XVIII. KRAFTVERKET

Elverket inlöses av staden

I juni 1908 godkände fullmäktige emellertid ett förslag av kantor Nessler, att under sommaren få insätta en större amerikansk turbin i kvarnen. Turbinen installerades i juli och Nessler fick i sept. s.å. rätt att sälja de två till kvarnen hörande gamla turbinerna jämte kvarnstenar och skrot.

Vy över älven från norr 1901—1904.
Vykort Herlers museum.

Kantor J. W. Nessler avled den 9 april 1910.

Tiden för arrendet utgick den 1 sept. 1913. Nesslers sterbhus fick i nov. 1912 fortsatt rätt till arrendet av kvarnen på samma villkor som förut. Den 1 sept. 1918 utgick det med Nessler tecknade förnyade kontraktet. Ingenjör Paul Nesslers anhållan att få arrendetiden ytterligare förlängd på 25 år bifölls ej av stadsfullmäktige, som ville ha fria händer dels i händelse av att en större industrianläggning ville köpa vattenkraften och dels i fall av att ny järnväg skulle byggas. Nessler erbjöds en arrendetid av fem år, men avslog erbjudandet, varför fråga väcktes om elektricitetsverkets inlösande till staden.

Anläggningen inlöstes i juli 1918 för ett pris av 50.000 mk, och diverse kvarnmaskiner med 6.000 mk, summa 56.000 mk.

Ledningen av elverket överlämnades åt en tremannastyrelse, bestående av bankdirektör K.F. Spolander, ordf. och ing. P. Nessler och vaktmästare H. Österlund som ledamöter med handl. Victor Holmström som suppleant. Drätselkammaren fick i uppdrag att anskaffa ett amorteringslån på längre återbetalningstid än två år. El.verket skulle ställas på självbärande fot och på intet sätt komma att belasta stadens budget. 2)

Korsåkers kvarn, där J.W. Nessler drev sitt filhuggeri och sin spikfabrik.
Foto 1930-talet. J.L. Bircks arkiv.

Korsåkers kvarn såldes i slutet av juli 1918 av J.W. Nesslers sterbhus till bonden Johan Forsbacka och mjölnaren Johan Johansson från Kyrkoby. Köpesumman var 30.000 mk. I okt. 1920 såldes kvarnen till en bonde från Oravais för 75.000 mk.

Utbyggandet av nybroforsen
Besvärsfrågan avgöres

Den 14 juli 1919 resolverade landshövdingen om begärd syn och undersökning enligt lagen om vattenrätten av den 23 juli 1902 för erhållande av tillstånd för Nykarleby stad till anläggning av en elektrisk kraftstation i Nybroforsen i älven. Förrättningen verkställdes å rådhuset den 17 nov. s.å. av äldre ingenjören i Wasa distrikt Olli Martikainen. Stadens representant var K.F. Spolander.

Med anledning av den syn, ing. Martikainen verkställt anförde fabrikör Walter Eng i nov. 1920 besvär hos landshövdingen. Han gjorde gällande, att ”stadens ägande Bergkvarnen vore hans mark samt att vid synen hans rättigheter i sådant avseende icke blivit beaktade,” varför fullmäktiges ansökan om inrättandet av en kraftstation i Nybroforsen skulle förkastas. Engs avsikt var att få stadens kvarn avhyst för att själv där inrätta en industriell inrättning. Uppdämningen och höjandet av vattenståndet skulle omöjliggöra drivandet av någon industriell inrättning där med vattenkraft.

Den 14 jan. 1922 biföll landshövdingen med förkastande av Engs besvär stadens ansökan om att få anlägga ”ett vattenverk för alstrande av elektrisk kraft” i Nybroforsen. 3) Fabrikör Walter Eng m.fl. besvärade sig emellertid, och en kommitté, bestående av hrr Spolander, Sirviö och Kisor tillsattes för att bemöta besväret, med rätt att anlita prof. Serlachius som sakkunnig.

Den 9 nov. 1923 avslog Högsta förvaltningsdomstolen Engs besvär. Nykarleby stad fick alltså rätt att anlägga vattenverket i Nybroforsen på följande villkor:

Stadens rätt till anläggningsstället och vattenkraften ansågs således utredd. I sammanhang med delgivandet av utslaget föreslog fullmäktiges ordf. K.F. Spolander, att alla handlingar rörande de andra forsarna i stadens närhet om möjligt skulle införskaffas.

Nybroforsen i början av 1900-talet. Foto Herlers museum.

Frågan om kraftverket avgöres

Vid första behandlingen av förslaget den 23 mars bordlades frågan till den 30 mars. Då beslöts, att kalkyler och kostnadsberäkningar endast skulle uppgöras enligt alternativ II. Drätselkammaren, förstärkt med ordf. i el.styrelsen K.F. Spolander fick i uppdrag att inkomma med förslag om anskaffandet av penningmedel för företaget. Byggmästare Kamis' utlåtande och kostnadsberäkning över ing. Martikainens förslag skulle underkastas granskning av ing. A. Sandsund i Tammerfors eller annan sakkunnig ingenjör på området. 4)

Stadsfullmäktige genomgick förslaget i tre läsningar på grund av dess stora vikt. Med 14 röster mot 4 godkändes drätselkammarens förslag om att ta stadens fonder i anspråk. Mot beslutet anmälde prof. Backman reservation.

Räntabilitetskalkylerna godkändes. Ett förslag, att frågan ytterligare skulle bordläggas förkastades. Med 10 röster mot 4 beslöts att definitivt avgöra frågan vid detta möte. Vid den därpå följande slutliga omröstningen, som krävde kvalificerad majoritet, beslöt fullmäktige med 14 röster mot 1, att en kraftcentral skulle byggas i Nybroforsen. Mot beslutet inlämnade prof. Backman till justeringen av protokollet den 9 april en skriftlig reservation.

Prof. Backman vände sig speciellt mot att frågan ej bordlagts, utan godkänts vid första föredragningen. Han ansåg, att frågan var långt ifrån mogen för avgörande. Följderna av beslutet kunde ej överblickas. De grunder, på vilka man stött sina beslut, föreföll prof. Backman illusoriska. Företaget hade ”baserats på en nyckfull slump i högre grad än vad nödvändigt och önskligt varit.” Anläggningskostnaderna kunde ej överblickas och räntabilitetskalkylen syntes i många punkter tydligt missvisande och i andra avseenden uppgjord utan nödig försiktighet. Den hade uppgjorts utan anlitande av fackmän och var därför osäker i synnerhet på utgiftssidan.

Överförandet av nära 400.000 mk av stadens fonder till kraftcentralens byggnadsfond utan återbetalningsskyldighet och utan ränta, var enligt prof. Backman principvidrigt i en räntabilitetskalkyl. Äganderätten till en del av fonderna var dessutom ej säkerställd.

Upplåningen av alla övriga stadens fonder, om ock mot ränta, syntes honom även vara oegentlig, då andra tidigare planlagda viktiga företag, såsom huvudkloaken och badstugan varit i behov av understöd från någon av dessa fonder.

Den beräknade räntan var vidare för låg och de kalkylerade utgifterna för remonter och avskrivningar sannolikt mångdubbelt för låga. Den beräknade utökningen av ljuskonsumtionen inom staden med c:a 50 % motsvarade ej det sannolika, ej heller inkomstökningen för belysningen på landsbygden. Beräkningen av inkomsterna från kvarnen var alltför optimistiska. Före avgörandet borde underhandlingar ha inletts med respektive kommuner rörande ev. anslutning.

På dessa grunder ansåg Backman det ”möjligt, för att icke säga sannolikt, att i stället för den kalkylerade vinsten en rätt avsevärd förlust i driften kan uppstå.”

Trots dessa invändningar, muntligt framförda i huvudsak den 6 och skriftligt den 9 april, beslöt stadsfullmäktige förstnämnda dag att vidtaga med arbetet på byggandet av kraftcentralen redan under den inkommande sommaren.

Drätselkammarens förslag, att kraftcentralen skulle ställas under en ledning och kallas Nykarleby Kraftcentral godkändes.

För beslutets verkställande tillsattes en byggnadskommitté i vilken invaldes hrr K.F. Spolander, V. Holmström och A. Kisor, med H. Österlund och K. Aug. Björklund som suppleanter. 5)

Frågan om huruvida arbetet skulle utföras på entreprenad eller under stadens direkta ledning mot räkning avgjordes i april med 11 röster mot 4 till förmån för det senare alternativet. Drätselkammaren hade ansett, att företaget borde utföras på entreprenad, emedan risken för staden annars bleve för stor. Entreprenadanbud och kostnadsförslag borde vidare införskaffas från flera firmor. Endast den senare punkten vann beaktande. Entreprenadanbud erhölls även från en mängd firmor. Då det skulle bliva alltför tidsödande att underhandla med alltför många firmor, beslöts den 24 april, att byggnadskommittén skulle inleda underhandlingar endast med firman Palmberg och 2—3 andra firmor. 6)

Prof. Wold. Backmans reservation rörande det betänkliga förfarandet att beslagtaga en del av stadens fonder och låna en annan del utan ränta, föranledde byggnadskommittén att föreslå, att 7 % ränta och 2 % amortering skulle beviljas på ”vad som av stadens besparade medel kunde disponeras för den beslutna kraftcentralen i Nybroforsen.” Härigenom skulle visserligen uppstå en merutgift om c:a 30.000 mk men denna skulle uppvägas i driftskalkylen om avgifterna för stadens egen strömförbrukning infördes bland inkomsterna. Stadsfullmäktige godkände även detta förslag.

Vidare beslöt stadsfullmäktige att detaljerade ritningar till dammbyggnaden och kraftcentralen skulle uppgöras av ing. Sandsund. Byggnadsstyrelsen (K.F. Spolander ordf., A. Kisor viceordf.) befullmäktigades att uppgöra kontrakt angående inköp av turbin, generator och transformatorer. Hemställan skulle göras hos statsrådet om upptagande av ett lån om högst 1.400.000 mk. Skogsnämnden uppmanades inkomma med förslag till försäljning av stock, props och ved från stadens skogar för erhållandet av medel.

Den 22 juni fastställdes kontrakten om inköp av Kaplanturbinen och trefasgeneratorn från de tidigare nämnda firmorna. Syn av Stadsforsen och Haraldsforsen skulle försiggå den 30 juni och förrättas av distriktsingenjören i Vasa distrikt. 7)

Arbetet påbörjas

Arbetena påbörjades under sommaren [1925] och tilldrog sig allmänt intresse. Vattnet dämdes upp med vallar och ställningar. Sprängskotten ljöd från morgon till kväll och de talrika arbetarna skänkte liv åt staden och satte fart på affärerna. [Kommentar av Kurre i maj och i juni.]

[Vid östra landfästet sommaren 1925. Man kan se bland annat tre arbetare, en stor tunna samt en handkärra och en cykel i högerkant.
Förstoring.
Ur Lars Pensars samlingar. (Inf. 2023-05-07.)

Oron för de ökade kostnaderna spred sig i staden. ”Kurre” (K.J. Hagfors) hade frågat kassören (V. Holmström), ”men han var alltför slug och sade, att han inte kommit att räkna över” ... Det var även en besvikelse, att ”de elektriska solarna” som skulle lysa redan den 1 aug. ej gått upp ens den 1 jan., då de skulle lysa över allt Betlehems land,” skriver ”Kurre”. Orsaken var felkalkyler beroende på bristfälliga undersökningar av grunden. Man hade tydligen nöjt sig med mer- eller mindra ytliga bisiktningar av sten- och blocklagren, men ej gjort några undersökningar av berggrunden. ”Huru raskt gick inte dammbyggnaden på en idealisk grund och under ständigt solsken och lågt vattenstånd! Men sedan gällde det att försätta berg, och då kom besvikelsen. Arbetarna rökte cigaretter, så att det stod som ett moln omkring dem, och man tyckte, att de gingo med ånga. Men berget var hårt, och något nytt ljus få vi icke den 1 jan. 1926. Och ingen kan i denna stund säga om och när vi få se det nya ljuset sprida glans över staden,” skriver Kurre i dec. 1925.

Om kostnaderna vågade Kurre ej sia, men varken 1 eller 1 ½ miljon skulle räcka till. Han antog, att de kanske skulle stiga till det belopp firman Palmberg ville ha, ”ty man bygger inte själv så billigt, som man tror. Vilket alla mycket naturligt kan förklara — efteråt.”.

Kurre föreslog att man skulle vänta till 1 jan. 1927 och gissade, att det skulle kosta 2 ½ milj. mk.

I aug. kunde ortstidningen meddela, att inrikesministeriet stadfäst stadsfullmäktiges beslut att upplåna 1.400.000 mk för kraftcentralen. 8)

Redan i nov. 1925 då arbetena pågått c:a ½ år hade det sålunda visat sig, att det uppgjorda kostnadsförslaget skulle komma att överskridas. Byggnadsarbetena hade störts av ogynnsam väderlek, varför någon säker tidpunkt för verkets trädande i funktion ej kunde fastställas. Man hoppades dock att få det färdigt till början av juli 1926. El.verkets budget skildes därför från kraftverkets. Det var dock redan nu tydligt, att kostnaderna för kraftverket skulle bliva betydligt större än vad som beräknats.

[Varför dessa herrar billlar en isränna så långt från kraftverket har jag svårt att förstå. Förstoring.
Marie-Louise Juthbacka tillhandahöll.
(Inf. 2013-12-04.)]

Processerna om kvarnen upphörde ej. I dec. 1926 riktade ägarna till Nygårds skattehemman nr 12 i kyrkobyn en skrivelse till drätselkammaren, vari de med hänvisning till att den staden tillhöriga s.k. Bergkvarnen låg på Nygårds hemmans mark och sagda hemman ej erhöll någon arrende eller fri malning för kvarnplatsen, anhöll om ett årligt arrende om 450 kW el.ström, räknat från den 1 jan. 1927. Svar begärdes före den 20 dec. Stadsfullmäktige avslog ansökan med hänvisning till att såväl kvarnen som platsen i tiden blivit tillförsäkrad staden av dåvarande svenska regeringen och till att något arrende ej tidigare blivit erlagt eller något kontrakt förefanns. 9) I jan. 1927 uttog ägarna, affärsmannen Carl Castrén, fabrikör Walter Eng och bonden Gustaf Grahn, som följd härav stämning till vintertinget på staden med yrkande, att staden måtte förständigas att bortflytta Bergkvarnen, d.v.s. stadskvarnen från dess nuvarande plats, såsom tillhörande Nygårds hemman. Kvarnstället antogs som bekant vara beläget inom landskommunens område, men hade i c:a 300 år tillhört staden. Någon hyra eller annat vederlag för platsen hade staden ej erlagt. Alla tidigare rättegångar härom hade utfallit till stadens fördel. Den nya processen motsågs med ett visst intresse, emedan den skulle ge staden anledning att omsider yrka på storskiftesreglering, genom vilken stadens rätt till kvarnplatsen till yttermera visso skulle oåterkalleligen befästas. 10)

I febr. beslöt man försälja den gamla turbinen i kvarnen och införskaffa ett nytt tredje stenpar. 11)

Häradsrätten fann det ej vara styrkt, att kvarnen skulle befinna sig på Nygårds skattehemmans mark utan fann det vara ådagalagt att kvarnen tvärtom låg utanför hemmanets råmarker. Talan förkastades därför och sakägarna ålades att själva vidkännas sina kostnader för rättegången.

Målet gick nu vidare till Wasa hovrätt, vars utslag föll den 14 sept. 1928.

Nykarleby kraftverk.
Vykort.

Hovrätten förenade sig om häradsrättens utslag, men ålade Eng och Grahn att gottgöra Nykarleby stad med dess kostnader i målet med 25.000 mk.

Stadsfullmäktige gav borgmästare Stenfors i uppdrag att fullfölja målet i Högsta domstolen. 12)

[Kraftverket håller på att färdigställas. Förstoring.

Folkhögskolans bastu på stranden. Förstoring.
Anders Fors tillhandahöll.
(Inf. 2013-10-06.)]

I samband med lantmäteriing. Bergers undersökningar upptog borgmästare Stenfors även frågan om återbrytande av Högsta förvaltningsdomstolens i tiden avgivna utslag, enligt vilket staden blivit ålagd att betala kommunalskatt för kvarndriften till Nykarleby landskommun. Av Bergers undersökning och andra omständigheter hade ju framgått, att det område, på vilket stadskvarnen var uppförd, ej underlydde landskommunens utan fastmer Nykarleby stads administration. Om detta tidigare hade kunnat påvisas, skulle staden med stor säkerhet ha befriats från erläggande av skatten till landskommunen för kvarnens eller det dåtida el.verkets inkomster. Härigenom skulle även för framtiden stadens uteslutande rätt till området i alla avseenden fastslås. Stadsfullmäktige godkände förslaget och befullmäktigade Stenfors att ansöka om upphävande av ifrågavarande utslag. 13)

Skulderna ökar

Kraftverksbyggandet visade sig snart överskrida alla ekonomiska kalkyler.

Stadens alla tillgångar hade barskrapats och andra lånemöjligheter måste nu utnyttjas.

Stadsfullmäktige beslöt att upptaga ytterligare ett lån på 800.000 mk för kraftverkets byggande.

Byggnadsstyrelsen fick med 11 röster mot 1 rätt att draga egna högspänningsledningar till Soklot, Karby och Sundby byar. Det av Spolander uppgjorda förslaget till kontrakt godkändes och gällde för 5 år framåt. Priset var 4:40 mk för kWh, och skulle minska med 10 pi årligen. Enligt Spolander skulle byggandet av denna högspänningsledning ”underlätta arbetet att få leverera ström till Jakobstad.”

Kontrakt om byggandet av ledningen över jordägarnas marker godkändes den 17 mars s.å. Vid dragningen av linjen till Soklot skulle man försöka undvika att draga linjen över Kuddnäs marker. 14)

Den 20 mars beviljade Öms. livförsäkringsbolaget Suomi staden ett amorteringslån om 500.000 mk för kraftverksbygget. Lånet godkändes av fullmäktige den 12 april. Det skulle vara ouppsägbart i 10 år och annuiteten utgöra 8 %, därav 7 ½ % ränta och resten amortering. 15)

Emellertid förslog ej ens dessa lån, och i april 1926 beslöt fullmäktige att hemställan skulle göras hos statsrådet om upptagandet av ett lån om högst 1.000.000 mk på längre återbetalningstid än 2 år.

[En bild från 1926 då man arbetade med de första elledningarna i Socklot. Det nya kraftverket i Nykarleby började leverera ström i september samma år. Generatorerna genererade så pass mycket att det också räckte till Socklot, Karby och Sundby.
     Men så värst mycket ström gick det inte åt de första åren. När kraftveket bokförde läget i Socklot 1943 noterades 8 strykjärn, 2 dammsugare, 58 radioapparater, 567 lampor för inre belysning och 19 lantbruksmotorer.

Leif Sjöholm tillhandahöll och berättade. Förstoring.
(Inf. 2008-04-03.)