J. L. Birck


U n g d o m s m i n n e n

Stationskarl



Den l maj 1903 trädde jag åter i Nykarleby järnvägs tjänst, anställd som stationskarl med 50 mks månadslön. Jag var glad över att få denna tjänst och trivdes så bra med den, att när jag 1904 nådde föreskriven ålder — 18 år — för inträde i seminariet, sköt jag tanken på seminariet tillsvidare undan och fortsatte ytterligare ett år framåt som stationskarl för trivseln och den goda inkomstens skull (då 60 mk i månaden i lön plus 10—15 mk i sportler [extrainkomst]).

Personalen på Nykarleby järnväg var inte mångtalig. Kontorsarbetet på stationen utfördes av en kvinnlig kontorist, „inspektor“ under många år fröken Ellen Nylund [dotter till konsul Carl Nylund/LP] och efter henne fröken Helmi Nylund [Sedermera föreståndare på Samskolans elevhem ”Knarkon” i f.d. Synnerbergs gård vid Korsningen Topeliusesplanaden/Grev Tottgatan./LP] Konduktör var under järnvägens hela tillvaro Joel Ahlström, tidigare sjöman i utrikes fart. Första stationskarlen var en guldsmed N. Lahti, efter honom J. L. B. och sedan August Rönnlund, en Hägglund och kanske någon till. Banvakterna var två och av dem erinrar jag mig Mattila, Ikäheimonen, Gustaf Bärs och Hannes Harald. Lokförare var K. Karjala och efter honom Widell. Eldare var först en vuxen man, jag tror det var smeden Koppelomäki, sedan eldarpojkar: J. L. B., Johannes Romar, Arno Gyllenberg, Elis Johansson, Lennart Källström m.fl. Som stallskarl fungerade en tid Jukka Markkula, sedan Koppelomäki och andra efter honom. Banarbetet leddes många år av stadens arbetsledare Matts Nyberg, förut sjöman.

Stationskarlen och konduktören hjälptes åt att lossa och lasta styckegods och bagage. Stationskarlen gav ut anlänt gods och vägde in avgående försändelser, „märkte“ varje kolly med mottagarens initialer om adresslapp saknades, skrev magasinslappar till grund för fraktsedlarna, som skrevs ut av fröken på kontoret. Sommartid och långt in på höstarna sändes ofta färsk fisk sik och lax, i lådor med isbitar till fiskaffärer i Tammerfors, Riihimäki, Helsingfors och i synnerhet till firman Lebedeff & Baranoff i Petersburg. Tiden maj—augusti 1903 avsändes från Nykarleby station ca 100 lådor färsk sik och lax. Märket „L & B“ à 5 kolly mig till godo, var det vanligaste på fisklådorna. Avsändare var fiskaren-uppköparen Adolf Dumell och Kang-Janne i Vexala, och en gladlynt fiskargubbe från Larsmo, Käld, som hade slagit sig på fiskuppköp rätt vida omkring och avsände fisk från flera skilda järnvägsstationer. Det märkliga var, att denne fiskhandlare i parti hade alla affärstransaktioner „i huvudet“, för han var inte skrivkunnig. Till stationskarlens åligganden hörde även att väga och pollettera bagage och utföra de tre ringningarna före tågets avgång. Det var många gripande och sorgtyngda avskedsscener jag bevittnade när emigranterna reste och lämnade sina nära och kära, ofta för alltid. Och det upprör mig än i dag, då jag minns hur herrskapsfröknar vid sådana tillfällen från väntsalen kunde flinande betrakta enkla landsbors hjärtslitande avsked från sina män och söner.

Posten till och från staden forslades på tåget och förvarades i konduktörs- & bagagevagnen. Ingen postman medföljde, och uppsikten över posten från stationskarlens och konduktörens sida, samtidigt som de hade att utföra sina egna sysslor, var bristfällig, men tursamt nog råkade ingen postsäck ut för tjuvhand under hela järnvägstiden. Att föra anländ post från järnvägsstationen till postkontoret och avgående post vice versa ålåg, bakvänt nog, järnvägens stationskarl, icke postverkets postiljon. Det var många svettbastur jag tog med tunga postsäckar, även om handkärra eller kälke användes då ryggens bärkraft ej räckte till.

Stationskontoret var stängt sön- och helgdagar och kontorsfröken ledig. Växelvis varannan söndag var konduktören och stationskarlen lediga genom att de vikarierade varandra jämte det de skötte sin egen syssla. Vagnarnas och stationens städning, även eldning i stationshuset, ålåg stationskarlen.

Till skyldigheterna hörde även — mot en skild ersättning av 3 mk per månad — att underrätta adressater som ej hade telefon, om anlända försändelser. Var det lätta paket, tog jag några med till olika adressater samtidigt som jag gick — cykel ägde jag ej — med underrättelse om deras ankomst och bekom i bästa fall 25—50 p för hembärningen, men lika ofta fick jag nöja mig med „tackor“. En paketadressat, som jag på detta område värderade, var bankdirektör Lönneström, för han gottgjorde mig ibland med en hel silvermark. Stående varutrasportör med hjälp av min postkärra eller kälke var jag för Pappershandeln, ägare fröken Lilla Rosenback, kallad Pappers-Lina. Men pappersbalar och stora häftpackar är otäckt tunga, så jag gjorde minsann rätt för de 50—75 p jag fick för lasset. Ännu kvällen före inträdesförhörsdagen i augusti 1905 stretade jag med en fullastad handkärra från stationen till Rosenbacks pappershandel. På gatan mötte jag några kvällspromenerande kamrater, som tillrättavisande utbrast: „Du ska sluta upp nu ren att skjuta den där kärran, seminariet börjar ju i moron!“ — ”Jo tack, det här är sista lasset.”

Det var riktigt nog min sista varutransport med järnvägens postkärra, men icke den sista tjänstedagen som stationskarl. Ännu morgonen därpå skötte jag mina åligganden vid stationen och var till postkontoret efter avgående morgonposten och ringde förmiddagståget, som gick 9-tiden. Sedan skyndade jag hem, bytte rock och så bar det i väg till inträdesförhöret. I Storbrobacken mötte jag seminarist Gunnar Wikström (sedermera lektor i sång och musik), som sporde: „Nå, skall du inte börja i seminariet?“ „Jo, jag är just på väg dit.“ „Men vet du ej att förhöret började kl 9 och nu är den ½ 10, som du kan se på tornuret.“ — Jag lade benen på ryggen och sprang med god fart längs Seminariegatan bestört över att ha misstagit mig på förhörets början, som jag trodde var kl 10.

Mina blivande klasskamrater fann jag nedböjda över provräkningsuppgifterna. Jag förklarade min försenade ankomst för matematiklektorn, Mennander, fick uppgifterna, räknade det snabbaste jag förmådde och blev till min egen förvåning först färdig och skickades ut att vänta på de andra.




Johan Ludvig Birck. Österbottniska Posten nr 22/1961.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Stadens första järnväg och Lokomotiveldare på Nkby järnväg av J. L. Birck.
Erik Bircks järnvägshistorik.
En sammanfattning av järnvägsföretaget samt fler illustrationer och texter finns i Faktakapitlet under Nykarleby Jernväg.