DEN FÖRSTA SVENSKA HEMBYGDS-
SKILDRAREN.

Werner Lybeck.

Den finlandssvenska hembygdsskildringen växer fram samtidigt med den mera demokratiska svenskhet, som kring sekelskiftet utvecklas ur den tidigare »överklassvenskheten». Då den svenska bonden och fiskaren får plats bredvid herremannen vid valurnan, får han också plats i litteraturen.

Runeberg lade grunden till vår hembygdsskildring med sina noveller i Helsingfors Morgonblad. »En julkväll i lotskojan» (1832), »Lurendrejaren» (1833) och »Den väntande».

Dessa noveller hänföra sig till skaldens minnen från Österbotten. Det är Jakobstad och dess skärgård, som skildras, och där försiggår handlingen. I synnerhet »Lurendrejaren» ger en ingående bild av folket och livet på Österbottens karga skär. Folket är kraftigt, med starkt känsloliv, alltså samma folk, som av senare hembygdsskildrare betecknats med samma adjektiv.

Topelius älskade idyllen och han besjunger Alörn utanför Nykarleby med vemodigt romantiska tongångar. Han ville begåva Finlands folk med bonden Paavos egenskaper, men skapar det oaktat den litterära typen för österbottningen i Aron Bertilas handlingskraftiga och karlavulna gestalt. Topelius gör lika litet som Runeberg skillnad på svenskt och finskt i Österbotten med undantag av dikten Lang-Matt (1880), som återger en sägen från Närpes och som har en tydligt folklig svensk ton över sig.

Redan tidigare hade Sara Wacklin givit ut sina »Hundrade minnen från Österbotten» som Fredrik Böök betecknat som »ett glittrande och smålustigt pärlbroderi». Dessa minnen ha en omisskännlig hembygdston, men inte heller Wacklin gör skillnad på svenskt och finskt.

År 1859 börjar Axel Olof Freudenthal sin nationalitetskamp. Först år 1888 grundlägges den första svenska ungdomsföreningen i Malax av Joh. Klockars. År 1892 skriver Mikael Lybeck sin Nykarlebynovell »Allas vår Margit». Författaren känner och tänker svenskt, men han visar oss endast en vrå av Österbotten i sin novell.

Paul Werner Lybeck.

Det är därför en annan svensk författare förunnat att vara den första, som medvetet skildrar det svenska Österbottens folk. Den författaren är Paul Werner Lybeck.

Paul Werner Lybeck föddes juldagen 1861. Senare föddes Mikael, skalden. Hemmet var strängt religiöst. Barnen fingo t. ex. inte klippa sina pappfigurer med sax på söndagen. Saxen var arbetsredskapet, som inte fick brukas på vilodagen. Fadern, rådmannen Johan Lybeck var en familjepatriark av det gamla goda slaget. Med järnhand höll han familjen under sin spira, någon torr pedant var han dock ingalunda. Han hade en god portion humor, som ibland sprakade rätt muntert. Modern var en rik borgardotter, Augusta Lindquist.

Rådman Lybecks gård i Nykarleby.

Werner Lybeck var som gosse glad, munter och livlig. Han narrade ofta hela familjen att skratta med sina humoristiska anspelningar. Då han var elva år dog hans mor. Dessförinnan hade han gått i skola för sin moster, som lärt honom läsa och skriva. Fadern, som var en självlärd man, hyste autodidaktens aktning för boklig bildning och sände därför sonen Werner, sedan denne genomgått Nykarleby lägre elementarskola, till det s. k. Böökska lyceet i Helsingfors. Denna skola ansågs nämligen då som den bästa i landet. Werner Lybeck var under skoltiden mest intresserad av filosofi och historia. Han hade ett ovanligt gott minne. Självständigt tänkande var ett drag, som präglade honom redan nu. Varje sommar vistades han i Nykarleby, som tycks vara den österbottniska diktens naturliga hemort. Kan man begära en bättre omgivning för en blivande skald och diktare än denna vackra lilla småstad med sina lummiga popplar och vitstammiga björkar, ån, som kryper fram i den djupa flodbädden inramad av lutande alar, som spegla sina kronor i det mörka, lugna vattnet, forsen, med sitt dova brus, Brunnsholmarna i älven, gröna pärlor i mörk infattning? Allt är ägnat att hålla diktens fladdrande låga vid liv.

År 1880 blev Werner Lybeck student och skrev in sig i den Nyländska avdelningen, Mikael däremot tillhörde den Österbottniska. Werner hade flere av sina studiekamrater bland nylänningarna och detta förklarar hans beslut. Han om någon var dock österbottning i själ och hjärta. Lybeck hörde till en krets, som kallade sig »stundister», emedan man skattade stundens fröjder högst. Stundisterna, av vilka de flesta senare kom att bekläda viktiga poster i samhället, brukade samlas på något värdshus eller hos någon kamrat.

Brunnsholmarna i Nykarleby älv.

Teater, konst, litteratur, historia och politik samt framför allt språkfrågan utgjorde de stående diskussionsämnena. Werner Lybeck brukade överraska med sina träffande inlägg, som ofta fingo paradoxens form. Han tog en god kandidatexamen med vitsord i nordisk historia, filosofi och estetik. Sedan slog han sig på juridiska studier, då det var faderns vilja att någon av sönerna skulle bliva jurist. Något speciellt intresse för juridik hade han nog inte. Som praktisk jurist gjorde Lybeck sig aldrig gällande, möjligen kunde han ha blivit en god teoretiker. År 1887 avlade han juris utriusque kandidatexamen. Samma år skrev han in sig som auskultant vid Vasa hovrätt, vilken år 1889 tilldelade honom vicehäradshövdingstitel. Reinhold von Willebrand, som samtidigt tjänstgjorde i Vasa, har relaterat en släktanekdot, som Lybeck ofta med förtjusning berättade redan under sin vasatid.

Lybeck hade i sin ägo ett spanskt rör med ebenholzknopp, på vilken små silverstjärnor voro infällda. »Denna käpp» berättade han »har jag i arv efter min morfar Isak Lindquist. Varifrån han fått den vet jag verkligen inte, men han ägde den redan i unga år, åtminstone då han år 1810 som ung gesäll råkade befinna sig i Stockholm. Det var på försommaren, närmare bestämt, den 20 juni. Han promenerar med denna käpp någonstans i staden mellan broarna. Plötsligt hör han bullret från något tumult uppåt Munkbrohållet. Han styr sina steg ditåt och möter då en vilt stirrande karl, slaktare eller något dylikt. Karlen rycker utan vidare käppen ur hans hand och rusar iväg åt det håll, där tumultet försiggår. Unge Lindquist, främling på orten och icke hågad för äventyrligheter, tyckte att det hela såg kusligt ut och följde inte med, utan stannade kvar där han var. Efter en stund uppenbarar sig plötsligt den vilt stirrande »slaktaren» igen och återlämnar utan att säga ett ord den rätt värdefulla käppen och rusar sedan sin väg. Käppen var i det närmaste oskadd, med undantag av att en av de små silverstjärnorna fallit bort från knoppen. Riksmarskalken greve Axel von Fersen blev den dagen mördad av vilda folkhopar. I Crusenstolpes »Morianen», där mordet utförligt refereras, står det, att man på Fersens panna fann en liten silverstjärna inslagen.» Sedan brukade Lybeck visa käppen, där en stjärna fattades på knoppen. Faktum är dock att Crusenstolpe i »Morianen» inte nämner ett ord om silverstjärnan, vilket inte utesluter den möjligheten att han i något annat av sina verk omtalat stjärnan på Fersens panna.

Att Lybeck själv skulle skapat den effektfulla epilogen med stjärnan är inte troligt. Sådant låg inte för honom, som satte sanning och trovärdighet framom allt. Berättelsen som sådan belyser dock Lybecks historiska intresse och framför allt intresset för de egna släktmedlemmarnas upplevelser och karaktärer. Genealogi kom senare att bliva ett av hans huvudintressen.

Tjänsteman.

Då Werner Lybeck företog tingsresor i Österbotten för att få domarpraktik, samlade han folkliga uttryck, ordstäv och sånger, som han bevarade i sitt ypperliga minne. I tolv års tid tjänstgjorde han sedan i den anspråkslösa ställningen av extraordinarie kopist i Senaten. Han blev gång på gång förbigången vid besättandet av tjänster. Hans nackstyva väsen och litet burdusa sätt passade inte ihop med Senatens tysta kuloarer och korridorer. Han klädde sig vårdslöst i motsats till Mikael, som var själva prudentligheten. Ekonomiskt oberoende och utan ärelystnad, som han var, nöjde han sig med sin anspråkslösa ställning. Han älskade Helsingfors och ville inte leva annorstädes. Att göra karriär på landsorten föll aldrig Werner Lybeck in.

Eddan var redan nu hans käraste läsning, och hans intresse för forntidens hugstora hjältar och djärva vikingar stegrades endast med åren. Det är betecknande för honom, att han, då han som ung häradshövding skulle hålla ett ting, kände sig förpliktad att i egenskap av »häradets hövding» hålla tal för tingsmenigheten på tingsbacken i likhet med de fornnordiska lagmännen. Vad tingsmenigheten tänkte om domarens ovanliga beteende, det förmäler inte historien.

Att han var medveten om, att han kunde författa, belyses bäst av ett yttrande som han fällde, då brodern Mikael debyterade: »Skulle jag inte kunna skriva bättre än Mikael, skreve jag inte alls». Det egendomliga med Werner Lybeck var att han själv saknade några egenskaper, som han älskade och som i synnerhet framträdde hos hembygdens befolkning, hos österbottningarna. Han saknade rask beslutsamhet och dådkraft och var för mycket en teoriernas man. Utan någon praktisk läggning var han till ytterlighet skeptisk. Denna skepticism riktades mot honom själv och förlamade hans handlingskraft.

Privatman.

Redan i unga år hade Werner Lybeck plågats av hjärtlidande. Sjukdomen blev värre med åren och Lybeck måste slutligen taga avsked från sin tjänst. Han slog sig ned i hemstaden Nykarleby. Där levde han i många år som en aktad och avhållen gammal »grand seigneur». Han gav råd i juridiska angelägenheter, då en rättvis sak syntes föreligga, men många småsinta processer blevo på hans tillskyndan nedlagda. Bland allmogen blev han känd för sin stora »välvilja och gemenhet». Om somrarna vistades han på utländska kurorter bl. a. i Nauheim. Han besökte också underdoktorn i Enköping, utan att finna bot för sitt lidande. En tid låg han på Eira sjukhus i Helsingfors och väntade döden. Här fick han besök av hotell Kamps paletåvaktmästare. Lybeck berättade själv med rörelse om detta besök och, det är ju ett vittne så gott som något på hans förmåga att vinna folk och göra sig omtyckt. Han kunde däremot vara rätt så sarkastisk mot dem, för vilka han hyste antipati.

En av hans vänner, professor Juho Reuter, skriver i nekrologen över Werner Lybeck (Finsk Tidskrift, 1911) några rader, som på ett ypperligt sätt belysa Lybecks karaktär och intressen:

»Såsom skandinaviska särmärken, sådana han tyckte sig återfinna dem hos sina österbottniska landsmän, älskade Werner Lybeck att framhålla dådkraft, snar-rådighet, äventyrslusta, en okuvlig frihetskänsla, ett häftigt reagerande mot allt ingrepp i egen eller andras rätt, öppen ärlighet och högre, tyckte han, än allt annat, trofasthet, trofasthet i vänskap. Bland de vackraste dragen i fornsagorna framstod för honom fostbrödralagets institution, där män svuro att troget bistå varandra, utan tanke på egen fördel. Ett sådant förbund tycktes honom vackrare än förbundet mellan man och kvinna, i vilket så ofta tillgodoseendet av egna intressen spelar en så dominerande roll. Werner Lybeck idealiserade vänskapen och ingenting kunde bedröva honom så mycket, som då han tyckte sig besvikas i detta ideal, och han fann sin renaste glädje i att se sin vänskap uppskattad.»

Lyybeck gifte sig aldrig. Han sade halvt på skämt, då vännerna berörde denna sak, att han satte för stort värde på sin frihet. Ett oberoende liv hade alltid varit hans önskan.

Också i Nykarleby förstod Lybeck att samla vänner omkring sig. Varje torsdagskväll sammanträffade det s. k. torsdagssällskapet hos honom. Dit hörde lektor Wichmann (Gånge Rolf), direktor Gustav Hedström, dennes son, numera bankdirektör Einar Hedström, apotekaren Gustav Roos, doktor K. J. Hagfors, f. d. direktor för Nykarleby seminarium. Ibland deltog doktor Ernst V. Knape i dessa sällskapsaftnar. Torsdagssällskapet var intet litterärt sällskap, utan en tillfällig umgängeskrets, som på Lybecks förslag samlades för personligt umgänge. Stående diskussionsämnen voro: svenskarnas ställning och hemortsrätt i landet, svenskarnas framtida utsikter och möjligheter i Finland. Gånge Rolf och Werner Lybeck voro de mest fantasirika och pratsamma. En gång vände sig Lybeck till en i kretsen, som studerat geologi och frågade: »Kan man inte tänka sig svenskarna här i landet före istiden?» Ibland kunde han försvinna för att skriva upp något folkligt uttryck eller träffande slagord, som han hört. Alla hans gamla vänner äro ense om att han var en originell och egenartad personlighet, i vars sällskap man trivdes och trivdes gott.

Hans huvudintressen.

Werner Lybeck var utomordentligt intresserad av sin hemstads historia. Av sin far och dennes svåger Zacharias Topelius hade han hört många historier om och förklaringar över staden, vilka han bevarat i sitt minne. Han hade för avsikt att skriva Nykarleby stads historia, men döden gjorde detta hans uppsåt om intet. År 1883 överflyttade Gånge Rolf till Nykarleby. Han var just rätta mannen att stimulera Werner Lybecks intresse för de fornnordiska hjältarna. Från och med år 1900, då Lybeck helt och hållet flyttade över till Nykarleby, idkade de båda vikingavännerna dagligt umgänge med varandra. Gånge Rolf med sitt livliga temperament, sin götiska anda och varma svenskhetsiver torde ha påverkat Lybeck ganska mycket. Gånge Rolf skriver själv i ett privatbrev: »Vi hade särskilt enats genom intresse och studier av våra fornnordiska fäders liv och litteratur. Av mig fick han låna särskilda arbeten härom.»

Werner Lybeck hade under sin student- och tjänstemannatid kommit i beröring med alla slags människor. Han tyckte om att studera olika typer och giva akt på deras egendomligheter. Han studerade dem som psykologiska företeelser och förstod att uppskatta envars, om jag så får säga, själsliga utväxter. Han tyckte om att sammanställa olika folkgrupper och utleta det, som karakteriserade respektive grupper. Han analyserade svenskar och finnar, österbottningar och nylänningar, olika släkter, icke minst sin egen, och blev småningom en ganska framstående genealog. Han företog resor till Sverige för att klargöra den egna släkttavlan.

Ernst Knape har i sin bok »Erik Falander» på ett roligt och träffande sätt tecknat hela torsdagssällskapet en sommarkväll på Brunnsholmarnas utvärdshus. Werner Lybeck kallas häradshövding Tidman och Gånge Rolf lektor Östman. Mikael Lybeck omnämnes som yngre bror till Tidman och journalist till professionen. Småstadstyperna äro tagna på kornet, var och en med sina speciella små igenkänningstecken. Bilden av Werner Lybeck som personlighet blir tydlig och klar.

»Häradshövding Tidman suckade melankoliskt och drack tyst. Han kunde ibland få sentimentala skov, men han lät dem aldrig bliva långa, dolde blott sin sinnesstämning bakom en skämtsam historia. Han berättade för övrigt gärna och berättade väl, och han hade käpphästar, som han gärna red och red väl i följd av lång övning. Men de blevo numera sällan flere.»

»Då häradshövdingen tryckte nykomlingens hand, frågade han förbindligt: »Tillåt mig fråga vilken släkt Mellgren tillhör Ni?» Tidman hade fått fatt sin genealogiska käpphäst. Ritten började och gick genom landet från norr till söder, från öster till väster med snabba språng över Bottenhavet, så bar det av i jämn lunk från nutiden bakåt genom årtionden och århundraden med Herdaminnen och Sursilliana som betesmarker, man tog in på prästgårdar och i köpmanshus, gjorde ett hopp över stora ofreden, trampade in på sidostigar, förlorade sig i kyrkböckernas mörker och fogade namn till namn ända tills hela utläggningen i Mellgrens öron ljödo med rytmen av ärvdabalkens: Äro icke the till, thå äro faders far och moder, faders moders fader och moder.»

Tidman ger nykomlingen besked i allt. Han pekar ut platsen för gamla brunnshus och berättar ortens historia, tills Mellgren tycker att Tidman är en levande uppslagsbok.

Werner Lybeck läste mycket och var en verklig finsmakare då det gällde litteratur. I sin ensamhet började han smått själv syssla med skriveri. En dag överraskade han sin vän Gånge Rolf med att framvisa ett par berättelser, som han skrivit och bad om hans utlåtande. Gånge Rolf blev förtjust och uppmanade honom att sända in sina alster till häradshövding R. F. von Willebrand, redaktör för Finsk Tidskrift. I juli—augusti häftet av tidskriften 1907 utkom den första berättelsen »Liksom i fornsagan» under signaturen P. W. L. Man hade här att göra med en okänd författares förstlingsarbete. Författaren gav prov på en mogenhet, teknisk skicklighet och konstnärligt skapande, som slog an överallt.

Diktning. Den sista majgreven.

»Den sista majgreven» heter den första novellen i Werner Lybecks bok med samma titel. Det är historien om mänsklig framgång, storhet och lycka, som förbyts till förfall, olycka och djup resignation. Det är tillvarons lek med människoöden, som går igen. Den sista majgreven blir ett prov på livets brokiga färgskala, där en färg lyser stark, röd och livsvarm för att om en tid gå över i grått och svart.

Gösta Lindhult hette lyckans gullgosse i en av de österbottniska stapelstäderna på 1830-talet. »Rik, ståtlig, käck, artig och älskvärd blev han avundad av män och älskad av kvinnor». Då borgargardet paraderade den första maj, vem valdes till majgreve, ledare av festtåget, om inte Gösta, »medan stadens övriga ungherrar redo sina pappors skumpande vagnshästar». Vem slog de högsta lyrorna på lekfältet, vem fångade de vackraste flickorna i änkleken om inte han.

1830- och 40-talen voro för Österbottens handelsstäder en guldålder. Hela det inre Finlands handel sökte sig väg genom Österbotten; inga språkstrider existerade. Intet klasshat grodde hos den idoga befolkningen. Allt var frid och sämja. Landsdelen blomstrade som aldrig förr. »Och denna borgaridyll övergöts ännu av ett förskönande litet skimmer från Gustav III:s lysande dag. Gustaviansk hyfsning och sedeförfining hade lagt sordin på österbottningens hetsiga lynne, gjorde samlivet människor emellan lättare och angenämare än både förr och senare».

Stockholm var då Österbottens huvudstad. Dit fraktade borgerskapet sina varor på egna kölar, dit sände det sina söner för att inhämta kunskaper och lära sig »education». Även Gösta Lindhult sändes av sin far till Stockholm för att få något av fina världens belevenhet. Efter sin hemkomst och faderns död kastar sig Gösta med glad optimism på handel i stor skala. Han köper milsvida skogar, bygger skepp, anlägger sågar och uppför tegel- och glasbruk. Han sätter in småborgarnas pengar i sina företag mot andel i vinsten.

Allt går lyckligt och väl. Champagnen flyter i strömmar på hans splendida bjudningar. Han gifter sig med en sjökaptensdotter, en halvkreolska, »mjuk, lätt och leksam som en kattunge, men däremellan håglös och trånsjuk» till sorg för stadens många blåögda döttrar, som av »pur modestie brunno för honom i tysthet». Gösta slår på stort, därför att det ligger i hans soliga svenska lynne att vara optimist. Han hjälper fattiga, tecknar borgen till höger och vänster.

Då uppstår en industrikris. Göstas kompanjon rymmer med kassan. Misstroendet växer och konkursen står för dörren. Men ännu är ej måttet rågat. Majgrevens barn dö. Hans hustru är otrogen och ljuter en bråd död genom en eldsvåda, som skövlar Göstas hem. Bredvid hustruns förkolnade lik hittas liket av en man. Aldrig mera skrattar Gösta Lindhult sitt klingande majgreve-skratt. Blek, tyst och inbunden söker han sig ut till sitt jaktställe. Ruinerad lever han där ensam med sin hund Plundrus, (uppkallad efter allmogens namn på amiral Plumridge, som härjade och brände Österbottens kuster i rysk-engelska kriget).

Älskad och avhållen av alla lever den sista »majgreven» sitt liv ute i skären. Havet och skogen ge honom hans uppehälle. Gamla kamrater söka upp honom för att språka bort en stund och gamla affärsvänner sända från Spanien vin till hans enkla bord. Ännu förstår han att tjusa med sitt vinnande väsen. En ung dam bekänner »För honom ville jag kläda mig i princesseskrud, i klostersysterns grova dräkt, huru han önskade det. Jag ville draga hemifrån att honom vårda som dotter, hustru, älskarinna, tjänarinna, huru han det önskade».

Majgreven behöver ingen mera. Han har en gång älskat. Ödet har lekt med honom och han resignerar. Plundrus är nu hans vän, hans allt. Kärleken är ömsesidig, och då hunden av Gösta blir tvingad att äta kött, som grannen förgiftat, och ligger i själatåget är det också slut med majgrevens kraft. Han lägger sig ned att dö. Han har en mans fasta vilja att träda in i det stora okända. Livet är trist och ödet nyckfullt. Det är något av Döbelns hädiskhet, Döbeln, som knöt näven mot himlen och svor, då det inte regnade, i Gösta Lindhults ord: »Han, Plundrus, tillgav mig, men jag förlåter inte mig själv. Och jag tillgiver icke heller Gud och min Skapare, som tillstadde detta, som slog mig med en sådan blindhet. Och ingen tillgift begär jag av honom. Så okuvlig synes mig Hans dom och hårda medfart. För länge har jag levat jag vännernördare.»

Det är tiggerskans förbannelse, som vilat på Gösta, tiggerskan som blev bortkörd av Göstas fader. »Välsignelser bygga och hägna, förbannelser undergräva och förinta människors lycka». Några dagar efter Plundrus hädanfärd ligger också hans husbonde kall. Men det berättas, att i dödsögonblicket gick det som en vacker sky över Gösta Lindhults bleka anlete: »den sista majgreven red än en gång sommar i by — red mot den eviga sommaren — i sommarljuset.»

Majgrevens öde är ju vanligt i det verkliga livet och kanske ännu vanligare i litteraturen. Fredrik Böök påpekar med rätta, att majgreven har drag av Gösta Berling. Beröringspunkterna äro ganska många. Gösta Lndhult är enligt Book »chevaleresk och ädelmodig, obetänksam och ömsint, skön och tragisk», egenskaper, som alla återfinnas hos Selma Lagerlöfs ryktbara romangestalt. Gösta Berling är dock rikare och mera fascinerande, en produkt av en mera flödande fantasi, än den som stod Werner Lybeck till buds. Majgreven är liksom Gösta Berling tecknad efter verklig modell. Den verkliga majgreven hette Gustav Lindquist och var morfars bror till Lybecks moder och var gift med en Birgitta Catarina Rundell, ingalunda någon halvkreolska som i boken. Detta att majgrevens hustru var av exotisk extraktion har en bismak av gottköpssensation och romanschablon. Otrogna fruar finns det alltid gott om, både med och utan negerblod i ådrorna.

Majgrevens soliga lynne fordrar kärlek, och då människorna svika är det den trogna, kloka, lurviga hunden av bondras, som blir föremål för majgrevens omvårdnad. Nu kommer inte kärleken på skam, utan tillgivenheten är ömsesidig. Fredrik Böök framhåller att det ligger något utomordentligt karakteristiskt i denna paradoxala tillgivenhet för ett djur »en rest av naturbarnets primitiva åskådningssätt, där djuren spela en större roll än de invecklade och svåröverskådliga samhällsförhållandena.» Plundrus betyder mera för majgreven än någon människa Hunden får rent mänskliga egenskaper och dess namn böjes efter andra deklinationen i latinska grammatiken. »Plundri» fina väderkorn upptäckte den lurande döden. Majgreven mördade »Plundrum», sin bästa vän. Han gav »Plundro» mat.

En av Lybecks förfäder står modell till berättelsens förra del, men majgrevens sista öden äro Lybecks egna. Likheterna äro många. Båda draga de sig tillbaka från livets bullrande stråkvägar. Både Lybeck och majgreven leva ensamma och resignera inför tillvaron. Hos båda samlas gamla vänner till kamratligt lag. Kammarsittaren Lybeck tänker sig gärna som en väldig Nimrod i stil med majgreven. Jägare var Lybeck aldrig, däremot sysslade han ganska mycket med fiske i sina unga år.

Det är strängarna i Lybecks eget bröst, som dallra av mjuka toner, när han skriver dessa vackra rader genomdränkta av lyrik, där känslan för naturen och hans livsåskådning flätas samman till ett underbart helt. »Så länge sol och sommarskyar stodo över gröna skogar och glittrande böljor, så länge gäddan slog i viken, änderna lyfte över vasskanten, valthornet tonade och skallet gick, så länge kunde han, den gamla friluftsmannen, leva och till och med glädjas åt livet. Djupare än förr kände han nu, i norrskensnatten, i rimfrostskrudad vinterskog, huru utom människan, i naturen bodde en skönhet, en ro, som kunde lindra alla kval. En frid, en tystnad, som aldrig förr fyllde den ensamma mannens bröst; han kände sig som ett med skapelsen och Skaparen. En barnslig önskan närde han blott ännu; neddigna ville han med geväret i hand på en grönskande tuva mellan ljung och linnea — en gammal jägares och skogsmans skönaste dröm.»

Endast en fatalist och skeptiker talar så, men samtidigt glimtar, kanske omedvetet, den österländska panteismens stora tanke fram, uppgåendet i skapelsen. De citerade raderna äro en till döden trött själs självbekännelse.

Då majgreven ligger för döden, talar han manliga, hädiska ord till sin omilde Skapare. Han väntar ingen fortsättning av livets trista skådespel. Döden är för honom sista akten i tragedien eller komedien, huru man vill kalla det. Det är Werner Lybecks egen manliga uppfattning av döden som kommer fram. Någon tid före sin död skrev han ned några reflexioner över döden och dess gåta. Dessa dödstankar kunde lika gärna passa in på majgreven. Samma svårmodiga tankar tränga sig på den ensamma mannen, som några år tidigare, då han skrev berättelsen om Gösta Lindhults dalande levnadssaga.

Lybeck skriver: »Frånsett den fysiska dödskampen, som ju kan vara svår nog, ehuru ock här den nedsatta känsloförmågan mildrar lidandet, är det icke så svårt att dö, som man i allmänhet och på avstånd är benägen att tro. På nära håll förlorar döden den naturliga fasa den inger allt levande. Jag har haft tid att tänka mig in i rollen. Jag har redan genomgått den psykiska processen inför döden och var och är ännu — såsom jag tycker — beredd för min stora sortie. Med livet, sitt eget ändamål — tycker jag mig vara någorlunda på det klara. Min levnadsvisdoms dank kan dock icke, har jag formärkt, lysa opp vägen för andra. Den inte alldeles obekanta William Shakespeare kommer min fattiga världsuppfattning ganska nära, vid det han låter sin kungliga »Köpman i Venedig» säga helt enkelt:

»För mig är världen annat ej än världen
 En skådeplats, där en och var har fått sin roll att spela.»

Och jag tillägger för min egen del:

»Min roll har inte hört till de gladaste.»

Vad döden innebär, vad efteråt kommer, vet jag ej, men — jag har svårt att tro det vara annat än personförintelse, förintelse av det nuvarande jaget. Är det något mera — vilket ju stundom bäres oss människor före — så mycket bättre — måhända? Så synes det mig nu. Klarare huvuden än jag ha fått nöja sig härmed. Starkare själar än min ha på tröskeln »mellan liv och död» kommit på andra tankar». Man må säga vad man vill om Lybecks uppfattning av döden, man kan kalla den hädisk, materialistisk, blaserad, efter tycke och smak. En feg mans bekännelse inför döden kan man inte kalla den. Manligt och utan fruktan och utan små hänsyn säger han sin mening.

Som vi sett blir sålunda den senare delen av »Den sista majgreven» berättelsen om Werner Lybecks eget öde i romantiserad form. Det är den ensamma mannens drömmar och reflexioner långt bortom livets allfarvägar. Döden kan träda över hans tröskel när som helst. Först vill han göra upp sitt kontrakt med den objudna gästen, sedan är han färdig att träda in genom »frågornas port» med sin obevekliga ledsagare.

Majgreven var en representant för en förgången generation, som fötts, älskat, lidit och dött likt alla andra. Men han var tillika den sista, som hade del av elegansen och förfiningen från Gustavs dagar i Österbotten. Därför har Lybeck tecknat hans öde med en sådan medkänsla och kärlek. Blodsbanden, som för Lybeck voro heliga insegel, binder honom vid majgreven. Själv är Lybeck en av de sista av sin klass. En av de sista bland de gamla herrarna med gedigen bildning, fint sätt och försynt väsen. Den sista, som vårdar hemstadens traditioner och håller dem heliga. Maskintidens brutala, hänsynslösa, penningehungriga människor äro redan i antågande för att trampa ned allt, som de gamla ärat och älskat. Werner Lybeck och den sista majgreven räcka varandra handen över ett århundrade.

Matts Mattsson Dalabacka.

»Matts Mattsson Dalabacka» är den berättelse, som tillvunnit sig största populariteten bland Lybecks noveller. Måhända beror detta därpå, att huvudpersonen är ett barn, vars korta levnad är full av handlingar med ädla motiv, handlingar, som gjort heder åt vilken fullvuxen man som helst.

En afton efter en jaktfärd kommer Werner Lybeck med några jaktkamrater till Dalabacka gamla skogshemman i Ådalen icke långt från Nykarleby. Den första han möter är en liten parvel med käck uppsyn, som just kastar i kull sin lekkamrat, en finnpojke. På uppmaningen att inte slåss svarar parveln: »Ja men tå he ä så rolit ti slåas, o di säger att finn och fan ä bröder. Va ha finnarna i Ådalen att göra? Di kan holdas i finnmarken som Gud har skapa åt döm». Gossen visar med stolthet på gården »He ä min gård». Lybeck får reda på att pojken fötts i Amerika, där fadern mördats. Sonen har så liten han är skjutit ned mördaren. Modern och sonen ha på farfaderns, gamla sexmans uppmaning flyttat hem och tagit gården i arv efter honom.

Gästerna bliva vänligt emottagna. Lybeck sitter med glädje i detta gamla bondehem, rest av jättetimmer, med väggfasta bänkar och skåp. Med välbehag ser han en toddykanna från Karl den tolftes tider tagas fram och med ännu större välbehag läser han gamla sexmans brev till svärhustrun.

»Till min Kärälskeliga Sonakunu Maja Stina L.arsdotter» börjar detta monumentala brev, som är en gammal fri österbottnisk bondes trosbekännelse, en bonde som inte är van att lita på någon annan än sig själv och vår Herre. Det är bondens sorg och fruktan att fädernejorden skall råka i främmande händer som här tager sig uttryck. Han vill att hans eget kött och blod skall sitta på gården.

Han vill inte att gården skall fråntagas »them som uthgått ur krafften i mina länder» skriver han.

Med förnöjelse hör Lybeck på, då lill Matts berättar om sina förfäder, alla präktiga kärnkarlar, den ena sturskare och rikare än den andra. På ett ypperligt sätt har Lybeck fått fram den omedvetna humorn i Matts orationer. Lill Matts berättar om sina framtidsplaner. »Ja tänker far etter en lilla norsko, som ja' vart så känd me' i Amerika. Hon var bara sju år, men så fin ti si o' känn' på, o' vi samsades om gifte. Mathea hett' hon — Matts o' Mathea tykker ja passar så gott ihop. Mamm' säger att ja ska' ta Aderstu-Lill-Fia, men int' vill ja ha henne; hon ä så snoro om näsan. Fast nog ä' he sant, att Fia ärver halva grannheimane', så att rik blev ja' som Stormor på Dalabacka, om Fia och ja' blev äktafolk».

Då Matts ätit kvällsvard suckar han belåtet, knäpper ihop händerna och säger »Etter först gröjtfate' vart ja mätt, men nu är ja stinn. Tack, gode Gud.»

Lybeck ser i Matts ett jarlaämne. Han önskar hos lill Matts finna likheter med sina fornnordiska idealgestalter. Och den som söker han finner. Då Matts berättar om sina planer för framtiden: »Myky har ja' ti leva för, myky har Dalaback Matts ti uträtt — o bra ska' han ställ för eder allihop, bara han hinner växa till nå' lite'», tager Lybeck förtjust till orda: »Ett förnämligt bondehus förhoppningar och minnen ha ju livslevande tagit gestalt i honom (Matts). Gry finnes i den pysen och av gammalt, gott virke är han. Här, längst borta i skogen, möter oss en fläkt av historiskt, svenskt bondehögmod, de nordiska fornböndernas höga mod — ättstoltheten, som stålsätter och manar till dåd. Den förnäma egenskapen trodde jag utdöd. Men den lever, skall kanske leva? För den tömmer jag nu mitt glas i botten.»

Gång på gång dyker samma tanke upp i Lybecks produktion. Hos majgreven fann vi samma stolta egenskaper.

Hindrik Hudd och Olof Storkonung voro besjälade av stolthet och sturskhet, rent germanska egenskaper, som Lybeck älskar att leta fram hos sina självmedvetna bönder. En annan egenskap, som tilltalar genealogen Lybeck, är ättstoltheten och släktkärleken.

Lill Matts håller styft på sin släkt, och då hans bror plumsat in, räddar han honom utan betänkande med fara för sitt eget liv. Själv får han lunginflammation på kuppen och ligger för döden och yrar: »Wattne' va' så kallt, så grötnt kallt, men hur sku' ja kunn' si mamm' i ögona om Janne Jåhan hadd' dronkna mitt för näsan på mej. Gubbin i åen fick inte Janne Jåhan fast han frejsta.»

Orädd möter lill Matts döden. Han äger sin barnsliga förtröstan på Gud Fader och himlen är för honom något påtagligt. Där sitta alla goda Dalabackabönder med palmer i händerna och sjunga psalmer.

Kvinnorna stå och gråta kring hans dödsläger, medan Matts drager de sista andetagen. »Jo. Dalbacka Matts ska' dö nu sade gossen, fast som alltid. — Gråt inf Mamm'. Inf ä' ja' rädd . . . rak går vägen för Dalbacka böndren ti' himmelens port — ärli'a ha' vi leva.» Om en stund har lill Matts tappra själ vandrat till sina fäder. I dödsögonblicket viskar han ännu »Ett livtag to Dalback' Matts me' trolle».

Själva motivet i berättelsen är ju rätt banalt. Gossen, som kräver blodshämnd på sin faders mördare och räddar sin bror från att drunkna, vore ett gott uppslag till en vild-västfilm av det vanliga slaget. Men Lybeck har förstått att inte förflacka motivet. Han knyter inte så mycket intresset till själva handlingen, som till karaktärsteckningen och den psykologiska fördjupningen. Hela lill Matts själsliv, hans traktan och trängtan gör han så åskådligt som möjligt, endast genom att låta honom själv tala. På ett par undantag när har han undvikit allt moraliserande. Lybeck har den borne konstnärens förmåga att i några få rader få fram det väsentliga och han avslutar sina noveller på ett mästerligt sätt. I »Matts Mattsson Dalabacka» är det faster Mumm med stenansiktet, som dömer över lill Matts livsgärning med sin hundraåriga erfarenhet. Hennes händer treva liksom efter en osynlig tråd, då hon talar sina ödesord: »Han var född med en mans själ; o' en mans gärning har han öva' så lill han var. Va' viljen I mer? Vi gråten I — I fåkunniga? Ringa betyder de' att man läng' lever.»

Det är den obevekliga nornan, som talar på fornnordiskt vis. Hon fäller domen över mannen på hans dödsläger. Det är stämningen i Bibelns ödesmättade »fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet och ett farande efter vind», som brusar emot oss. Den korta berättelsen om Matts Mattsson Dalabacka blir i Lybecks utformning en ödestragedi, som karakteriserar de svenska österbottningarna. »Jarlarna, dö och trälarna leva» säger Lybeck.

Motivet om mannen och gossen, som orädda möta döden, är ett tema, som ständigt varieras av Lybeck. Denna oräddhet inför döden var en egenskap, som han förstod att uppskatta. Själv stod han alltid genom sitt hjärtlidande inför den möjligheten att utan föregående varning skiljas från livet. Lybeck bar sitt öde som en man. Han ville vara lik sina älskade hjältar i Eddan. Många av Lybecks gestalter äga den upphöjda egenskap, som oräddheten inför döden är. Majgreven ser med trotsigt mod döden i vitögat. Lill Matts vet, att han skall dö, men döden inger honom ingen fruktan. »Oräddare man har inte mött döden» säger Magdalena Ljungarås i »På Ljungaråsen» om sin bror.

Då Lybeck berättar lill Matts historia, gör han det med den sanna konstnärens förmåga att fånga det väsentliga och undvika banaliteten. Lill Matts blir varmt mänsklig. Han är redan tyngd av ansvar för fädernegården. Han bär bondbarnets allvarsprägel över sin lilla person, men äger ett barns meddelsamhet och frimodighet. Lill Matts får oss att skratta och le och vi känna medlidande över hans sorgliga öde. Detta är ett av de bästa bevisen på Werner Lybecks konstnärsskap, detta, att han förmår rycka upp oss ur likgiltighet till deltagande. Lybeck förstår att slå an känslosträngar, vilkas klang finner resonans i vårt eget bröst.

Det, som förvånar en mest hos Werner Lybeck, är att man nästan aldrig ser en skymt av landskapet, av Österbotten i hans diktning. Endast en gång ger han oss en landskapsbild. Det är i sägnen om Mårten Timmerbas, den modärna vikingen. Mårten ser, då han på Odins fåle rider hem till Närpes, en strålande skön syn en disig morgon, då de första solstrålarna bryta igenom och skingra dimmorna. »Finland i insjösträndernas tidiga väna vår. Som tusen ädelstenar, i skimrande silverkedjor infattade, glittrande oräkneliga sjöar, medels ringlande bäckar och åar förbundna, mot skogsängarnas skära grönska, mellan hängbjörkarnas ljusa lövskrud och barrträdens allvarliga mörker»

Det är Topelius gamla idylliska inlandslandskap, där svala små böljor slå mot strandstenarna och där dystra furor spegla sina kronor i skogstjärnens mörka vatten, som Lybeck gör sig till tolk för. Det är inte den böljande slättens och det dånande havets landskap. Det är människorna, som fånga Werner Lybecks intresse. Den jord ur vilken de hämta sin näring, den natur, som präglar deras väsen lämnar honom oberörd.

Vad som med skäl kan klandras hos Werner Lybeck, är det allmogemål, som hans österbottniska bönder tala och som i själva verket är en konstprodukt sammansatt av normalprosa, allmogemål, arkaismer och bibliska vändningar. Det hade säkert varit bättre om Lybeck använt sin egen originella och sovrade prosa istället för detta språk, som är allting och ingenting. Detta lär också ha varit en ständig anledning till dispyt mellan bröderna Mikael och Werner, Mikael rådde Werner att låta bönderna uttrycka sig på vanlig normalprosa, då Werner inte behärskade allmogemålet.

Ett annat fel, som Werner Lybeck gör sig skyldig till, är att han ibland går alldeles för långt i sin beundran för österbottningen och förlorar sålunda realitetens fasta mark under fötterna. Han vill till vilket pris som helst, att österbottningarna skola likna fornskandinaverna. Karlavulenheten hos Lill Matts Mattson på Dalabacka tangerar redan möjlighetens yttersta gränser, men i novellen På Ljungaråsen har den gränsen överskridits på ett betänkligt sätt. Kvinnorna äro sköldmögestalter och männen ha naturmänniskans råa drifter och blodshämndinstinkter. Bönder på 1800-talet i Österbotten äro dessa människor inte.

Sådana invändningar väga dock fjäderlätt mot den suveräna konst, som Werner Lybeck skänker oss i sina bästa noveller. Det är litet vad han hunnit giva när det är fråga om kvantitet, men det mesta av det som finnes, har den rena konstens klara sköldmärke. Vid 46 års ålder skriver Lybeck sin första berättelse, vid 50 år lägger han ned pennan för alltid.

Lybeck står för oss som de oinfriade löftenas man. Sitt författarskap tog han aldrig själv på allvar. Det var för honom en sysselsättning så god som någon annan att fördriva tiden med. »Med ett stilla skeptiskt leende svarade min broder mig på frågan om dessa berättelsers utgivande i bokform. Det var kort före hans död», skriver Mikael Lybeck. Med samma tvivlande leende såg Werner Lybeck på sitt livsöde. Självkritikens tveeggade svärd hade givit hans själ svåra hugg. Med Werner Lybecks död bröts en gren av på det Lybeckska stamträdet, detta stamträd, som under en generation burit ädel och god frukt till heder för moderstammen, till heder för Finlands svenska befolkning.