Det ryska greppet höll


Efter marsrevolutionen och Kerenski-regeringens övertagande av tsarens maktbefogenheter, lättade bestämmelserna för den civila administrationen, men den ryska militären fanns kvar i sina förläggningar.


I Nykarleby var Normalskolan militärens högkvarter sedan 1916 och stadens förvaltning var utlokaliserad i omgivande bebyggelse. Rådstugan med arkiv och drätsel var inhyst i handlande K. J. Pensars gård på Norra Torggatan, nuvarande Bankgatan 4. I den var även ett klassrum upphyrt för ett par klasser elever, och bland andra Hugo Liljeström kom att gå i skola där. En rysk officer och en häst hade här sina, av staden betalda logiutrymmen. Staden var ålagd att anskaffa och svara för utrymmen och endel material för den ryska militärens behov, t.ex. betalar hyra till V.K.E. Wichmann för ett möblemang som är uthyrt till den ryske befälhavaren i staden. Genom de hyresvederlag staden stod för kan man följa vilka gårdar i staden som var bostad för officerskåren. Manskapet bodde i ”kaserner” vid Rings (Södra Staketgatan 6), Frostes (Nybroboulevarden 66) och vid Andrasjön i stadens packhus, vaktstugan, segelpaviljongen Marielund och i konsul Nylunds villa, i dag Nybo.



Ett foto av stallrummet på Bankgatan med tre spiltor, varav en var uthyrd för rysk officers häst 1917. Tvådelade uthusdörrar var vanliga på stadsgårdarna så kräken kunde ha svalt på sommaren och hållas stängda från att löpa ut hur som helst, även får och fjäderfä, samtidigt som det var frisk luft och svalka inomhus. Vet ej varför benämningen vargdörr envist hänger kvar för den tvådelade dörren på Döbelns gård som nu är på museet. Inte sprang vargar i stan [men på Forsbacka och utanför staden] och inte skulle en dörrhalva ha hållit vargen utanför.  Vi använde stallet som vedlider och när vi varje sommar hade en kull spetsvalpar fick de hålla till där med nedre dörrhalvan stängd.


Det ryska greppet om samhället bibehölls trots tsardömets fall och de i allmänhet disciplinerade ryska soldaterna höll sig även lugna, umgicks i staden, uppmärksammades av stadens kvinnfolk och deltog i evenemang som anordnades i staden. De kunde bidra med musikframträdanden från Normalskolans balkong och vid parader på stadens torg. De förråd av sprit som Utskänkningsbolaget hade i gråstenskällaren tilldrog sig deras intresse, liksom stadshotellets lager vilket i juli 1916 hade flyttats, jämte hotellet till Kyrkogatan 45 (senare Hanssons gård). Detta skulle bli konfliktämne för de ansvariga i Utskänkningsbolaget.  

I skärgården granskades befolkningens båtar och prejades sjöfarare av det ryska sjöbevakningsmanskapet. Närmare omtalat i kapitlet ”Kriget kommer till Andrasjön” här på Nykarlebyvyerna.

I K.J. Pensars affärshus, där själva butikslokalen fanns i gårdsbyggnaden mot Kyrkogatan, låter författaren Antti Tuuri en romans få sin brännpunkt i ”Pensarin puoti” i sin bok ” Surmanpelto ” (Otava 2008). K.J. Pensars äldsta dotter ”Tekla” var städslad som butiksföreståndare av fadern Karl Johan. Tuuri låter henne vara något av en ”postiljon d`amour” mellan en rysk soldat och en flicka från staden. Allt är dock en fantasi av Tuuri, men Tekla bodde i hörnrummet mot kyrkan, där hon fick uppleva de ryska officerarnas fester i den upphyrda salen på andra sidan väggen där vodkan flödade ibland och skrål och rop kunde bli högljudda, där hon låg i sängen bakom väggen, dem ovetande, och fruktade för vad som kunde hända om de fick reda på att en ung flicka fanns där och bröt upp dörren. Enligt vad hon som äldre berättade, avlöpte dock allt utan incidenter.

Men inpå våren 1917 började en disciplinupplösning märkas bland de ryska militärerna. På vägen ned till Andra sjön antastas en ung kvinna från staden, men den episoden upplöses även utan våld. Tisdagen den 22 april sent på kvällen strax före midnatt tränger sig fem beväpnade militärer in i kantor Nesslers gård vid Rådhusboulevarden, tomt 12, och företar en självsvåldig husundersökning. Inte ens de två små barnen, som låg insomnade i sina sängar, fick vara ostörda utan bostadslokalen genomsöktes från golv till tak. Även tryckeriavdelningen genomsöktes helt också. Efter en halv timme avlägsnade sig männen, utan att naturligtvis ha hittat något. Vad som förorsakade husundersökningen fick man inte reda på, men anmälan om det inträffade tillställdes berörd myndighet, stadsfiskalen. Troligen var det något de trodde sig kunna hitta hos ingenjören med det tyskklingande namnet Nessler. Att dylika husundersökningar företagna utan landets lagliga myndigheter medgivan väckte de allvarligaste bekymmer. ”... det goda förhållande som hela tiden rått mellan garnisonen och befolkningen på orten och som efter revolutionen ytterligare stärkts, kan lätt genom upprepningar av sådana mellanfall lätt rubbas” skriver redaktören för lokaltidningen den 27 april. Det hela kanske kan ses mot bakgrunden av att den ryska amiralen skrivit att instundande vår var ett tyskt flottangrepp mot Finlands kuster att vänta och därför borde en frivillig finsk bataljon uppställas för att på krigsskådeplatsen till lands ådagalägga för tyskarna att rykten om finnarnas upprorsvillighet blott är en myt.

En annan företeelse som väckt upprördhet bland de ansvariga i Finland var att vid befästningsarbeten, främst i Nyland använde sig de ryska militärmyndigheterna även av flickor i 13–15 årsåldern, vilka bo i samma baracker som männen och har senaten därför beslutat vända sig till militärmyndigheterna att detta förhållande skulle upphöra och att dessa ej vidare skulle använda kvinnor vid befästningsarbeten. I Nykarleby anlades försvarsanläggningar vid Andrasjön och Grossön och Grisselön, men vid dessa användes uteslutande militär manlig arbetskraft.
Detta i anledning av Finland hundra år och Nykarleby för 100 år sedan.


Lars Pensar
skrev i februari 2017 och tillhandahöll.


Läs mer:
Den ryska inkvarteringen av Erik Birck.
Innehållsförteckning till Frihetskriget.
(Inf. 2017-02-12, rev. 2017-02-14 .)