Kråkvals
av
Anita Wikman

Hon kommer söderifrån. Sitter inlindad i skinnfällen och låter hästen lunka i sin egen takt. Vägen är isbelagd men här och där syns kala fläckar. Slädmedarna gnisslar mot gruset.

Inne i skogen ligger snön ännu kvar kring tallstammarna. De bara kronorna vajar mot molnen. Vinden går genom dem som sång. Hon lyssnar och sövs. Glider halvdåsande in mot staden. Lägger ändå kisande märke till ekorren som springer kring en gran, kråkorna som sliter i resterna av en död hare och räven som försvinner som en skugga in bland träden.

När skogen glesnar och hon ser kyrkspiran mot himlen sträcker hon på sig. Sätter sig upprätt och viker ner skinnfällen från axlarna. Tar ett stadigare tag i tömmarna och grimaserar för att få upp värmen i de kalla kinderna. Hon känner sig stelfrusen och gräver därför fram flaskan hon gömt i höet under rågmjölssäcken. Hon tar en rejäl klunk av brännvinet.

I detsamma hör hon bjällerklangen och det taktfasta ljudet av springande hästhovar. Hon vänder på huvudet och drar hastigt in tömmarna.

Från Jutashållet kommer en brunglänsande häst vilt galopperande. I kibikan efter djuret står en svartlockig man med piskan höjd. På sätet bredvid honom sitter Kråklunds Vick. Han klamrar sig fast i sidobräderna. Bakom Vick hänger två halvvuxna pojkar. En av dem ropar mot hennes håll:

 — Pois tieltä.

— Sabla huliganer, skriker hon till svar och knyter näven efter de hånfullt skrattande pojkarna som sekundsnabbt far förbi. När släden kränger till i kröken in mot staden ser hon hur det slår gnistor under medarna då de skär i vägkanten.

Hon lägger flaskan tillbaka under säcken: Tar av sig faderns skinnmössa. Letar efter den svarta hatten med en fjäder instucken i hattbrättet och placerar den på sina blonda lockar. Så smackar hon, smäller med tömmarna, och Pålle sätter sig åter i rörelse.

Hon närmar sig äntligen staden. Den idylliska lilla staden där det i dag hålls vårmarknad på torget.

Omkring torget står några ståtliga borgarhus kvar från förra seklet. En del av dem är nu inredda till banker och kontor. Andra är ombyggda till affärer. Och i ett av de gamla husen finns stadens hotell med rum för tjugoåtta gäster. Restaurangen i bottenvåningen är känd för sin goda mat och vackra inredning. Där träffas varje onsdagskväll två av lärarseminariets lektorer, stadens borgmästare och handelsman Koff. När de är lagom fulla ber de hovmästarinnan ringa efter Hjalmars birsbil. Sedan åker de hem en efter en, och efteråt är Hjalmar ofta tvungen att tvätta bort piss och spyor från baksätet i bilen.

Huset närmast hotellet har en vit emaljerad skylt ovanför dörren. På den står det ”Möbler och begravningstjänst”. Längre norrut längs Esplanadgatan finns en damfrisering, en guldsmedsbod och busstationen med sin kalla väntsal.

Utmed Bankgatan i hörnet mot Gustav Adolfsgatan ligger Merinens velocipedaffär. Inne på gården är verkstaden där Merinen plockar ihop velocipeder av delar som han beställer från Vasa.

Bredvid velocipedaffären, men med ingång från gårdssidan, är Pihlströms skomakarverkstad. Där sitter sedan flere år Pihlström och Einar Lundmark böjda över sulor, klackar, och doftande nytt läder, som de syr nya pjäxor och stövlar av.

Einar Lundmark är barnfödd i staden och trettiofem år gammal. I ungdomen drömde han om sjömansliv, främmande länder och äventyr. Men drömmarna bleknade när han mötte Ella i Topeliparken.

Hon var barnpiga hos familjen Alfthan som den våren kommit från Helsingfors. Vid mötet i parken var hon klädd i en råsidenklänning som hon fått av frun. Klänningen framhävde det havsgröna i hennes ögon. Och sedan blev allting som det blev. Nu har de fem barn tillsammans och delar också oron över banklånet de tog när de köpte stugan på Vallbacken.

Ellas ögon har mörknat under åren. Det havsgröna skimret har fått en yta av vemods grått. Einar börjar bli sned över axlarna och han drömmer inte längre om sjömansliv eller främmande länder. Men tillsammans fortsätter de att föra en del av stadens liv vidare.

Staden är mer än trehundra år gammal. Den grundades av Gustav II Adolf, och genomskärs av en älv där stockar varje sommar flottas ut till havet och landets cellulosaindustri.

Älven har alltid varit en livgivande åder för stadens handel och vandel. Utmed den har kapital runnit och försvunnit. Längs den har tidigare bedrivits en livlig kommers med beck och tjära. På stränderna har folk förr byggt galeaser och fregatter. Inne i staden har människor slagit rep och tunnband. Andra har druckit brunn och inhämtat boklig kunskap.

De första gatorna nöttes flitigt av handelsmän, sjömän och skeppare, repslagare, och en massa löst folk utan titlar. Trots det tyckte Carl von Linné att kavelgatorna var jämna och behagliga att åka på då han 1732 reste genom staden.

Bron som går över älven brändes ner av ryssarna under kriget 1908—09. Ingen av stadens innevånare skadades vid tillfället. Men von Döbeln som försökte vada över älven blev förkyld. Och hattmakare Henelius dotter Elisabeth fick ett nervöst sammanbrott när Froloffs husarer och kosacker förstörde tapeterna i hennes rum sedan de först huggit sönder golvet och rivit kakelugnen i matsalen.

Om detta vet hon som närmar sig staden ingenting. Det hon vet om stadens tidigaste historia är att Per Brahe grundat en trivialskola här, att kejsar Alexander I besökte den på hösten 1819, och att den brann ner någongång i mitten av adertonhundratalet. Det hade hon lärt sig i den ambulerande folkhögskolan som en vinter fanns i grannbyn där hemma.

Men hon tänker inte på sådant nu när hon strax skall passera över bron. Nej, hon tänker på faderns reumatism, ärendena hon skall uträtta och på människorna hon skall träffa i dag. Och när hon ser Elvira som står i dörren till Brostugan nickar hon till hälsning och känner en viss förväntan när hon drar i tömmarna.

Över stora bron kommer en skock seminarister och en kvinna med sparkstötting. Mitt på bron arbetar tre män med att hacka is och sanda. Utanför kyrkan står två zigenarlass. Barn och kvinnor trängs i slädarna. En kvinna håller ett bylte mot sitt nakna bröst. Några ungar springer omkring på kyrktrappan. Fyra män står och diskuterar vid en av hästarna som de synar på benen och i munnen.

Hon viker in på Sollefteågatan. Från Annas matkök kommer en fyllig doft av köttsoppa och pannkaka. På gårdsplanen rör sig folk mellan hästarna som står bundna vid uthusväggen. Under en gråbrun märr ångar en varm skithög. Mellan två slädar står Jepp-Lennart och en främling. Främlingen bjuder Lennart på en sup. Blomström placerar just en hötapp framför en svartglänsande smidig hingst.

Han ser henne inte. Men hon känner ilningen av spänning. För Blomström var inte den som lät en marknadsdag gå utan äventyr. Och brännvin hade han alltid.

Hon ler när hon minns höstmarknaden i fjol. Då hade Blomström och hon kört i kapp till marknadsdansen i Socklot. Hon hade vunnit och han hade därför betalt hennes inträdesbiljett. Sedan hade de dansat som galna, och fortsatt festandet hos en bekant till Blomström.

Plötsligt börjar kyrkklockorna dåna. Hon hajar till och kastar en blick över axeln. Klockan är redan elva. Färden har alltså tagit över tre timmar. Men så hade hon ju varit in till Alfred i Munsala också. Och som vanligt blivit sittande bland de andra i boden medan skvallret gick och Alfred bjöd på marknadskaffe.

— Hilda. Hiiilda, ropar någon bakom henne och när hon viker till höger vid rådhushörnet ser hon att det är Anna som står på trappan och viftar med båda händerna. Hon stannar strax bakom hörnet. Väntar en stund och hör sedan Annas flåsande:

— Herregud, jag trodd att du int hörde mej.

— Nog hörde jag ... Men int kan man ju stanna mitt på gatan.

— Nej förstås, men ... Oj, jag tycker att det tar åt hjärtat, pustar Anna och lägger ena handen under brösten då hon stannar intill Hildas släde. Så tar hon en näsduk ur förklädesfickan, torkar svetten i pannan och frågar:

— Nå hur har du det nu då?

— Så där ... Det hänger och slänger, svarar Hilda och kastar med huvudet.

— Jaja. Livet är ju så ... opp och ner, och ner och opp ... Har du nå smör i dag då?

— Nog har jag några kilo.

— Jaaa. Och jag sku behöva lite, det ser ut att bli mycke folk i dag.

— Säger du det? Men det är ju bra det ...  För affärerna dina, menar jag. Räcker det med tre kilo?

— Bara du int är för dyr så.

— Nog brukar vi ju komma överens om priset ... eller va?

— Nåjo, förstås ...

— Jag kommer in nångång sen då, säger Hilda och gör sig klar att fortsätta. Men då rycker Anna henne i armen och säger:

— Men jag tänkte ta det nu med detsamma.

— Jasså, menar du det, svarar Hilda och lägger tömmarna ifrån sig innan hon stiger ur kibikan. Så binder hon hästen i telefonstolpen vid trottoaren och börjar gräva i höet på bottnen av släden. Ur en svart läderväska tar hon två smörklimpar som är inslagna i gråpapper.

— Har du vägt det nå, frågar Anna misstänksamt.

— Självklart. Eller rättare sagt så var det Papp som vägde, så det är säkert ålrajt ... En och en halv kilo i varje bit sa han.

— Jaja. Då så ... ska jag betala nu eller senare, undrar Anna medan hon lägger smörbitarna i förklädesfamnen.

— Nog kommer jag in före kvälln. Jag måst ju ha nånting att äta också.

— Visst ... nå vi klarerar då ... Såg du förresten att Blomström är i stan?

— Jag tyckte det var han som stod på gården din och såg pissträngd ut, svarar Hilda illmarigt leende och går fram till telefonstolpen.

— Du är dig lik du Hilda, frustar Anna till och fortsätter sedan:

— Hur blir det till kvälln då. Ska du ha en plats åt Pålle i stallet?

— Det får jag se sen ... Men nu har jag faktiskt lite bråttom hör du. Jag måst till Boden efter en flaska åt Papp, så ska jag till spinneriet, och Holms och ...

— Varför står du här då? Jag har bråttom jag också, svarar Anna. Men blir ändå stående medan Hilda lösgör hästen, sätter sig i kibikan, rättar till hatten, och efter ett lätt klatschande med tömmen glider i väg. Med granntäcket draperat över slädkarmen.

— Ja herregud, suckar Anna utan att reflektera över varför hon suckar. Så tar hon ett stadigt tag i förklädet och skyndar tillbaka till matserveringen där brorsdottern Elly flirtar med matgästerna medan en svartbränd pannkaka osar i ugnen.

Hilda åker förbi rådhuset, Herpes pottin och mejeriet. På långt håll ser hon den gängliga pojken som står och hänger vid barnhemsväggen och tycker det är tur att han står där så kan han hjälpa henne med säcken. Men när hon svänger in mot det rödmyllade huset flinar pojken till, kliar sig i huvudet och försvinner med långa kliv mot bastun.

— Nej, hör du. Stopp nu. Far ingenstans, hojtar hon befallande. Och pojken stannar. Slänger med huvud och armar. Skrapar med foten i snön. Blir stående på samma ställe tills hon stannar precis mitt framför honom. Då hoppar hon kvickt ur släden. Föser undan skinnfällen och höet. Tar ett ordentligt tag i rågmjölssäcken och säger kort:

— Ta i här.

Men pojken ser bara hennes illröda fjäder som pryder hatten ovanför vänstra örat. Han ser hur den vippar vartefter hon rör sig. Han pekar på den och brister ut i ett kacklande skratt.

— Vad skrattar du åt, frågar Hilda förvånad där hon står lutad över säcken.

Han svarar ingenting. Men tar en tuss av sitt eget röda hår mellan fingrarna, drar den rakt uppåt och skakar flinande på huvudet. Hilda förstår att han menar att de har likadana hårprydnader och då skrattar också hon till, vippar lite extra med fjädern och utbrister:

— Jaja. Just det. Vi är likadana du och jag. Lite galna och vridna. Men ser du det gör ingenting det så länge vi sköter vårt och int gör andra illa ... Kom och tag i nu.

Hon rycker uppmanande i säcken men pojken fortsätter bara sitt märkliga skrattande. Och i detsamma kommer en halvvuxen flicka ut ur huset. Hon knyter ett förkläde i midjan medan hon med bestämda steg närmar sig. Hon kastar en föraktfull blick på pojken, lyfter hakan och fräser:

— Int duger den där till nånting int.

— Det gör han visst det ... Ta i nu pojk, manar Hilda trotsigt och nickar mot pojken.

Han reagerar blixtsnabbt. Innan flickan hunnit fram till kibikan och innan Hilda på nytt fått ett stadigt tag i säcken har han slängt den på sina axlar och vinglar i väg mot huset.

— Dårboll. Se till nu så att du int ramlar omkull, hånar flickan och skyndar sig förbi honom.

Uppe på den stora verandan öppnar hon en dörr och ropar inåt huset:

— Tant Miranda.

När Hilda går uppför verandatrapporna ser hon Miranda i dörröppningen. Med ett spädbarn på armen och två små ungar klängande i kjolen pekar hon på en tom vrå i farstun och säger till pojken med säcken:

— Ställ den där.

Han lyder genast, pustar av lättnad, och efter ett stort leende mot Hilda försvinner han snabbt nerför trapporna. Flickan tar småungarna med sig in i huset. Miranda sträcker fram en hand mot Hilda och hälsar:

— Goddag, goddag. Och Guds frid.

— Jaja, svarar Hilda, nickar, och stirrar på barnet som smågrinande skrapar skorven det har kring ögonen och näsan.

— Och varsågod och stig in. Vi kan bjuda på en kaffekopp.

— Tack nu bara men jag har lite bråttom.  

— Aj jaha. Men vi sku så gärna bjuda.  

— Jag förstår det. Men jag måst nog genast vidare, svarar Hilda och börjar röra sig mot trappan.

— Jamen tack nu en gång till. Det är så snällt av er att komma ihåg oss.

— Jaaa, säger Hilda besvärad och avbryter de andras tacksamhet med frågan:

— Har ni potatis?

— Jotack, just nu har vi, men senare i vår sku vi nog vara tacksamma över en säck eller två.

— Jag ska prata med Papp så nästa gång jag kommer till stan så ... Hej nu bara.

— Adjö, adjö. Och Guds välsignelse, Hilda. Hon åker från barnhemmet med en obehaglig känsla i bröstet. Den gudsnådeliga tacksamheten för något så självklart som lite mat till barnen är kränkande. Sårad avreagerar hon sig på hästen. Slår och slår med tömmarna tills Pålle springer med bakåtkastat huvud.

Efter en stund är hon vid spinneriet där hon ångrande klappar om Pålle innan hon går in med en säck ull. Garnet vill hon ha två och tretrådigt som vanligt. Och efter tre veckor är det färdigt, lovar Bertha som antecknar i ett svart vaxdukshäfte.

Sedan kör hon åter in mot centrum. Men denna gång österifrån. Förbi sjukhuset, rummelbacken och Granviks café där lektor Haldén just öppnar dörren för två tillgjort fnittrande stadsfröknar.

Längre fram längs gatan ser hon hur hästar, bilar och människor rör sig i en jämn ström. Hon känner suget till marknaden. Men vet att det är bäst att uträtta ärendena först. Jaloviinaflaskorna från Boden. Salicylen, beckoljan och linimentet för reumatismen från apoteket. Skodonen. Ekorrskinnen till Holms på Vallbacken. Fläsket till Jenny-moster och tyget från Häggmans. Dessutom har hon lust att vika in till Lolan och fråga om hon har tid att ondulera håret. Som också borde klippas, tänker hon när hon stiger in i apoteket och ser de välfriserade pillerfröknarna bakom disken.

När de andra ärendena äntligen är avklarade kör hon in på gårdsplanen vid Merinens. På väggen utanför velocipedverkstaden hänger ringar, styrstänger och pakethållare. Merinen själv lurar bakom fönsterglaset. Hon binder hästen i stocken framför det höga planket mot Liljefors butik. Ger Pålle lite hö och gräver fram stövlarna, pjäxorna och de slitna gummibottnarna hon använder i fähuset.

I farstun till Pihlströms skomakarverkstad känner hon lukten av tobak, beck och läder. Hon hör trampet av en symaskin och när hon öppnar dörren ser hon Björken. Rödögd och tirande sitter han på en stol vid kakelugnen och lallar:

— Och då sa jag det, att nog är det så att ...   

— Jaja. Det där har dom säkert hört femtioelva gånger förr, avbryter hon honom och kastar skodonen på golvet framför sig.

— Nej men se på fan, är du i stan, flinar Björken glatt överraskad och börjar knacka ur pipan mot stövelskaftet.

— Och du också, ser jag. Och mitt i pilsnerfyllan som vanligt, skrattar hon till och fortsätter gnuggande sina händer:

— Flytt på dej du nu så jag får värma mej lite

Einar Lundmark som står och letar efter en läst på en hylla blinkar och nickar till hälsning. Björken som genast reser sig går fram till sin ryggsäck. Men när Pihlström hör skramlet av flaskorna stannar han symaskinen, vänder på huvudet och tittar över de runda glasögonbågarna då han milt men bestämt säger:

— Jag tror det är bäst att Björken int tar mera nu.

— Int tänkt jag det heller ... Jag sku bara bjuda Hilda, förklarar Björken och blir avbruten av Pihlströms:

— Det är bra så här nu. Björken sku visst till apoteket också?

— Nog hinner jag.

— Men klockan är tre redan ... Och så vill jag int ha nånting heller, säger Hilda då hon sätter sig.

— Va i Jessu namn ... Är du sjuk, frågar Björken och ser förvånad på Hilda innan han med styva fingrar börjar knyta snörena i ryggsäcken.

— Nä, men gå du nu bara ... Vi råkas väl senare i kväll.

— Kanske det ja, vi får se. Man vet ju aldrig när man stupar.

— Om du är klar nu så här är jackan din, säger Lundmark och räcker en grönrutig vadmalsrock till Björken. Han drar den på sig. Tar sin ryggsäck och gåt till dörren där han blir stående medan han säger:

— Det är int sagt att jag kommer tillbaka, så adjö nu. Och tack för allt. För värmen och alla de gånger jag fått vara här.

— Nå vet du Björken, om det går som det brukar så är du här innan vi stänger i kväll, svarar Lundmark och nästan skuffar ut Björken genom dörren.

Pihlström fortsätter sitt arbete vid symaskinen. Hilda värmer händerna kring kakelugnen. Lundmark plockar upp Hildas skohög från golvet. Han undersöker sulorna, känner på gummibottnarna, ser långt på henne och undrar:

— Ska du ha de här lappade en gång till va?  

— Jag tänkte det.

— Hmm ... nå kanske det går för sig, funderar han och hivar skorna i en stor låda som står i ett hörn av rummet. Så tar han lästen, hämtar en utskuren läderbit och sätter sig på pallen vid arbetsbordet. Småvisslande börjar han forma lädret som skall bli en ny pjäxa.

Hilda håller armarna kring den varma ugnen. Hon ser på männens avvisande ryggar. Pihlströms böjd över symaskinen. Lundmarks över handarbetet han har framför sig.

Hon vet att hon borde gå, men kommer sig inte för. Sitter och lyssnar till klockan som tickar på väggen. Elden som sprakar i kakelugnen och symaskinstrampet. Hon flyttar sig oroligt i stolen, sparkar med fötterna och frågar slutligen:

— Int har du en papyross Einar?

— Jo, ska du ha en, frågar Lundmark leende och reser sig från pallen.

— Jag tänkte att det sku smaka med en pinne, svarar hon och ser kisande upp i hans ansikte då hon sträcker fram handen mot Klubbasken han öppnat framför henne.

[Klubb 77 från Rettig i Åbo.]

Han kastar en hastig blick över axeln mot Pihlström och ler när han sticker tobakslådan tillbaka i overallfickan. Så tar han fram tändsticksasken, blinkar och placerar ena benet intill hennes då han lutar sig fram och frågar:

— Eld?

— Naturligtvis, svarar hon, blinkar tillbaka och lägger cigaretten mellan sina läppar.

Han för den brinnande lågan av och an framför hennes ögon. Hon följer den med blicken. Så ser hon hastigt upp och fattar samtidigt hans hand. Leende ser de varandra i ögonen medan hon tänder tobaken. Så blåser hon ut lågan, släpper hans hand och lutar sig fnittrande bakåt i stolen. Han trycker fortfarande sitt ben mot hennes. Hon slickar sig om läpparna och pressar sitt lår mot hans.

Men när hon åter drar in röken i ett långt sug hostar hon plötsligt till. Böjer sig hastigt ner över knäna och flämtar efter luft medan hostattacken fortsätter. Han dunkar henne lätt över ryggen. Och när hon börjar andas normalt går han tillbaka till sitt arbete medan han retfullt ser på henne och säger:

— Det var länge sen sist va?

— Ja, herregud så starkt ... jag är nog ovan med pinnar jag, flämtar hon och torkar sig pustande över ögonen.

När hon letar efter en näsduk i kappfickan märker hon att Pihlström undrande iakttar henne över de svarta glasögonbågarna. Han säger ingenting. Men hans blick är genomskådande och ogillande. Besvärad snyter hon sig. Rättar till hatten och kappbältet och reser sig frågande:

— När tror ni jag kan komma efter skorna?

— Nästa gång ni kommer till stan, svarar Pihlström stillsamt och fortsätter att se på henne.

— Jaha, svarar hon och skyndar sig generad till dörren. Där vänder hon sig om och hasplar fram:

— Adjö då.

Lundmark svarar inte. Han sitter hopsjunken över arbetet och koncentrerar sig på att med sylen göra hål i det tjocka lädret. Men Pihlström nickar och svarar:

— Adjö, adjö.

Ute på gården kastar hon cigaretten på marken, trampar den noga i snön och går fram till hästen. Klappar den smeksamt över halsen och suckar:

— Voj Pålle, Pålle.

När hon tar handväskan ur kibikan kommer hon ihåg flaskan. Letar efter den och dricker begärligt upp den sista skvätten. Kastar sedan tomflaskan över planket och börjar gå mot gatan.

I portgången möterhon Merinen som kommer släpande på olika velocipeddelar. Han hälsar kort och stramt, men innan han hinner säga nånting om hästen förklarar hon:

— Minä tulen strax.

— Ja, ellei hevonen ole poissa ennen iltaa niin minä vien sen torille, muttrar han. Men det begriper hon bara hälften av, nickar ändå införstådd och fortsätter ut på trottoaren.

Utanför hotellet stannar en birsbil. Två herrar med vita halsdukar stiger ur den. Hon sträcker på sig när hon ser att en av dem är doktor Bäckman Men han känner inte igen henne trots att han en gång opererat hennes blindtarm. Hotellvaktmästaren öppnar dörren och bugar artigt när de två herrarna småpratande går in i hotellet. En buss kommer norrifrån, tutar råmande i bankhörnet och försvinner mot Vasa.

Från torget hörs positivspelarens melodi upprepas om och om igen. Vid våghuset står hästar och män. Mellan försäljningsstånden spatserar fina damer arm i arm. Ungar springer hojtande omkring. Bleckkärls-Antti håller ropande upp hinkar och tvättfat. Emma med sina lotter sträcker fram en lockande hand. Mattförsäljaren lovar extra billiga priser på sina orientaliska mattor. En man med rödbrusiga kinder viftar och flaggar med ljusröda sidenunderkläder. Från lottornas bord sveper doften av ärtsoppa. Fylld av förväntan och spänning dras hon in i myllret och människomassan.

Alla känner på det mjuka tyget, det glatta fodret och krimkragens ljuvliga krusor.

Hon tar ner plagget från galgen och klär långsamt på sig den gröna kappan. Knyter försiktigt de hala sidenbanden i fodertyget. Knäpper de stora överklädda knapparna och låter händerna sjunka ner i de djupa fickorna.

Hon känner hur värmen sprider sig över ryggen och suckar av välbehag. Sedan viker hon upp den stora kragen kring kinderna. Inandas doften av skinn och nytt tyg. Blundar och njuter.

Glider sedan behagfullt genom människomassan fram till Lillis stånd där hon börjar prova hattar och mössor.

Men när Penttu plötsligt svänger på sig och börjar famla efter hennes bröst försvinner drömmen.

Hon vaknar och känner kylan i rummet. Makar undan pojkhanden och drar upp täcket. Stoppar det tätt omkring honom och stiger upp. Ser i ljuset från gatlyktan att Anna-Lisa som sover i fotändan åter fläckat ner dynan med blod och var ur det sjuka örat.

I sängen mitt emot där Börje och Lasse sover har Lasse som vanligt dragit täcket av Börje. Hon hämtar en paletå från spiken intill kakelugnen och lägger den över Börje. Han sparkar till och börjar prata i sömnen. Hon väntar tills han åter andas lugnt.

Då går hon ut i köket. Hör Einars snarkningar. Känner brännvinsstanken. Lyssnar till mösset som pilar in under kommoden. Letar i halvmörkret efter slaskämbaret och sätter sig. Det svider och bränner. Hon försöker strila så försiktigt som möjligt, och minns fröken Tanskanens råd att hon borde gå till doktorn för blåskatarrens skull.

Utan att tända lampan gör hon upp eld i spisen. Sätter på kaffepannan och börjar klä sig. När hon drar kammen genom håret ser hon ut genom norrfönstret.

Gatan blänker av is. Frusna regndroppar hänger som kristaller i björken bredvid gatlyktan. Ljuscirkeln kring lampan är som en sol mot det ruvande mörkret inne i skogen som börjar på andra sidan gatan.

Hon stirrar ut i mörkret. Innesluten i samma känsla som när hon sex år gammal stod ensam med ansvaret för de fyra syskonen då mor och far gick till arbetet på herrgården.

Dörren till torpet är reglad från utsidan. De två yngsta sover på golvet. Den äldsta systern sitter blek och frånvarande på en stol. Mor har flätat hennes hår. Hon ler inåtvänt och nynnar sin egen, entoniga sång. Ibland stryker hon med handen över instrumentet far gett henne. Ett bräde med tre strängar av djursenor.

Hon är snäll Impi. Far har sagt att hon är en ängel.

Alina är fyra år. Också hon står och tittar ut genom fönstret. Hennes hand känns varm.

Och där går far och mor. Nu syns de.

På stigen som leder bort från torpet.

Mor går med högburet huvud. Hon håller sjalen tätt kring sina axlar. Håret är hopsamlat i en stram knut i nacken.

Hon vänder sig inte om.

Hennes nakna fötter efterlämnar spår i gräset. Hennes långa kjol svänger i takt med de snabba stegen.

Hon vänder sig inte om. Men far.

Han stannar, vänder sig om, och ler mot dem.

Så böjer han sig ner. Kryper plockande omkring i gräset mellan stenarna. Reser sig. Och kommer springande tillbaka.

Med en näve doftande, röda smultron i handen.

När han öppnat dörren är Alina genast framme hos honom. Han låter smultronen rinna ner i hennes framsträckta, kupade händer.

Själv står hon kvar vid fönstret. Far ser på henne. Hon möter blicken i fars ögon.

Så hostar han till och skyndar sig ut igen.

Hon pressar åter ansiktet mot rutan.

Hjärtats kvarnvingar gnisslar i vinden.

Vinden sjunger tröstande att far finns.

Men ansvaret är tungt som jord och lera.

Bakom den låsta dörren, genom glasrutan ropar hon utlämnad och längtade; Far!

— Har du kaffet färdigt?

Hon rycker till vid Einars röst. Stryker sig förvirrad över håret, och kinden och svarar:

— Snart.

Så tänder hon lampan och tillägger med tunn och spänd röst:

— Det har frusi på i natt.

— Det är halt då.

— Ja, det är väl det, svarar hon och börjar plocka ner sockor och vantar från snöret under spiskupan. Hon känner på Börjes byxor som hänger över spjället. Fyller kaffet i pannan och låter det koka upp. Lägger en klick fett i stekpannan och hämtar gårdagsgröten ur farstuskåpet.

När Einar stiger upp vaknar Affi och sätter sig upp i soffan. Han tittar sig yrvaket omkring men lägger sig på nytt eftersom allt är lugnt och stilla.

Einar äter och dricker under tystnad. Efteråt tänder han en cigarett och när han dragit några bloss säger han:

— Kalle blev inburad i går kväll igen.

— Jasså ... Vad hade han gjort då, frågar Ella som sitter på vedbänken och drar strumporna på sig.

Han börja slåss som vanligt.

— Med vem?

— Med en finn från Härmä.

— Och var nånstans tog de honom?

— Där vid Larssons. Det var Selma själv som for efter polisen.

— Jaha.

Någonting annat om gårdagskvällen behöver varken förklaras eller frågas om. För de vet båda att hon nu kan räkna ut att han då var hos Larssons. Med Blomströms Kalle, en man från Härmä, och Larsson själv förstås. Och Selma skulle aldrig släppa in vare sig Vick eller Wilma. Det vet de också säkert. Så nu behöver hon inte misstänka att han var med Wilma i går kväll. Lättad går hon fram till spisen. Drar stekpannan till sidan och vänder sig sedan mot honom med frågan:

— Kanske du vill ha mera gröt?

— Nej, jag måst gå nu ... Men oj satan så det kniper till i magen, utbrister han och börjar leta efter stövlarna under soffan.

När han rusar ut genom dörren kastar han en plågad, självömkande blick över axeln mot hennes håll. Men hon häller bara lugnt upp en kaffekopp, sätter sig, och hinner ta några klunkar innan Börje ropar:

— Har pappa fari?

— Nej, han är bara ut på skithuse ... Men maten är färdig, hör du. Kom opp nu, svarar hon och skyndar sig att dricka upp kaffet. Sedan plockar hon fram tallrikar, skedar och muggar, som hon placerar på bordet. Hon fyller tillbringaren med mjölk ur hinken, rör om i lingonsylten och skär upp mera bröd.

När Einar kommer in igen har han en vedfamn på armen. Nickar till henne och kommenderar:

— Ta opp locket.

Hon lyder genast och han tömmer veden i bänken. Så borstar han noga av sig, suckar och ser iakttagande på henne. Går sedan fram till stolen och tar pomparocken. När han drar den på sig hostar han och harklar. Och frågar slutligen besvärad:

— Int har du fem mark till en Klubblåda?

Utan att svara går hon fram till köksskåpet. Drar ut en liten låda. Gräver i den en stund och räcker honom sedan en sedel med orden:

— Räntorna ska betalas den här månan också.

— Nog vet jag det, svarar han irriterad, stoppar sedeln i byxfickan och går ut i det han tänder en ny cigarett.

När dörren faller igen efter honom kommer Lasse ut ur kammaren. Står en stund framför slaskämbaret. Går stillsamt fram till bordet och sätter sig. Ser forskande på henne och frågar då han häller upp mjölk i bleckmuggen:

— Var pappa full i natt igen?

— Int så mycke, börjar hon svara men blir avbruten av Börjes trotsiga och lite gälla röst:

— Det var han visst det! Jag hörde när han sjöng, jag.

Nå du spelar och sjunger där du står du också, svarar hon småleende och ser på elvaåringen som står och spänner magen ovanför slaskämbaret.

Han skrattar till, skakar på sig och drar med ett hastigt ryck upp kalsongerna. Så tar han en tallrik och går till spisen där han öser upp gröt medan han högljutt och bräkande börjar sjunga:

— Full och salig i Herrens hus, fingrar jag nu i änglamus ...

— Börje! Tyst nu, fräser hon men hör redan från kammaren:

— Mamma ...

— Jaja, jag kommer, jag kommer.

Men innan Penttu hinner lugna sig av hennes röst sparkar Börje till kammardörren och ropar:

— Pisskläpparna kan vänta de.

— Voj, arma unge, suckar hon och knyter näven mot honom då hon skyndar till kammaren där Penttu gallskriker i sängen.

Hon lyfter upp honom i famnen, sätter sig på sängen och tar fram bröstet. Han tittar tårögd på henne och säger förtrytsamt:

— Int e jag nån pisskläpp jag int.

— Nänä. Börje var lite dum.

— Han e en jikti pisskläpp själv han.

— Jaja ... och du är en liten tisskläpp ännu fast du är fem år, svarar hon och lägger tröstande det mjölktomma bröstet mot hans läppar. När han känner bröstvårtan mot tungan lugnar han sig och börjar småsmackande suga.

I fotändan rör Anna-Lisa på sig. Hon knaprar skorven ur ögonen och sätter sig med en gäspning upp mot sänggaveln. Gnuggar sig över örat och klagar:

— Mamma, det värker ännu.

— Voj, voj ... Då är det nog bäst att du är hemma från skolan i dag igen.

— Men Strandvall har sagt att barnhems-Gunvor och jag int sku få vara hemma nå mera i år, säger flickan halvsnyftande och stryker sig över det sjuka örat.

— Men int kan man nånting åt det att man är sjuk, Anna-Lisa. Lägg dej ner nu bara så ska jag göra opp eld i kakelugnen så det blir varmt här ... och sen ska vi badda örat, och Lasse får säga till på skolan och …

Lägg dej ner nu och försök sova en stund till.

När både Anna-Lisa och Penttu somnat om går Ella försiktigt tillbaka till köket. Börje är redan påklädd och färdig att gå. Affi sitter och äter. Lasse häller just det sista vattnet ur ämbaret i kastrullen på spisen och förklarar:

— Jag tänkt ta in ett vattenämbar innan jag går.

— Det är bra, svarar hon och vänder sig sedan till Affi:

— Har du läst läxorna?

— Ja. Men Mam, visst är det marknad i dag?

— Nog är det så. Men du ska hållas i skolan i dag du. Kom ihåg det, förmanar hon trots att hon vet att det är lönlöst.

För han gjorde ändå alltid som han själv ville. Föll det honom in att gå från skolan till marknadstorget så var han efter en stund på torget. Oberoende av hennes förmaningar eller lärarinnans hot om kvarsittning. Sådant brydde han sig inte om. Följde bara sina egna lagar som styrdes av nyfikenhet och en sorts självsäkerhet. Och hittills hade han inte låtit sig rubbas. Nej, envisare hade han bara blivit under det första skolåret, tänker hon. Och måste ändå fortsätta gnata när han i detsamma reser sig och går fram till kattfatet med sin gröttallrik:

— Hör du nå vad jag säger? Att du ska hållas i skolan i dag!

Men han hör inte. Skrapar bara noga resterna av sin gröt ner i fatet innan han går ut i farstun och ropar vid ytterdörren:

— Tuttimuj, Tuttimuj ...

När katten en stund senare lapar i sig maten plockar Affi ihop räkneboken, penntorkaren och läseboken. Lägger dem i skolväskan och drar på sig Börjes gamla filtstövlar. Så tar han ett par torra vantar och går ut genom dörren där han möter Lasse som säger:

— Det är halt i dag. Se efter hur du går.

Hon lägger mera ved i spisen. Skjuter kaffepannan mitt på ringarna och häller i en skvätt vatten då hon frågar Lasse:

— Vi ska väl ha en påtår?

— Om det finns så, svarar han och tar av sig mössan som han kastar på soffan. Så går han fram till bordet och undrar när han sätter sig:

— Har vi pengar till räntorna den här gången, Mam?

— Jo nästan, ljuger hon och försöker låta säker. För det gör så ont att se blicken i hans ögon. Att höra oron i hans röst. Och lägga märke till hans trettonåriga hjälplöshet nät han frusen lägger armarna i kors över bröstet.

Och kanske tror han henne. För han låter lite gladare då han fortsätter:

— Det sku nog vara bra det ... För ser du, jag tycker int om när vi jämt måste låna av faster Lena.

Så visste han alltså om det också. Trots att hon försökt skydda honom för den vetskapen.

Skamsen och skuldtyngd möter hon hans blick. Och ser det brådmogna allvaret. Den sårade stoltheten. Och smärtan som redan stämplat honom. Hon känner hur hon vill dra honom intill sig. Hur hon vill vagga och vyssja och trösta. Men det enda hon kan göra är att som vanligt när de är ensamma rufsa honom lätt i håret och säga:

— Storkalven min.

Då ler han för ett ögonblick ljust och varmt. Men leendet slocknar när han suckar:

— Voj mamma bara det sku bli sommar snart så jag får börja arbeta.

— Nog hinner du, Lasse. Och int ska du oroa dej för räntorna. Jag sa ju att vi har nästan tillräckligt redan, säger hon. Och när hon hällt upp kaffet skjuter hon brödfatet mot honom och säger mjukt:

— Ta en smörgås till nu.

— Men Anna-Lisa borde till doktorn hon också. Int tror jag att diakonissan kan något åt hennes öra, funderar han medan han äter.

— Voj vet du, fröken Tanskanen kan nog en hel del hon. Minns du int hur bra hon skötte Affi och Penttu i fjol när de hade scharlakansfeber, och pappas sår då när Vick hade slagit honom med kniven.

— Nåja det, men ... det här med Anna-Lisas öra är nog lite annat det.

— Nog ska jag fara med henne till doktorn om det behövs, svarar hon och börjar hastigt plocka undan kärlen från bordet.

— Men du sa ju åt Alma att vi int har råd.

— Det var i går det ... Har du förresten sett vad klockan är? Du måst nog skynda dej nu så du int får lärar Strandvall i nacken, säger hon och slamrar med kärlen på diskbänken.

— Det kan nu vara just detsamma, svarar han tjurigt men börjar ändå hastigt klä sig. Och när han sveper halsduken kring halsen säger han:

— Det kan hända att jag far till marknan efter skolan, Mam.

— Men int har du nå pengar.

— Nä, men Knut ska kanske köpa nya handskar.

— Jaha ... Men försök nu se efter Affi lite i dag, hör du. Och glöm int att säga till Strandvall att Anna-Lisa är sjuk.

När Lasse gått och disken är undanstökad sätter sig Ella på vedbänken. Hon stryker sig tankfullt över håret. Hon ser på sina händer och kliar exemet hon fått av det myckna tvättandet. Så sjunker hon ihop och ser ut genom fönstret. Med blicken fäst på björken utanför övergår hennes tankar till bön:

— Voj gode Gud vad jag är trött ... Men int ska jag klaga! Jag är ju ung och frisk. Och får komma till dig med mina bekymmer och funderingar ...

Och nu ber jag dig, Gud. Var med pojkarna i dag. Håll dina händer över dem och se till dem i nåd. Se till så att Affi int lockas av marknaden på torget. Var, med Börje så att han int ställer till bråk i dag igen. Och hjälp Affi ifall de andra pojkarna retar honom för byxlapparna jag sydde fast i går kväll. Vi vet ju, du och jag, att han är känslig för sådant fast han int visar det utåt ...

Voj Gud. Mina tankar är så vardagliga. Förlåt mig. Men du har ju själv sagt att vi får komma till dig precis sådana vi är. Och jag är nu så här jag.

Och ber dig därför ännu innerligen. Var med Lasse i dag. Hjälp honom att inte oroas varken för räntorna eller Anna-Lisas öra. För nog ordnar det väl sig den här gången också, eller hur?

Gode Gud. Låt Lasse vara helt utan ängslan i dag. Och helst hela våren. Den är ju hans sista som barn. Sedan måste han börja arbeta. Säkert i flottningen till att börja med. Och du har ju själv sett hur smala armar han har.

Voj Gud. Ge honom lite glädje i dag. Trolla fram ett litet leende hos honom. Och se då på hans leende, Gud. Hur det börjar med en liten skälvning i vänstra mungipan, hur det sveper över näsvingen och fortsätter upp över kinden, fram till ögonen som till slut bara är smala springor ...

Lägg då märke till värmen som strålar ur deras mitt, Gud!

Ibland tycker jag att det är något av dig själv i den värmen, och varje gång blir jag lika förundrad. Och lika glad trots att glädjen är blandad med sorg, Gud. Utan att jag vet varför. Men hans leende är sådant. Du ser det själv bara du låter honom le och vara glad i dag.

Voj Gud. Hur skall jag orka se honom bli man?

Hur skall jag orka se att hans kropp redan nu måste börja nötas och förbrukas?

En sådan som han, Gud, borde få växa till sig under en stor, vid himmel. Med hela jordens tyngd under sig som trygghet och stöd.

Och så ska han bara kastas i virvlarna där vid Ragnöforsen. Bli tvungen att stå i det kalla vattnet och lösgöra propsarna när de packar upp sig kring stenarna.

Det är int rättvist, Gud!

Barn borde int få bli behandlade på det sättet. Och jag förstår int varför du om och om igen låter det ske.

Gud. Jag vet att jag int borde tänka så. Men du som ser allt ser väl också hur plågsamt det är när jag tänker på vad som väntar honom. Han som är så ömhjärtad och snäll.

Du såg säkert själv i går när han bar in ved till Hanna. Och hur han efteråt kom efter lite mat då han förstod att hon int ätit nånting på hela dagen.

Jaja. Hanna stackarn.

Det sista suckar hon högt, och väcks ur sina funderingar av sin egen röst. Hon reser sig och stoppar in mera ved i spisen. Drar vattenkastrullen mitt på och ser alldeles tydligt framför sig Hanna. Gumman som bor i Långraden, det långa hyreshuset nere i backsluttningen. Hon ser Hannas kök och Hanna själv lika tydligt som om hon just skulle vara inne hos henne.

Tapeten är grå och full av fläckar. Spisen i knuten står kall och oeldad. Kastrullen ovanpå den är svart av sot. Kring kanterna flagnar torkad välling. På golvet står vattenämbaret till hälften fyllt av en bucklig isklimp. Omkring ämbaret ligger kattfaten. Renslickade av Kinakatten som sover i sängen bredvid Hanna. Ovanför kommoden hänger handdukstäckaren med texten ”Hand och hjärta, utan svärta” broderad i runda blå bokstäver. Längs golvet en sliten trasmatta. Och på sängen Hanna själv. Hon sitter lutad över det sjuka benet. Hon sliter och drar i trasorna med långa, kloliknande fingrar. Det grå håret hänger i stripor längs halsen. Ibland ser hon upp med smärtsamma grimaser. Så rycker hon till och får åter loss en bit av det variga tyget. Slutligen sträcker hon fram det blottade benet mot Ella och säger:

— Så här är det nu.

Stanken är nästan outhärdlig. Ella lägger en hand över näsan och munnen. Hon tar äcklad ett steg bakåt men kan inte slita blicken från benet där blod och var sipprar fram i såret som är blårött och svullet.
(Inf. 2011-06-02.)

— Nej voj, voj, jämrar sig Ella som blivit stående mellan vedbänken och spisen. Så skakar hon på sig av obehag och rusar ut på trappan. Insuper i långa andetag den friska morgonluften. Ser på äppelträdet som spretande med kala grenar står framför trappan. Och småningom avtar lukten från Hannas bensår. Då hämtar hon grovsaltet och kastar några nävar över den ishala trappan medan hon besluter sig för att gå till Hanna någongång under dagen.
(Inf. 2011-06-02)

Vallbacken med sina stugor, uthus och snedfallna lider vaknar till en ny dag. Från skorstenarna stiger röken i smala blekgrå slingor. Hundar skäller, höns kacklar och i Söderbergs ladugård råmar korna. Hon undrar hur Ida har det i dag. Hon står stilla och lyssnar. Men hör inte Idas röst bland de råmande korna ...

Framför henne, strax bakom brunnen, faller en solstråle på Lunds stuggavel där rödfärgen sedan länge är bortnött av väder och vind. Nere vid marken ligger en driva kvar av den snö Hannes under vintern skottat upp mot väggen om kvällarna sedan han kommit hem från arbetet som körkarl i staden.

Alma syns inte till. Ella gissar att Lea är sämre i dag igen. Kanske har hon feber, för i går hade hon hostat värre än vanligt. Men fröken Tanskanen trodde inte att det var så farligt. Flickan är ju bara femton år, och frisk och stark annars, så nog ska hon klara lungsoten, hade hon sagt.

— Men int hjälper det med ungdom och styrka när lungsoten slår till, menade Äntti efteråt. Och brast i gråt över Ingrid, brorsdottern som dog av sjukdomen i fjol.

När Ella vänder blicken till höger ser hon Änttis stuga. Den är nymålad och har en liten veranda ut mot gården. Hela tomten är kringgärdad med ett prydligt staket. Det är målat i samma röda färg som stugan. Det syns att Äntti är välbärgad. Och efter åren i Amerika har hon dessutom en guldtand i munnen och säger ibland, Yes I understand, eller Of course när hon deltar i kvinnornas sorger och bekymmer. Hon är också den enda av vallbackkvinnorna som har en egen velociped.

I sitt kök bakar hon småbröd och kryddkakor åt herrskapsfruarna. De kallar henne krusande fröken Ström. Men här på Vallbacken är hon bara Äntti. Fruktad av barnen och respekterad av kvinnorna. Med dem talar hon gärna om åren i Amerika och om olika örter och växter som hon använder till kryddor och som medicin. Men om någon man i fyllan och villan trillar in genom hennes grind tar hon till kvasten. Slår härjande omkring sig så stickor och strån yr. Och inte ens Einar skulle i misstag blinka eller spela upp sig i hennes närhet.

Mitt emot Änttis stuga, i ett vitt hus inne i skogen, bor Joel Villson. När han byggde huset för några år sedan visste folk att han kom från Amerika där han arbetat i gruvorna. Senare har det framkommit att han är utbildad folkskollärare, och att han studerat konst i Paris och Köpenhamn. Vad sådana studier går ut på begriper inte människorna på backen. Men de tycker om Villsson, som försynt och stillsamt vuxit in i deras gemenskap.

Från Långraden hörs nu klingande hästbjällror, män som hojtar, kvinnor som skriker och barn som gnäller. Ella kan inte se Långradens gårdsplan på grund av uthuset bakom Änttis staket. Men hon vet att det är marknadsgubbar och zigenare som nu gör sig i ordning för dagens affärer.

Zigenarna och de karlar som inte får hyra rum i staden under marknadsdagarna har alltid nattkvarter i Långraden. Haapasalos Kustaa som är religiös talar med sin hustru Lempi om barmhärtighet. Och samtalet slutar varje gång med att Lempi packar ihop sina egna ungar så att också zigenarbarnen ryms under fällarna på kammargolvet.

Koskenniemis Helmi vaggar stor och tyst mellan bordet och spisen medan hon kokar kaffet som zigenarkvinnorna plockat fram ur sina bylten. Hennes man Ville pratar med männen om framtiden och pekar ibland på bilden av Stalin som han nitat fast med ett ritstift ovanför köksbordet trots att kommunismen är förbjuden.

Martta släpper aldrig in någon obehörig. Men under marknadsdagarna har hon ett gammalt täcke och en dyna framsatt i farstun åt Lapo-Jussi som aldrig bråkar.

Inne hos Hanna tigger ingen om mat eller dryck. Men det händer ibland att någon frusen zigenarunge eller full marknadsgubbe kryper in och delar värmen under hennes paltor.

Och nu är allt liv och rörelse. Ella hör kvinnorna som kommenderar sina ungar. Männen som gormar med hästarna. Hönsen som kacklar i Haapasalos hönshus. Och Sundells hund som på andra sidan gatan skäller över allt tumultet vid Långraden.

Ella kikar ännu en gång mot Lunds och Söderbergs. Men när varken Alma eller Ida syns till går hon in igen. Hämtar träsån och tvättbrädet ur farstukammaren. Lägger smutskläderna i blöt och skall just börja byka när hon hör ytterdörren öppnas. Hon hör att det är Alma som kommer. Alma pratar alltid medan hon går genom farstun. Och när hon stiger in i köket upprepar hon:

— Jag säger just att det är en himla halka i dag.

— Hmm ... Hur är det med Lea?

— Ja hör du, vad ska jag säga ... Hon har hostat nästan hela natten, så Hannes fick knappt en blund i ögonen han ... Och febern är fortfarande trettinie. Int vet jag hur det här ska sluta. i Men nästa gång doktor Sucksdorff kommer till stan så ska jag till mottagningen med flickan. Det är ett som är säkert det, säger Alma och sätter sig på en stol sedan hon först plockat undan lite kläder.

— Jaa. Och snart börjar de väl bygga lungsjukhuset ... Så bara Lea orkar lite till nu så, svarar Ella och torkar händerna på förklädet.

— Nå vet du, det lär nog dröja ... Och här i stan har de ju dessutom lagt ner pengarna på likhuset de byggde vid begravningsplatsen.

— Säg det. Som om int liken kunde ligga i lidren och ladorna som förr, tycker Ella och sätter sig mitt emot Alma vid bordet. Så tittar hon oroligt undrande in i Almas ögon och frågar: Har hon ätit nå då?

Lite välling nu i morrn ... Och nu sover hon, svarar Alma och drar med en trött gest av sig huvudduken. Hon viker långsamt ihop den, slätar över den med handen och suckar och ser ut genom fönstret. Ella förstår att Alma inte orkar prata mera om Lea och säger därför:

— Einar kom ju sedan tolvtiden.

— Jasså.

— Jaa, och i morse sa han att han var vid Larssons i går kväll, fortsätter Ella samtidigt som hon reser sig och går fram till soffan som hon börjar bädda.

— Med nå marknadsgubbar då säkert, funderar Alma nyfiken och vänder åter intresserad på huvudet.

— Nej, med Blomström och nån från Härmä.

— Jasså ... Nå hur som helst så släpper int Selma in Wilma nå mer int, konstaterar Alma med säker röst medan hon med blicken följer Ellas rörelser.

— Nej, tack och lov för det. För nog var det ett elände förr när det nästan var ett horhus där, utbrister Ella och smäller fast locket på soffan.

— Ja gudsigförbarme ... Men jag säger som jag alltid sagt. Att Wilma, henne sku de ge med en gärdsgårsstör en gång för alla så hon fick nog och lät andras gubbar vara i fred!

— Nå int vet jag nu det heller, skrattar Ella på en gång förebrående och förnöjt.

— Nog är det bara så nog, tillägger Alma trotsigt. Så knäpper hon upp knapparna i sin gråa ylletröja och undrar sedan:

— Var han elak i natt?

— Nej int alls, han sjöng lite och så där, men annars var han snäll.

— Det var ju bra det. Jag var nog så orolig för er i går kväll, vet du.

— Jo nej, int var det farligt alls, svarar Ella och sätter sig åter framför Alma. Och så avleder hon samtalet genom att fråga:

— Har du sett till Ida nå i morrn då?

— Nej, men lampan var tänd i fähuset så nog är hon på benen.

— Jaaa, säger Ella och sedan blir de en lång stund sittande. Vilande i varandras närhet. Ordlöst delande varandras sorger. Tryggt inneslutna i den vardagliga samhörighet som vuxit fram under åren de bott grannar.

I tio års tid har de levt tillsammans. De träffas dagligen ute på gården när de hämtar vatten, för ut slaskämbaret, eller tömmer askan ur spisen. Och råkas de inte där går de in till varandra. Bara för att prata lite, låna nånting, eller småskvallra. Så har det varit ända sedan den dag Ella första gången kom till Vallbacken.

Då när hon och Einar kom dragande med soffan på kärran stod Alma vid brunnen. Med Doris på armen och Lea klängande intill sig. Lite avvaktande hade hon sett på dem och nickat. När de sedan pustade ut på trappan kom hon fram till dem. Sträckte med ett varmt leende fram handen mot Ella och sa:

— Jag måst riktigt ta i hand, och önska er välkomna!

Ella hörde genast att hon kom från södra Finland som hon själv. Och senare kom de underfund med att de hade gemensamma bekanta i Sibbo. Dessutom var Almas bror Hugo Ellas ungdomskärlek. Men det har de aldrig berättat för någon. Inte ens för Ida trots att hon är en självklar del av deras gemenskap.

Och nu bara sitter de tigande tillsammans. Lite hopsjunkna och trötta. Märkta av barnsängar, liv och bekymmer. Försjunkna i tankar tills Alma suckar och säger:

— Nej jag måst väl gå in till mitt jag ... så att int elden slocknar.

— Jaaa, svarar Ella och nyper ett blomblad av hortensian på fönsterbrädet då hon frågar:

— När kommer diakonissan i dag?

— Nångång på eftermiddan, och då sku hon ha med sig en ny sorts spottkopp. En med lock på, svarar Alma och går mot dörren samtidigt som hon knyter huvudduken under hakan. Halvvägs ut i farstun vänder hon sig om och säger:

— Jag tänkt riktigt glöm ... Hur är det med Anna-Lisas öra?

— Ungefär som i går. Jag borde gå till doktorn med henne, men ...

— Gå och låna av Villsson, Ella!

— Voj nej, vi är skyldiga så mycket redan, suckar Ella, reser sig hastigt och går till diskbänken efter en fuktig trasa.

Int gör det nånting. Villsson förstår nog han.

— Nog vet jag det. Men när det är så genant att jämt och ständigt låna, svarar Ella och börjar torka vaxduken på bordet.

— Jo, det är som ett valsverk det här livet, man ska pressas och manglas av det ... Men nöden har ingen lag, Ella. Och om örat ännu värker, så ska flickan till läkarn, det är ett som är säkert det, säger Alma bestämt och tar ett steg inåt rummet.

— Jaja ...

— Ja! Och går du int själv till Villsson, så går jag!

— Nog ska jag väl gå, svarar Ella besvärad.

— Jaa. Och du ska gå då också! Flickan kan ju bli döv om hon int får hjälp, fortsätter Alma manande och blir stående i dörren tills Ella slänger trasan på diskbänken och utbrister:

— Jag ska gå sedan, bara jag får tid.

— Nådåså, skrattar Alma till och tittar roat på Ella. Så knäpper hon noga knapparna i tröjan, rättar till duken och tillägger finurligt leende:

— Förresten Ella så är det ju bara förskott på lönen ... Jag menar nu när du ska börja veckostäda åt honom ...

— Ja nog kan man se det så också, flinar Ella tillbaka och nickar också hon när Alma i det samma försvinner ut genom dörren.

Efter en stund börjar Ella byka. Hon står knäböjd framför sån på golvet och gnuggar plagg efter plagg mot det räfflade glaset i tvättbrädan. Hon tänker på Anna-Lisas öra, Leas rosslande andetag, Lasse, Villssons veka leende och Ida och Alma. Hennes tankar virvlar som fallande löv om hösten. De förs svepande hit och dit. Och när hon tvättar Einars flanellskjorta minns hon hur Einar och Wilma dansade på Britta Larssons bröllop senaste höst.
(Inf. 2011-06-08)

Det minnet blåser för en stund bort alla andra tankar. Hon uppfylls av samma kramp som då, och sitter åter på bänken nära kaminen i Talon, eller Skyddskårshuset som det numera heter.

Penttu är tung i famnen. Det är trångt och varmt. Einar har bjudit upp Wilma en tredje gång och för henne i en vals.

Han ler och viskar något i hennes öra. Hon lutar sig bakåt i hans armar och ser på honom med flirtiga ögon medan hennes höfter gungar i följsamma rörelser.

Einar drar henne tätare intill sig. Wilma låter det villigt ske och för handen smeksamt över hans skuldror. Hans nakna armar under de uppkavlade skjortärmarna ligger som tunnband runt hennes midja, och nu försvinner de in bland de andra paren ...

Det enda hon kan se är Einars svarta hår ovanför den vita skjortkragen.

Åh, himmel så tung Penttu är i famnen! Viktor med dragspelet grinar som fan själv och Anton är visst alldeles besatt av fiolen? Penttu gnäller och vill ut. Hon pressar honom bara hårt in i famnen. Han skruvar sig under hennes händer och vill ut och pissa, men hon trycker handen tätt över hans mun och stirrar in mellan de dansande paren, som virvlande böljar av och an framför henne.

Nu slår svetten ut under brösten och armarna. Luften är tung som en tryckande åskdag, och där, där syns de äntligen.

Einar blundar som om han var mera drucken än han verkligen är. Kvinnan i hans armar är len som sirap och grädde. Hennes halvöppna läppar nuddar hans ena öra. Han har ett saligt frånvarande uttryck i ansiktet som lyser som en lykta ...

Och nu knycker sig Penttu loss och rusar mot dörren. Men hon kan inte följa honom.

Hon är pålad vid bänken. Hon stirrar med torra ögon utan att blinka. Det rycker och stramar i ansiktet. Pulsen dunkar i tinningarna. På avstånd hörs ett hotfullt muller av åskan som närmar sig.

När som helst kan blixten slå ner. Och hon vill fly. Vill försvinna och gömma sig på någon trygg och stilla plats.

Men sitter fastnaglad. Och överraskas av en våldsam lust att rusa fram för att klösa och riva. Slita undan silkesben och sidenbröst, och sedan slå. Bara slå och slå och slå ...

Plötsligt märker hon att hon gnuggat loss knapparna i Einars skjorta. Hon tittar förskräckt på den och sina röda fingerknogar. Sjunker sedan ihop vid sån och känner hjärtats hamrande inne i revbenskorgen. Hon vet att det är sina egna häftiga andetag hon hör. Att åskregnet som faller omkring henne är hennes egna tårar som droppar ner i bykvattnet. Men flyter ändå ut på en bred och väldig flod. Och låter det motståndslöst ske. För hon vill bara ett. Vill följa med strömmen och försvinna. Vill drunkna och falla djupt i floden som brusar omkring henne.

Men genast när hon hör de tassande stegen över köksgolvet kämpar hon sig uppåt. Får huvudet upp över vattenytan. Andas häftigt några gånger. Flämtar och torkar tårarna: Vrider sedan med en van rörelse vattnet ur skjortan och famlar i såpvattnet efter nästa plagg. Breder med darrande händer ut ett livstycke, tvålar in det och börjar gnugga som om hon inte visste om att någon stannat alldeles intill henne.

Och Anna-Lisa säger först ingenting. Står där bara småhuttrande i spänningen kring modern. Ser undrande på den avvisande ryggen som guppar upp och ner över byket. Kliar sig över armarna. Skrapar med foten. Hostar och säger slutligen försiktigt:

— Mamma.

— Jaa?

— Varför gråter du?

— Nå int gråter jag mera nu, ta ett par sockor på dej du. Och så finns det gröt kvar, och kaffe i pannan, svarar Ella och vrider hastigt ur det sista plagget.

Sedan reser hon sig och hämtar slaskämbaret i vilket hon häller smutsvattnet. Hon för ut det och när hon kommer in igen fyller hon sån med rent vatten och börjar skölja kläderna.

Anna-Lisa sitter vid bordet och petar håglöst i maten. Hon ser på modern och är full av frågor.

Men Ella är så upptagen och frånvarande. Hela hennes varelse och alla hennes kroppsrörelser utstrålar avstånd och kyla. Nästan hat. Flickan känner att hon inte skall fråga någonting. Helst inte alls finnas till. Inte ens fast hon har så ont överallt. För nu värker det i hela kroppen. Benen och armarna är tunga som stockar. Det bränner bakom ögonlocken, rister i halsen och öronen.

Mest i halsen som är svullen och trång. Hon kan inte ens svälja lite mjölk trots att hon är både hungrig och törstig. Och skeden i handen är klumpig som en spade. Trött låter hon den sjunka ner på tallriken. Just då vänder sig Ella äntligen om och frågar med den vanliga omsorgsrösten:

— Hur känns det i örat nu då?

— Det är så sjukt, så sjukt, hulkar hon ögonblickligen och är i nästa sekund framme hos Ella som öppnar famnen.

Flickan känner lukten vid halsen, rundningen av brösten och armarna omkring sig. Hon tynger sej in i mjukheten och snyftar medan Ella vaggande på kroppen smeker henne bakom örat, över håret och längs armen.

När gråten efter en stund avtar torkar Anna-Lisa tårarna. Snyter sig i förklädet Ella ger henne och minns drömmen hon haft. Ser på Ella med tindrande ögon och säger:

— Voj vet du mamma, jag drömde om en stor sjö i natt, jag. Och mitt i den fanns en holme dit vi for allihopa härifrån oss och Långraden och Sundells och ...

— Med vad då, frågar Ella och putsar med en flik av förklädet bort var som torkat omkring örat.

— Med Villssons båt. Och vi rymdes alla med fast vi var så många och hans båt är så liten, svarar flickan och spärrar med huvudet under Ellas händer.

— Vad gjorde vi där då?

— Aj! ... Jo Alma och du koka kaffe, Lempi tvätta nå kläder, och Hannes och pappa meta abborrar som Ida stekte på glöden, säger Anna-Lisa och skjuter undan Ellas händer innan hon fortsätter:

— Och Villsson, han läste förstås om Samariten, och om dem som ska ärva himmelriket. Men Haapasalos Eila och jag, vi lurade bakom en sten vi. På Paluri som dansade nere vid stranden.

— Jasså.

— Jaaa, skrattar flickan och reser sig.

Stående framför Ella rynkar hon ihop ögonbrynen, skjuter ut hakan och börjar härma Paluris dans. På krokiga ben och med utbredda armar flaxar hon stelt och klumpigt några varv över golvet. Så stannar hon mitt i en sväng. Tittar förvånad på Ella. Hytter sedan med näven och stampar foten i takt med orden:

— Satans Lundmarks kläppar, försvinner ni int, så tar jag till stenar och käppar.

— Int brukar ju Paluri svära, säger Ella tillrättavisande och roat medan hon undrar om flickan verkligen har så ont i örat eftersom hon orkar figurera som hon gör.

— Nej men ser du han blev så arg för han var alldeles nakopelle och pitten dingla och slog som en fårsvans så han blev ju så blyg, förklarar Anna-Lisa.

— Nej såna drömmar du har, skrattar Ella och flickan slår fnittrande av förtjusning händerna för munnen. Sedan skuttar hon fram till bordet där hon slevar i sig den kalla gröten. Ella fortsätter med tvätten. Och medan hon arbetar sjunger hon sakta mumlande:

Tack min Gud för vad som varit
tack för allt vad du beskär
tack för tiderna som farit
tack för stund som inne är ...

Och när solen stigit och bäddat in Vallbacken i ett milt vårljus fortsätter livet pulsera. Penttu leker på gården med vattnet som droppar från taket. Anna-Lisa pratar med Docka-Dara i kammaren. Pojkarna kommer hem på frukostrasten och skyndar sig sedan tillbaka till skolan. Ella för en bit pannkaka till Hanna och bäddar hennes säng. Villsson lånar pengarna för Anna-Lisas läkarbesök. Och inne hos Alma, efter fröken Tanskanens kontroll och ett salicylpulver, somnar Lea i gungstolen.

Ella och Alma står tysta i kammardörren och ser på flickan. Hennes hår över pannan klibbar av svett. Huden stramar gråblek över kindbenen. I händerna håller hon den nya spottkoppen.

Almas mun skälver till. Hon ser på Ella med tröstlös blick. Så torkar hon bort tårarna och stänger sakta kammardörren.

Ella sätter sig tigande vid Almas köksbord. Alma tar några droppar nervin på en sockerbit och sätter sig suckande på vedbänken. Och först när Ida kommer in med en hink helmjölk till Lea börjar kvinnorna prata. Om diakonissan och det hon sagt. Att Lea måste få mera kött och grädde. Och att hennes kärl härefter måste diskas skilt för sig. Om dispensärläkaren Monica Sucksdorff som på tisdagen skall ha mottagning i staden. Och om nödvändigheten av ett riktigt sanatorium i nejden.

Sedan berättar Ida en nyhet. Holms Johannes har köpt radio. En riktig Helvar-apparat av Kronholm i Jakobstad.

— Men ingalunda. Var sku de ha fått så mycket pengar ifrån, undrar Ella och ser misstroget på Ida.

— Ekorrskinnen är bra i pris just nu, vet du int det, frågar Ida och tar fram snusdosan ur kjolfickan. Så bjuder hon de andra två på var sin pris och innan hon själv drar snuset in i näsan tillägger hon viktigt:

— Det lär höras ända från Tyskland i apparaten! Johannes har hört Hitler två gånger redan, sa August.

— Jasså ... Tänk en riktig radio på Vallbacken! ... Då börjar nog gubbarna sitta vid Holms om kvällarna, funderar Alma och sniffar sedan försiktigt i handflatan.

— Aaaahtjoo ... Jaa. Och på tal om gubbarna ... Aaaahtjo ... Har ni hört att en karl från Sievi sålt kärringen sin för tvåhundra mark, frågar Ida och skrattar till.

— Nej, nu skojar du, svarar Ella förtrytsamt.

— Det gör jag int! Jag läste det själv i Klockar-Posten, så det är säkert sant, säger Ida trotsigt och ser på de andra med runda, uppspärrade ögon.

— Åhå, utbrister Alma förvånad och snyter sig i näsduken.

— Jaa ... Så nu vet vi vad vi är värda, frustar Ida ut i ett roat gapskratt och nyper åt sig lite mera snus som hon lägger in under läppen.

— Nå, så mycke sku int Einar få för mej mera, konstaterar Ella med ett snett flin.

— Och Hannes, som är svartsjuk redan när jag lockar på frassen, sku aldrig i världen sälja mej, tillägger Alma och brister ut i skratt också hon.

— Och August, som njuter av att reta mej, vet att han int sku hitta ett lika lättretat exemplar som mej fast han sku söka över hela världen, skrockar Ida och fortsätter efter en stund tungt suckande:

— Så nog lär vi få vara här på Vallbacken vi.

— Och det är kanske bäst så ... Men nu borde jag gå så att int elden slocknar, svarar Ella och instämmer i suckandet då hon reser sig.

— Och jag har mjölkämbaret och hinkarna odiskade ännu, säger Ida, stoppar snusdosan i fickan och reser sig också hon.

Men innan de två avlägsnar sig öppnar Alma åter försiktigt kammardörren. Och så står de där igen och ser på Lea som fortfarande sover.

— Tror ni att hon klarar sig, viskar Alma tonlöst och tröstsökande.

Varken Ida eller Ella svarar henne. De ser bara på henne. Med smärtsam hjälplöshet i ögonen. Så böjer de sina huvuden och går stillsamt ut i farstun. Med en djup suck skjuter Ida igen dörren efter dem. Och på granriset framför trappan blir de stående.

När de slutligen går åt varsitt håll säger Ida att hon kan se till Anna-Lisa och Penttu om Ella vill gå till marknaden.

Och sent på eftermiddagen går Ella förbi Änttis, Långraden, Vidmans och skyddskårshuset. Hon tar genvägen ner från Viklunds mot Sinkkonens och esplanaden med de höga björkarna.

Vid busstationen ser hon Paluri bland en massa människor. Iklädd sina grå, säckiga kläder står han och spelar på sitt munspel. På långt håll hör hon hans medryckande musik. Och när han upptäcker henne hälsar han med en djup och artig bugning. Då de möts på trottoaren utbrister han med en svepande gest mot himlen:

— Solen skiner och människorna lider, men kråkorna flyger i högan sky.

— Jaja. Det är bra det ... Har du varit till marknan nå, frågar Ella.

— Jo. Och till Koffens och Pihlströms och överallt. Överallt ... Jag är riktigt yr av alltsammans, svarar han och skakar på det grå huvudet som, om det var alltför tungt att hålla stilla. Men så drar han till med en ny trudelutt på munharpan och börjar ta några danssteg och därför skyndar Ella vidare.

Vid torget spanar hon efter Affi men ser honom inte. Lättad går hon in mellan stånden. Insuper lukten av ärtsoppa, pilsner och hästar. Lägger märke till det svartrökta fläsket som hänger i krokar under tältduken vid Iso-Mattis stånd. Och trasmattorna som Vörå-Lis hängt upp på snören.

Emma sträcker fram en hand med lotter och kaverar att var femte lott vinner. Lelumatti demonstrerar dockor och snurror. Bleckkärls-Antti ropar om sina exakta litermått.

Ella köper en påse kringlor av kringel-Fi. Sedan går hon vidare till Lillis stånd. Där kan hon inte motstå lusten att prova en hatt i mörkblå filt. Och njuter i två minuter av att i en handspegel se hur väl den klär henne. Men så sliter hon den hastigt av sig, rättar till håret och trycker den svarta baskern ner över pannan.

Vid Adelina Sunds stånd blir hon stumt stående. För där bland alla andra kläder ser hon kappan hon drömde om i morse. Den är exakt likadan som i drömmen. En kvinna står och provar den. Hennes blonda hår faller ner över krimkragen. På huvudet har hon en svart hatt med en röd fjäder instucken i hattbrättet. Kvinnan sträcker kokett på sig. Hon pratar och skrattar med Adelina.

Så förvandlas kvinnans ansikte. Skrattet tonar långsamt bort. Kring munnen framträder ett stramt och beslutsamt drag. Blicken blir vass.

Hon lyfter ett gevär. Hon siktar på en mager och svettdrypande häst som står och dricker vid en bäck.

Hästen stupar handlöst efter två skott. Vattnet stänker i kaskader kring hans tunga kropp som faller i bäcken.

Vattnet färgas rött av blod och rinner bort i en virvel kring en sten.

Från en tall lyfter en fågel och flyger kraxande över trädtopparna.

Marken är skimrande grön av nytt gräs. Kvinnan går med släpande steg bort från bäcken. De slocknade hästögonen betraktar henne tacksamt.

Ella tar sig förvirrad över pannan. Hon är illamående och yr. Och när hon koncentrerar blicken märker hon att kvinnan som provade kappan är borta. Adelina Sund står och bjuder ut en grå ylletröja till en man som försöker pruta på priset. Bleckkärls-Antti ropar som förr om sina muggar och hinkar. Och där står Emma med sina lyckolotter.

Obehagligt berörd och med en tung känsla i magbottnen går Ella hemåt.
(Inf. 2011-06-14)