”Det borde vara lag på att alla bilturister skall stanna i Nykarleby”

På en sliten metallskylt lyser bokstäverna ”Turkiskt vicekonsulat” i fransk guldskrift, och på väggen under hänger ett prydligt textat lejdebrev på turkiska för fyrmastade barken så och så från Nykarleby. Det är länge sedan det fanns något turkiskt vicekonsulat i seminariestaden vid älven, och lika länge sedan Nykarleby hade en blomstrande sjöfart, men vill man förflytta sig ett sekel bakåt i tiden går det snabbt och enkelt i Nykarleby stads museum, snett emot Kuddnäs vid norra infarten till staden, skriver Turistliv i Finland.

Nykarleby ligger för nära Jakobstad för att kunna fängsla bilturister i någon högre grad. Visst är utsikten över älven, Brostugan och den gamla träkyrkan vacker, och lika visst anser sig de flesta bilturister tvungna att pliktskyldigast åtminstone bromsa in utanför Topelius Kuddnäs. Men stannar gör man knappast i Nykarleby, om inte för att få tanken påfylld.

Det borde vara lag på att alla bilturister skall stanna i Nykarleby, parkera vid Kuddnäs och njuta av friden under de uråldriga träden. Promenera tvärs över vägen, vika in genom grinden i det röda planket och offra kanske en timme just på stadsmuseet. Museiintendent J. Herler, i det privata bokhandlare och yvigt original, har lagt ned ett helt livsverk på att göra den röda huvudbyggnaden och uthusbyggnaderna bakom till en bit levande historia. Nykarlebyborna förr var ståndsmedvetna köpmän och sjöfarare och i huvudbyggnaden har samlats tusentals föremål från praktiskt taget alla betydande hem i staden och dess närhet. Sortimentet är brokigt och en museifackman skulle kanske stöna över stilblandningen, men resultatet är effektfullt. Små biljetter undertecknade av Zacharias Topelius, puderdosor och krinoliner, sjökort och sjöskumspipor blandas i en härlig röra. Man stannar intresserad, går en runda till genom de låga rummen och märker plötsligt att man stött på en okänd och svunnen storhetstid. För bara hundra år sedan speglade sig nykarlebybarkarnas barmhöga galjonsfigurer och sirliga namnbräden i tropiska vatten; idag är staden en av Finlands minsta, en stillsam ort på sidan om allfartsvägarna.

Man får vara tacksam för att riksåttan går igenom Nykarleby: vägen från Jakobstad till Vasa är österbottnisk vacker och omväxlande men skulle trots det vara rätt charmlös utan älvidyllen.


Turistliv i Finland nr 2/1962.


Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll med kommentaren:

Visst förargar det alltid lite då felaktigheter om hemorten smyger sig in i presentationen; det turkiska vicekonsulatet, den fyrmastade barken, ”stadsmuseet tvärs över vägen”. Felaktigheter blir i sådana fall lätt med tiden ”sanningar”. Det är som med begreppet ”Himmelsbacken mitt emot Kuddnäs”, eller ”Nykarleby, Finlands lyckligaste stad ”. – Så rätta till missuppfattningar om din hemstad!


*      *      *

Petter Abraham Lybeck var svensk och dansk vicekonsul.
Petter August Lybeck var dansk vicekonsul.
Johan Adolf Lybeck var dansk vicekonsul.
Carl Grundfeldt var lübsk samt svensk-norsk vicekonsul.
Isak Lindqvist var vicekonsul.
Alfred Häggblom var vicekonsul.


Kommentar till Grundfeldt av Lars Pensar:

Sen var han också vicekonsul för Nordtyska förbundets (Preussen). Som tecken på detta hade han en fin porslinsskylt, stor som en handflata med gammaltysk fraktur. Den finns nu på museet.



Läs mer:
Fler stadsbeskrivningar.
(Inf. 2014-03-05, rev. 2014-03-05 .)