”Min sommarkrona, mitt liv, min glädje!”

På Alören eller Alörn utanför Nykarleby hade bl.a. familjerna Lindqvist och Lybeck sina sommarvillor. Det var därför helt naturligt att Emilie Topelius gärna ville ha ett eget ställe för sin familj på samma ö. I ”Självbiografiska anteckningar” berättar Topelius:

”På hemorten väntade mig en mycket glad överraskning. Collanders stuga på södra udden av Alön såldes på auktion, men alla fruktade för engelsmännen som våldgästat i hamnen hösten förut och brutit upp magasiner på Alön. Ingen vågade inropa stugan; endast min tappra hustru hade bättre kurage och anförtrodde saken åt svåger Lybeck. Så erhölls vårt sedan så kära Majniemi, med två boningshus, äng, lada och en liten trädgård för 140 rbl. s:r. För mig var detta alldeles obekant, när det en vacker dag föreslogs att ro ut till Alön, och Majniemi presenterades såsom vår tillhörighet.”

Majniemi var å ena sidan ”Majas” udde. Topeliushustru hette också Maria och kallades ibland Maja. Så kallades för resten också familjens gråmålade båt som Zachris använde när han fiskade. Den båten följde med, till Björkudden och hamnade senare i Sverige. Då var den grönmålad och kallades ”Gröngölingen”. Nu finns den på båtmuseet i Malax. Just vid den här tiden, alltså sommaren 1855, var Fältskärns berättelser på nytt aktuella. De hade börjat komma ut i bokform. Första delen kom 1853 och den andra skulle komma 1856. I den delen ingår berättelsen om Majniemi slott. Det är väl inte alltför sökt att anta att namnet Majniemi också därför låg nära till hands. Troligen hade Topelius redan före 1855 haft planer på att skaffa sig ett sommarställe och ge ”slottet” namnet Majniemi.

Alörn hade varit den unge Zachris sommarparadis. Den 6 augusti 1836 skriver han i sin dagbok: ”Se, huru vacker hon ligger der, Alörn, med sina nickande kronor, med sina speglande stränder och vågen som leker med småstenarne på stranden! – Hon är som ett sofvande barn uti skuggan af den blågröna alen, som en grönmantlad engel på kuddar af svallande blått. – Hon är som en tankfull flicka på stranden, som full af längtan ser utåt den solbestrålade sjön. – Nu är hon så lugn, så lycklig på sin spegelomflutna strand. – Men det gifves tider, då vågornas här vildt tumlar kring hennes stränder. – Se! då ligger hon der lugn och orubblig; som en fridsam hamn midt bland lidelsens stormar; som en sansad tanke i ögonblickets villor; som en stark själ i olyckan; som ett fromt sinne i verldsbullret, som en borg, försvarad af tusende hjeltar. – Frid öfver dig, min sommarkrona, mitt lif, min glädje!”

Zachris var aderton år gammal då han skrev de här romantiska utgjutelserna. Det var nog han själv som befann sig mitt i lidelsernas stormar, lockad av ögonblickets villor. Varje sommar skriver han om sina upplevelser på Alörn. Där levdes ett glatt sällskapsliv med ganska barnsliga upptåg. Den 7 augusti 1838 var det ”regn och storm alldeles öfver höfvan” och därför planerade man hemresa hos ”Lindqvistens”. Zachris skriver i dagboken: ”Runebergs dikter låg framme på bordet. – Diverse små plånböcker med diverse verser, souvenirer m.m. – och då, enligt ankommet bud, Lundmark, (en av Emilies beundrare, utg. anm.) var illa sjuk (yrsel) i staden, och sällskapet beslöt att resa hem i dag, marsade vi upp i öfra kammarn för att ej hindra resebestyren. – Här åts sylt och här författades verser. En okänd hade på väggen börjat en vers ungefär så:

”Jag vågar här mitt namn att teckna
om det ej er godhet sårar”.

och vi tillade:

Nej Gubevars, vi ej så noga räkna,
det kostar mera löje än tårar.

Vidare:

I regnet solsken, i stormen lugn –
hvad du är trevlig, min kakelugn!

På dörren hade en äfvenledes okänd courtiseur skrifvit en utnött devis:

”Söta flicka, på ditt namnam tugga,
Jag dig följer som din egen skugga”.

Och vi tillade:

Gjorde jag nu rätt, så skulle jag dig lugga. – m.m. barnsligheter. Helt muntert. – Om Emilies resa till Shm nästa sommar. Shm eller Petersburg? – Ryssland eller Sverige? ”Alltid Sverige heldre”. – ”Bra”. Så lät det alltså vid den här tiden. Senare blev Topelius mycket mindre förtjust i det forna moderlandet. Åtminstone en del av trappuppgångstexterna finns ännu kvar.

Så blev somrarna på Alörn sorglösa dagar med bärplockning och utfärder, vandringar till det s.k. Runeberget, där alla ungdomars initialer var inhuggna, och till Gamla stugan. Vid avfärden från Alörn den 23 augusti 1835 skriver Zachris i dagboken om ”qvintessensen i Skärelifvet, den lilla gudinnan Trefnad”. Den tiden kallade han sig ömsom Pegasenhjelm och Pegasenskälm och han avslutar dagboksanteckningen med en ”önskedikt”. I våra dagar skulle vi knappast tala om ”favoritdvärgar”, men den tiden var dvärgar, som visade upp sig för folk, en vanlig attraktion. För resten är det inte så länge sedan Borgbacken besöktes av en skara dvärgar. Vem eller vad ”lill prajarn” var har jag inte lyckats lista ut. [Svaret finns i dagböckerna.]

Majniemi
Litografi i Zachris Topelius 1818–1888.
Simelii arfvingars boktryckeri 1888.

Adjö kära Alörn, min söta vän.
Laga att Pegasenskälm kommer igen.
Men framför allt, min söta du,
skall du bjuda hit ännu
pullorna små,
ge mej si, en två
till och med tre
äro de.
Oss allihopa
ska du hit tillbaka ropa.
Vi komma igen med gräset.
Adjö, stuga på näset
med din söta jungfrubur;
adjö lill prajar, du din filur,
som flickorna valde till favoritdverg,
adjö gamla stuga, adjö Runeberg,
bär snällt i din stenhårda famn
de kära namn.

Bland ”pullorna” var det då Mathilda som var den tillbedda. Föregående dag står det i dagboken: ”Åter sof jag middag vid Mathildas sida, eller rättare hon bredvid mig, ty huru skulle jag sofva!”

Majniemi förblev i familjens ägo till 1877, då Lybeck köpte stället. Han sålde byggnaden till några bönder som flyttade stugan till Bonäs, men marken förblev Lybecks. På en större sten vid bryggans plats lät han rista in: Z. T. Majniemi 1855–1877.

På Alörn skrev Topelius två av Sylviavisorna: ”Fiskaren sjunger i sin båt om kvällen på havet” och ”Skördefolket dansar om kvällen på ängen”. Den första av dem hör till hans bästa dikter, den andra har han, som också Olof Enckell påpekar, skrivit starkt påverkad av den beundrade Carl Jonas Love Almqvists ”Världens slut”.

I femte boken av ”Läsning för barn” finns en berättelse med stark anknytning till Majniemitiden. Det är berättelsen om Pehr Matts sten. Stenen, eller egentligen det lilla men höga skäret, finns kvar och är väl tack vare landhöjningen än mera imponerande idag än den var på Topelius tid.

Sitt sista besök på Alörn gjorde Topelius efter det att seminaristerna hade sett till att stugan blev uppförd på nytt 1897. Om nyinvigningen av stugan och besöket skriver bl.a. V. K. E. Wichmann i en artikel i tidskriften Arena 1918. ”Sedan hornmusiken spelat Collans vackra melodi till Topelii Vasa gymnasisters marsch: 'I högan nord vår vagga stod', syntes den åldrige skalden komma vandrande på den ”kända stigen från Charlottenlund till sitt kära Majniemi, åtföljd av sina släktingar, familjen Lybeck. Hans första ord sedan han hälsat på de närvarande, bland vilka ännu funnos några, ehuru ytterst få, av hans ungdoms bekanta och vänner, men desto flere av deras barn och barnbarn, såg han förvånad omkring sig och yttrade: ”Men var äro barnen?” Stadsborna hade nämligen inte velat besvära den gamle med många barns närvaro. Så fick man på skaldens begäran följande dag ordna en tillställning där Topelius fick träffa ”alla barn”. Topelius stannade så länge i Nykarleby att han kunde besöka stugan två veckor efter invigningen. Det var då han skrev i minnesboken den dikt som man fortfarande kan läsa där:

”Ett sommarhem. Ett tomtebo
för barnafröjd och ålders ro,
förgånget re'n i tidens ström,
uppståndet som en ungdomsdröm
och åter rest på Alörns strand
av unge söner till vårt land.
Här tystne dagens storm och strid
i morgondagg och aftonfrid.
Här bor ett älskat minne blott
av liv, som flytt, och tid, som gått.
Dröj vandrare, eho du är:
var lugn, var god, var lycklig här!

Avsnittet om Alörn och Majniemi avslutas med dikten Vattenspegeln. Den är antagligen skriven år 1870. Den sommaren var Topelius inte på Alörn. I tankarna vänder skalden tillbaka till barndomen och de sorglösa roddturerna på älven och på havet utanför Nykarleby. För den vuxne Topelius hade många spegelbilder slagits i kras.
(Inf. 2010-06-30.)

Vattenspegeln

Engång var jag ett litet barn,
sköt min båt från stranden,
lade ut mitt fiskegarn
på den grunda sanden.
Då var sjön ett spegelglas,
och jag slog min bild i kras,
med de lätta årar
utan sorg och tårar.

Sista söndags rodde vi
hem från kyrkofärden.
Lika lugn och sorgefri
var den blanka fjärden,
återgav var bild så klar,
som i flydda barndomsdar,
och där såg jag skrida
roddarn vid min sida.

Mellan himlens sky, som gick
långt inunder slupen,
såg jag gossens glada blick
se på mig ur djupen.
Åran skar hans bild i tu;
o, hur grymt mig syntes nu
att så sönderbryta
spegelns silveryta.

1870