Ode till gamla kvarnen.
[ode = hyllningsdikt]
Nyårsdagen stod jag nere vid älvstranden och beundrade ett vilsegånget andpar, som tumlade om ute på det silande vattnet nedanför forsen vid stadskvarnen. Samtidigt fångades mitt intresse av talgoxar och domherrar, som kappades om betet i den upphängda buren på huset invid. Vingarna glänste sidengrått, Nyårsdagen syntes mig underlig, men god.
[Kyrkan, klockstapeln, stadskvarnen, Brunnsholmarna
och vattentornet.
Slående likhet med Ville de Ny Carleby.
Foto: Lars Pensar 1973.]
Och vad den gamla mjölkvarnen i stilrena linjer fascinerade mer än vanligt. Den hade ett budskap, aktuellt i vår stad.
– Här har jag stått i över 200 år och malt lekamlig spis åt bygdens folk, och nu står jag tom och övergiven. Och det är mer än trist.
Gör mig till ett kulturellt tempel, ett samlingshus för alla hemlösa föreningar i stan och jag finge en uppgift, värdig min månghundraåriga tradition att betjäna bygdens söner och döttrar. Ty som beklagligt är, saknar stan numera en samlingslokal, sedan rättvisa överheten i sin outrannsakliga vishet antvardat Karleborg åt en korporation, som icke lystrar till tonerna i hembygdens melodiska symfoni.
Närapå varje by ute i bygderna har sitt samlingshus, bygdegård eller byahem, men vår stad är utan. Och detta är en kännbar brist, som med det snaraste bör avhjälpas. Nästan lika genant, som då vi saknar järnväg …
Nykarleby stad behöver en svensk gård, en härd för alla de kulturella sammanslutningarna att luta sitt huvud till. Så långt den gamla kvarnen.
Ett ypperligt uppslag att anammas. Trots att vi lever under ”knapphetens kalla stjärna” bör förslaget tas ad notam. Och just nu, då stan synes vara inne i ett uppsvingande skede. En sammanslutning av större omfattning, som förmår ge en bärkraftig ekonomisk ryggrad åt företaget, fri från politisk anstrykning, bör vara dagens lösen.
Som medlemmar i andelslaget Svenska gården kunde man väl påräkna Idrottsklubben, Marthaföreningen, Nykterhetsföreningen, Köpmannaföreningen, Rotaryklubben, Socialdemokratiska föreningen, Svenska Folkpartiet, Svenska gillet, SS Ägir, Trädgårdsföreningen, Tisdagsklubben, Ungdomsföreningen, som allas vår vän Josef blåste nytt liv i, när den finge en trivsam lokal, och staden som med kvarnen som andel skulle ingå som medlem samt övriga sammanslutningar med flere eller färre andelar efter intresse, råd och lägenhet.
Nu skall vi kavla upp armarna och inte försitta fataljerna, då tillfälle utbjudes. Den månghundraåriga stenkvarnen med sitt förtjusande läge vid övre forsen i nära anslutning till traditionsrika Brunnsholmarna, vilka med sitt brunnshus på östra älvstranden skådat våra farföräldrar sirligt tråda menuetten under Gustaf III:s lysande tidevarv.
[Brunnsholmarna, Storbron, gråstenskvarnen och Engs. Förstoring.
”J. Grönroos Fotografiatelier Wasa 1902” står i nedre högra hörnet. Fotografiet har använts till ett vykort.
Leif Sjöholm tillhandahöll.]
Byggmästare K. J. Ahlskog är mannen, som med sitt skapande ritstift kunde framtrolla en trevliga Valhalla-sal i fornnordisk stil i övre våningens ca 9 x 12 m, och trivsamma klubb- och serveringsrum, kök m.m, innanför de metertjocka gråstensmurarna på nedre botten i stil med Gyldene Freden, Bellmanskällaren i Stockholm. I den i ålderdomlig stil restaurerade lokalen finge publikens stämning den utlösning, som är naturlig vid offentliga föreningars kulturella konstutövningar.
Vem är den driftige herre eller dam, som tar initiativet till Andelslaget Svenska gården och sammankallar ett allmänt möte av intresse, vilka dryftar förslaget i hela dess vidd och för det i rätt hamn?
Fram för Svenska gården!
Och den gamla kvarnen mal:
Lycka- tack för att de gjorde hösten
Skön och allvarshög och lyckosam!
| 