Några drag ur

ANDRA SJÖNS

historia

av

Lars Pensar

Tillkomsten och anläggningar på hamnområdet
Några noteringar om hamnen med omgivning
Sommarvillorna vid Andra sjön
Den äldre villabebyggelsen
Utveckling
Annan bebyggelse
Villorna vid Berget
Kriget kommer till Andra sjön
Folk och fä och en del kuriosa



Tillkomsten och anläggningar
på hamnområdet

Historiskt sett är namnet Andra sjön mycket ungt. Däremot återfinns Bonäs som begrepp redan på 1600-talet, – om inte tidigare. Konung Gustaf II Adolf gav 1617 konungsligt dekret att staden skulle anläggas, fundationsbrevet tillställdes 1620. Den nya staden tilldelades till följd av konungslig makt och myndighet donationsjord i form av Leppu by, ett namn som förekommer i flera versioner genom tiderna. En stad ansågs behöva tillgång till skogsmark, mulbete, fiskevatten och hamnplats. Till stadens donation hörde ursprungligen Frösön och Torsön, men ihärdiga Vexala- och Socklotbor lyckades genom envishet omintetgöra att den donationen vann fastställelse.

Ja, vad är Andra sjön? Före 1860 var stranden här obebodd. Låga buskar, strandgräs, starr och en och annan anordning för fiske kunde ses på stranden och något skjul som uppbevaringsplats för fiskebragder. Någon ko, som längs ”tråd” från staden har tagit sig ned, gick och betade. Sedan vägen till stranden blivit till 1864–66, började kor från staden allt mer gå på bete här nere. De släpptes vid grinden vid Rehmalsbacken av ”kohölingarna” för att på egen hand vandra ned till stranden på dagsbete och sen till kvällen vandra upp till grinden lagom till mjölkningen. Grinden, som fanns vid Rehmals backen där idag Staketgatan möter Idrottsgatan, vaktades på tjugo-trettiotalet talet av Anni Markkula och ”Laama-Hanna” Johanna Holmbom, vilka satt där och öppnade och stängde grinden för folk, hästar och kor, ja även cyklister. En liten grindstuga bredvid grinden, flyttad från berget vid Stora bron 1903, gav åt grindvakterskan skydd mot väder och vind.

Från Andra sjön gick en tidvis rätt ofarbar kärrväg längs strandlötet mot Bonäs. Den var försedd med flera kogrindar vid hemmansrårna.

Andra sjöns utsträckning kan man begränsa om man vill, så att området, som ägs av staden, börjar vid elstolpen vid rån mot Juthbacka markerna där Frida jaktförenings skylt nu är uppsatt. Frida jaktförening startades för övrigt av övningsskolläraren, senare bankdirektör Spolander. Norrut kan man säga att Andra sjön sträcker sig till rån mot folkhögskolans marker som en del av Smedsbacka hemman.

Redan 1862 hade G. M. Hedström och handlande Elias Roos fått rättighet av staden, att anlägga en 12 alnar bred väg från Remahls backen starx före nuvarande ”Stjärnhallen” genom stans utmark, kallad ”Vestra skog” till saltsjön vid Bonäsfjärden, men också i sammanhanget frånsagt sig skyldighet att underhålla vägen mer än vad de själva fann för gott. Den skulle i framtiden kosta staden åtskilligt i underhåll!

Vägen byggdes på enkelt sätt med kavlar, risknippen och fasttimmer i mossänkorna. G. M. Hedström, som var ett riktigt födgeni, hade redan ett par år tidigare byggt en villa vid stranden, nuvarande barnhemmets – f.d. ”Villa Elisa” och i dag bortriven. Den sålde han två år senare till sin affärskompanjon Elias Roos, verksam vid Keppo såg. Efter honom började grundet utanför stranden kallas Roosasgrundet.

År 1864 anmälde Hedström till magistraten att stadens handlande beslutat, att vid Bonäsviken, det s.k.”Westra stran” (Sic!) eller ”Andra sjön” anlägga en landningsbrygga, och att den nya vägen med medel ur samma kassa skulle sättas i farbart skick. Hamnkassan styrdes i icke ringa utsträckning av dessa herrar.

Bryggan byggdes 1864–65 och blev 225 alnar lång, till största delen av obearbetad sten men huggen sten sammanbunden med krampor längs kanterna. Ytterst en förlängning på timrade stenkistor och ett lastnings- och lossningsskjul ovanpå, uppfört i vinkel mot bryggan och med en längd av 7 famnar och bredd 6 famnar. Virke skulle byggarna få ta ur stadens skog invid Juthbacka rån. Kostnaderna för bryggan steg till 1260 mk.




PLAN-KARTA öfver MAGZINS-PLATSERNE vid NYKARLEBY STADS NYA HAMN
NYKARLEBY I FEBRUARI 1870 L.P. KIÄLDSTRÖM
Förstoring.

Denna bild visar på hur långt från varandra ritning och verklighet ofta är och kan leda till att tro att något funnits för att det finns på ritningen.
(Inf. 2013-06-24.)




Bryggans norra sida. Förmodligen finns det en rustbädd (underlag av stockar) som inte mår så bra när vattenståndet blir så lågt som här. Simbryggan upptagen för vintern.
Foto: Lars Pensar.



Kramlade kantstenar. I samband med att hamnplanen skulle asfalteras schaktade man och jämnade ut så mycket att kantstenarnas insidor kom i dagen. Förstoring.
Foto: Lars Pensar.


År 1873 anläggs en stenmur för ballastens placering invid bryggans södra sida och flera lass mossa för tätning av densamma samt tre skottkärror för ballastlossning anskaffas. Både vägen och ångbåtsbryggan sköttes sedan av staden och tog en stor andel av stadens kassa i form av ständigt återkommande grusning av vägen, vägtrummor och deras underhåll, vintertid plogning och snöskottning. Ångbåtsbryggan underhölls och sopades regelbundet och reparationer av den var ofta nödvändiga.



Hamnområdet på 1920-talet. Förstoring.
Foto: Ur Åke Björklunds samlingar.



Lågvatten, ca 60 cm lägre än normalt. Förstoring.
Foto: Lars Pensar 6 juni 2018, montage. (Inf. 2018-06-10.)



Ballaststenar.
Foto: Lars Pensar.



Ballaststranden där åtskilliga generationer sökt och hittat vackra flintstenar. Pontonbryggorna från början av 1970-talet i högerkant. Notera vindsurfaren! Bertel Nyströms Renault i vänsterkant. Förstoring.
Foto: Lars Pensar.



Cometen i bakgrunden kan vara Wittings eller Eklunds. Och bara träbåtar och någon fanerbåt. Antagligen skulle någon ännu kunna identifiera en del av båtarna. Jag känner igen Övergaards motorbåt och någon till men de spetsgattade båtarna är så lika varandra att det är svårt att skilja dem åt.
Året är 1966 eller -65 skulle jag säga. Svärfar har nämligen inte påbörjat
villabygget, ser jag. Förstoring.

Foto: Rafael Sjöblom.


Ända fram till 1878 kallas hamnanläggningen för ”Nya Hamn” och vägen dit ”Nya hamnvägen”, säkerligen som motsats till Gamla hamn, i stadens bokföring. Först efter detta år benämns den ”Andrasjön” eller enbart ångbåtsbryggan.

År 1881 får ångbåtsbryggan en förlängning med en trätimra i vinkel mot bryggändan. [På hösten blev bryggan illa medfaren av stormen.]

G. M. Hedström och handl. Alfred Häggblom utses till stadens ombud för ifrågavarande arbeten samt för vägavsyningen.

För att förhindra kreaturen att komma in på hamnområdet utsätts årligen en så kallad ”vattengärdesgård” både söder och norr om ångbåtsbryggan. Till vintern togs dessa gärden upp igen för vinterförvaring. På hamnområdet fanns även en livbåt med ett eget förvaringsskjul.


Hamnområdet en sommardag. Förstoring.
Foto: Rafael Sjöblom.



Hamnområdet en höstdag. Förstoring.
Foto: Lars Pensar 1973.


Åminne skulle dock kvarstå som en lastplats tillsvidare. Remning av farleden från ”Nya hamn” till Ahlö och Djupsten gjordes redan 1867.

Det nya packhuset, som hade uppförts vid Gamla hamn, kort före stadens brand, kom efter att det 1867 flyttats till Andra sjön, inrymma stämpelkammare med mellantak och trossbotten även utrymme för balansvågen, packrum och konfiskationsrum. Tullkammaren, som senare inrymdes där fick telefonanslutning 1910 med nummer 4. Den demonterades vid tullkammarens indragning år 1922.



Packhusets östfasad. Folk protesterade när det andra båthuset hade byggts, för man tyckte att det var fel att bygga igen vägen till stranden. Förstoring.
Foto: Lars Pensar 1973.



Packhusetst sydöstra hörn och ett embryo till vågbrytaren som omgärdar hamnbassängen. Förstoring.
Foto: Lars Pensar 1973.



Lågvatten, ca 60 cm lägre än normalt. Förstoring.
Foto: Lars Pensar 6 juni 2018, montage. (Inf. 2018-06-10.)


År 2002 stod det nyrenoverat av Henrik Häggblom. I stämpelkammaren finns nu ”Café Tullmagasinet”, förste innehavare var Steven Frostdahl, nu driver Ralf Ström verksamheten.

Den 1870–71 tillkomna vaktstugan, även använd som stationsbyggnad under den smalspåriga järnvägens tid 1899–1916, är hopskarvad av två timror. Redan 1883 omtalas att hamnvakten har telefon därnere. Byggnaden är idag såld som villa.



En boda och vaktstugan. Notera trallen och ”kioskdisken” vid det mittersta fönstret! Förstoring.
Foto: Lars Pensar 1973.



Bodan och vaktstugan något år senare när kioskdisken är borttagen. Förstoring.
Foto: Lars Pensar.



På lötet från vaktstugan ned mot ångbåtsbryggan byggdes småningom flera bodar och magasin, ett tjugotal omtalas. Joel Nilsson, som även tillverkat stadsmodellen som förvaras i Normalskolan, gjorde 1917 en plankarta över hamnområdet med alla skjul och magasin som då fanns kvar på området, men de flesta hade då redan flyttats bort eller rivits.

Bryggan kom i sinom tid att i stället för lastskjulet ute på ändan, redan 1926 få omklädningsutrymmen och trampolin.

År 1946 byggdes en ny trampolin, omklädningsskjul och en danslave med skrank och bänkar runtom. Den tidigare trampolinen och skjulet hade spolats bort i en höststorm ett antal år tidigare.

Nybyggnationen består, drygt tio år, till vintern 1957–58 då trampolin, danslave och omklädningsskjulet rivs, och bryggan börjar förlängas med de sprängstensmängder som riv- och byggraseriet frambragte i staden med början 1958.

En anspråkslös liten bryggkonstruktion på norra sidan av bryggan anläggs, där idag den lilla hoppställningen finns, närmast för fiskarnas landning av fångsten. Där brukade Fiskandelslagets fiskbil, en ”Morris Commercial” stå och vänta på att få ta hand om fångsten. På södra sidan, ungefär på mitten av bryggan byggs en fribärande landningsbrygga för besökande båtfarare. Den blev även populär bland metande barn.



Vid bryggändan inför eller efter en regatta år 1926. Notera hopptornet! Förstoring.
Ur Holger Haglunds samlingar.



Här ser danslaven rätt ny ut. Notera hur få byggnader det är och lummigheten! Förstoring.



[Danslaven. Förstoring.
Foto: ? Har laddat ner bilden och tyvärr inte noterat källan.]



Bryggänden på 1960-talet. Förstoring.
Foto: Rafael Sjöblom.


Även den s.k. ”Eklunds brygga” nedanför stadsdirektör Eklunds villa påbörjas. Samma år, 1958 flyttade SS Ägir en ”seglarboda” till planen nedanför packhuset och på sextiotalet kom omklädningshuset på norra sidan av planen. Seglarbodan står kvar idag men omklädningshuset revs på åttiotalet.



Badhusets västra ände. Markusholmen med en villa i bakgrunden.
Foto: Rafael Sjöblom.


Betongkajen-gästbryggan vid ballastplatsen nedanför packhuset anlades 1993 i samband med att Scandi Yachts började rigga sina båtar där. År 2010 har den renoverats med ny profilskoning och nygjutet lock.



Betongkajen renoveras.
Foto: Lars Pensar den 17 april 2010.



[Högvatten. Om man jämför med bilden ovan ser det ut att ha varit ca en meter högre vattenstånd än på den. Förstoring.
Foto: Henry Blomqvist november/december 2019.(Inf. 202-04-01.)]



Gästbryggan längst ute på vågbrytaren kan man tycka är lite avsides placerad. Förstoring.
Foto: Lars Pensar.


”Lillbryggan” sydväst om packhuset utplånades när marinan med södra vågbrytaren börjar anläggas vid 1970-talets slut. Ett omfattande muddringsarbete vidtogs och av muddringsmassorna som utbreddes sydost från packhuset, på det område som var tänkt som område för campingverksamhet, kom nya båthusområdet att uppstå. Båthus enligt standardritning, ”mindre och större” uppförs i rask takt.



Lillbryggan. Förstoring.
Foto: Holger Haglund.



Lillbryggan i högerkant. Förstoring.
Foto: Rafael Sjöblom.


Den första båten som anlöpte den nya ångbåtsbryggan 1864 var hjulångaren ”Österbotten”, 50 m lång och 12 m bred, med 40 hyttplatser och rum för ca 100 passagerare, som kom på rekognoseringstur. Sen kom det att dröja några år innan egentlig ångbåtstrafik inleddes till bryggan.

Andra ångfartyg som senare kom att anlöpa Andra sjön på regelbundna turer var ”Vasa”, ”Aavasaksa”, ”Tärnan”, ”Norden”, ”Näcken”, Oulu” och ”Pohjola”, och ”Suomi” på rutter med längsta utsträckning Petersburg–Torneå, för att nämna några av de namnkunnigaste.

Redan från början märktes det att farleden till Andra sjön var för lång, trång och grund. Upplandningen hade inte vid val av plats för den nya hamnen beaktats tillräckligt, trots att den denna tid beräknades till 112 cm/100 år i Nykarleby. Man hyste t.o.m. planer på att flytta hamnen tillbaka till ”Gamla Hamn”, som Åminnehamnen börjat kallas, då olägenheterna uppenbarades.



Seminarister vid hopptornet år 1926.


Men ”klipparen” G. M. Hedström hade dock lyckats med sin kupp att få hamnen till Andra sjön och kunde ”klippa” vidare. Från 1883 fanns som sagt en telefonlinje – den enda utanför centrum – från hamnvakten till hamnkapten Axel Kisor i stan (bodde på nuvarande Lövhyddans tomt i hörnet Kyrkogatan/Sollefteågatan), som när meddelande om att någon av båtarna var på sin väg in, lät hissa en flagga i klockstapeln med en bokstav som signalerade vilken båt det var fråga om, t.ex. A för Aavasaksa. Detta bruk försvann efter någon tid sedan kyrkorådet motsatt sig det. Därefter sattes flaggsymbolen upp utanför redarnas kontor.
(Inf. 2010-05-24.)



SSÄ-regatta. Förstoring.



Inger och Nils Luomas Fågel Blå låg alltid på svaj på 1970-talet och kanske senare också.

Några noteringar om
hamnen med omgivning

I vattnen vid Andra sjön finns ett par vrak, en skuta Näcken nedanför Bonäs stranden. En annan skuta, ”OMA”, insläpad i sundet mellan Markusholmen och Långören på 1920-talet och som sjönk till botten efter vinterliggande där. Långa tider var överbyggnaden synlig ovanför vattenytan – ett populärt ställe att simma och dyka vid för omgivningens barn, samt blev ett utmärkt ”metanställe” ännu på 1940-talet.

Den smalspåriga järnvägen, som var i verksamhet ca 1900–1916 då rälsen under dramatiska omständigheter genom Aleko Lilius såldes till ryska militären, bland annat till Makilo (Mc Elliot), avslutade en förhoppningsfull era men med ständiga ekonomiska problem som ändade i stadens historia i och med första världskrigets utbrott. De främst ryska militära transporterna längs banan av materiel och manskap gav inget nämnvärt klirr i kassan, vilket hade behövts då sjöfarten stagnerat.

Telefon mellan Andra sjön och staden hade man haft från 1867 och från 1891 fick man telefonanknytning till både Jakobstad och Vasa från telefonen på Andra sjön.

När tågtrafiken på linjen Kovjoki–Andra sjön upphörde, fortsatte post- och varutransporten på linjen med häst, för att småningom övertas av lastbilar och bussar. Den forna konduktören på linjen, Joel Ahlström, blev trafikidkare från Kovjoki till staden, medan Alfred Sund under tjugo- och trettiotalet upprätthöll passageratrafik med buss mellan staden och Andra sjön sommartid. Av den betjänade sig villabor och pensionatsbesökare, liksom tillfälliga sommargäster.



Lars Pensar (2004, 2009 och 2011) Några drag ur Andra sjöns historia, manuskript.

Läs mer:
Nästa kapitel.
Andra sjön i kapitlet Fakta.
(Inf. 2010-05-24, rev. 2020-04-01 .)