En släkt från norr

Släkten Elenius-Jungarå
Om pastorn på Jungarå hemman och hans ättlingar
Av
Johannes Kronlund

Cirka 2500 personer, varav 600 i Jeppo, hör till en släkt, som har som sin gemensamma anfader pastor Thomas Elenius, präst i Nykarleby församling 1777—1809.

Thomas Elenius föddes den 10 december 1749 i den del av Tervajoki by, som hör till Lillkyro socken, på en större bondgård som numera bär namnet Knööppi. År 1767 omfattade hemmanet 126 ha, varav 45 ha odlad jord. Hemmanet har gått i arv till vår egen tid inom samma familj i över 400 år. I jordregistret för 1550 finns antecknad som husbonde på gården en person med namnet Oluff Knøp. Hur länge samma släkt före honom ägt gården är mig obekant. År 1670 skrevs tillnamnet Knølp, 1730 Knoppi och 1740 Knöpis.

Då min hustru, jag och en del av vår familj besökte gården i augusti 1970 kom vi i samtal där med ogifta Lempi Knööppi, f. 1892 och död 1971. Hon framhöll att anfadern enligt traditionen skulle ha varit en nordisk viking, som bosatt sig för länge sedan på gården. Hon berättade också, fastän på finska, att hemspråket på gården varit svenska ända till dess att hennes far omkring 1890 gifte sig med en finsktalande flicka från Laihela. Släkten har enligt henne varit känd för sitt livliga temperament och djupa religiositet.

Om vikingen fört med sig tillnamnet Knøp eller om hemmanet haft detta namn från tidigare har jag inte lyckats utreda.

Som nionde husbonde på gården efter Oluff Knøp nämns i hävderna en Matts Andersson. Han övertog det år 1701. Emellertid dog Matts redan 1713, och hans änka Lisa Johansdotter stod sedan som husbonde till år 1731. Fyra av hennes söner stupade vid slaget i Napo by i Storkyro 1714 och den femte eller yngsta sonen fördes bort som krigsfånge, dog snart efteråt och blev enligt hörsägen begraven nära Petersburg.

Endast dottern Maria, född 1702, blev vid liv. År 1727 ingick hon äktenskap med en drängpojke, Johannes Samuelsson, född 1697. Dessa två övertog nu hemmanet. Enligt Lillkyro församlings kyrkböcker fick Maria och Johannes nio barn:

Maria f, 22/31730, död 23/81730
Lisa f, 22/8 1731
Maria f, 2/6 1734, död 9/2 1735
Johan f. 7/12 1735
Jakob f, 27/2 1739, död som liten, inget dödsdatum
Matts f. 5/11741
Maria f, 20/111745
Jakob f. 22/3 1748
Thomas f. 10/121749.

Maria och Johannes fanns i Lillkyro församlings kommunionbok till år 1777, då de lämnades bort utan anteckning om död eller bortflyttning. Märkligt är att detta försvinnande skedde samma år som deras yngsta son bosatte sig i Nykarleby som ogift pastor. Man frågar sig, om de följde med honom dit, kanske för en tillfällig vistelse utan att ta flyttningsbetyg med sig och omkom på färden. I Nykarleby församlings kyrkböcker finns ingen anteckning om dem.

Hemmets yngsta son, Thomas, inskrevs i Vasa Trivialskola den 9 februari 1762 med tillnamnet Helenius, vilket senare ändrades till Elenius, måhända till minne av den år 1753 avlidna kaplanen i Lillkyro Johan Elenius. Han dimitterades den 8 december 1770 och blev student i Åbo den 13 mars 1771. Fil.mag. blev han 1775 och prästvigdes den 6 april 1777 för att genast tillträda kaplansadjunktstjänsten i Nykarleby. Ordinarie kaplan blev han 1780. Kaplansbolet Lillollas ca 2 km söderut från kyrkan i Forsby omfattade enligt mantalslängden av år 1777 0,5417 mantal med 35,17 ha odlad jord och 165,79 ha odlingsbar jord- och skogsmark. Här bodde och levde han till år 1794, då han ingick äktenskap med änkan efter länsskrivaren i Kronoby Mårten Roos, Susanna Elisabet Paulin, född den 17 december 1767 i Nykarleby, samt efteråt med sin familj ända till sin död.



Vbl — Mikael Herrgård

• Någon bild av Thomas Elenius barndomshem finns inte. Detta hus är byggt på samma tomt 1873 och revs ned 1971 för att ge rum åt ett modernt nybygge.


Susanna Elenius

Susanna Elenius f. Paulin var av gammal nykarlebysläkt. Enligt professor Woldemar Backman kunde släkten räkna med åtta generationer från medlet av 1600-talet till år 1859, då den sista i släkten avled i Nykarleby. Tillnamnet Paulin antogs först efter stora ofreden. De tre första generationerna livnärde sig som tunnbindare. I fjärde generationen förekom sjöfarande och i fjärde till sjätte generationerna tre handlande. En bland dessa, Gabriel Paulin, var Susannas far. Han var född 1729.

Också hennes mor Anna Margareta Aulin var av gammal nykarlebysläkt, och född samma år som fadern. Även hennes far var handlande i staden och härstammade från en bondgård i närheten av staden på 1600-talet.

Susanna Elenius första man, länsskrivare Mårten Roos avled i slag 1790 i Kronoby bara drygt tre månader efter att sonen Jöran Gabriel blivit född den 8/8 1790. Från honom härstammar den gamla släkten Roos i Jeppo.

Susanna och Thomas Elenius barn, som alla är födda på Lillollas:

11 Johan Jakob f. 19/5 1795
12 Samuel 10/10 1796
13 Matts 29/4 1799
14 Isak 7/7 1801
15 Gustav 27/8 1803
16 Michael 14/9 1804
17 Israel 10/12 1807
18 Aron 10/12 1807.


Musikalisk begåvning

En fråga som Elenius-forskningen framväckt hos mig är varifrån den påtagliga musikaliska begåvningen inom släkten härstammar. Alla de tre släktgrenarna, som gått ut ifrån Susanna och Thomas Elenius, påvisar ett framträdande musikaliskt påbrå. Vilkendera av makarna har tillfört familjen detta pund att förvalta och föra vidare?


Präst av nyttans tidevarv

Traditionen vet berätta föga om Thomas Elenius som präst och själasörjare. Det vet vi bara om honom att han var ett äkta barn av nyttans tidevarv. Kyrkohistorien utpekar ett flertal sådana präster i vårt land som då gjorde avgörande insatser på det kulturella och ekonomiska livets område. Vida känd är gamlakarlebykyrkoherden Anders Chydenius kamp för ekonomisk frigörelse och praktiska reformer i sin hemtrakt. Sådana företrädare för detta tidevarv var också pielisjärviprästerna Jakob Stenius den äldre och den yngre, far och son.

Den förra "Korpi-Jaakko", gjorde mycket för jordbrukets utveckling i det fattiga Karelens ödemarker. Den senare, "Koski-Jaakko", arbetade för att genom forsrensning göra älvar farbara för nödiga kommunikationer.

Jag har ända sedan min skoltid haft en mer eller mindre negativ inställning till dylika präster, då jag ansett dem vara själasörjare som försummat sina uppgifter i fråga om församlingarnas andliga vård. Och det kan inte förnekas att många av dem i synnerligen hög grad glömde bort sin huvuduppgift bland sina sockenbor. Doktor Tor Krook påpekar dock att Anders Chydenius trots allt var en nitisk själasörjare. Och den fördjupare insikt i missionsarbetet i våra dagars uländer, som jag fått med åren, har lett till att jag bättre än förut börjat förstå vårt prästerskap på 1700-talet. De upplevde fattigdomens fasor i hemmen, där de rörde sig, och de insåg att det elände som låg tungt över församlingsbor till stor del berodde på okunnighet i bl.a. jordbruksmetoder som i vår tids fattiga länder. Anders Chydenius var t.ex. en av de första som dessutom förmådde allmogen att frivilligt låta vaccinera sig mot smittkoppor.

I Nykarlebynejden fanns vid samma tid och senare akademiskt skolade personer som bar på samma målsättning. I ett brev till mig framhöll lektor Alfred Huldén att pastor Thomas Elenius i samråd med häradshövding Sundius i Munsala liksom provinsialläkaren Zacharias Topelius, skaldens far, som kom till Nykarleby ett par år efter Elenius död.


Zacharias Topelius

Hur mycket doktor Topelius var intresserad av hithörande saker framgår av följande korta konstaterande. Han kom till Nykarleby 1811 och inköpte 1813 en del av Kuddnäs hemman och följande år den andra delen. År 1815 köpte han ett hemman på Frill intill Kuddnäs och 1816 ett hemman på Bäck i Forsby. År 1819 blev två hemmansdelar på Mietala i Jeppo, Sandbacka och Södergård, hans egendom. År 1823 köpte han Gertruds hemman i Socklot och år 1825 tre hemmansdelar på Frill, varav den ena genom byte med Jåfs hemman i Munsala, som han köpt tidigare. Enligt lektor Huldén kom Topelius att vara ägare av åtta hemman i nykarlebynejden. Målsättningen var mönsterjordbruk för allmogen, för att på detta sätt också tjäna målsättningen för sitt hälsovårdsarbete. Hans död 1831 omintetgjorde dock hans planer på längre sikt, och hemmanen såldes bort, det ena efter det andra.


Thomas Elenius hemmansinköp

På samma sätt hade Thomas Elenius gjort ett drygt årtionde tidigare, även om han ej gått lika långt som Topelius. Trots att han hade sitt stora jordbruk på sitt kaplansbol inköpte han den 5 januari 1796 en 1/6 mantals stor hemmansdel på Jungarå i Jeppo, eller som det då hette Jungar hemman nr 39 i Överjeppo by av inspektören Jonas Moberg för 500 riksdaler. Den 13 maj 1800 köpte han ett 1/6 mantals hemman, Paul Bjon, för drygt 277 riksdaler av C. U. Westberg. Den 22 mars 1804 köpte han en annan, 1/12 mantal stor, del av Jungarå hemman av Johan Mattsson och hans hustru Lisa för 666 riksdaler. Den 2 oktober 1806 blev Sandbacka hemman på Mietala hans egendom för 333 riksdaler. Hemmanet såldes tio år efter hans död, år 1819 åt doktor Topelius. Året före sin död köpte Elenius återstoden av Jungaråhemman av 1/12 mantals storlek för 555 riksdaler. Samma år sålde han bort hemmanet på Bjon.


"Wuoldthe", senare: Wålte

Vid studiet av Jungarå hemmans förflutna har jag i mantalslängderna fäst mig vid en märklig sak. Ännu i mitten av 1600-talet och ända fram till 1733 angavs de olika hemmanen inom en by endast med husbondens namn. Först detta år fick varje hemman sitt nummer och namn som skrevs före husbondens namn. Så blev Gunnar hemman nr 21, Tollikko hemman nr 22, Mietala hemman nr 23 och Wuoldthe hemman nr 35 i Överjeppo by, för att nu nämna några. Med åren blev det fler och fler nybyggare och torpare på detta sistnämnda hemman, och år 1755 spjälktes det sönder i Wålte (numera Voltti) nr 35, Karkaus nr 36, Hanhiluoma nr 37, Huhtamäki nr 38 och Jungar nr 39 i Överjeppo by. Senare tillkom Mutka nr 40, Palo nr 41, Ojanperä nr 42, Suurholma nr 43, Mäenpää nr 44, Myllymäki nr 45, Ekoluoma nr 46, Rantala nr 47, Perkiömäki nr 48 och Pesola nr 49 i Överjeppo by av Nykarleby socken. Så förblev det sedan till år 1850, då endast Jungar nr 39 blev kvar inom Nykarleby socken och alla de övriga hemmanen överfördes till Alahärmä. Omkring år 1832 fick Jungar nr 39 namnet Jungarå.

Kanske det intresserar någon att se hur stor del av det nutida Alahärmä tillhörde Överjeppo by i Nykarleby pastorat ända till år 1850. (A) betyder Alahärmä. Jag följer den gamla hemmansnumreringen!

1 Grötas (A)   28 Måtare (Måtar)  
2 Mattila 29 Finskas
3 Holm 30 Ruotzinkåski (Ruotsala)
4 Keuckar (Köykkäri) (A) 31 Keppo
5 Ekola (A) 32 Skogsbyggar (Skog)
6 Jungar 33 Kampas (Kampinen)
7 Mölnar (Mjölnar) 34 Wackur (A) 2)
8 Kaup 35 Wuolte (Voltti) (A)
9 Stenbacka 36 Karckas (Karkaus) (A)
10 Lavast 37 Gåsfors (Hanhikoski) (A)
11 Överlavast (Back) 38 Svedbacka (Huhtamäki) (A)
12 Wackur (Vakkuri) (A) 1) 39 Jungar(Jungarå)  
13 Kojola (A) 40 Mutka (A)
14 Tyni (A) 41 Pahlo (Palomäki) (A)
15 Kengo   42 Ajanperä (Ojanperä) (A)
16 Asuma (A) 43 Suorsholma (Holma) (A)
17 Rämäckö (Rintala) (A) 44 Pohjasmängä (Mäenpää) (A)
18 Romar 45 Myllymäki (A)
19 Storgård (Isotalo) (A) 46 Ekoluoma (A)
20 Heickilä (Heikkilä) (A) 47 Randala (Rantala) (A)
21 Gunnar 48 Perkiömäki (A)
22 Tollicko (Tollikko) 49 Pesonen (Pesola) (A)
23 Mietas (Mietala) 50 Luomanperä (A)
24 Böös 51 Hanhimäki (A)
25 Lillsilvast (Fors) 52 Katajamäki (A)
26 Storsilvast (Silvast) 53 Nääs (Näsi) (A)
27 Knuttila (Knuuttila) (A)      

Resten av socknen tillhörde då Lappo pastorat:
1 Kronovackur
2 Bördevackur

In i kyrkböckerna kom namnet Jungar nr 39 först år 1771. Kommunionboken för 1760-talet använder benämningen Jungar Krog och böckerna före den kallar stället Krogen. Och det har sin förklaring. År 1677 och de följande åren fanns på hemmanet en person med benämningen krögaren Gustav Månsson. Från och med detta år fanns nämligen på Jungarå ett brännvinsbränneri med åtföljande krog, och denna hantering fortsatte på Jungarå ända till in på 1740-talet. Ännu finns på västra sidan av älven mitt emot Jungarå en lägenhet med det finska namnet Krouvi, som betyder krog. Krogen uppkom i anslutning till den livliga båttrafiken längs Nykarleby älv på 1600 och 1700-talen, då tjärtunnor transporterades ända från Lappa längs älven till Nykarleby. "Krogen" användes som rastställe för folk och hästar, vilka användes för att dra båtarna genom forsarna på återvägen från Nykarleby. Det var ett rastställe, där i många fall en betydande del av tjärlikviderna gick åt till alkoholförtäring.



Vbl — Mikael Herrgård

Vbl — Mikael Herrgård

• De gamla Jungarå-mangårdarna A och B, som nu båda står med baksidan mot älven, stod ännu år 1833 i vinkel mot varandra så att de hade gemensam gårdsplan. A stod med gaveln och B som nu med bakväggen mot älven. A har stått obebodd sedan ägarna bröderna Sigfrid, Eskil och Gunnar Jungarå i början av 1950-talet emigrerade till Amerika. B är nu också obebodd sedan ägarna Gunhild och Henrik Jungarå byggt åt sig mangård och ekonomiebyggnader på Dahlströms gamla tomt ett stenkast söderut.


Den sista krögaren Mårten Jakobssons dotter Lisa f. 1727 gifte sig med Johan Johansson Jungar f. 1724. Dessa två övertog i slutet av 1740-talet skötseln av det allt ännu odelade hemmanet på Jungarå. År 1778 överlät de halva hemmanet åt sina två äldsta barn, Erik f. 1751 och Maria f. 1756. Det ser ut som om Erik dock ganska snart skulle ha flyttat bort och sålt sin del åt systern, som för att kunna betala brodern lånade 224 riksdaler mot 6 % ränta av inspektör Jonas Moberg f. 1739 i Örebrotrakten och hans hustru Christina Rickberg f. 1743 i Björneborg. Lånet togs mot inteckning 1783, och redan följande år tog Moberg hemmansdelen från Maria, som vid det laget blivit änka med en son, och bebrukade den till år 1796, då han sålde den åt Thomas Elenius. Den fjärdedel av hemmanet, 1/12 mantal, som Lisa och Johan Jungar överlämnade åt sin dotter Lisa f. 1760 och hennes man Johan Mattsson, såldes åt Thomas Elenius 1804. Och Marias son Johan Mattsson f. 1778, som blivit ägare av återstoden av Jungarå hemman, 1/12 mantal, lät Thomas Elenius bli ägare av också denna, vilket skedde året före Elenius död. Sålunda hade Lisa och Johan Jungars hela hemman blivit pastor Elenius egendom

Pastor Thomas Elenius var nu en stor jordbrukare. På sitt prästboställe hade han 35 ha odlad jord och på Jungarå 48 ha, vartill kom 165 ha skogmark på Lillollas och 281 ha på Jungarå. Familjen bodde åtminstone vintertid på Lillollas och själv var Thomas Elenius med i jordbruksarbetet på Jungarå så mycket som hans tjänst medgav. Jungarå ligger drygt 2 mil söder om Nykarleby kyrka, där Elenius hade sin regelbundna tjänstgöring. Det berättas att han snabbt kom ridande på sin hingst till kyrkan och olika förrättningsställen. På Jungarå skall han också något år hållit skriftskola. Hans församling sträckte sig ju långt in i Alahärmä, ända till Ojanperä.



Vbl — Mikael Herrgård

• Lillollas kaplans bol finns inte mera. I början av 1920-talet avyttrades det och Värnamo nära staden blev kaplansgård. År 1928 kom prästgården på Lillollas i Fanny Lundbergs ägo. Tre år senare lät hon en byggmästare flytta den till tomten Bankgatan 20 inne i staden. Där står den väl vårdade hemtrevliga gamla prästgården med de fem rummen, de ursprungliga dörrarna med sina antika låshandtag och de gamla stora fönstren med sina genuina låsanordningar. Sedan ca 35 år ägs och bebos den av kötthandlare Hugo Gleisner med familj. [Färgbild.]


Om Thomas Elenius ville för sina församlingsmedlemmar på Jungarå i första hand utveckla ett demonstrationsjordbruk, så hade han goda förutsättningar till det. På t.ex. Tollikko eller Mietala hemman skulle sådant tillsvidare inte ha varit möjligt, så dessa ännu år 1810 enligt mantalslängderna saknade odlad jord. På Gunnar hemman fanns detta år 53 ha odlad jord. Det berättas att han varje höst tröskade ett hundratal rior spannmål, säkert någonting uppseendeväckande för den omgivande befolkningen. Mycket lejt folk behövde han av naturliga skäl till det, men själv var han så långt det var möjligt med i allt slags arbete. Mången gång lär han ha stått och iståndsatt sotiga riugnar, då folk kom till honom med barn, som man ville få döpta.

Pastor Elenius dog den 25 maj 1809, enligt Nykarlebys församlings dödslängd i "feber". Efter slaget vid Jutas den 13 september 1808 skulle en grupp kosacker ta sig över Nykarleby älv till dess östra sida. Då ingen bro fanns vid Jutas vandrade de söderut längs älven fram till Ryss hemman. Där skall de enligt sägnen ha rivit ned en riebyggnad och av virket gjort en flottbro och så kommit över älven. Ett av deras mål skall ha varit "Prästas", som Jungarå alltfort i dagligt tal kallas, där Elenius då uppehöll sig. Men denne skulle ha blivit varskodd och låtit sin trettonåriga son Johan Jakob föra åtta hästar i säkerhet till Pitkant skogsäng några km österut från gården. Hemma hos sig höll han sin högt avhållna hingst.

Dä kosackerna kom till gården lade de märke till den vackra hästen och beslöt att ta den med sig. Men Elenius ville förstås förhindra detta och en häftig ordväxling uppstod, vilket ledde till att en officer och pastorn råkade i slagsmål. Enligt sägnen skulle prästen ha varit den avgjort starkare och lagt officeren under sig. Men då skall denna ha dragit fram sin värja, med den påföljd att Elenius fann det vara klokast att retirera och låta hingsten föras bort.

Enligt en annan version skulle Elenius ha mött ryssarna, då han var i färd med att hämta hem hästarna från Pitkant. Också enligt denna skulle striden ha lett till febern som anges som dödsorsak.

På tal om Thomas Elenius som de starke prästen fick jag för ett drygt år sedan del av en sägen genom Kustaa Elenius i Ylihärmä. Den anslöt på ett märkligt sätt till vad jag blev uppmärksamgjord på av min far i min tidigare barndom. Jag minns hur min far en gång på väg mellan Jeppo och Nykarleby visade på en stor sten vid sidan av landsvägen vid Jutas och berättade att denna sten en gång varit mitt på vägen till förargelse för trafikanterna, men att en stark präst på färd mellan Nykarleby och Munsala skulle ha stigit ned frän sitt fordon och rullat den stora stenen till sidan av vägen. Enligt en tradition som säkert gått från far till son i fyra släktled ända till Kustaa Elenius skulle den här starke prästen ha varit Thomas Elenius. [Freytag brukar i vanliga vara starke prästen.]

Med tanke på kosackernas vana att ta för sig i gårdarna vad som föll dem in skulle Thomas Elenius ha gömt undan värdeföremål och pengar på Jungarå. Den påstådda gömman har dock inte hittats trots sökande.

Enligt vad Vilhelm Sarelin berättade för mig en gång skall Thomas Elenius vara begraven bakom den gamla polisstationen vid Sollefteågatan i Nykarleby. Intill hösten 1797 utgjordes Nykarleby församlings begravningsplats bara av området närmast runt kyrkan och under kyrkan. Men den 26 november detta år invigdes en ny begravningsplats på östra sidan om klockstapeln och omfattade den närbelägna skoltomten, torget och området öster om Esplanadgatan, där bl.a. den nämnda polisstationen befinner sig. Allt detta har byggts ut på den forna begravningsplatsen efter stadens brand tjugondedag jul 1858. Den 21 juli 1833 invigdes den äldsta delen av begravningsplatsen vid Ragnörn c. en km norrom staden.


Susanna Elenius som änka

Efter Thomas Elenius död måste familjen lämna kaplansbolet Lillollas och flytta till Jungarå. Åt sin son fån första äktenskapet Jöran, ibland kallad Georg, Roos köpte Susanna Elenius år 1812 Herrgård hemman på Mietala, det som nu innehas av Martin Elenius, för 500 riksdaler. Såsom här ovan påpekats fanns på Mietala hemmannummer i Jeppo ännu år 1812 inte någon odlad jord utan endast ängsmarker vid sidan av skog och impediment. Susanna Elenius dog den 11 september 1816, och sonen Jöran gifte sig samma år med bonddottern Anna Henriksdotter Gunnar i närmaste grannskap, och makarna fick åtta barn. I hemmet rådde stor brist på livets nödtorft på grund av avsaknad av odlad jord och makarnas ohälsa från unga år. År 1817 gick hemmanet dem ur händerna. De var fortfarande skrivna på Herrgård, men som inhysningar till år 1850, då hustrun dog. Sina sista år var Jöran Roos skriven på Jungarå hos sina halvsyskon som barnalärare. Han dog 1857.

Av familjen Roos finns kvar i Jeppo endast några personer. De flesta har emigrerat eller bosatt sig på annan ort i vårt land.

Var Susanna Elenius är begraven förtäljer inte traditionen. Men helt säkert i Nykarleby, måhända i sin mans grav, för i Jeppo fanns inte begravningsplats förrän på 1860-talet.


 
 
 
            Andra generationen            
 
 
 

11

Johan Jakob Elenius, född den 19 maj 1795. År 1815 gifte han sig med bonddottern Maria Tollikko, född den 10 september 1798. Makarna fick åtta barn:

111 Sanna Lisa 8/7 1823
112 Anna Sofia 29/4 1826
113 Maja Albertina 9/9 1828
114 Johan Jakob 8/10 1831
115 Isak 7/12 1833
116 Tomas Jakob 5/11 1836
117 Erik Gustaf 9/10 1839
118 Greta Matilda 4/3 1843.

Alla barnen är födda på Tollikko hemman i Jeppo.

Efter moderns död 1816 övertog Johan Jakob här ovan nämnda Sandbacka hemman på Mietala, som föräldrarna inköpt ett tiotal år tidigare. Efter tre år sålde han hemmanet åt doktor Topelius för 1000 rubel. Följande år, 1820, köpte Johan Jakob en hemmansdel på 1/8 mantal på Tollikko av Anders Johansson, det som nu ägs av Leo Elenius. Liksom mietalahemmanet var också tollikkohemmanet vid denna tid enligt mantalslängden utan odlad jord. År 1837 köpte han av svågern Johan Eriksson ena hälften av sin hustrus hemgårdshemman på 1/8 mantal för 500 riksdaler jämte sytning, numera sönderdelade Joel Elenius och Johan Nyströms hemmansdelar, samt år 1839 den andra delen av samma hemman.

År 1847 sålde Johan Jakob Elenius bort sina hemmansdelar på Tollikko, dels åt brodern Gustav, dels åt en Isak Böös, och i stället köpte han av lantmätare Carl Erik Stenroth samma år Smedsbacka hemman i Nykarleby med undantag av gårdstomt, trädgård och älvstrand for 1200 rubel.

Smedsbacka var ett stort och värdefullt hemman och som häradsdomare dessutom ansågs Johan Jakob Elenius vara en man i mycket upphöjd ställning i samhället. Dock blev denna tid mycket kort, endast tio år till år 1857.



Vbl — Mikael Herrgård

• Kristliga folkhögskolans gamla kosthållsbyggnad må vara en påminnelse om den tid Johan Jakob Elenius var husbonde på Smedsbacka hemman, som år 1919 inköptes av Österbottens svenska kristliga folkhögskolesällskap r.f. Många små parceller hade då utbrutits från hemmanet under de gångna sextio åren, förrän stomlägenheten kom i folkhögskolans ägo.


En fattig man

Gamla Vilhelm Sarelin i Jeppo, Johan Jakob Elenius dottersonson, berättade en gång för mig hur det gick till, då Elenius plötsligt gick miste om all sin omfattande egendom. En affärsman, eventuellt flera, i Nykarleby behövde för sin verksamhet uppta lån och var därför i behov av borgesman. Elenius åtog sig att iklä sig borgesmannens otacksamma roll. Så en dag inträffade det ödesdigra: affärsmannen gick i konkurs, och det blev slutet på Elenius liv som bonde på Smedsbacka. All egendom togs ifrån honom, och den tidigare så förmögna bonden stod nu där utfattig, tidsmässigt närapå samtidigt med att Nykarleby stad brann upp på en enda natt.

Enligt Nykarleby församlings kyrkböcker var Johan Jakob Elenius med familj bosatt några år i någon liten stuga på Juthbacka och senare i Bonäs utanför Nykarleby stad. Bl.a. skall han någon tid ha kört likvagnen vid begravningar. Vid ett tillfälle skall hästen ha tredskats och vägrat dra sitt lass. Kusken gjorde allt vad han förmådde för att få hästen att lyda, dock utan att lyckas. De medföljande begravningsgästerna drog av detta den slutsatsen att den avlidna gått en osalig evighet till mötes.

Sina sista år bodde de utfattiga Maria och Johan Jakob Elenius hos dottern Anna Sofia, som var bondvärdinna på Stenbacka i Jeppo. De var med i gårdens arbete och gjorde vad de kunde i hemmets olika sysslor.

Eftersom Johan Jakob var prästson hade bys borna, berättas det, en stor tilltro till allt vad han gjorde, med inte så ringa övertro på hans förmåga. Vid kyttlandsbränning var han med, och det av en speciell anledning. Sedan man antänt kyttlandet och gjort allt vad som skulle göras av förberedelser gick Elenius ett varv runt det antända området och lade sig sedan att sova. Det övriga gårdsfolket fick lugnt gå hem, för någon skogsbrand kunde det inte bli, då prästsonen vaktade elden. Johan Jakob Elenius dog av ålderdom den 16 januari 1868 och Maria den 24 oktober samma år. Enligt Vilhelm Sarelin är de med all säkerhet begravna i Jeppo. Detta är också högst troligt, då begravningsplatsen i Jeppo sedan några år var iordningställd för sitt ändamål. Det framgår av en gravsten som står kvar där sedan den tiden. På den läser man: "Här wilar Simon Andersson Jungar föd den 10 november 1819, död den 16 augusti 1867."

Någon gravsten på Maria och Johan Jakobs grav finns inte, varför dess plats har hamnat i glömska.


12

Samuel Elenius föddes den 10 oktober 1796. Medan de andra bröderna i hemmet blev jordbrukare, gick Samuel i skola och blev student 1816, samma år som hans mor avled. Tre år senare blev han prästvigd. I övrigt är uppgifter om honom sparsamma. Det ser ut som om han först någon tid skulle ha tjänstgjort som kaplansadjunkt i Kurikka, från 1821 som tjänstförrättande kaplan i Merijärvi församling och från 1823 kyrkoherdeadjunkt i Kalajoki till sin död som ogift i lungsot den 4 juni 1828.


13

Matts Elenius föddes den 29 april 1799. Ännu år 1819 var han mantalsskriven på Jungarå, men synes snart därefter ha blivit butiksbiträde i Gamlakarleby och från hösten 1821 varit bokhållare på Östermyra bruk. Där gifte han sig år 1826 med smedsdottern Anna Helena Forsberg, född den 8 oktober 1804 på Kimo bruk i Oravais. Hennes föräldrar var båda rikssvenskar till börden. Fadern, tidigare smedmästare i Kimo, senare i Östermyra, var född 1769 och modern, Brita Pehrsdotter, 1771. Familjen flyttade från Kimo till Nurmo, dit Östermyra då ännu hörde, någon gång under finska kriget. Första gången besökte de nattvarden i Nurmo kyrka den 25 mars 1809.

Den 20 oktober 1828 flyttade Anna Helena och Matts Elenius från Nurmo för att överta en del av hemgårdshemmanet på Jungarå. Med på färden hade de den snart ett och ett halvt år gamla sonen Samuel och hustruns syster Brita Forsberg. Anna Helena väntade just då sitt andra barn, och det fick hon så lov att föda till världen i ett landsvägsdike vid Krouvi, ett ställe på andra sidan älven nästan mitt emot Jungarå. De hade bara behövt komma över ån och sedan några hundra meter vidare längs ån så hade den nye världsmedborgaren fått födas i det hem, där han sedan skulle leva och arbeta resten av sitt långa liv.

 

Johannes Kronlund, Vasabladet den 15 och 22 januari 1977.
Publicerad med tillstånd av författarens son Erik Kronlund.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Innehållsförteckning till kapitlet Genealogi.
Fler artiklar ur tidningen.
(Inf. 2006-04-21.)