Juthbacka- och Lillstuguminnen

av

Gunn Pipping

Några ord om
Carl Backman
Löjtnanten på Juthbacka
i Nykarleby landskommun

Släkten Backman kan ledas tillbaka till 1600-talets början, utgående från Wijks hemman i Laihela (dagens Korsholm) och Pakkala/Backala hemman (genom gifte). Två söner studerade i Dorpat 1640 och från 1641 vid Åbo akademi: Lagläsare, flera borgmästare, kyrkoherdar, handelsmän finns i släkten. Tog namnet Backman ca 1660.

År 1927, sedan han av sina systrar Esther och Helga inlöst och övertagit Juthbacka publicerar Doktor Woldemar Backman sina forskningsresultat om gårdens byggherre och hans förfäder. – 1960 vidareberättar Ragnar Mannil i ”Juthbacka” att Carl Backman, som välbeställd fänrik skulle ha överflyttat från Sverige till Brahestad år 1793. Wold. Backman hade utgått ifrån att eftersom Carl B. tjänade i Svenska armén måste han ha flyttat från Sverige till Finland. Men armén i Finland var Svensk eftersom Finland då ännu var en del av det svenska riket.

I GSÅ 39 (Genealogiska samfundets årsskrift) 1969 ingår under rubriken ”Backman” min morbror Eric Söderströms (kusin till Wold. B.) fortsatta forskningar om släkten Backman och bakom torra data börjar ett händelseförlopp skymta fram, som berättar om varifrån Carl Backman flyttade till Brahestad (och varför?).

Carl Backmans far, kofferdikaptenen Christian Backman var bördig från Gamla Karleby, sysslade med handel och fick burskap i Stockholm 1738, men hans barn (ur två äktenskap) var födda i Gamla Karleby, Åbo och Stockholm. Sitt hus i Gamla Karleby sålde han 1760 till skeppsbyggaren Kyntzell. I sitt andra äktenskap med Johanna Lexell fick han 11 barn. Till vuxen ålder levde 5 av dem. Han dog i Stockholm 1772. Då var äldsta barnet 14 år och det yngsta 2 år!. MEN vid tidpunkten för hans död vistades hans hustru (och barnen?) i Kristina socken i Savolax! Vid bouppteckningen samma höst i Stockholm anlitade hon skolrektorn Jouvelius från Gamla Karleby! – I Savolax tycks familjen ha stannat. De två döttrarna gifte sig snart – i Kuopio. (Både i städerna och på herrgårdarna i Savolax var ståndspersonerna svenska/finlandssvenska!) Äldsta sonen Samuel finns också han i Kuopio. Och kofferdikaptensänkan Johanna bor till sin död 1804 i Kuopio.

Men Carl har synbarligen tidigt anmält sig som volontär (frivillig, ”Vid 15 var han man”) med sikte på en karriär inom armén. Han avancerar snabbt som underofficer: Sergeant vid 18, adjutant vid 19 års ålder. Under Gustaf III:s ”Campagne” – kriget mot Ryssland l 788–90 tjänar han inom Karelska jägarna/Karelska frikåren. I Savolax lätta regemente är v. Döbeln hans kompanichef. 1793 får Carl Backman sin officersfullmakt: Fänrik på fältväbels stat (lön). Rang och lön var inte likställda. Lönen utbetalades enligt den lägre graden. I armérullor finns också graden ”Fänrik utan lön”. (Minderårig, eller med en välbesutten far.) Och här kommer han att lära känna Sandels. Men v. Döbeln överflyttas snart till Småland, som kommendör för Skaraborgs regemente.

Kronans kaka är mager och med en fänriksgrad är man bara i början av karriären. – Anjalarörelsen, kungamordet och den politiska instabiliteten i Sverige borgade inte för en lovande framtid inom armén. – Bidrog v. Döbelns förflyttning, och därmed avsaknaden av en välvilligt inställd överordnad till att Carl Backman med den 2 år äldre brodern Reinhold lämnar Savolax, fänriksbeställningen och flyttar till Brahestad, för att där börja med köpenskap? – Valet var det rätta år 1793. Sju år senare, år 1800, anhåller han om burskap i Nykarleby, köper Ivar Kempes affärsrörelse och stadsgård. – När kriget bryter ut 1808 är han rätt man på rätt plats: som ”skaffare” d. v. s. proviantör under den svenska arméns återtåg genom Österbotten. Tvåspråkig, vilket möjliggör underhandlingar med de finska bönderna/leverantörerna, van att förhandla och organisera och välbetrodd bland sina tidigare officerskolleger får han snabbt erkänsla för sin insats: Han befordras till löjtnant innan den svenska hären på sitt återtåg ännu ens hunnit lämna Finland bakom sig!

1813 köper Carl Backman Juthbacka, slutar med köpenskapen och går in för ett liv som jordbrukare. Ser man tillbaka på hans uppväxt tid och åren inom armén har stora vatten som Kallavesi och Saimen och senare Bottenviken utanför Brahestad hört till hans uppfattning av omvärld och miljö. Att sedan hamna vid Lappo å – låt vara att det var köpenskapen som lockade honom dit, måtte ha känts som något av en antiklimax; även om ån tog namn av Nykarleby älv vid slutet av sitt lopp. – Men köpet av Juthbacka återgav honom havet. Längs en stig genom skogen kom han lätt ner till saltsjön! Och på berget vid stranden kunde han bygga en ”fiskarstuga”.

På trappan

Karaktärshuset på Juthbacka gård på 1930-talet, eller något senare. Sittande på ingångstrappan Josef Herler samt Elisabeth och Woldemar Backman. Runt knuten till vänster syns kökstrappan, som togs bort då tegelrestauranten byggdes. Förstoring.

Det sista fönstret i nedre våningen är svart, ett s. k. ”blindfönster”, från insidan täckt med svart tjärpapper. (Några år senare blev det ett sätt att mörklägga fönster under kriget 1939–45.) – Här betyder det att det lilla rummet bredvid köket var husets skafferi, där torra matvaror, gryner, mjöl o.s.v. förvarades; också matvaror, som inte krävde förvaring i källaren. Den låg under köket. Köksinnerdörren och dörren ner till källaren låg bredvid varandra, just vid ingången till handkammaren (där förvarades linne och serviser och annat. Från detta lilla rum ledde en trappa upp till vinden till pigkammaren, som hade utsikt mot Wernamo och vägen ner till Andra sjön.

Förstoringen visar de tre på trappan till Juthbacka: Josef, bokhandlare, skådespelare och den, som samlade ihop till Nykarleby museum allt han kunde tigga sig till och donerade hela sitt hem som stomme till samlingarna. Barndomsvän till Söderströmarna och vän i huset sedan barnsben, jämngammal med Lisi (Elise Söderström). Elisabeths hårnät satt inte på huvudet för att hålla lockarna i styr utan av hygieniska skäl: Rent, snyggt – inga hårstrån flygande omkring vid konsultation och skötsel. – Elisabeth hade också ett svart sammetsband  (syns en aning) om halsen. Det var inte koketteri utan troligen för att skyla ett ärr efter en strumaoperation (tror jag i dag). – Som synes är Elisabeths läkarrock så lång att den täcker hennes vadlånga vardagskjol. Och Woldemar, Gurlis kusin, och vår egentliga barnläkare: jovialisk, fryntlig, en läkare, som tyckte mycket om barn, men inte fick egna. Varför de två är iklädda läkarrock, på sin hemtrappa (se ringklockan i fotografiets högerkant) kan betyda att de upphört med sin läkarmottagning (”sjukhus”, snett emot Wilkmans gamla apotek) och i stället tog emot patienter hemma. Förstoring.

Det tredje fotografiet visar Josefs museum (Nykarleby stads) längs vägen till Kuddnäs med Josef vid porten. I det huset bodde en tid Emil Huldén, kronofogde, med familj, Gunns farfar med 6 barn, innan den flyttade till Kristinestad, där Carolus blev student 1915.

[Inf. 2009-03-26.]

Lillstugun

”Krankborg” – ”Berget” – ”Lillstugun” – ”Skäret”.

– Kärt barn har många namn. – Men utan Juthbacka ingen ”Andrasjöstuga”.

Några bevis för när stugan byggdes kan jag tyvärr inte visa upp. Juthbacka köptes 1813 och inom 10 år stod ca 23 nya byggnader (inklusive lador) under tak. Detta framgår av ett ”syneinstrument” avskrivet in extenso (i sin helhet) i Woldemar Backmans lilla särtryck om gården. Men ingen Andrasjöstuga finns upptagen i det! Var stugan kanske inte färdig, eller om den var byggd, räknades den då inte som viktig för hemmanets skötsel såsom ekonomibyggnaderna var det. Snarast är det så, för syneinstrumentet är avgivet 1823, och Carl Backman dog redan följande år. Om traditionen om pollaren på berget vid vilken han skall ha angjort sin båt, är baserad på fakta så måste han ha hunnit vistas vid Andra sjön då och då. Inte så mycket för att fiska – fisket i älven skall ha täckt nästan hela årsbehovet för det lilla hushållet – men kanske för att få segla, på vida vatten. Något han lärt sig i ungdomen i Savolax.

Byggnaderna på dagens Juthbacka står alla på norra sidan om landsvägen, men 1823 fanns det ekonomibyggnader också söder om landsvägen och ägorna sträckte sig troligen genom skogen ända ner till saltsjön. Varför skulle Carl Backman annars ha byggt sin stuga där, då stadsborna fr.o.m. den tiden och ända in på 1860-talet byggde och bebodde sina villor på Alörn och holmarna runtomkring? En storskifteskarta kan klarlägga ett sådant antagande. En stig från hemmanet ner till berget måste ha funnits, eller tagits upp redan då (eller tidigare). Längs en sådan kom Forsbackavärdinnan och hennes barn vandrande till sitt sommarviste (alldeles nära Lillstugun) på Andra sjön, där korna betade på lötet i väntan på kvälls- och morgonmjölkningarna – ännu på 1930-talet och kanske flera tiotal år senare.

När som helst kan jag i tankarna sätta mig på den flata klipphällen vid strandvattnet, titta ner på det frodiga kråkriset i skrevan bredvid, med svarta solvarma kråkbär, som var så beska och följa med min brors bestyr i det långgrunda vattnet där han manövrerade roddbåten med van 7-årig hand. – Till höger om mig ledde Backmans långa brygga ut till simhuset där Elisabeth brukade ta sitt morgondopp. Ibland låg motorbåten, en odäckad (?) fiskarbåt förtöjd vid bryggan. Det betydde motorbåtsfärd till någon utskärsholme: Woldemar, vår mamma, vi två barn och Alfons vid rodret, öppen eld, kaffe på saltvatten för de vuxna, saft för oss barn och härliga smörgåsar, bulle och pepparkaka – med öppna havet framför oss. Den sista sommaren var jag 9 år, men synminnet och upplevelsen av dessa färder är ännu starka.

Längre ut i fjärden syntes Långön. I gattet kunde man se Brudholmarna och mitt i fjärden låg lilla ”Loppan” med sin enda martall. – Till vänster om mig ledde Fougstedts stenbrygga långt ut i vattnet, mera en rågräns än en brygga och på lötet betade Forsbacka-korna. Var gång skällkon tog ett steg klämtade skällan till.

Markvegetationen, som jag minns den från somrarna på Andra sjön
– utöver kråkriset vid stranden – bestod av odon i skrevor på bergets ”topp”, sjustjärna, linnéa och blåbär på tomtens skogsparti ner mot vägen; och längs dikesrenarna på vägen mot ångbåtsbryggan (med fyra grindar att passera genom hästhagarna) växte ymnigt med åkerbär; och vägen var inte en slät sand- eller asfaltsväg utan bestod av hjulspår med en hög gräsrygg i mitten. – Vid vägen ut till ångbåtsbryggan låg Vaktstugu-Maries lilla stuga. En säng, en stol och ett bord, minns jag, på vilket posten till villaborna låg utlagd i prydliga rader och i slutet av den korta vägen låg bryggan vid 1/2 meter djupt vatten, genom vilket flintstenarna i flera färger var så vackra. – Uppe på land syntes ännu resterna av sandvallen, som burit den smalspåriga järnvägens skenor. Men 1977 – 40 år senare – var allt detta borta: ångbåtsbrygga, flintlstenar och Havet, vattnet, strandlinjen långt ute. Det var en förunderlig upplevelse. Såg jag rätt?

[Ett liknande foto som ersättning för målningen.]
En oljemålning – gjord av Wold. Backmans syster Annie, som 1896 studerade vid Royal Academy of Art i London – visar en röd liten stuga på ett berg. Sadeltak och ett fönster mot norr (?) d.v.s. Backmans, vita knutar, vitt fönsterfoder och granar i bakgrunden. A tergo (på baksidan) av tavlan har min mormor Tima Söderström (f. Fanny Ultima Elise Kjellman) skrivit med sin nästan kalligrafiska stil: ”Krankborg given åt Gunn Huldén 1932”. – Stugan ärvdes av Carl Backmans dotter Carolina Wilhelmina g. Kjellman och efter hennes död 1867 av dottern Olga.

Gamla fotografier visar nu upp en stuga med tillbyggd veranda och vitmålade fönsterluckor. Skorstenen är så låg att den inte syns från sjösidan. I fonden syns Fougstedts villa tydligt, också den har sadeltak. Texten under fotot lyder: ”Lilla stugan på berget”. På bilden syns mostrarna, Gunnar Söderström, andra ungdomar t. h. Karin Söderström. Året är ca 1908.

Gurli (överst), Ragni (nederst), Verna (t. v.), Edith (?) t. h.
Fougstedts stenbrygga i bakgrunden, ca 1907.

På ett annat en flaggstång eller telefonstolpe (!) mitt på flata berget.
”Hvila på Berget” Utsikt mot Långön. Samma dag som nr. 1.

Utsikten därifrån över fjärden mot Långön är s.g.s. fri. Sittande på veranda eller berg syns ungdomarna Söderström med kusiner och mostrar. Som utfärdsställe var Berget flitigt besökt. Ca 1910.

Trettio år senare, 1932, sitter min mamma, bror och jag på samma oförändrade veranda till samma lilla stuga. Den enda förändring som skett är att skorstenen höjts. Förstoring.

Redan följande sommar –1933 – bor vi i en ombyggd ”Lillstugu”, förlängd och höjd med en våning nu med brutet tak och i övre våningen, utöver fönstret i söder: balkong mot sjösidan! Carl Wilhelm Huldén med sonen Carl-Johan.

I något skede hade stugan gått i arv/övertagits av Olga Kjellman, den enda ogifta systern. Efter 1913 bodde Söderströms inte mera i Nykarleby. ”Moster Olga” dog 1927. I sitt testamente gav hon ”Andra sjö stugan åt Gunnar Söderström”. – Men han var bosatt i Helsingfors och Stockholm. – Min far däremot var stationerad i Uleåborg, därefter i Wasa. Därifrån var det inte långt till Nykarleby. För en barnfamilj var stället välkommet. Gunnar Söderström gav det som gåva åt sin systerdotter Gunn. – Men, 1938 förflyttades min far till Nylands regemente på Sandhamn utanför Helsingfors. Den ön var ett idealiskt sommarställe för barn. Nästa kommendering förde oss till Karis och fortsättningskriget tog vid. ”Lillstugun” kom att stå tom i 13 år med två korta besök 1946 och 1947 som avbrott.

Juthbacka hade efter Woldemar Backman övertagits av min moster Elise Söderström, hans kusin och ominreddes nu för att fungera som sommarpensionat och hyresrum för seminarister under terminerna. Men den ekvationen gick ju inte ihop så många år: 1950, efter 137 år i släktens ägo såldes Juthbacka.

Efter det följde 50 år av ägarbyten, misshushållning och planlös exploatering av markområdet. Sedan Nykarleby stad äntligen övertagit gården har exteriören reparerats. Men ett på området upp fört hotell – utan nattportier – har lett till negativ uppmärksamhet i tidningspressen.

Ett foto från ca 1910, alltså 100 år sedan! Där syns först min mormor Tima (uttalas med långt i) i hatt och med parasoll! Kvinnor skulle inte få bli solbrända på den tiden. Bredvid henne i vita skor och med parasoll också hon, sitter min moster Maria, som kallades både Hallon och Malle (av min generation). Hon var den som höll ihop släkten. Bakom henne står min moster Lisi, som Baba bra kommer ihåg och de övriga tre är vänner till systrarna. De sitter alla på berget mellan Backmans och Lillstugun på översta kullen mellan husen.

Ett första besök sen Lillstugun gavs åt mig 1932. Min pappa, Babas morfar är kapten, men eftersom han inte har permission, semester måste han vara klädd i uniform under resten av året. Mom-mom sitter med basker på håret och Poppe bredvid sig, knappt 4 år gammal och jag sitter i Elsi Bäcks famn (som farmor Bäckström kände) 6 1/2 år gammal. Holmarna i bakgrunden är Långön och Sandön. I dag är utsikten över vattnet fri. – Jag skulle tycka att Elsi Bäck sitter på samma klippa som min mormor, för på flata berget skulle hon inte se ut att sitta så bekvämt. Förstoring.

Följande foto visar Lillstugun som den såg ut då den gavs åt mig. Ett enda rum med öppen spis. Vi bodde troligen en kort tid den sommaren. Mat kokades på Primus-kök: en bärbar grej, blåsprit, en tändsticka och så fick man en låga att koka över! Förstoring.

Vägen från ångbåtsbryggans avtag mot Bonäs var avstängd på fyra ställen. Tre hemman i Forsby hade sina hästhagar genom skogen. Den fjärde grinden låg ca 10 m från uppgången till Lillstugun. Detta är sommaren 1936, Poppe är 7 år, jag 9. Förstoring.

[Hennes lediga hand sträcks mot min, jag håller den. Den är varm.
Och marken är varm, jag känner dess värme med fotsulorna. Medan jag tar ett steg springer Kati två.

Ormbunkarna växer vid sidan om vägen; det är en smal väg, sällan körd. Med breda band av mjukt gräs mellan igenvuxna hjulspår. Den slutar med en grind och börjar med en grind, och grindarna öppnas så sällan att det är nästan bekvämare att kliva igenom dem mellan tvärspjälarna, än att besvära sig med att skjuta upp dem på de bristfälliga banden av vide. Vid en sådan grind bukar man för resten få se grannens ko stå och stirra i solfläckarna under björkarna medan den lättjefullt viftar bo flugorna med öronen och svansen . . .

Bakom ormbunkarna är ett grått och fallfärdigt gärde, och bakom gärdet sluttar ängen ned mot sjön och albuskarna på stranden. I dikesrenarna på ängen brukade vi gå och plocka smultron när det var den tiden — men nu är smultronens tid förbi och ängen med alla de färglysande blommorna är slagen. Bara här och där sticker en spinkig blomstjälk upp ur stubben och de tomma hässjorna ligger på kant. Höet är bärgat.

Sommar ur i Åratal av Tito Colliander i Författarna berättar av Kurt Lobbas och Solveig von Schoultz 1960. Tänk att den boken fanns magasinerad i Stockholms stadsbibliotek! Upptäckte den när jag googlade Lobbas.
(Inf. 2020-01-31.)]

Här kommer soluret till. Min pappas vän och kollega major Aarne Salminen ger en handräckning sommaren 1935. Tyvärr är fotot trasigt. Förstoring.

Och sist ett foto av en kaffestund hos Woldemar och Elisabeth, mammas kusin med fru, som båda var läkare. Woldemar var barnkär – de hade inga egna barn – Elisabeth var mera kärv. Vi kallade dem respektlöst Wollis och Lippen, men det visste de nog inte om. Woldemar var vår barnläkare. Tidigt förstod han sig på Poppes och mina matallergier. Poppe hade förfärliga mjölkskorv men mjölken som vi fick från Forssens föus (ladugård) var hade säkert en fetthalt, som närmade sig 5 % och jag tålde varken jordgubbar eller ägg ... Min pappa, eller Elna Svedlin fotograferade. – Elnas mamma och min mormor var barndomsvänner livet ut. Båda kom från Nykarleby och flyttade senare till Helsingfors. Elna och mamma var likaså barndomsvänner, klasskamrater i Nykarleby och i Helsingfors och blev studenter 1916. Elna blev hälsosyster och flyttade med tiden tillbaka till Nykarleby och Munsala.

Pontus-klippan

Benämningen ”Pontus-klippan” hör 1950-talet till. Den berättar om en liten finsk bondpojke (eventuellt från Karelen), som förlorade båda sina föräldrar under kriget 1939–44 och placerades som krigsbarn i Danmark (på en bondgård?). Han fick ett nytt danskt förnamn, eventuellt nya ”syskon”. Han påbörjade sin skolgång och hann kanske rotas. Men efter fredsslutet krävde finska staten ”sina barn” tillbaka. – Via Mannerheims barnskyddsförbund kom han till det då pursvenska Karis och en ensamförsörjande ny ”mamma”, Laina Hakalax, österbottniska och lektor i finska vid Karis-Billnäs samskola. Pontus fick ett nytt svenskt släktnamn och ett hem i en liten lägenhet i ett hyreshus. De två – mor och son – hade en sommar på sig att lära känna varandra. Pontus var då 9–10 år gammal.

Min familj bodde då i Karis, min mamma undervisade i skolan och Laina Hakalax var en god vän. Mamma var till ett stort stöd för både Laina och Pontus och genom mamma kom köpet av Lillstugun till stånd 1950 – för Pontus' skull. – Den första sommaren där var han kanske 15 år, några år senare – redan inkallad till Dragsvik? – Betade månne korna på lötet ännu, gav fjärden andra associationer? Blev klippan just därför en oas? – Ensamheten om somrarna i den omgivningen, utan jämnåriga ungdomar, eller ens bekanta grannar måste ha känts mycket tung. – Men egendomligt att ett så kort mellanspel lämnat spår efter sig i en benämning som lever kvar ännu efter 50 år! Huru de klarade mathållningen är en gåta: knappa tider, ingen buss, ingen egen bil (en ovanlighet då). Cykel, eller apostlahästar, eller taxi var de fortskaffningsmedel som fanns att tillgå. Många somrar blev det inte: fyra, högst fem (om Lillstugun var uthyrd till familjen Bäckström 1957 och någon annan sommaren 1956.)

Backmans villa (nuvarande Blomqvist) byggdes åt Carolinas dotter Mathilda. (gift med Herman Backman) och hennes familj på 1870-talet (ev. 1880). Mellan den och Lillstugun stod, enligt min mamma ”Vår villa” byggd på 1880-talet, om det ens var en ”villa”? Det var däremot direktor Conradis villa i ”Kröken” som köptes före sekelskiftet (?) och såldes 1913 till ölbryggare Herler. (Max ville köpa Lillstugun 1947, men då sade jag nej.) Det skall ha funnits många små högsängar i villan. Av barnen Söderström nådde 10 vuxen ålder. Mitt emot på myren låg källan där vi hämtade vårt dricksvatten ännu sommaren 1947! – Woldemars systrar Esther och Helga, visste redan då berätta att Elisabeth skulle ärvas av brorsonen ”Pullen” Nessler. Om det gick så, vet jag inte.

Containern från Amerika stod nedanför karaktärshuset då jag i juni 1946 kom från Helsingfors med en låda spik i fotändan av min sovvagnsbrits. Som brukligt var efter dödsfall den tiden gick allt lösöre under klubban. Efter auktionen flyttade Woldemars systrar, som hade bott i västra flygeln in till staden, där Elisabeth nu bodde i åldringshemmet i Lybeckska gården. – Snickare trädde till. I det tomma huset delades övre våningen upp i flera små rum och västra flygelns 2 rum och kök förvandlades till en 4-rummare! I dag står ett modernt hus på den platsen.

Även om det inte kan bevisas, med de dokument jag har, är det fullt möjligt/troligt att en ”fiskarstuga” stod på Berget under Carl Backmans tid. – På 1790-talet började Jakobstadsbor bygga sig fiskarstugor utanför staden. – Självhushållning, nytta med nöje låg bakom det nya modet. – I maj 1810 fick sjökaptenen Runeberg, Johan Ludvigs far, lov, att på stadens mark, bygga sig en fiskarstuga tillsammans med sin svåger Malm. (Det fanns rikligt med sjö- och skogsfågel då!) Månne man inte i grannstäderna snart följde exemplet? – Carl Backman kom till Brahestad 1793. – Med köpet av Juthbacka kunde en sådan idé förverkligas – på egen mark! Om det behövdes byggnadslov då eller senare borde det finnas uppgifter om det i Nykarleby stadsarkiv.

I det Runebergska köpebrevet nämns området uttryckligen som impediment. – Som impediment betraktades också Lillstugu-tomten ännu 1950! Köpeskillingen gällde bara den förnyade/förstorade stugan från 1933, som onekligen låg på – hälleberget. I dag har tomten sitt eget värde.

Utgår man ifrån att rån mellan Juthbacka och Forsbacka drogs i samband med köpet 1813 – hemmanen hade tidigare varit samfälld – så hade Lillstugun en tomtgräns mot söder. Och för att Fougstedts tomt bröts ut från Forsbacka hemman skulle det faktum tala att hemmanet hade sitt ”sommarföus” rakt öster om villatomten och Forssens kor betade på lötet söder om ännu 1937 (och senare?). Också dessa antaganden borde kunna kontrolleras eller justeras i Nykarleby stadsarkiv. Och gränsen mot norr, Backmans tomt – som jag antar – byggd på Juthbacka mark, drogs då den villan byggdes?

Carl Backmans enda barn, en son dog 4 månader gammal. Carolina gift med Gustaf Adolf Kjellman fick  elva barn, av vilka två, ”Thilda” (Mathilda) gift med Herman Backman och ”Tima” (Fanny Ultima Elise) gift med Elis Oscar Söderström fick egna barn.

Mathildas son Woldemar övertog med tiden Juthbacka, som, genom köp medan han ännu levde, gick till hans kusin Elise Söderström, från och med 1946 .

Lillstugun skänktes åt Timas dotterdotter (Gurlis dotter) Gunn Huldén (g. Pipping) 1932.

Både Juthbacka och Lillstugun såldes, efter 137 år i släkten till utomstående köpare 1950.

Carl Backman var Woldemar Backmans och Elise Söderströms mormorsfar och Gunn Huldéns mormors morfar.

Inristningar

Jeanette gav mig 3 fotografier, storlek A4, från Lillstugun. De har lockat mig till att spekulera om NÄR initialerna på bergväggen mot stranden kommit till – med beaktande av mina minnesbilder från sommaren 1935. (Mina år där var 1933–36.) Jag har utgått från 4 faktorer:

1. Landhöjningen, som i Österbotten torde vara ca l m/100 år.
2. År 1813 då Berget genom köpet av Juthbacka kom i Carl Backmans ägo och ett approximativt vattendjup om ca l–1,5 meter.
3. Ett antagande att marken runt berget låg HÖGRE än den strand vid vilken ångbåtsbryggan vid Andra sjön byggdes 1865. Stora skutor måste ha ett visst vattendjup under sig för att kunna lägga till och lastas. Vilket betyder ett vattendjup om minst 2,5–3 m.
4. Och året 1935, som får precisera mina minnesbilder tidsmässigt.

(Den första sommaren tycks vi först ha besökt och senare vistats någon tid – se fotot med kläder på tork på verandaräcket – 1932 Följande år 1933 förstorades stugan och vi bodde under tiden i ett gårdshus hos familjen Holmström i ”Kröken” (där vägen delar sig: ångbåtsbrygga och Bonäs åt söder och Skatan åt norr). Villan hade tillhört en Conradi – min morfar Söderström, denna Holmström och sedan Max Herler (enl. uppgift av Bo Kronqvist). Möjligen hann vi bo några veckor i den nybyggda stugan.

Tre somrar, 1934–36, är mina somrar på Lillstugun. – 1937 skickades jag för att lära känna släkten till min moster Anna i Åbo (Nagu, Biskopsö), Sigrid och Gunnar på Stor-Hila i Kyrkslätt och min moster Ragni på Sandhamn. Ännu den sommaren kunde civila familjer hyra villor där. – Föga anade min mamma att vi själva redan följande sommar skulle bo på Sandhamn, som fr.o.m. 1938 ombildats till militärt område dit ingen fick komma utan passersedel. – Men min bror och mina föräldrar bodde på Lillstugun ännu sommaren 1937.

År 1935 gick vattenlinjen – enligt mitt minne – ca 15 cm (plus-minus) upp längs ”Pontusklippan” och havsbottnen bestod av fin, småkornig sand. – Vi såg inga bokstäver på bergväggen då. Så ofta som vi sprang upp och ner längs stigen till stranden borde vi ju ha sett dem. Väggen vetter ju åt väster, var solbelyst och fri. Vår havsutsikt var just ”en stuglängd” bred – en ca 100 kvm stor risbevuxen plätt. Borde de inte ha omnämnts som en ”sevärdhet” om de synts? – Var de alltså redan då täckta av lav – helt och hållet? – Men varför syns de då i dag?

Men bokstäverna/initialerna passar inte in någon Söderström, (Torsten, Eric eller Gunnar), eller Kjellman, eller Backman, eller någon annan släkting! – Och de, som besökte ”Lilla stugan” på Berget var de kvinnliga medlemmarna i släkten och kvinnor sysslar inte med att hugga in initialer i berg, det gör MÄN!

Utgår man ifrån att Carl Backman – enligt släkttraditionen – förtöjde sin båt (eka, eller insjöbåt, båda segelbara) vid pollaren på berget, så måste vattenlinjen ca 1815–16 ha gått så pass högt att det var någorlunda lätt för honom att stiga i båten. I dag – som fullvuxen – skulle jag uppskatta bergväggens höjd (1935) till 1,75–2 meter. – Utgår man då från 75 cm för båtsudens höjd A) och ett vattendjup B) på drygt l meter (sand, jord och bärris, som sedan 1813 fyllt på det forna havsbottnet) och en landhöjning C) om l m/100 år, förs tideräkningen framåt från 1813 till åtminstone 1913; eller det år Söderströms flyttade (från Wasa) till Helsingfors och släktens alla ungdomar, som syns på gamla fotografier, från Wasa och Wernamo och Nykarleby och Juthbacka inte mera återkom till Berget om somrarna. – Helt tomt var ju berget inte om somrarna: Fougstedts villa fanns redan och Elisabeth och Woldemar bodde säkert i den Backmanska under sina ledigheter också om de, innan de flyttade till Nykarleby 1927, från 1908 skötte sina respektive läkartjänster i Wasa och Jakobstad.

Men EFTER 1913 var det i praktiken fritt fram för vem som helst att t.ex. vårar och höstar, då dagen i Österbotten är lång och ljus till sena kvällen, att ”arbeta” ostört … Genom århundraden har unga män suttit och huggit in sina initialer i klipphällar: strandsatta, eller väntande på förlig vind (som flottans män på 1500-talet på skäret utanför Hangö). – Men i Västra Nyland har jag sett initialer inhuggna i berg – på fasta landet: 3 helt olika bokstavskombinationer, med årsangivelse  1905 och 1909 – på samma flata berg! En granne kunde ännu identifiera ”skulptörerna”, som bodde i grannskapet. – På 80 år hade en tjock grön mossa redan hunnit växa över initialerna. – Då den avlägsnades kunde Niklas 2½ år, med egen skottkärra, hjälpa till med att köra mossan till sophögen. Året var 1985, Jeanette 1/2 år gammal. – Men berget under mossan var slätt och rent! Inte beklätt med ljusgrå skorplav ...

I samband med de olagliga inkallelserna av ”finske män” till ryska armén under rysk-japanska kriget flydde många unga österbottningar 1903 till Sverige just via Andra sjön och Bonäs. – Den tiden måste man ännu vänta på förlig vind, eller nattens mörker, vare sig man gick ombord på en eka, skuta, eller annat flytetyg, vid ångbåtsbryggan vid Andra sjön, eller någon by längre söderut. Blev dagen lång, eller dagarna långa, för någon? Var den tidens ”graffiti” en modefluga runt 1900?

Initialerna KH S (förnamn och tillnamn) t.ex. Karl Henrik Någonting. Men vem det än är, som döljer sig bakom dem, vem som än varit ”skulptör” så måste han ha stått på fast, stadig mark. Så förvånande jämna och raka är initialerna, som om de varit uppmätta med linjal. I största hast gör man inte ett sådant arbete och framför allt inte från en guppande båt. – Och krumelurerna till höger??? Har KH S haft en kamrat med sig – eller är det fråga om en komplettering till initialerna? – Skrapa rent och se!!!

För att bekvämt kunna hugga in dessa initialer måste de ha befunnit sig i bröst- eller ögonhöjd för KH S – Och fast, stadig mark betyder att vattenlinjen inte då mera nådde bergets fot, vilket för oss längre fram i tiden än 1913. – Och var man än placerar initialerna i tiden är det fråga om samma fenomen: Vad skall ynglingar göra av sin lediga tid?

Huru såg bergets yta ut 1957–58? – Jag minns det flata berget såsom slätt, lent. – Men det behöver det inte ha varit. Tittar jag närmare på Jeanettes fotografi av soluret ser jag att hela berget är täckt av olikfärgade lavarter. – Växer denna typ av lav snabbt eller långsamt? Växer den snabbt är det förklarligt om vi inte såg initialerna redan 1935! Men växer den långsamt kan det betyda att initialerna inte alls fanns där då! Utan härstammar från den tid stugan stod tom i 13 år (1938–1951) Eller varför inte höggs in först 1951–56? Om gossarna varit 2? Är initialerna framhävda av svart lav, eller tjära, eller målfärg? Eftersom den grå-vita laven inte rått på att täcka dem? Eller har de skrapats fram nyligen?
Nykarleby var ju en förläggningsort under kriget 1939–44. Och beväringarna hade både kvälls- och heldagspermissioner. Att vandra 5 km var en småsak för folk den tiden. (Huru lätt som helst vandrade mina mostrar Lisi 66 och Anna 65 år gamla 6 km av och an från Juthbacka till Lillstugun ännu 1947! (Kan man inte i praktiken göra en rundvandring från t.ex. Brostugan (eller kyrkan), över Andra sjön till Bonäs och Munsala och Forsbacka tillbaka till torget?) – Huru långt är det från Lill-stugun till Bonäs gård och därifrån till Elna Svedlins ”Tösabo” – 2,5 eller 3 km? Den vägen vandrade jag med mamma tre somrar å rad. Vi återvände på kvällen då ”älvorna dansade” (dimman efter en varm dag) på strandängarna. – Första sommaren var jag 7 år och inte var det fråga om att jag inte skulle orka. Vi stannade upp bara på de ställen där det växte Epilobium (rallarros), för jag ville ha blommor med mig till tant Elna.

Avståndet mellan trappa och initialer är skickligt bort-zoomat: 5–6 meter till kanten av berget? – För jag minns inte att vi skulle ha varit rädda för att falla ner i riset, eller att vi skulle ha varnats för stupet. Däremot minns jag ännu huru lätt det var att stiga ner för de naturliga trappstegen i klippväggen och gå till stranden längs den välupptrampade stigen.

Just ovanför det, som till höger, ser ut som eventuella initialer (eller årtal?) skulle jag vilja placera hålet för pollaren! Om släkttraditionen har sanningsgrund borde det vara lätt att karva fram – 7 cm eller mera?

Förundrad tittar jag på den vackra färgkartan av lavar, som fyller soluret (fotot med stuga, optimistjolle och fader Bäckström och flata berget täckt av grå-vit lav. Fanns de redan 1957–58, eller har denna beklädnad kommit till under det senaste halvseklet? Och har därför sitt upphov i luftföroreningen? – Gamla fotografier berättar inte mycket i det avseendet.

Rättelse; 1939–44 fanns det bara en bro över älven och en eventuell rundvandring, som utgick från Brostugan via Andra sjön, Bonäs och Munsala, Forsbacka förde på återvägen förbi Juthbacka och Wernamo tillbaka till Brostugan.

[Inf. 2009-03-26.]

Källor och litteratur