Nykarlebynejdens sång- och musikförbund fyller femtio år. Det är minnesrika och arbetsfyllda år. Förbundet vill rikta ett djupt känt tack till alla sångare, musikanter, dirigenter och alla som på ett eller annat sätt arbetat för oss och gjort vår verksamhet meningsfull. Ett varmt tack riktas också till Karlebynejdens och Pedersörebygdens sång- och musikförbund för allt gott samarbete vi haft i tecknet av treförbundsfester. Likaså går vår hälsning och vårt tack till Finlands svenska sång- och musikförbund och till de övriga lokalförbunden.

Till kommunerna och till enskilda gynnare inom vårt område riktas tack för välvilja och ekonomiskt stöd för verksamheten sången och musiken till fromma.

Vid utarbetandet av denna historik har olika körer och orkestrar bidragit med ett rikt bildmaterial och med text för vilket historikkommittén frambär sitt varma tack.

Styrelsen för Nykarlebynejdens sång- och musikförbund.

Styrelse och förbundsdirigenter 1980.
I främre raden fr.v. Rafael Ahlbeck, Göran Holm, Karin Ahlstrand, Daniel Lindgrén, Brita Långs, John Nybacka.
I bakre raden fr.v. Einar Pollars, Gösta Bergström, Ole Nordström, Yngve Lund, Henry Hellström, Ralf Hästbacka och Runar Tonberg.
På bilden saknas Klas Thors och Bengt Enqvist.

[Verksamheten 1928-1959]

Vid Nykarlebynejdens sång- och musikförbunds 30 års jubileum den 7 juni 1959 i Oravais föredrogs en historik över förbundets verksamhet. Ekonomierådet Ragnar Hertsberg från Oravais som varit aktiv inom förbundsledningen ända från början, har utarbetat historiken som initierat och med personlig prägel beskriver stämningarna under de första decennierna. Då Hertsbergs historik inte tidigare publicerats återges den här i sin helhet.

Maria Castrén 1871-1969 Initiativtagare till bildandet av förbundet. Viceordförande 1928-35.

Flera tonfester hade hållits redan innan den första svenskspråkiga sångfesten hölls i Ekenäs år 1891. Föreningen S. F. V. tog bl. a. till sin uppgift att verka för de folkliga sång- och musiksträvandena i svenskbygderna i Finland, och sålunda anordnades allmänna sångfester i Helsingfors 1894, Åbo 1897, Helsingfors åter 1907 i Nykarleby 1914 och i Helsingfors 1920.

Redan år 1914 tillkom Östra Nylands sång- och musikförbund. Tre år senare föreslog prof. Otto Andersson att lokala sång- och musikförbund skulle bildas. Han föreslog följande indelning: Östra Nyland, Helsingfors, Västra Nyland, Sydvästra Finland, Åland, Södra Österbotten, Mellersta Österbotten och Norra svenska Österbotten. Sång och musiksträvandena hade man nu börjat ägna allt större uppmärksamhet ute i bygderna och som ett bevis på tonkonstens segertåg genom svenskbygderna må nämnas att år 1921 hölls värdiga sångfester i Vasa, Borgå, Lovisa, Åbo, Sibbo, Finnström, Liljendahl, Pyttis, Karis, Pedersöre, Närpes och Malax. Festerna skildras såsom talrikt besökta och med värdiga program. En del av dem låg utom det allmänna organisationsschemat och hade karaktären av landskaps- eller bygdefester. Detta var kanske främst fallet med den största av dessa fester: sång- och musikfesten i Vasa på midsommardagen, som hölls i samband med en hela svenska Österbotten omfattande kulturvecka.

År 1925 hölls den sista sångfesten i Åbo i S. F. V.:s regi. Nu övertogs de sångliga och musikaliska strävandena i Svenska Finland av Svenska Finlands Sång- och musikförbund, som var planerade att bildas. Den 3 juli 1926 tillsattes en kommitté med uppgift att förbereda frågan. Det dröjde emellertid rätt länge, ända tills i januari 1929 innan organisationen var klar att bildas. Då sammankom nämligen representanter för 11 lokala sång- och musikförbund, Västnyländska ungdomsringen och S. F. V. för att överlägga och besluta om bildandet av det länge förberedda förbundet. Förbundet blev det samlande organet för de folkliga sång- och musiksträvandena i Svenska Finland. Det blev en nyorganisation men knappast en nyorientering, ty målsättningen förblev densamma som den varit under S. F. V.:s ledning. Det blev nu angeläget att en organisation skapades som helt tog sig an sången och musiken. Den musikaliska odlingen gick framåt, överallt i byarna bildades sångkörer. Skärpningen av de nationella motsättningarna hade helt visst en icke ringa anpart i detta vakna intresse. Såsom bevis på den ökade intensiteten i den musikaliska verksamheten från denna sångförbundets första tid må anföras följande lista på musikfester under sommaren 1928:

Till dessa tolv av sång- och musikförbunden anordnade sångfester kom ytterligare de kyrkliga sångfester, som denna sommar hölls på flera orter. Man beräknade att det Svenska Finland nu kunde ställa upp en blandad kör av 5.000 röster.

I Österbotten var det främst ungdomsorganisationerna, som tog sig an sång- och musikverksamheten. Jag tänker t.ex. på 7:de ungdomsringen som med verklig energi gick in för sångens och musikens utvecklande inom sina föreningar. Men ungdomsföreningar hade dock andra arbetsuppgifter för vilka deras ledare måste offra sig och snart blev inom de olika landsdelarna behovet av en organisation, som helt tog sig an sången och musiken, uppenbar.

Inom det område som nu utgör detta sång- och musikförbunds verksamhetsområde hade i Nykarleby, Munsala, Oravais och Jeppo sångkörer varit verksamma ända sedan Åbo-festen 1897. Jag tänker här främst på Nykarleby och Munsala. Dessa körer hade deltagit i de sångfester som då på olika håll anordnades, dels inom landskapet, dels i Helsingfors och Åbo. När då på 1920 talet det starka uppsvinget gjorde sig gällande begynte de kommuner som på ett eller annat sätt hade naturliga förbindelser med varandra att sammansluta sig i sångförbund. På tillskyndan av de sångintresserade i Nykarlebynejden förbereddes under vintern 1927-28 en sångfest att hållas i Nykarleby, den hölls den 28 maj 1928 på Rummelbacken. Hit samlades sångare och musikanter från Nykarleby stad, landskommun, Munsala, Jeppo och Oravais.

Sedan festen hållits, hölls sammanträde med sångledarna och andra intresserade angående bildandet av ett sång- och musikförbund. Därom står följande anteckningar i förbundets protokollbok: Vid lokala sångfesten i Nykarleby den 28 maj 1928 sammankom dirigenterna å Café Brostugan för att diskutera möjligheterna för bildandet av ett sång- och musikförbund omfattande Nykarleby stad, Nykarleby lk., Jeppo, Munsala och Oravais, vilka alla tillsvidare icke tillhöra något förbund. Samtliga uttalade sig för frågans positiva lösning.

Gunnar Wikström, musiklektor i seminariet i Nykarleby 1919-29.		Reinhold Blomqvist Ordf. 1928-29, 1937-38, 1946-47. Kassör 1938-57.
John Sundqvist 1888-1957. Ordförande 1929-37.		Ragnar Hertsberg Sekreterare 1931-52.

En kommitté, bestående av John Sundkvist, Gunnar Wikström och Reinhold Blomqvist, tillsattes med uppgift att utarbeta förslag till stadgar för det tilltänkta förbundet och sammankalla ett körernas representantmöte för att avgöra frågan. Detta var upptakten till detta förbunds bildande. En omständighet att det område, som kom att bilda Nykarlebynejdens sång- och musikförbund, hade lämnats utan för vid bildandet av grannförbunden både i norr och söder, var ett slags utmark för Vasabygden och Pedersörenejden. Vasabygden hade inte gjort någon ansats att utvidga gränserna för sitt förbund att omfatta t.ex. Oravais i norr, och Pedersörebygden var starkt och kände sig säkert livskraftigt utan förstärkning i numerär från Nykarleby området. — Jag erinrar mig ett sammanträde i Vasa, där gränsfrågor för förbunden också berördes, att jag uttalade farhågor för att för små geografiska områden icke skulle förbli tillräckligt livskraftiga i framtiden, och att om sång- och musikintresset mattades av de sångfester som ordnades skulle bli miniatyrfester, men att större enheter skulle utgöra ett säkrare underlag för talrikare och fylligare samling kring sångfesterna. Vasaborna menade att det stora intresse som då förefanns och den livaktighet, som rådde, bäst kunde odlas och förkovras inom snävare områden. Idag pekar utvecklingen mot större enheter.

Den 11 november samma år hölls sång- och musikförbundets konstituerande möte i Nykarleby. Då antogs det förslag till stadgar som utarbetats av kommittén. Mötet valde den första styrelsen, som utgjordes av John Sundkvist ordf., Reinhold Blomqvist sekr., Maria Castrén, Gunnar Wikström, Ragnar Hertsberg och Edvin Sarelin.

Vid samma tillfälle fattades också beslut om att följande år föranstalta sångfest. Denna hölls i Oravais den 2 juni 1929.

Under denna förbundets första tid var verksamhetslusten bland ledarna stor och intresset bland sångare och musikanter livligt.

Nu följde sångfesterna årligen: i Jeppo 1930, Nykarleby 1931, Socklot 1932, Munsala 1933, Rejpelt 1934. År 1935 hölls ingen sångfest men förbundet deltog med en sångkör om c:a 100 röster vid avtäckningen av Topeliusstoden i Nykarleby, och 5 medlemmar deltog samma år i Svenska Finlands sång- och musikförbunds representationskörs resa till den allsvenska sångfesten i Stockholm. 1936 hölls åter fest i Oravais, följande år var den allmänna sångfesten i Jakobstad, där vårt förbund naturligtvis deltog mangrant. 1938 sjöngs åter i Nykarleby och 1939 i Munsala.

Sedan lade kriget sitt stora hinder i vägen och det uppkom en lucka i sångfesternas rad fram till 1945, då förbundet åter mönstrar sina skaror i Nykarleby. Följande år anordnades i Jeppo en sångfest, och i allmänna sångfesten i Ekenäs samma år deltog förbundet med 286 sångare. Vid säruppträdandet där framförde vårt förbunds sångare ”Juninatt” av von Kothen och ”Det kom ett brev”, av Erik Bergman.

Följande år alltså 1947 var det samling i Munsala. Av särskilda skäl kunde den fest som var avsedd att hållas 1948 icke bli av. År 1948 deltog 15 sångare från vårt förbund i Allsvenska stämman i Falun i Sverige.

År 1950 deltog förbundet tillsammans med Pedersöre och Karlebynejdens förbund i en gemensam 3-förbundssångfest i Esse, 1951 hölls Svenska Finlands allmänna sång- och musikfest i Helsingfors, och där deltog förbundet med 73 medlemmar, och samma år deltog förbundet med 10 sångare i Nordiska sångfesten i Stockholm, 1952 mobiliserade förbundet 60 deltagare i landskapsfesten i Vasa, ett skralt deltagande, men man kan trösta sig med, att det inte var nämnvärt större anslutning från andra förbund. År 1953 hölls en 3-förbunds sångfest på Kuddnäs i Nykarleby tillsammans med Pedersöre och Karleby och där dessutom Mellersta Nylands sång- och musikförbund medverkade med en stark representationskör. I nordiska sångfesten i Oslo samma år deltog 8 av våra sångare. 1954 hölls i maj en sångardag i Oravais, och 1955 hölls en 3-förbunds sångfest på Villa skola i Karleby. 1956 en sångardag i Munsala och samma år ägde allmänna sångfesten i Åbo rum, där förbundet representerades med inemot 150 deltagare, som vid säruppträdandet framförde Gades ”Morgonsång” och ”Ant han dansa med mej” med Georg Tarvos som dirigent. 1957 hölls en sångafton i Jeppo med cirka 80 deltagare. År 1958 deltog förbundets sångare och musikanter i landskapsfesten i Jakobstad och 12 stråkmusikanter deltog i stråkmusikfesten i Lappfjärd samma sommar.

Antalet aktiva deltagare i förbundets sångfester har varierat. Det högsta antalet deltagare som vi noterat är 430, men vanligen har det aktiva antalet deltagare rört sig om 230 och 300.

En stråkorkesters eller sångkörs verksamhet är främst en fråga om ledare. Vi har inom vårt förbund haft fördelen av pliktmedvetna och kunniga ledare, vilka alla utfört ett gott arbete. Vi har också på den grund kunnat komma tillrätta utan sångkonsulent under alla år. Visserligen har samsången före festerna varit påkostande, men anställandet av konsulenter är också en första rangens ekonomisk fråga.

Våra körer har inte alltid haft det så lätt. Körsångerna har i våra program i regel omfattat 10-12 sångnummer. Och då vi i varje program intagit 2-3 nya sånger förstås att det för nya sångare varit rätt tungt att förbereda sig till en fest. Icke mindre arbetsdrygt har det naturligtvis varit för ledarna. Av dem har fordrats det största tålamod och den största uthållighet.

Vid anordnandet av sångfesterna har förbundsledningen städse haft glädjen att finna huru ungdomen och ungdomens vänner på de olika orterna alltid ställt sig beredvilligt till förfogande och lämnat den mest aktiva hjälp vid anordnandet av bespisning och övriga praktiska arrangemang. Dessa lyckade yttre anordningar spela ju som bekant en icke oväsentlig roll i fråga om festernas lyckade förlopp.

Den musikaliska ledningen låg under förbundets första år till största delen i Gunnar Wikströms förfarna händer. Hans musikaliska kunnande, hans ideella livssyn och vinnande personlighet borgade för att den musikaliska utvecklingen skulle gå mot fördjupning och förfining. Hans verksamhet hade för oss blivit ett ovärderligt krafttillskott om icke döden mänskligt sett i förtid skördat honom.

Lektor Maria Castrén var under förbundets första 20 år en stöttepelare. Hon hör till de verkliga veteranerna. Att i 50 år ha tagit aktivt del i sång- och musikarbetet bland ungdomen är sannerligen ett jättearbete. Och det har inte varit sporadiska framträdanden, utan regelbunden verksamhet. Så vitt jag vet hade lektor Castrén och hennes sångare ej saknats vid någon större eller lokal sångfest sedan 1897. Hennes musikaliska skolning, hennes saklighet, hennes beredvillighet att ställa sig till förbundets förfogande var för oss alltid en hjälp och ett stöd, som bar oss över många svårigheter.

Vid förbundets start lades ordförandeskapet i händerna på läraren John Sundkvist. Han gick med energi och kraft in för sin uppgift. Vårt förbund hade inte stor geografisk omfattning men kvalitativt kunde vi väl mäta oss med andra förbund. Sundkvist handhade inte blott den administrativa ledningen av förbundet utan därjämte en tung anpart av förbundsledarskapet. Intresserad och kunnig var han en samlande kraft. Hans verksamhet som körledare sträcker sig längre tillbaka än förbundets. Redan 1919 hade han Socklot sångkör med vid en fest på Rummelbacken tillsammans med sångare från Nykarleby, Munsala, Jakobstad och Pedersöre. I 10 år kvarstod han som förbundets ordförande.

Undertecknad hade sedan förbundets tillkomst, tagit del i förbundets arbete. I 21 år som sekreterare, samt vid våra sångfester haft en del av dirigentskapet mig anförtrott. Stråkmusiken, denna ädla konst, har alltid odlats inom förbundet och haft sin givna plats i sångfestprogrammet, ja, vi skulle ju helt enkelt icke kunna hålla en sångfest utan stråkorkester. Lektor Wikström ägnade stråkmusiken en del av sitt musikaliska intresse. Efter hans frånfälle lades taktpinnen i lärare Anselm Sandströms hand. Det är ett arbete värt all vår uppskattning, som Sandström utfört under alla dessa år. Hans egen stråkorkester har ständigt varit i god form och bildat stommen för förbundet i fråga om stråkmusiken.

Tidvis har inom förbundet verkat hornseptetter i Socklot, Oravais och Jeppo. Vid en del sångfester har hornmusiken haft sitt avsnitt i programmet. För hornmusiken har särskilt verkat J.V. Rosenberg från Oravais fabrik, Gunnar Segerstam från Socklot och lärare Runar Nyholm från Jeppo.

Nykarleby manskör, vars medlemmar är hemmahörande i staden och dess närmaste omgivning, har även deltagit i de flesta av våra sångfester.

Ragnar Dahlstedt Ordförande 1950-57.

Johannes Åbonde Ordförande 1938-46. Viceordf. 1937-38.

”Men härföraren ensam vinner inte slaget”, de djupa leden vinner det år honom. Jag tänker här på den långa raden pojkar och flickor som under de gångna åren stått med i ledet och träget låtit sin stämma ljuda. Det är många steg som tagits och många kvällar som offrats av dessa trägna sångare och spelmän. Väl har mången tröttnat under åren och deras plats har intagits av andra ungdomar. Detta är förresten inte märkvärdigt, en föryngring måste ju ske. Det finns dock sångare och musikanter som stått med hela tiden, alltid intagit sin plats i stämman då övningarna börjat, alltid varit med på repetitionerna, de som nu avspegla tryggheten, fastheten i sin sång, de som blivit ankaren, vilka man alltid kan lita på. Ni som kanske grånat i sångens tjänst, vet att er insats som man i ledet är ett kulturarbete i smått med stora följder.

I detta sammanhang må påpekas att sångkörerna och orkestrarna ingalunda medverkat endast vid de av förbundet anordnade sångfesterna. Ofta har de medverkat vid kulturella fester på hemorten och berikat programmen. Därigenom har deras betydelse för bygden blivit större.

Under Johannes Åbondes tid som ordförande inföll de tunga krigsåren, då arbete delvis måste ligga nere. Med fast hand hölls emellertid organisationen samman. Regelbundna årsmöten hölls, och vi hade alla en känsla av trygghet och säkerhet i anordningarna, då sångfester hölls i Åbondes regi.

Reinhold Blomqvist har tjänat förbundet och dess sak på mångfaldigt sätt, dels som ordförande i 2 år, dels som sekreterare och kassör. Vi har i honom haft en pliktmedveten och samvetsgrann styrelsemedlem, som alltid trätt till och beredvilligt utfört organisatoriska uppgifter i samband med sångfesterna. Han har alltid gjort mer än vad hans ställning som styrelsemedlem skulle ha betingat, ja, många gånger skött alla angelägenheter: annonsering, tryckning av programblad och festmärken och annat som hör en sångfest till.

Så har Nykarlebynejden under åren försökt förverkliga sin uppgift ”att väcka intresse för sång och musik och utveckla musiklivet genom anordnandet av dirigentkurser, konserter och musikfester”. Det har skett utan stora låter. Vi har inte kunnat prestera ett massuppbåd i likhet med de lokala sångförbund som omfattar större geografiska områden. Men vi är förmätna nog att tro, att vårt förbund dock fyllt en uppgift i fråga om väckandet och utvecklandet av sång- och musik inom sitt verksamhetsområde. Vi uttala den förhoppningen att sången alltfort skall elda oss och trösta oss, att vi alltjämt skall finna sången och musiken vara den kraft som enar oss såväl under tunga tider som under glädjens dagar.

Ragnar Hertsberg

(Inf. 2005-12-15.)

Verksamheten 1960-1980

Förbundets verksamhet under de senaste tjugo åren har fortsatt i hävdvunna former. Sångfester och konserter i olika former har avlöst varandra. En strävan åtminstone under senare år har varit att samla förbundet till ett par gemensamma satsningar per år. Av dessa har vanligen ett tillfälle varit kyrkokonsert och de övriga profana konserter eller sammankomster i lättare stil. Uppslutningen både från de aktiva och från publiken har varit god.

Daniel Lindgrén Ordförande 1957-71. Viceordf. 1971-

Göran Holm Ordförande 1971- Viceordf. 1970-71.

Olika epoker har olika ideal. Då vi granskar 1960-talet inom vårt förbund noterar vi som det mest framträdande en renässans för blåsmusiken. I en del fall har de gamla hornorkestrarna uppstått och i andra har blåsmusiken kommit igång i form av skolorkestrar. De skol- och ungdoms orkestrar som verkar i våra kommuner har glädjande nog kunnat räknas in i förbundet och medverkat i olika sammanhang. Namn som Brita Långs, Christer Smeds, Ole Nordström och Yngve Lund förknippas intimt med blåsmusikens nya uppsving inom förbundet. Då vi tillägger Runar Nyholm, förbundsdirigent för blåsarna 1957-63 har vi de tjugo senaste årens eldsjälar inom blåsmusiken. Den satsning dessa personer gjort för musiken i vår bygd kommer, inte bara enskilda musikanter utan också hela förbundet till nytta i form av den nyrekrytering som hela tiden bör hållas vid liv. En annan satsning på ungdom som förbundet gjort var barnkörsverksamheten. Förbundsdirigent för barnkörerna fanns utsedd 1963-75. Tyvärr var barnkörsverksamheten svår att administrera och driva. De stora avstånden inom förbundet gjorde att samövningarna blev så gott som omöjliga att verkställa. Tyvärr måste denna lovvärda satsning läggas ned främst i brist på pengar.

Efter sång- och musikförbundets 40-årsjubileum i Oravais den 1 juni 1969 går vårt förbund in i 1970-talet.

1970-talet blev spelmansmusikens decennium, över hela Svensk-Finland fick bygdemusikvågen och den nådde i ett tidigt stadium våra nejder. Spelmansmusiken har hela tiden varit med i vårt förbunds verksamhet. Bland annat har spelmanstävlingar anordnats i samband med sångfester. Redan 1959 valdes förbundsdirigent för spelmännen. Gunnar Thors från Oravais var den första på posten och han efterträddes av E.J. Lindvall. Dessa två har hela tiden aktivt verkat för bygdemusiken och vi kan nu räkna in ett nittiotal bygdespelmän i förbundets statistik. Sedan 1972 är Gösta Bergström från Vörå förbundsdirigent.

Ett bevis för spelmansmusikens nya intåg gavs då 3-förbundsfest arrangerades i Nykarleby 1972. Det tilltänkta festtalet slopades och ersattes med musik av Vörå spelmansklubb och folkdans av Oravais folkdanslag. Trots att spelmännen har sitt eget förbund noteras tacksamt att samtliga spelmanslag räknar vårt sång- och musikförbund som hemvist.

Den administrativa ledningen av vårt förbund låg under hela 1960-talet i Daniel Lindgrens säkra hand. Han blev medlem av styrelsen redan 1953 och var förbundets ordförande under tiden 1957-71. Sedan 1971 är han förbundets viceordförande. Hans lugna och klarsynta sätt har varit en källa till inspiration för verksamheten. Hans största intresse är sången och hans förmåga har tagits i anspråk i både blandade kören och i manskören. Otaliga är de solistuppdrag han ålagts och alltid med stor bravur framfört. Han har under en lång följd av år varit dirigent för Munsala västra sångkör och vicedirigent för Nykarleby manskör.

Vårt förbund har haft förmånen att ha en lärarutbildningsanstalt inom sitt område. Nykarleby seminariums positiva betydelse för sången och musiken inte bara inom vårt förbund utan för hela Svensk-Finland är odiskutabel. Musiklektorerna har ställt sitt kunnande direkt till förbundets tjänst och indirekt genom den musikutbildning de gett de blivande lärarna.

Musiklektor Rafael Ahlbeck har ingått som en viktig länk i förbundets arbete. Han har oförväget och oförtrutet arbetat främst för stråkmusikens förkovran. Lektor Ahlbeck kan amatörmusik och förstår dess begränsning. Han har ställt siktet högt och förmått inspirera musikerna till förnämliga prestationer. I brist på lämpliga arrangemang för stråkorkester har han skrivit egna och gjort ett ypperligt arbete. Även ett stort antal arrangemang för såväl manskör som blåsorkester bär hans signatur. Han har varit medlem av förbundsstyrelsen 1952-73 varav viceordförande 1952-57. Han är fortfarande förbundsdirigent för stråkorkestrarna.

Förbundets körverksamhet har under de två senaste decennierna haft förmånen att ha John Nybacka som ledare. Han har verkat som förbundsdirigent sedan 1959 och har också ansvaret för utformningen av körens program vid de många olika aktiviteterna. Hans stora intresse och kunnande har inspirerat sångarna och körerna har kunnat notera verkligt stora framgångar under hans ledning. Repertoaren har varit omväxlande och gett alla smakriktningar tillfredsställelse.

Till hans stora musikkonto kan vi foga ledarskapet för Oravais sångkör från 1955, Nykarleby manskör från 1974 och Vörå och Munsala körerna i olika repriser. Han har varit medlem i förbundsstyrelsen 1954-72 varav viceordförande 1957-59. Under samma år alltså 1957-59 var han också förbundsdirigent för stråkorkestern.

Rafael Ahlbeck Viceordf. 1955-57. Förbundsdirigent 1960-67, 1974-

John Nybacka Viceordf. 1957-59. Förbundsdirigent 1957-

De femtio första åren har passerat revy. Jag är övertygad om att de inte passerat obemärkt. Då vi läser protokollen från de femtio åren ser vi ett arbete som är imponerande. Ju mer vi fördjupar oss i verksamheten desto större tacksamhetsskuld känner vi till alla som på olika poster drivit förbundets verksamhet. Detta gäller alla från den enskilde sångaren och musikanten till den högsta förbundsledningen. Förbundet har förmått engagera och driva amatörmusiken i vår bygd, och kunnat vara det samlande organ som det skall vara. De enskilda körernas och orkestrarnas och de enskilda medlemmarnas väl och ve bör vara ledstjärnan då Nykarlebynejdens sång- och musikförbund nu går in i ett nytt årtionde.