Nykarleby socken bildades år 1607 av delar, som avskildes från
södra Pedersöre och Vörå socknar. Den omfattade då
även Jeppo och Munsala (utom Monäs, Hirvlax, Kantlax och Monå
byar). I gamla jordeböcker förekommer benämningen ”Ny-Carleby
Sochn” (år 1609) och ”Nykarleby sochn” (år
1699). Härifrån har i sin tur till särskilda socknar avskilts
Munsala år 1734 och Jeppo år 1867.
Socknen skall enligt gängse uppfattning ha erhållit sitt namn
efter sin grundläggare Karl IX, I församlingens kyrka fanns
före Stora
ofreden en tavla med text av okänd författare, där
det bland annat om kyrkan heter: ”Av samme christlige konungh starck
fick hon namn och sochnemark. Av Karl den nionde Nie-Carleby ...”. [Resten av texten.] Denna uppfattning
anser professor T. E. Karsten (Svensk bygd i Österbotten) vara
alldeles oriktig. Enligt hans mening kommer namnet från det sedan
1300-talet bekanta Karlaby (sedermera Gamlakarleby och nu åter Karleby
socken). Redan i mitten av 1500-talet omtalas nämligen i södra
delen av nuvarande Pedersöre ett södra Karleby i motsats till
det äldre Karleby i norr. Namnet är numera avfört ur jordeböckerna,
men har officiellt återupptagits i den lokala dialektformen Karby
(den sydligaste byn i Pedersöre närmast Nykarleby rågräns)
och fortlever även i det därav härledda ”Karviken”.
I namnet ingår det fornsvenska karl, d.v.s. ”vuxen mansperson,
fri enskild man, bonde”, Karleby, karlarnas by, om vilket namn G. Hellquist
i sin bybok ”Svenska ortsnamn på -by”, säger att
det är ”det mest demokratiska bland alla bynamn”, förekommer
i minst tolv landskap i Sverige, från Skåne upp till Västerbotten.
Även formen Karby påträffas i Sverige, åtminstone
i Uppland. Det bosättningsområde, som med tiden skulle bilda
Nykarleby sockens kyrkoby, bar tidigare namn efter Lappo å. (Namnform
enl. jordeböckerna av år 1543).
Nykarleby stad grundlades av Gustaf II Adolf år 1617 [Glöm
det!] och fick namn efter kyrksocknen. Den erhöll stadsprivilegier
den 7 september år 1620 — ett par timmar före Gamlakarleby.
Till dess ”stadsmärke” gavs ”en upprättstående,
brinnande tjärtunna med tre eldflammor, en ur övre botten och
från båda sidor”. Färgerna i stadens vapen, som
ofta återgivits heraldiskt oriktigt, bör enligt stadsfullmäktiges
beslut av år 1941 vara ”på blå sköld en gyllene
tunna med gyllene lågor och röda tungor”. [Stadfäst 1943.]
Till ”utrymme och mulbete” fick staden hela Läpo by med
alla dess ägor och fiskevatten. Donationsjorden utgjorde 25 3/4 mantal.
Den s.k. reduktionen, genom vilken
en mängd jordagods indrogs till kronan, gick hårt över
stadens donationsjord. Genom kunglig resolution av år 1686 minskades
den nämligen till endast c. 5 1/2 mantal.
Till donationsjorden skulle även de stora holmarna Torsö och
Frösö höra. Dessa fick staden dock aldrig i sin ägo.
Med deras förra ägare, Socklot och Vexala byamän, uppstod
långvariga tvister om holmarna, till dess regeringen slutligen år
1650 fråndömde staden desamma, förklarande att staden
också utan dessa holmar hade tillräckligt utrymme och mulbete.
Ännu i slutet av 1800-talet väcktes inom stadsfullmäktige
fråga om att försöka förskaffa besittningsrätten
till de båda holmarna, men de äldre handlingar i saken, som
man erhöll från riksarkivet i Sverige, gav intet hopp om att
holmarna någonsin kunde komma i stadens ägo.
Staden drev tidigare en livlig handel. Under de första 150 åren
av dess tillvaro hämmades denna dock därigenom, att sjöfarten
på grund av den tidens handelssystem var inskränkt till Stockholm
och Åbo, som hade stapelfrihet, d.v.s. full seglationsrätt
både på hemlandet och utlandet. År 1756 fick Nykarleby
s.k. halvstapelrätt. Dess på utlandet gående fartyg måste
visiteras och klareras av tullkammaren i Gamlakarleby, vilken stad samma
år erhållit stapelfrihet och där Nykarleby köpmän
hade sina upplag. År 1793 fick Nykarleby slutligen full stapelfrihet
och alltså egen tullkammare.
Den viktigaste exportvaran var tjära. På 1600-talet utgjorde
tjärexporten i medeltal 12.000—14.000 tunnor per år, och
på 1700-talet kunde den stiga till över 20.000 tunnor. Importen
utgjordes främst av salt och järn.
Nedgången i handel och sjöfart berodde till stor del på
ogynnsamma kommunikationsförhållanden. När Saima
kanal år 1856 tillkom, drogs stadens forna handel på inlandet
(Tavastland, Savolax och t.o.m. Karelen) över till Finska viken.
Den år 1886 färdigblivna österbottniska järnvägen gick staden förbi och ledde alltså varorna åt andra håll. Den smalspåriga bibana,
som staden byggde år 1899 kunde ej upphjälpa handeln och
såldes år 1916. Redan långt dessförinnan hade den
starka uppgrundningen av stadens hamnar verkat menligt på dess sjöförbindelser.
På grund av sjöfartens nedgång indrogs på förslag
av en tjänstförrättande tullförvaltare tullkammaren år 1918 [1922 enl. Birck]. Staden betjänar sig sedan dess av Jakobstads tullkammare. |