Krönika.
——
Österbottniska Posten har fyllt 40 år!
Det har sitt intresse att kasta en blick i de gamla årgångarna.
Livet ändrar sig icke mycket, men på 40 år händer
dock ett och varje även i en liten stad.
Annonserna i de äldsta årgångarna äro mycket stora,
varav man kan sluta sig till, att avgifterna varit billiga. Affärsmännens
namn falla främst i ögonen: Hedström, Häggblom och
Nylund utgöra de förnämsta firmorna; därefter komma
Lundqvists änka, Sundströms och andra. Det är vemodigt,
men de äro alla borta nu. Tiderna blevo hårda, då järnvägen
drogs genom Kovjoki, och inte genom staden. Med förundran läser
man annonserna om ångbåtsturerna, om Vega och andra österbottniska
kustångare, vilka för länge sedan fått lägga
upp.
För 40 år sedan predikade i stadens kyrka pastor Bäck
och kyrkoherden Valdemar Vallin. De äro borta, och många andra
ha sedan kommit och gått. Och vi ha glömt dem. Bönehus
funnos icke, och nu ha vi tre! [Bönehuset, Adventskapellet och Salem.]
I början av 1880-talet förde den strame Vilander spiran som borgmästare, och vid hans sida satt som en inflytelserik
rådman J. A.
Lybeck. De vila båda i jordens sköte.
Stadsfullmäktiges främsta man var dr Forsius; närmast
honom kommo tullförvaltar Lindbohm och direktor F. V.
Sundvall.
Postförvaltare Oscar Järnefelt synes ha varit en relativt central
figur, ty kring honom samlades glada sällskap, och han kunde även
ledigt föra pennan vid behov.
Redan i början på 1880-talet dyka lektor Max Strömberg
och Gånge
Rolf upp. bland stadens ledande män. Båda äro borta,
borta. I drätselkammaren skymtar lektor Alexander Hellgrens namn.
Han har varit borta i över 30 år . . .
I slutet av 1880-talet dyker namnet K. F.
Spolander upp genom en polemik i tidningen, vilken polemik blir ganska
våldsam, sedan Oscar Järnefelt ställer sig på hans
sida och för fram artilleriet. Det gäller finansiella spörsmål
och lagliga former. Motparten utgöres av ett utskott bland stadsfullmäktige,
vilkas namn jag icke lyckats utleta. Det var klokt av dem att inte sätta
ut sina namn, ty de lida ett blodigt nederlag. Spolander blir härefter
mannen, som småningom men säkert kämpar sig fram med ett
aldrig sinande intresse för angelägenheter, och han har hållit
sig uppe under ljusa och mörka tider ända hittills.
Mera i skymundan befinner sig Gustaf
Hedström. Man märker honom i tidningen som rektor för fruntimmersskolan, sedan som
ledande man i sparbanken och slutligen som medlem av stadsfullmäktige,
där han fortfarande sitter förbindande jämte Spolander
förgången tid med den nya tiden. Så att alla från
1880-talet äro icke borta, För männen av 1922 måtte
de båda nämnda te sig som vålnader. Måtte de länge
leva!
Vid seminariet har ombytet av personal varit fullständigt, om man
undantager direktor Gustaf Hedström, som fortfarande är med
på ett hörn. I början av 1880-talet överlämnade
direktor Conradi spiran åt
F. V. Sundvall, och den nuvarande direktorn [Kurre själv] satt
år 1882 som en sliten oförståndig elev i fjärde
klassen och skrev svenska uppsatser för lektor Alexander Hellgren.
Våra läkare ha mångfaldiga
gånger blivit ombytta: Forsius, Neovius, Achrén, Backmansson,
Durchman och oräkneliga vikarier. Apotekarna ha kommit fattiga och gått rika, den ena efter den andra. Kronofogdarm,
häradsskrivare, länsmän och handelsmän ha kommit och
gått som bilder på en biograf.
Sjökaptenernas saga är all: Olson, Nyman, Sarlin, Lundqvist,
Grönqvist och Kerrman. Borta, borta för länge sedan!
Hantverkare
och fabrikörer, såsom Thulin och Holstius, tullvaktmästare,
såsom Karlberg, Eklund, Svanström och Engström (Zeta)
— de äro minnen blott. Och allas vår Grenman med sitt
välvilliga leende har för länge sedan försvunnit bland
skuggorna.
I början av 1880-talet hade Nykarleby en stor rikedom på kvinnlig
fägring; Grundfeldtar, Häggblommar, Nylundar, Sandström,
Malmbergar och Lybeckar m. fl. De leva alla! Jag möter dem ibland
och mnärker väl någon förändring. Men bara jag
sluter ögonen, ser jag dem sådana de voro 1882, — somliga
med flätstumpar i nacken och korta kjolar, andra redan damer med
rosor på kinderna och strålande ögon. Så starkt
är det första intrycket.
Men i det mesta är Nykarleby av 1922 en annan stad än Nykarleby
av 1882, nya människor, nya seder, nya fröjder, nya sorger,
nya banker, nya skatter, som man inte kunnat drömma om på 1880-talet,
då man taxerade ut för stadens behov en summa stor 3,000: —
mark per år!
* *
*
Tanken dröjer gärna vid denna gamla goda tid, då det
t. o. m. i staden fanns så rikt folk, att de kunde bjuda
20—30 personer på middag eller supé. Nu skulle en sådan
liten hippa kosta minst 2,000: — mk, även om vinernas mängd
vore starkt begränsad.
Men låtom oss inte tänka på det som varit; den gamla
goda tiden kommer ändå inte tillbaka.
Nu gäller det främst att deklarera och vända in och ut
på fickorna. Ty nu skall staten ha reda på, av vem man lånat
pengar och åt vem man lånat, huru mycket man fått i
ränta, huru mycket hö man satt i ladorna, huru mycket kon mjölkat.
Och sedan man skrivit upp allt detta, skall man skriva upp samma sak en
gång till på ett annat papper, ty kommunen skall också
plocka oss.
Detta är visserligen alldeles som sig bör: man måste
betala för sig, betala skatt för brödet, betala skatt på
sitt kaffe, sill och socker, sin tobak och sina tändstickor. Huru
skulle man annars kunna betala miljoner åt arbetslösa. I Amerika
betalar man redan skatt för mattorna i trappuppgången, för
sidenkjolar och för dubbla omgångar kläder, i Norge för
överflödiga rum. —
Då vi leva i ett föregångsland, motser jag inom kort
skatt på det solljus vi njuta av.
Men kölden få vi tills vidare gratis. Och den har på
sistone varit av prima kvalitet eller 30 grader och något mera.
Detta skriver jag, för att vi skola få det litet varmare; ty
om jag i en krönika nämner, att det är strålande
solsken, så är det mulet eller regnväder den dag tidningen
kommer ut. Och skriver jag att det är milt, så är det
kallt, då krönikan kommer i bladet.
* *
*
Årets almanacka, som just ligger framför mig, länkar
mina tankar på framtiden. Den bringar barnen ringa glädje.
Runebergsdagen inföll på en söndag, och skolbarnen gingo
miste om en påräknad lovdag, som den store skalden gärna
unnat dem. Fastlagstidsdagen kommer först de i senare hälften
av april. Pingsten kommer den 4 juni, sedan skolans dörrar äro
stängda . . . Sedan får man vänta länge,
länge på de tre juldagarna.
Om man lever då, ty det ser ut som om vi skulle få krig igen
borta vid ryska gränsen.
— — —
Jag ämnade skriva ännu några ord om påven, om influensan,
om den vita snön i åbranterna och om ungdomens skidfärder
till sjön; men det elektriska ljuset håller på att slockna,
så att jag inte kan se längre. Det hjälper inte att bygga
om elektricitetsverket. Det är bäst att göra lamporna i
ordning. |