Krönika.
——
Den 22 dec.
Jag brukar inte mycket tänka på den tid som gått; den döljer så många misstag, som man gjort, så många missräkningar, som man erfarit, och så många besvikelser, som man helst bör glömma. Och det som varit på tok, kan inte mera rättas.
Men då julen står för dörren och lukten av lack tränger sig genom rummen, gå tankarna sina egna vägar och långt tillbaka i tiden. Jag minns mina första julklappar, år 1866, ett par vantar och en pepparkakshäst. Hästen fick jag av vår dräng, som var min goda vän; den kostade 10 penni och beredde mig stor glädje, så att jag inte riktigt ville somna på kvällen.
Sedan har jag många gånger firat jul och sett barnens glädje. Våra dagars barn räkna julklapparna. Om de inte äro 15, 20, 30 eller 40, bli de små sorgsna, och julaftonen är förstörd för dem. Mina föräldrar voro mycket kloka, då de lärde mig att glädjas över litet.
Julen var så glad ändock; ett grenljus brann på bordet, som täcktes av en vit duk, och där stod den stora silverpokalen med mörkbrunt dricka, som var sött och starkt. En stor korsvedsbrasa flammade i spiseln, men julgran förekom icke vid den tiden hos oss. I brunnssvängeln hängdes en lykta, för att man skulle se, att det var jul; stundom tändes där ute också en brasa av „törv” (tjärved), som brann på julmorgonen, då folk begav sig till kyrkan. I stugans fönster ställdes ljus.
* *
*
Belysningen var då på landet mycket sämre än nu: i vardagslag hos oss blott pärtan och elden i spiseln, ett talgljus i lyktan, som användes i stallet. Vällingen åts om kvällen utan ljus på bordet. Om välfägnaden var mera sammansatt, tändes ett ljus.
Omkring år 1870 kom gaslampan i bruk. Dess lilla låga släcktes med en liten metallhatt. Stor var förändringen, då en hänglampa kom till julen 1875. Pappa var rent av ledsen över slöseriet med den dyra oljan, och det blev så ljust, att ögonen tog skada, tyckte han. Veken var visst omkring en hel centimeter bred!
Naturligtvis var den värsta orsaken till ledsnaden den, att den öppna spiseln förlorade sin betydelse som ljuskälla, ty det var trevligt, då kvinnorna sutto och spunno omkring den och männen slöjdade, medan barnen läste katekes eller biblisk historia, därest inte någon av de äldre läste Kristens resa.
Med oljelampan skingrades familjen kring stugan. Och det såg ödsligt ut, då elden i spiseln slocknade, medan man läste Fältskärns berättelser vid oljelampan, som hängde över bordet.
År 1888 kom det elektriska ljuset, men då var jag inte längre hemma. Blixtlampan tävlade framgångsrikt med elektriciteten ända till början av 1900-talet, och den lampan brinner ännu ute i bygderna, dit de elektriska trådarna inte kunnat dragas.
Men då det nu skall vara riktigt fint vid en middag i den rike manens våning, duger det elektriska ljuset inte längre, utan man har „levande” ljus, helst stöpta talgljus på bordet med en liten skärm över . . .
Efter något årtionde inför man visst pärtor och bloss.
Så förändras allt. Men himmelens ljus varar från släkte till släkte.
* *
*
Fortskaffningsmedlen ha också undergått ofantliga förändringar. — Då jag var liten, blev jag dragen i en med trähjul försedd låda, som kallades „skurro”. Omkring 1875 kom den hemgjorda barnvagnen med spolar och järnbeslagna hjul, sedan korgvagnen med lätta hjul av järn och sist, omkring 1910, den koketta ställningen med gummihjul.
På 1860-talet var schäsen det fina åkdonet på landet, medan den s. k. racknkärran utan fjädrar var det vanliga åkdonet. På 1870- talet kom häckkärran med „linjaler”; då såg jag ock första gången den fyrhjuliga trillan. Omkring 1885 kom velocipeden, som sedan ändrat form och fått en då oanad betydelse. Ar 1898 såg jag i Petersburg den första automobilen. Den andra såg jag 1903 i Newcastle.
Redan 1906 kom den första automobilen skramlande till Nykarleby. [1907 enl. denna artikel.] – Ett år tidigare köpte stadens apotekare den första motorbåten, och 1907 fick jag själv en sådan [och sålde den ev. samma år]. Den var ganska tung att ro. År 1913 såg jag det första flygskeppet i Berlin och snart därpå den första flygmaskinen.
Telefonen kom till Nykarleby 1890, grammofonen omkring 1900 och radion 1925. [1926 enl. denna artikel.]
Telefonen kom till Nykarleby 1890, grammofonen omkring 1900 och radion år 1925. [1926 enl. denna artikel.]
Då man hunnit med så mycket på 50 år, vad skall man hitta på under åren 1925—1975?
* *
*
Just i dagarna har en ny regering satt sig på stolarna i statsrådsborgen vid senatstorget i Helsingfors, sedan den gamla regeringen med bonden Kallio i spetsen gått efter att ha regerat från den 1 januari eller i det närmaste ett helt år.
På vilket underbart sätt har icke tiden också omgestaltat Finlands regering! Förr utgjordes regeringen av landets yppersta män. De skötte sina ämbeten med en domares ansvar, och om jag ej missminner mig, satt friherre Molander i omkring 25 år som finanschef, och baron Palmén var visst viceordförande i senaten i tiotal år.
Nu duga till ministrar personer med folkskolebildning; de känna ansvar blott för sitt eget parti. Och regeringarna växla årligen!
Vi gå i en sträng skola, men det är väl på detta sätt som ett folk skall uppfostras till självstyrelse.
Då vi inte längre kunna betala de oerhörda skatter, som äro en följd av okunniga mäns regemente, skola vi kanske vakna och fordra sakkunskap och omdöme av dem, som handhava offentliga uppdrag.
Jag har under gångna år sagt många stygga ord om socialisterna, och nu är det just dessa, som bildat den nya regeringen!
Jag känner mig icke olycklig däröver, ty socialisterna ha lärt sig mycket under årens lopp. Och de nya ministrarna äro kunniga och bildade mån. De ha dessutom t. o. m. lovat landets svenskar det skydd grundlag och regeringsform giver dem.
Så litet bereder oss nu glädje, ty vi ha lätt oss att stämma ned anspråken.
Den nya regeringens chef blir häradshövding Tanner, son till en bromsare, chef för det stora andelslaget Elanto och erfaren genom mångsidigt arbete inom olika områden av det offentliga livet. Han kan t. o. m. svenska! Finanschef blir d:r Hannes Ryömä, som egentligen är läkare; undervisningsminister fornforskaren d:r J. Ailio, en rätt betydande vetenskapsman; utrikesminister prof. Voionmaa, tidigare känd under namnet Wallin. Bland de övriga är en mängd av vilka jag känner personligen blott Hupli. Gamle Paasivuori har väl i tiden varit timmerman och Miina Sillanpää tjänarinna, men de ha visst lärt sig mycket i livets långa skola
Naturligtvis bli socialisternas regemente av kort varaktighet, men det gör dem gott att få pröva sina krafter. Under tiden få vi en kort andhämtningspaus, tills herrar Reinikka, Niukkanen, Lohi och Kallio komma tillbaka.
* *
*
Jag nämnde i början, att jag endast sällan tänker på det som varit, och jag tänker ganska litet också på framtiden, ty om den vet man ingenting, och då är det onödigt att bekymra sig däröver.
Men den nya almanackan lockar mig dock till en blick på det kommande året. Nyårsdagen är på en lördag, trettondagen på en torsdag. Runebergs födelsedag den 5 febr. infaller på en lördag, varför skolungdomen får lov två dagar å rad. Långfredagen är den 15 april och påsken alltså i lämplig tid, medan pingsten är den 5 och 6 juni och midsommardagen på en fredag, varför alla bankflickor kunna räkna på tre lediga dagar efter varandra. Sedan kommer andra halvåret utan helgdagar. Inte ens svenska dagen blir lovdag, ty den 6 november en söndag liksom juldagen.
En nästan total solförmörkelse inträffar den 29 juni på förmiddagen och en total månförmörkelse den 8 dec kl. 6,54 e. m.
* *
*
Det var min avsikt att sluta här, ty med lukten av lack blandar sig nu också lukten av lutfisk och gran. Men läsaren bar kanske inte hört den nyaste historien.
En främmande herre gick nyligen förbi stadens poliskontor. Med sitt vakna öga såg han på väggen en svensk inskription och frågade med berättigad förvåning en konstapel, huru det kommer sig, att namnet angivits blott på svenska. Konstapeln, som inte ens märkt felet, blev häpen och svarade urskuldande: Ja, ja, nog är det på tok, mycket på tok, i synnerhet som våra interner äro uteslutande finnar, fyllhundar, tjuvar, mordbrännare och andra skojare . . .
Varpå den främmande herren gick.
G o d j u l önskas den ärade läsaren, i all synnerhet den, som i tid prenumererar på Österbottniska Posten.
|