Veckoprat.

Sedan jag senast småpratade i denna spalt har jag beträffande sällsamma ting bland annat antecknat, att staden i december lät bärga hö på den tillsvidare obebyggda ”rådhustomten” invid torget. [Den förblev obebyggd drygt ytterligare 50 år.] Att det är stadens gamla begravningsplats vet väl ej så många numera. Den 1 december slog man gräset, och det var visst på självständighetsdagen som det ”kopades” i vederbörlig ordning. Jag antar visserligen att denna höbärgning, av vilken frihemskuddorna närmast drog nytta, skedde till förmån för den blivande skrinnbanan, men det var ändå vederkvickande att se slåttermaskin i arbete i julmånaden.

Som ett annat naturens under har jag antecknat, att stadsfullmäktige vid senaste sammanträdet gjorde undan 31 ärenden på omkring 2 ½ timmar, och då ingick i ärendena även hela den långa budgeten. För ett antal år sedan räckte enbart budgeten och valen till klockan 3.30 på morgonen. En erinran om den nya tidens takt. Vem skulle för övrigt vilja mucka något mot stadsstyrelsens förslag, redan av den anledningen att fullmäktige fortfarande älskar att ha årets sista sammanträde mitt under julbrådskan.

Bland julens böcker finner jag åter en från krigets dagar, men en som har sitt särskilda intresse för mången i Nykarlebynejden. Det är ”Melins kompani”, en synnerligen detaljerad skildring av det berömda kompaniets öden, rikt illustrerad och med förteckning över alla medlemmar, deras hemorter, särskilda data m.m. De, som ej vetat det förut, finner att kompaniet så gott som uteslutande bestod av svenskar, nämligen 97 %, och av dessa var 97,5 % svenska österbottningar. Nykarleby stad och landskommun hade bidragit med 29 man, högre endast Korsnäs med 46 och Lappfjärd med 39 man. — Inte att undra över Sten Holms bekanta stridsrop: ”För helvetes fan, kom ihåg pojkar, att ni är svenska österbottningar!”

Främst har jag naturligtvis bland julböckerna tagit del av det stora bildverket ”Från Kuddnäs till Björkudden”. Om man, som ju ofrivilligt sker, anställer en jämförelse mellan detta verk och det till förra julen utkomna ”Runeberg och hans värld”, förefaller måhända det förra inte så enhetligt som det senare, — åtminstone då man enbart betraktar bilderna, men det är ju uppställt enligt helt andra grunder, och man bör läsa texterna samtidigt som man tar del av bildmaterialet, — texten, Topelius egna ord, som ger det personlighetens prägel.

Det bildmaterial dr Paul Nyberg haft till sitt förfogande har varit oerhört rikt. Här gällde det inte närmast att söka efter bilder, utan tvärtom gallra ut. Mycket har sammanställaren tvingats utesluta för att hålla verket inom rimliga gränser. Bland de i slutet ingående minnesmärkena över skalden saknar jag Topeliusbysten i hans egen hemstad.

Av de bilder vi här tog i somras fick ett 30-tal plats. Under fotograferingsfärderna lyckades vi med hjälp av nuvarande markägaren och hans barn, ånyo spåra det historiska ”Namnberget” på Alörn och blotta större delen av dess inskriptioner, — utom dem, som vi främst sökte. Om detta ställe en annan gång.

Apropos  Z.T. så har jag sent omsider, i hans till särskilda familjehögtider skrivna dikter, hittat en dikt, som berör självaste ”Herkepeusas pottin”, vars betydelse för nativiteten i Nykarleby jag tidigare berört. Dikten är skriven till hans hustrus, född Lindqvist, 60-årsdag 1881. Om hennes ankomst till världen skriver skalden:

”Vid staden låg den världsberömda putten
där småbarn funnos sugande på tutten,
— där fann nu gumman Lybeck också ett.
Hon förde det med fröjd till stadens torg,
till rådman Lindqvist — — — osv.
[Hela dikten.]

Gumman Lybeck — icke av den mer bekanta släkten, utan ingift i här boende hantverkarsläkt — var barnmorska i Nykarleby.

Jag annoterar med förnöjelse att ”pottin” är förevigad i skaldens diktning.