Krönika.
Den 21 juni
Det är söndag i dag. Jag har hängt upp arbetsrocken, tänker på den gångna veckans ljuvlighet och inväntar midsommaren.
Doften av blommande rönnar tränger in genom mina fönster, och syrenerna stråla i gredelin färgprakt, medan äppelträden äro snövita av en här aldrig skådad rik blomning. Då det i början av veckan höll på att bli för torrt, kom ett långvarigt regn, som genomblötte marken. Nordanvinden har t. o. m. blivit varm, och borta i skogsparken ropar göken, medan bofinkar, rödstjärtar och trädgårdssångare hålla sångfest i trädgårdar och esplanader.
Flugsnapparens unga fru ligger på sina ägg utanför mitt fönster så lugnt, som om hon redan hade sina små ute i världen och försörjda, och hennes kära make sitter på telefontråden, väntande, att jag skall stänga fönstret, så att han kan avleverera i köket en fluga, som han har i munnen och som ska bilda en väsentlig del av unga fruns middag. Huru enkel är icke det unga parets bosättning! Våningen 6 kvadratcentimeter bakom en stupränna, där det är dragfritt, men frisk luft och solsken ända till kl. 12 på dagen, inga ledsamma utskylder, inga växlar i banken. Ingen ny sommarkappa åt den hulda, ingen hatt och inga silkesstrumpor till midsommaren. Och några flugor till söndagsmiddagen!
Så lycklig är inte människan. Jag har tvärtom i dag en syndig längtan efter sparrissoppa, kokt lax med nypotatis och holländsk sås, som kunde förtaga smaken av jod och arsenik och havregrynsgröt, som utgör min dagliga kost.
Men jag är lycklig ändå, ty solens ljus flödar som ur ett ymnighetshorn över nejden, vilken doftar av jord och unga löv och blommor. Småpojkarna ligga på de varma bergen i Nystan, ty det går inte att barfota sparka fotboll, och flickorna binda kransar av blommor. Fågelsången skulle kanske bli enformig, om man inte på samma gång hörde automobilerna råma ute i staden, och byggmästar Kamis sitter piff på det hela, då han allt emellanåt låter sina minor springa där nere i forsen, varest den stora dammen skall byggas under ett arbete, som redan pågår dag och natt.
* *
*
Jorden är en jämmerdal, men denna jämmerdal har just nu en betänklig likhet med paradiset, ja, överträffar det i en del avseenden. Jag föreställer mig, att livet i Edens lustgård kan ha varit ganska enformigt, då Adam och Eva saknade en del bekvämligheter, som vi sätta högt värde på. De ägde kanske ett dunbolster, men säkert inte en resårmadrass. De saknade elektriskt ljus, och jag vet ej, huru Adam bar sig åt, då han ville se på klockan om natten eller då han ville lända sin cigarr. Eva saknade symaskin. De saknade telefon, järnväg, en daglig tidning och biograf ja, mycket av det som gör vårt liv angenämt.
Och dock flytta många människor just nu bort från vår lustgård i bilar och på långflakar, som oupphörligt gå mot Andra sjön eller åt Djupsten till eller mot oåtkomliga holmar, där de skola sova på halm i brädlådor, gå bland stenar och gyttja, slåss med myggor och känna nordanvinden blåsa genom märg och ben. — Efter en vecka komma vännerna för att hälsa på. Då råkar husmodern vara utan vatten, som skall hämtas från staden, blott tre skorpor äro kvar, grädden slut, och tio personer borde bjudas på kaffe.
Vilket martyrium, vilket sommarnöje!
Jag tycker synd om människorna där ute, och jag är glad över att jag ingen sommarvilla har. — Min vän Strömgren har bett mig hälsa på, och det skall jag även göra, men jag tar med mig tre liter brunnsvatten, en kvart liter grädde, femton wienerbröd från Granbergs och en påse med god, torr ved jämte de senast ankomna tidningarna. Så utrustad kan man bli hjärtligt mottagen på en villa.
* *
*
Men låtom oss lämna paradiset och dess fröjder.
Jag drömde senaste natt, att jag var en betydande man och skulle i egenskap av huvudredaktör för Ö. P. ha ett viktigt politiskt samtal med en av våra statsmän. Med detsamma befann jag mig i hissen till hans våning, men hissen gick nedåt med en rasande fart. Jag svettades, ty det blev varmare och varmare, ju djupare jag kom, och slutligen stannade den på en stor resebyrå. Jag bad vaktmästaren stänga värmeledningen och räckte fram mitt kort, varpå jag strax fick företräde för Phan själv, en ytterst artig och vårdad herre i medelåldern med kläder, så väl pressade, som om de just kommit från mästar Finnströms verkstad. Den store direktören sade sig emellertid vara främmande för förhållandena i Nykarleby, men öppnade dörren till ett enskilt kabinett, där hans specialist för finländska angelägenheter tog emot. Och kan läsaren tänka sig, vem mitt öga såg? — Jo, allas vår Nikolai Ivanovitsj Bobrikoff.
Han var ytterst förekommande, prisade Finland, som numera sänder talrika kunder till hans avdelning o. s. v. Men Ni vill höra min åsikt om det närvarande livet i gränsmarken. Tja, finnarna ha alldeles över förväntan utvecklat sig. Ingen bryr sig numera om de s. k. grundlagarna, vilka utgjorde min största förargelse. Då gårdsägarna i Helsingfors vile stöda sig pi dem, skrev en rådman i Hbl., att de inte kunde tillämpas i juridisk praktik! Här skrattade Nikolai Ivanovitsj och torkade glasögonen. Och regeringsformen, som skyddar människorna till liv och egendom, den struntar riksdagen i, låter trycka sedlar i sådan mängd att de förlora 90 procent av sitt värde. Och spararna förlora nästan allt. Det är en modig statskonst. Då jag skulle besätta tjänsterna, ville man väga »meriterna» på guldvåg, men nu ser man blott på det rätta sinnelaget såsom jag och på finsk språkkunskap. Jag erkänner villigt, att jag beundrar finnarna; de följa mina metoder, men de ha mycket förbättrat dem . . .
Här small ett skott, och jag kom att tänka på Eugen Schauman, men det var byggmästar Kamis där nere i forsen, och jag vaknade, innan Nikolai Ivanovitsj hunnit tala till punkt.
* *
*
Emellertid fann jag, att mycken sanning legat i den gamles ord, att vi egentligen, vi svenskar nämligen, leva som under Bobrikoffs tid med den skillnaden dock, att det nu gäller finska i stället för ryska och att det är »folket» som nu missbrukar makten i st. f. en enskild man då. För båda dessa stormakter är rättsgrunden lika främmande. Inte medborgerlig förtjänst utan finskt sinnelag och finsk härstamning utgöra grunden för all befordran. Nyligen skulle en professorstjänst vid Åbo finska universitet besättas, och där fanns en välkvalificerad man med finskt sinne och finsk språkkunskap. Men har var gift med en svensk kvinna och hemspråket var svenska, ehuru mannen bröt på finska; och därför uppstämde hela den finska pressen ett ulvatjut, som hördes över hela landet.
Bör man kanske mycket förundra sig däröver?
Inte egentligen. En sådan fanatism har under alla tider tillhört människorna. Under århundraden har det varit religionen, som upphetsat människorna. Den, som inte bekände den rätta läran, Athanasii symbolum, var dömd och förtappad, kunde inte bekläda ett offentligt ämbete i staten, och han kunde tacka sin lycka, om han inte blev bränd. Nu får en man tro vad som helst om vår Herre, men kan dock bli borgmästare och statsråd, om han tror på Kalevala, har finskt namn och kan finska.
Människornas åsikter ändras, men icke hennes natur. Vad som skall följa efter finskan, vet man icke nu, men förbudslagen börjar redan att tävla. Ändamålet är ju emellertid, att människorna skola bliva lyckliga, om icke med godo så med våld, förut pinbänk, tumskruvar och bål, nu andra redskap, såsom snusare och lyssnare och revolvrar m. m.
* *
*
Till sist en liten historia ur min närmaste omgivning. En mamma har en förhoppningsfull fyraåring, som leker hela dagen och är intresserad av livet. Häromkvällen tömde hon hans fickor, som svällde av stenar, knappar, segelgarn, spikar och askar m. m., lade honom; och han läste stilla sin aftonbön, varigenom hans tankar vändes bort från leksakerna, och så frågade han efter en stund:
— Mamma, är Gud gift?
— Sov nu och var tyst, sade mamma.
Och han blev tyst, men då han inte fick svar, vände sig hans håg mot världen igen, och efter en stund sporde han:
— Mamma, vart ta alla gamla bleckburkar vägen?
Fem minuter sedan somnade han utan svar på den livsfråga han framställt. |