Ur dagboken.

[Josef Herler 50 år]

Hälsningar norrifrån! Jag for på weekend norrut för att se huru det står till på linjen i vinter och köld. Det var intet dumt påhitt. Haldins bussar gå som urverk, värmeledningen i bussarna fungerar alldeles utmärkt och den stora landsvägen ligger jämn och blank som ett salsgolv, vadan en bussresa vintertid numera är enbart ett nöje. Det är dock inte många år sedan något så orimligt som landsvägsresa i en varm bil vintertid inte kunde tänkas. Undra på att min vän lantbrukskonsulenten satt och förbannade den tid han i sin ungdom nödgats tillbringa i sällskap med hästar, slädar och kärror i synnerhet kärror på våra landsvägar. Numera äro också hans tjänsteresor ett nöje.

I Vörå såg jag att stenstolparna på åstranden från Hildéns norrut äro ännu snedare än vanligt. De se rent hemska ut i den snövita omramningen och de avbrutna järnstängerna (som kan tänka skulle hindra oss att köra ned i ån, ha!) sträcka sig ruskigt vridna och tilltrasslade i luften likt de osaligas armar i Dantes inferno. Vem är den vederbörande som försätter detta bekymmersamma ärende i anständigt skick till sommaren?

Kurvor och rior i kurvorna — när skall statens pung förslå för vägen Vasa — norrut? Kurvan i södra infarten till Tuckur by i Vörå är vådlig — den borde rensas från sin byggnad liksom kurvan i Koskeby slapp Klemis rian — till allmän glädje. För att inte tala om kurvorna på skogssträckorna. Men bra sköter staten plogningen, så vi få hoppas att allt annat tar sig också.

I Oravais ser man inte vintertid mycket av monumentet — mycket mera skog måste huggas bort — däremot sticker skylten vid Wilhelm von Schwerins bro numera bra i ögonen. Det nya kaféet i kyrkbyn invid Helsingfors aktiebank har fått en bra plats och en skylt, som talar kort och kraftigt: Café. Utan tillägg av vare sig Victoria, Venus, Atlantic eller något annat fint. Blir det sedan hotell och restaurang till i sommar, så är linjen igen ett plus rikare. Men inte såg bagare Nyholm med sitt kafé ett stycke längre bort ledsen ut för det. Tvärtom, han sken som en sol, ty han är också direktör för den nya bion Ateea och berättade att den går över alla förväntningar bra.

I skymningen lördag kväll åkte vi in i Nykarleby den lilla stad och hamnade mitt i Josef Herlers 50-årsjubileum, som pågick med oförminskad styrka sedan fredagen (och fortsattes lika stadigt hela söndagen). Direkt från landsvägen och utan bröllopskläder infördes vi med milt våld i den ett 30-tal starka gräddan av lokal societé. Det knastrade i herrarnas vita frackbröst och frasade i damernas sidenklänningar, så att vi kände oss rätt enkla och gjorde oss så tillbakadragna som möjligt, med den påföljd att vi hörde en dam viska till sin granne: Brukar han alltid vara så där stillsam av sig? Vad kavaljeren svarade hörde jag inte. Men det blev en mycket trevlig kväll. Josef Herler, jubilaren, hyllades på det hjärtligaste av vännerna.

Från takkronan hängde en transparang med bokstäverna J. H. och årtalet 50, som hälsade honom välkommen. Vid smörgåsen började Eddan [Edit] Holmqvist med en lång jubileumsrevy på vers och med refräng, som var lätt att falla in i. Vid steken talade Henrik Wik och öste över hedersgästen en sådan myckenhet oratoriska blomster, att föremålet — så gammal aktör han är — blev nästan rörd. Senare talade lektor Oljemark ävenledes vackert och värdigt. För övrigt var det sång och deklamation och deklamation och sång. Man sjunger bra och mycket vid tillställningar i Nykarleby och vers läser man lika ledigt. Oskar Holmqvist läste Mitt på vägen, Maj-Lis Granberg drog Skvallret i stan. Och ett tu tre uppenbarade sig som nedramlad från himmelen Josefs teaterkollega och trätobroder, patron Viik från Vasa, som satte upp sitt briljantaste humör, utmynnande i dikten om Ruts axplockning på Boas åker och den sorgliga visan om Juliette Palm — två nyheter för nykarlebyborna, som blevo fullständigt bräckta för en stund. Men Josef upptog handsken och läste Clown Clopopisky så att patron bleknade av avund och vi andra av förtjusning.

Ja, så fortgick kvällen under utvecklande av all upptänkbar intelligens, elegans och älskvärdhet vid Kristina Lovisa Elisabets välförsedda bord, och den verkligt trevliga kollationen gick självfallet över till småtimmarna. T. o. m. en aning av den sköna danskonsten utövades till världens mest diskreta grammofonmusik. Jag saknade bara Josefs två övriga konkurrenter i konsten, Gösta Sundén och Helge Hyrkstedt, så hade ensemblen varit komplett. Sundén lär ha varit i Vasa och förhävt sig på segelföreningens maskerad utan masker och Hyrkstedt hade något underbart förhinder hemma i Jakobstad.

Utvilade i Lovisas präktiga sängar och väckta till nytt liv av hennes starka morgonkaffe uppstego vi söndag morgon och företogo promenader i det härligaste tänkbara vinterväder, i vilket Nykarleby också är en saga. 50-årsjubileets tredje dag vidtog kl. 12 med kaffe i jubilarens hem, som verkade mera midsommar än vinter i sin rika blomsterprakt. Där var blommor och telegram och gåvor från alla håll och kanter, silverljusstakar, silverfat och annat silver, konstnärliga glasarbeten och feta cigarrer från Strengbergs med Josef Herler tryckt på cigarrlådornas rödbruna lock — ja, den Josef har inte för ro skull ränt omkring i hela denna landsdel. För resten är hans hem — där man också får se Mikael Lybecks födelsevrå — en helgedom fylld med konstverk från golv till tak. En antikvitetssamlare vandrar med styng i hjärtat och snålvatten i munnen omkring bland skatterna, från en underbar gammal spinett till mer än underbara konstverk i möbler, porsliner, tavlor och preciösa.

Matsalen i nedre våningen är ett äkta Vörå-rum, där jag föll i salighet. Dessutom har Josef landsdelens vackraste hund (en setter i brunt och vitt) och en förtjusande grå katt, som blev min vän. Jag skall icke heller glömma husets älskvärda värdinna, Josefs äldre syster, som i allt är så lik Selma Lagerlöf att man stannar förbluffad vid det första mötet. Det ha för resten flera sagt före mig och intrycket är verkligen starkt.

Sedan blev det en liten paus i jubilerandet, under vilken jag passade på tillfället att göra ett besök i den nya skyddskårsgården, som heter Karleborg och inte mera „talon” (som folk i obegriplig envishet vill kalla den, tillbyggd till det gamla arb. föreningshuset som den är). Här pågick skidtävlan och vinterutbildningsdag. Präktiga gossar startade med bössa på ryggen, och kretschefen, den leende löjtnant Aminoff domderade pigg som ett vinterny trots föregående småtimmar. Ett nätt och trevligt hem ha skyddskåristerna fått i Karleborg, icke underligt att de trivas där förträffligt. I byffén mötte vi åter ett par bekanta från småtimmarna: de frasande sidenklänningarna hade bara förvandlats till grå lottadräkter och i stället för poesi och sång var det utskänkning av kaffe åt de brunklädda gossarna. I övre våningen stannade vi i beundran inför en fin modell av Suomen Joutsen, gjord av portier Holger från Wiiks hotell (nu förvandlad till marinskyddskårist) och lärde oss på en minut vad som tidigare varit oss omöjligt, att skilja åt prickarna i en farled. Tänk så här, så går det lätt: nordprick ett kärl för en värmande dryck, sydprick ett paraply mot söderns regn, västprick fin dam från Paris med getingmidja, östprick matrona från Ryssland. Så lätt var det.

Efter det angenäma besöket i Karleborg (icke „talon”!), där intet fanns att anmärka, kastade vi oss åter ut i stadens vimmel och konstaterade att Topeliusbysten faktiskt har näsan åt galet håll. Åt sydöst i parkhörnet borde farbror stå vänd folk kommer ju och rör sig mest från stadens centrum ingalunda från Jakobstad. Jag förstår Moppe Hellströms vrede.

Huru det stod till med Nordbankens stenfot kunde jag inte se, ty man hade listigt nog skottat över den med snö. Däremot fann jag att Lovisas filmjölk och sillröra stå på sin gamla höga nivå ljuvliga frukost!

Söndag eftermiddag avslutades 50-årsjubileets tredje dag med det verkliga hallelujat på ungdomsföreningen, där alla Josef Herlers teaterelever och ungdomliga vänner i övrigt höllo fest för sin avgudade ledare och kamrat. Där hann jag inte vara med, men patron blev kvar, och har han inte kommit hem så är han i Nykarleby ännu.

Så firar man 50-åringar i dagarna tre i Nykarleby. Men Josef är ju ingen vanlig person en profet i sin fädernestad. Buljong!