Krönika.

——


Österbottniska Posten har fyllt 40 år!

Det har sitt intresse att kasta en blick i de gamla årgångarna. Livet ändrar sig icke mycket, men på 40 år händer dock ett och varje även i en liten stad.

Annonserna i de äldsta årgångarna äro mycket stora, varav man kan sluta sig till, att avgifterna varit billiga. Affärsmännens namn falla främst i ögonen: Hedström, Häggblom och Nylund utgöra de förnämsta firmorna; därefter komma Lundqvists änka, Sundströms och andra. Det är vemodigt, men de äro alla borta nu. Tiderna blevo hårda, då järnvägen drogs genom Kovjoki, och inte genom staden. Med förundran läser man annonserna om ångbåtsturerna, om Vega och andra österbottniska kustångare, vilka för länge sedan fått lägga upp.

För 40 år sedan predikade i stadens kyrka pastor Bäck och kyrkoherden Valdemar Vallin. De äro borta, och många andra ha sedan kommit och gått. Och vi ha glömt dem. Bönehus funnos icke, och nu ha vi tre! [Bönehuset, Adventskapellet och Salem.]

I början av 1880-talet förde den strame Vilander spiran som borgmästare, och vid hans sida satt som en inflytelserik rådman J. A. Lybeck. De vila båda i jordens sköte.

Stadsfullmäktiges främsta man var dr Forsius; närmast honom kommo tullförvaltar Lindbohm och direktor F. V. Sundvall.

Postförvaltare Oscar Järnefelt synes ha varit en relativt central figur, ty kring honom samlades glada sällskap, och han kunde även ledigt föra pennan vid behov.

Redan i början på 1880-talet dyka lektor Max Strömberg och Gånge Rolf upp. bland stadens ledande män. Båda äro borta, borta. I drätselkammaren skymtar lektor Alexander Hellgrens namn. Han har varit borta i över 30 år . . .

I slutet av 1880-talet dyker namnet K. F. Spolander upp genom en polemik i tidningen, vilken polemik blir ganska våldsam, sedan Oscar Järnefelt ställer sig på hans sida och för fram artilleriet. Det gäller finansiella spörsmål och lagliga former. Motparten utgöres av ett utskott bland stadsfullmäktige, vilkas namn jag icke lyckats utleta. Det var klokt av dem att inte sätta ut sina namn, ty de lida ett blodigt nederlag. Spolander blir härefter mannen, som småningom men säkert kämpar sig fram med ett aldrig sinande intresse för angelägenheter, och han har hållit sig uppe under ljusa och mörka tider ända hittills.

Mera i skymundan befinner sig Gustaf Hedström. Man märker honom i tidningen som rektor för fruntimmersskolan, sedan som ledande man i sparbanken och slutligen som medlem av stadsfullmäktige, där han fortfarande sitter   förbindande jämte Spolander förgången tid med den nya tiden. Så att alla från 1880-talet äro icke borta, För männen av 1922 måtte de båda nämnda te sig som vålnader. Måtte de länge leva!

Vid seminariet har ombytet av personal varit fullständigt, om man undantager direktor Gustaf Hedström, som fortfarande är med på ett hörn. I början av 1880-talet överlämnade direktor Conradi spiran åt F. V. Sundvall, och den nuvarande direktorn [Kurre själv] satt år 1882 som en sliten oförståndig elev i fjärde klassen och skrev svenska uppsatser för lektor Alexander Hellgren.

Våra läkare ha mångfaldiga gånger blivit ombytta: Forsius, Neovius, Achrén, Backmansson, Durchman och oräkneliga vikarier. Apotekarna ha kommit fattiga och gått rika, den ena efter den andra. Kronofogdarm, häradsskrivare, länsmän och handelsmän ha kommit och gått som bilder på en biograf.

Sjökaptenernas saga är all: Olson, Nyman, Sarlin, Lundqvist, Grönqvist och Kerrman. Borta, borta för länge sedan!

Hantverkare och fabrikörer, såsom Thulin och Holstius, tullvaktmästare, såsom Karlberg, Eklund, Svanström och Engström (Zeta) — de äro minnen blott. Och allas vår Grenman med sitt välvilliga leende har för länge sedan försvunnit bland skuggorna.

I början av 1880-talet hade Nykarleby en stor rikedom på kvinnlig fägring; Grundfeldtar, Häggblommar, Nylundar, Sandström, Malmbergar och Lybeckar m. fl. De leva alla! Jag möter dem ibland och mnärker väl någon förändring. Men bara jag sluter ögonen, ser jag dem sådana de voro 1882, — somliga med flätstumpar i nacken och korta kjolar, andra redan damer med rosor på kinderna och strålande ögon. Så starkt är det första intrycket.

Men i det mesta är Nykarleby av 1922 en annan stad än Nykarleby av 1882, nya människor, nya seder, nya fröjder, nya sorger, nya banker, nya skatter, som man inte kunnat drömma om på 1880-talet, då man taxerade ut för stadens behov en summa stor 3,000: — mark per år!

*                    *
*

Tanken dröjer gärna vid denna gamla goda tid, då det t. o. m. i staden fanns så rikt folk, att de kunde bjuda 20—30 personer på middag eller supé. Nu skulle en sådan liten hippa kosta minst 2,000: — mk, även om vinernas mängd vore starkt begränsad.

Men låtom oss inte tänka på det som varit; den gamla goda tiden kommer ändå inte tillbaka.

Nu gäller det främst att deklarera och vända in och ut på fickorna. Ty nu skall staten ha reda på, av vem man lånat pengar och åt vem man lånat, huru mycket man fått i ränta, huru mycket hö man satt i ladorna, huru mycket kon mjölkat. Och sedan man skrivit upp allt detta, skall man skriva upp samma sak en gång till på ett annat papper, ty kommunen skall också plocka oss.

Detta är visserligen alldeles som sig bör: man måste betala för sig, betala skatt för brödet, betala skatt på sitt kaffe, sill och socker, sin tobak och sina tändstickor. Huru skulle man annars kunna betala miljoner åt arbetslösa. I Amerika betalar man redan skatt för mattorna i trappuppgången, för sidenkjolar och för dubbla omgångar kläder, i Norge för överflödiga rum. —

Då vi leva i ett föregångsland, motser jag inom kort skatt på det solljus vi njuta av.

Men kölden få vi tills vidare gratis. Och den har på sistone varit av prima kvalitet eller 30 grader och något mera. Detta skriver jag, för att vi skola få det litet varmare; ty om jag i en krönika nämner, att det är strålande solsken, så är det mulet eller regnväder den dag tidningen kommer ut. Och skriver jag att det är milt, så är det kallt, då krönikan kommer i bladet.

*                    *
*

Årets almanacka, som just ligger framför mig, länkar mina tankar på framtiden. Den bringar barnen ringa glädje. Runebergsdagen inföll på en söndag, och skolbarnen gingo miste om en påräknad lovdag, som den store skalden gärna unnat dem. Fastlagstidsdagen kommer först de i senare hälften av april. Pingsten kommer den 4 juni, sedan skolans dörrar äro stängda . . . Sedan får man vänta länge, länge på de tre juldagarna.

Om man lever då, ty det ser ut som om vi skulle få krig igen borta vid ryska gränsen.

— — —

Jag ämnade skriva ännu några ord om påven, om influensan, om den vita snön i åbranterna och om ungdomens skidfärder till sjön; men det elektriska ljuset håller på att slockna, så att jag inte kan se längre. Det hjälper inte att bygga om elektricitetsverket. Det är bäst att göra lamporna i ordning.

 


Kurre, K. J. Hagfors signatur när han skrev krönikor i Österbottniska Posten, nr 6/1922.


Läs mer:
Österbottniska Posten av Erik Birck.
Signaturen Murre tog upp tråden om det Nykarleby som gått i följande nummer.
Fler krönikor av Kurre.
(Inf. 2004-11-28.)