Emigrationen från Nykarleby stad 1880–1914 till länder bortom haven
av Bengt Kummel

IV   1 Färdvägar och färdsätt

Mot bakgrunden av att rörlighet var ett viktigt incitament för emigrationens uppkomst är det naturligt att tänka sig, att det bland de första emigranterna fanns många sjömän. Ibland gick de iland lagligt ibland olagligt. Så t.ex. berättar signaturen E.R. i ÖP 381) i april 1887, då bosatt i Adelaide, Australien, hur han år 1872 rymde från ett segelfartyg. Han trodde att han länge var den enda österbottningen i Australien. Likaså berättar Viktor Källström i tidningen Norden för år 1955 382) om hur han först gjorde ett misslyckat försök att rymma men sedan kunde mönstra av en tid senare.

Båtförbindelse fanns mellan Vasa och Stockholm. I augusti 1885 skriver ÖP:

”Vid ångfartyget Norra Finlands senaste tur begåvo sig från Vasa till Stockholm omkring 40 emigranter, alla med Amerika som mål för sin färd”.

Den 25.5 1886 lämnade 11 män och 1 kvinna från samma kommun (?) hemlandet, skriver A. Jungell i ÖP. De körde med häst från Jeppo till Vasa och åkte sedan med fartyget Carl von Linné till Stockholm. Ditkomna valde alla Vita Stjärnlinjen från Göteborg till Hull. Därifrån tåg till Liverpool. Från Liverpool åkte de den 10 juni med en stor ångare ”Celtic. De var 900 emigranter och på Irland togs 600 till ombord. Den 20 juni var de framme i New York.

I oktober 1890 skrev tidningen under rubriken Storartad emigration

”att 115 emigranter den 15 dennes reste med Carl von Linné till Stockholm och att med nästa lägenhet torde åtminstone ett lika stort antal begiva sig till västern, att döma därav, att en stor del infunnit sig till Vasa och vänta på avresa”.

I april 1891 omtalar ett brev till ÖP att många emigranter avrest till olika länder och att Sydafrika för tillfället är mest i ropet.

När FÅAB inledde sin direkta linje Hangö–Hull i början på 1890-talet drogs inom kort huvuddelen av resandeströmmen söderut. Samtidigt ökade den också. Emigrationsrörelsen är ju också en transportfråga. I ÖP nr 27/ 5.7 1901 berättar Herman S. livfullt om sin resa till Amerika.

”Redan i Hyvinge tog agenterna hand om oss, vilket var bra, ty när vi steg av tåget i Hangö var vi 350 utvakade emigranter som inte hittade någonstans. Kl. 11 på kvällen skedde vandringen till båten Astria, vilket illa passade dem, som hade barn som just hade somnat. Först gick de som hade barn ombord på båten, sedan kvinnorna och sist männen, förutom de som hade odugliga pass. De fick följa med poliserna. Vi stuvades under däck, där det fanns träbritsar med en tum tjock madrass. Ingenting fanns under huvudet och inget täcke eller filt.

På morgonen fick vi en bleckburk kaffe, ett fjärdedels bröd med smör, två runda potäter och en strömming. Middagen bestod av två runda potäter med litet köttsås och en liten brödbit, som kastades sist i tallriken liksom åt svin. Så fick vi en gul soppa som vi kallade mässingssoppa. På kvällen fick vi en liten korvsmörgås och te. Det var en klen föda men tack vare att vi hade mat med hemifrån klarade vi oss. I Hull mottogs vi av agenterna som sorterade upp oss på de olika linjerna. Så kom tullmännen och synade våra kappsäckar och kistor. Så fick vi järnvägsbiljett till Liverpool. Med häst och vagn åkte vi till Amerikalinjens hem, där vi väntade tre dar på båten. Sedan var det läkarundersökning. Tjuvar fick vi akta oss för i den staden.

På oceanångaren 'Österland' inkvarterades vi 20 man i varje rum, männen i fören och fruntimren längre bakåt i båten. Här hade vi dyna och filt men ingen ro varken dag eller natt, för den ena skrek på sitt språk och den andra på sitt. Här sjöngs och spelades hela natten, så nog hade vi uppmuntran, fast på bekostnad av vår sömn – ett ganska högt pris. Men mat hade vi ganska knappt. Den bestod visst av många nymodiga rätter men dessa ville inte smaka finnpojkarna, som var vana vid mjölgröt o dyl. Så måste vi vaccineras som inte hade synliga tecken som bevis på att vi tidigare vaccinerats. På tolvte dagen var vi utanför Philadelphia, där vi fick lots ombord och en läkare som kontrollerade att alla var friska. Så kom ett 20 tal tullmän, som åter såg över våra effekter. När vi kom i land granskades våra ögon och man frågade, hur mycket pengar vi hade, vart vi skulle resa osv. Så kom vi till kontoret och fick järnvägsbiljetter och så reste vi i bekväma stoppade vagnar, vars bänkar vi kunde sova på. Konduktören ordnade tågbyte för alla.”

Så långt märket Herman S. Vid sidan av resans upplevelser får vi en bild av agenternas och myndigheternas verksamhet.

I nr 23/ 7.6 1907 av ÖP skriver Aina Davidsson i ett långt brev on den usla service, som bjudits henne och hennes finska kamrater på Cunard-linjens båt. Aina Davidsson är den ena av de två stickfabriksägardöttrar vi tidigare nämnt i samband mod emigranternas yrkesstruktur. Enligt emigrantbokens anteckning skulle hon ha rest till Amerika den 25/3 1907 och hon har tydligen skrivit sitt brev till ÖP genast vid framkomsten. Hon skriver bl.a:

”I Hangö fick vi ett osnyggt rum, som trotsar all beskrivning. Män och kvinnor låg huller om buller i samma rum.

Dåliga och kalla rum i Liverpool. Inte en enda stol eller bänk fanns i rummet.

På båten Saxonia fick man först ingen bädd och den bädd man till slut fick efter frågande och sökande låg i fören. Där var en stor ventil ovanför sängen, genom vilken det drog kallt och slog in vatten och sot.

Slagsmål förekom vid matbordet, så att en del blev utan bröd eller potatis. Annars skulle maten varit god.

Vi fick dricka te ur odiskade koppar, som det ännu fanns soppa i från middagen.

Framkomna till New York kördes vi två damer tillsammans med ryssar och bulgarer och vid intet bord i tullkammaren ville man ta emot våra pass och landstigningspengar. Först i Chikago blev vi behandlade som folk igen.”

Den tidigare omnämnda Viktor Källström är den enda av emigranterna som tagit vägen via Trondheim. Den enda som bevisligen gjort det, rättare sagt. Han beslöt att försöka arbeta sig fram till Amerika och startade som 16-åring hemifrån med 25 mark som reskassa år 1895. Med båt kom han över till Sundsvall och efter att ha arbetat 12 veckor i Frånö sökte han sig över Kölen till Trondheim. Framkommen fick han reda på att biljettpriset till Amerika hade höjts, så han kunde endast lösa biljett till Hull. Agenten försökte först mota honom från tåget till Liverpool men skaffade honom sedan biljett. Om tågresan skriver han sedan: 411)

”Det hade ju förresten inte varit någon skillnad om man haft någon biljett eller ej i dessa usla tillbommade kabysser, där ingen slapp ut eller in förrän man kom till Liverpool. Men våra landsmän som färdats denna väg kommer väl ihåg dessa små obekväma kupéer där mången sorglustig episod utspelades. Denna färd företogs alltid på natten och kanske var det bäst så såg man inte koldammet, smutsen och eländet där utanför.”

Med hjälp av en nödlögn lyckades han sedan mönstra på ett fartyg destinerat till Amerika, men hans resa kom att räcka ett och ett halvt år, innan han kunde mönstra av.

I ortstidningen kunde Nykarlebyborna studera hur de konkurrerande båtbolagen försökte överbjuda varandra ifråga om snabbhet, komfort och pris. Sålunda skryter Vita Stjärnlinjen år 1891 med sina båtars snabbhet. Rekordet, ”Atlantens blå band” är nu deras, från England till New York på 5 dygn 19 timmar och 5 minuter.

I februari år 1894 meddelar Bremenlinjen i sin annons, att den

”befordrar passagerare utan hinder av karantän två gånger i veckan på tolv dagar från Finland till New York. Kartor och beskrivningar erhållas portofritt. Skriv till Bremenlinjens agentur i Vasa. Agenter överallt i landsorten”.

I november 1894 finns igen en annons från Bremenlinjen under rubriken ”Amerikafarare glöm ej”.

”Bremenlinjen garanterar er den snabbaste, bekvämaste och billigaste resan. Kommen ihåg att nu är hösten inne med sina stormar. Akta eder därför för Nordsjöns svåra vågor, som Ni undviker endast om Ni åker med Bremenlinjen. Fri kost, sängkläder och matkärl. Fri transport av bagage. Ingen karantän. Inga tillbetalningar på vägen. Biljetter säljas billigt till Amerika, Australien och Nya Zeeland hos Henrik Ohls, Munsala, agent i Munsala, Nykarleby och deras omnejder”.

I december 1894 annonserar så Finska Ångfartygsaktiebolaget:

”För emigranter: Genom Finska Ångfartygsaktiebolagets förmedling befordras passagerare snabbast och tillförlitligast över Hangö och England till Amerika, Afrika, Australien och Nya Zeeland. Resan till England sker med nämnda bolags välkända postångare 'Urania' och 'Astrea' och från England till de skilda världsdelarna med någon av de världsberömda engelska linjerna. Avgång från Hangö varje lördag afton. Biljetter säljes till betydligt nedsatta priser. J.H. Holstius Nykarleby”.

Den sista meningen ger en antydning om det priskrig 431) som den ökade konkurrensen om emigranterna medförde.

I mars 1896 räknar Finska Ångfartygsaktiebolaget i en annons upp en massa linjer till vilka det förmedlar biljetter och av en annons år 1901 framgår att Holstius/FÅAB numera är ensam representant för alla engelska oceanlinjer, överresan sker varje lördag och onsdag från Hangö till Hull.

[Reklam för White Star Line. På andra sidan nämns Holstius (på Gustav Adolfsgatan) från Nykarleby. Förstoring. Lars Pensar tillhandahöll. (Inf. 2018-09-16.)

Informationen inskränkte sig ofta till en broschyr som många kanske inte kunde läsa och till muntliga råd på agentens byrå i staden. Hemvändande emigranters råd och upplysningar var säkert mycket värdefullare, liksom de reseberättelser som ingick i ortstidningen och vilka vi gett exempel på.

Ibland var konkurrenternas kamp om passagerarna så häftig att ärligheten fick sitta emellan. Därför varnade tidningen och emigrantbrev för svindlare och bedragare i hamnarna. År 1885 ingår en längre artikel i ÖP [börjar i spalten längst till höger], klippt ur en rikssvensk tidning. Där varnas för skojare och beskrivs hur en slug skojare, som sänts ut av ett i emigrationskontor i New York, går tillväga för att lura unga oförståndiga utvandrare.

I mars 1887 varnar tidningen för en emigrantfirma Larsson & C:o i Stockholm, som tagit ockerpris på biljetter till USA, Sydafrika, Nya Zeeland osv. I juni samma år är tal om bedrägliga agenter i Stockholm som på olika sätt, bl.a. genom att supa dem redlöst berusade lockar emigranterna att köpa biljetter i deras bolag.

För att råda bot på missförhållandena och få emigrationen lagd på en sundare bas utarbetade en emigrantkommitté ett ”Reglemente för utvandrare”, vilket också publicerades i ÖP. Där sägs bl.a. att mellan agent och utvandrare bör upprättas ett skriftligt kontrakt. Överenskommelsen får dock inte ordnas så att utvandrare betalar delar av sina resekostnader med arbete i det nya landet. Kontrakt fick ej heller utfärdas, förrän utvandraren presenterat pass och en omyndig förmyndarens tillstånd.

Vi har hittills sysslat med legala resor. Den som av en eller annan orsak, brott eller flykt undan militärtjänstgöring, illegalt måste ta sig ur landet, använde det s.k. Monäspasset, d.v.s. man åkte med fiskarbåt över till Sverige för att därifrån fortsätta resan.

Familjeresor företogs då och då men det vanligaste var singelresor 441), vilket ju inte hindrar att personer ur olika familjer gjorde varandra sällskap. Då emigrationen var så livlig torde det inte ha varit någon svårighet att hitta ressällskap. De resgrupper som då bildades uppstod mer eller mindre slumpmässigt. Enligt Reino Kero använde endast 9,8 % av de svenskspråkiga emigranterna från Vasa län prepaid tickets 1905, medan 88,3 % köpte biljett i Finland och 1,9 % reste via Sverige. 441) Detta tyder på en relativt hög levnadsstandard i hemlandet.

För förhållandet mellan familjeemigration och enskild emigration anger Kero för år 1905 att 14,8 % av den svenskspråkiga emigrationen från Vasa län utgör familjeutvandring och de enskildas tal 85,2 %. 442)

Några ex. År 1899 reste lotsen Daniel Björklund, hans hustru Johanna och familjens sju barn till Amerika. Inom stickfabriksägarfamiljen Davidsson reste barnen däremot så här:

Erik A. Eriksson utvandrade 29/3 1905 medan hans hustru och två barn följde efter 1910. Arbetaren Jakob Forsman emigrerade 1895 vid 38 års ålder. Hans fru och deras sex barn följde 1899. Samma princip, mannen först familjen sedan följde också bl.a. familjerna Johan Finnström och Frans Finnström, August Gustafsson.

Fam. Teodor Juslin gav sig iväg 7/7 1911 men så hade makarna också tidigare, 1893, vigts i Amerika och tre av deras fyra barn var födda i New York.

Väntan blev ibland lång. Anders Liljeqvist utvandrade 1903 och följdes av familjen 25/5 1914.

När skomakare Herman Mattsson emigrerade är oklart. Tydligen någon gång på 1880-talet. 1892 reste hans hustru Sanna tillsammans med yngste sonen Paul medan de två övriga sönerna fick vänta ytterligare ett år.

För färgardottern Aina Norrlund har antecknats 6/9 1902 och för hennes far Johan A. 29/11 1902. Reste de månne tillsammans? Johans hustru Maria och nästäldsta dottern Alma har anteckningen 10/10 1904 och så följer åtta barn med ant. Am.

År 1912 reste fam. Karl Ohlson till Amerika men det framgår att fem av deras barn var födda i Amerika mellan 1885 och 1902 medan det yngsta är fött i Nykarleby 1909.

Guldsmed Frans Roos hade tröttnat på de österbottniska kuststäderna. Själv född i Kaskö framgår att alla hans barn fötts i Kristinestad utom det yngsta som sett dagens ljus i Vasa. Efter ca att år i Nykarleby utvandrade han 1903 och följande år reste hans familj efter.

Tillbaka till Amerika, undan det hotande kriget?, begav sig fam. Frans Solvin 12/11 1914. Eller var de bara hem på ett besök? Deras fem barn är födda i Brooklyn från år 1902 till år 1912.

2 Bestämmelseorter

Det överväldigande antalet resenärer ställde sin resa till USA eller till Amerika som anteckningen lyder. Under tidsperioden som undersökts finns endast en emigrant angiven med Kanada som destination. En annan sak är deras färdvägar sedan de nått t.ex. västkusten. De kunde gå både till Alaska och Kanada. Emigrationen till Kanada sköt fart först efter första världskriget då invandringen till USA begränsades.

13 emigranter finns antecknade för Afrika, som i det här fallet betyder Sydafrika. Guldrushen där drog till sig Nykarlebybor under 1900-talets första decennium, från 1903 till 1912. 1902 slöts fördraget i Pretoria mellan engelsmän och boer, vilket gjorde slut på det s.k. boerkriget.

[Ibland dröjer det länge innan publicering. Sommaren 2012 skannade jag Håkan Holmbergs foto från en gruva i Sydafrika, men först nu i september 2018 blev det infört när jag råkade läsa ovanstående text. Förstoring. (Inf. 2018-09-16.)]

1911 och 1912 vidtog också emigrationen till Nya Zeeland. 6 emigranter reste dit dessa båda år och ytterligare 3 till Australien, även om tidsperioden för deras del är mera vidsträckt.

En person finns antecknad för Argentina och en för China, en missionär.

Vi ska ur materialet plocka fram några öden, som kan ge detaljupplysningar om emigranternas bestämmelseorter.

Karl Björkman, som utvandrade 1903 vid 21 års ålder, har dött i Los Angeles. Hans syster Maria emigrerade till Amerika 1902 och har tydligen återvänt, eftersom hon på nytt gett sig iväg som missionär till China 1914, 44 år gammal. Hennes vidare öden är obekanta.

Aina Broman, död i San Pedro, Californien. Anni Nylund kom till San Fransisko, medan bröderna Jakob och Axel Nylund 1911 gav sig iväg till Nya Zeeland, men om båda finns anteckningar som anger att Jakob vistas i Los Angeles och Axel i Worcester, USA.

För Karl Ohls är antecknat att han dött i Newport, medan Johannes Winqvist slutat sina dagar i Alaska, och Viking Sarlin i Detroit. Två sjömän har sökt sig till New York, Anders Forsbom sysslade med mekaniskt arbete där 1883, medan A. Johan Engman dött där 1807.

Josef Jakobsson kom till San Fransisko liksom Josef Andersson, medan stickfabriksägarsonen Bernhard Napoleon Antimus Davidsson först gjorde ett besök i Argentina 1906 innan han 1909 sökte sig över till Amerika, dit två av hans syskon redan begett sig. 471)

Sjömannen August Forsbom gick i land i Australien och om honom har en upplysning nått hemlandet, nämligen att han gift sig och år 1883 verkade som skeppare och källarmästare därborta.

Utvandrarna från Nykarleby har tydligen i stor utsträckning slagit sig ner i de stora hamnstäderna både på öst- och västkusten. Bill Widén nämner att den finlandssvenska kolonin i Brooklyn N.Y. hade ett betydande inslag av emigranter från Nykarleby. I en sjukhjälpsförenings matrikel fann han 16 Nykarlebybor inskrivna före år 1926. Mot bakgrunden av det stora inslaget av sjömän bland emigranterna finner han det också naturligt att dessa sökte sig till hamnstäder. 481)

Ytterligare vet vi att en del emigranter från Nykarleby slagit sig ned i Ironwood tillsammans med folk från Jeppo. Munsala och Pedersöre. 482)

Av emigrantbreven i Österbottniska Posten framgår att emigranter från staden vistades i Astoria, Oregon och Metropolitan. 483)

År 1967 dog fru Anna-Lovisa Nordström i Nykarleby. Hon tillhör den grupp som kallas remigranter. En intervju med hennes son 484) gav följande. Född 1880 i Munsala reste hon i mars 1897 till Amerika, 17 år gammal. Respengar fick hon av en farbror. Hennes erfarenhet av omvärlden inskränkte sig till att hon en gång tidigare besökt marknaden i Nykarleby. I Kovjoki steg hon på tåget, det var första gången hon såg ett dylikt, och reste till Hangö. Resan till England tog fyra dagar och ytterligare 7 dygn behövdes för att nå New York från Liverpool. Där satte hon sig igen på tåget och det tog henne åtta dagar att nå bestämmelseorten Olympia, där hennes faster tog emot. Fastern skaffade henne genast nya kläder och bl.a. utmönstrades hennes nya kängor, som hon skaffat sig just före avresan. Från Olympia fortsatte hon en tid senare till Alaska, där hon jobbade på en tvättinrättning för 25 dollar i månaden. Där träffade hon Alfred Johan Johansson, född i Bonäs i Nykarleby landskommun, som efter att ha studerat ett år eller en termin vid Nykarleby seminarium också hade emigrerat och sökt sig till Alaska. Hon återvände till Olympia och gifte sig där med Alfred.

Efter bröllopet sökte de sig igen norrut, där Alfred hade en claim i Dawson tillsammans med sina bröder Hannes och August. Där kokade hon mat åt 20 man. 1907 tillbaka i Olympia igen och därifrån vände de tillbaka till hemlandet, till Bonäs där Alfred återinköpte fädernehemmanet som tidigare sålts. Hemresan gick över Monte Carlo, där lyckan i spel prövades.

Hemkomna konstaterade de efter en tid att jordbruket tog alla pengar utan att ge några. Alfred sålde därför hemmanet till sin bror Hannes som också återvänt och köpte biljett till Amerika i avsikt att köpa ett hemman åt sig i Californien. Familjen skulle följa efter senare. Natten före avfärden skall äldsta sonen, enligt traditionen, ha vaknat skrikande och sagt sig ha drömt att båten kört på grund.

Alfred kom till England men där var det stopp. Båten gick inte p.g.a. strejk. Han köpte därför efter en tid ny biljett till fartyget Titanic och skrev hem om det, glad över att få resa med världens största fartyg. Men som vi vet gick Titanic sin undergång till mötes 14.4 1912. Alfreds kropp hittades sedan av fiskare och han begravdes i Halifax. Enligt sägnen ska en Munsalaflicka, som räddades i en livbåt, efteråt berättat att Alfred lyckats få ut henne genom ett fönster eller en ventil till en livbåt, liten och smal som hon var, men att samma väg till räddning var stängd för honom. Enligt traditionen ska han också ha haft ett kort på sig där han skulle ha skrivit: ”Det börjar bli kallt, jag går och lägger mig.”

Så grusades de förhoppningar man ställt på en framtid i Californien. Anna-Lovisa flyttade först till Munsala och sedan till Nykarleby.
(Inf. 2011-09-15.)

V   EMIGRATIONENS ORSAKER

Vi har redan i inledningen berört flera generella orsaker till emigrationens uppkomst och ska inte här alltför mycket stanna vid dem då de ju beskriver sammanhang av mera omfattande karaktär. Vi ska dock konstatera att man brukar dela orsakerna i två huvudgrupper, för vilka man använt termerna push och pull. Med push avses de orsaker som s.a.s. drev emigranten att flytta och med pull de som lockade honom till mottagarlandet. Men dessa orsaker får givetvis inte renodlas skilt för sig. För emigranten rör det sig om ett helhetsbeslut, där skillnaden mellan förhållandena i det gamla och det nya landet är avgörande. 511)

Olika forskare har betonat olika faktorer. Bland dem som försökt skapa ekonomiska modeller anser sig t.ex. Birgitta Odén kunna urskilja tre olika förklaringsmodeller. 512) De utgörs av skillnaden i social mobilitet, lönenivå och tillgång till arbetsmöjligheter.

Andra orsaker av allmän karaktär är befolkningsökningen samt religiösa och politiska orsaker, varav de två förstnämnda inte torde ha spelat någon särskild roll i Nykarleby. De politiska ska däremot upptas till diskussion.

Vidare har vi den s.k. Wilkinsons modell. 521) Enligt Wilkinson fattar individen i princip två olika beslut. Det första, när han besluter sig för att emigrera till ett bestämt land och det andra, när han bestämmer tidpunkten för emigrationen.

De faktorer som inverkar på valet av tidpunkt för emigrationen är:

Ovanstående är givetvis bara en modell och som sådan generell i sina lösningar. Den kan dock ha sitt intresse och ge stadga åt framställningen, men förhållandena varierar från plats till plats och varje orsakssammanhang måste anpassas till de lokala förhållandena.

1 Faktorer på hemorten

Mot bakgrunden av vad som tidigare sagts om utvecklingen i Nykarleby stad i samband med presentationen av undersökningsområdet är det inom handel och sjöfart som de största förändringarna är att söka. Undersökningen av emigranternas yrken visade oss att gruppen hantverkare dominerade följd av sjömän, arbetare och pigor och drängar.

För sjömännens del förefaller sammanhanget klart. I och med uppgrundningen av hamnen försämrades förutsättningarna för sjöfarten, som vid mitten av 1800-talet berett arbetstillfällen åt hälften av stadens vuxna manliga befolkning. Ännu 1873 gjorde man försök att hänga med i utvecklingen – ett ångbåtsbolag bildades. En båt, Toivo, hade 20 sjömän och två övriga fartyg 16 vardera. Alla dessa var från staden eller dess närmaste omgivning. 531)

Här arbetstillfällena för sjömän avtog sökte de sig till andra ”trader” eller gick i land. I den valsituation de befann sig var emigration ett alternativ. Rörliga som de var beredde uppbrottet dem inga svårigheter, yrkesmässigt kunde de lätt komma över till Amerika och de kunde relativt lätt hålla sig underrättade om löneläge o dyl. Motsvarade landet inte deras förhoppningar kunde de arbeta sig tillbaka till hemlandet. Redan när de valde sjön visade de att de yrken eller arbeten som staden kunde bjuda inte intresserade dem. Tillgången till arbetsmöjligheter och skillnaden i lönenivå vägde lätt över till fördel för det nya landet. När de väl etablerat sig var det naturligt att deras barn följde efter.

För hantverkarnas del är situationen något mer komplicerad eftersom yrkesgruppen ju är så mångsidig. Allmänt kan dock sägas att en emigration krävde mera av en hantverkare än av en sjöman, redan investeringen i resebiljetten motiverar ett dylikt påstående, och att den möjlighet till en ökning av inkomsten som emigration kunde medföra spelar en mycket väsentlig roll.

Under äldre tider garanterade skråtvånget hantverkarna deras inkomster, eftersom det ställde formella krav på utövaren och förhindrade godtyckliga nyetableringar. Fullständig näringsfrihet infördes i Finland år 1879 och därmed försattes hantverkarna i en ny situation. Efterfrågan på deras produkter var visserligen efter industrialiseringen lika stor som tidigare men konkurrensen hade ökat. Yrket var inte längre lika statiskt utan gav rum t.o.m. för tillfällighetsutövare.

Hantverkarna var heller inte orörliga. Yrkesutövandet krävde en marknad och hantverkarna sökte sin där den fanns. I Nykarleby vid sekelskiftet måste hantverkarna ha känt sina utkomstmöjligheter hotade.

En grupp som direkt påverkades var timmermännen. Under 1800-talet byggdes 28 större fartyg på stadens skeppsvarv. Det sista 1881. Därefter var de tvungna att söka sin utkomst på annat håll. En arbetsresa t.ex. till södra Finland var ett alternativ, att förlänga den till Amerika ett annat. I vår förteckning över emigranternas yrken finner vi 17 personer under rubriken timmerman och 18 under snickare.

Största gruppen bland hantverkare som emigrerat utgörs av skomakare. Gruppen omfattar 26 medlemmar. Skomakarna i Nykarleby har minsann inte blivit vid sin läst. Efter att ha begrundat Nykarlebys möjligheter att bereda dem arbete och en tillfredsställande förtjänstnivå valde de utvandring som ett sätt att uppnå bättre förhållanden

I Nykarleby tycks yrkesmännen och lärlingarna ha reagerat rätt lika. Några plock visar att 8 snickare, 8 skomakare, 3 målare, 3 skräddare samt 9 lärlingar utvandrar. Lärlingarnas grupp kan dock inte fördelas på de olika yrkena, då materialet inte tillåter det.

Gruppen arbetare liksom pigor och drängar representerar grupper för vilka arbetsmöjligheterna, inkomstnivån och kanske också synen på arbetets värde var direkt avgörande. Det är lätt att i dag dra paralleller till 1950-talets starka emigration till Sverige eller till de s.k. gästarbetare som vistas i Europas metropoler. Införandet av näringsfriheten gjorde arbetskraften rörligare. Staten behövde arbetare för sina järnvägsbyggen. För Nykarlebys del kan speciellt nämnas byggandet av järnvägen från Kovjoki till Andra sjön. Uppgifter om hur många arbetare som bygget sysselsatte föreligger inte men de arbetsmöjligheterna tog i varje fall slut år 1899.

Det politiska klimatet har sannolikt också inverkat. I de österbottniska kusttrakterna har man alltid reagerat känsligt för tryck österifrån. Men som en allmän förklaring till den stora emigrationsvolymen räcker det inte. 551) Dess inverkan har varit mera individuell – den har mest berört de unga män som varit aktuella för rysk militärtjänstgöring. Ett försök att klarlägga dess betydelse i det fallet görs längre fram.

Anders Svedberg liknade emigrationen vid en säkerhetsventil. Det är brist på kapital hemmavid, inte på arbetare. 552) Man behöver bara jämföra hemlandets låga löner med emigranternas hemsända penningbelopp för att förstå orsaken till den livliga emigrationen. Vidare framhåller han att kroppsarbetare här sågs över axeln av s.k. bättre folk, speciellt av ämbetsmännen. Samma uppfattning framför Timo G. Orta. 553) En tidning ansåg att arbetarna hade fått det för bra, de åt numera t.o.m. vetebröd och ej bara strömming, rågbröd och surmjölk.

De orsaker till emigration som fanns på hemmaplan kan sammanfattas så här: De traditionella näringarna för Nykarleby stad med omnejd befann sig på stark tillbakagång. Främst berördes sjöfart, skeppsbygge och handel, särskilt handeln med tjära. Nya arbetsplatser kunde inte skapas i tillräckligt antal – den nya tiden nådde inte fram till staden. Rörligheten fanns hos stora befolkningsgrupper, vilkas utkomstmöjligheter begränsades och en sänkt levnadsstandard hotade. Denna utveckling måste sedan ställas i relation till den ökade Informationen och medvetenheten om de möjligheter en utvandring till Amerika kunde medföra. I bakgrunden finns ytterligare faktorer som de ryska förtrycksåtgärderna, och 1860-talets hungerår som kan ha inverkat på den allmänna inställningen till hemlandets möjligheter. När rörelsen väl kommit igång uppstod ett sug som drog många med sig – Amerikafebern. För de ungdomar som växte upp med Amerikafararnas berättelser i sina öron var det i många fall en redan röjd väg som de beträdde.

2 Faktorer i mottagarlandet

Både Wold. Backmans och Johannes Näses undersökningar som bygger på intervjuer visar att möjligheterna till ekonomisk vinning var drivfjädern bakom utvandringen. Av emigranterna från Munsala uppgav 67,1 % förvärvsbegär som den viktigaste orsaken, medan samma orsak samt äventyrslystnad samlat endast 3,8 % och ren fattigdom likaså 3,8 % 561)

Bland de svenska österbottningarna i Amerika uppgav 51 % ekonomiska orsaker som huvudorsak och 69 % som orsak. 562)

Samma tendens går igen i svaren på de frågeformulär Socialstyrelsen sände ut. 571) Man har rest ut för att man velat förtjäna mera pengar än vad som var möjligt därhemma, de politiska orsakerna uppgår hos Johannes Näse till 11 % som huvudorsak och stiger till 16 % som orsak till emigrationen. Frihetskärleken och självkänslan har fått 5 % och 11 % som motsvarande tal. De sistnämnda är väl att fatta som beroende av den sociala situationen hemmavid och säger något om de förväntningar man ställde på det nya landet.

I ÖP nr 48/ 25.11 1883 kan vi läsa ett brev från en man i Oregon. [Första numret kom den 13 december 1883. I nr 1/ 3.1 1884 finns dock detta.] Han säger att vintern varit kall och att det är svårt att få arbete men att avlöningen är god. Tacka vet jag Finland, utbrister han. Där kan man arbeta vinter och sommar, blott lönen vore bättre där. Det är dock dyra resor och dyr mat, så skillnaden är inte så stor, menar vår man. Kineser är den värsta landsplågan, skriver han vidare. De ha så små fordringar på livet att den vite mannen konkurreras ut. Han talar även om bristande likställdhet inför lagen. Den fattige får sitta emellan i Amerika.

I nr 42/14.11 1902 skriver Alfred Salin i ett emigrantbrev i ÖP:

”Det är fortfarande mycket goda tider i landet. Ingen som helst tillbakagång kan antecknas, utan tiderna bli allt bättre. De goda tiderna har ökat den inhemska konsumtionen otroligt, varför landet blott i mindre grad är beroende av konjunkturerna utomlands. Efter allt att döma komma de goda tiderna att fortfara en lång tid framöver.

Vad västern beträffar är lönerna lika höga som under den stora 'boomen' 1890. På samma gång har hyrorna kött, potatis och ägg sjunkit nära hälften, och likväl må farmarna gott, ty genom de mångfaldigt förbättrade kommunikationerna inbesparas tid och pengar för att få produkterna i marknaden. Väldig potatisskörd ha kommit och plommon så mycket att man gör svinföda därav.”

Visst beskriver han ett land av mjölk och honung?

Ett år senare 581) återkommer Salin med ett brev ur vilket vi saxar:

”Amerika är det tunga arbetets land. Av två dagars förtjänst föder man sig hela veckan. I Finland är det omöjligt att skrapa ihop 5000 mark. Här kan en sparsam man få det på tre år och snabbare. Han kan skaffa sig den grundplåt han behöver för att köpa en egen torva där hemma, att lösa ut syskonen vid arvsskifte, bygga att hus osv.”

Han polemiserar mot negativa artiklar om USA i tidningarna, t.ex. att många råkat i elände. Det är lögn utan like, säger Salin. Men han vill dock påpeka, att de som ej har moralisk styrka eller flit och sparsamhet kan råka i misär, men det är en mindre del av invandrarna. Den som spar han har. Det går ej här att leva för dagen. [Salin gav även ut en egen tidning i USA.]

I ÖP nr 52/ 24.12 1903 ingår ett brev från Arizona. Brevskrivaren Sigfrids ser fram mot goda tider. Nu är lönerna höga, säger han, men han varnar på samma gång emigranterna för att resa från plats till plats i den tron att det är ännu bättre på en annan plats.

Dessa utdrag vill visa något av vad som lockade emigranterna på andra sidan haven. Och större inflytande hade givetvis de resultat som de hemvändande emigranterna kunde visa upp. Vad i hemlandet kunde väl tävla med det intryck man fick 1895, när ÖP i juli berättar om att ett tiotal emigranter återvänt från Transwaal i Sydafrika till Munsala.

”Den styvaste av den har en växel på 5777 mark och han bör vara karl för 20 000 mark, som han förtjänat på fyra år.”

När utvandringen skjutit fart och resultaten började visa sig drogs fler och fler, främst ungdomen med. Det fenomen uppstod som vi kallar för Amerikafeber. Våra dagars yrkesutbildning ersattes vid sekelskiftet av en resa till Amerika – den skulle ge grund för ens fortsatta tillvaro.

Men bilden av Amerika var givetvis inte så odelat positiv som den här framstår. Vi har här försökt visa de förväntningar med vilka man reste ut. I ett senare avsnitt ska vi granska Amerikabilden närmare, både dess positiva och negativa sidor.

3 Varför fluktuationer?

Men emigrationens förlopp är inte jämnt och säkert, utan kurvan visar tvära kast. Hur ska man förklara dessa plötsliga variationer? Mot bakgrunden av vad som tidigare sagts förefaller det logiskt att först söka orsaker i fluktuationer i arbets- och förtjänstmöjligheter i mottagarlandet. Vad vet vi om dem?

Bättre och sämre tider växlade i Amerika. Presidentvalen ansågs betydelsefulla och avvaktades med intresse. Om en republikansk kandidat valdes väntade man goda tider, medan en seger för demokraterna betydde dåliga tider. 601) Men dessa förklaringar är också allt för generella för att kunna tillämpas lokalt. Visserligen blev republikanen Roosevelt vald år 1900 och emigrationen skjuter i höjden 1902 men han blev omvald 1904 vid en tidpunkt då utvandrarsiffrorna sjunker och ligger lågt.

Emigranterna lägger dock stor vikt vid presidentvalen. Så skriver t.ex. Wm Dahl i ett brev från Colorado i ÖP nr 5/ 5.2 1904 att han önskar att Roosevelt ska bli återvald vid höstens val.

”Nu är det stilla på arbetsfronten i väntan på presidentvalet. Om demokraternas kandidat vinner valet, blir det samma kris, som när de senast satt vid styret.”

20.1 1905 skriver A. Salin:

”Ännu råder här något tryckta tider, men man känner sig trygg för framtiden till följd av det republikanska partiets väldiga valseger i November 1904 då Roosevelt blev omvald.”

Emigrantbreven under 1880- och 1890-talen talar ofta om stor arbetslöshet och varnar folk för att emigrera. Men uppgifterna i emigrantbreven och tidningarna var ofta motsägande. Utvandringen från Nykarleby stad är i varje fall rätt liten och visar en sjunkande tendens under 1890-talet.

Tidigare har citerats tre brev som samstämmigt talar om goda tider i USA 1902–03. Då sker också den största utvandringen. Här kan alltså ett samband spåras.

Samma gäller förhållandena 1908 då emigrationen från Nykarleby hade sin lägsta omfattning efter 1896. Då skriver ÖP rätt patetiskt:

”Om så lyckligt vore att de nu i Amerika rådande hårda tiderna för all framtid skulle bringa vårt folk till förnuft, så att de unga starka armarna, vilka behövas här hemma, icke mera skulle slitas ut i främmande land, vore det väl.”

Stora bankkrascher i USA uppges vara största orsaken till rusningen hemåt. ÖP/ 4.1 1908.

Gustaf F Steffen skisserar konjunkturväxlingarna på följande sätt:

[Som synes var lågkonjunkturerna 2–3 år och högkonjunkturerna 5–7 år.]

Ett speciellt sug blir det, då högkonjunkturen i USA sammanfaller med lågkonjunktur i utvandringslandet eller andra påtryckningsorsaker. 611)

Uppsvingsperioden i USA 1898–1903 sammanfaller med den starka emigrationen från Nykarleby och likaså avmattningen efter 1904.

A-L Toivonen säger för sin del att ”industri och handelskonjunkturerna i hemlandet varken befrämjade eller motverkade emigrationen”, liksom att de flesta åren med maximal emigration inte kan sättas i samband med nödår. De kan dock ha varit en viktig faktor i utvandringens begynnelseskede. 621)

En bidragande orsak till den starka emigrationen i början av 1900-talet var det priskrig som då rasade på Atlanten. Medan biljettpriset 1890 rörde sig om 130–140 mark sjönk det till 79 mark 1903–04. 622) Därefter steg det för att före första världskriget nå upp till 270 mark.

I ÖP nr 2/ 10.1 1908 ingick även en varning från amerikanska myndigheter. Res inte till Amerika. Där finns redan 150 000 arbetslösa, som lever på bidrag från nödhjälpskassor.

Den amerikanska regeringen vidtog också motåtgärder för att hejda emigrationen. ÖP nr 25/ 18.7 1902:

”Till följd av petitioner från fackföreningar i hela USA har Förenta Staternas representanthus bifallit förslaget att genom examen av nykomna immigranter om möjligt hämma invandringen. Alla över 15 år, som ej kan läsa engelska eller något annat språk ska ej tillåtas landstiga i Förenta Staterna. Dock äger invandrarna, som bestått examen, rätt att sända fribiljetter till sina hustrur och barn under 18 år och till sina föräldrar över 50 år och dessa får landstiga, trots att de ej är läskunniga.”

Det är svårt att uttala sig om den effekt dylika bestämmelser kunde få på strömmen från Nykarleby. Det beror på hur strängt bestämmelserna tolkades i praktiken. Sjuka personer, personer med lyten och sådana som befarades falla staten till last skulle också utestängas från USA.

Det ekonomiska tillståndet i Amerika, goda tider och dåliga, kan alltså utgöra en god bakgrund när man ska förklara växlingarna i emigrantströmmen utom i ett fall – år 1899. Varför exploderade emigrationen 1899? Här ligger det frestande nära till hands att i överensstämmelse med Wilkinsons modell plocka fram en irreguljär händelse som förklaring. Den händelsen blir förstås det beryktade februarimanifestet och dess inverkan på folkstämningen. I pressen tolkades utvandringen som ett svar på förryskningsåtgärderna men när man läser de aktuella kommentarerna får man ibland den uppfattningen att utvandringen användes som ett vapen, ett påtryckningsmedel för att visa ryssarna: där ser ni!

Ett par exempel ska anföras, ÖP 2.6 1899. Ett brev från Munsala.

”Till Amerika styr man färden i stor skala. Bönder, bondsöner, döttrar, drängar och pigor – alla utan åtskillnad tycks här gripas av denna oro, ja t.o.m. ynglingar, vilka i år övervarit lottdragningarna och därmed erhållit förpliktelse till aktiv tjänstgöring, har skuddat stoftet av sina fötter för att i en friare världsdel föra en friare tillvaro än vad livet i våra kasärner kan bjuda på. Obekant är huru och på vad sätt desamma avlägsna sig.”

Den 29.7 saxar ÖP ur Nya Pressen:

”Skrämmande åderlåtning ... Finlands hjärteblod flyter bort. Så länge en fara för individens självbestämmanderätt föreligger kommer emigrationen att fortsatta.”

ÖP nr 2/ 13.1 1900, saxat ur Nya Pressen:

”16 000 personer lämnade senaste år landet, högsta talet hittills. Ingen svävar i okunnighet om varför de rest, emedan det t.o.m. lär förekomna prygelfall i den ryska militären. Men det lär bli flera emigranter, när den ryska regeringen gör allvar av sina hotelser att med våld ta de finska pojkarna i militärtjänst. Det är lätt att rymma, säger tidningen vidare. Skärgården är stor och bara en älv skiljer från Sverige,”

En kampanj mot den olagliga värnplikten igångsattes. 1902 var J.J. Huldén representant för Kagalen. Han reste omkring i Nykarlebynejden och talade och diskuterade med de uppbådade. 641)

blir motsvarande siffror för männen i åldern 23–23 år.


Vilka slutsatser ska man då dra av ovanstående både för år 1899 och värnpliktsstrejkens betydelse för utvandringen? Min uppfattning är att då ryska åtgärderna inte är någon primär eller avgörande orsak till emigrationen från Nykarleby, men att de däremot har haft betydelse för tidpunkten för emigrationen. Benägenheten för emigration fanns i samhället och den personligt-psykologiska påverkan som de ryska påbuden, tidningsskriverierna och ryktesspridningen utgjorde blev on kännbar skjutseffekt. Man det gäller att komna ihåg att män och kvinnor påverkades i samma utsträckning – emigrationskurvorna löper parallellt.

För de unga männens del är materialet för litet för att man ska kunna dra några mer vittgående slutsatser, men 1899 års händelser verkar att ha påverkat dem liksom åren 1901–02. Vi kan också formulera det så här: De politiska händelserna i Finland och de goda tiderna i Amerika ökade skillnaden mellan länderna. Den ökade skillnaden kombinerad med de låga biljettpriserna drog igång den starka emigrationen.

I Munsala uppgav 62 män som emigrationsorsak att de rest undan militären (Bobrikoffs tid). De utgör drygt 4 % av de manliga utvandrarna och 3 % av hela populationen. 651)

I det undersökningsmaterial som föreligger för Nykarleby finns 42 anteckningar on ”uteblivit från uppbåd (39), från lottning (2) och från värnplikt (1)”. De uteblivna utgör 13,8 % av alla män.

4 Amerikabilden

Under 1860–70-talen talade man i Finland om Amerika som ett land med frihet, jämlikhet och demokrati. De intellektuella spridde dessa tankar, som av gemene man uppfattades på ett mera konkret sätt. Detta innehåll i Amerikabilden banade väg för emigrationen och gjorde den till ett massfenomen. 661)

De utdrag ur tidningspressen som tidigare anförts har givetvis på sin tid bidragit till den bild av landet i väster som man skapade sig i Nykarlebynejden. De har dock mest berört de förväntningar man ställde på inkomstnivå och frihet. Men alla förväntningar kan inte uppfyllas och många förhoppningar slog slint. Viktigheten av att man i hemlandet borde kunna bilda sig en realistisk bild av förhållandena i Amerika insåg bl.a. Anders Svedberg, redaktör för Österbottniska Posten till 1889. [Sluttid korrigerad av förf. till jan. 1888.] I en ledare i april 1887 varnar han folk för att obetänksamt utvandra till USA. Motsägande uppgifter finns i emigrationsbreven och tidningarna. En del som lyckats höjer det nya landet till skyarna, medan andra tycker illa om landet eller tiger. I princip är han inte emot utvandringen, men nu när det är svårt att få arbete i USA, borde var och en här hemma betänka sig mera än en gång, innan han tar steget ut och reser. Han säger även åt emigranterna att enbart skriva hem och berätta sanningen, skildra varken för mörkt eller ljust. Man lockar dit landsmän för att gå nöd och brist, ja undergång till mötes. Svedberg hade god kontakt med emigranterna. Han brevväxlade med dem och bistod dem vid olika transaktioner.

I maj 1889 skriver märket J.L-a. Brev från Ironwood:

”Många gruvarbetare har varit utan arbete i vinter. Många blir bedragna i sina förväntningar och högst få ser dem förverkligade. Mången tror att vem som helst kan slå sig fram här men det är ett stort misstag. Lantbrukaren, grovarbetaren och hantverkaren ha ovillkorligen företräde framom andra. Grovarbetaren, som är villig att hugga i med vilket arbete som helst, kan alltid slå sig fram, medan den som icke från ungdomen är van vid grovarbete, icke gärna kan hålla ut därmed utan slutligen dukar under.”

I juni 1887 skriver samma märke att emigranterna får ta det tyngsta och sämst avlönade arbetat som står till buds.

I februari 1889 ingår i ÖP ett brev från Alexandra Gripenberg, Helsingfors:

”Man hör ofta berättas att den och den haft sån tur i Amerika, eller den och den har åter fått hundratals mark från sin man där borta. Man läser om höga arbetslöner och om arv som kommer fattigt folk till del, men endast sällan får vi höra om allt det elände den nöd och brist, sjukdom och hårt arbete som de flesta utvandrare ha att utstå i början och för vilket många duka under. De dö gömda och glömda på hospitalen. Ingen känd kan tala med dem. Eller de hamna i fängelser eller dårhus, ofta emedan de ej ha råd med att betala en försvarsadvokat eller ej känna till landets lagar eller ej kan engelska.”

Hon slutar med några råd:

År 1889 nås man vidare av underrättelser från USA som säger att skandinaverna i Illinois lämnar ett mindre antal förbrytare till straffanstalterna än vad deras antal förutsätter, men att förhållandet är det motsatta när det gäller vansinniga. ÖP skriver att erfarenheten visar att fall av sinnessjukdom också visat sig bland vara österbottniska utvandrare och Anders Svedberg kommenterar:

”Må därför envar som börjar tänka på utvandring väl överväga, om han skall uthärda vistelsen i ett främmande land under helt och hållet nya förhållanden, eller om hemlängtan icke snart skall draga honom tillbaka till det land som sett honom födas.”

I februari 1890 skriver A. Sundius från New York ett brev med följande ord att begrunda för ÖP:s läsare:

”Det är dåliga tider för kroppsarbetaren. Kampen för tillvaron är hård, särskilt för dem som i styrka och uthållighet står efter andra. De glimmande luftslott som fantasin utmålade Amerika därhemma uti har nog grusats för de flesta emigranter. Om Ni som ännu trampar fädernejorden ämnar resa utomlands, så slå bort inbillningen om att utan besvär skörda guld. Ta hellre på eder försakelsens, tålamodets och ansträngningarnas harnesk och missräkningen skall ej bli så stor.

Vi måste betänka att alla amerikanare har mera skolbildning än många emigranter som knappt kan läsa eller skriva och dessutom kan de språket. En liten trasig gatpojke kan skratta oss i ansiktet åt vår okunnighet, och där står vi som fallna från skyarna. Redan då börjar den skönaste förhoppningen att blekna. Lyckliga äro vi då om vi äga en arm av stål, en viljekraft av järn samt en god portion intelligens och självförtroende, då men ej annars kan vi ha något hopp om att med framgång kunna uppta kampen med de många tusenden, som kämpar med varandra för ernående av en hygglig tillvaro.”

Många brev berättar om olyckor med dödlig utgång: ras i gruvor, träd som krossat dem, tågolyckor, drunkningar och även några mord.

Hårt arbete – slit och släp för dollarn är kontentan i många brev.

Man många av dessa negativa intryck uppvägdes i sin tur av notiser som att en jeppobo hemsänt 10 000 mark från Alaska (7.7 1900) och att det fanns 20 000 guldsökare i Dawson på östra sidan Yukonfloden, där nejdens inkomster bestå av bara guld, som utskeppas årligen till ett värde av 25 milj. dollars ur den frusna jorden. (7.3 1902)

Den som var inställd på en lugnare livsföring kunde den 16.5 1902 läsa i ÖP i ett brev av Alfred Salin från Seattle:

”Förtjänsterna i mellanstaterna är lägre men det är lättare att få arbete än i västern. Vana vid skogsarbete ger lättare arbete liksom om man kan litet engelska.”

I staten Washington säger han att en del förtjänat mellan 10 000 och 50 000 dollar med jordbruk. I Minnesota finns mycket odlingsbar jord till salu och där klarar man sig utan engelska tillsammans med svenskar och norrmän. Han ger också adresser för köpare att uppsöka.

Den 20.6 återkommer han:

”De bästa utsikterna att ta sig fram i nya världen har tjänsteflickorna. De som är nykomna får bäst tjänst emedan de är nöjda med den lägsta lönen. Förutom mat och fritt logi har de minst 10 dollar i månaden de första två månaderna, sedan 12–15 dollar. Inom kort nå de 20 dollar/månad och sedan de lärt sig engelska och är kunniga erhåller de ofta 25, ja ända upp till 30 dollar per månad.”

Vi kan jämföra dessa siffror med ett annat meddelande samma år där det sägs att arbetslönen är 1 dollar och 50 cents per timme.

Emigrantbreven minskar i antal med åren. De har även en tydlig tendens att bli mer positiva och andas större optimism. För att få något slags resultat till stånd i den brokiga floran av emigrantbrev som publicerats i ÖP under årens lopp har jag tagit stickprov med 10 års mellanrum och försökt att placera breven i olika grupper. Det är givetvis inte ett alldeles klart förfarande, eftersom avvägningen är svår många gånger:
 

Detta är något om den bild av Amerika som förmedlats via ortstidningen. Varje emigrant har haft sin bild av landet sådan som den förmedlats till honom av släktingar eller bekanta. Många har rest till en särskild ort i USA där de i förväg visste en del om förhållandena. Kunskapen förmedlades genom brev eller återvändande emigranter. De berättelser som drogs man och man emellan har säkert haft stor betydelse. Att närmare få lära känna maskinerna, apparaterna, fortskaffningsmedlen, jätteträden, guldgruvorna etc. lockade säkert många.
(Inf. 2011-09-.)

VI   REAKTIONER PÅ UTVANDRINGEN

Myndigheternas uppmärksamhet fästes så småningom på emigrationsrörelsen. För att få on överblick av förhållandena uppmanades länens guvernörer att insända statistiskt material enligt vilket den officiella statistiken upprättades. Tidigare har också berörts det Reglemente för utvandrare, som utkom 1899 och där förhållandet mellan emigranten och hans agent bl.a. reglerades. Likaså har vi berört några av de åtgärder myndigheterna i USA vidtog för att begränsa invandringen och upprätthålla en viss kvalitet på invandrarna. Dessa beslut skulle också enligt senatsbeslut bringas till länsinnebyggarnas kännedom i Vasa och Uleåborgs län. 711)

På länsnivå oroade sig Vasa läns lantbrukssällskap för att jorden skulle bli öde och obebrukad i svenska Österbotten, där emigrationen var störst. 712)

Guvernören i Vasa län anmodade 1891 fattigvårdsstyrelserna i kommunerna att inkomma med förteckning över alla de personer som under året fallit kommunen till last, p.g.a. att deras försörjare emigrerat.

När länets guvernör W. Schauman på en inspektionsresa besökte Munsala, kritiserade han där den livliga emigrationen, som bl.a. tog sig sådana uttryck att vid uppbådet 1895 var 20 borta av 30 uppbådade. 713) Ett motsvarande tal för Nykarleby 1901 för landsförsamlingens del är att av 49 värnpliktiga fanns endast 15 hemma. 714) Mot en sådan åderlåtning vidtog myndigheterna åtgärder. 1904 meddelas bestraffningsåtgärder för dem som uteblivit 1903. 715) Bl.a. skulle de som var statligt eller kommunalt anställda avskedas, inga utrikespass ges ut på 5 år, deras vägran beaktas vid beviljandet av lån och understöd samt vid efterskänkning av böter, studenter relegeras, laglydiga placeras på lediga tjänster och de som uteblev 1904 förläggas i militärtjänst utom Finlands gränser.

På Svenska Folkpartiets partidag den 8–9 juni 1908 diskuterades det allmänt kring emigrationsfrågan, liksom vid ett allmänt möte i Närpes 1908. De synpunkter som framkom berörde dock mest lantbrukets situation och den förfinskning som hotade, när svenskarna övergav jorden. Jakob Tegengren var en av portalfigurerna och anförandena lades ofta på ideell grund även om de utmynnade i praktiska förslag för lantbrukets höjande. 721)

Diskussionerna ledde fram till bildandet av en förening, Finlands svenska emigrationsförening, vars konstituerande möte hölls i Vasa den 13 april 1909. Ett upprop hade tidigare utfärdats med en uppmaning till allmänheten att ansluta sig och där föreningens syften klargjordes:

”Att genom grundläggande av upplysningsbyråer, genom föredrag, tidningsartiklar, broschyrer m m bland folkets bredare lager sprida kunskap i fråga om emigrationens natur och följder samt genom att söka befrämja ett praktiskt reformarbete på det sociala och ekonomiska området, särskilt för den s.k. egnahemsrörelsen, bidraga till underlättande av utkomstmöjligheterna i hemlandet ...”

Målet var både att stoppa utvandrarströmmen och att få emigranterna att återvända. 722)

Uppropet publicerades i ÖP nr 10/ 12.3 1909. För att upprätthålla sambandet med emigranterna reste Johannes Klockars till USA för att få kontakter med föreningarna där. Han berättar i ÖP nr 44/ 15.11 1909 om sina erfarenheter av nykterhetsarbetet där, och säger bl.a. att Nykarlebybor i de flesta fall var nyktra och ordentliga samt verksamt tog del i nykterhetsarbetet. I Metropolitan drog man t.ex. krögare inför domstol, där de dömdes till böter för olaglig verksamhet. Klockars hade således mycket gott att säga om emigrantföreningarnas arbete. Där österbottningar bodde såg man trevliga bostäder med snygga människor.

Den negativa reaktionen på utvandringen pekade framförallt på farorna för jordbrukets del: hemmanen föll i öde och förfinskning hotade svenskspråkiga områden. De som såg positivare på emigrationen, t.ex. Anders Svedberg, pekade på dess roll som säkerhetsventil och de förtjänstmöjligheter den innebar. En sak som försvarar emigrationen är att de flesta återvänder hem.

”Att Närpes, Vörå, Oravais och Munsala nu kan uppvisa ett relativt välstånd är till stor del emigrantpengarnas förtjänst.” 731)

Då reaktionerna här ligger på ett så allmänt plan att de kan sägas täcka hela Österbotten ska vi inte längre uppehålla oss vid dem utan sammanfattar med Österbottniska Postens ord 31.7 1914:

”Erkännas bör, att ehuru emigrationen utgör en betydande åderlåtning, emigranterna dock genom sina hemsända pengar utöva ett betydande inflytande på utvecklingen av vårt ekonomiska liv.”
(Inf. 2011-10-01.)

VII   ÅTERINVANDRING

Många som emigrerade gjorde det endast för en kort tid, 1–5 år, och några av dem reste flera gånger beroende på förtjänstmöjligheterna i USA och Sydafrika t.ex. Men många stannade kvar i Amerika och det är dessa som bildar kärnan i emigrationen. Hur många Nykarlebybor stannade kvar i destinationslandet, blev verkliga emigranter? Hur många återvände hem, remigrerade?

Som kriterium på en emigrant kan vi välja en anteckning i Emigrantboken. Den som finns antecknad där vistades i främmande land år 1931 – och endast få av dem har som pensionerade sökt sig tillbaka till hemlandet. Till de siffror som ges bör dock sägas att olycksfall och drunkningar i några fall också kan utgöra orsak till frånvaron.

En genomgång av anteckningarna i Emigrantboken visar att 263 personer, 148 män och 115 kvinnor, emigrerat för att stanna i mottagarlandet. Deras andel av det totala antalet framgår av följande tabell:

Tabell [8b]

Kvinnorna har återinvandrat i mindre utsträckning än männen. 741) En förklaring till det är att de gifta kvinnorna emigrerat i ett skede när deras män ordnat en någorlunda tryggad tillvaro i mottagarlandet och återinvandringen blev därför mindre. För de män som inte lyckats etablera sig i så hög grad att familjen följde efter blev det då fråga om en arbetsresa med åtföljande återinvandring. Detta om de gifta.

För de unga flickornas del kan bidragande orsaker ha varit den goda äktenskapsmarknaden i Amerika samt de goda förtjänstmöjligheterna för tjänstefolk i USA, vilka vi tidigare kunnat konstatera och med vilka pigans roll i hemlandet tydligen inte kunde jämföras. Att av barnen under 16 år endast ett fåtal återvänt till hemlandet hör också till bilden.

I stora drag kan vi slå fast att omkring 50 % stannade i destinationsländerna bortom haven, medan lika många återinvandrade. Man kan dock utgå ifrån att de utvandrare som förblivit borta registrerats i större utsträckning i kyrkböckerna än de som återinvandrat efter korta vistelser utomlands. 751)

Rätt många företog flera resor – ibland till samma destinationsland, ibland till ett nytt. Vanligast är då att man prövat lyckan både i Sydafrika och i Amerika.

Tabell [8c]

VIII   FÖLJDVERKNINGAR

Befolkningsmängden i Nykarleby minskade givetvis p.g.a. utvandringen. Eftersom emigranterna inte betraktades som utflyttade ur församlingen och därför inte avfördes ur böckerna, minskade inte det officiella befolkningstalet i takt med emigrationen men nativiteten minskade liksom antalet vigslar. 771) På sikt ändrades därmed befolkningens struktur i negativ riktning.

År 1910 omfattade stadsförsamlingen enligt kommunionboken 1305 människor. Vilket skulle det reella befolkningstalet kunna vara, om man beaktar utvandringen? Undersökningen som ju dock inte omfattar all emigration före denna tidpunkt, visar att omkring 446 personer emigrerat. Detta tal är för högt eftersom samma personer reste flera gånger. Tidigare redovisade resultat visar att det är realistiskt att minska det med nästan 10 %, liksom att återinvandringen utgjorde närmare 50 %. Ett befolkningstal på ca 1090 skulle alltså i teorin klargöra overseaemigrationens andel i befolkningsminskningen. Denna siffra är dock något för hög eftersom återinvandringen är en företeelse som släpar efter och ger utslag senare. Nedgången p.g.a. emigration gav en befolkningssiffra som sannolikt skulle ha legat mellan 1000 och 1050 personer. Då har endast emigrationen beaktats. 781)

Trots den allmänna nedgången för handeln som tidigare omnämnts ifråga om förutsättningarna så tycks det ekonomiska livet ha fungerat rätt tillfredsställande inom de nya anspråkslösare ramarna. Hela fem banker hade kontor i staden. Emigranterna sände hem pengar eller återvände själva med en sparad slant. Av näringarna var det dock jordbruket som drog den största nyttan av emigrationen. 782) Man kan dock anta att stadens affärer dragit nytta av penningflödet, eftersom handelsyrket är så gott som orepresenterat bland emigranterna.

I Vasabladet kan man i juli 1895 läsa att emigranterna under första halvan av året till postanstalterna i Nykarleby, Munsala och Jeppo hemsänt en summa av ca 117.232 mark. Det mesta kom från Afrika, 47.920:96 mark. Från Amerika kom bl.a. enskilda växlar på 2000 mark. Dylika notiser har också tidigare anförts.

I Nykarleby socken ansåg man också att emigranterna utövade ett andligt inflytande – de var vakna, arbetade ideellt och verkade för reformer, ofta med drag av socialism. 791) Det är dock först efter 1910 son tecken på socialism börjar synas i amerikabreven, ett meddelande i ÖP 1914 säger att 800 finnar avskedats i Ironwood, Michigan p.g.a. socialistisk agitation. Detta medförde bl.a. att antisocialistiska föreningar bildades därborta.

Ärkebiskop Gustav Johansson ansåg vid sin visitation i Nykarleby den 7–9 september 1908, att emigrationen är en förbannelse för Österbotten framför allt till följd av den ogudaktighet och sedeslöshet, som många av de hemvändande emigranterna hämtar med sig till hemlandet. 792) Men när Kristliga folkhögskolan i Nykarleby tog form år 1920 kallades pastor Johannes Nyström, som då verkade som präst i Worcester, Mass. till skolans föreståndare, så man kan säga att en viss balans upprätthölls. Impulser ifråga om nykterhetsarbetet kom också från Amerika.

En speciell följd av emigrationen var den minsjuka eller Afrikasjuka som gruvarbetarna ådrog sig, främst då i Transval men också i Amerika. Det var en lungåkomma som efter en relativt kort tid medförde döden. Dr Runar Öhman har ägnat sjukdomen uppmärksamhet. 793) Hans undersökningsmaterial omfattade 190 afrikaemigranter, varav 70 % kom från Nykarlebynejden och Pedersöre. I medeltal hade de 2–3 års tjänstgöring i gruvorna bakom sig. Följderna för dem blev ödesdigra – år 1927 levde endast ett par tre tiotal av hela skaran. De flesta avled en kort tid efter hemkomsten. Det var främst maskinarbetare som drabbades, de som arbetat som timmermän i gruvorna klarade sig bättre. Stenlungan börjar som silikos och slutar som tuberkulos, säger Öhman. Då dödsorsaken uppges som tuberkulos kan man anta att minsjuka är grundorsak. De hygieniska missförhållandena i gruvorna utgjorde dock grogrund för en tuberkulos massinfektion.

Öhman omnämner också att dr Knape i Nykarleby hade en förteckning över ett femtiotal f.d. afrikautvandrare vilka enligt hans uppfattning led av lungåkommor förorsakade av gruvarbete. 801)

När Öhman sedan undersökte 57 f.d. amerikanska gruvarbetare fann han att inemot hälften led av minsjuka. Olikheterna berodde på att farlighetsgraden i gruvorna växlade, liksom på att emigranterna ofta bytte yrken. Colorados guldgruvor liksom gruvorna i Butte, Montana innehöll mycket skadligt gruvdamm. Han sammanfattar och säger, att sjukan uppmärksammats först under senare tid och att den med rätt stor sannolikhet förekommer bland våra utvandrare som arbetar i amerikanska metallgruvor i större utsträckning än man tidigare förmodat. 802)

De gruvarbetare som insjuknade efter hemkomsten sökte få ersättning av gruvbolagen i Johannesburg utan att lyckas. 803)

[Alfred Andersson dog i minsjuka.]

Följdverkningarna för samhället kan sammanfattas så här: Befolkningsstrukturen blev ogynnsam i och med att en stor del av det mest vitala elementet, ungdomen, utvandrade. Det ekonomiska livet stimulerades av de hemsända pengarna liksom utvecklingen påverkades av remigranternas idéer och impulser. Det ekonomiska resultatet för gruvarbetarnas del motverkades av den smygande sjukdom de ådragit sig i gruvorna.
(Inf. 2011-10-13..)

SAMMANFATTNING

Nykarleby var under det slutande 1800-talet och vid sekelskiftet en stad i stillastående. Den nya tiden symboliserad av järnvägens stambana, Uleåborgsbanan, drog förbi staden och utövandet av hävdvunna näringar försvårades p.g.a. hamnens uppgrundning. Till följd härav drabbades staden av en stark emigration. Under perioden 1880–1914 emigrerade ca 500 personer från Nykarleby till länder bortom haven.

Det var främst män som utvandrade. De utgjorde 61 % av emigranterna, kvinnorna 39 %. Utvandringen nådde sin högsta topp 1899 och sin största omfattning 1902–04. Den officiella statistikens emigrantsiffror för Nykarleby stad och Nykarleby landskommun är inte pålitliga – stora felaktigheter har kunnat påvisas för år 1903.

Hantverkare och sjömän är de yrkesgrupper som dominerat utvandringen följda av arbetare och drängar och pigor. Hantverkarna utgjorde nästan en fjärdedel eller 23,8 % av emigranterna, sjömännen 19,4 %, arbetarna 12,6 % och drängar och pigor 11,2 %

Bland männen dominerade hantverkarna med 25,4 % av utvandrarna, medan den största gruppen bland kvinnorna utgjordes av hantverkare och pigor, vardera med 21,4 %.

Åldersstrukturen visar att det var ungdomens emigration – åldersgruppen 17–20 år är mest representerad. Bland männen ryms ca 30 %, hos kvinnorna 28 % inom dessa gränser, migrationstoppen bland kvinnorna ligger vid 18 år för att sedan dala, medan ynglingarna har två toppar, vid 17 och 20 år, men man kan säga att emigrationen är rätt jämn mellan 17 och 21 år. Inom s.g.s. alla yrkesgrupper är gruppen söner och döttrar större till antalet än yrkesutövarna och deras hustrur.

Vad beträffar civilstånd är de ogiftas antal störst. 76,6 % av männen och 80,6 % av kvinnorna är ogifta. Det är helt i överensstämmelse med den låga emigrationsåldern.

De flesta ställde resan till USA eller Amerika, som det heter i anteckningarna. Efter boerkrigets slut reste också en del till Sydafrika for att där arbeta i gruvorna. I Amerika har en stor del av utvandrarna slagit sig ner i hamnstäderna på öst- och västkusten.

Den inkomstnivå man kunde uppnå i Nykarleby motsvarade inte den man förväntade sig i Amerika. Rörligheten, d.v.s. vanan att anpassa sig till arbetsmarknaden, fanns hos de grupper som kom att dominera utvandringen; hantverkare, sjömän, drängar, pigor och arbetare. Uppgifterna om arbets- och förtjänstmöjligheterna i Amerika åstadkom en formlig amerikafeber vid sekelskiftet. Andel i denna emigrationsvåg har också den ryska politiken gentemot Finland, även om dess roll inte är lika avgörande för emigrationsbeslutet som för tidpunkten för emigrationen.

Den sociala mobiliteten i det amerikanska samhället, där grovarbetaren upplevdes på ett annat sätt, liksom förutsättningarna för pigorna-döttrarna, vilka både på arbets- och äktenskapsmarknaden tycks ha varit helt annorlunda än hemma, verkade också lockande.

De ekonomiska konjunkturerna på bortaplan, priskriget på Atlanten och situationen hemmavid åstadkom fluktuationer i utvandringen.

Ynglingarnas frånvaro vid militäruppbåden väckte reaktioner från myndigheternas sida. Man fruktade också för jordbrukets framtid, när den bästa arbetskraften sökte sig bort. Men många återvände med amerikapengar på fickan och rustade upp hemgården eller sände hem pengar till de kvarvarande. På så sätt blev emigrationen både en säkerhetsventil för befolkningsöverskottet och ett sätt att skaffa sig en grundplåt, en ekonomisk start i livet. Idéer och redskap hämtade man också med sig. Givetvis lyckades inte alla emigranter uppnå det mål med vilket de rest iväg men Amerika upplevdes ändå som möjligheternas land även om det innebar hårt arbete.

Av emigranterna återvände 155 män eller 52,5 % och 81 kvinnor eller 41,4 %. Sammanlagt 236 remigranter eller 47,3 %. 30 emigranter företog två resor och 9 reste tre gånger. En person har antecknats för fyra resor.

För samhället medförde emigrationen en ogynnsam åldersstruktur – ungdomen utvandrade. Nativiteten sjönk och antalet ingångna äktenskap minskade. Amerikapengarna bidrog dock till ett relativt ekonomiskt välstånd för de hemmavarandes del. Hemvändande gruvarbetare drabbades dock av ett gissel som ofta ledde till döden – minsjukan, som de ådragit sig i gruvorna.
(Inf. 2011-10-23.)