– Hon var in i dag igen, fru Thulin, säger Einar en vecka senare när han efter dagens skopliggande i verkstaden sitter och äter vid köksbordet.

– Och vad sa du?

– Att hon kan dra ti helviti!

– Nå, int sa du väl riktigt så heller, anmärker Ella men ger honom samtidigt ett beundrande ögonkast.

– Jåå! Precis så sa jag, svarar han och sträcker rapande på sig innan han börjar stoppa pipan med torkade kessublad.

Tita och Penttu ser häpet på varandra över matbordet. De vet vad saken gäller. Fru Thulin vill skicka dem som krigsbarn till Sverige. I förrgår hade hon åter en gång kommit cyklande uppför backen och Tita som lekte på stenen vid grinden hade sprungit in och gömt sig under köksbordet.

Ella som stod och bykte vid vedbänken hade torkat händerna på förklädet och efter en artig nick dragit fram en köksstol.

Fru Thulin satte sig tungt pustande.

Hon beskärmade sig över värmen och pratade om torra potatisland och brunbrända gräsmattor medan hon knäppte upp lottamärket och några knappar i klänningslivet. Så tog hon fram en näsduk ur handväskan och tryckte den mot pannan och kinderna innan hon bad om ett glas vatten.

– Oj så vackra pelargonier fru Lundmark har. Och vilken fin hortensia, berömde hon mellan vattenklunkarna och log insmickrande mot Ella som svarade:

– Nåjo. Nog är di vackra.

Sedan blev det tyst. Tuttimuj hoppade upp i kökssoffan. Klockan på väggen tickade: Ticktack, ticktack. Fru Thulin torkade svetten ur pannan. Penttu som stod vid kommoden och skrubbade naglarna suckade.

Tita satt på helspänn under bordet och såg Ellas nakna fötter som rörde sig över golvet mot spisen.

Hon hörde spisluckan öppnas och stängas och fru Thulins röst när hon förklarade att socialnämnden nu enhälligt beslutat att de två yngsta barnen skall sändas till Sverige.

– Och ni förstår nog själv, fru Lundmark, att det är på grund av sociala och humanitära skäl som vi fattat ett sådant beslut.

– Barnen är ju faktiskt undernärda, fortsatte hon och såg iakttagande på Ella som lyfte ner byksån på golvet innan hon sjönk ihop på vedbänken.

Tita böjde sig kikande framåt och såg Ellas händer som strök och slätade över det våta förklädet tills de stillnade när hon ängsligt såg upp och svarade:

– Men när jag int vill skick iväg dem.

– Nej, det kan jag förstå, men ...

– Och jag har ju arbeit nu i somar, avbröt Penttu deras samtal och torkade händerna på en trasa medan han självhävdande sträckte på sig och tog ett steg mot fruThulin som sköt fram hakan och svarade:

– Jasså minsann! Och var då om man får fråga?

– Vid Stenlunds handelsträdgård.

– Och vad kan du göra där?

– Jag rensar ogräs. Och knippar morötter och blommor som di säljer på torget i Jakobstad.

– Och fru Stenlund är int snål med maten. Ungarna får äta så mycke di vill, inflikade Ella och fortsatte med en blick mot pojken:

– Visst Penttu?

– Jå. I dag åt vi till och med i kapp, Arne och jag! Vi fick nypärona med böckling, och tomater från växthusi.

– Och varenda dag får vi efterrätt! Rabarberkräm och olika bärisoppor, kaverade han vidare och såg stolt på fru Thulin när han manhaftigt korsade armarna över bröstet.

– Nåja ... Det är bra om du lär dej arbeta, nickade hon med ett småleende och såg uppskattande på tolvåringen som pöste upp sig framför henne.

– I så fall är det kanske bara flickan som behöver vård, fortsatte hon sedan fundersamt men blev avbruten av Ellas häftiga:

– Men jag kan int tänka mej nån av dem!

Tita drog sig hastigt bakåt. Hon bet sig naggande i handen och väntade bävande på fru Thulins svar. Men hon hörde ingenting. Alla ljud försvann i en oväntad våg av kramp och illamående och med blicken fladdrande över den fuktfläckiga tapeten under fönstret kände hon tungan svullna och lutade sig trött och yr mot väggen.

När hon kvicknade till hörde hon fru Thulin jollra med Tuttimuj ute på gården och när hon kröp fram och kikade ut genom fönstret såg hon Penttu hålla fram katten mot henne medan mamma borta vid blom bänken nära brunnen plockade ihop en floxbukett.

Hon strök bort slemmet kring munnen och medan hon lyssnade till fru Thulins kuttrande röst hatade hon Penttus om gjorde sig till med katten, mamma som småleende sträckte fram blombuketten, och Tuttimuj som lismande strök omkring velocipeden när fru Thulin hängde handväskan på styrstången.

Men så fort hon hörde skramlet av fru Thulins cykel som försvann nerför backen rusade hon ut på trappan och skrek:

– Jag far int till Sverige jag!

– Nå ... Nej, nej, hörde hon Ella svara när hon klängde sig fast kring hennes höfter och borrade in huvudet i det blöta förklädet på magen.

– Och int jag heller, sa Penttu trotsigt och sparkade iväg en sten som smällde till mot väggen.

Ella såg tyst på honom medan hon lyfte upp Tita i famnen. Så satte hon sig på trappan och lyssnade på flickan som stammande av gråt fortsatte:

– Elsa har sagt att i Sverige måst man ha numror på magan! ... Och ibland försöker di knack ut lungorna och hjärta med fingerknogan. Och så måst man klä av sig allting före sköterskorna suger blod ur armarna ... Och varenda dag måst man harkel och host, och ...

– Äta med kniv och gaffel! Och fara opp och ner i nå gallerburar genom husen, tillade Penttu förtrytsamt och sparkade åter till en sten innan han satte sig bredvid dem på trappan.

– Nå ... Nog äter folk här och med kniv och gaffel, försökte Ella dämpa hans ilska samtidigt som hon lugnande strök Tita över håret.

– Int vi! Och förresten Mam ... Minns du att tåget blev bombat då när Elsa for?

– Jo. Nog minns jag.

– Och Lempis oro och saknad den där tiden, fortsatte hon och såg frånvarande ut över tunet innan hon svängde på sig och sa:

– Men det ska du veta Penttu. Att oberoende av hur det här slutar, så är det int jag som vill skick bort er.

– Int för nånting i världen, tillade hon med en flämtning och slog armarna omkring Tita.

Penttu fick tårar i ögonen när han såg Ellas darrande läppar och tryckte sig tätare intill henne. Han smög sin hand in i Titas och efter en stunds fundersam tystnad såg han ivrigt övertalande på henne när han sa:

– Vi rymmer Tita! Om di kommer och tar oss ...

– Jaa! Ända till Kackuduntin, nickade hon instämmande och senare på kvällen hade de viskande i vedlidret diskuterat vad de skulle ta med sig vid rymningen som de trots Ellas protester trodde att de skulle bli tvungna till för att slippa Sverigeresan.

Men nu hade pappa definitivt satt stopp för fru Thulins och socialnämndens planer.

Dra ti helviti!

Så hade han sagt. Åt fru Thulin!

Och med ens är lättnaden som en sprickfärdig ballong mellan dem. Andlöst ser de på varandra över bordet och när Tita ser hur Penttu lyser upp som om någon plötsligt tänt en lampa i hans inre frustar hon till av ett hickrande skratt och upprepar med ett överlägset kast på huvudet:

– Dra ti helviti!

– Jå. Så sa jag, skrockar Einar bekräftande och suger belåtet grinande på kessupipan.

– Och låter småungarna svära vid matbordet, fräser Ella tillrättavisande innan hon reser sig för att ge plats åt Börje som i detsamma kommer in genom dörren.

– Vad småkläpparna sir glada ut i kväll, skrockar han när han sätter sig bredvid Tita för att hastigt sleva i sig det bruna blodbrödskoket som Ella öst upp på tallriken.

– Jå! För sidu nu är det säkert att vi int behöver fara till Sverige, svarar Penttu och skrapar tallriken noga innan han för den till diskbänken och efter en flaxande glad blick mot Tita försvinner ut genom dörren.

– Fast int är de nån här som sku sakna er, ropar Börje efter honom och ger Tita ett retfullt ögonkast som hon besvarar med en surmulen blick över skummjölksglaset.

– Jåå! Papp sku nog ha dryft han ... efter gulltipon sin, säger Einar och kisar leende på Tita över bordet.

Så blinkar han med ögonen och spelar med tungan kvickt pilande över de fuktiga läpparna. Hon fylls som vanligt av obehag och tittar besvärad och generad ner i röran på tallriken.

Hon har förträngt minnet av nätterna när hon måste sova med honom i kökssoffan innan hon fick en egen säng av Hiltunenskan, men varje cell i hennes kropp förnekar hans kärlek.

Hon undviker all kroppskontakt med honom och avskyr när hon ändå ibland måste sitta i hans famn medan han kramar och pussar och jollrar om gullfågeln. Och medan hon stel och styv av äckel stirrar ner i tallriken vet hon att han förväntar sig någon form av tacksamhet för att han avstyrt fru Thulins planer om Sverige.

Håglöst rör hon skeden mellan de bruna brödklimparna på tallriken medan tankarna svirrar omkring mellan hans händer och den sura lukten ur hans mun.

– Ät nu Tita. Maten kallnar, klipper Ella av hennes tankegångar och så öser hon hastigt in de sista resterna av maten och för tallriken åt Ella som står och diskar vid diskbänken.

Bakom sig hör hon fraset av hans overall när han reser sig från stolen. Hon tvekar en sekund, men så rycker hon till och pilar blixtsnabbt ut genom dörren.

Hon möter Affi i farstun och knuffar undan honom när hon rusar förbi. Hon hoppar ner från trappan och springer över gatan in i skogen där hon gömmer sig bakom storstenen.

Hon kikar försiktigt fram bakom stenen och när hon ser att ingen följt efter henne kryper hon fram till den hemliga gropen mellan två tallar.

Mitt i gropen som är övertäckt med barr och ris från träden har hon stuckit ner en träpinne som hon fattar med båda händerna och drar upp ur det svarta hålet sedan hon först krafsat undan skräpet.

Så börjar hon häftigt hacka med pinnen i myllan mellan trädrötterna.

Hon hackar och hackar och räknar enligt ritualen till tio flere gånger före hon pustande av ansträngning slutar. Då spottar hon tre gånger mitt i gropen och stöter sedan ner träpinnen i spottet medan hon besvärjande mumlar:

– Råison, Kåison. Råison, Kåison.

Varför hon gör så reflekterar hon aldrig över, men gör det vid behov lika självklart som när hon tömmer magen eller dricker vatten då hon törstar.

Efteråt klappar hon till jorden kring pinnen och täcker noggrant över gropen. Så borstar hon bort myllan från fingrarna och kliver upp på storstenen där Lasse en gång för länge sedan lärde henne att se sig omkring med kråkögon.

Och nu när hon står där och ser hur Almas sommarbässe betande går längs Villssons staket medan Pingd-Pii som varit och hjälpt Strömmen med höbärgningen halvsovande dinglar med benen bakpå långflaken och just när Jepo-Joel kommer skramlande från Rösslon på velocipeden med Lillkvistringar gjorda av hopfogade små träklossar hör hon den nyinflyttade kvinnan vid Långraden ropa:

– Leeeilaaa!

Hon hoppar genast ner från stenen och skyndar sig nerför backen. Hon stannar vid Långradens grind och ser Inka som spanande i dörröppningen står och ropar och ropar.

– Oletko nähnyt Leilaa, frågar hon när hon får syn på Tita.

– Nee, svarar Tita och skakar nekande på huvudet.

I detsamma ser hon hur Leila kommer springande nerför berget vid Svenssons och fortsätter:

– Jå! Tulee ... Där, pekar hon och ler mot Inka som ler tillbaka.

– Mitä nyt, flämtar Leila som med Solveig och Spilivink i släptåg kommer inrusande på gården.

– Syömään, svarar Inka med ett uppmanande kast på huvudet och försvinner in i huset.

Leila och de andra ungarna följer efter henne in i den stora farstukvisten men när Leila öppnar dörren till lägenheten de hyr efter Virolainens blir de andra stående utanför. För även om de inte förstår allt Inka säger på sin snabbt flytande finska har de ändå fattat att hon inte vill ha en massa ungar drällande omkring sig bland flyttlådorna.

De sätter sig på bänken under farstufönstret och efter en stund kommer Leilas storasyster ut med ett vattenämbar i handen. Utan ett ord går hon förbi dem medan de stumt och nyfiket glor efter henne.

– Vad heter hon, viskar Spilivink när hon försvunnit genom grinden.

– Virpi.

– Och pojken då?

– Kari, viskar Tita och känner sig viktig eftersom hon vet en hel del om den nyinflyttade familjen.

För det var hon som först av alla på Vallbacken såg dem på Kovjoki järnvägsstation. Och när flytdasset kom råkade hon vara på plats och höll upp dörren för Inka och mannen som bar in deras saker. Därmed anser hon sig ha rätt att nu och då knacka på hos Inka och fråga efter Leila.

Tre gånger har hon blivit insläppt och fått leka med Leila i kammaren. Leila kan ingen svenska och Tita bara kyllä och ei och tule tänne på finska men med gester och minspel har de ändå förstått varandra och därför vet hon vad de heter och att de kommer från Kausala.

Deras pappa har stupat i kriget och på birongen i köket har Inka en radio och en blåbrun kristallvas. Över hetekasängen i köket hänger tre inramade tavlor och under bordet i kammaren har de en packe Nyyrikki och några finska veckotidningar där det finns svartvita bilder av Ansa Ikonen, Henry Thed och Georg Malmsten med sina barn.

Leila och hon brukar leka att de är Ole och Ragni och då sitter de alltid på varsin sida om pappa Malmsten som lutad mot den utdragbara soffan i kammaren håller armarna omkring dem medan de skrattande poserar för fotografen som knäpper bild efter bild av dem.

Men det har Tita inte berättat för någon eftersom det är hemligt liksom den doftande puderdosan och läppstiftet som Inka gömt i ett träskrin på kammarbordet.

Mitt i allt slås dörren till Koskenniemis upp på vid gavel. Aila stannar överraskad på tröskeln och ger dem ett undrande ögonkast medan hon dröjande drar igen dörren efter sig och frågar:

– Väntar ni på Kari och Leila?

– Hm, nickar Solveig bekräftande och Aila får ett snävt drag över munnen när hon rättar till kjollinningen innan hon med en knyck på nacken utbrister:

– Ni sku int idas leka med dom där som har Mannerheim på väggen!

– Och vem vet vad det är för skorv Kari, börjar hon insinuerande, men tystnar när Virpi i detsamma viker in genom grinden med det fyllda vattenämbaret.

Aila vänder demonstrativt ryggen till och Virpi går åter tyst och stelt förbi dem genom farstun. När hon öppnar deras dörr hörs några takter ur en polka och då stirrar Aila uppbragt på Tita och fräser:

– Hör nu hur di spelar radio!

Tita glor oförstående tillbaka och en stund senare när Leila kommer ut och Spilivink och de andra som väntat på henne drar iväg mot Svenssons står Elsa och Aila och kastar boll mot liderväggen.

– Kråkhackorna, ropar Aila efter dem.

– Kråkhackon sjölv, svarar Spilivink och sträcker upp en knuten näve medan Elsa som fortfarande är sur för att de övergett planerna på ett liv som cirkusartister räcker ut tungan när Solveig vänder sig om.

– Sundellas Lill-fink!

– Koskenniemis gapatrast!

– Kyss röven!

Solveig och Tita fnittrar av spänningen och när de småspringande når fram till Svenssons uthus vänder sig Leila hickrande om och kraxar övermodigt mot de två flickorna:

– Nussi-Pussit!

Varken Elsa eller Aila hör henne men Tita blir intresserad av det nya skällsordet och frågar nyfiket:

– Vad betyder det?

Leila rynkar först oförstående ihop ögonbrynen men när Tita upprepat frågan formar hon snabbt tummen och pekfingret på vänstra handen till en ring och pickar kvickt hackande med den andra handens långfinger i hålet.

– Voj Jissuskrais, flämtar Spilivink och snurrar vingligt runt på stället.

Solveig drar häpet upp axlarna och slår samtidigt händerna över munnen. Leila inregistrerar deras förtjusning och så brister alla ut i ett hiande skratt.

Efteråt härmar Tita Leilas gest och en stund senare står de alla fyra och pickar och visar tecknet mot Långraden medan de retsamt kacklande ropar:

– Nussi-Pussit! Nussi-Pussit!

Men då har Aila och Elsa redan börjat leka En vink med Penttu och några andra pojkar och bryr sig inte om småungarna som står och grinar upp sig på berget.

Tita har glömt bort det avvärjda Sverigehotet. Men när hon hör Penttus ivriga röst bland de andra går det som ett varmt il genom henne. Och när hon två timmar senare travar hemåt kommer hon åter ihåg det och stannar mitt på gatan.

Hon vänder sig om och ser ut över backen och medan hon iakttar Solveig som fortfarande leker med kottkorna på berget, Spilivink som retar hunden och Dagmar som med barnvagnen hon fått låna av Sundells Mari kommer utskuffande genom grinden känner hon med ens att hon aldrig skulle klara av att lämna Vallbacken.

För här är allt så tryggt och välbekant. Hon känner igen varje grop och varje tuva på marken. Hon vet hur folk äter och var kvinnorna lägger nyckeln när de far till butiken.

När som helst kan hon kipsa in till Alma eller Ida och ibland på söndagarna får hon sitta i Änttis finsoffa och se på New York och Washingtonbilderna i fotografialbumet.

Hon hittar ensam ner till busshållplatsen där soldaterna stiger av när de kommer hem på permission och vet var mamma gömmer knivarna när pappa börjar supa.

Hon älskar Hannes som lät henne följa med till Kovjoki och tycker om Pingel-Fii som långsamt och tydligt brukar läsa spännande historier för henne ur tidningstapeterna på väggen.

Hon har sett Affis minspel när han skvallrat om Kalle och Valle och börjat förstå att det är lika spännande med deras fördragna jalusigardiner som med Börjes nakobilder under skräplådan i vedlidret.

Hon har hört Haapasalos Kustaa mässande läsa ur Bibeln och tror sig veta var Koskenniemis Ville gömmer den förbjudna traktaten och Stalin-bilden som tidigare fanns fastnitad med ett ritstift ovanför köksbordet.

Hon var med en gång när poliserna gormade om en partibok i Koskenniemis kammare sedan de först tömt birongen och de tre papplådorna under Helmis och Villes säng. Och strax innan Hemi körde ut henne och de andra ungarna såg hon Villes min när en av poliserna höjde batongen.

Men hon begriper ändå inte spänningen som uppstått i Långradens farstu sedan Inka kom och medan hon med blicken följer Dagmar uppför backen mot Alholms drar hon sig fundersamt i läppen tills hon plötsligt stampar till i marken och fräser:

– Mannerheim! Vad sku det göra?

– Satans bäss, skriker hon i nästa ögonblick när hon får en knuff i baken och huvudstupa ramlar på knä i gruset.

– Har du int nå folkvett alls, ryter hon strax efter när hon stirrande på Almas bässe reser sig och borstar bort gruset från knäna.

– Bäää ...

– Bäää, härmar hon ilsket och ser inte Äntti som i det öppna kammarfönstret står och ler åt skådespelet. Men när hon får syn på Dagmars förnäma Folkförsörjningsfröken som med en bärkorg på armen kommer uttrippande från skogen rodnar hon och skyndar sig med bortvänd blick hemåt.

Hon stannar vid grindstolpen och lurar nyfiket efter damen som stannar och pratar med Spilivink och hunden som hon nojsande klappar om innan hon fortsätter längs gatan. Spilivink som upptäckt Tita härmar spektaklande kvinnans knyckande gång och klappar sig sedan två gånger i baken innan han och hunden tumlande om varandra försvinner genom Sundells grind.

Hon kluckar belåtet över hans apande men när hon slutligen viker in på gården och ser Einar som tillsammans med Hannes och Ella sitter och pratar på trappan kommer hon ihåg sin tacksamhetsskuld och sätter sig surmulet pliktskyldigt i hans famn.

[Annorlunda emigrant av Dick.]
(Inf. 2012-05-12.)

KANSALAISET! MINULLA ON TÄNÄÄN KUNNIA JA ILO ILMOITTAA ...

– Tytöt! Hiljaa!

Leila och Tita rycker till vid Inkas rop från köket. De hör på tonfallet att det är något speciellt och tystnar genast. Leilas ögon blir klotrunda innan hon kastar Unto och Sinikka Sointu på det grå fältet mellan ränderna i trasmattan som föreställer salongen hos musikerfamiljen Sointu i Musta-Pekkakorten. Så reser hon sig och skyndar ut i köket där hon ängsligt ropar:

– Mitä nyt Äiti?

– Hiljaa!

Tita stirrar uppskrämd på Sirpa Miekka (luutnantin tytär) och Kullervo Teräs (tehtailijan poika) som just skulle susa iväg mot Vasa i Kullervos röda bil innan hon lägger dem bredvid Rouva Sointu i salongen och försiktigt tassande följer efter Leila till köket där landets tillfälliga statsminister Ernst von Borns allvarstyngda röst mässande dånar ur Inkas radio på birongen under fönstret:

KANSALAISET! OLEMME UHRANNEET ...

Hon förstår att han talar om kriget och ställer sig tyst bredvid Leila medan orden Sopimus, Allekirjoittaneet, Petsamo och Porkkala studsar mellan väggarna i rummet.

Hon bleknar av den ödesmättade mansrösten och får tårar i ögonen av skräck för att det hänt Lasse något.

Hon vill fråga om fronten och soldaterna men Inka har hyttat med pekfingret över läpparna och står så underligt stel framför radion.

Och Kari som sitter på hetekan under oljemålningen av Inkas barndomshem i Karelen glor gapande på Virpi som med en strumpa över ena handen och en stoppnål i den andra sitter vid bordet och lyssnar lika intensivt som Inka.

Tita vågar knappt andas.

Hon sneglar på Leila som trycker sig in mot Inkas mage och sedan igen på Kari som petar loss en skorv kring munnen. Och just när blodet tränger fram under sårskorpan hör hon:

MEDBORGARE!!! JAG HAR I DAG ÄRAN OCH GLÄDJEN ATT TALA OM ATT VAPENSTILLESTÅNDSFÖRDRAGET I GÅR KVÄLL UNDERTECKNADES I MOSKVA AV …

Så tystnar den gravallvarliga rösten när Inka knäpper av den svenskspråkiga utsändningen samtidigt som hon med ett ljust leende vänder sig mot Virpi och säger:

– No niin. Nyt tulee rauha!

– Mennäänkö kotiin sitten?

Inka knuffar undan Leila och går utan ett ord fram till spisen där hon slänger in ett vedträ innan hon med snabba handrörelser börjar röra om löksoppan i den rödgula emaljkastrullen.

Virpi böjer sig tyst och stilla ner över strumpan, Kari trycker fingrarna mot den blödande läppen och Tita som harförstått att Virpi frågat något om deras hemresa men inte fattar vem som skall komma tar ett steg mot Inka och frågar:

– Vem ska komma?

– Hä?

– Kuka ... tulee?

– Rauha!

Tita känner ingen som heter Rauha och ser oförstående från Inka till Leila som efter ett bligande blygt ögonkast mot Virpi förklarar på svenska:

– Vred ...

– Va?

– Vred!

– Ska det bli fred?

Leila nickar bekräftande och när Inka ser Titas överraskade minspel förstärker hon Leilas nickning med orden:

– Jaa! Nyt tulee rauha!

– Riktigt säkert?

– Kyllä!

– Då måst jag hem! Tvärt!

Virpi ser förvånat upp. Leila flinar mot Kari och när Tita rusar ut genom dörren hör hon Inkas småskrockande röst:

– Kylläpä tytölle tuli kiire.

När hon kommer ut på gårdsplanen vid Långraden ser hon i förbifarten Lempi med ett lingonämbar och Elsa och Sigge som på gatan utanför Sundells vevar hopprepet åt Spilivink som studsar upp och ner under repet. Hon bromsar upp farten och skriker:

– Det ska bli fred nu!

– Trettiåtta, trettinie, och förtti, räknar Elsa demonstrativt och höjer rösten vartefter hon räknar.

– Förttiett, förttitvå, apar Sigge efter Elsas högljudda räknande och Spilivink hoppar oberört vidare.

– Di sa det just i Inkas radio, försöker hon gallskrikande överrösta dem men märker att de inte bryr sig och springer därför hastigt vidare uppför backen.

Flåsande av ansträngning får hon syn på Äntti som med en svart pomparock över axlarna och den långa Amerikakjolen hopsamlad kring knäna står och hackar upp frostbitna kålrötter i trädgårdslandet.

– Äntti, ropar hon och stannar.

– Äntti! Äntti, upprepar hon och rycker och knycker i grinden som är fastsurrad med ett grått strumpeband och när Äntti äntligen ser upp vinkar hon glatt gapande:

– Det ska bli fred nu!

– Ja, jag vet ...

Äntti vrider av blasten på en kålrot som hon med en likgiltig gest slänger i ämbaret. Så böjer hon sig åter tyst över hackan och fortsätter arbetet.

Men Tita som ofta hört henne berätta om doftande kryddkakor Over there och muffins och munkar som drypande av fett och socker smälte på tungan före kriget sparkar uppmuntrande till i grinden och fortsätter gällt ropande:

– Så får du väl börja baka igen, Äntti!

Sedan fortsätter hon småspringande hemåt och medan hon springer fylls hon av en allt starkare lyckokänsla.

Hon minns inte längre tiden före kriget men hon har sett kvinnornas minspel när de talat om åren före ransoneringskorten och licenserna.

Hon har hört syskonen prata om chokladkräm, risgrynsgröt och köttsoppa. Hon har sett Börjes blick när han svurit över dansförbudet och Anna-Lisas slutna ansikte när hon om vinterkvällarna dragit ner mörkläggningsgardinerna.

Hon har skrämts av den brölande alarmsigalen från kraftverket och sett Doris händer när hon sprättat upp mjölsäckar som hon efteråt fogat ihop till två dynvar.

Hon har berövats tryggheten i Lasses närhet. Och minns med ens den fräna lukten i hans famn på fredagskvällarna när han efter dagens arbete på Mecklers resårfabrik satt och läste Klockarposten vid köksbordet medan hon njöt av värmen och det stillsamma prasslet från tidningen.

Hon ler vid minnet och måste plötsligt stanna och njuta av känslan. Hon vänder sig om och medan hon kippande efter andan bländas av det fallande septemberljuset springer hon åter andlös av längtan mot honom.

Träffad av en solreflex från Svenssons kammarfönster möter hon för ett ögonblick den tomma juliblicken och hör tvärs genom tidningsprasslet det tunga klampet av hans stövlar när de tillsammans gick uppför backen.

Gruset skriker som då under stegen.

Hennes hand känns åter brännhet kring hans finger. Någon ropar om och om igen hans namn och ekot svarar ifrån varje dörr och varje fönsterruta utmed gatan. Hela backen ropar.

Tills han hör. Tills han äntligen hör! Och får liv i blicken medan Doris babblar och pratar, när Ida sträcker fram papyrosslådan och när Gunnar flinande pratar om Vörå-Lisas heimkoka och Maj-Lis som är så nätt nu sedan hon löst upp den strama pingstvänsknuten på huvudet.

KANSALAISET! MINULLA ON TÄNÄÄN KUNNIA JA ILO ...

Snålöra, hade han sagt med rösten fylld av ömhet.

Hon hickrar till vid minnet och i nästa sekund greppar han henne om livet och lyfter henne högt upp mot himlen på Kovjoki järnvägsstation. Hon fylls åter till brädden av den hisnande känslan och breder omedvetet ut sina armar som fågelvingar i vinden.

Jag kommer hem när det blir fred, hade han viskat i hennes öra innan han försvann i folkvimlet och blev en vinkande hand bland alla de andra i tågfönstret.

MEDBORGARE! JAG HAR I DAG ÄRAN ATT TALA OM ...

Fred! Äntligen fred!

Med utbredda armar snurrar hon yr och vimmelkantig omkring några varv innan hon fortsätter den avbrutna språngmarschen. Med flaxande armar hoppar hon över koråpor och fårpräpplor på gatan. Med kroppen sprickfärdig av nyheten seglar hon genom grinden, över granriset och trappan, och skriker redan i farstun:

– Mamma! Mamma! Det är fred nu.

Men Ella som hopsjunken sitter och skalar potatis på vedbänken ser inte upp när Tita andfådd stannar framför henne och upprepar:

– Hör du ... Det är fred nu!

– Jaja. Vapenstillestånd. Ingeborg var just in och berätta att Johannes hört på radion att ...

– Och nu sa di det just i Inkas radio! På finska. Så då är! det säkert sant!

– Säkert.

– Ska nu Ida och Alma veta om det nå?

– Si nu hur du gör!

Och hon ser hur hon i ivern skuffat till tvättfatet med potatis i Ellas famn. Hon plockar kvickt upp knölarna som flugit ut över golvet och när hon slänger dem tillbaka ser hon uppskärrad på Ella och upprepar frågan:

– Tror du di vet om det?

– Nog vet di ... Gå efter lite ved du nu.

– Ved?

Hon gapar av förvåning. Här hade hon kommit ilande med bud om fred och så sitter mamma bara där och skalar och skalar och marrar om veden och rynkar ihop ögonbrynen när hon på nytt kommenderar:

– Skynd på nu! Så int elden slocknar.

Hon stirrar misstroget på Ella. Så länge hon minns har hon hört henne be och längta efter ett slut på kriget och nu ser hon inte ens glad ut.

Förbryllad ser hon ner på Ellas böjda huvud, de uppblötta skrynkliga fingrarna och potatisskalen som ett efter ett ploppar ner i fatet.

– Men mamma, börjar hon undrande och tystnar för en stund när hon möter Ellas blick.

– Gråter du?

Puukkokniven faller skramlande ner bland potatisskalen. Ella sjunker ihop över tvättfatet och börjar snörvlande av återhållen gråt förklara:

– Nå si du ... Jag tänker på Armas, morbror din ... Med tri små ungar och Aili sjuk och ... Voj, gode Gud ... Vart ska di ta vägen?

– Mamma!

– Jo sidu hda Porkala ska tömmas ... Och ...

– Di kan väl komma hit?

– Och vem vet om jag nånsin mer får si mamma mins grav i Kyrkslätt ... Och syrenbuskan där, snyftar Ella som inte hört Titas inpass, och fortsätter sedan harmset:

– Femti år! ... Och ... Nej, gode Gud!

– Mamma, viskar Tita vädjande och klappar Ella försiktigt på axeln. Så sätter hon sig på huk framför henne och påminner henne om Lasse:

– Han kommer ju hem han nu!

Men Ella varken ser eller hör. Med skakande händer placerar hon fatet på golvet och lipar samtidigt högljutt klagande:

– Och vitsippsbacken utanför Gestrins ...

Tita har aldrig sett henne gråta så öppet och översiggivet förut och glor förfärad på den hopsjunkna gestalten.

Hon känner hur stugan rämnar medan hon lyssnar till den främmande, gällt klagande rösten. Hon står som fastnaglad och biter sig i handen. Hon börjar andas stötvis och gömmer ansiktet i händerna när hon hör:

– Och Armas ... Som om int det sku räcka till med Ailis nerver och ... Och tri små ungar!

Tita snyftar till också hon och rusar sedan blint ut genom dörren. Instinktivt springer hon över gården mot Lunds och när hon ser Alma som står och hänger upp våta kläder på torklinan mellan björken och stugknuten skyndar hon fram till henne och säger:

– Alma! Mamma bara gråter och gråter ...

Alma svänger på sig och bleknar när hon ser Titas uppskrämda ansiktsuttryck.

– Vad i herrans namn, utbrister hon och slänger ifrån sig ett lakan innan hon störtar iväg mot Lundmarks.

Tita brister i gråt och följer hulkande efter henne. Med hängande armar vinglar hon förbi brunnen, blomrabatten och äppelträdet. Med dreglande mun sätter hon sig på trappan och ylar översiggivet.

Äntti som går med sitt kålrotsämbar mot verandan stannar upp och lyssnar. August som står och slipar knivar utanför Söderbergs vedlider sträcker undrande på halsen.

Hon ser dem som suddiga skuggor och tjuter hjärtskärande. Hon reser sig och ylar som en hund mot himlen.

Hon snorar och dreglar och gråter av besvikelse. För så länge hon minns har hon hört folk prata och drömma om freden.

Bara det blir fred, hade de sagt och sett på varandra på ett sådant sätt att hon förstod att då skulle hela världen med ens förvandlas.

Lasse och de andra pojkarna skulle genast komma hem från fronten och hon skulle bli fet och trind och få lockigt hår som Hagaprinsessorna.

Mamma skulle hux flux ha hela tänder och Alma slänga de runda glasögonen där ulltråden nätt och jämnt håller ihop skalmarna i vinkeln ovanför ögat.

Femton vita höns skulle komma flaxande och landa på Söderbergs gårdsplan. Ida skulle hickrande fånga in dem och snubblande av iver fylla det tomma hönshuset.

Pappa skulle rusa iväg och köpa siknät och roddbåt och splitternya velocipedringar och Hannes sucka av lättnad över att slippa det äckliga blodet på lastbilsflaket om kvällarna.

Alla hus på backen skulle plötsligt ha blänkande granna plåttak och Jepo-Joels skorsten mitt i allt stå hög och rak mot himlen. Husväggarna skulle lysa i klara färger och Pingel-Fiis kammare av röda rosenslingor.

Spruckna fönsterrutor skulle bytas ut mot hela och allt som är snett och vint och lutande skulle med ens bli så märkvärdigt rakt och fint och vackert.

Själv skulle hon varje kväll sitta i Lasses famn och äta chokladkräm och himlamat med sylt och grädde.

Allt skulle bli så ljust och glatt och annorlunda. Freden skulle komma med en glädje så stor och gränslös att hjärtat nästan skulle brista.

Och nu är allting bara värre än vanligt.

Mammas gråt skär genom märg och ben. Äntti som står på verandan hytter med näven och August ropar:

– Va fan skriker du för?

Tillplattad av ilskan i hans röst sjunker hon ner på trappan och sedan hon suddande gnidit sig över ansiktet blänger hon trotsigt på honom och snörvlar:

– Jävla Ljuga-Jutt!

Så huttrar hon till och förstår att det ännu är långt till himlamat och gräddskum. För trappan är lika sned som förr och taket på Långradens uthustak lika trasigt som före KANSALAISET! i Inkas radio.

Det gröna septembergräset på Lunds gårdsplan sticker i ögonen och Ida går som vanligt tungt vaggande från fähuset till brunnen där hon sänker ner en mjölkhink i det iskalla vattnet.

Från Vidmans skorsten stiger en tunn rökslinga mot skyn och utanför Sundells har de andra ungarna som förr om kvällarna börjat leka Kalika, Kalika, gubbin är heim.

Hon suckar uppgivet och torkar de sista tårarna med kjolfållen innan hon snor ihop den till en hård sträng medan hon lyssnar på August som vevar och vevar.

Det visslande ljudet när han lägger kniven mot slipstenen ilar till med jämna mellanrum och varje il skär sönder något obestämt i kvällen.

Men Ellas suckande gråt har upphört. Och när hon smyger sig in i farstun ser hon Alma som sitter på kökssoffan och lyssnar på Ella som medan hon skär potatisen till fisksoppan i små bitar berättar om Aili och Armas och stugan som de just fått tapetserad. Och Alma som har en moster i Solberga nickar och förstår och berättar i sin tur om Hulda som också hon måste flytta.

– Men hon är nu så gamat hon att ... funderar hon och tittar eftertänksamt ut genom fönstret när hon fortsätter:

– Fast vem vet ... Kanske det är svårare att lämna hus och hem när man är gamal.

– Ja int vet man ... Voj, voj, int var det ju så här vi tänkte oss freden int.

– Nej, herrejestas ändå ... Men tack och lov hör du att åtminstone slaktandet vid fronten är slut.

– Ja säg det! Och att våra pojkar lever!

– Jaa.

– Men ändå ... Nog sku jag bra gärna vila si den där syrenbuskan som pappa planterat på mammas grav, hulkar Ella till efter en stund och sätter sig på vedbänken där hon besvärad harklar sig och fortsätter:

– Det är ju barnsligt förstås, men ...

– Nå nej! Vem sku nu int vila si mamma sills grav?

– Fast int sku du ju ändå ha råd att res dit nu int, fortsätter Alma sedan tillrättavisande och Ella suckar:

– Nå nej men ... Det väl för att vi mister Porkala nu som jag kommer ihåg allting ... Voj voj vad jag är opp och ner idag!

Tita hör att hon återfått det vanliga tonfallet och pilar kvickt ut ur farstun när Alma reser sig. Hon gömmer sig bakom stugknuten och när Alma småsjungande fortsätter sitt avbrutna arbete kommer hon med ens ihåg Paluris munspel och går till lidret där hon gömt det i en rostig plåtask.
(Inf. 2012-05-18)

Med sorg tillkännagives att vår älskade
son och broder

SIGURD JOHANNES HOLM

blev kvar på slagfältet den 23.6. 1944

Johannes och Ingeborg
Hjördis
Gunborg och Sven
Henrik
Margaretha
Lisa i Sverige

Varför skola människor strida.
Varför skall det gjutas blod.
Varför skall så många lida.
Blott för någras övermod.

Tack för allt Sigurd. Sov i ro.
Mor och far och syskonen.

Ingeborg hittar den urklippta dödsannonsen när hon letar efter bläckhornet i birongslådan. Hon kan den utantill men läser ändå långsamt varje ord innan hon med tårfylld blick ser upp och blir stående framför Sigurds konfirmationskort på byrån.

Johannes som sitter på schäslongen och läser Vasabladets rapportering om händelseutvecklingen i norr låter plötsligt tidningen sjunka och iakttar henne under tystnad.

Han ser henne sträcka fram handen mot fotografiet och med en mjuk handrörelse smeka glaset. Han ser henne rätta till den vita duken under porträttet och granriskvistarna i vasen bredvid. Han hör henne kvida till och ser hennes huvud sjunka mot bröstet. Då slänger han tidningen ifrån sig och reser sig och säger:

– Jag tycker det börjar kännas kallt här ... Vill du att jag tänder en brasa, Ingeborg?

– Ingeborg, upprepar han genast efter och hör själv hur ynklig han låter.

Han hostar besvärat och drar sig villrådigt över hakan medan han sneglar från veden framför kakelugnen till hennes hopkurade gestalt vid birongen. Och när han hör hennes hulkande snyftning står han med ens bredvid henne och vädjar med armen kring hennes axlar:

– Snälla Ingeborg ... Gråt int!

Hon lutar sig tungt in mot hans famn men kan inte hålla gråten tillbaka. Tårarna väter hastigt ner hans skjorta när hon hjälpsökande bökar in sig mot värmen vid hans bröst.

– Voj, Johannes! ... Vad livet är svårt, snörvlar hon med näsan tryckt mot hans hals.

– Jå!

– Jag saknar honom så ... Och har så dryft efter Lisa.

– Jag ock, flämtar han och drar henne tätare intill sig när han med kinden tryckt mot hennes fortsätter:

– Få si hur allt slutar ...

– Voj kära Johannes. Hur ska vi ork?

– Jag veit int ... Men vi måst!

– Och Lisa har det bra i Sverige, fortsätter han efter en stund och lösgör ena armen för att torka sig i ögonvrån innan han tillägger:

– Hon har så bra fosterföräldrar.

– Jå ... Men Sigurd ...

– Vi får int Sigurd tillbaka, Ingeborg!

Hans ord faller mästrande mellan dem men hans ögon är fyllda av samma förtvivlan som hennes när han i nästa ögonblick fortsätter:

– Vi måst lär oss att leva med sorgen.

Hon nickar bara till svar. Så sväljer hon några gånger och försöker blinka bort tårarna medan hon lyfter upp sina händer och lägger dem kring hans axlar.

Han stryker varsamt bort hennes tårar och med ens är rummet stort och helt och stilla. Sorg och saknad gömmer sig i vrårna men i ljuset där de står tillsammans finns plötsligt ingen smärta.

Fyllda av förundran ser de på varandra och efter en stund för hon sina känsliga fingertoppar längs hans ögonbryn ner över de orakade kinderna och efter en lätt tryckning mot läpparna smeksamt kittlande uppåt.

– Ingeborg, viskar han andlöst och stryker fumlande upp en hårslinga som lösgjort sig från den gråmelerade flätan omkring hennes huvud.

Hennes blick djupnar av den tafatta ömheten i hans fingrar och när han ser glimten av ett leende i det mörkblå djupet drar han henne åter med en gråtblandad flämtning intill sig.

– Vad sjutton håller ni på med?

De flyger isär och ser Hjördis som gapande av förvåning står i dörröppningen till köket.

– Vi ... Dehäran, svarar Johannes förvirrad och tar några vingliga steg över golvet innan han harklar sig och på väg mot kakelugnen förklarar:

– Jå! Jag sku tänd en braso!

– Jasså!

Hjördis spottar fram ordet och ger honom ett ilsket ögonkast innan hon slår igen dörren med en smäll. Johannes flinar och blinkar mot Ingeborg som står och fumlar med förklädesbanden bakom ryggen. Hon ler tillbaka och när hon sträcker på sig och med ett raskt handtag knyter banden på ryggen rafsar han åt sig en gammal tidning och öppnar de skramlande ugnsluckorna.

Hukande knycklar han ihop pappret som han stoppar i ugnen tillsammans med några vedträn och just när han sträcker fram en brinnande tändsticka mot pappret kommer han plötsligt ihåg:

– Nyheterna!

Han reser sig hastigt och när han efter ett ivrigt pejlande mellan våglängderna på radion får in de finlandssvenska riksnyheterna meddelar skyddskårens Kommendör Generallöjtnant Lauri Malmberg:

Genom en den tredje november utfärdad lag har lagen om skyddskårsorganisationerna av den tjugoandra december nittonhundratjugosju jämte senare vidtagna ändringar upphävts.

– Nå därför har di hela veckan kört i skytteltrafik kring Karleborg, hör Ingeborg honom nickande konstatera medan hon klämmer fast hårnålarna i flätan innan hon går ut i köket,

– Du kom tidigt i kväll, säger hon överslätande åt Hjördis som står och rycker i mörkläggningsgardinen.

– För tidigt efter vad jag hann si!

– Nå, nå ...

– Men jag ska strax tillbaka för tant Anna mår int riktigt bra. Och tri småungar har hög feber.

– Åhå!

– Ja, jag kom bara hem med skorporna jag fick tag i.

– Åt Henrik menar du?

– Ja. Har du skrivi nå än?

– Jag tänkt just börja ... Men så kom jag ihåg Sigurd och ...

– Som vanligt, börja du lip, avbryter henne Hjördis samtidigt som Johannes skruvar upp volymen på radion och ropar:

– Hörnu!

riktar jag mitt djupt kända tack. Likaså tackar jag den frivilliga och till sitt väsen folkliga Lotta-Svärd organisationen …

– Folkliga! Skitprat, fnyser Hjördis och sparkar åter igen kammardörren. Så ler hon urskuldande mot Ingeborg och tänder lampan i taket.

Ingeborg ger henne snett ögonkast och går utan ett ord mot farstun där hon har en liten papplåda och knytet med kläder som de skall skicka till Henrik.

Med hopknipna läppar kommer hon tillbaka och radar fram de rentvättade underkläderna, talluckarna, och strumporna hon stoppat. Och just när hon lägger den hemkokta tvålbiten mellan brevpappret och kalsongerna på köksbordet hör hon steg ute på trappan och kikar undrande mot dörren.

– Jasså är det bara Ella, utbrister hon när dörren efter några lätta knackningar öppnas.

– Jo. Goafton ... Jag kommer tillbaka med saltet jag lånade i förra veckan.

– Nå int sku det ha vari nån brådska med det, svarar Ingeborg och rullar ihop de grå ullsockorna.

– Kanske int, men ... Här sätter jag koppen, hör du, säger Ella och placerar en kaffekopp på diskbänken innan hon självklart går och sätter sig på en stol vid bordet.

– Du ska skick paket åt Henrik sir jag, fortsätter hon med en nick över vaxduken samtidigt som hon lyfter upp Tita i famnen.

– Jå.

– Och Hjördis är hemma redan och ...

– Jå, fast jag ska strax tillbaka.

– Har ni börja med nattskift?

– Nä, men tant Anna ...

– Ja hon blir väl slut, stackarn, inflikar Ingeborg och Ella som är införstådd med förhållandena på det privata barnhemmet svarar:

– Nå undra på det! Att i dessa tider ensam dra försorg om en så stor barnskock ... Får hon alls nå hjälp nuförtiden?

– Jå, i förra mån fick vi några säckar potatis från folk i Oxkangar och för en vecka sen ett helt vedlass från stan; svarar Hjördis som sitter och plockar i en korg på golvet.

– Och så får hon lite pengar av pingstförsamlingen, tror jag, funderar Ingeborg som med en underskjorta utbredd mot lampljuset ännu en gång kontrollerar att alla hål är lappade och lagade.

– Kyrkan då?

– Int vet jag ... Men knappast!

– Nå där sku di ha missionsarbete, fnyser Ella och börjar vira av sig den långa halsduken medan Tita hasar ner ur famnen och går fram till Hjördis som frågar:

– Mam, visst hadd vi lite svart ullgarn kvar?

– Jå! Runt tändsticksasken i papperspåsen, svarar Ingeborg och viker ihop underskjortan samtidigt som Tita nyfiket lurande ser ner över korgen och undrar:

– Vad gör du?

– Söker efter stoppgarn.

– Vad ska du stopp?

– En tröja åt Henrik.

– Var är han?

– Voj Tita. Nu ska du int fråg så mycki! Nog vet du att Henrik är i Dragsvik i militärn ... Kom hit med kappan din, säger Ella tillrättavisande och ser strängt på flickan som lydigt börjar dra av sig ytterkläderna.

– Fast just nu är han i Karis och rustar opp nå hus åt dem som blev evakuerade från Porkala, tillägger Ingeborg upplysande åt Ella medan hon häller en skopa vatten på sumpen i kaffepannan på spisen.

– Jasså?

– Ja sedan en vecka är han där, och ... Tack och lov, hör duatt han int blev skickad norrut!

– Ja säg det! Det lär nog vara hemskt där när by efter by brinner ... Di är ju ända opp i Sodankylä nu.

– Jå. Och hela Rovaniemi som är förstört! Som om int det sku ha räckt till för dem.

– Jo, men nog är det lite konstigt och ... Att först tar di hit tyskarna till hjälp, och sen kör di ut dem som om di bara sku vara en hop osjäliga kräk, funderar Ella och ser hur Ingeborg efter att hon slängt in ved i spisen börjar plocka fram kaffekoppar ur skåpet.

– Ja int begriper man sej på herran int!

– Nå nä ... Och hur sku man det när man int begriper sej på sin egen bisi heller, svarar Ella och fortsätter samtidigt som hon stryker av sig den svarta baskern:

– Di är ju som di sku vara ett annat släkt di, karana.

– Jå.

– Och liksom i första hand bara tänk på att få makt över andra och sedan vill di bara slåss och förstör och bestäm.

– Int allihop!

– Nå kanske int, men ...

Samtalet avbryts när Johannes som hört slamret av kaffekopparna kommer ut ur kammaren och förväntansfullt sniffande mot kaffepannan sätter sig mellan Ella och Tita. Men så fort han tömt den blaskiga surrogatkoppen går han tillbaka till radion och drar stillsamt igen dörren efter sig.

Hjördis hämtar bläckhornet och börjar skriva brevet till Henrik. Ingeborg börjar stoppa den trasiga tröjärmen och medan hon drar den svarta ulltråden kors och tvärs över det gapande hålet beskärmar hon sig med Ella över Lempi som för halvassit varit och städat upp efter militären vid seminariet. Dagmar som trots sitt evinnerliga uppmaskande inte klarat avbetalningarna på Speedomaskinen, Sigurd som skulle ha haft det så bra på kraftverket och ...

– Kors och elände! Kors och elände, utbrister Tita mitt i deras jämrande prat och stirrar frånvarande in i ljuscirkeln kring lampan.

– Va?

– Kors och elände! Kors och elände!

Ingeborg tittar häpet gapande upp från stoppnålen. Hjördis fnittrar till men blir allvarsam när hon lägger märke till den stela blicken och Ella som rodnar knuffar Tita i sidan med orden:

– Nå hör du Tita! Vad fantiserar du om nu igen?

Men Tita reagerar inte på vare sig knuffen eller frågan. Med glasklara ögon ser hon uppmärksamt upp mot Paluri i det flimrande lampskenet medan hon i minnet letar efter fortsättningen på ramsan han en gång lärde henne.

Han ler uppmuntrande mot henne och just när han knäpper till med fingrarna minns hon och nickar till och säger:

– Och ingen skall fråga vad vi kände!

– Just det, säger han belåtet grinande samtidigt som Ella lättad skrattar till och konstaterar:

– Jasså. Det var dendär gamla Paluriramsan du kom ihåg.

– Jå. Och ... Voj mamma, nog är han rolig Paluri, hickrar Tita till och kryper upp i Ellas famn medan Ingeborg åter böjd över det korsmönstrade hålet muttrar:

– Han må nu vara dö han ...

Men ingen hör henne. Hjördis har ett konfunderat uttryck över ansiktet medan hon iakttar Tita som viskar något i Ellas öra och Ella som själv upplevt vissa gränsförskjutningar i tid och rum nickar införstådd och ler när hon smeksamt pajar flickan över kinden.

Under tiden sitter före detta skyddskårschefen lektor Holm framför skrivbordet i kontoret på övre våningen vid Karleborg.

Han bolmar som vanligt på en cigarr och röken ligger som ett åskmoln över rummet där alla skåpdörrar står öppna och Hilding Berglund krypande längs golvet samlar ihop pappren som Holm efter genomläsning slänger ut över golvet.

Hettan stiger från kaminen där Hilding bränner pappren och medan Holm bläddrar genom några namnlistor och en kassabok minns han festligheterna när skyddskårshuset invigdes den 8 december 1935.

Efter paraden och faneden i den fullsatta kyrkan fortsatte de inbjudna gästerna till Karleborg där invigningsakten ägde rum.

Det nya tvåvåningshuset som var sammanbyggt med den renoverade gamla festlokalen reste sig stolt och flaggprytt mot vinterhimlen när general Malmberg och överste Martola anlände.

Leende lottor serverade välkomstdrinkar från blankputsade silverbrickor och på kvällen efter alla tal och gratulationer uppförde Jakobstads dramatiska förening det storståtliga skådespelet Baldevins bröllop.

Holm ler vid minnet av festen och suckar sedan. Så kastar han kassaboken ifrån sig på skrivbordet innan han reser sig och går ut ur rummet. Hilding tittar förvånat efter honom och hör sedan hur han halvvägs nere i trappan ropar:

– Ester! Har ni nå kaffe i köket?

– Nej, det är slut, svarar fru Thulin som tillsammans med två andra damer sitter i serveringsrummet i nedre våningen och gör upp listor över lottakårens inventarier, sjukvårdsartiklar och insamlade penningmedel som skall överlämnas till stadsstyrelsen före torsdagens styrelsemöte.

Så märker hon en stor bläckplump som plötsligt breder ut sig på pappret där hon antecknat fältkökssektionens grytor och fräser irriterad:

– Fy sjutton också!

Fru Wilkman tittar upp över handdukarna hon räknar och sträcker sig sedan efter läskpappret som hon utan ett ord håller fram mot fru Thulin.

I snömodden på gatan utanför huset kommer Kustaa Haapasalo långsamt gående från Vallbackshållet. Han stannar när han hör Holms ropande röst och blir sedan stående i tankar.

Han har inte varit inne i huset sedan skyddskåren genom bulvaner köpte fastigheten av Ytterjeppo Socialdemokratiska förening i november 1934. Men som barn var han ofta med när arbetarna hade sina möten i den lilla gården som skyddskåren rev, och i festlokalen som arbetarna byggde på talko 1910 hade han gift sig med Lempi.

Finntalon hade huset kallats på den tiden eftersom de flesta av arbetarna var finsktalande och under bröllopsfesten hade ett gräl blossat upp mellan bröderna Lundmark och några finsktalande män från Lempis hemtrakter.

Fyllkäbblet avstyrdes nästan genast av Santeri. Och när Felix och Jepo-Joel för länge sedan slutat gnida fiolerna och solen åter steg över Vallbacken låg finnar och svenskar broderligt sammanfösta på scenen och mellan bockarna under de långa borden i serveringsrummet.

Ändå bildade de svenskspråkiga ett år senare en egen arbetarförening och bland dem som fortsatte verksamheten i Finntalon var det bara ett fåtal som hade svenska som modersmål.

Men i januari 1934 orkade den lilla föreningen inte längre med underhåll och amorteringar varför fastigheten efter några heta diskussioner såldes åt jeppoborna.

Kustaa suckar vid minnet och över splittringen bland arbetarna i staden. Med händerna nerkörda i fickorna på den bylsiga pomparocken står han och funderar hit och dit tills han med ens blir varse att mörkläggningsgardinen uppe i kontoret inte är nerdragen eftersom han kan se Holm som med uppsträckta armar famlar efter något uppe på ett högt skåp.

Också Kustaa har sina minnen av skyddskårens invigning av huset 1935. Bitter och inåtvänd hade han gått förbi och sett birsbilarna, flaggorna, och Holm som klädd i uniform och blanka svarta stövlar stod på trappan och hälsade Martola och de andra gästerna välkomna till Karleborg.

Det hade känts som ett hån mot allt det han själv representerade. Och nu när han ser hur Holm med en häftig handrörelse sopar ner en massa mappar från skåpet känner han ett il av skadeglädje längs ryggraden och utbrister lågmält skrockande:

– Ja hör du Holm ... Nu var det din tur att lämna huset! Sedan fortsätter han den avbrutna vandringen och när han kommer ner till esplanaden blir han omkörd av ett hästlass med några vitrimmade stockar, en bolmande lastbil och två cyklister med tända karbidlampor.

På plattformen vid busstationen väntar tre kvinnor på Vasabussen och i mörkret bakom planket står en skock hemkomna soldater och köper hembränt av Häggen eftersom det råder spritförbud i landet under hemförlovningstiden.

Utanför hotellet stannar Hjalmars välkända birsbil och när Kustaa sneddat över torget får han sällskap av Engmans Oskar som just kommer nerför trappan från Warmas café.

I Annas matkök där gamla kommunister och politiska fritänkare under hösten börjat samlas till informella onsdagsmöten sitter Einar tillsammans med Koskenniemis Ville och småföretagaren Uno Ranne vid ett bord som han prytt med en grön tallkvist och Väli-Hannas pappersrosor nerstuckna i en brun pilsnerflaska.

Matoset blandas med bolmande kessurök och vid bordet intill sitter några gubbar och glor efter skyddskårens vitmålade buss från Jakobstad som långsamt kör över storbron innan den efter en hastig vänstersväng försvinner söderut.

– Di fick bråttom nu, skyddskåristren, kommenterar en av männen hånande och en annan svarar:

– Jå! ... Men vad var det där som di hadd på taket?

– Int vet jag ...

– Det likna en hög hopbuntade skidor, funderar en tredje och Einar som också han glott efter bussen svänger på sig och säger:

– Och i förrgår bar di in en massa kläder och protokollböcker till apoteket.

– Åhå!

– Jaa. Penttu och Haapasalos Arne som var i Floraparken såg dem.

– Jasså! Nåja ... Apoteksvinden är stor förstås ... Och så finns det ju tomma uthus och lider där också.

– Jå.

– Och i källarn vid lektor Holms lär det finnas både gevär och pistoler undanstoppade, tillägger Jepo-Joel och rapar belåtet efter Annas välkokta ärtsoppa.

– Så nog har di vari förberedda ...

– Säkert!

– Jå, int är di ju dumma int ... Nog har di sitt vartåt Vinden vänt.

– Eller så är di vapnen ända från inbördeskriget, funderar Uno och kliar sig eftertänksamt i nacken innan han ser upp och vänder sig mot Joel med frågan:

– Hur vet du det förresten?

– Vad då?

– Om gevären i källarn.

– Nå Terttu, pigan deras har berättat om det för Manda på hemförbundsmötet i Frälsningsarmén.

– Ja just ja ... Nå nog måst det stäm då för Terttu har minsann ögonen på skaft fast hon sir ut som om hon var både blind och döv.

– Och utan röv, fortsätter en av männen rimmande och flabbar till av kvickheten över Terttus fetma.

Einar flinar mot mannen men Anna som går mellan borden och plockar ihop koppar och fat ger honom ett ilsket ögonkast och svarar:

– Nå hellre sku jag vara utan än ha asshåli mitt under näsan som du!

– Nu fick du så du teg Viktor, skrattar Uno över axeln och Joel reser sig för att gå medan Einar girigt suger i sig de sista blossen på papyrossen som han sedan fimpar i ett gammalt tefat på bordet.

Ville som förstår men ogärna talar svenska skrapar lyssnande ur kessupipan och kikar nu och då på väggklockan mellan fönstren.

Och strax före klockan sju anländer Einars bror Ville och två andra montörer från kraftverket. Efter dem kommer Hautalas Santeri och Väinö och Signe tillsammans med Salome och några andra ungdomar och när klockan slår sju finns också Kustaa och Oskar på plats.

Det oförberedda mötet börjar med att Uno som kan både finska och svenska hälsar de närvarande välkomna och tackar dem för att de kommit. Sedan överlämnar han ordet åt Santeri som på finska förklarar att ordet är fritt eftersom allt ännu är oorganiserat men att meningen med mötet är att pejla de närvarandes intresse av att bilda en egen avdelning inom det nygrundade Vänskapssamfundet mellan Finlands och Sovjetunionens folk.

– Jå, vi vill, ropar Salome genast ivrig och viftar glatt med handen.

Santeri ger henne en tacksam nick och Jokelas Voitto ler över hennes entusiasm. Två flickor bakom kakelugnen börjar tissla och tassla om Voitto och Salome och tystnar först när Einar knackar med handknogen i bordet.

Koskenniemis Ville reser sig och hostar besvärat innan han ovant och högtidligt börjar säga på finska:

– Kamrater! Det politiska läget i landet har ...

– Ska samfundet vara kommunistiskt så går jag tvärt, skriker en av montörerna som genast när han hörde ordet kamrater öppnade munnen.

Ville med sin genomtänkta analys av tiden sätter sig med en stum nick och Uno svarar:

– Nej. Samfundet är helt och hållet opolitiskt! Det tycker jag du borde känna till efter Paasikivis uttalande i radion och alla skriverier i tidningarna.

Och därför får också vi kommunister vara med, tillägger Ville på finska och ger montören en mästrande blick över bordet.

– Dessutom är det ju Ville som tagit initiativet till det här mötet, tillfogar Santeri och montören nickar när han en stund senare blir tillfrågad om sitt intresse för bildandet av en lokalavdelning i staden.

Men när Uno halar fram papper och penna och ber de närvarande anteckna sina namn på deltagarlistan får den nickande montören och två andra gubbar bråttom hem och tumlar hastigt ut genom dörren. Uno tittar snett efter dem och Einar konstaterar:

– Somliga tycks vara rädda om namnet sitt ...

– Jå sidu, int ska man bland lopporna med lössen int, flinar Väinö som med prydlig handstil skriver sitt namn och sedan skickar listan vidare till nästa bord.

Så samlar de ihop pengar till en annons i Klockarposten och när Anna går omkring med kaffepannan och bjuder påtår lägger hon märke till polisen som med händerna på ryggen travar av och an i gathörnet utanför huset.

Torsdagen den tjugotredje november är det liv och rörelse längs gatorna i centrum. Från Vallbacken, Frill och Nygården strömmar folk ivrigt pratande med varandra mot Bio Scala.

Hästar och cyklister trampar förbi dem och från seminariehållet glider en och annan sparkstötting lätt och ledigt nerför Brostuguberget.

En lastbil dundrar över bron och Anna som står och dammar en matta på trappan till matköket vinkar glatt åt munsalaborna som inbyltade i skinnfällar sitter på den öppna flaken.

Gabriel Fant som under sommaren tre gånger lappat och lindat Margit von Willebrandts velocipedringar på gårdsplanen vid De gamlas hem stannar utanför Herlers bokhandel och kikar nyfiket in i skyltfönstret men när två damer mitt i allt kommer utpladdrande från porten vid posten rodnar han häftigt och trampar snabbt vidare.

I gathörnet utanför Kisors väntar Jokelas Voitto på Salome och längs en upplogad väg snett över torget skyndar sig stadens borgmästare och två seminarielektorer mot biografen.

Harry som nyligen blivit hemförlovad går ivrigt småpratande med Doris förbi Vidmans och Karleborg men i mörkret utanför Gerda Mattssons fotografiateljé tystnar han och en stund senare försvinner de fnissande in mellan träden vid Rummelbacken.

Utanför det vita våghuset på torget samlas några ungdomar och längs Gustav Adolfsgatan kommer paret Thulin långsamt gående i armkrok. Plötsligt hör de ett högljutt sällskap utanför Hanséns café och stannar lyssnande i hörnet av missionshuset.

– Vad i all världen är det där för huliganer, frågar fru Thulin misstänksamt och kikar närsynt plirande mot caféet.

– Vuolijat, tror jag, svarar hennes man likgiltigt gäspande och rättar samtidigt till yllehalsduken under paletåkragen.

– Vilka?

– Nå dom där kaggbandsbindarna från Merikarvia som Ranne lockat till stan.

– Aj, jasså dom ... Ja, herregud ändå ... Som om vi int sku ha tillräckligt med finnar här, suckar fru Thulin och knycker sedan uppmanande till i mannens arm.

Han följer henne fogligt och när de närmar sig Bio Scala märker de att folk står i kö för att komma in. Fru Thulin ser sig oroligt spanande omkring i folkhopen och först när hon får syn på lektor Holm i mängden slappnar hon av och nickar småleende mot honom.

Hon hälsar också med en kort nick på Ville Lundmark som står och pratar med de fem Merikarviapojkarna och när hon tar ett steg närmare märker hon till sin egen förvåning att pojkarna är spiknyktra trots att de är ovanligt gladlynta och pratsamma.

Men så fort hon hör Einars röst i sorlet vänder hon ryggen till och börjar prata om väder och vind med borgmästaren som står och huttrar i kölden.

Samtalet drar ut på tiden och paret Thulin hinner nätt och jämnt sätta sig till rätta i logen längst bak i salen innan skogshuggaren Santeri Hautala går fram till talarstolen.

Lång och reslig och med förvånansvärt bärande stämma hälsar han mötesdeltagarna välkomna och förklarar därefter mötet öppnat.

Uno Ranne tolkar till svenska och ber sedan om förslag till val av ordförande för mötet. Fru Thulin som febrilt pickande på låset i rävboan sett sig omkring i salen reser sig genast och föreslår borgmästare Berger.

Hennes man som diskret plockat upp boan från golvet understöder förslaget liksom Holm och några andra män i salen. Men när Koskenniemis Ville föreslår Santeri hörs ett rungande kyllä i salen och en stund senare när Arthur Mäenpää är vald till sekreterare överlämnar Santeri ordet åt folkskolläraren Viljam Fågelbärj från Munsala.

Folk sträcker nyfiket gapande på sig när Fågelbärj som under kriget suttit internerad på grund av att han publicerat Radikalpacifisten, Humanitet, och några andra småskrifter där han fördömt kriget går fram till talarstolen.

Men han som i ungdomsåren varit anställd som kringresande föredragshållare av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen i Sverige är en van talare och fångar snabbt åhörarnas intresse.

Kort och koncist redogör han för den politik som förde landet in i krig och elände. Utan att tveka talar han om den ekonomiska nyttan av samarbete också med Sovjetunionen och när han avslutar sitt anförande med att påpeka betydelsen av kulturella och vänskapliga förbindelser både mot öst och väst hörs stormande applåder.

Utom från logen där Holm och fru Thulin samtidigt reser sig och stramt tillknäppta skyndar mot dörren med herr Thulin och en annan surt bligande man efter sig.

Oberörd av bänkslamret längst bak i salen fortsätter arbetaren Pauli Valkarna från Jakobstad med ett tal på finska. Och när folk slutar klappa i händerna efter hans utläggning om den nuvarande politiska situationen i landet enas mötet om att bilda en egen lokalavdelning av Vänskapssamfundet.

Och när kassören Ville Lundmark som under mötet gått omkring med en namnlista efter mötet tillsammans med Santeri räknar ihop namn och pengar konstaterar de förnöjda att avdelningen har över tvåhundra inskrivna medlemmar och att de flesta av dem redan erlagt årsavgiften.

Men i mörkret bakom Scala står Affi och lurar på människorna som försvinner från huset och när Ville och Santeri slutligen släcker lamporna och kommer ut genom dörren går han fram till Ville och frågar:

– Var int pappa med nå?

– Jå, före mötet men ...

Ville tittar förvånat på pojken och vänder sig sedan förbryllad mot Santeri:

– Vart fan försvann Einar?

– Vet int, skakar Santeri nekande på huvudet innan han lyser upp och tillägger:

– Kanske fari kahvila?

– Hade han nå pengar då, undrar Ville med en sidoblick på Affi som generad sparkar i en isklimp när han svarar:

– Jå. Det var därför jag kom ... För hundramarken som mamma gömt i kammarskåpet var borta såg vi då han gått.

– Ja just ja, nickar Ville införstådd och drar sig fundersamt över skäggstubben innan han fortsätter:

– Men hör du, om du sku fara hem nu ... För sidu jag har lånat ett sågblad av pappa din som jag sku behöv komma tillbaka med och ...

– I kväll?

– Ja, om det passar?

– Jå förstås!

Santeri ler när han ser Affis lättnad och när pojken släntrar iväg ropar Ville uppmuntrande efter honom:

– Säg att mamma din lägger på en surropanno.

– Jå! Jå!

Och medan Affi travar hemåt sitter Ella hopkrökt på en pall vid spisen och värmer händerna framför den öppna spisluckan.

Alma som hört om den försvunna hundramarkssedeln sitter med sticksömmen på soffan och tittar nu och då iakttagande upp från arbetet.

Ingen av dem har sagt något på en lång stund och det enda som hörs i rummet är eldknastret, klocktickandet på väggen och raspet av blyertspennan när Penttu i räknehäftet på köksbordet adderar och subtraherar.

Tita som sett Ella gömma puukkokniven och förskäraren i vedbänken har krupit upp i soffhörnet bredvid Alma och biter sig nervöst hackande i fingertopparna.

Men Almas närvaro och klirret från strumpstickorna är rogivande och mitt i allt sträcker hon gäspande på sig. Då ler Alma mot henne och frågar:

– Nå hör du Tita, hur börjar du trivas i skolan?

– Braaa.

– Det var ju roligt att hör ... Kan du läsa nu då?

– Nä.

– Fast jag kan nog A och B och några andra bokstäver, och så kan jag nästan alla numror ända till tjugo, fortsätter hon sedan rabblande och hasar sig närmare Alma där hon sträcker fram armen och säger:

– Men när vi ska skriv så är det svårt att håll i pennan med den här handen som jag måst ha omlindad.

– Ja det är säkert det, nickar Alma och när Tita märker hennes medkänsla fortsätter hon:

– Och på kvarterna retar di mej och ropar fatilapp, fatilapp.

– Åhå!

– Jaa!

– Vem?

– Kerstin och Birgitta.

– Nå nog retar di väl andra ock ... Int får man vara så pito int, fräser Ella tillrättavisande och smäller igen spisluckan innan hon reser sig och börjar plocka ner torra vantar och sockor från spissnöret.

Alma ger henne ett förvånat ögonkast men Tita sjunker ihop och svarar medgörligt:

– Nåjå ... Nog gör di det nog, Folke och barnhems-Stina och Leppinens Anja och ...

Då hörs plötsligt skramlet av nyckeln i ytterdörren och hon tystnar förskräckt stirrande mot dörren. Men det är bara Affi som klampar in i köket och gapande kommenderar:

– Nu ska du töm sumpen: Mam! Och lägg på en ny surropanno, för farbror Ville är på väg hit med ett sågblad och …

– Ett sågblad?

– Ja, som han lånat av pappa, förtydligar Mi och kränger av sig jackan som han slänger på soffan.

– Voj så bra, utropar Penttu glatt överraskad och Alma hockrar till och instämmer:

– Ja jag säger då det!

Och en stund senare när det försiktigt knackar på dörren ropar Ella glad och upprymd:

– Kom in, kom in!

Men det är inte Ville. Det är Lasse som öppnar dörren och skrattande på tröskeln säger:

– Jag hör man är välkommen!

Ella bara gapar och Almas ena strumpsticka faller till golvet. Men Tita flyger ner från soffan och slänger sig huvudstupa in mot hans ben.

– Nå vänt nu lite, säger han och tillägger:

– Mam, ta det här sågbladet ... farbror Ville var på väg hit med det men när jag kom skicka han det med mej och hälsa och tacka för lånet.

Ella tar emot det hoprullade sågbladet och kastar det ifrån sig på bordet innan hon tar ett steg mot honom och med framsträckta händer blir stående medan han lyfter upp Tita som kvidande slår armarna kring hans hals och ropar:

– Voj Lasse, Lasse!

– Kom Elmer nu också, frågar Alma samtidigt uppskärrad och reser sig förväntansfullt gapande.

– Nej. Men kanske i morron, svarar han och sätter sigpå soffan med Tita i famnen.

– Och jag som int har vänta dej på länge än, utbrister Ella beskärmande och slår ihop händerna innan hon blankögd skyndar till skåpet där hon slår upp dörrarna på vid gavel och knästående börjar gräva bland påsarna.

– Nej, jag tänkte att det får bli en överraskning.

– Ja, få si nu om jag har nå mjöl kvar, fortsätter Ella mumlande och tittar plötsligt upp och frågar:

– Hör du Alma, int råkar du ha ett ägg så jag sku få stek plättar?

– Jo, nog tror jag det nog, svarar Alma och glömmer sticksömmen när hon rusar iväg.

Då Sally strax efter kommer med ägget har hon dessutom med sig en burk rönnbärsgelé som hon själv kokat efter ett nytt recept i Vecko-Spegeln. Och fem minuter senare kommer Ida inflåsande med en tillbringare nysilad mjölk. Hon hinner knappt sätta sig innan hon flämtande börjar fråga efter Mauritz och sedan ramlar också Doris och Harry skrattande in genom dörren.

Affi och Penttu springer efter mera ved och medan det ljuvligt doftande stekoset från plättpannan breder ut sig i rummet hörs ett sorl av ivriga röster kring bordet.

Ingen klagar längre om den försvunna hundramarken och Tita glömmer känslan när knivarna tidigare under kvällen gömdes i ved bänken.

Mätt och belåten dåsar hon i Lasses famn och när han bäddar ner henne i dragspelssängen suckar hon av välbehag och ler saligt när hon glider in i en dröm om sommarmoln och kluckande vatten mot strandstenarna vid Andra sjön.

Hon väcks brutalt av Einars salta Satan och ljudet när han slår näven i bordet. Hon är genast klarvaken och stoppar förfärad en flik av täcket i munnen.

Stel av fasa lyssnar hon till hans sluddrande röst och tystnaden i kammaren. Hon känner att också de andra är vakna och lika andlöst som hon väntar på att han skall tystna. Men han malar envist lallande på och rösten blir alltmera upprörd och aggressiv. Och när han ilsket börjar ropa efter Ella hörs fraset när Lasse reser sig från madrassen på golvet och går ut i köket där han säger:

– Hej Papp!

– Va fan?

– Hej.

– När har du kommit hem?

– I går kväll, svarar Lasse och går lugnt och stillsamt över golvet till diskbänken där han skramlar med skopan i vattenämbaret och efter ljudet att döma dricker medan Einar dovt sluddrande förklarar:

– Och jag råka Blomström och Jepp-Lennart ...

– Jasså.

– Jå, och så blev det kanske lite för mycki ... Rent, menar jag ... För sidu, vi har ju int råd att sup som fint folk vi och bland groggan med biffar och bananer på hotelli ...

– Nå nä.

– Men samma rus, Satan som ...

– Jaja ... Men nu ska du lägg dej!

– Tycker du?

– Jå!

Tita tuggar huttrande i täcket och väntar på ett av de vanliga utbrotten men i stället hörs dunsen av först den ena stöveln och sedan den andra när Lasse hjälper Einar som tyst och medgörligt dråsar ihop på soffan.

Han somnar nästan genast och när Lasse kommer tillbaka till kammaren kryper Tita snabbt ur sängen och lägger sig tätt intill honom på madrassen på golvet.

Med ryggen mot hans bröst somnar hon tryggt och vet inte att Ella ligger vaken ända till morgonen eftersom hon hört Einar stönande i sömnen ropa:

– Hilda, Hilda!
(Inf. 2012-06-03.)

Pendeln under klockan på köksväggen svänger oroligt fram och tillbaka.

Lampan över bordet lyser upp vaxduken och det glittrande Merry Christmas-kortet som familjen fått av Einars bror Hugo i Kanada.

Kortet är placerat mellan två blomkrukor på fönsterbrädet och inklämd i en vrå bredvid skåpet står julgranen med vita vaddtussar, en glansbildsängel och några hjärtformade papperskorgar i rött och grönt som barnen före kriget flätade i skolan.

Böjd över tvättfatet i kommoden står Ella och tvättar sig och på vedbänken sitter Anna-Lisa med sammanpressade läppar och fingrarna nervöst plockande längs pärlorna i det nya halsbandet.

– Låt katton vara, skriker hon ilsket när Penttu plötsligt går fram till Tuttimuj och lyfter upp henne i famnen.

Penttu släpper genast greppet om katten och Einar som iklädd den svarta finkostymen ligger och dåsar på soffan vänder sig mot Anna-Lisa och ryter:

– Mun rät!

Ella svänger hastigt på sig och visar med fingret över munnen att Anna-Lisa skall vara tyst. Penttu ser hennes tillrättavisande minspel och sätter sig åter stelt vid bordet.

I kammaren framför kakelugnen står Affi och putsar monoskorna och på den breda syskonsängen sitter Tita. Hon har en röd rosett i håret och är klädd i en mörkbrun ylleklänning som Ella sytt av Änttis gamla Amerikakjol. Halslinningen är kantad med svart siden och frampå klänningslivet lyser två träknappar med påmålade små rosor som Ella fått av Doris för att piffa upp klänningen.

Hon håller ett kort i handen och betraktar eftertänksamt den gråblå soldaten som tuggande på ett grässtrå ligger under ett träd där en fågel sjunger mellan kvistarna.

Hon ser det förnöjsamma småleendet i soldatens mungipor och för långsamt pekfingret över hans ansikte. Så svänger hon på kortet och stavar sig åter mödosamt genom texten på baksidan. G-O-T-T  N-Y-T-T ... GOTT NYTT ÅR, TITA!

– Önskar Lasse, läser hon högt mumlande för sig själv när Affi sträcker fram handen och avbryter hennes läsning med frågan:

– Får jag två till?

– Russin, heter di, svarar hon viktigt och plockar fram några skrynkliga korn ur påsen hon fick tillsammans med kortet innan Lasse for ut med Börje och Gunnar.

– Nog vet jag det! Före kriget fick man köp dem i Häggmans butik.

– Fick man?

– Ja. Minns du int det?

– Nä.

– Kommer du int ihåg hur Äntti baka in dem i bullalängderna åt fint folk?

Hon skakar nekande på huvudet och när han förvånad över hennes glömska sätter sig bredvid henne på sängen visar hon åter upp framsidan av kortet och säger:

– Är det int grant?

– Nåjå, svarar han och tittar likgiltigt på den tecknade karikatyren innan han pekar på de röda bokstäverna under soldaten och frågar:

– Kan du läsa det där?

– Leee ... pooo.

– Lepo! Det är finska ... Du ska säga det kvickt och läsa o till å.

– Men vad betyder det?

– Ledigt ... Får jag några till?

Hon nickar medgörligt och medan han girigt slänger in russinen och frossande tuggar och smackar studerar hon åter ingående soldaten och funderar på ordet Lepo.

Soldaten på kortet är ledig. Alla soldater är lediga nu vet hon och fattar med ens varför Lasse gett henne just den bilden. För att påminna henne om att kriget är slut och att han och alla andra soldater äntligen kan njuta av livet och fåglarna som sjunger i träden.

Hon flinar till över påminnelsen men i nästa andetag är leendet borta och munnen ett rakt streck. För liksom allt annat med freden blev också Lasses hemkomst en besvikelse. Redan tredje kvällen han var hemma kände hon att han luktade sprit och när hon håglös gled ur hans famn märkte han ingenting utan fortsatte bara att hickra om kvinnfolk med Börje som skrattade så han skrek.

Sedan hade han och Gunnar börjat elda Ströms bastu och när han i kväll kom hem efter bastubadet var han så underligt rödbrusig och slog foten i tröskeln då han en stund senare for ut med Börje.

Med kortet och russinpåsen tryckt mot bröstet hade hon stått i grindhålet och lurat efter dem när de gick nerför backen och sedan tillsammans med Gunnar skrålande försvann i mörkret utanför Dagnys stuga.

– Vad tänker du på?

Fortfarande kvar i grindhålets ödslighet ser hon förvirrat upp på Affi som undrande iakttagit henne.

– På ... Nä! Int vet jag, svarar hon irriterat och upptäcker samtidigt hans framsträckta hand.

Hon ger honom några russin och stoppar tre i sin egen mun. Så suger hon i sig sötman och dinglar slött med benen över sängkanten tills hon sväljer och sedan frågar:

– Men hör du Affi. Vad betyder ett år egentligen?

– Nå ett år är ett år!

– Jaja ... Men hur mycket är det? Och när blir det nytt?

– I morron ... Och ett år är Vår, Sommar, Höst, och Vinter som vi har nu.

– Fyra bitar?

– Ja. Och di här bitarna som tillsammans blir ett år är i sin tur uppdelade i olika månader ... Har ni int lärt er sånt i skolan?

– Nä. Men dagarna kan jag från måndag till söndag.

– Voj herrigud. Du begriper ju ingenting. Ge hit tolv russin till så ska jag lära dej, suckar han och rafsar åt sig påsen innan han med handen full av russin mässande börjar rada ut ett efter ett på filten:

– Det här är januari, februari ... Och november och december, avslutar han uppräkningen och stoppar resten av russinen i munnen innan han viftande med handen över russinraden konstaterar:

– Det här är ett år det!

– Tolv bitar sir jag, utbrister Tita glad över att kunna räkna så långt.

– Ja. Tolv månader, svarar han och drar sig fundersamt i läppen medan blicken lystet glider över russinåret på sängen.

– Förresten är det nittonhundraförtifyra. Som slutar nu i dag, säger han efter en stund och ser prövande på henne innan han med ett hastigt svep över filten fortsätter:

 Och sidu. Nu är nittonhundraförtifyra bort!

– Hela året?

– Jaa ... Så där är det med tiden Tita! Den bara försvinner utan att man vet vart.

– Åhå! Men varifrån kommer det nya året då? Och alla måndagar och tisdagar?

– Ja. Just det! Jag tänkte just på det, Tita. Får jag påsen en gång till så ska jag visa dej! För sidu det är så knepigt att varje månad i sin tur är uppdelad i fyra bitar som kallas veckor ... Och varje vecka har sju dagar, börjar han ivrigt pladdrande hälla ut russinen över sängen.

Förundrad över året som sönderfaller i allt mindre bitar ser hon inte hans malande käkar eller hans snabba fingrar mellan sängen och byxfickan. Hon ser bara dagarna som i en lång rad ringlar fram över filten.

– Som millimetrarna på mammas måttband, tänker hon högt och ser hur han ytterligare spjälker upp dagarna till timmar och minuter som han sakkunnigt breder ut omkring sig.

Hon orkar inte följa hans utläggning om sekunderna som droppande faller i hans hand eller tiden som rinner bort över dynan. Det enda hon riktigt fattar är den oändliga raden av dagar i året och frågar plötsligt:

– Men hör du Affi, hur många dar finns det då på ett år?

– Va?

Hon upprepar frågan och varseblir samtidigt hans skyldiga min. Misstänksamt gloende ser hon från hans tuggande mun till den tomma påsen och skriker till.

– Va fan är det för liv i kammarn?

Hon rycker till av ropet och stänger munnen. Affi sopar snabbt ihop resterna av russinen på täcket och hinner nätt och jämnt ge henne påsen innan Einar står på tröskeln och frågar

– Vad skriker du för, Tita?

– För att jag trodd Affi hadd stuli russinen ...

– Men di är nog här, tillägger hon sedan inställsamt leende och håller upp påsen framför honom.

För ända sedan den kväll hundramarken försvann har han varit lynnig och lättretlig och under julen hade han i fyllan och villan gormat över Ville och Elis som satan anamma blandar sig i allt han gör.

Klarvaken i dragspelssängen hade hon lyssnat och förstått att han kände till Affis spioneri utanför Bio Scala och nu när hon ser hur han glor på Affi tar hon plötsligt tag i hans hand och säger mjukt hickrande:

– Kom till köket pappa!

Han följer henne fogligt och när han sätter sig drar han samtidigt upp henne i famnen och jollrar sedan ömt och kärleksfullt med kinden tryckt mot hennes:

– Voj pappas gullfågeln!

Penttu sitter fortfarande stel vid bordet och Anna-Lisa snurrar och snurrar medpärlorna medan hon betraktar Ella som står och nyper i den svarta finklänningen för att få fast hakarna i sidan. Ella pustar och stånkar och fräser plötsligt harmset bligande mot Einar:

– Di får ti tala om nu igen!

– Låt dem tala!

Han spottar ut orden men blicken är fylld av plåga och blottar hans olust inför nyårsfirandet hos Ville och Nanny. Och Ella som skäms över den putande magen, framtänderna som saknas och den missklädsamma klänningen lämnar hakarna därhän och börjar sammanbitet kamma håret framför spegeln på skåpet.

– Ni kan börja klä på er nu ungar, fortsätter Einar sedan ryande och ställer ner Tita på golvet.

Penttu och Anna-Lisa reser sig genast och Affi kommer snabbt utpilande ur kammaren. Han ger Tita ett tacksamt leende och en stund senare när de tigande travar iväg nerför backen ger han henne i smyg en sockerflisa han sparat sedan julen.

– Nej men si så grant, utropar Ella glättigt uppmuntran de när de kommer ner till esplanaden och ser alla gattlyktorna som är tända längs gatan.

– Nästan som på farbror Hugos julkort, hickrar Penttu och pekar på de rimfrostklädda björkarna i lampskenet medan Einar stannar och Affi storögd begapar den färggranna Nykarlebystjärnan i Männistös kammarfönster.

Anna-Lisa stannar inte ens. Med händerna hårt knutna inne i den vadderade muffen hon sytt av fru Nordlings gamla sammetsblus går hon snabbt förbi busstationen där en skock ungdomar flockas kring en rykande buss, hotellet där dansmusiken strömmar ut genom ett halvöppet fönster och torget där en soldat uppskattande visslar efter henne.

Hon stannar inte förrän hon passerat också Rudnäs svagt lysande urmakeriskylt och när de andra hinner ifatt henne nappar Einar upprörd tag i hennes arm och frågar:

– Vad fan springer du för?

– För att jag fryser, svarar hon buttert och skakar demonstrativt huttrande på axlarna.

– Oj, si pappa! Farbror Ville har redan tänt facklorna, ropar Penttu distraherande och pekar ivrigt flaxande mot de flammande eldslågorna som lyser upp portgången vid det vita huset.

– Jaja ...

Ella sticker in sin hand under Anna-Lisas arm och drar iväg med flickan. De andra följer efter henne och när de passerat facklorna upptäcker de Elis och Agnes som med sin hop av ungar just går in genom dörren.

Einar stramar harklande upp sig och Ella knäpper upp knapparna i den trånga vinterkappan medan de går fram till trappan där de blir stående.

– Välkomna välkomna, hör de Villes röst inifrån huset och när de slutligen pressat sig in bland alla de andra i tamburen säger Affi glatt överraskad:

– Och farbror Leo!

– Ja ... Och gott nytt år, skrattar Leo och sträcker fram handen mot Einar som lyser upp och med en hjärtlig handskakning svarar:

– Detsamma, detsamma hör du ... Nå hur känns det att vara hemma igen?

– Bara bra tillsvidare, ler Leo som klädd i uniformsjacka med bortplockade kragspeglar och gradbeteckningar står med armen om Vivi och Isa tätt tryckt mot de svarta läderstövlarna.

Elis har redan gått in i köket men Agnes som i trängseln står och hänger upp småungarnas kläder höjer plötsligt rösten och knuffar fram en främmande lång pojke med orden:

– Och hör ni, det här är Astrids Mårten från Kimito!

– Jasså! Janå välkommen i släkten, småler Ella artigt när hon sträcker fram handen och Einar gratulerar till förlovningen med en välmenande dunk i sidan på nykomlingen som rodnar över uppmärksamheten.

Men Astrid som liknar en filmstjärna Tita sett i Inkas veckotidningar fnittrar stolt och förtjust mot fästmannen och Tita som hänförd begapat paret får en vänlig klapp på kinden.

Affi och Penttu tränger sig mellan armar och ben fram till de jämngamla kusinerna och Leo börjar förhöra Einar om arbetsplatser och timlöner men blir avbruten av Villes godmodiga:

– Nej söta öde! Int ska ni bli stående i farstun ... Gå in nu hör ni!

Einar drar hastigt till slipsknuten. Leo tar Isa i famnen och Vivi rättar nervöst till det nypermanentade håret. Ella drar besvärad ner klänningen över magen och nappar sedan tag i Tita som snubblar på tröskeln innan hon blygt och vördnadsfullt niger.

För faster Nanny är rysligt fin och förnäm med vit sidenblus och dinglande långa guldörhängen under den mörkblonda hårkronan.

Nagellacket blänker och när hon skrattar och säger välkommen syns porslinständerna hon köpte redan som ung flicka i Kristinestad.

Hon luktar som en liljekonvaljbukett från Långön och Tita andas ut och in och skakar nekande på huvudet, åt Ella som åter famlar efter hennes hand.

Så lägger hon beslutsamt tummen i mun och ställer sig med ryggen mot dörrkarmen medan hon lurande ser sig omkring i rummet.

Vedspisen utstrålar en behaglig värme och det vita kaklet kring spisen blänker liksom den blankpolerade ugnsluckan och locket på varmvattenbehållaren.

Alla köksmöbler är målade i samma gröna färg och gardinerna av förbandstyg som är hopdragna med virkade spetsar mot varsin sida av fönstret lyser kritvita mot de flammande eldslågorna utanför.

På bordet under fönstret ligger en styvmanglad linneduk och halva bordet är täckt av kaffekoppar med fat som allesammans har exakt samma slingrande blommönster.

Det är så otroligt fint allting! Till och med rosorna på teskedarna är av guld liksom klockpendeln och ramen kring hundvalpen på väggen.

Hon suger girigt på tummen medan hon njuter av prakten och ser inte Knut förrän blicken vandrat från servisen till hundvalpen och över det tända ljuset till fatet med pepparkakor och skurna bullaskivor på skänken.

Knut står i vrån mellan skänken och kammardörren. Han är klädd i sjömanskostym med korta byxben och ser sig nyfiket omkring medan köket fylls av högljutt sorlande människor.

När deras blickar möts drar Tita tummen ur mun och känner efter att rosetten är kvar på huvudet innan hon ger honom ett försiktigt leende.

Han ändrar inte en min men öppnar läpparna en aning och sträcker blixtsnabbt ut tungan. Hon blinkar förvånad över tricket och besvarar sedan hans hälsning genom att dra ner underläppen och vilt grimaserande blotta tandgluggen.

Då flinar han till och dråsar ihop mot golvet. Och efter en stund sitter hon bredvid honom medan Nanny häller upp kaffet och de vuxna en efter en tränger sig fram till bordet sedan faster Lena först fört en rykande kopp åt farmor Anna-Lovis i kammaren.

Hon har träffat honom en gång förut utan att reflektera över vem han är eller varifrån han plötsligt kom till Villes och Nannys. Men för några dagar sedan hade hon hört Ella och Alma voja sig över Nannys bror som blivit änkling och när hon drar ner klänningen över de uppdragna knäna lägger hon samtidigt huvudet på sned och frågar:

– Visst är mamma din död?

– Ja.

– Och begrava i Vasa?

– Ja.

– Såg du då hon hosta upp lungorna?

– Nä ... Men då hon låg i kistan med psalmboken mellan händerna.

– Psalmboken?

– Ja. Och en myrtenkvist.

– Varför det?

– Int vet jag ...

– Mamma tycker synd om dej ... Men int jag. För det är ju så lugnt och bra här hos Ville och Nanny, tycker jag.

– Ja, fast ...

Han tystnar när Nanny i detsamma ställer sig vid skänken för att fylla på bullafatet. Hon ler som hastigast ner mot barnen och när hon åter är på väg mot bordet med kakfatet får hon syn på Anna-Lisa som står och hänger i dörröppningen till farstun.

– Sidu, är du också med! Jag har int sitt dej förr heller, småskrattar hon och blir för ett ögonblick stående mitt på golvet innan hon fortsätter:

– Men hur i all världen är int du och dansar i kväll?

– Jag fick int för Papp!

Nanny svänger hastigt på sig och stirrar med blixtrande ögon på Einar när hon säger:

– Hör du Einar, du har int rätt att ...

– Nog hinner hon spring och bjud ut sej!

– Int är det ju frågan om ...

– Sköt ditt du nu bara, fräser han tillbaka och hon som tidigare under dagen lovat Ville att inte reta upp sig på Einar under nyårsfirandet slänger bullafatet ifrån sig på bordet innan hon rusar ut genom dörren.

Ella tar sig förskräckt över munnen och följer efter henne. Anna-Lisa sjunker ihop på vedbänken och Knut glor uppskrämd efter Nanny. Vivi lyfter upp Isa i famnen och Affi slår ner blicken inför kusinernas uppspärrade ögon.

Ville står villrådig en stund tills han finner sig och med kaffepannan i hand tränger sig fram till bordet och säger:

– Hör ni, vassågoda nu! Här finns mera kaffe.

– Ja, tack, tack! Och riktigt kaffe känner jag på lukten, svarar Vivi välvilligt överslätande och ställer ner Isa på golvet innan hon börjar plocka åt sig från bullafatet.

Isa trycker sig skrämd in mot hennes ben och glor undrande på Einar som med ett generat uttryck i ansiktet står och glanar över linneduken, sockerskålen och Nannys nya gardiner.

Tita som gömt huvudet mellan knäna kikar försiktigt upp när Ella och Nanny kommer in tillbaka och just då går Einar och Vivi med rykande kaffekoppar mot kanunaren.

– Pappa din är ilak, viskar Knut sneglande efter dem.

– Jå.

– Faster Nanny har sagt att han slår er.

– Ja om vi int lyder så.

– Vad säger mamma din då?

– Int vågar hon säg nå. Hon bara gråter och vrider händren ...

– Men nu då kriget är slut och Lasse är hemma igen så är han nog snällare än förr; tillägger hon efter en liten paus och fortsätter med ett hoppfullt leende:

– Och i nästa sommar ska han köp roddbåt! Och då blir han riktigt snäll, har mamma sagt.

– Det ju bra det.

– Jå ...

Så blir de stumt sittande och lägger storögda märke till hur Nanny viskar något åt Anna-Lisa som lyser upp och börjar hjälpa till med serveringen medan Leo pratar med Ella som nickar och sedan följer efter honom till kammaren.

Och medan de stojande småungarna trakteras med röd lemonad och bullaskivor av Anna-Lisa i köket lättar spänningen i kammaren där bröderna kring salsbordet fått varsitt konjaksglas och kvinnorna småpratande på hetekasängen njuter av kaffet.

Agnes och Ella diskuterar den nya näringssirapen Ravitol för småbarnen, Hertta Kuusinen som enligt ryktet bor ihop med Yrjö Leino och sönerna som kommit hem från fronten. Sedan berättar Ella att Lasse återfått sitt gamla arbete på Mecklers resårfabrik och Agnes beskärmar sig över Eriks kläder. Under åren vid fronten har han vuxit så att alla rockärmar och byxben är för korta. [Fake news om Herttas far Otto Wille Kuusinen.]

– Och int kan man ju skarv i hur som helst åt en tjugoåring int, menar hon och Ella svarar:

– Nå nej! Och di sku ju vila slipp di där gamla paltorna som di gått i hela tiden där ute.

– Jå, det klart det! Men int kan man ju ge dem nytt när det int finns att köpa heller.

– Nä. Och svartabörshajarna klår ju så hemskt att ...

– Jå. Int kan man köp av dem int ...

Vivi som sitter bredvid dem och tillsvidare inte har fler barn än Isa känner sig utanför och småpratar därför med Lena och farmor Anna-Lovis om lumpgarn och köpkort och tröjan hon fått vid utdelningen av den senaste hjälpsändningen från stadens vänort Sollefteå i Sverige.

Men nu och då sneglar hon misstänksamt på Ella och när svägerskorna mitt i allt tystnar ställer hon ner koppen på fatet och vänder sig mot Ella halvhögt viskande:

– Hör du, jag tycker du ska vara på frågan igen.

Ella rodnar och sväljer den sista biten av pepparkakan. Så hostar hon till och flackar med blicken över golvet när hon svarar:

– Int är jag riktigt säker ... Men nog är det väl så nog!

– Har ni int fått nån kordong av hälsosystern ni då?

– Jo, men när man ska tvätt den varje gång och ... Ja, antagligen har det kommit ett hål på den.

Nå, voj, voj!

Vivi klappar henne medlidsamt på låret men Agnes som själv har sju barn knycker på nacken och säger:

– Int är de nå synd om såna som kan skapa liv int! Och nog klarar Ella och Einar en ung till.

– Jå. Int mena jag så int ... Jag tänkt nu bara på att det är mycki arbete och så, urskuldar sig Vivi och drar förläget slätande ner klänningen över knäna.

– Fast nog sjutton sku det räck till med ynglandet i den här släkten!

Lena stirrar ampert mästrande från Agnes till Ella medan hon fräser fram orden men när hon slutar kluckar den gamla Anna-Lovis till och säger godmodigt plirande:

– Nå ... Nog behövs di väl än i landet ... Allihopa!

Ella ger henne ett tacksamt leende och vid bordet pekar Einar på sitt tomma glas åt Ville som går och hämtar konjaksflaskan i hörnskåpet.

Han och Elis har tidigare under dagen diskuterat Paasikivis koalitionsregering och det överraskande valet av Yrjö Leino till biträdande socialminister. Ville hade tyckt att det var klokt av statsministern att ta in en kommunist i regeringen men Elis som är ordförande för stadens socialdemokratiska förening ansåg att Paasikivi förhastat sig och pratade sedan med viftande händer om faran med det nygrundade Demokratiska Förbundet för Finlands folk som enligt honom åter en gång kommer att splittra arbetarbefolkningen i landet.

De tycker båda om att diskutera politik och skulle gärna fortsätta samtalet men eftersom Einar nyligen skrivit in sig i DFFFs Nykarlebyavdelning och Ville vill undvika politiskt käbbel pratar han i stället om inrikesministeriet som enligt Klockarpostens rapportering godkänt inköpet av en ny brandspruta till staden och Elis vet berätta att stadsdirektör Mouritzen enligt ryktet haft frun med sig på resan till Helsingfors när han var och undertecknade köpet.

– Just så! Sånt har di nog råd med, kommenterar Einar hånfullt och Elis som inregistrerar det hetsiga tonfallet i byter hastigt samtalsämne genom att fråga Leo hur det var på hemförlovningsfesten.

Och när Leo redogjort för festgudstjänsten i kyrkan och den efterföljande middagen på Karleborg börjar Ville prata om den nybildade lokalavdelningen av Samfundet Finland-Sovjetunionen.

Han berättar att Einar nyligen blivit utsedd till ombud för tidningen Kontakt och att det redan nu finns över trehundra medlemmar i avdelningen.

– Åhå, utbrister Leo förvånad och Elis som bjudit Einar på en Klubb 77 drar eld på en tändsticka och säger:

– Men de är nog många som skrivit in sig bara av nyfikenhet.

– Och di ramlar nog snart bort, fortsätter han medan han hållet fram lågan mot Einar som tackar med en torr nick och svarar:

– Jå, vänt bara till årsmötet! Borgmästarn har ju redan sagt att han vill sluta som ordförande och Kisor lär också ha sagt att han vill avgå ur styrelsen.

– Då ska vi försök få Santeri till ordförand, utbrister Ville entusiastiskt och höjer sitt glas.

– Vad sku di godkänn en finn!

– Nä, de tror int jag heller ...

– Men han är ju viceordförand nu!

– Det är skilt det ...

Leo hör inte längre brödernas malande röster omkring sig. Med tom blick stirrar han i bordet och lyssnar inåt sig själv där de två ryssarna igen en gång uppenbarar sig mellan träden och vädjande ropar nånting han inte förstår.

Deras röster skär ekande genom hans medvetande och medan han frånvarande trummar med fingrarna mot bordsskivan vet han att deras ropande röster småningom kommer att urholka honom. För ryssarna som han kunde ha låtit löpa kommer aldrig att tystna. Och kulhålen i de fallna kropparna har runnit ihop till ett enda stort hål som vidgas varje gång han hör deras rop inom sig.

Medveten om det växande hålet lyfter han skuldtyngd huvudet och när han möter Vivis blick minns han det hon sagt om att tiden läker alla sår.

Men han tvivlar. Och slår åter grubblande ner blicken. Tills han med ens blir medveten om Isa som varm och blossande av kurragömmaleken med Knut och Tita pressar sig in mellan hans knän och småfnittrande kryper ihop under stolen.

Då ler han plötsligt mot Vivi och en stund senare hör han sig själv delta i brödernas samtal om de nya kolonisationslånen för hemvändande soldater, krigsskadeståndsleveranserna till Ryssland och Karl Wiik som skall hålla festtalet på fredsfesten i Monå inkommande fredag.

Isa skriker till när Knut hittar henne och Affi som spelar kort med de andra pojkarna på golvet ryar ilsket åt Tita som i ivern trampat mitt i kortbunten han vunnit. Kvinnorna samlar ihop de urdruckna kaffekopparna och för dem till köket där de blir sittande med Nanny och de äldre flickorna som letar efter sångtexter i Nannys svarta vaxdukshäfte.

Astrid tar ut ackorden till Vinden drar på Villes mandolin och en stund senare är alla samlade i kammaren där de till mandolinackompangemanget sjunger allt från Kostervalsen till Arbetets söner och På kampens väg som ingen riktigt kan och därför avslutar efter första versen.

Pojkarna sjunger inte med i alla sånger men när Affi hör de första tonerna ur Joe Hills Prästen och slaven som är hans älsklingssång ställer han sig taktfast trampande bredvid Elis och sjunger högljutt gapande med i refrängen. Ville skrattar roat och sedan han pustande torkat svetten ur pannan tar han instrumentet av Astrid och sätter sig på en pall där han knäppande söker efter rätt ton innan han med slutna ögon börjar sjunga:

Stjärnorna glimma i midvinternatt
och som en sagornas silverne skatt
snön blänker vit över skogar och fjärd
i en trollbunden sovande värld ...

Sorlet tystnar vartefter han sjunger. Småungarna sätter sig försiktigt viskande på golvet. Elis och Einar som står vid kakelugnen tänder tigande varsin cigarett. Nanny ser tankfullt på Knut som lyssnar lika andäktigt som de andra och Vivi som står mitt i rummet är blek av sinnesrörelse när hon med gäll röst börjar sjunga med i andra strofen.

Astrid och Anna-Lisa som tinat upp under kvällen följer Vivis exempel och efter en stund hörs en kör av röster som Sjunger:

När Vintergatans stjärnehär
i snön kristaller strött
Var liten stjärna är mig kär
jag vet ej själv varför.
Din vemodsfulla och tysta prakt
fängslar mig med en sällsam makt.
När i en frostig vinternatt
ditt silver stilla du strör ...

Tita har aldrig tidigare hört något så vackert och när de sista spröda tonerna av stjärnevärlden förklingat slår hon överväldigad ihop händerna och suckar:

– Nu ska du skratt Tita!

Det är Doris uppmanande röst och när hon sneglar åt sidan ser hon hur rosorna hoppar och skakar bland prästkragarna i Doris brudbukett.

– Och så ska du si rakt fram, tillägger Gerda som gömt sig under det grå tyget bakom den brunblanka lådan som står på ett stativ framför dem.

Hon stirrar lydigt in i kameraögat som sticker fram ur den dragspelsveckade svarta tratten och känner hur käkarna börjar skaka av det ansträngda leendet medan hon krampaktigt håller i brudslöjan.

– Och nu står ni blickstilla!

Alla tre håller andan och det blixtrande vita skenet under paraplyet uppe i taket flammar åter upp med ett puffande ljud.

– Jag tror det lyckades nu, utropar Gerda sekunden efter och sticker glatt grinande upp huvudet över lådan.

– Nå tack och lov!

Harry suckar av lättnad. Doris pustar ut och Tita som enligt Gerdas anvisningar stått och hållit slöjan utbredd framför sig frågar:

– Får jag släpp då?

– Jå, men vänt lite ... Slöjan får int släp i golvet sidu, förklarar Doris och räcker blombuketten åt Harry innan hon börjar samla upp den skira tyllen.

Med den lediga handen tar han fram en näsduk ur kavajfickan och trycker den mot den svettvåta pannan samtidigt som han böjer sig ner mot Tita och frågar:

– Visst är det spännande?

Hon nickar bara till svar eftersom hon iakttar Gerda som mixtrar och donar vid fotografiapparaten.

– Jag tror verkligen det blev bra det här, mumlar Gerda när hon strax efter står och kikar på en inramad glasruta som hon dragit fram ur lådan.

– Och nu ska jag bara hämta en ny plåt så ska vi strax fortsätta, tillägger hon sedan och trippar förnöjt leende mot det angränsande rummet.

Tita hinner bara fram till den märkvärdiga apparaten innan Gerda är tillbaka och ser hennes uppsträckta hand och ropar:

– Rör int!

Doris som road stått och lyssnat på något Harry viskat i hennes öra svänger förskräckt på sig och skakar varnande på huvudet åt Tita som generad går tillbaka till sin plats intill brudparet.

– Jag tror vi tar nästa bild i soffan, säger Gerda när hon fått in plåten och fundersamt ser sig omkring i rummet.

– Janå, svarar Doris fogligt och en stund senare sitter hon bredvid Harry framför en kuliss med ett vackert insjölandskap där Finlands flagga vajar över en röd liten stuga på stranden.

Tita sitter på en pall framför dem och Gerda står en bit ifrån och betraktar dem med en ogillande rynka mellan ögonbrynen.

– Flickans skor blir för framträdande så här, säger hon och fortsätter:

– Försök dra ner klänningen lite mer.

Tita drar in fötterna under pallen och slätar samtidigt ut klänningen över knäna. Gerda tar ett steg tillbaka och lurar snett på henne.

– Nej, nu ser det ut som om du int har nå ben alls, tycker hon och kommer fram och lyfter Titas fötter aningen framåt innan hon åter tar ett steg bakåt och med ett finger över munnen mumlar:

– Lite bättre blev det, men ...

– Hur sku det vara om hon sku sitta på golvet, frågar Doris som förstår att Gerda irriteras av Titas svarta kängor som är tre nummer för stora och glappar kring vristerna eftersom skosnörena är för korta för skaften.

– Vi kan ju försöka, svarar Gerda med en uppgiven suck och Tita reser sig så att Gerda kan ta bort pallen.

Medan hon väntar på nya direktiv ser hon fundersamt på skorna som Einar lånat hos Helsings i Vexala. Ännu i förrgår var de utan snören och det var osäkert om hon skulle kunna vara brudnäbb trots att den ljusröda sidenklänningen Ella lånat av Mårtens Aili passade så bra.

Men i går kväll när Doris kom hem från arbetet hade hon kommit in med två alldeles hela och rena skosnören och sagt att Terttu hittat dem i fru Holms sommarskor uppe på vinden. Och när Doris lovat att vara tyst om saken hade hon fått låna dem av Terttu.

Tita blev så till sig att hon skrek rakt ut och nu när hon betraktar skodonen tycker hon att de vita remmarna är riktigt nätta och sätter sig enligt Gerdas fingervisning belåtet flinande på golvet framför brudparet medan Gerda draperar klänningen omkring henne.

– Nåja ... Nu ska vi si, pustar Gerda till slut och ställer sig en bit ifrån dem med huvudet på sned.

Hon kisar granskande på Tita som sittande på knäna fortfarande har kvar leendet och änglalikt knäpper händerna som Gerda bett henne göra.

– Försök sträck lite på halsen!

– Sådärja ... Och Harry också, visar Gerda genom att själv räta på ryggen.

– Och Doris. Håll huvudet lite mer mot Harry, fortsätter hon sedan och går fram till kameran där hon böjer sig in mot lådan och åter en gång drar skynket över huvudet.

Efter en stund blixtrar ljuset till igen och sedan tar Gerda ett foto där Tita står bakom soffan och två andra där brudparet utan brudnäbb poserar framför ett lakan på väggen och mellan varje tagning är det ett himla sjå med plåtar och klädveck och olika ställningar.

Tita blir trött och sätter sig i soffan. Hon ser hur Gerda arrangerar nejlikan på Harrys rockuppslag och slöjan kring brudens axlar och just när Doris skrattar till för ännu en bröstbild hör hon Hjalmars råmande signal utanför huset.

– Han är här nu, skriker hon och hoppar ner från soffan.

– Härkkasivärlden! ...Vi måst fara då, utbrister Doris nervöst och glömmer Gerda och bröstbilden när hon börjar rafsa ihop sina kläder.

– Sjutton också! Och nu när ni äntligen log så naturligt, muttrar Gerda bakom lådan.

Men ingen hör henne. Doris fäktar med blommorna och slöjan och Harry skyndar sig blek och uppskärrad mot dörren.

Tita är med ens alldeles vimmelkantig och när hon flaxande rusat efter brudparet genom tamburen stannar hon med ett ryck på trappan och säger:

– Voj Doris. Jag måst kila!

– Nå, ingalunda!

– Jåå! Annars händer en olycka i kyrkan, svarar hon och ser nödställd på bruden som i sin tur suckar åt brudgummen:

– Det var int nå annat då!

Men Gerda räddar dem.

– Vänt lite, nickar hon och drar iväg med Tita genom tamburen och ateljén till köket där hon tar fram en vit porslinspotta.

– Det gick bra, skrattar Tita när hon kommer tillbaka och kryper in i framsätet på birsbilen där brudparet med hopsnörpta munnar sitter och väntar i baksätet.

Hjalmar smäller igen dörren efter henne och när Forden mjukt gungande svänger in på Bankgatan får hon en känsla av att hon flyger och börjar högljutt sjunga:

– Aaadelittan, adelidilej. Aaadeli ...

– Tyst nu, fräser Doris från baksätet men Hjalmar skrockar till och säger:

– Jag tycker du sjunger lika bra som fyllhundan jag brukar kör hem från hotellet.

– Men nu är vi på väg till kyrkan! ... Nån skillnad ska det väl vara!

– Men när det är så roligt att köra bil, försvarar sig Tita och knäpper sedan händerna för att tygla den svindlande lyckokänslan.

Doris och Harry vinkar åt Strömmen som står i hörnet vid Merinens cykelaffär och Doris viftar glatt med brudbuketten när de kör förbi Blåbärs-Anna och Pingel-Fii som står och niger utanför Föreningsbanken.

Men när Hjalmar stannar framför kyrkan där Spilivink och Leila hoppar upp och ner på kyrktrappan ser Harry ovanligt bister ut när han tar Tita i axeln och väser:

– Nu tar du det lugnt!

Hon sträcker stramt på sig och Leila glor storögt medan Hjördis puffar till vågorna i Doris hår och Anna-Lisa med skakande händer kontrollerar Harrys slipsknut.

Harry håller henne i handen när de går uppför trappan och inne i kyrkfarstun rättar Hjördis till hennes rosett.

Leila och Spilivink glider förbi som skuggor och just när Pingel-Fii och Blåbärs-Anna andfådda öppnar ytterdörren brakar orgeln till uppe på läktaren.

Doris och Harry börjar gå och hon följer högtidligt travande efter dem. Det dånar och brusar från orgeln och folk som rest sig i bänkraderna glor nyfiket på henne. Hon sneglar lite åt sidan och ser Johannes och Ingeborg och Jepo-Joel som andäktigt trycker en svart herrskapshatt mot bröstet.

Haapasalos Lempi flimrar till i synfältet och strax efter syns Ellas bleka ansikte mellan Affi och Lasse som nyfiken sträcker på halsen då hon närmar sig.

Almas flämtande snyftning hörs genom orgelbruset och när hon hastigt tittar upp ser hon att också Hannes torkar sig i ögonen.

Framme vid altaret stannar brudparet och Sally som suttit på första bänken hjälper henne att breda ut slöjan på golvet innan de tillsammans går tillbaka till bänken och sätter sig.

Pastor Still kommer ut från en sidodörr och medan han ber och predikar om kärleken mellan man och kvinna tittar hon sig förstulet omkring.

Hon lägger märke till den breda guldramen kring altartavlan, Segerstråles glasmålningar i fönstren och de målade gråblå gardinerna som hänger i tunga veck omkring fönstren. Och när hon får syn på änglarna som med fettvalkar kring låren svävar omkring uppe i taket förstår hon att orden i Affis älsklingssång är sanna.

Svält förnöjd, o vad fröjd! Du får kalvstek i himmelens höjd, minns hon slutorden i refrängen medan hon dinglande med benen låter blicken vandra från änglarna till takkronorna och längs ljuslampetterna på väggen ner till den röda mattan framför fötterna.

Hon tittar förstulet på Sally som med knäppta händer sitter och lyssnar på vigselakten och knäpper händerna också hon. Men så fort hon lyfter blicken och ser den korsfäste på altartavlan vänder hon hastigt bort huvudet.

För Golgatabilden är skrämmande. Och hon som älskar Frälsningsarmens söndagsskol-Jesus med ett övergivet lamm i famnen vill inte byta ut hans milt lysande gloria mot törntaggarna och blodet på altartavlan.

Därför börjar hon leka med fingrarna i famnen och visar åt Sally hur hon kan forma händerna till en fågel med lång näbb. Men Sally stirrar stint ogillande tillbaka och då knäpper hon åter händerna och väntar allvarsamt lyssnande tills Doris och Harry bytt ringar och Sally pickande och nickande visar att det är dags för brudnäbben att gå fram till brudparet.

Nu när vigselakten är över vågar hon le upp mot Ella när hon går förbi och då brudparet passerat Jepo-Joel flinar hon glatt mot Ingeborg och Johannes som stelögda stirrar ner mot golvet.

På kyrktrappan står Hjalmar och röker och när de satt sig i birsen väntar han tills folk samlats runt Forden innan han ivrigt tutande med bilhornet rullar iväg från den påträngande massan.

Utanför Pensars butik står några nyfikna kvinnor och i hotellhörnet skymtar Gabriel Fant som blängande efter den vinkande bruden kastar benet över velocipedramen och häftigt trampande försvinner norrut.

Vid Karleborg som numera ägs av staden möts de av Äntti och Dagmar som med vita serveringsförkläden kommer utrusande ur köket för att gratulera och beundra Doris klänning. Och när folk en stund senare anländer står Tita bredvid brudparet som med handskakningar hälsar gästerna välkomna. Hon behöver inte längre bry sig om slöjan eftersom Doris hängt den över armen men står ändå kvar och njuter av uppmärksamheten och feststämningen.

Hon niger djupt när pastor Still sträcker fram handen och när hon ser Elsas avundsjuka blick mellan Lempi och Kustaa är hon plötsligt sprickfärdig av högmod och rättar demonstrativt till rosetten och sidenskärpet i midjan. Men så fort hon får syn på Leila i folkhopen som väller in genom dörren tar hon hennes hand och flämtar:

– Kom och skåda så fint!

Och när de står på tröskeln till serveringsrummet och Leila ser de vita pappersdukarna på långborden, Väli-Hannas pappersrosor i vaserna och djuptallrikarna som är uppradade i höga staplar bredvid glasen och tvättfatet med aluminiumskedar häpnar också hon och tittar sig storgapande omkring då hon frågar:

– Vad ska vi äta?

– Köttsoppon ... Med mycki kött i, för Hannes har köpt sju kilo svartkött och i förrgår fick Harry en kanin och två harar då han var och jaga vid Rösslon.

– Och så har Äntti bakat en kryddkaka och tre rulltårtor och Alma och Sally över hundra havrekex, fortsätter hon ivrigt och slår ihop händerna när hon med ett förväntansfullt hickrande konstaterar:

– Så nog ska vi fest nu!

– Jaa! Mutta ensin ... Kappan port, svarar Leila lika entusiastiskt och rusar iväg mot kapprummet.

Inka som med Kari och Virpi står i en vrå mellan kläderna ropar henne till sig och medan hon kammar Leilas hår ställer sig Tita bredbent framför dem och frågar:

– Nog har du väl sitt, Inka, hur fin jag är i dag?

– No tietenkin! Olet just niin kuin joku prinsessa satumaassa, svarar Inka med en glad glimt i ögonen och Tita fnissar till trots att hon inte riktigt förstått allt av Inkas flödande beröm.

Sedan pilar hon och Leila tillsammans med Kari genom den sorlande folkmassan till festsalen där brudparets föräldrar satt sig på varsin sida om brudstolen under scenen och en och annan vallbacksbo på de utradade bänkarna i salen.

Uppe på scenen stämmer Jepo-Joel fiolen till tonerna ur Felix sexradiga dragspel och bakom dem på scengolvet ligger Sallys och Söderbergs Bertels blänkande gitarrer.

Leila och Tita ser på varandra med tindrande ögon och när Jepo-Joel slutligen börjar spela och Felix klämmer till med basen tystnar sorlet i tamburen. Lamporna i taket blinkar till några gånger och mitt i allt står Doris och Harry i dörröppningen.

De ser sig leende omkring bland bröllopsgästerna och går sedan hand i hand fram till brudstolen medan folk från tamburen följer efter dem. Och just innan de sätter sig tystnar musiken plötsligt och bröllopsgästerna ropar samfällt och taktfast klingande:

– Hurra! Hurra! Hurra!

– Nå tack, tack, säger Doris rörd och placerar brudbuketten i vasen på bordet innan hon och Harry sätter sig mellan föräldrarna i brudstolen som är övertäckt med ett vitt lakan och smyckad med skira björkkvistar bakom ryggstödet.

Det är Sally som drivit fram björklöven i en vattenså intill kakelugnen i kammaren och när hon ser hur vackert det inramar brudparet hasplar hon andlöst:

– Blev det int fint?

– Jåå! Och hör du farbror Villes kostym sitter som gjuten på Harry, viskar Anna-Lisa tillbaka och Sally nickar instämmande samtidigt som hon bekymmersamt glanande iakttar om sittplatserna räcker till åt alla.

Tita och Leila sätter sig fnittrande längst bak i salen och när Pingel-Fii får syn på Titas skor spärrar hon häpet upp ögonen och väser:

– Va i Jissu namn har du på fötren?

Tita svarar med att storgapande räcka ut tungan och drar sedan knittrande iväg med Leila till andra sidan av rummet där småungarna samlats kring den rödglödande kaminen.

Varken Aila eller Elsa kommenterar hennes klädsel men Solveig sträcker fram handen och när hon nypande lyfter upp ett av de långa sidenbanden som hänger ner från midjan frågar hon förvånad:

– Är det riktigt siden?

– Japp! Från Amerika, svarar Tita på ettsådant sätt att Spilivink som hånleende sett på skorna sväljer repliken om smackona och Aila och Elsa ger varandra ettundrande ögonkast.

Och långt senare när pastor Still tackat för sig och folk ätit och druckit och sjungit och skålat och den efterlängtade dansen pågått en god stund kipsar Tita glatt omkring med Leila i en polka.

Folk omkring dem hoppar och skuttar och Börje som under krigsåren svurit sig hes över dansförbudet rycker och knycker i Hjördis som flämtande följer honom.

Pingel-Fii hickrar i armarna på gubben Ström och Koskenniemis Ville snurrar häftigt runt med Helmi.

Lasse försöker få styr på Maj-Lis som envist hoppar i otakt och Anna-Lisa och Gunnar stannar ideligen och kinnar om nånting.

Einar och Inka virvlar skrattande förbi och Petterssons Ingrid som fått nog av grevar och baroner och under vårmarknaden hittat en riktig karl från Maxmo flänger rödbrusig omkring med fiskaren som efter några välbehövliga pauser ute på gården har svårt att hålla balansen.

Också Felix har fått sig en snibil och dragspelet skriker av spelglädje mot fiolen medan Joel som knäppt upp stärkkragen stampande anger takten.

– Hippahi och hippaoooaej, sjunger Juhani glatt slängande på huvudet när han med Harrys högbarmade syster Essi i sina armar skickligt undviker en krock med småflickorna.

– Voj herrigud så roligt, skriar Essi mot taket och slår armarna kring hans hals när de skrattande vinglar vidare.

Tita och Leila fnittrar till över omfamningen och rusar sedan dubbelvikta till bänkarna där de hittar en ledig plats bredvid Kalle och Valle som pyntade med klackringar och färggranna slipsar sitter och glor på folk som efter polkan pustar och stånkar och torkar svetten.

Golvståndarna som ropat ut bruden och tre gånger hissat henne ute i snödrivorna väller plötsligt larmande in genom dörren.

Anna-Lisa målar hastigt läpparna med Hjördis läppstift och Marianne rodnar när hon hör Merikarviapojkarnas glada röster i tamburen. Sunde lls Mari som dansat loss strumpebandet i korsetten nålar fast det med en säkerhetsnål bakom Blåbärs-Annas rygg och Backman som under kvällen upptäckt Inkas flammande hår tar sig en styrketår ur pluntan han har i barmfickan.

Sally och Bertel tisslar och tasslar uppe på scenen och när Bertel slutligen stiger fram och knäppande på gitarren börjar sjunga med i Tango D’amore står någon med ens framför Tita och frågar:

– Får jag lov?

– Int vet jag om jag kan, hickrar hon blygt men reser sig genast och sträcker upp armarna mot Lasse.

– Du får väl lär dej då, svarar han och böjer sig ner och lägger handen kring hennes rygg.

– Skåda bara på fötren min, fortsätter han sedan och börjar halvhögt räkna:

– Ett och två, och bak. Ett och två, och bak.

Hon följer styvt stampande hans steg och trots de glappande skorna är hon efter en stund lätt som en älva på foten och tittar hänfört upp i hans ansikte.

– Du är ju riktigt bra, skryter han och lägger samtidigt skyddande ut armbågen mot Mårten och Astrid som trånsjukt blundande svävar förbi.

Hannes blinkar åt henne och Penttu som knyckande mellan de vuxna svänger om med Virpi flinar och krockar sedan med Mauritz och Tekla som skrattande ropar något om snorvalpar. I serveringsrummet sitter Ingeborg och Johannes kvar med tomma kaffekoppar och i köket bredvid spisen står Ella med den svarta finklänningen stramande över grossessmagen.

Hon skrapar hungrigt ihop smulorna från ett kakfat medan hon lyssnar på Äntti och Dagmar som beskärmar sig över hur snabbt rulltårtorna försvann och när hon svalt smulorna går hon tyst vaggande ut i serveringsrummet.

Ingeborg ber henne slå sig ner vid bordet men hon går ändå spanande vidare och sätter sig slutligen mellan Alma och Ida i festsalen. Och när valstonerna klingar ut från scenen och Einar åter halvspringer över golvet mot Inka suckar hon tungt och säger:

– Få si hör ni hur dehär slutar.

– Nå int tror jag du behöver vara orolig, svarar Ida och Alma vet:

– Nej ... Int är Inka sån int!

– Nä, nog vet vi ju hur det gick för Jepo-Joel när han for dit med en klanohink.

– Jo! Och den där marknadsgubben som fick slaskämbare över sig, instämmer Alma skrockande men Ella har ändå kvar det pinade ansiktsuttrycket när hon kanande på halsen glor in bland de dansande och fräser:

– Men att hon orkar håll på sådär! Och att hon ids!

– Nå. Käringarna har ju henne under ögonen då!

– Jo ... jag tror hon gör det på enkom, funderar Alma och Ida tillägger:

– Och hon låter int dem dans kindtango!

– Nej. Det har jag också lagt märke till, nickar Alma och följer Inka och Einar med blicken tills hon plötsligt får syn på en ljusröd rosett under Lasses böjda gestalt och med ett avledande leende säger:

– Nåmen si nu på Tita!

För när tangon var slut hade Tita klängande följt Lasse till sittplatsen bredvid Maj-Lis. Men så fort Felix drog fram valsen ur dragspelet hade hon strukit det svettvåta håret ur pannan och flämtande av iver sagt:

– Vi tar en till Lasse!

Och nu när Alma pekar ut henne bland dansparen svävar hon så saligt leende förbi att Ella för en stund glömmer allt annat och ler stort och varmt när hon vinkar med handen.

Tita ser det bara i förbifarten. I nästa ögonblick seglar hon stolt förbi Aila och Sigge som tvinnar omkring mellan de vuxna och när Ingrids storvuxna Maxmobo snubblande flåsar förbi med Pingel-Fii skrattar hon skadeglatt mot Fia som trots sina blankputsade klackaskor bara får dansa med fyllhundar.

För Lasse i svart kostym och vit skjorta är ståtligast av alla på dansgolvet. Och medan han med ett roat småleende för henne runt i salen kråmar hon sig av vällust och fåfänga när hon gungande ger sig hän i rytmen.

Efteråt dråsar hon yr och omtumlad ner på bänken bredvid Leila och en stund senare när de skuttar iväg i en schottis apar hon efter Juhani och sjunger gällt gapande:

– Hippa ho och hippa iiiaej, hippa ho och ...

Leila härmar i sin tur henne och när de vilt stampande snurrar runt och hon ser Dagmar och Evert och Einar som med armen kring Ellas axlar retfullt småflinande viskar något i hennes öra tar hon ett stadigare tag kring Leilas midja och skriker:

– Nog är det fred i landet nu!

– Jå. Kyllä, svarar Leila lika andtruten och så snubblar de och brister ut i ett virrigt hickande gapskratt.
(Inf. 2012-06-17.)

Solen lyser från en klarblå himmel och kölden håller backen i ett järngrepp. Fåglarna sitter tyst uppburrade bland träd och buskar och snön knarrar under stegen.

Tita kommer gående uppför backen från Långraden där hon varit och lekt med Leila i Inkas kammare. Som vanligt har de lekt familjeliv med Musta-Pekkakorten och Leila som ville vara kaptenens dotter Elli Kallio har om och om igen tagit avsked av pappa Kallio som efter sina korta hembesök alltid måste segla vidare.

Tita har varit fotografens son Erkki Filmi som med kameran fångat avskedet och den jublande glädjen när pappa Kallio återkom med famnen full av presenter.

Hon har också fotograferat jordbrukarens dotter Alli Pelto som glad och rödkindad matade hönsen och fiskarens son Matti Meri som stod och lyssnade på Ellis avskedsgråt tills han kastade metspöet ifrån sig och sprang fram och frågade varför hon var så ledsen.

Men då hade Elli knyckt på nacken och snäst att det inte angick honom och samtidigt hade Leila ryckt kortet ur Titas hand och slängt iväg Matti Meri över golvet.

Tillplattad av bemötandet kröp han ihop under Inkas säng och Erkki Filmi lät kameran sjunka. Han förstod att Elli inte tålde Mattis ömkande röst och en stund senare var Tita Unto Sointtu som drog vals efter vals på dragspelet medan Leila som lärarens välklädda dotter Neiti Tietomies med en trave böcker under armen trippade iväg mot framtiden.

Från köket hördes den finska radioreportern kommentera uppbyggnadsarbetet vid Helsingfors järnvägsstation, hjälpsändningarna från utlandet och oroligheterna i Norge och Danmark som fortfarande var ockuperade av tyskarna.

Sedan följde en kort rapport om Röda arméns framryckning mot Österrike, amerikanerna som gått över floden Rhen och de allierades fortsatta offensiv på västfronten.

Och efter en intervju med en tysk fembarnsmor påminde reportern landets medborgare om det förestående riksdagsvalet.

Han betonade att valet är historiskt eftersom Finland är det första land i världen där kommunisterna i ett fritt och demokratiskt val får ställa upp egna kandidater och gav till slut ordet åt Hertta Kuusinen:

– Kamrater! Vi är på väg mot en ny tid. Stora uppgifter reser sig inför oss. De reaktionära krafternas bedrägeri mot vårt folk har avslöjats och vi måste beslutsamt gallra bort fascismens rötter djupt ur vårt samhälles grund. Vi måste ...

Inka knäppte av valtalet och sedan hördes bara klirret från stickstickorna och spisluckan som öppnades och stängdes med jämna mellanrum.

Matti Meri låg fortfarande kvar under Inkas säng men Unto hade slutat spela och låg hoppande ovanpå Alli Pelto som fortfarande glad och rödkindad låg utbredd under honom på en mörkblå rand i trasmattan.

Leila och Tita var tårögda av spänning och märkte inte att Allis bror Jussi kom utrusande ur kortlådan förrän han höjde potatisgräftan och skrek:

– Vad Satan håller ni på med?

Hönsen flög kacklande iväg och Alli sprang och gömde sig bakom Virpis kådklimp mot bordsbenet. Men Unto stackarn som föll hukade sig skrämd under gräftan och pep:

– Vi bara nulla lite ...

– Knulla och knulla. Här ska int knullas nå! Och allra minst mitt på dan!

Jussi var så arg att han studsade upp och ner ovanför Unto tills han kom av sig när Inka mitt i allt misstänksamt lurande stod på tröskeln och frågade:

– Mitä te oikein leikitte?

Leila och Tita klippte förvånat med ögonfransarna tills Leila fann sig och svarade med en likgiltig gäspning:

– Tappelua vaan ...

– Hä, muttrade Inka och såg bistert undrande från den ena till den andra tills hon efter ännu en blick över sängarna gick tillbaka till köket.

Leila plockade snabbt ihop korten och strax efter drog Tita på sig ytterkläderna och smög sig sedan med blicken i golvet förbi Inka som satt och stickade på hetekasängen i köket.

Och nu när hon långsamt går uppför backen känner hon sig för varje knarrande steg allt mera trött och nedstämd. Som om Jussi och Unto sugit all kraft ur hennes lemmar och Elli med sitt vädjande rop på stranden rört upp något grumligt i hennes själ.

– Isä! Älä jätä minua, hade Elli gråtande ropat varje gång pappa Kallio reste bort och ropet finns fortfarande kvar som ett eko inom henne.

Hon har glömt Unto och de andra men Ellis rop genljuder från strand till strand och i havet mellan hennes gömda stränder vajar en aldrig slocknad längtan.

Hon är för liten för att analysera sina känslor men hon inregistrerar de avlövade träden, istapparna som hänger ner från taken och fåglarna i Änttis syrenbuskar.

Med hängande armar och Ellis smärta om och om igen återkastad ur havet stannar hon och stirrar frånvarande på snöstjärnorna som glittrar längs den frusna plogkarmen.

En efter en gnistrar de till och slocknar vartefter hon flyttar blicken.

Också den sista på grindstolpen där hemma. Och då ropar hon tyst vädjande med Elli: Älä jäta minua!

För Lasse skall flytta hemifrån.

Han hade berättat det en kväll i förra veckan. Och när hon hörde det hade hon börjat gråta och sedan dess har hon tiggt och bett att han skulle stanna. Men han har redan köpt en utdragbar säng av Jepo-Joel och ett köksbord på en auktion i Socklot.

Anna-Lisa har krusat en kräppappersgardin och fru Fors som rökt ut vägglössen i vindsrummet har sagt att han får komma när han vill.

Hon kan inte förstå att han vill flytta nu när GOTT NYTT ÅR-dagarna äntligen börjat ljusna och Klockarposten återfått sitt hemtrevliga prassel på fredagskvällarna.

Hon har påmint honom om kaffepaketet och risgrynen de nyligen fått från farbror Hugo i Kanada och i vedlidret där han stod och sprutade TäysTuho i springorna på Jepo-Joels säng hade hon lovat honom hela sin ranson av sockret och allt som finns kvar i Ravitolburken bara han inte flyttar.

Men han hade bara skrattat och fortsatt att spruta TäysTuho medan han pratade med Harry och Börje om den nybildade ungdomsklubben, Hägglunds trio och pojkarna som i dyngfyllan ramlat nerför åbranten i Topeliparken.

Och nästan varje kväll när han kommer hem från Mecklers tvättar han sig med godtvålen och far ut med Maj-Lis fast han lika gärna kunde sitta i kammaren och läsa Veckospegeln eller Topelius Sampo Lappelill som hon tycker om.

Trött och håglös sparkar hon i plogkarmen och Ellis rop stelnar till en istapp medan hon sparkar och sparkar, och besluter sig. Hon skall aldrig mera tycka om någon.

Aldrig!

Och så knycker hon på nacken som Elli gjorde åt Matti Meri och fortsätter uppför backen med blicken envist framåtriktad som Neiti Tietomies.

Stegen knarrar i kylan och röken från skorstenarna stiger som utropstecken mot himlen. En köldknäpp smäller till i Änttis stugknut och i björken på andra sidan gatan rasslar några frusna droppar.

I tallen bredvid storstenen skrattar en kråka och längre in i skogen hänger det frusna hamprepet som sommarens cirkusartister lämnat efter sig.

Hon ser det blänka till i solskenet och viker plötsligt av in mot skogen. Skarsnön är hård och bär henne men ibland plumsar hon igenom och när hon kommer fram till repet ser hon att hon rivit hål på ena strumpan.

Men hon bryr sig inte om det fast hon ser att blodet droppar. Sammanbitet tar hon tag i repet och med blicken i ett tomrum mellan träden hör hon hur det suckar när hon långsamt börjar gunga det från ena sidan till den andra.

Repet klagar som en gammal ridörr och en tallkott faller som en hemlös stjärna ifrån himlen.

Pitolisa! ropar Spilivink från kammarn.

Och så minns hon hunden. Men hon rusar inte andlöst ner för backen som i somras. Inte ens i tanken. Stel och frusen står hon kvar och lyssnar medan repet svänger som en pendel i en gammal klocka.

Pitolisa!

Clownen hånar hennes rädsla inför det som väntar. Och då stannar pendeln och med handen släpande längs repet går hon fram till tallen och tar tag i stammen.

När hon står på repet lyfter hon på hakan och ser trotsigt in i ögat på den andra tallen. Sedan går hon. Steg för steg och flaxande med sina armar.

Hon skall över!

Varför vet hon inte riktigt men hon spänner varje lem i kroppen när hon blek och vippande på repet vinglar fram mot något okänt.

Repet knakar under tyngden, men det håller, och i skarsnön lyser några röda droppar.

Livet är en smärta.

Och ett brus av vingar när hon plötsligt ramlar.

Se himmelens pärleport
står öppen för var och en ...

Det är hemförbundstanterna på Frälsningsarméns vårmöte som käckt knäppande på sina gitarrer står och sjunger. Hon hör det alldeles tydligt och känner igen Dagmars ljusa röst men när hon slår upp ögonen ser hon bara tallarnas rödbruna stammar och de gröna kronorna som gungande sträcker sig mot himlen.

Hon ligger stilla och betraktar bilden.

Tallstammarna håller upp hela himlen och där någonstans långt borta finns Sigurd och Jesus och alla andra döda.

Om Lasse hade dött i kriget skulle också han ha varit en ängel och hon skulle ha gråtit och gråtit och långsamt tynat bort i lungsoten som farbror Villsson och Knuts mamma.

Voj, stackars Tita, skulle kvinnorna ha jämrat sig och Äntti skulle ha hämtat en stor påse söndriga småbröd från Schantzens eller hotellet. Anna-Lisa skulle varje dag ha vispat upp två kråkägg med socker och Penttu skulle säkert ha gett henne en strut hagelpastiller.

Jepo-Joels säng skulle ha hängt kvar i rian bredvid höstörarna och kärrhjulen och just när hon blek och avtärd hostade upp lungorna skulle pappa varligt dra henne intill sig och viska förlåt, förlåt ...

Ellis istapp skavar plötsligt till i hjärtat.

Och så rasar alla raka stammar. Himlen snurrar runt i vida cirklar och i havet mellan hennes dolda stränder blänker något till i djupet.

Pappas ögon! Som ett hastigt solblänk. Eller som en hemlig reva. Överdragen med en iskall hinna.

Lasse! ... Du får inte flytta!

Ropet stiger som ett tjälskott ifrån marken och så står hon upp och slår och sparkar på en tall som stum och naken sträcker sig mot himlen.

Barr och kottar dråsar ner på marken. Barken faller av i hårda flisor och så kommer krampen. Som en knuten näve.

Kroppen rycker till och slaknar in mot trädet. Ljuset slocknar och det sista som hon hör är gurgelljudet genom strupen.

Erkki Filmi glider ut ur fickan när hon faller. Oberörd av hennes anfall går han fram till tallen och tar bild på bild av barnet som med krökta läppar tuggar slem och fradga över skarsnön.

Kallt och yrkesmässigt fångar han den stela blicken, mössan som har hamnat bredvid kroppen och den knutna handen under bröstet.

Taga del i sång och spel
uti i all evighet ...

Dagmar ler mot henne uppifrån estraden och Terttu som spelar på den vackert klingande triangeln gungar hänryckt med i musiken när löjtnant Ström som står bredvid den blåröda Blod-och -Eldfanan lyfter blicken och upprepar orden:

Taga del i sång och spel
uti all evighet.

– Tita! ... Voj herregud ändå ... Hör du nå?

– Da ...Dagmar och Terttu, svarar hon sluddrande och ser omtöcknad upp i Ellas ångestfyllda ögon.

Hon känner att Ella håller henne under axlarna och stryker sig instinktivt över munnen.

– Jag tror att ...

– Jaja ... Vi ska ta det lugnt nu bara, nickar Ella och drar henne tätare intill sig.

Hon suckar djupt och blundar. Ella stryker henne över den iskalla kinden och hemförbundssången tonar långsamt bort och dör.

– Nog känner du väl igen mej?

– Jå ... Sku int jag känn igen mamma min!

– Jag tror du fick ett krampanfall ...Men det är över nu.

– Jå.

– Fryser du?

– Nä. Men jag mår lite ill.

– Ja, du brukar göra så efter kramperna ... Men det går om sedan. Och nu ska jag lyft opp dej och ... Sådärja, lägg armen kring min hals nu så ...

Tita gäspar och klänger sig slött fast i Ella som reser sig och sedan hukande plockar upp mössan och vantarna från marken.

– Och sidu ett Musta-Pekkakort, säger hon förvånat och sträcker sig efter Erkki Filmi vid tallen.

– Ja det är Leilas ... Ge hit det!

Tita stoppar kortet i kappfickan medan Ella lägger mössan på hennes huvud. Så hissar Ella henne högre upp i famnen och börjar pustande av ansträngning plumsa hemåt genom skogen.

– Nej, nu orkar jag int mer, flämtar hon efter en stund och ställer ner Tita i snön.

– Usch så trött jag blev!

Hon sjunker ihop mot en tallstam och tar sig med ena handen över magen. Hon grinar till och när Tita ser hennes bleka ansikte tittar hon förskräckt upp och säger:

– Mamma. Jag kan nog gå själv nu.

– Jaja ... Gå du bara ... Men mamma måst vila lite först, svarar Ella andfådd och rullar ihop förklädet över de nakna händerna.

Tita kliver iväg men blir stående vid grinden och väntar tills Ella småspringande kommer över gatan.

– Huuu ... Så kallt, huttrar hon och drar iväg med Tita genom grinden.

– Nu måst vi nog ha nå varmt att dricka, fortsätter hon sedan hackande och inne i köket sträcker hon ut sina stelfrusna fingrar över spis ringarna innan hon lyfter ner byksån från vedbänken.

Tita blir stående innanför dörren. Hon ser hur Ella plockar fram några vedträn som hon lägger i spisen och när elden tar sig frågar hon:

– Såg du mej då du stod och tvätta?

– Ja. Och jag tänkt vad i all världen du slog och sparka för ... Och så bara sjönk du ihop mitt i allt och ... Ja, jag blev riktigt rädd vet du, svarar Ella som börjat knäppa upp knapparna i Titas kappa.

– Blev du?

– Jo. Men nu ska vi klä av dej och så ska du få nå varmt att dricka och ... Försök nu hjälp till lite!

Tita drar lydigt armarna ur kappan och böjer sig sedan ner för att ta av sig de tjärade filttossorna.

– Sidu Mamma! Ett hål i strumpan.

– Och ett sår på benet! Nej men Tita ta nu och sätt dej på soffan så jag får si.

– Vad i all världens dagar ... Och jag som trodd att det var en hund som blött i skogen, småpratar Ella medan hon sittande på huk framför flickan knäpper upp strumpebandet och försiktigt rullar ner den grå ullstrumpan.

– Nå, int tror jag att det är så farligt, säger hon sedan och ser upp när hon fortsätter:

– Jag ska tvätt bort blodet och så sätter vi en ren trasa på så blir det nog bra.

Hon reser sig och hämtar ett tvättfat och när hon börjar tvätta benet frågar Tita:

– Trodd du att jag var död då du kom springande?

– Nå nej men ...

– Fast int sku det ha gjort nånting det int.

– Att du sku ha dött, menar du?

– Ja. För sidu jag tycker att det är så tungt att leva ... Tycker int du det också mamma?

– Nåjo, ibland men ...

Ella ser upp och möter den gravallvarliga blicken. Hon blir stumt sittande med handen i tvättfatet tills hon lyfter den fylld med vatten som hon strilar ner över benet när hon säger:

– Men bara man orkar genom det svåra så är livet mycki rikare sedan, vet du.

– På vilket sätt?

– Nå ungefär som när det har varit ett riktigt hemskt åskväder med dunder och brak och hårda knallar ... Ja, du vet ju hur rädd man är då åskan går ... Och sen mitt i allt är det över och solen lyser.

– Och man är så glad!

– Ja, just det. Så är det, Tita. Men om det aldrig sku vara så där riktigt mörkt och kulit sku man kanske int riktigt si hur ljust och fint allting är efteråt.

– Nee, svarar Tita fundersamt och sträcker på benet som Ella klappande torkat och nu lindar med en ren tygremsa.

– Men mamma ... Om man själv är åskan? Eller om det känns som att man sku ha ett åskmoln här inne, frågar Tita och klämmer sig över magen.

– Känns det så nu?

– Jaa!

– Ja, jag tror jag vet ... Men sidu Lasse är ju stor han nu och ska börja leva sitt eget liv, förklarar Ella och knyter ihop tygremsan kring såret.

– Eget liv! Nog sku han kunna leva eget liv här och, som förr, fräser Tita och sparkar till med foten.

– Akta lillbeibin!

Ella skakar varnande på huvudet och för sedan tvättfatet till diskbänken. Så tar hon ett par torra strumpor från spjällsnöret över spisen och när hon sätter sig lyfter hon upp Tita i famnen och fortsätter samtalet:

– Sidu allihop flyttar hemifrån när di blir stora. Int sku det ju annars bli nå nya familjer. Tänk nu bara på Doris och Harry.

– Jamen di har ju gifta sej di!

– Jo jo men ...

– Och int har di nån lillasyster di som börja gråt när di for.

– Nå nog tror jag att Sally har lite lessamt efter Doris vet du.

– Men Sally är ju stor hon! Och så har jag sitt då hon pussa Gunnar bakom Karleborg.

– Jasså ... Nå om du tror att det hjälper att pussas lite så kan du ju försök puss Spilivink i morron, hickrar Ella till och kramar om henne.

– Int heller! ... Du gör bara narr av mej.

– Nå nej ... Men jag måst ju försök pigg opp dej lite ... Och hör du nu ska vi ha lite varm svartvinbärssaft!

– Som om det sku hjälp när man är så arg och bedröva så man bara vill dö.

– Ja stackars Tita. Men vet du, så där är livets gång.

– Jag skiter i livets gång jag!

– Nå nå ...

– Ja för Lasse är min han!

– Jaja. Men försök nu lugn ner dej så du int får ett nytt anfall ... Du vet ju att du börjar krampa om du blir upprörd, och förresten så flyttar ju int Lasse så långt bort. Du kan säkert häls på honom varje kväll sen om du vill.

– Tror du jag får det?

– Nåjo. Det klart det!

(Inf. 2012-06-23.)

Riksdagsvalet i mars blev en seger för det Demokratiska Förbundet för Finlands Folk. Partiet fick nästan tjugofyra procent av rösterna i landet och Hertta Kuusinen som var en av de största röstmagneterna sitter nu som ordförande för DFFFs riksdagsgrupp.

Inför valet reste hon runt och agiterade för sina revolutionerande idéer och överallt bland människorna vann hon gehör för sina tankar om ett nytt och annorlunda samhällssystem.

Hennes entusiasm och orubbliga tro på framtiden smittade av sig och tack vare henne sökte sig också arbetarkvinnorna ivrigare än förr till vallokalerna.

De jublar över hennes inval i riksdagen och även i Nykarleby avspeglar sig valframgången. Koskenniemis Helmi och Rannes Ida har fått sällskap av några andra kvinnor i stadens DFFF-avdelning och medlemsantalet har sedan nyåret ökat med mer än femtio procent.

Ella och de andra kvinnorna har alltid något handarbete med sig vid avdelningens möten men lyssnar med nyvaknat intresse på Ida och Hautalas Signe som allt oftare lämnar kaffepannan för att delta i männens politiska diskussioner och beslut.

Ungdomarna har bildat en ungdomsavdelning med idrottsektion och programkommitté och arrangerar ofta fester och danstillställningar på Karleborg som DFFF-medlemmarna åter kallar Talon eftersom merparten av dem tillhör stadens finskspråkiga minoritetsbefolkning.

Salome har dessutom startat en tonårsklubb där hon lär ut olika spel och lekar och tillsammans med barnen anordnade hon under påsken en välbesökt familjefest med gymnastikuppvisning, tablåer och olika sånginslag före den efterlängtade dansen med Hägglunds trio.

Förbundet för Finlands arbetare har i en skrivelse till staden föreslagit att staden officiellt skulle fira Arbetets dag den första maj men skrivelsen lämnades obeaktad eftersom stadsstyrelsens ordförande tvivlade på att någon skulle möta upp vid ett dylikt tillfälle.

Och när DFFF-avdelningen anhöll om att få hyra Karleborg för första majfesten höjdes hyran plötsligt med tvåhundra mark.

Männen svor ve och förbannelse över beslutet men kvinnorna eggades av motståndet och ordnade ett lotteri där huvudvinsten bestod av Signes kaffeburk från Amerika och trösteprisen efter en sommarklänning från Sverige och ett par nästan nya galoscher av pannlappar, luskammar och två biljetter till Bio Scala.

Lotterna såldes bland medlemmar och sympatisörer och dragningen förrättades på ett medlemsmöte i Annas matkök eftersom kvinnorna glömt att anhålla om tillstånd för lotteriet och männen antog att polisen skulle närvara vid första majfesten på Talon.

Och mycket riktigt. Nu när festen strax skall börja går polis Blom myndigt spankulerande fram och tillbaka utanför huset.

Han hälsar med en kort nick på Einar och Ella men vänder demonstrativt ryggen till när Koskenniemis Ville med sin familj närmar sig. Och när han ser Väli-Hanna som med famnen full av majvippor kipsande kommer efter Koskenniemis ler han försmädligt.

Men hon som är välsignad och dagen till ära gjort enbart röda majvippor går frimodigt fram till honom och ler soligt när hon niger och säger:

– Nu ska herr Blom få en majvippa av mig ... Alldeles gratis!

– Nå tack, tack, muttrar han och blir förläget stående med den grannröda vippan i handen.

Salome som samtidigt kommer cyklande förbi paret Engman fnittrar till och när hon placerat cykeln i cykelställningen stannar hon på trappan och ler lika soligt som Hanna och säger:

– Kom in sedan, Blommen! Vi har riktigt kaffe i dag.

Han svarar ingenting men när hon försvunnit genom dörren stoppar han kvickt ner majvippan i ställningen där skyddskårens fana förr brukade vaja i vinden vid festliga tillfällen.

Inne i huset radar Haapasalos Lempi och Signe fram kaffekoppar och bullafat på de långa borden i serveringsrummet. Ida går omkring och rättar till gardinerna i festsalen och Essi och Juhani radar smågnabbande ut bänkarna så att det blir en bred gång i mitten av salen.

I tamburen står Einar och bjuder ut Samfundstidningen Kontakt och några lösnummer av Folkviljan där Georg Backlund skrivit en intressant artikel om fackföreningsrörelsen i Amerika och Munsala antimilitaristiska kamratklubb med en inramad annons hälsar alla skogsgardister och Sverigefarare varmt välkomna till Vexala ungdomslokal och Storsved Folkets hus för att på första maj i fredens tecken hylla minnet av en fallen kamrat.

Kustaa som under vintern huggit i Vexalaskogarna står bredvid Einar och när också Engmans Oskar slängt av sig mössan och köpt en tidning börjar de tre männen åter en gång diskutera den tragiska dödsskjutningen i Vexala senaste höst.

– Syster hans sa att han int alls var på flykt, utan bara sku ut och vittja näten, säger Kustaa och halar samtidigt fram en papyrossask ur jackfickan.

– Men dehäran ...

– Och Otto lär ha sagt att det blåste inåt land så att Felix knappast hörde när polis Vilander ropa åt honom.

– Jasså!

– Jaa, så hörd jag ... Och förresten, vem fan sku fara till Sverige i en roddbåt!

– Nej säg det. Och som jag förr har sagt ... Vad i helvitt gjorde militären där?

– Kriga förstås!

– Och vänta sej kanske tapperhetsmedalj för att di sköt så skickligt.

– Men det lär nog bli rättegång nu i alla fall.

– Jå sidu, int ger sig munsalaborna int! Di har ju samla in pengar nu så att Erik Fors och några andra därifrån kan resa till Helsingfors och prata med inrikesministern om saken, tillägger Einar och suger sedan begärligt på cigaretten han fått av Kustaa.

– Ja jag hörde det ...

– Nåmen si på fan, fortsätter Oskar häpet pekande mot fönstret med tändsticksasken och när de andra nyfiket sträcker på sig ser de lektor Holm som bolmande på cigarren stannar under Jepo-Joels kammarfönstermedan den stora schäferhunden nosar sig fram längs stenfoten.

– Han är ut och vallar hunden sin han nu!

– Jå ... Och demonstrerar, flinar Kustaa när Holm efter ett ryck i hundkopplet åter stannar och väntar medan hunden lättar på trycket mot Jepo-Joels gråskimrande stugknut.

Samtidigt hörs slamret från köket där kvinnorna förbereder kaffepausen och i kapprummet står Salome och knyter röda halssnibbar kring sina pionjärers rentvättade halsar.

Snibbarna har hon sytt av ett gammalt lakan och Ida har hjälpt henne med färgningen i Rannes stora bastugryta.

Inför festen har hon lärt barnen gesällsången och Internationalen på både finska och svenska och medan hon knyter den ena snibben efter den andra förhör hon dem samtidigt på replikerna i teaterstycket hon övat in med dem under senaste veckoslut.

Tita som glanande står och viftar med majvippan hon fått köpa av Väli-Hanna lägger märke till hur viktigt Penttu kanar på halsen medan Salome rättar till hans duk bakpå ryggen och hur Affi blek av rampfeber trampar av och an medan han rabblar fram meningarna han skall säga i pjäsen om vänskap och solidaritet.

Hon är klädd i samma finklänning som på nyårsafton men när hon för en stund sedan stoltserade med de två rosenmålade träknapparna framför Aila och Elsa hade de fnissande sett på varandra och sedan tisslande och tasslande bakom majvipporna försvunnit in i festsalen.

Och medan hon vippar och vippar och ser på Salomes aktörer tänker hon på Solveig och Sigge som inte får komma till Talon och Inka som för en stund sedan bara gläntade på dörren och surmulet snäste av henne med att Kari och Leila var förkylda.

Inte ens Spilivink syns bland människorna som larmande samlas innanför dörren och därför smyger hon tyst tassande efter Affi och Koskenniemis Sylvi som just pilade iväg uppför vindstrappan till övre våningen.

Men de står bara och hackar och pickar i varandra på den breda trappavsatsen varför hon vänder om och efter en liten stunds bligande hit och dit i tamburen fortsätter in i salen där hon suckande makar sig tillrätta på bänken mellan Lasse och Ella.

– Nog fick du en grannan majvippo i år, säger Lasse med en uppskattande nick mot de röda pappersremsorna.

– Nåjå ... Men int sir det nu ut att bli nå roligt här i dag int.

– Nå vänt nu bara ... Festen har ju int börja än.

– Nä, men det är ju bara gamla käringar och gubbar här.

– Och pionjärerna!

– Puh!

I detsamma pressar sig Harry glatt grinande förbi Ellas knän och böjer sig fram mot Lasse och frågar:

– Ryms jag där bredvid dej?

– Klart du ryms ... Men var har du Doris?

– Nå sidu int bryr hon sej i politik hon int ... Och så var hon slut efter natten tror jag, svarar Harry när han sätter sig och nyper sedan självbelåtet flinande upp pressvecken på byxorna.

Lasse ler i samförstånd och Tita dinglar håglöst med benen tills hon plötsligt lutar sig fram över Lasses knän och frågar:

– Har hon fått nån majvippa då?

– Vem?

– Doris förstås!

– Nej hör du, det har jag glömt ... Men du har ju fått en bussig en sir jag, svarar Harry och ser ut som om han tänkte fortsätta men blir avbruten av Lasses:

– Hör ni nu tror jag jakobstadsborna är här!

Och när Tita hoppar upp på bänken ser hon en massa främmande människor som med notställ och guldblänkande instrument högljutt sorlande väller in i tamburen där Koskenniemis Ville och Hautalas Santeri sträcker fram händerna medan Salomes pionjärer skockas kring en pojke med trumma.

Också Rannes Ida som suttit bredvid Ella har rest sig och Helmi som kikar lika nyfiket som alla andra sträcker spanande på sig och mumlar:

– Eikö niillä ole haitari ollenkaan?

– Jå! On, on, flämtar Tita och pekar flaxande mot tamburen där hon just såg en man med dragspel på magen.

Mellan instrumenten rör sig ivrigt pladdrande ungdomar med likadana snibbar som Salomes pionjärer och efter en stund kommer kvinnorna från köket in i salen.

Santeri drar igen dörren efter dem och folk sätter sig åter småpratande tillrätta i bänkarna. Ella knäpper händerna i famnen medan hon intresserad lyssnar till något Ida viskar i hennes öra.

Lasse och Harry börjar prata om timlöner, matpauser och övertidsersättningar som de borde få nu när beställningarna på lastbilsresårer dagligen ökar och produktionen vid Mecklers gått upp med nästan trettio procent.

Tita tar upp majvippan som hon i ivern kastat ifrån sig men slänger den åter på golvet när hon plötsligt hör musiken som dånar till ute i tamburen,

Och när hon på nytt uppskärrad står på bänken ser hon Koskenniemis Ville som med en röd fana i händerna stram och högtidlig står i dörröppningen. Bakom honom syns trumslagarens viftande händer och de blänkande blåsinstrumenten som dränker sången i bakgrunden.

Hon begriper inte att det är ett historiskt ögonblick men lägger märke till hur andäktigt Ville höjer den röda fanan innan han i takt till den medryckande musiken börjar marschera in längs den breda mittgången i salen.

Tää on viimeinen taisto rintamaamme yhtykää.

Orden ur Internationalen stiger högt klingande mot taket medan pionjärerna stolt och taktfast trampande efter Ville tågar in i salen. Folk omkring dem reser sig och blir stående som i andakt.

Haapasalos Kustaa bleknar av sinnesrörelse Lempi som står bredvid honom rätar på ryggen och Harrys mamma börjar gråta när hon ser Villes högtidliga min under fanan.

Hautalas Väinö fattar Signes hand och Ida börjar sjunga med i den tidigare förbjudna sången. Ella letar efter näsduken i klänningsärmen medan hon med blicken följer Affi och Penttu som sjungande passerar innan kören trampande framför scenen fortsätter med nästa vers på svenska.

Tita som hänryckt av blåsmusiken smugit sig ut ur bänkraden kommer inte längre ihåg Ailas och Elsas fnissande bakom majvipporna. Tyst gapande ställer hon sig bredvid dem i mittgången och glor lika andlöst som de på trumman, trumpeterna och de käckt sjungande pionjärerna som leende fattar varandras händer innan de lyfter dem i en segergest och frimodigt stampande sjunger.

Ty Internationalen
åt alla lycka bär

– Ja vielä kerran. ropar Ida när de sista orden förklingat och så stiger åter Tää on viimeinen taisto som en vårflod mellan väggarna

– Voj fan vad bra! flämtar Aila efter ett sista dånande trumslag och vänder sig vit om läpparna mot Tita och Elsa.

– Jaa, svarar de lika betagna och ser sig häpet omkring när publiken som sjungit med i refrängen börjar stampa och vissla och klappa i händerna.

Också musikerna och pionjärerna applåderar och ovationerna tystnar först när Santeri går fram till talarstolen där han höjer handen och säger:

– Kiitos! Kiitos!

Applåderna och sorlet tonar sakta bort. Spelmännen lägger instrumenten ifrån sig på golvet och folk sätter sig igen medan Santeri med händerna stödda mot talarstolen väntar tills också pionjärerna tystnat innan han på finska fortsätter:

– Kamrater! Bröder och systrar! Välkomna allesammans ... Och särskilt ni ungdomar som med kamrat Pauli Valkama i spetsen kommit ända från Jakobstad trots att ni har så mycket annat program under denna efterlängtade första majdag ...

Publiken applåderar igen och Jakobstadsungdomarna sträcker stolt på sig medan Santeri hostar och harklar sig innan han åter tar till orda:

– Men det viktigaste är ju trots allt det att vi nu åter har laglig rätt att samlas till möten och fester och därför vill jag föreslå att vi innan programmet fortsätter hedrar vår fana med ett leve och en tyst minut.

Ville som fortfarande står kvar framför scenen stramar åter upp sig och ser vördnadsfullt upp mot den röda fanan medan han tillsammans med folkmassan som rest sig rungande ropar:

– Eläköön! Eläköön! Eläköön!

Så blir det knäpptyst tills Ville slutligen placerar fanan i flaggställningen bredvid scenen och sedan sätter sig bland pionjärerna på första bänken medan Santeri redogör för det fortsatta programmet.

När Santeri är klar ger Uno Ranne ett kort sammandrag på svenska och beklagar sedan att Viljam Fågelbärj inte kan medverka i programmet eftersom han under dagen skall festtala både i Vexala och Storsved.

Men Fågelbärj har sänt ett egenhändigt tecknat första majkort och när Uno läst upp den svenska kamrathälsningen applåderar alla i salen.

Sedan är det dags för dagens huvudtalare, kamrat Pauli Valkama från Jakobstad, meddelar Uno och bugar artigt mot Valkama som reser sig och under publikens förväntansfulla handklappningar byter plats med Uno:

Valkama börjar med att tacka DFFF-avdelningens styrelse för inbjudan till festen och hälsar sedan från kamraterna i Jakobstad som tidigare under dagen marscherat och demonstrerat längs gatorna innan han övergår till att tala om valsegern i mars och den senaste tidens omstörtande förändringar i landet.

Salome ler hänryckt när han talar om den fortsatta kampen för fred och samarbete mellan länder och folk och Haapasalos Kustaa nickar instämmande när han berör kapitalisternas krigsskuld till Sovjetunionen som arbetarna under de kommande åren blir tvungna att betala.

Ella har ett medlidsamt drag över ansiktet när han säger sig känna sorg över de stupade och lemlästade soldater som tvingades in i kriget och försjunker sedan i tankar om de osynliga inre såren medan Ida och Helmi uppmärksamt lyssnande följer hans utläggning om framtiden där makten skall tillhöra folket och arbetarna aldrig mer tvingas ut i krig och elände.

Och när Valkama efter en hastig nick går ner från talarstolen brakar applåderna åter loss och slutar inte förrän Signe och tre andra kvinnor travar upp på scenen där de efter några trevande ackord på gitarrerna börjar sjunga den välkända gamla folksången Varför skola människor strida.

Tita som under Valkamas långa tal på finska halvslumrat i Lasses famn stiger upp på bänken för att inte missa något och ser hur starkt berörd av orden Terttu ser ut över salen när hon och de andra de sjunger:

Alla äro vi ju lika
födda utav samma ätt,
Både fattiga och rika
ha vi samma människorätt.

Lasse och Harry sjunger liksom de flesta andra med i refrängen och när kvinnorna kommer till nästsista versen i reser sig alla och sjunger samfällt med på båda språken.

Ella har tårar i ögonen och drar med skälvande händer fram näsduken under refrängen medan Tita undrande iakttar henne och ser hur hon torkar bort tårarna innan hon efter en blick på Lasse sjungande faller in i slutstrofen:

År som fötts i nattens timma,
må det bli ett fredens år,
Båda frid din gryningstimmar
till att läka krigets sår.

Mitt under sången går två Jakobstadspionjärer plötsligt fram till instrumenten och står strax efter mellan Signe och Dagmar med höjda trumpeter och spelar med i den mäktigt brusande refrängen:

Lägg då alla vapnen neder,
Och så sluten evig fred.

Tita som fattat tag i Lasses hand känner hur han kramar till kring hennes fingrar och när hon tittar upp ser hon hur han blinkar och sväljer mellan orden.

Hela salen är med ens fylld av något stort och ogripbart och Ella ser ut som om hon bad. Tita lägger märke till det exalterade uttrycket över hennes ansikte och upptäcker förvånad att också hennes mamma för en gångs skull kan vara nästan överjordiskt vacker och lutar sig tillgivet leende in mot den putande magen,

Ella stryker henne över håret och när folk sätter sig och Dagmar och de andra kommer nerklivande från scenen tar hon flickan i famn och drar henne tätt intill sig.

Men så fort Tita hör skramlet av blåsinstrumenten sprätter hon till och står i nästa ögonblick på bänken medan pionjärerna radar upp sig innan de livar upp stämningen med en kavalkad hurtigt klingande kampsånger.

Harry och Lasse stampar skrattande takten och Tita vinkar åt Penttu som stolt och kavat gapar med också i de finska sångerna och sedan vickande på höfterna försöker härma Jakobstadspojkarna i den rytmiskt gungande Rumbala, rumbala, rumbala.

Efter kavalkaden följer Salomes enaktare om vänskapens betydelse och sedan musikanterna och pionjärerna framfört några välkända gamla arbetarsånger läser ungdomsklubbens talkör en nyskriven dikt av författaren Toivo Hagman.

Under kaffepausen springer Tita omkring med Aila och Elsa och när hon hör Einar skoja med ungdomarna från Jakobstad passar hon på tillfället och tigger loss femtio penni till metet som Hjördis och Anna-Lisa anordnat i en vrå av serveringsrummet.

Hon får meta två gånger för slanten och när hon för andra gången står i spänning framför lakanet som är upphängt över en lång höstör i knuten känner hon att hon får napp och rycker häftigt upp metspöet.

Men när hon darrande av iver vecklat upp tidningspappret blir hon häpet stående. För i hennes öppna hand ligger Paluris silverblanka munspel som hon fick i förra somras och nästan glömt bort.

Hon känner igen varje slinga på sidorna och urgröpningen av hans läppar längs kanten. Hon vet att knivhacket i det röda träet är ett ärr efter två småpojkars gyckel med Paluri och att skåran tvärs över ena sidan är ett minne från den gången drängen på Fatigåln slet instrumentet ur Paluris hand och slängde iväg det över potatislandet där en hop hukande hjon bökade i myllan medan regnet föll och blötte upp deras tunna paltor.

Hon vet att munspelet var Paluris enda ägodel på jorden och skriker till av glädje över att ha återfått det. Men Anna-Lisa som missuppfattar det gälla skriet drar hastigt lakanet till sidan och väser:

– Var tyst nu så int pappa hör dej ... Int sku jag ändå ha gett det åt nån annan.

Då trycker hon häftigt munspelet mot bröstet och rusar genom skocken av ungar ut i tamburen där hon pilar förbi folk som står och pratar och vidare uppför trappan till övre våningen där hon kryper ihop i en vrå.

Hennes glädje över det återfunna instrumentet blandas med en underliggande känsla av skam över att hon slarvat bort det men när hon försiktigt vidrör skåran mellan de vackra bladslingorna känner hon med ens Paluris välkända lukt av stall och gödsel och när hon vänder på huvudet sitter han bredvid henne.

Alldeles livslevande.

Med glittrande glada ögon och en vit duva på axeln.

Han säger ingenting men ser på henne lika milt som söndagsskol-Jesus och när han för ett ögonblick lägger sin hand över hennes kring munspelet blinkar han spjuveraktigt innan han svävar iväg och med en tokrolig grimas försvinner genom det stängda fönstret.

Hon följer nyfiket gapande efter honom. Men det enda hon ser genom en sprucken glasruta är duvan som med utbredda vingar stiger över hustaken och björkarnas vajande gröna kronor.

Och först när sorlet i tamburen och serveringsrummet avtar och trumman och trumpeterna lockar in folk efter kaffepausen går hon dröjande nerför trappan.

För samtidigt som hon håller kvar bilden av fågelns utspända vingar känns det som om något när som helst kunde brista eller falla sönder,

Men när hon en stund senare sitter mellan Ella och Lasse och hör den medryckande musiken lyfter hon munspelet till sina läppar och blåser sökande fram ton efter ton ur de spelande tungorna.

Då knuffar Lasse henne tillrättavisande i sidan och samtidigt visar Ella med en förebrående huvudskakning att hon skall tystna.

Generad och tillplattad av deras kritiska minspel stoppar hon undan munspelet i klänningsfickan och sitter sedan trumpen medan programmet fortsätter med ett politiskt tal av Santeri, några visor av Bertel och en armviftande gymnastikuppvisning med fem flickor från ungdomsklubben,

Publiken visslar uppskattande under flickornas framträdande men längst bak i salen sitter Jokelas Voitto spänd och nervös över dikten han skrivit och som Salome övertalat honom att framföra som avslutning på festen,

Han känner inte nämnvärt till de svenskspråkiga Nykarlebyskalderna eftersom han gått i den privata finska folkskolan i staden. Men när han slutligen står i talarstolen är det som om han från andra sidan av en djup klyfta besvarar frågetecknen i en gammal dikt av Mikael Lybeck när han med ens lugn och säker läser:

Dagen randas och vi ser en strimma ljus
vid horisonten
Bakom oss i natten sjunker våldet
Men vi vänder inte blicken bakåt, broder!
Vi ser framåt
vi som mognat under mörkeråren,
Vi är frukter av en sekelgammal längtan
Och nu gryr den, syster!
Morgondagen som ar välvd av våra röda drömmar

(Inf. 2012-07-01.)

Sju år senare sitter Tita med Pianospelets ABC hoprullat i handen på den flata stenen vid grinden och ser ut över Vallbacken där det mesta är som förr.

Stugorna är lika färglösa som under krigsåren och sönderslagna fönsterrutor som skulle bytas ut mot hela är fortfarande täckta med trasor och buckliga kartongbitar.

Änttis staket har dråsat ihop och hålen i taket på Långradens uthusrad blottar några nakna bräder.

Men Johannes och Ingeborg har byggt ett stort hus med två rum och kök och Svenssons Bror som gift om sig håller på och förstorar huset uppe på berget.

Einar som börjat med egen skomakarverkstad talar ännu ibland om roddbåten han skall köpa men Ella har gett upp hoppet om löständer och lägger alltid handen över munnen när hon skrattar eller pratar med främlingar.

Tidningstapeterna i Pingel-Fils kammare hänger kvar med sina revor och medan fredsåren försvunnit lika omärkligt som Affis russinår på sängen i kammaren nar Tita motvilligt lärt sig acceptera livets gång som Ella försökte förklara för henne en gång för länge sedan.

Lasse är sedan fem år tillbaka gift med Edna och Börje förlovad meden flicka från Kaskö. Anna-Lisa har efter en tid på bomullsspinneriet i Vasa flyttat till södra Finland och Affi som fortfarande bor hemma köper och säljer skrot som han lagrar i en gammal lada vid Rösslon.

Penttu är affärsbiträde hos Bertells som öppnat en modem livsmedelsaffär i sitt hus bredvid sjukhuset och Majvor som föddes på midsommaraftonen det första fredsåret har nyligen fyllt sju år.

Majvor sitter bredvid henne på stenen och slätar ut karamellpapper av Fazers Bästa som småungarna nuförtiden byter med varandra men så fort hon får syn på Einar som cyklande kommer uppför backen kastar hon karamellpappren ifrån sig och springer med utbredda armar mot honom.

Han stannar utanför Änttis och lyfter upp henne på ramen och när de småpratande viker in genom grinden sitter Tita hopsjunken över häftet hon hastigt gömt i famnen.

I bakgrunden hör hon Alma skrikande varna Doris småflickor för brunnsgubben och Ingeborg som nyfrälst och omdöpt sjunger Säg känner du det underbara namnet för Ella och Äntti på trappan.

När Ingeborg plötsligt tystnar och Einar bolmande går mot lidret med cykeln rullar hon på nytt ihop häftet och blåser sedan fundersamt genom rullen medan hon närsynt kisande iakttar Bror som står på en stege och spikar medan Solveigs och Sigges halvsyster Gunilla skvätter med vattnet i bergsskrevan framför nybygget.

Samtidigt ser hon också Virpi som står och hånglar med Mauri som för hennes skull blev kvar i stan efter stockflottningen i våras och Aila som trampar iväg på Crescentcykeln hon nyligen köpt i Jakobstad.

Tita har just kommit hem från arbetet och känner en viss tillfredsställelse över fru Ljungs beröm om köttsoppan och pannkakan hon serverade innan hon diskade och gick hem för kvällen.

Men under tillfredsställelsen ligger som vanligt ett stråk av bitterhet över att hon inte fick gå i samskolan som hon hade velat.

Hon känner sig vingklippt inför framtiden och även om hon förstått det Einar under åren förklarat om terminsavgifter och dyra böcker har hon ändå inte orkat bearbeta besvikelsen.

Den ligger kvar som en mörk strimma och medan hon tankfullt blåser genom det hoprullade häftet är hon lika medveten om missräkningen som om Villssons tomma fönsterrutor och Väli-Hannas lockrop efter Kinakatten nere vid Långraden.

Hon är fjorton år och klädd i en storblommig sommarklänning som hon fått av fru Ljung. Det halvlånga raka håret är mittbenat och hopsamlat till två slattriga hängen bakom öronen. I pannan lyser några vargula finnar och klänningen har hon dragit ihop med ett svart resårbälte i midjan eftersom den är alldeles för vid kring hennes beniga kropp.

Tillsammans med barnhems-Stina och fem andra ungdomar fick hon i maj avgångsbetyg från den sjuåriga folkskolan vid Normen och sedan dess har hon arbetat som piga hos familjen Ljung med tre småbarn.

Hon planerar att flytta hemifrån till hösten men tillsvidare har hon inte vågat nämna det för någon. Och ännu i sommar är det uthärdligt att bo hemma eftersom det nu äntligen är hennes tur att husera uppe på vinden under sommarmånaderna.

I det lilla vindsfönstret blommar som vanligt en ljusröd balsamin och på stockväggen ovanför sängen hänger Herren är min herde fortfarande kvar.

Stoppatäcket i bädden är detsamma som de äldre syskonen använt före henne och lådan med vinterkläder luktar som tidigare av malmedlet naftalin.

Men Anna-Lisas kappsäck är utbytt mot en fruklåda Penttu tagit hem från Bertells och kring lådan har hon rynkat en solgul gardin som hon fått av faster Nanny.

Ovanför lådan som hon efter några veckor hos fru Ljung kallar toalettbord har hon nitat fast Esther Williams och Alan Ladd och i lådan har hon sina personliga ägodelar som förutom lite underkläder består av ett teckneblock där hon ibland ritar ögon och fågelvingar, klackringen hon en gång hittade i Affis skrotlager och Paluris gamla munspel.

Sidenpajton hon fick av Anna-Lisa när hon fyllde fjorton har hon gömt i en papplåda under trasorna som hon sedan en tid tillbaka måste tvätta en gång i månaden och i vrån mellan bädden och sjömanskistan har hon smusslat in ett nummer av Cocktail som hon stulit av Börje.

Men det allra hemligaste gömmer hon varje kväll mellan mattorna under halmmadrassen på golvet.

Ingen annan än Ella känner till gömstället eller den långsmala pappskivan där hon ritat upp klaviaturen enligt Pianospelets ABC som tant Tirtza bett henne köpa.

Tangenterna har hon målat i svart och vitt och klippt upp till hälften av skivan och med det stumma instrumentet på en pall framför sängen övar hon varje kväll skalan från c till h och petar sig ibland fram genom Gubben Noa till Für Elise innan hon sluter ögonen och med lekande lätta handrörelser över tangenterna drömmande svävar hän över hustaken och björkarnas vajande sommargrönska.

Att hon började ta pianolektioner så fort hon fått sin första piglön var oundvikligt sedan hon hört Tirtza spela medan Ella och hon tvättade fönstren åt paret Wallin som i slutet av april flyttade in i det nya huset mitt emot Holms.

Eftersom de inte ens har radio hemma hade hon tidigare bara hört pianoklinket i Normens festsal vid julfester och skolavslutningar men så fort hon hörde musiken som i glittrande vågor steg och sjönk under Tirtzas blåådriga händer tändes ett brinnande begär efter att åtminstone få röra vid instrumentet och med egna händer försöka fånga något av havet som så oväntat vällde in i rummet.

Hon hade aldrig tidigare hört det svalla och vågorna som steg och sjönk kastade sig brusande in mot stranden där hon plötsligt avklädd stod och frös medan ättikslukten och det uppblötta tidningspappret försvann i en sugande vågrörelse som gav henne svindel.

Hon klamrade sig hjälplöst fast i fönsterkarmen och Ella som såg henne blekna hade viskat:

– Mår du dåligt?

Nekande hade hon skakat på huvudet men senare på kvällen när hon med vidöppna ögon låg i dragspelssängen hade hon hatat den instängda luften, de hårda knutarna under pajton, somrarna på knä i Stenlunds morotsland och lärarinnan som på andra klassen i Normen visade upp henne som ett varnande exempel medan hon klippte naglarna så att blodet droppade på pulpeten och Einar som trots hennes enträgna böner inte anhöll om frielevsplats för henne i samskolan.

Till och med Väli-Hanna hade hon hatat och Koskenniemis Ville som försökt få henne att förstå att vallbacksbornas fortsatta armod berodde på kriget och krigsskulden till Sovjetunionen.

Men hetast av allt hade hon hatat framtiden som trots Internationalen med sin lycka åt alla för hennes del ändå bara var utstakad längs samma gamla väg där alla andra vuxna på backen gått före henne.

Satan, satan, satan hade hon tänkt och knutit nävarna tills hon med ens kom ihåg tant Tirtzas plirande glada ögon och sättet att bjuda dem till kaffebordet i salen. Som om det var självklart att också hon och Ella med sina nariga händer kunde hantera de sirligt graverade silverskedarna och utan att spilla dricka ur de kinesiska kaffekopparna som var så sköra att man måste hålla dem som nakna fågelungar.

Då kom gråten. Och minnet av Paluris snusbruna mungipor när han blundande av trånad lät läpparna glida och locka fram ton efter ton ur munspelet.

Tonerna som kom ur hans inre rann sorlande ihop med havet som sjöng under tant Tirtzas händer och medan hon bet i täcket för att dämpa gråten sköljdes hon åter av och an av vågorna som slutligen vaggade henne till ro vid en strand hon aldrig tidigare känt eller anat. Bror hamrar och spikar. Väli -Hanna står fortfarande och ropar efter katten och Sundells Mari slänger plötsligt ut mattorna på trappan.

Solveigs nya mamma går över gården med ett vattenämbar och Leila och Spilivink springer över gatan från Sundells till Långraden.

Uppe på backkrönet utanför Alholms syns plötsligt Lasse och Edna med barnvagnen. Edna håller i handtaget och ovanför den breda vagnskanten vippar Evas volangprydda solhatt. Bobi håller Lasse i handen och tittar nu och då upp på Edna medan de småpratande går förbi Koskis innan de stannar utanför Ströms för att som vanligt prata en stund med Gunnar och Mona.

Mona håller den ivrigt viftande Ann-Kristin på armen och böjer sig ner över Ednas vagn så att småflickorna får titta på varandra.

Bobi ställer sig beskyddande bredvid vagnen och Gunnar har antagligen berättat en vits eftersom Lasse skrattar så gott. Hans skratt blandas med Ednas och Monas pladdrande röster och Tita känner sig med ens så märkvärdigt lätt om hjärtat. För även om hon vuxit ifrån sin barnsliga dyrkan av Lasse har hon ändå kvar sin känsla för honom.

Hon blir varm av glädje varje gång hon hör hans kluckande skratt och hon älskar ungarna och Edna som öppenhjärtigt berättat om första gången de möttes Lasse och hon.

Det var en kall och stjärnklar februarikväll. Edna hade varit till apoteket efter mediciner som föreståndarinnan vid Österbo bett henne hämta och Lasse var på väg till ett sammanträde med den nybildade fackföreningen för metallarbetarna i staden.

Trottoaren utanför De gamlas hem var glashal efter några dagars töväder och mitt i hörnet snubblade Lasse och föll vilt flaxande över Edna som med väskan full av medikamenter trippande försökt hålla balansen i halkan.

– Va i jissu namn, hade Edna ropat efter den häftiga sammanstötningen och han hade frågat:

– Slog du dej?

– Nä. Men du kanske?

– Nä, för jag har aldrig förr ramlat över nånting så mjukt och behagligt, hade han mumlat och blivit liggande medan hon sprattlande med armar och ben brast ut i ett hickrande skratt.

– Vad heter du?

– Edna, fick hon kiknande fram och lade samtidigt märke till den gråhåriga damen som gapande av förvåning strök undan gardinen.

– Va?

– Edna Maria! Men stig opp nu hör du ... En käring står och lurar på oss i fönstret.

– Vad sku det göra?

– Är du pöllo eller va? ... Nej nu ska du opp! Banne mej, hade hon fortsatt och samtidigt knuffat undan hans huvud som låg så underligt tungt mot hennes hals.

Då hade han äntligen rest sig och sedan han hjälpt upp henne hade de tillsammans plockat upp flaskor och Hyvä-Salvatuber och när han sträckte fram de sista aspirinpåsarna hade han frågat:

– Hör du ... Varifrån kom du mitt i allt?

– Därifrån, hade hon gycklande pekat upp mot stjärnhimlen innan hon åter fnittrade till och sa:

– Men att jag sku få en karl över mej så fort jag landat hade jag ingen aning om ...

Då hade han tappat aspirinpåsarna och häftigt dragit henne intill sig. Efteråt hade han tungt pustande bett om ursäkt och hon hade undrande strukit sig över munnen tills hon utan ett ord försvann bakom hörnet mot Topeliparken.

– Du glömmer aspirinet, hade han ropat och halkande sprungit efter med påsarna han rafsat upp från marken.

Fortfarande stum hade hon stannat och öppnat väskan och när han fått ner påsarna mellan allt det andra hade de blivit stående framför varandra tills hon med blicken pejlande i hans plötsligt sa:

– Jag bor på Fatigåln.

– Jasså?

– Ja i sköterskerummet ... Och jag är förlovad med en pojke från Evijärvi.

– Och jag har en brud här i stan som heter Maj-Lis! Ändå hade de stått där och trampat och stampat och inte kommit sig för att gå åt varsitt håll. Och så blev det som det blev, brukar Edna säga när hon berättar historien.

Klockan tre på natten slet hon förlovningsringen av fingret och först på morgonen när Lasse gäspande drog på sig den blå arbetsoverallen i Mecklers omklädningsrum kom han ihåg fackföreningsmötet han missat.

Några veckor senare fick hon en ny förlovningsring och under påsken brakade Jepo-Joels bensköra utdragssäng suckande ihop under dem.

De gifte sig strax efter och trots åren som gått och Bobi och Eva som ständigt pockar på uppmärksamhet omfamnar de varandra varje kväll när Lasse kommer hem från arbetet.

Det är som om det alltid hettade och brann omkring dem och medan Tita kisande betraktar dem genom det hoprullade ABC-häftet undrar hon om hon själv nångång i framtiden skall uppleva nånting liknande. Men knappast, tänker hon och suckar. För hon vet att hon är ful och mager och dessutom finnig och närsynt.

– Som om int det sku räck med att vara piga, fräser hon åt Majvors karamellpapper och reser sig för att ännu en gång gå och kontrollera klockan i köket som varje gång hon skall till spelövningen går så otroligt långsamt.

Då får Bobi syn på henne och ropar hennes namn.

Hon besvarar hans rop med en glad handviftning och vet inte om att hon plötsligt lyser där hon står eller att hon tanklöst slänger spelhäftet ifrån sig medan hon kluckande iakttar hur han efter en blick upp mot Edna släpper greppet om vagnen och småspringande sätter iväg.

Han stannar för ett ögonblick när han får syn på Väli-Hanna i Långradens grind men efter en blick över axeln mot Edna som följer honom fortsätter han modigt förbi Hanna som med de grå hårtestarna löst hängande över den svarta sjalen fortfarande står och lockar efter katten.

Han är klädd i skjorta och kortbyxor med hängslen som Edna nyligen sytt av en gammal kjol. Det ljusa håret står som en gloria kring huvudet och de knubbiga benen rör sig rytmiskt trummande framåt.

Han stannar ännu en gång och vänder sig om och när han ser att också Lasse närmar sig hockrar han förtjust och fortsätter ivrigt kavande uppför backen.

Tita som leende gått honom till mötes breder ut sina armar och när han andtruten kastar sig in mot hennes blommiga famn lyfter hon skrattande upp honom från marken.

Han slår armarna kring hennes hals och medan hon blundande inandas doften från hans hår och hud blir hon alldeles yr av glädje och snurrar vimmelkantig runt några varv innan hon stannar och lyfter honom högt upp mot himlen.

Han hickrar av spänning medan han flaxande med armarna ser sig omkring och när hon hängivet betraktar honom vet hon för en stund inte av något annat än miraklet i att finnas till och hålla ett barn som utan att fråga efter mål och mening skrattande ser in i livets under.

– Nu är du en fågel Bobi, och kan flyga så långt du vill, ropar hon och gungar hans lilla kropp av och an under den gränslösa himmelskupan.

– Voj om du sku tapp honom, säger Edna ängsligt förebrående och då sänker hon armarna och drar honom glömsk av tid och rum åter intill sig.

Han piper och skrattar medan hon med springande fingrar längs hans ben och armar jollrar mösset kommer, mösset kommer och när hon borrar in sitt huvud vid hans hals och lekfullt blåser honom i örat kiknar han av skratt och lägger motande sina små varma händer kring hennes kinder.

Och en stund senare står han med händerna uppsträckta framför henne och kältar:

– En gång till Tita!

– Nåja, svarar hon medgörligt och tar ett stadigt tag i hans händer innan hon böjer knäna så att han kan kliva upp för hennes kropp och sedan med en volt bakåt falla ner mot marken.

– Jamen nog är du duktig, säger hon när han igen en gång stolt och uppblåst över konststycket stryker håret ur pannan medan Eva fäktande i vagnen ropar:

– Ätä ätä!

– Nej, nej Eva! Du är nog för lill du för kuppelikeikka, mästrar han och ger Eva ett överlägset storebrorsleende innan han på nytt sträcker händerna mot Tita.

– Vet du Bobi så där klättra Tita på mej också när hon var liten, säger Lasse som stannat bredvid Edna.

– Ja. Och ibland fick jag vara skottkärra, flinar Tita och ser ner på pojken och frågar:

– Ska jag visa dej?

– Jaa, ropar han ivrigt trintande och så ber hon honom lägga sig raklång i gräset innan hon greppar tag i hans vrister och uppmanar honom att gå på händerna.

Än slank han hit, och ån slank han dit, och ån slank han ner i diket, sjunger hon roat medan Bobi mödosamt vinglande i hennes händer försöker hålla balansen.

Hon märker inte att Lasse och Edna fortsatt promenaden förrän Bobi vänder om och krafsande i gräset försöker följa efter dem. De har redan nått fram till grinden och just när hon lyfter blicken böjer sig Lasse ner mot häftet på stenen.

– Rör int, gallskriker hon och släpper greppet om Bobis vrister.

Men innan hon når fram har Lasse redan hunnit plocka upp Pianospelets ABC. Ursinnig kastar hon sig in mot honom och försöker slita loss det ur handen han blixtsnabbt sträckt upp över huvudet.

– Ge hit det!

Hon har tårar i ögonen men han bara skrattar och retar henne ytterligare genom att med den lediga handen kittla henne i sidan. Då sparkar hon upp knäet mot hans skrev och när han knycker till av smärtan rycker hon häftet ur hans hand och rusar in på gården medan han ropar:

– Vems är det?

– Fru Wallins ... Och det ska du int skita ner nå!

Edna fnissar till över det ampra tonfallet men Ella som vid Titas hjärtskärande rop genast rest sig från trappan och stående vid husknuten sett alltsammans väntar tills flickan suddat bort tårarna och frågar sedan högt så att alla hör det:

– Hör du Tita, sku int du och städa till Wallins i kväll?

– Äh! ... Jå ... Vad är klockan, svarar Tita och ler snett mot Ella som besvarar leendet med en finurlig blinkning när hon säger:

– Lite över halv sju.

– Jag måst väl börja gå då ...

Lasse som förvånad inregistrerat Titas häftiga reaktion begriper att han inte skall fråga mer och börjar avledande prata om sommarvärmen med Ingeborg.

Majvor som plockat ihop sina utspridda skatter springer hickrande undan Bobi med karamellpappren i kuvertet och Edna lyfter upp Eva på armen.

Tita jollrar en stund med lillflickan och travar sedan iväg mot Wallins. Hon nickar åt Doris som står och tvättar Almas köksfönster och hejar när hon möter Söderbergs Bertel som trampande på Augusts cykel kommer emot henne längs gatan.

Strax efter får hon syn på farbror Tore som på gården utanför Wallins plockar upp brädstumpar och cementbitar efter byggnadsarbetarna och när hon viker in på grusgången stannar hon och niger djupt innan hon går fram till trappan och ringer på dörrklockan.

– Jaha. Så nu var du här, utbrister Tirtza glatt välkomnande och öppnar dörren på vid gavel.

– Jå.

– Ja stig in, stig in! Men du får vänta en stund ... För sidu jag är int riktigt klar i köket ännu, fortsätter Tirtza vänligt pladdrande medan Tita förläget torkar och skrapar av de nykritade gummitossorna mot dörrmattan.

Och när Tirtza slamrande fortsätter med disken går hon andäktigt in i den ljusa salen. Hon sätter sig försiktigt i rokokosoffan med röd sammetsklädsel och känner sig som en tjuv medan hon sneglande låter blicken vandra från den vita mattan till spisen med porslinsfigurer på frisen och över det svartblanka pianot till tavlorna som är upphängda i olika grupper.

Hon tycker inte om porträtten i breda guldramar bredvid soffan men fängslas som vanligt av det beniga kvinnoansiktet bland akvarellerna ovanför bokhyllan.

Hon försjunker i bilden som domineras av två stora mörka ögon och märker inte att någon står i dörröppningen förrän Tirtza frågar:

– Vad tittar du på, Tita?

Hon hajar till som om hon ertappats med något olovligt och känner hur hon rodnar när hon lyfter handen och pekar:

– På den där kvinnan.

– Tycker du om henne?

– Jå. Hon är grann på nå sätt.

– Ja det är hon verkligen, håller Tirtza med om och går fram till bokhyllan där hon beundrande tittar upp mot tavlan och fortsätter:

– Hon heter Helene Schjerfbeck!

– Jaha ... Har fru Wallin målat henne?

– Nej kära barn! Så gudabenådad är jag inte, ler Tirtza överseende och rättar till en lock i den silvervita hårkronan medan hon kvickfotad tassar över golvet till pianot där hon lyfter upp locket och samtidigt med en nick över axeln förklarar:

– Det där är ett av hennes självporträtt.

– Jasså ...

Och nu ska vi se, mumlar Tirtza för sig själv och bläddrar sökande i några notpapper tills hon plötsligt ler över glasögonen och frågar:

– Eller kanske du ännu vill titta på Schjerfbeck?

– Nej, nog är jag färdig att spela opp nog, svarar Tita och reser sig genast med ABC-häftet i handen.

Och en stund senare när Tirtza förhört henne på betydelsen av hel- och halvnot och haft henne att peka ut d och f och höga c pickar hon sig krampaktigt fram genom hela Gubben Noa utan att missa fler än tre av de vita tangenterna.

– Sisådärja! Det gick ju riktigt bra, skrattar Tirtza uppmuntrande och ber henne ta Gubben Noa en gång till och sedan öva på dagens läxa medan hon går ut i köket och torkar disken.

– O tannen-baum. O tannen-baum, a g a h e g, och f, nynnar Tita en stund senare när hon med styva fingrar hackar fram ton efter ton ur instrumentet.

Hon hör att det inte låter som hon tänkt sig medan hon övat på pappskivan om kvällarna men kämpar sig ändå envist fram genom stycket tre gånger innan Tirtza smågnolande kommer tillbaka och skryter över Tannenbaum när hon sätter sig på den andra stolen vid pianot och till sist liksom förra spelkvällen med ett plirande ögonkast frågar:

– Vill du att jag ska spela för dej i kväll också?

Tita nickar bara till svar och blir sedan sittande tills det sorlande havet blir henne övermäktigt och tvingar henne tillbaka till soffan där hon med händerna över munnen sjunker ihop på sammeten.

Och medan hon lyssnar till vinden och vågorna i musiken sluter hon ögonen och minns en kväll i maj när stadens lokalavdelning av Samfundet Finland-Sovjetunionen gästades av en artistgrupp från Leningrad.

Hon hade fått biljetten av farbror Ville och satte sig längst bak i seminariets festsal där två stormagade herrar utbytte flaggor och en massa artighetsfraser innan ljuset plötsligt slocknade och allt blev tyst och stilla.

Så hördes en spröd flöjtton från scenen och när folk gapande sträckte på sig gled den mörkblå ridån sakta isär och en ensam dansande Pan svävade ljudlöst fram mellan träden i ett förtrollat vinterlandskap.

Marken flimrade av gnistrande snöstjärnor och i de vitpudrade träden satt några tysta fåglar. Stora snöflingor dalade ner från himlen och i en frusen driva stod sju trippande blåklockor som med stela handrörelser spejade uppåt efter solen.

Tre vita svanar med böjda halsar låg vid en spegelblank sjö och först när Pan med sin flöjt lockat fram ett milt vårljus över scenen och de stela blåklockorna leende börjat dansa sträckte en av de vita fåglarna långsamt på halsen och såg sig yrvaken omkring i salen.

Och nu när Griegs Våren sammansmälter med svanens trevande mjuka vingrörelser lyfter också Tita sina armar och reser sig och börjar röra sig i små trippande danssteg över golvet.

Hon blundar och dansar och ger sig hän medan musiken faller som ett livgivande regn genom hennes lemmar.

Hon vet inte om att hon gråter eller att Tirtza gapande av förvåning iakttar henne i spegeln över matsalsbordet. Hon hör inte heller ytterdörren som öppnas och stängs eller farbror Tores pustande andetag i tamburen.

Hon är inte längre sig själv. Hon är vatten och vind och solglittrande vågor tills hon plötsligt törnar in mot något mjukt och varmt och hör farbror Tores röst när han fångar in henne och säger:

– Hoppsan!

Och där står hon. Och vet inte vart hon skall ta vägen.
(Inf. 2012-08-26.)