Sommarminnen från Nykarleby
från sena 1940-talet och -50-talet

av

Ingrid Leander

 

Mamma Mirjam Sjöqvist, född Skog, ville gärna att vi fyra barn boende i Bromsten utanför Stockholm skulle få uppleva hennes barndomsmiljö och lära känna alla kusiner och mormor förstås. Mormor Elisabet bodde kvar i hemmet ganska nära bondgården Engs vid älven. Från Engs kunde man höra frun i huset gå mellan sysslorna, alltid sjungandes. De tillverkade själva lädervaror från garvade skinn. Den doften var inte så attraktiv, men man var alltid välkommen att komma och titta på djuren och arbetet. Nedanför dem fanns en klappbrygga dit mamma tog oss på kvällarna för avtvagning. Lite otäckt var det innan man kunde simma, älvens bruna strömmande vatten lockade.

Intill fanns, vad jag har för mig, en holme som hade haft en bro till sig, kanske var en paviljong byggd där. Mamma nämnde något om det. Hon var född 1912, näst äldst av fem syskon. Tyvärr dog deras pappa när hon var i tioårsåldern och då fick mesta tiden gå åt att hjälpa mormor med sysslorna. Minsta barnet Lauri [nr 34] var inte ens ett år. Hon sprang hem på frukostrasten för att elda och mata honom, medan mormor bar tegel till kraftverksbygget.

Mormor, född Ås, var av stolt dalasläkt från början och ville inte gifta om sig. Hennes pappa i sin tur var ankarsmed och hade utvandrat till södra Finland när mormor var fyra år. Att hon sedan hamnade i Österbotten berodde på att hon som vuxen ville flytta hem tillbaka till Sverige, men mötte i Jakobstads hamn vår vackre morfar Anders Skog och kärlek uppstod. Hennes villkor var dock att barnen skulle få ett finskt och ett svenskt namn samt att hon skulle lära dem finska och han talade svenska med dem. Hon hade ju lärt sig finska under sin uppväxt i Karelen.

Mittemot mormor fanns en familj där pappan var fotograf. Där lekte vi barn ofta ”Kallika kallika …” en sorts kurragömmalek. När min bror Kalle fyllde 10 år i juli 1951 ville han bjuda med barnhemsbarnen till Brostugan för kalas. Så blev det och vi tågade dit i tropp med flaggan i täten.

Vi barn fick gå själva och handla i det som vi upplevde som en Vilda Västernstad. Vad var det vi suktade efter? Jo, grisarna med sylt i, den färgstarka lemonaden med patentkorkar, chokladdoppade lövkakor m.m. För att inte tala om glassen som såldes i ett stånd på torget.

Ibland tog mamma med oss på promenad genom parken bort till Kuddnäs och kanske vi hälsade på den rara tanten som fanns i en stuga vid älvbranten.

En sak hade man varnat oss för och det var zigenarna. Jag minns att männen hade höga stövlar, och hade vi gått för att handla och man såg någon i gruppen, att de fanns i stan, då sprang vi allt vad vi orkade hemåt igen.

Till Andrasjön cyklade vi och badade, och ibland for vi med morbror Lauris båt till hans familjs lilla stuga lite längre ut i skärgården. Cyklar hade vi med hemifrån. När vi kom med båt till Vasa återstod den tradiga grusvägen med många mil till Nykarleby. När man såg kyrktornet jublades det och vi for med utsträckta ben lyckliga ner till bron.

Olle, min ett år yngre bror, tog på sig att en hel dag hjälpa Engs med att hiva ut gödsel från en hästdragen vagn. Vad han inte visste var att han på kvällen sen fick utstå rotborsttvagning nere vid älven för att få bort all smuts.

När vår kära mormor dog i augusti 1952 i sitt hem fick vi alla kusiner stanna ute och leka tills föräldrarna kom ut på trappan och meddelade att hon nu var död. Ett sorgligt men vackert minne. Hennes vita kista stod sen förvarad i ett kylrum hos Engs, tror jag, till begravningsdagen när det störtregnade. En hästdragen vagn med sammetstyg och svarta fransar drog kistan till kyrkan och begravningsplatsen. Det var första gången vi upplevde en begravning och att se vuxna gråta förtvivlat. Vi flickor fick varsin svart tygknapp på våra klänningar. För min del var lyckan stor när jag kom tillbaka till skolan, för jag hade fått klippa håret kort, inga fler flätor.

Efter mormors död blev det kortare vistelser i Nykarleby och mera hos moster Irjas familj på deras sommarställe med sjötomt på Varvet utanför Jakobstad. I Jakobstad fanns det ju biografer och fler affärer och när man blev äldre hittades utedansbanan! En spännande tonårstid väntade.

 

Ingrid Leander född Sjöqvist, uppvuxen i Bromsten och numera Ekeröbo, berättade.
(Inf. 2013-05-09.)



*      *      *


F.d. Skogs gård i maj 2013


Förstoring.



Förstoring.
Foto: Elisabet Sund.

(Inf. 2013-05-12.)


Läs mer:
Anledningen att detta finns är att Ingrid kommenterade en Nykarleby, min barndoms ...
Min Barndoms Nygård av J. L. Birck.
(Inf. 2013-05-09, rev. 2013-05-12 .)