4. Juthbackas läkarpar – Elisabet och Woldemar Backman.

När Woldemar och Elisabet Backman återflyttade till hemstaden, hade båda egentligen fullbordat sina läkarkarriärer. Han som stadsläkare och skapare av Malmska sjukhuset i Jakobstad, hon som skapare av Barnbördshuset på Kvarnbacken i Jakobstad. Han hade dessutom som skriftställare hunnit ge ut ett sextiotal arbeten inom medicin och genealogi. Nu under de följande Nykarlebyåren skulle det bli mer än dubbelt upp. De närmaste sex åren före återflyttningen till Nykarleby hade han som kommunalhygieniker varit verksam i Vasa. Där hade Elisabet samtidigt haft privat mottagning. På grund av sin tjänsteställning hade Woldemar och Elisabet kommit att delta i ett rätt livligt sällskapsliv, trots att paret inte var utpräglade sällskapsmänskor. Elisabet höll sin hand och ett vakande öga över Woldemar på bjudningarna och från Vasa-åren härstammar uttrycket som blev bevingat: ”Tack – inte mer för Woldemar!” vilket Elisabet ljudligt hade yttrat från andra bordsändan där hon var placerad, då servitrisen stod i beråd att fylla på Woldemars vinglas.

Elisabet och Woldemar Backman.

Ett strävsamt läkarpar

År 1923 utnämndes Woldemar till provinsialläkare i Nykarleby. Intresset för att återvända till hemstaden förstärktes av den omständigheten att stadsläkartjänsten i Nykarleby samtidigt lediganslogs. För Elisabet var det en befordran att få en stadsläkartjänst efter den anspråkslösa privatläkarmottagningen i Vasa.

Nu kunde läkarparet samtidigt tillträda sina tjänster i Nykarleby den 1 februari 1923.

De första åren efter återkomsten bodde paret på Borgaregatan 3, där de också hade varsitt mottagningsrum. Senare kom Woldemar att ha mottagning i huset, Kyrkogatan 12, innan all deras mottagning i ett senare skede flyttades till Juthbacka.

Till Elisabets uppgifter hörde även skötseln av stadssjukhuset. Det låg på samma plats som Hälsovårdscentralen idag [sedan 2019 Nykarleby välfärdscentral]. Senare skulle hon som skolläkare i övningsskolan, samskolan och folkskolorna i Munsala och Jeppo göra en stor insats för barnen, som låg henne varmt om hjärtat. Folkhälsan och Nykarleby Marthadistriktförbund var organisationer hon lade tid och kraft på under åren i hemstaden.

Hemgården inlöses och reparationer vidtar

Kort efter det de flyttat till Nykarleby började de överväga att överta Woldemars fädernegård, som kvarstod som oskiftat dödsbo efter hans mors, Matildas död 1924.

Den 1 juni 1927 inlöste Woldemar och Elisabet Juthbacka gård av Woldemars systrar Anni, Ester och Helga.

Reparationsarbeten sattes genast igång. Vindsrummet på övre våningen mot sydost blev sovrum, medan det bredvidliggande vindsrummet blev garderob och tvättrum. I nedre våningen blev rummet mot sydost Woldemars arbetsrum och rummet bredvid mot sydväst blev deras gemensamma patientmottagningsrum. Fördelningen av mottagningstider löstes på så sätt att Woldemar hade sina mottagningstider på förmiddagen kl.10–12, och Elisabet tog emot patienter kl. 12–14. Middagen intogs gemensamt och till de då och då förekommande middagsgästernas förundran, fortsatte läkarparet att dryfta medicinska frågor, medan middagen avåts.”Det var både blindtarmar och ventriklar” mellan tuggorna, berättade gästerna.

Iståndsättandet av Juthbacka drog stora kostnader och trots att båda hade goda inkomster, var det ibland brist på pengar. Båda hörde till den sortens mänskor som hade ”svårt att ta betalt”. I Jakobstad hade Woldemar fått ryktet om sig att vara ”en human och mänskovänlig läkare”. Nu, i hemstaden Nykarleby var skaran av patienter ansenlig och växte hela tiden. Fattigt folk fick sina besök gratis och folk som han kände från gångna tider fick höra, när de anlitade honom: ”Vi är ju gamla vänner, det är ju roligt med besök”, och någon betalning kom sen inte på fråga.

Juthbacka i början på 1970-talet. Vykort utgivet av Grandell. Förstoring.

Ett vidsträckt läkardistrikt att administrera

Woldemars tid upptogs också till stor del av administration av provinsialläkardistriktet som omfattade kommunerna från Nykarleby till Vörå, men även Ylihärmä, Alahärmä, Kauhava, Lappo och Nurmo. Det var tidskrävande och det blev långa dagar för Woldemar. Snart skaffade han sig bil, en A-Ford, och anställde som chaufför Alfons Hagnäs. Själv hade han inte körkort. Hagnäs hade dessutom som uppgift ”allmän handräckning”, och de två kom att tillbringa många timmar tillsammans under färder i distriktet. Den praktiskt lagde Hagnäs försåg även A-Forden med en snöplog av trä som användes då infarten genom allén upp till herrgården skulle hållas snöfri.

Ett kulturcentrum och en mötesplats

Paret Backman kom i väsentlig grad att göra Juthbacka till ett kulturcentrum i Svenska Österbotten. Gästvänligt och öppet stod det invid vägen till Juthas och Vasa.

I samlingsrummet på övre våningen hölls viktiga möten och överläggningar mellan läkare, sjuksköterskor, barnmorskor och hälsosystrar från den omkringliggande nejden och ibland från hela landsdelen.

Släktingar kom på besök, systrarna Ester och Helga bodde i lillbyggnaden och satt ofta med vid middagsbordet, efter det Ester gått i pension så gott som alltid.

Elisabets systrar, Maria, Jenny och Ellen var ofta sedda gäster.

Elisabet och Woldemar kom snart efter det de ingått äktenskap, till visshet om att de aldrig skulle kunna få egna barn. Redan under Jakobstadsåren hade de därför övertagit Elisabets kollegas fosterdotter May Rosqvist. Hon tillbringade sedan alla jul- och sommarlov hos sina fosterföräldrar på Juthbacka och kom senare att utbilda sig till barnträdgårdslärare. Som utdimitterad, höll hon under fyra år en privat barnträdgård i Nykarleby och bodde under de åren på Juthbacka. Här firades också sedan hennes bröllop.

Älven en bit nedanför Juthbacka den 26 augusti 2004. Elledningar bortretucherade. Förstoring. Foto: Lars Pensar.

Grammofonen för all del – men arbetet skulle gå främst

Sällan blev det tid över för privat sällskapsliv för paret Backman. Woldemar bjöd aldrig hem några av sina herrbekanta i staden. Någon gång kunde en studiekamrat från lyceitiden i Vasa eller en kollega komma för att hälsa på.

Då och då var det emellertid fest på Juthbacka. Varje nyårsafton, när den femuddiga Nykarlebystjärnan lyste mellan björkarna i allén, var det stor släktmiddag som efterföljdes av grammofonmusik. Woldemar skaffade sig nämligen en grammofon och när han bjöd på grammofonkonsert, var kravet att gästerna under tystnad skulle avnjuta minst tre grammofonskivor. Gästernas pratsjuka, som Woldemar inte tycks ha haft någon medicin emot, förstörde till hans förtrytelse oftast konserten. Att hans skivval kunde vara orsaken till det kunde han inte förstå.

Annars hade nöjen och flärd inte någon plats i Elisabets och Woldemars liv. – Det var arbetet som skulle gå främst!

När katten är borta, dansar …

Men när Elisabet någon gång var bortrest blev det kulinariska utsvävningar för Woldemar. Då skulle det vara leverlåda med russin till frukost, och sen till middagen enbart plättar med sylt och som avslutning en Bürgermeister-cigarr.

Woldemar var mycket förtjust i sötsaker och ibland när han fick en konfektask i present av en tacksam patient eller någon besökare, kunde han gömma den för att senare kunna frossa ostörd.

Han älskade de flottyrkokade grisarna från Granbergs café, och var det marknad i stan skulle det köpas rysskringlor. Då och då kunde stadsborna se stadens enda professor stå i torghörnet vid Forsbergs kiosk och sätta i sig grisar och limonad. Såg han någon bekant i närheten, propsade han på att få bjuda på detta oskyldiga nöje.

Elisabet var betydligt restriktivare i sitt uppträdande och ansåg nog att Woldemar betedde sig under sin värdighet. – Att ”tjuvpojken” i Woldemar tittade fram ibland var nog bekant för alla.

Beundran av ”tyskt väsen” och förtjusning i ”levande bilder”

Under sin utbildning till läkare hade Woldemar under kurser i bl.a. Berlin och München kommit i kontakt med de tyska mästarnas musik. Speciellt Wagners musik hade gjort bestående intryck på honom. Senare under åren som läkare, gjorde Woldemar och Elisabet ofta resor till Tyskland och Skandinavien. Besöken i Tyskland befäste Woldemars intresse för tysk konst och musik, kort sagt ”tyskt väsen”.

I hemstaden bevistade han ofta kyrkokonserterna och vid konsertframträdanden i staden var han en ofta sedd besökare.

Förtjusningen i ”levande bilder” hade gjort Woldemar till besökare av de ambulerande biograferna Finlandia och Röda stjärnan som gav biografföreställningar i Rådhuset, respektive Arbetarföreningens lokal. Senare var Anttilas biografsalong mål för hans intresse. Då han på grund av sitt arbete ofta inte hade möjlighet att se föreställningarna, brukade han ge sin hushållerska pengar till en biobiljett, och sedan följande morgon skulle hon i detalj redogöra för filmens innehåll.

”Skäriliv” är inte utan komplikationer

Våren 1925 hade paret Backman inköpt O.Schalins villa på Berget söder om ångbåtsbryggan. När paret ”flyttade ut” till villan hade Woldemar en packe detektivromaner med i bagaget för förströelseläsning. ”Woldemars skräpromaner” sade Elisabet förtrytsamt om hans sommarlektyr.

Woldemar älskade sjön, båtar och skärgårdsupplevelser. Långa fisketurer, som kunde bli så långa att Elisabet i timmar, orolig och ångestfylld, vandrade av och an längs stranden, för att när han slutligen dök upp och inte drunknat som hon befarat, servera honom en uppskällning efter noter .– En lyckad fisketur resulterade i att Woldemar fick ”sina fiskar varma”.

År 1937 pensionerades Woldemar vid 67 års ålder. Redan vid sin 60-årsdag hade han fått ta emot en mängd hedersbetygelser och storartade hyllningar. Han hade varit med i lantdagen 1904–05. Nu skulle han som elektor ännu göra en insats. När han fick Finlands Vita Ros, travade tjuvpojken ut till köket för att belåten visa köksan ”pränikan” han fått.

Omgivningen kunde inte förstå att han beundrade Hitler

För Woldemar hade beundran för tysk vetenskap och tysk kultur grundlagt hans livsrytm. Tysk kultur representerade för honom yppersta förfining.

Woldemar beundrade Hitler. Han skaffade sig litteratur om Hitler och nationalsocialismen, och betraktade, som en hel del andra, Hitlers gärning som ett storverk. Bevis för detta var Tysklands enande, autobahn, de sociala förbättringarna och ”Kraft durch Freude”-programmet.

Woldemar prenumererade på partiorganet ”Völkischer Beobachter”. Det hände att han vid något sammanträde bad om en paus för att kunna lyssna på Hitlers tal som just då utsändes i radion.

Den germanska rasens företräde framom andra raser var en lära, som stämde med hans egen uppfattning. Själv höll han, så tidigt som 1924, ett föredrag som sen också publicerades med rubriken: ”Om folkens urartning” där rasteorier ingår. Detta långt innan Hitler kommit till makten i Tyskland.

Någon propaganda för nazismen gjorde Woldemar inte, inte heller hörde han till det fåtal herrar i staden, som gjorde ”tysk hälsning”.

När rykten om natzisternas folkmord och andra grymheter började sippra ut, vägrade han tro på dem. ”Greuelpropaganda” var hans svar på sådana påståenden. När de tyska motgångarna på krigsfronterna ökade, hängav han sig alltmera åt musik. Han skaffade Wagners Tännhauser och Lohengrin och kunde i timmar sitta och lyssna på Wolframs sång till aftonstjärnan.

För Elisabet och hennes systrar och de närmaste vännerna var Woldemars hängivenhet för det Tyskland nu representerade oförståelig. Inte ens hans musikval kunde Elisabet uppskatta, för hon föredrog Chopin, Brahms och Liszt.

Krigsåren var tunga och påfrestande. Den 22 februari 1944 föll några ryska bomber nedanför herrgården och blåste in en del fönsterrutor. Tysklands undergång och krigets slutresultat blev en tung upplevelse för Woldemar. Hans närmaste vänner sade, att Hitlers fall bröt ned honom.

Uppbrott

Juthbackas ovissa framtid tyngde bägge makarna, men båda hoppades att herrgården på något sätt skulle kunna hållas kvar i släktens ägo.

Lösningen kom med Elise Söderström.

Inför uppbrottet började Woldemar ordna det omfattande bibliotek som stått i hans arbetsrum. Ett dussintal fullpackade trälådor sändes till Åbo Akademi.

I januari 1946 började Woldemar plötsligt känna sig illamående. Hans gamla kollega från Jakobstadstiden, doktor Öhman, tillkallades och konstaterade omedelbart hjärnblödning. Woldemar intogs på det sjukhus han själv byggt upp, Malmska sjukhuset i Jakobstad. Där slocknade hans livslåga den 18 mars. Elisabet flyttade efter Woldemars död till De Gamlas Hem, nuvarande Florahemmet. Gamla vänner kom ibland på besök och det gladde henne. Stor uppskattning och värmande hyllningar hade hon fått ta emot på sina 60-och 70-årsdagar. Ännu kom många ihåg hennes insatser för sjukvården. God omvårdnad fick hon nu på hemmet och hon blev boende där till sin död, den 7 april 1950.