade så ivrigt med varandra.

Men strax efter konfirmationen började Doris sällskapa med Lasses arbetskamrat Harry och sedan dess har de två hållit ihop.

Också nu under krigsåren när Harry är inkallad och Doris lever för breven hon får och alltid genast besvarar.

Hon grät sig genom den första våren Harry var borta och gick följande vinter i Kristliga Folkhögskolan där renoveringsarbetena efter militärförläggningen fortfarande pågick och lektionerna hölls i serveringsrummet.

Trots saknaden efter Harry deltog hon med stort intresse i undervisningen och vid återinvigningen av skolan i början av mars var hon med i strängbandet som sjöng och spelade på festen.

Efter skolavslutningen i maj började hon arbeta på Silbersteins lilla fanerfabrik nära seminariet och när Harry i juli var hemma på permission berättade hon glädjestrålande om hur hon njöt av att lackera knappar och träfat som Aaltos Arne målade med slingrande blomstermotiv.

Men sedan den polska judefamiljen spårlöst försvann en natt i januari och fanerfabrikens fönster isade igen efter Joseph och Abigail blev breven till Harry alltmera kortfattade och dystra.

För hon trivdes inte som piga hos familjen Stenvall och skrev för det mesta bara ett varmt tack för hans senaste brev och tillade ibland något om kölden som höll i sig eller att stickatröjan hon höll på med ännu inte var färdig innan hon avslutade brevet med tusen pussar från Doris.

Men plötsligt en dag i april skrev hon med stora slängiga bokstäver ett flera sidor långt brev där hon berättade om en film hon sett med Sally på Bio Scala, om Väli-Hannas gudomliga helbrägdagörelse och Rafael Backman som en dag medan hon var hos Stenvalls varit och frågat efter henne.

Han hade bett Alma visa hennes avgångsbetyg från Normen och när han hört att hon gått en hel vinter i folkhögskolan hade han bett henne ta kontakt snarast möjligt.

Och nu sedan slutet av maj är hon butiksbiträde i Backmans manufakturaffär på Bankgatan nere i centrum.

Där klipper hon småleende loss kupongerna i kundernas ransoneringskort innan hon noggrant mäter upp vistra och flanell och fjollar ibland med kunderna om det slattriga sillatyget och papperslakanen som enligt Pingel-Fii nätt och jämnt håller för en ordentlig fjärt.

I lagerrummet fnissar hon åt männens skämt om nubb och spik och piggar upp stadens kvinnfolk med ljusröda benkläder, svarta luskammar och gula bakelitspeglar i skyltfönstret där hon bytt ut det solblekta hyllpappret mot en grannröd sidenduk under varorna.

Artigt och inställsamt leende inför de evakuerade Helsingforsdamerna demonstrerar hon moderna stoppdukar av cellstoff, figursydda livstycken av papperstyg och Sylvia hårnät som även här i Nykaabi finns i tre valbara färger.

Glatt pladdrande om väder och vind expedierar hon drängen från fattighuset och samskolans gråbleka vaktmästare Gabriel Fant.

Och när Backman skojar med henne om Fants dagliga behov av gångjärn och musfällor skrattar hon högt och hjärtligt. Men varje kväll när hon efter arbetet viker in till Lundmarks tittar hon ängsligt undrande på Ella innan hon tyst och försiktigt sätter sig på sofflocket.

– Han är nog däruppe, viskar Ella för det mesta och ser lika betryckt ut som Doris.

Sedan småpratar de en stund om Ida som gett honom en ask papyrosser, Ingeborg som äntligen fått svar på sin fråga om Sigurds dödsögonblick, Harrys senaste brev där han skrev om tre Nykarlebypojkar som stupat och Syster Anna som en dag plockat bort stygnen ur Lasses sår och Ströms Gunnar som också han har permission och varje dag kommer in på ett kort besök.

Doris lyssnar och nickar medan Ella berättar och till sist går Ella ut i farstun och ropar uppmuntrande uppåt vinden:

– Lasse! Doris är här.

– Jasså, svarar han vanligtvis med ett olustigt tonfall och Ella skakar bekymrat på huvudet när hon åter sätter sig på vedbänken.

De två första kvällarna gick Doris hem efter en stunds tystnad i köket men den tredje kvällen lyfte hon på hakan och sa med ett trotsigt tonfall:

– Janå jag går opp jag!

Och så klev hon raskt uppför stegen till vinden och ropade ett glatt hej innan hon sjönk ner på Anna-Lisas buckliga kappsäck.

Hon låtsades inte om hans orakade haka, det flottiga håret eller de korthuggna svaren.

Hon teg om Sigurd och de andra som stupat. Och sa ingenting om Ulla som enligt ryktet bodde ihop med en tysk i Vasa eller om Harrys mamma som fått i nerverna av oro för sina tre söner ute vid fronten.

Hon teg också om sin egen oro och längtan. Men hon hälsade från Harry och Elmer som skrivit och från Sundells Marianne som hon träffat utanför Rönnings pappershandel.

Och med fingrarna tvinnande i håret babblade hon på om Fants gångjärn och mössfällor, Kalles och Valles märkvärdiga nakenbad vid Kackurdunten och Östermans Pelle som velat bjuda henne på bio när han var hemma på permission.

– Hande! Alldär i världen, fnyste hon och tillade med ett mångtydigt kast på huvudet:

– Nog vet du ju hurdan han är!

– Nåjå.

Sedan fortsatte hon att berätta om Börje som är kär i en flicka från Voltti, Anna-Karin som igen en gång ligger på Östanlid och Petterssons Ingrid som i Vecko-spegelns julnummer annonserat efter en rik friare och fått svar från Sibbo-greven som under påsken blek och svajande steg ur birsen vid Petterssons grind.

Ingrid hade varit eld och lågor men greven hade nyktrat till och några dagar senare försvunnit med hennes velociped och den splitternya karbidlampan i farstun.

Pappan hade svurit ve och förbannelse och Ingrid hade slokat en tid men för några dagar sedan när hon beskärmade sig över greven i butiken hade hon summerat äventyret med ett hånflin och sagt:

– Ja sidu, han var en rackar han! Men så fort jag får råd ska jag tamejfan lägg in en annons igen!

Lasse drog på munnen när han hörde historien. Och skrattade riktigt hjärtligt en annan kväll när hon berättade  om Kalder-Ant från Forsby som fått för kort kista till hustrun och vid kistläggningen av den stela kroppen knöt näven och röt:

– Tu ska nu spärr imot tu Selma ... Ända in i he sista! Hon fick tårar i ögonen när hon hörde hans vanliga kluckande skratt och när hon en stund senare gick ner log hon glatt mot Ella och de andra och viskade:

– Han verkar piggare i kväll!

Ändå har hon alltid det ängsliga uttrycket över ansiktet när hon öppnar dörren och blir häpet stående på tröskeln en kväll när han nyklippt och renrakad sitter och spelar kort med Affi och Börje vid köksbordet.

– Åhå! utbrister hon förvånad innan skrattgroparna i hennes kinder darrar till och djupnar.

Han möter hennes blick med en knyck på nacken och slänger sedan småskrockande fram ett äss över korthögen medan han ropar:

– Jag tar det!

– Sablar, hör hon Börje väsa och Einar som legat utsträckt på soffan sätter sig upp och säger med en inbjudande handrörelse:

– Kom in Doris!

– Ja, jag håller just på och kokar riktigt kaffe, tillägger Ella och ger henne ett blinkande ögonkast över kaffekopparna hon plockar fram ur skåpet.

– Janå ... Int tackar man ju nej till en kaffekopp int, svarar hon och sätter sig mellan pojkarna vid bordet.

Sedan njuter de alla av kaffet, de överblivna vetebrödsskivorna Äntti hämtat från ett sextioårskalas och kortlapparna som under pojkarnas livliga kommentarer flyger som svalor över bordet.

– Oj om di rika sku veta hur vi fatiga kan må, säger Ella och blundar njutningsfullt snusande över kaffekoppen.

– Så sku di tvärt lägg fatimansskatt på kaffibönorna, svarar Einar med ett snett grin och blåser svalkande över den heta drycken på tefatet.

Ungdomarna hör dem inte. De pratar och skrattar och Tita som sitter bredvid Lasse hickrar med fast hon inte riktigt förstår varför allt med ens är så himla roligt. Men Lasse pratar med sin vanliga röst och skojar nästan lika ivrigt som Affi och Börje, och när Doris reser sig för att gå tittar han yrvaket upp och frågar:

– Vad ska du göra sen i kväll?

– Ut och ped med Maj-Lis tror jag.

– Vilken Maj-Lis?

– Nymans Maj-Lis förstås!

– Är int hon religiös?

– Int mer än mej, Och nog kan hon ped fast hon ibland ber till Gud, fnittrar Doris och fortsätter:

– Kanske du kommer med?

Ella som slamrar med kaffekopparna i diskfatet vänder lyssnande på huvudet och Einar som åter ligger på soffan och ytterst sällan lånar ut sin cykel stirrar upp i taket och säger:

– Nog får du lån peden om du vill!

Följande söndag sitter han med flickorna på Warmas kafé och på måndagmorgon är det dags för honom att resa tillbaka till fronten. Då har han Maj-Lis fotografi i barmfickan på den grå uniformsrocken och sjunger mumlande Älä sure, älä sure, Tyttö kulta, Kyllä täältä palataan medan han med ryggsäcken dinglande i handen kliver nerför vindsstegen.

Anna-Lisa står och kammar sig framför spegeln på köksskåpet och bröderna sitter allvarsamt böjda över gröttallrikarna på bordet.

Ella pysslar vid spisen och Einar står framför fönstret där han iakttar Hannes som utanför lidret på Lunds i gårdsplan gör upp eld under gengasbyttan på lastbilen.

– Janå ... jag måst rus iväg jag ... Annars hinner jag int med bussen, utbrister Börje och lämnar en halväten smörgås efter sig när han plötsligt reser sig från bordet.

– Hej nu bara, fortsätter han sedan hasplande och famlar efter Lasses hand innan han skyndsamt rusar på dörren.

– Hej, hej ... Och si nu till så du int friar fast dej, ropar Lasse efter honom och sätter sig sedan på den tomma platsen vid bordet.

Anna-Lisa rafsar till sig disktrasan och torkar noga av vaxduken. Sedan placerar hon en fullrågad gröttallrik framför honom och blir stående en stund tills hon häftigt kramar till om hans axlar och viskar:

– Sköt nu om dej Lasse. Och si till så du kommer tillbaka!

– Jå. Jå.

Affi dricker hastigt upp skummjölken i glaset och härmar sedan Börjes sätt att skaka hand och Penttu bockar högtidligt innan också han tumlar ut efter Affi.

Einar kikar fortfarande stumt gapande genom fönstret och först när Ella kommer instånkande med ett vattenämbar svänger han på sig och sträcker fram en ask hemrullade papyrosser samtidigt som han krämtande harklar sig och säger:

– Dehäran ... Di menar ju att det snart är slut ...

– Jå. Och efter vad jag har sitt så är det nog så, svarar

Lasse och tar överraskad emot avskedsgåvan.

– Jå. Di får nog ge sej nu ... Ryyssin är stark!

– Janå det syns ju redan på kartan ... Herregud, att di int kan komma överens så det sku bli ett slut på denhär hemska nervpressen, inflikar Ella pustande och placerar vattenämbaret på diskbänken.

Einar lägger tigande händerna i overallfickorna och vänder sig åter mot fönstret.

Lasse sitter och fingrar på cigarettasken och vet att den är en sorts försoningsgåva. För de har tappat bort varandra, Einar och han. Redan som barn tog han avstånd från fadern för hans uppfostringsmetoder och häftiga humör.

Han vågade aldrig opponera sig med ord eller genom att slå tillbaka när han fick stryk. Men han lärde sig parera slagen och undvika allt onödigt prat.

Och nu ligger år av tystnad mellan dem.

Och papyrossasken.

Som en utsträckt hand.

Fumlande öppnar han den och när han ser de hårt rullade cigaretterna minns han skräcken i barndomen och den underliggande känslan av svek när han i tonåren hellre rådfrågade farbröderna Ville och Elis än Einar som han föraktade.

Minnet gör ont men när han lyfter blicken från den öppna asken och ser Einars tafatt lutande gestalt mot fönsterrutan rörs han av en ovan medkänsla och frågar:

– Papp. Ska du ha en tobak?

Einar rycker till och ger Lasse en undrande blick medan han sträcker fram handen och svarar:

– Nåjå ...

Så stoppar han cigaretten mellan läpparna och börjar nervöst plockande leta efter tändstickor i overallsfickorna. Samtidigt placerar Ella en gröttallrik på bordet och nickar uppmanande mot kommoden där Tita nymornad står och gäspar:

– Kom och ät nu!

Tita lyder genast och när hon sätter sig ser hon hur Einar med kupade händer håller fram en darrande låga mot Lasse medan han efter en grymtande harkling säger:

– Dehäran ... jag har tänkt att ... Att jag sku försök få tag i nå läder och sy ett par stövlar åt dej till hösten.

– Det sku nog vara bra det, svarar Lasse utan att se upp och blåser sedan långsamt ut ett rökmoln över bordet.

Einar rister eld på en ny tändsticka och när han tänt sin egen cigarett sjunker han för en stund ner på en stol mitt emot Lasse.

Med underligt naken blick ser han på Tita som äter och Ella som står och tvättar sig vid kommoden.

Ibland öppnar han munnen som om han ville säga något men sväljer i nästa ögonblick orden och suger i stället begärligt in tobaksröken.

– Nej fan, klockan går! utbrister han efter en stund och tittar häpet på klockan innan han hastigt fimpar cigaretten och reser sig.

Så rafsar han åt sig mössan från knaggen och blir stående i dörröppningen tills han trycker mössan på huvudet och efter en svepande blick över Lasse slutligen får fram:

– Janå ... Hejtå.

– Hej, hej, svarar Lasse och fortsätter med röken bolmande ur munnen:

– Och tack ska du ha!

Ella sopar stillsamt upp skräpet kring spisen.

Tita äter kvickt upp gröten och när Hannes en halv timme senare kommer in och frågar om de är klara står Ella och torkar henne i ansiktet med en våt handduk.

– Jå. Nog är vi färdiga, skriker hon bakom Ellas händer.

– Du ska väl int med?

– Du lova i går Hannes!

– Ingalunda?

– Jåå!

Och en stund senare hissar han upp henne på lastbilsflaket där hon sätter sig mellan Lasse och Ella på en sotig kolsäck bredvid gengasbyttan.

– Håll i dej då Tita, ropar han sedan storskrattande från förarsätet och smäller igen hyttdörren innan han lägger i en växel och lastbilen med ett häftigt ryck rullar ut från Lunds gårdsplan där Alma och Doris står kvar i grindöppningen.

– Har du nu säkert allt? Tog du Doris paket åt Harry, frågar Ella och ser uppskärrad på Lasse som svarar:

– Jå! Och strumporna som Alma skicka åt Elmer, och Änttis skorppåse, och brevpappret och ...

– Herregud, så han kör, avbryter honom Ella förskräckt och nappar tag i Ingeborgs hatt som hon lånat inför resan.

– Det var bara en större grop, skrattar Lasse och Tita tar ett stadigare tag i hans byxben och känner med ens att hon är kissnödig.

För hon har aldrig åkt bil förut och farten är skrämmande. Hus och träd och buskar flimrar hastigt förbi. Vidmans fårskock rusar kapplande till skogs och Ida som står och vinkar vid brunnen hinner knappt lyfta hand innan hon redan är långt bakom dem.

Blåbärs-Anna som stiger ner i diket med två tomma bärkorgar förvandlas i nästa ögonblick till en skugga i vägdammet och Ingeborg som med hängande huvud går över gården med slaskämbaret hinner bara ge dem en snabb blick över axeln innan också hon suddas ut av farten.

Och hux flux är de framme vid sjukhuset.

Hannes tutar med det råmande signalhornet och bilen stannar med ett darrande hopp framför den breda huvudingången.

En sjuksköterska i ljusgrå klänning och bländvitt förkläde kommer uttrippande genom dörren och Hannes slänger upp den andra sidodörren och ropar artigt:

– Gomorron, gomorron!

– Gomorron, nickar sköterskan också mot Ella på flaket och placerar sedan den svarta läderväskan på golvet i hytten innan hon kliver in.

Så puffar ett rökmoln ur skorstenen på gengasbyttan och lastbilen backar och svänger och viker efter en stund in på vägen mot Kovjoki.

Tita håller sig åter krampaktigt fast i Lasses byxben men vänjer sig småningom vid farten och masar sig upp i hans famn där hon bättre kan se sig omkring på det förbiglidande landskapet.

Men det är bara skog och flimrande ängar, några betande kor och ett gungande hölass som de snabbt passerar.

Hon gäspar när de kör genom en liten gårdsgrupp i Lippjärv och efter en stund faller hennes huvud tungt ner mot bröstet. Hon vaknar först när Lasse omilt ruskar om henne och för tredje gången upprepar:

– Tita! Du måst vakna nu.

– Vi är i Kovjoki sidu, och ska stig av, fortsätter han sedan irriterat och knuffar ner henne ur famnen.

Yrvaket ser hon sig omkring och hör samtidigt ett tuffande ljud som närmar sig norrifrån. Så får hon syn på det rökbolmande loket mellan träden och pekar andlöst:

– Är det där tåget?

– Ja. Och nu ska vi stig av ... Skynd på nu, manar Ella som också hon står och glanar mot tåget som med en visslande signal bromsar upp farten medan hon rättar till bältet i midjan och hatten som hon åter lägger snett över pannan.

Lasse har redan hoppat ner och hjälper Hannes med bakbrädet innan de placerar en liten stege lutande mot flaket för Ella och Tita att gå på.

Sköterskan travar med bestämda steg mot perrongen och när tåget slutligen stannar har de andra hunnit ifatt henne.

Lasse drar fram papyrosslådan ur rockfickan och Hannes pratar med en flintskallig man som perklar och svär över att han återigen blivit inkallad.

Tita håller Ella hårt i handen och ser sig storgapande omkring.

Lokomotivet pyser och väser och mellan de väldiga hjulen kryper en man omkring med en stor oljekanna.

En sotig karl hänger ut ur ett litet fönster och pratar med en uniformsklädd man som står på perrongen med en röd flagga i handen.

Folk stiger av och på och en massa kappsäckar rör sig fram och tillbaka i folkvimlet.

Högljudda soldater kliver ner från oxvagnarna för att röka eller dricka ur fältflaskorna som de fyller vid brunnen nära stationshuset.

En rödhårig kvinna som släpar på en kappsäck och ett väldigt bylte har tre barn i släptåg och stannar ideligen för att vänta in dem.

Också barnen bär några bylten och när de går förbi ser Tita att den ena flickan är i hennes egen ålder och att pojken som är lite större har varig skorv kring öronen och munnen.

Lasse står och röker medan sårade soldater bärs eller hjälps ut ur vagnarna. Sjuksköterskor och lottor skyndar bestyrsamt fram med bårar och kryckor.

En blek soldat med blodigt bandage kring huvudet segnar plötsligt ihop på perrongen och mitt i uppståndelsen säger Lasse:

– Janå Mam. Jag måst fara jag nu.

Samtidigt kastar han med en ryckig handrörelse cigarettfimpen ifrån sig och i nästa ögonblick drar han henne intill sig och säger:

– Hejtå!

Ella flämtar till och Tita som plötsligt står med uppsträckta armar ser hur hon biter sig i läpparna medan hon med hopskrynklat ansikte tynger sig mot hans bröstficka. Så släpper han greppet om Ellas hängande kropp och böjer sig ner över henne.

Hon hinner se tårarna som glittrar mellan hans svarta ögonfransar innan hon sekundsnabbt lyfts mot ljuset.

Hisnande känner hon vinddraget och när hon hipande efter andan ser ner i hans uppåtvända ansikte suddas Ella och alla de andra på perrongen ut av ömheten i hans blick där hon under bråkdelen av en sekund åter en gång Är och Blir och Finns till.

Hel och bekräftad och genomlyst av solen. Trygg i hans händer som håller henne om livet. Svindlande lycklig och fylld av barnslig sprattelglädje.

Tills tågvisslan och några kommandoord skär sönder helhetskänslan och hon faller in i den larmande verkligheten på perrongen.

Han river åt sig ryggsäcken och försvinner i en påträngande grå massa.

Han vänder sig om och vinkar. Han försvinner igen.

Nej, där syns han som ett solblänk i ett smutsgrått fönster!

Han tar av sig mössan och flaxar med båda händerna. Han sträcker på sig och skrattar och vinkar.

Han blir mindre och mindre. Och tåget som gnisslande kränger iväg skriker hjärtskärande i kröken där det långsamt försvinner i ett rökmoln.

Kvar finns bara en gränslös tomhet, Ellas snyftningar och Hannes som lägger handen på hennes huvud och säger:

– Vi måst fara nu, Tita.

Lydigt och stelt travar hon efter Ella tillbaka till lastbilen där stegen är borta, bakbrädet fastspänt, och sköterskan som står på flaket ger dem ett ogillande ögonkast när hon med en kort nick säger:

– Fru Lundmark får sitta i hytten.

Hannes lyfter upp Tita och då sköterskan får tag under hennes armar ser hon att lastbilsflaket är fyllt av sårade soldater.

Hon placeras i famnen på en illaluktande främling men frigör sig genast ur hans grepp och kryper in bakom en av de tre bårarna på golvet.

Mannen på båren har omlindat huvud och feberglansiga ögon. Han kvider till när bilen rullar ut från stationsområdet och famlar sökande efter något i luften när han med grumlig röst ropar:

– Missä minä olen?

Ingen svarar honom. En skäggig soldat med sönderriven uniformsrock stönar och sluter ögonen. En annan sträcker girigt fram handen mot sköterskan som med armen stödd under ett dinglande huvud försöker få in en vattenflaska mellan de slappa läpparna.

– Morfin ... har du nå morfin, ropar en tredje som utan ben ligger lutad mot kolsäcken.

– Vänt lite, svarar sköterskan över axeln och böjer sig djupare ner över det gråbleka ansiktet.

Hannes tutar och kör förbi ett hästlass där ett skorvigt pojkansikte nyfiket kikar upp från kärran. Bredvid honom sitter den rödhåriga kvinnan och flickan med grön klänning som när hon ser Tita plötsligt lyfter handen och viftar.

Tita besvarar håglöst hälsningen och hinner få en skymt av bonden som äger Långraden innan hästlasset blir efter dem i en tvär vägkrök och hon åter hör den yrande skrovliga rösten:

– Kuulkaa ... Missä minä olen?

Bilen slänger och kränger längs den gropiga grusvägen. Sköterskan som med uppkavlade klänningsärmar sitter på huk och håller en uppochnedvänd liten flaska över en injektionsnål kastar en hastig blick över den ropande innan hon vänder sig till soldaten utan ben och torkar av hans framsträckta arm med lite cellstoff.

Och just när hon vant och säkert sticker in nålen i hans håriga arm greppar den ropande på båren tag i Titas blusliv och stirrar med ångestfyllda ögon på henne då han upprepar:

– Missä helvetissä minä olen?

– I Nykaabi!