VIII. FARLEDER OCH FISKEPLATSER

Kronolotsning införes

Utmärkningen av farlederna och lotsningen skedde ännu i början av 1800-talet genom städernas försorg. Först på 1840-talet begynte inrättandet av lotsdistrikt med kronolotsar i Österbotten. Förberedelserna började redan på 1830-talet.

Inspektören för lots- och båkinrättningen, gen.major Abraham Arvid Finckenberg företog 1837 en resa längs kusten av Bottniska viken i avsikt att utse ställen för fyrbåkars uppförande och inrättande av lotsstationer. 6) Resultatet blev Norrskärs fyr 1848, den första vid den österbottniska kusten, och småningom Snipans fyrfartyg 1866 och Valsörarnas fyr 1886. — Någon följd av denna resa omnämnes inte i stadens bevarade handlingar, men tydligen fick man i uppdrag att förse även fiskeläget Stubben, som låg tre mil från staden och tillhörde Munsala socken, med en särskild lots. Här fanns redan på 1700-talet en kase och flera fiskarstugor. Den första lotsen på Stubben blev Carl Schiötén (Schytén), som antogs till befattningen 1837 och tjänade som lots här till sin död 1842. Vid denna tid bodde stadens lots ej på Stubben, utan seglade ut varje gång ett fartyg begärde lots t.ex. till Oravais lastageplats.

[Walsörarne. Fyren, Fiskarbadstu, Lifräddningsbåten och Kummelskärsbåk.
Vykort: J. Grönroos, Vasa, Imp. 1904. Förstoring.
Man vill ju inte komma tomhänt från den årliga vykortsmässan, så i brist på Nykarleby-kort köpte jag detta avsänt till ”Fröken Elsa Blomkvist, Sofieholm, Stygusund, Sverji”. Stugsund ligger i Söderhamns kommun.
(Inf. 2019-11-13.)]

Den 31 juli 1848 beslöt magistraten låta anställa syn på Soklothällan, som då var platsen för två av stadens lotsar, samt på Stubben. Orsaken var det nämnda, sedan 1847 genom adjutanten vid lotsverket, kapten Boris Nordmann pågående inrättandet av lotsdistrikt för kronolotsningens införande i Österbotten. De staden tillhöriga lotsbyggnaderna på Hällan och känningsbåken på Stubben för inloppet till Oravais lastageplats, bekostad av ägaren till Kimo järnbruk, L. M. Björkenheim (Björkman), skulle inlösas till kronan. Dessutom skulle kostnadsförslag uppgöras för uppförande av en lotsstuga på Stubben. 7) Den kom dock ej till stånd före 1858, men är upptagen i Lotsöverstyrelsens beskrivning 1865 som en envåningsbyggnad med signalstång. Lotsarnas antal var redan före Krimkriget 1 äldre lots och 1 lotslärling och 18651 lots och 2 lärlingar. 8) De lotsade till Nykarleby och Kantlax hamnar, Monäs sund och Oravais bruk.

Under Krimkriget skall lotsarna till en början ha uppehållit sig på Storön och senare Luiskalholmen eller Bergkubban invid Björkskär. 9)

Känningsbåken på Stubben synes ha varit förfallen vid krigets början. Den återuppfördes med bidrag från kronan 1858. Den beskrives 1865 som en stympad, sexkantig pyramid av resvirke, brädfordrad med lågt, spetsigt tak, över vilket ett 12 fot högt kors var uppsatt. Färgen var röd och höjden över grundet 57 fot.

Handlanden C. G. Ekholm hade 1856 åtagit sig att uppföra ett känningsmärke för 75 Rbl sr enligt ritning och materialförslag från guvernören. Det var färdigt 1857. 10)

Vid denna tid gick som vi sett stora farleden från havet liksom nu öster om Soklothällans båk och Torsön och därefter till Alörns östra strand, dit skeppsvarvet och uthamnen flyttades på 1840-talet, samt vidare till Djupstens ankarställe. Härifrån fortsatte den gamla båtfarleden öster om Djupsten till Åminne, där gamla hamnen och tull- och packhuset, handelsmännens magasin och bodar samt upplagsplatsen för tjära m.m. låg.

I april 1849 meddelade guvernör B. Federley, att lots- och båkinrättningen enligt Kejs. beslut skulle övertas av kronan. Upprensningen av de allmänna farlederna skulle från nämnda år verkställas genom lotsverkets försorg. Guvernören tillsände nu magistraten skriftlig uppgift om grund och prickar i farvattnen vid staden. Magistraten gav den 23 april order åt kronolotsarna Anders Jakobsson och C. E. Broman att vid första öppet vatten utsätta och därefter underhålla nödiga prickar i stadens farvatten, enligt en av koff.kapten Chr. Wennerholm efter lotsen Jakobssons uppgifter upprättad ”Förteckning å grund prickarne med mera vid farleden från Socklot häll-båk till Djupsten ankarställe vid NyCarleby stad.”

Tyvärr återges läget för de 4 första, de 8:de, 10:de och 11:te prickarna ej i magistratens protokoll, därför att de låg på landskommunens eller Munsalas vatten. De övriga var:

Djupstensskatan var sedan gammalt remmad av staden, medan Sikgrundet väster om den dåvarande Djupstensskatan skulle utremmas av Kyrkobyborna. Soklotborna skulle sätta ut 4 remmare runt Soklothällan och vid Sandgrund öster om Torsö. De och Kyrkobyborna slarvade ofta med detta, vilket var ett ständigt bekymmer för stadens myndigheter. Redan i slutet av 1600-talet synes en båk ha funnits vid ”Torsöö inloppet”, d.v.s. på Soklothällan. Den hotade 1725 att i grund förfalla, varför borgerskapet uppmanades bege sig ut för att reparera den. 11)

Några av de mera kända grunden må här omnämnas.

Schjomansgrundet hade sitt namn efter koff.kapten Johan Schjoman (f. i Nkby 14.6. 1779, d. där 28.2. 1850). Schjoman törnade på grundet med sitt fartyg och höll på att gå förlorad där, men fick assistens i rätt tid. Schjoman, som fått burskap som skeppare den 6 juni 1814, ägde skonerten Mesach om 46 läster och det var med den han grundstötte. [Kallas även Sjumans- Schaumansgrundet.]

Schjoman hade köpt skonerten den 5 sept. 1839 av bonden Gustaf Kankkonen i Gamlakarleby. Den var byggd av furu på kravell i Kronoby socken. Efter att ha upptett köpebrev, bilbrev och mätebrev för magistraten samt edfäst sin äganderätt, inmönstrade Schjoman besättning på Mesach den 9 sept. s.å. för utrikes sjöresa. Troligen inträffade grundstötningen på utresan, ty den 18 nov. tillkännagav Schjoman inför magistraten, att han ”för bodmeri skuld” överlåtit skonerten till den tidigare ägaren, Gustaf Kankkonen. 12)

Det var således endast en kort tid Schjoman var redare, men grundstötningen väckte ett sådant uppseende, att grundet ända sedan dess bär skepparens namn.

Efter olyckan arbetade Schjoman såsom tidigare nämnts som verkgesäll i repslageriet efter sin broder. Han uppsade sitt burskap som skeppare den 6 juni 1843.

Senare seglade kapten Carl Adrian Synnerberg (f. i Nkby lkm 24.7. 1802, d. i Nkby 9.4. 1876) på grundet med sin segelslup, troligen på 1840-talet. Han hade sin fru Anna Maria Rechardt och sin lille son Carl (f. i Nkby 1837, d. i Lovisa 1915) med, och det höll på att gå illa för dem, men de räddades. 13)

42. Sjökapten O. A. Synnerberg. Foto 1850-talet.

Ännu en grundstötning förtjänar att omnämnas.

Wänskapsremmaren kallades tidigare en W-prick O om Hällgrund. Den fick sitt namn på följande sätt.

Barkskeppet Wänskapen, kapten Jacob Eklund, Gamlakarleby, tillhörigt handl. Joh. Gustaf Lithén därstädes och rådman C. J. Berger i Nykarleby intog den 7 sept. 1846 last i Nykarleby stads hamn, och avseglade den 25 sept. kl. 10 f.m. under lotsen Johan Solfvins kommando med vind från SSV i klar luft och med alla segel tillsatta. Farten var 4 knop. Efter en timme törnade fartyget på ett tidigare okänt och outprickat grund nära Häll båk på dess norra sida. Först kl. 18 s.d. kom man loss, varpå man seglade tillbaka till Torsöfjärden och ankrade. Följande morgon seglade fartyget vidare inåt fjärden, men nödgades på nytt ankra för motvind. Först den 27 sept. om morgonen kunde man segla in på Alörsfjärden, dit fartyget anlände kl. 9 på morgonen.

Tullkammarens föreståndare, tullförvaltaren Jakob Fredrik Lannér, och stadsfiskal J. H. Forssén konstaterade vid sjöförklaringen, att fartyget återvänt på grund av att det vid grundstötningen tagit synbar skada. Lösa stycken av kliklåsen, löskölen och förhydningen hade flutit upp. Skepparen ansåg sig ej kunna fortsätta resan, innan lasten lossats upp, fartyget undersökts och skadorna avhjälpts, och fick bevis härpå genom utdrag ur magistratsprotokollet. 14)

Den 12 okt. utfärdades nytt certifikat för skeppet, som därefter avseglade. — Grundet utmärktes senare med den nämnda W-pricken. Sedan ytterligare ett fartyg haft bottenkänning ytterom remmaren, flyttades den längre söderut till sin nuvarande plats.

Mellan Brändö lotsplats inom Vasa lotsfördelning och Stubbens lotsplats fanns ännu 1858 inga kronolotsleder, emedan farvattnen endast hade 8 fots djup och enligt seglationsordningen av den 28 maj 1839 ej fick begagnas av fartyg, som gick till utrikes ort eller inkom därifrån. Sedan Österbottniska ångfartygsbolaget anhållit om att farleder skulle upptagas mellan de nämnda lotsplatserna, undersöktes farvattnen sommaren 1859 av lotsverkets personal i och för uppremning.

I ett till bolaget 1860 inlämnat förslag till utprickande av farleden långsmed Finlands västra kust, framhöll sjökapten C. O. Olson, Nykarleby, att farleden norrifrån via Stubbens båk genom noggrann undersökning, behöriga känningsmärken och prickar samt lotsstationer kunde bli en farled, som kunde rekommenderas till vinnande i tid 5 à 6 timmar och besparande av bränsle. Till betryggande av seglationen norrut borde f.ö. alla farliga grund, som låg långt ute i sjön vara försedda med ej allenast en usel remmare, utan flera medelst flaggor och tofsar eller kvastar betecknade. Ty en remmare kunde ofta av storm och svår sjögång bortryckas, varpå grundet i månader kunde vara utan något tecken, men var prickarna flera, kunde knappast alla försvinna på en gång.

Grundet Hälsingkallan utanför Mickelsöarna borde sålunda betecknas med flera märken och icke allenast med en stång. Olson nämner flera farliga sjögrund, som borde utmärkas bättre ”för att kustfart å vestra Finlands nästan öde kust säkrare måtte kunna fortsättas än nu, då man på många ställen ej är säker, om det finnes 3 eller 30 famnar vatten. 15)

43. Sjökapten Carl Oskar Olson. Foto 1870-talet.