Krönika.

——

Den 17 maj.

Det är söndag i dag och ljuvlig vårtid med 17 graders värme i skuggan.

Solen står högt på himlen och bestrålar vår stad, så att alla naturens dolda krafter vakna till nytt liv. Åbranterna äro redan gröna och spegla sig i älvens brusande vatten. De första blommorna le mot solljuset, häggarna ha löv och rönnarna spricka som bäst ut, medan våra unga björkar redan bära drömfagra slöjor av grönt flor. Bofinken sjunger med full hals från morgon till kväll, och rödstjärten sitter på toppen av en flaggstång och sjunger ut, också han, sin långa längtan, under det att han väntar makan, vilken kommer senare, fördröjd kanske av toalettbekymmer eller annat, såsom kvinnornas sed är.

[Skir grönska i esplanaden. Förstoring.
Foto: Lars Pensar den 6 maj 2016.]

Starens bästa tid är redan förbi. Han slår inte längre så ivrigt med vingarna, ty familjebekymmer vänta honom efter några dagar. Då upphör koketteriet, då sjunker hänförelsen, då tystnar sången utanför holken, i vilken öppna sig små munnar, som vilja ha mat. Och den äktenskapliga vardagen börjar.

Då dessa rader ingå i tidningen, har svalan kanske kommit, ty hennes tid är i Nykarleby den 18 maj,* och omkring den 25 maj kommer tornsvalan. Så ha vi dem alla här, utom trädgårdssångaren, som infinner sig först i juni.

*) Svalan kom den 19 maj.

*              *
*

Men det är inte blott naturen, som vaknar. Även den åldrande människan måste gnugga sina sömntunga ögon inför vårens nya liv. Bilarna ha nu definitivt erövrat Österbotten, och Nykarleby är inte längre den tysta staden, där livet stannat i sitt lopp. Bönderna i bygderna ha bilar, stadens åkare ha bilar, och bilen ger sin prägel åt livsbilden för dagen. Vi ha regelbunden biltrafik på Kovjoki, regelbunden biltrafik på Jakobstad, regelbunden biltrafik på Wasa. Och till anständiga pris, tack vare bilkungen Ford. Alla förnämliga byar ha sin bil, och de prunka i praktfulla färger: Pensala i rött och gult, Munsala i rött, naturligtvis, Jeppo i grönt. Och Forsby och Soklot . . . Ja, vem känner dem numera alla! Om våra fäder kunde uppstå ur sina gravar . . .

*              *
*

De skulle inte känna igen sig.

Kanske skulle de emellertid gråta en tår, om de finge se den nedhuggna delen av Esplanaden vid norra tullen.

Visst behöver Esplanaden förnyas, och visst behöva människorna litet solsken i sina rum, och det är kanske nödvändigt att utföra arbetet på så sätt, som nu skett. Men om jag skulle fått råda, så hade jag huggit bort blott vartannat träd tills vidare och låtit de övriga stå i 15—20 år ännu, då de flesta äro alldeles friska. I stället skulle jag putsat bort de gamla häckarna av rosentog [?] i parken, ty de äro risiga och fula. Och om de komme bort, skulle parken se mycket större ut, då man ser igenom den från Esplanaden och Norrbro [vägen genom Topeliusparken].

*              *
*

Och så är det även något annat märkligt, som dagens krönika har att förtälja.

Här skall på allvar byggas en kraftstation i Nybroforsen mellan rådman Lybecks f. d. gård och seminariet. Arbetet har påbegynts under den nyss förgångna veckan och utföres efter räkning under ledning av byggmästar Kamis och under överuppsikt av ingenjör Sandsund. Tills vidare har man blott sökt efter den berggrund, på vilken man skall bygga. Vilken grund man kanske bort ha reda på, då kostnadsförslaget uppgjordes, ty arbetet blir visst betydligt dyrare, om det är 10 meter till berget, än om det vore blott 2 meter till det fasta underlaget. Men man vet ju, att berg finnes därunder, och riktigt djupt kan det icke ligga, hoppas jag som skattebetalande medlem i denna av naturen välsignade stad.

En ny tid bryter in över Nykarleby, och redan i höst skall det gnistra runtomkring oss av elektriskt ljus.

Om inte beräkningarna klicka i någon punkt, såsom då vi byggde järnvägen, från vilken ledsamhet den milde må bevara oss; ty livet är så kort; och jag ville se det nya ljusets strålande glans.

*              *
*

Livet är så kort, och tiden far sin kos även utan automobiler, och vi försvinna som rök. Vi, som blomstra i dag, gömmas i morgon och glömmas i övermorgon.

Tror någon, att ett enda namn av 1925 års människor i Nykarleby lever i minnet efter 100 år eller efter 50 år?

Jag tror det icke.

Jag har i dessa dagar ånyo genomläst Z. Topelius dagböcker med anteckningar från 1839. De ge genom sina talrika detaljer en åskådlig bild av dåtidens Nykarleby, huru man arbetade, huru man roade sig, huru man flirtade och älskade och i synnerhet huru man drack och huru man kom hem från kalas kl. 8—10 på morgonen.

Det är blott 86 år sedan dess, men huru hämmande för oss är icke den tidens folk!

Den 13 januari, en söndag, då Fonselius predikar, firar J. A. Lybeck rådmanskalas och inviger på samma gång sin nya präktiga våning, naturligtvis icke Lybecks nu så kända gård, ty staden brann till grunden 1858. Det är en stor fest, och Topelius antecknar noggrant den dansande ungdomen vid tillfället, damerna först:

Augusta Åberg.
Emilie Lindqvist.
Sophie Topelius.
Tilda Lindqvist.
Josephine Calamnius.
Marie Hammarin.
Caroline Backman.
Mina Ottelin.
Marie Berger.
Marie Vennerholm.
Sophie Olsson.
Sophie och Gustava Stenroth.
Louise Kerrman.
Charlotte Backman.
Christine Bäck.
Ulla Bäck.

Alla dessa i sin ungdoms fägring, men bland de dansanta nämnas även fruarna Johanna Frosterus och Synnerberg, fruarna Turdin, Hammarin, Lithén och Benzelstjerna.

Kavaljererna äro följande:

Juchum Kurtén.
Sixtus Donner.
J. Häggström.
Johannes Lybeck.
Carl Josef Collander.
Johan Henrik Logren.
Henrik Backman.
Albert Dyhr.
Zacharias Topelius.
Abr. Neuman.
W. Gronow.
Lagermarck.
C. W. Wilander.
J. Sandström.
C. E. Ekholm.
Svante Svan.
J. Bergenvall.
Alexander Aspegren.
Kellman.

Bland de gifta männen nämnas som dansörer Benzelstjerna, Hammarin, Turdin och Lithén. Vem var Åberg, vem Donner, vem Logren, vem Lagermarck, vem Ekholm? Och de andra?

Jag, som i över 30 år bott i Nykarleby, har med egna ögon sett blott Topelius och hans syster, Albert Dyhr och rådman Lybeck. Men om de övriga vet jag intet.

Den 23-årige Topelius nämner visserligen, hurudan tur damerna hade, huru damerna och herrarna dansade, huru tappert herrarna drucko m. m., men han anser sig inte behöva nämna, vad de voro.

Snabba äro livets stunder. De som för 86 år voro unga i Nykarleby äro gömda och glömda, vilket synes mig som en stor lycka. Jag tycker, att det är synd med Topelius, som blev en historisk personlighet, ty nu synas hans liv så noggrant i sömmarna, att inte ens den minsta hjärtklappning hos honom på en gästgivargård får passera obemärkt.

*              *
*

Huru den ljuva glömskan följer oss i spåren, märker man även vid en vandring på Nykarleby bagravningsplats. Gravarna vårdas en tid, men inom kort betäckas de av ogräs och snår.

Detta är mänskligt och bör kanske inte beklagas, ty de döda äro stoft. Men för den, som snart skall gå ned i det tysta, känns det dock beklämmande, att graven efter 10—20 år kan vara en rishög. — Jag tycker mig ha hört, att staden i tiden mottagit en donation av en Bogdanoff, bl. a. för att hans [hennes] grav skulle vårdas. Jag vet icke, om staden har några förpliktelser i detta avseende, men den lyfter dock räntorna av donationen. Bogdanoffs grav är emellertid så ovårdad, som en grav kan vara. Inhägnaden har blivit ett förvaringsrum för kvastar, räfsor och bleckhinkar, och själva vården stjälper snart.

Man frågar sig, om inte även här kunde bildas en förening eller en fond för gravarnas vård. I spetsen borde stå kyrkoherden, och kyrkokassören borde förvalta fonden. Medlemsavgiften kunde fastställas till 200—500 mk, och för räntemedlen skulle anställas en person, som skulle rensa och kratta. Gravarna behövde för ingen del smyckas med blommor, sedan de dödas närmaste gått bort.

Det hela bleve en rätt enkel historia, och ville jag föreslå, att stadens kyrkoherde t. ex. i höst skulle sammankalla ett möte för frågans behandling.

I Gamlakarleby torde denna angelägenhet ordnats på ett praktiskt sätt och likaså, i Helsingfors.

[Apotekare och stadsdirektör Oskar Wilkmans och hans son Börjes gravar är inte glömda. Börje har skrivit den mycket läsvärda Jag minns min sköna stad. Förstoring.
Foto: Lars Pensar den 1 november 2017.]

*              *
*

Men jag har förirrat mig på områden, som inte tillhöra en krönikör, och jag återvänder till det levande livet, ty jag ser fotbollarna flyga på seminariets sportplan, jag ser små pojkar gå barfota på den varma jorden, medan fyra bilar från Jakobstad vänta utanför Brostugan, som blivit ett mål för våra grannars utfärder, sedan man upphört att räkna med avstånden.

Efter 10 år kommer man kanske i flygmaskin till Nykarleby. Den som lever får se . . . [Drygt ett år senare kom den första flygmaskinen.]