III. ÖVERSIKT AV STADENS EKONOMI FRÅN 1860- TILL 1890-TALET

Stadens finanser

Stadens ekonomi var tiden 1860—80 synnerligen tryckt. Den ena kassakrisen efter den andra inträffade. Stadens inkomster var fortfarande desamma som vid århundradets början, men utgifterna hade ökat. En inkomst av nytt slag erbjöd nedsläpningen av plankor och bräder från Keppo såg längs älven under vintern. Från 1860-talets början skeppade Jakobstadsköpmannen och storredaren Otto A. Malm, som var delägare i och från 1876 ensam ägare till sågen, ut allt sitt virke över Nykarleby. Då föret var gott kunde ett par hundra hästforor forsla virket längs isen. Sedan 1861 fungerade handl. Elias Roos i Nykarleby som ombud. Han tog emot virket, betalade forlönerna, övervakade riktningen av plankorna och kontrollerade inlastningen. År 1868 utskeppades av Malm 479 och 1869 603 standard plankor. I dec. 1871 släpades dagligen 150—200 lass sågat virke längs isen till Nykarleby. Mot slutet av 1870-talet försämrades emellertid trävarukonjunkturen och då Malm kom i konflikt med myndigheterna i Nykarleby angående beskattningen, upphörde utskeppningarna från Sandören i Soklot, d.v.s. i Torsöfjärden 1897. I stället började man lasta vid Roparsudden vid Monäsfjärden i Munsala. Då Jakobstadsbanan byggts 1886, lät Malm köra en del av virket till Jeppo station f.v.b. med järnvägen till Alholmen i Jakobstad. Från 1888 sändes allt virke från Keppo denna väg och rörelsen i Nykarleby nedlades. Elias Roos fick lämna sitt uppdrag efter 26 års tjänst.

Någon större förändring inträffade, bortsett från dyrtiden, i och för sig ej i stadens finanser före seminariets anläggning 1873. Den 1862 inträffade missväxten och de därpå följande nödåren satte dock snabbt kraftiga spår i stadens ekonomi. De utestående fordringarna ökade. Regeringens anbud om penningförskott för import av spannmål och mjöl avvisades (se d. a. del II s. 670 ff). Man ville ej öka sin skuldsättning till kronan, då man visste att allmogen ej kunde betala spannmålen. För år 1863 visade stadskassan en behållning om kontant 1.334:50 rbl plus en fordran hos brandkassan om 73:38 ½ rbl eller tillsammans 1.407:46 ½ rbl s:r. Överskottet övergick dock snart till ett underskott på grund av den tilltagande nöden ute i landet och därav följande penningbrist.

Jämlikt Kejs. kungörelsen av den 2 mars 1865 skulle en bevillningskommitté bildas i varje stad för bevillningstaxeringen. Till följd av guvernörens skrivelse härom av den 26 juni 1865, som avkunnats den 16 och 23 juli i stadens kyrka, kallade magistraten stadens bevillningsskyldiga invånare till val av 5 ledamöter och 3 suppleanter i den för staden bestämda bevillningskommittén. Valda blev borgmästare Höckert, rådman C. W. Sundström, handl. G. M. Hedström, skepparen C. P. Löfberg och skomakarmästaren Anders Johan Thulin samt till suppleanter handl. Erik Rechardt och P. Aug. Lybeck samt färgarmästaren Carl Theodor Wahlberg. För 1866 valdes den 25 juni s.å. följande ledamöter i kommittén: t.f. stadsläkaren, dr Kr. Fr. Forsius, rådman C. Grundfeldt, handl. C. M. Hedström och Alfr. Häggblom och färgmästaren Magnus Wahlberg samt som suppleanter rådman M. Sandström, sjökapten Anders Granholm och färgmästaren Carl Theodor Wahlberg.

Följande år valdes tullförvaltaren Oskar Lindbohm till ordf., rådman Alb. Dyhr, handl. G. M. Hedström, skepparen P. A. Synnerberg och färgmästaren Magnus Wahlberg till ledamöter samt handl. Ernst Aug. Waselius, Alfr. Häggblom och skomakaren Georg Adolf Granqvist till suppleanter.

Stadens finanser var särskilt under perioden 1864—1876 ansträngda. Utgifterna i stadens allmänna kassa översteg regelbundet inkomsterna, utom åren 1865—1866, då trots vikande konjunkturer vad både tjär- och virkespriser beträffar, stadens inkomster översteg utgifterna. De stående inkomsterna rörde sig mellan 6.500 och 11.000 mk och de stående utgifterna mellan 7.000 och 9.000 mk. De tillfälliga inkomsterna varierade, men var i allmänhet små, mellan 1.000 (1870) och 19.000 mk (1876). De tillfälliga utbetalningarna var ofta av samma storleksordning som de ordinarie. Uttaxeringarna var höga och översteg ibland (1875) de stående inkomsterna. Ett ofta återkommande påpekande i magistratsberättelserna var att utvägar saknades till ökande av stadens direkta inkomster. Orsaken till denna stagnation var såsom tidigare nämnts den efter 1860-talet åter vikande handeln och sjöfarten och framför allt efterverkningarna av de många hårda åren 1862—1868. Konkurser hörde till vanligheten efter hungeråren. En huvudorsak var som vi sett utkrediteringen till bönderna av lån för spannmålsuppköp. I många fall orkade dessa varken med räntor eller återbetalningar. Hemmanen såldes på exekutiv auktion för en ringa penning, som ej tillfredsställde fordringsägarna. Handels- och näringsfrihetslagen av 1868 möjliggjorde upprättandet av handelsbodar på landsbygden till konkurrens och skada för det handelsidkande borgerskapet. Stadsköpmännen började nu själva inrätta handelsfilialer på landsbygden, såsom rådman Carl Nylund i Lappajärvi. Lanthandlarnas butiker blev emellertid allt flera och stadsköpmännens minuthandel avtog till förfång för taxering och skatteuppbörd.

Mot slutet av 1860-talet följde den ena konkursen på den andra (Jfr d.a. II s. 194 f., 209, 212). 6) Seminariets etablering på orten 1873 inverkade i viss mån uppryckande, men betydde i ekonomiskt avseende till en början endast nya utgifter för staden och kunde ej heller senare bryta den ekonomiska stagnationen. Allmänhetens kritik och revisorernas anmärkningar rörande förvaltningen av stadens kassor blev även allt skarpare i samband med den finansiella kris, som uppstod i och med seminariets anläggande i staden. (Jfr kap. om seminariet.) Utan att här ingå på en närmare granskning av revisorernas berättelser kan nämnas, att intrycket av slarv och inkompetens vid bokföringen av de olika kassorna är påfallande. För 1872 saknades sålunda bokföringen rörande Rådhusfonden, som handl. G. M. Hedström helt enkelt slarvat bort. Ständiga lån mellan kassorna, felaktiga överföringar, privatlån, utestående fordringar, som ofta avskrevs, bristfälliga eller obefintliga verifikationer o.s.v. skapade en mer eller mindre hopplös röra i bokföringen före drätselkammarens införande.

År 1874, då stadens kassor reviderades i anledning av utgifterna för seminariebygget, var ställningen ännu sämre än under Forsséns tid. Vid jämförelse mellan de till nämnda år utbalanserade beloppen i samtliga kassor befanns en del därav utgöras av fordringar och skulder de särskilda kassorna emellan. Tillgångarna bestod mest av mer eller mindre osäkra fordringar.

För 1875 beräknades utgifterna till 17.170 mk. Borgerskapet hade emellertid ensamt åtagit sig de avgifter, som under namn av allmänna behovsavgiften utgjorts till staden och som från 1875 var nödvändig för täckande av de löpande stadsutgifterna. Avgiften bestämdes till 3000 mk, varjämte borgerskapet efter skattöre skulle deltaga i kommunens övriga utgifter. Från hamnkassan förelåg ett saldo om 500 mk, varför av taxeringssumman återstod 13.670 mk.

Då man beräknade, att de olika kassorna, särskilt tolagskassan och kvarnkassan under året 1875 skulle avkasta en betydligt högre inkomst, beslöt rådhusstämman, att 8000 mk borde uttaxeras av borgerskapet utom de tidigare nämnda 3000 mk. Taxeringen av prästerskapets avlöning och för kyrkliga ändamål i övrigt hänsköts till kyrkostämman. Efter protester nedsattes borgerskapets taxering till 5000 mk.

Stadens finansiella ställning var sålunda vid denna tid bedrövlig. Utan det utökade seminarielånet, vinstmedlen från det 1875 bildade Nykarleby utskänkningsbolag och bäst av allt statens övertagande av seminariebyggnaderna och stadens lån 1885, hade staden av allt att döma under 1880-talet stått inför en säker bankrutt.

Den 31 mars 1875 antogs enligt Kejs. förordningen av den 8 dec. 1873 om kommunalförvaltningen en ny avlöningsstat för stadens tjänstemän och betjänte, som även godkändes av senaten den 16 maj 1876.

Vid rådhusstämman den 20 dec. 1876 framhöll borgmästare Wilander, att levnadskostnaderna på orten stegrats mer än dubbelt sedan 15 år tillbaka, då reglering av borgmästarlönen sist skedde, medan arbetet bl. a. genom den nya kommunalförvaltningens införande nästan fördubblats. Insamlandet av statistik och allehanda uppgifter hade ökat, medan de med lösen förenade expeditionerna i betydande mån avtagit, varjämte de med sjöfarten förenade sportlerna, som tidigare tillfallit borgmästaren, numera överflyttats på sjömanshuset. Pensionsavgifterna hade vidare förhöjts med 50 %. Borgmästaren, som förut varit befriad från nästan alla utskylder till staden, hade numera ålagts såväl bevillning till kronan som en dryg beskattning till kommunen. Löneförmånerna var således numera otillräckliga och eftersom staden höjt de flesta andra löntagarnas löner, anhöll borgmästaren om skäligt dyrtidstillägg till lönen. Om ansökan beviljades, var han villig att fullgöra den expeditionsskyldighet, för vilken staden annars var skyldig att anställa en notarie.

Ärendet återupptogs den 21 febr. 1877, men flertalet av deltagarna i stämman avlägsnade sig dels före och dels under behandlingen av detsamma, varför avgörandet uppsköts ytterligare. I april 1877 tillerkändes borgmästaren 400 mk per år för notariatgöromålen så länge han kvarstod i tjänsten. Lönetvisterna med borgmästare Wilander fortsatte emellertid.

[Inf. 2008-12-10.]

Rådman grundfeldts avsked
Kränkande beskyllningar mot borgmästaren

Att stämningen ej var den bästa inom magistraten på 1870-talet framgår av Carl Grundfeldts ansökan om avsked från rådmanstjänsten i jan. 1875.

Grundfeldt hade länge uteblivit från magistrats- och rådhusrättssammanträdena. Närvarande var däremot s. g. s. alltid rådman J. A. Lybeck och antingen M. Sandström eller Alb. Dyhr. Den 16 jan. sistnämnda år hade tydligen någon anmärkning fällts i domstolen rörande Grundfeldts frånvaro. Förnärmad över detta inlämnade denne två dagar senare sin avskedsansökan från rådmanstjänsten.

Han framhåller däri, att han redan långt tidigare, sedan domstolen numera var beslutför med ordf. och två ledamöter, varit besluten att begära entledigande från sin sedan 1858 innehavda rådmanstjänst. Han hade dock ej kunnat föreställa sig, att det, utom andra stadsbor, fanns personer inom rådhusrätten, vilka enligt vad som delgivits honom vid rådhussammanträdet den 16 jan., klandrat hans uteblivande från rättens sammanträden. Detta ehuru ingen bättre än de sistnämnda bort känna till de många tidsödande och bekymmersamma uppdrag, som åvälvts honom för staden vid särskilda tillfällen. Dessa uppdrag hade han lika villigt som oegennyttigt sökt uppfylla efter förmåga.

På grund härav och sedan hans bemödanden att under 17 års tid gagna staden och dess samhälle underkänts och ringaktats i stället för att rättvist erkännas, anhöll han nu om avsked från ledamotskapet i rådhusrätten och magistraten.

Grundfeldts avskedsansökan beviljades den 18 jan. utan diskussion. Därefter hade staden endast tre rådmän.

Troligen hade Grundfeldts missnöje sin orsak dels i problemen kring seminariebygget och dels i personliga motsättningar till den stränge formalisten Wilander och den likaledes punktlige och skötsamme svågern J. A. Lybeck, som alltid sekunderades i rätten och magistraten av Alb. Dyhr.

Något senare, den 10 mars, tog Grundfeldt avsked från alla övriga kommunala uppdrag. Denna avskedsansökan är mindre bitter och ger en återblick på hans långa verksamhet i samhällets tjänst.

Grundfeldt framhåller, att han under en tidrymd av 17 år, efter ringa förmåga ”bästmöjligast” sökt verka för stadens och kommunens intressen. Utom det för en affärsman betungande ledamotskapet i rådhusrätt och magistrat hade man åvälvt honom särskilda, lika tidsödande som bekymmersamma och kostsamma uppdrag, varibland representationsskapet för staden under lantdagarna åren 1863—64 och 1867. Den förstnämnda varade något över åtta, den senare omkring sju månader, och kostade honom 1200 resp. över 800 mk egna medel. Vidare hade han, då det gällt att för staden å högsta ort utverka några fördelar, exempelvis statsbidraget för stadens återuppbyggande efter branden och vid andra tillfällen, alltid ”ställts i redet” utan att avseende fästs vid, om skötseln av de egna affärerna kunde tåla så betydande uppoffringar av tid.

Dessa och andra uppdrag hade han emellertid med nöje sökt fullgöra, så länge en ostörd hälsa varit honom beskärd. Men sedan denna blivit nog vacklande, och hans syn under de senaste åren så försämrats, att hans arbetsförmåga numera var hänvisad endast till den ljusare årstiden, nödgades han hädanefter avsäga sig alla sådana uppdrag för stad och kommun, som kunde vara hinderliga för hans egna affärers ordentliga vård, särskilt förtroendeuppdraget att vara ledamot i stadens drätselverk, vartill han, förutom tid, saknade erforderliga insikter, lust och håg.

Ansökan beviljades s. d. av rådhusstämman. I hans ställe invaldes handl. Carl Nylund i drätselkammaren.

Fiendskapen inom magistraten och mellan borgerskapet och den lägre befolkningen i staden berodde av allt att döma på att det gamla ståndssamhället, med borgmästare, rådmän och burskapsägande borgare som dominerande element, förlorade sin betydelse och upplöstes i samband med förvaltningsreformen. De auktoritativa myndigheterna med magistraten i spetsen spelade ej mera samma roll och de demokratiska krafterna i samhället tog alltmera över. Detta kände representanterna för det gamla samhället, såsom J. A. Lybeck och hans krets, som tidigare lett stadens öden, synnerligen hårt. Reaktionen riktade sig i främsta rummet mot borgmästare Wilander som representant för den nya tiden och som jurist. Gång på gång hade han varit tvungen att reservera sig mot rådmännens och borgerskapets beslut såsom direkt lagstridiga. Ej att undra på, att han kändes obekväm för de makthavande, som var vana att styra och ställa nära nog helt som de ville.

Senare blev det företrädarna för den högre bildningen, seminarielektorerna, som fick kläda skott, när de småningom med eller mot sin vilja övertog ledningen efter skeppsredare, handelsmän och sjökaptener. Till missämjan bidrog säkert även den oro, som uppstått i staden på grund av de oerhört stegrade kostnaderna för seminariebygget. Det kan ej ha varit lätt att sitta i ansvarig ställning under den ekonomiska press detta lättvindigt beslutna åtagande försatt staden och dess invånare i. Ett lån på 60.000 mk måste ha tett sig som rena hasarden för alla invånare i denna lilla stad, där de ordinarie inkomsterna knappast steg högre än till 8.000 mk per år, och där man visste, att budgeten för seminariebygget nu var uppe i det dubbla utan att man ännu såg något slut på utgifterna.

Wilander hade av bevarade källor att döma intagit en välvillig hållning till seminarieplanerna, utan att tillhöra de invigda, Lybeck, Grundfeldt, Nylund etc. I samband med revisionen av 1874 års räkenskaper blev han emellertid utsatt för kränkande beskyllningar från den sistnämndes sida. Revisionsberättelsen upptar annars enbart mindre anmärkningar. Men då seminarieräkenskaperna behandlades, beskylldes borgmästare Wilander för att ha upptagit sina kostnader för en tjänsteresa till Vasa i juni 1874 (95:73 mk) för högt, ”så mycket mera som Herr Borgmästaren torde haft egna skäl att företaga denna resa, och på grund därav erbjudit sig att från ränteriet i Wasa uttaga de av staten åt Nykarleby beviljade medel”. På grund härav föreslog revisorerna, att någon del av summan borde återbäras.

Borgmästaren hade vidare insatt en del av de från ränteriet lyftade medlen i föreningsbanken på 5 månader, ehuru det var honom väl bekant, att penningarna dessförinnan borde vara disponibla, och därigenom ådragit staden en förlust af 61 mk 66 p. Revisorerna antog dock att detta misstag skett i bästa välmening för att åt staden bereda den högsta möjliga ränta, varför de hemställde, om denna anmärkning borde föranleda till någon åtgärd.

Borgmästare Wilander tog mycket illa vid sig av dessa beskyllningar. I aug. s.å., då revisionsberättelsen justerades, tog han upp de ”tillvitelser”, som riktats mot honom. Han framhöll, att han rest till Nikolaistad som av staden utsett ombud för att lyfta ifrågavarande medel. Han ville nu till en början upplysa, att han med anledning av denna skymf sett sig föranlåten att till stadskassan leverera de 95 mk 73 p han innehållit för kostnader och besvär vid lyftandet av de 30.000 mk, som beviljats staden. Han förbehöll sig härvid rätt att efter ojävig domares bedömande utbekomma sitt rättmätiga anspråk. Den ”obelefvade insinuation”, att han själv skulle ha erbjudit sig att företa resan, som dessutom skulle ha varit förenad med egna angelägenheter, tillbakavisade han såsom alldeles falsk. Dessutom utandades den ”enskild personlig hämndlystnad af författaren till revisionsberättelsen” (C. Nylund). Några privata affärer hade han ej haft i Nikolaistad. Han hade ej erbjudit sig till uppdraget. Lika ogrannlaga var tillvitelsen, att han av misstag och obetänksamhet deponerat 10.000 av de 30.000 mk han lyftat för stadens räkning. Detta skedde nämligen enligt fullmakt, ”så mycket mer som man den tiden icke kunde förutsätta, att kommittén för seminarie-byggnadernas uppförande på några månader skulle använda trettiotusen mark och man beräknat att med hela summan, oberäknadt de flera tusen mark hvilka ännu funnos qvar af förra lånet, kunna fullända återstoden af byggnadsarbetena, hvilka till senaste tider ännu pågått”.

Det hade därför, slutar Wilander, varit vida värdigare för författaren av revisionsberättelsen och de övriga revisorerna, som dock endast flyktigt torde ha genomläst och undertecknat densamma, ”att med mera hofsamhet och sakkännedom ingripa uti dylika kommunala värf än att sålunda leda sina åtgärder till ärekränkningar, hvilka med rätta vore förtjenta af behörig nepst.

Det var ord och inga visor. Nylund fick sig här en känga för dålig planering och slöseri vid byggandet av seminariet. Borgmästare Wilander var härefter ej populär varken bland rådmännen eller seminariebyggarna i staden.

Att stadens finanser befann sig i dåligt skick framgår bl. a. av att rådhusstämman 1876 avslog direktor F. E. Conradis blygsamma anhållan att få rummen i den nyss uppförda seminariebyggnaden tätade. Motiveringen för avslaget var att medel saknades i stadens kassor och att anhållan gjorts att överlämna seminariebyggnaderna till kronans underhåll.

I sept. 1876 anhöll drätselkammaren, att magistraten skulle anskaffa 2500 mk till likviderande av stadens tjänstemän och betjänte för tredje kvartalet, enär nödiga medel saknades i stadens kassor. Inte ens de fattigas underhåll kunde nu tillgodoses. Den 22 nov. beslöt rådhusstämman därför att ett lån å 5000 mk borde upptagas och återbetalas inom två år eller tidigare.

För att förbättra stadens dåliga finanser beslöt man föreslå förhöjning av ägoskatten. Vid den talrikt besökta rådhusstämman härom framhöll borgmästare Wilander, att stadens utgifter år för år ökats, utan att motsvarande inkomster influtit, varför skattetungan blivit högre. Då enligt donationsurkunderna stadsjorden egentligen var avsedd att uppbära den mesta tungan för städernas administration, och andra städer höjt ägoskatten, sedan den nya kommunalförvaltningen genomförts, föreslog borgmästaren en höjning även i Nykarleby.

Efter livlig diskussion förkastade stämman emellertid borgmästarens propåer. Stadens jord var av dålig, sandig beskaffenhet och icke jämförbar med flera andra orters jordmån. Ägoskatten hade redan tidigare blivit höjd och motsvarade väl den inkomst man kunde påräkna från stadsjorden. Ägoskatten borde därför bibehållas oförändrad. Detta blev stämmans beslut.

Vad stadens skogar beträffar hade dessa varit fridlysta och något hygge för stadsbornas enskilda behov hade icke fått verkställas där. Borgmästaren föreslog därför att de skulle förvaltas på ett mera inbringande sätt än hittills. Efter lång överläggning beslöt rådhusstämman, att den del av det östra skogsskiftet, som var belägen öster om Visttorpet och Mellanhedet benämnda sandås samt sträckte sig till stadens skogsrå och var avlägsen och utsatt för åverkan, skulle göras nyttig för staden. Envar av stadens invånare skulle få inlösa en polett hos drätselkammaren och betala en avgift om 50 p till stadskassan för varje lass därstädes huggen ved till bränsle eller gärdsel, men ej telningar eller virke till stavrar. Poletten skulle uppvisas varje gång innan släpningen av veden skedde och endast gälla den dag, för vilken den utfärdats. Veden fick ej släpas annorstädes än till staden eller norra kampen för att där uppläggas. Hygget skulle fortsätta tills skogen blivit uthuggen.

Stadens övriga skog borde vara fridlyst såsom hittills. I själva verket befann sig stadens skogar vid denna tid i miserabelt skick.

[Inf. 2008-12-14.]

Seminarielånet diskuteras. Grundfeldt klargör situationen

I okt. 1878 återkom man till seminariefrågan. Det skulle naturligtvis innebära en lättnad för stadens ekonomi, om staten övertog seminariet. Avgörandet härom dröjde emellertid. Situationen blev på hösten så prekär, att drätselkammaren genom sin ordf. dr Forsius föreslog en ansökan hos K. M:t om att staden måtte befrias från återbetalningen av det lån, stort 60.000 mk, som staden mottagit från amortissementsfonden, mot att till kronan överlämna ej allenast seminariets ”nog kostsamma byggnader” jämte till detsamma upplåtna sex tunnland jord och dessutom avstå från de av kronan åt staden beviljade hyresmedlen om 2500 mk per år. Som motivering framhölls de stora fallissemangen bland stadens borgare och affärsmän, minskad folkmängd och ogynnsamma konjunkturer. Staden hade härigenom försatts i så nedslående och betryckt ställning, att fara var för handen, att en stor del av invånarna skulle flytta bort. Utgifterna skulle då komma att bestridas av några få personer, bland dem tjänstemän med ringa löner. Stadens existens var sålunda allvarsamt hotad.

Ett par dagar senare anhöll drätselkammaren av magistraten om ett belopp om 4.000 mk utöver påräknade intrader, emedan de för året anvisade medlen befunnits otillräckliga. Rådhusstämman beslöt i anledning härav att höja uttaxeringen följande år med 50 %. Senare ändrades beslutet så att den extra uttaxeringen höjdes till 75 % av utskylderna för 1878, detta emedan det visade sig, att den för året beslutna uttaxeringen ej uppgått till 8.000 utan endast till 5.000 mk.

Diskussionen visar stadens svårigheter att ens i mindre utsträckning fullgöra sina åligganden gentemot seminariet. Värre blev det, då drätselkammarens förslag om seminarielånet togs upp till behandling på rådhusstämman den 16 okt. 1878.

Borgmästare Wilander, som här fått ett tillfälle att klämma åt sin fiende stadsläkaren, framhöll inledningsvis, att han funnit det motbjudande att lägga fram drätselkammarens anhållan till kommunens avgörande. ”Att på så lumpna motiv som drätselkammaren framställt saken, ingå till Hans Kejserliga Majestät i denna ömtåliga fråga ansåg han skada stadens heder mera än den åsyftade obetydliga materiella vinsten kunde bliva, om det överhuvudtaget blev någon sådan. Staden borde visserligen beredas ökade inkomster, men att kommunen efter de fördelar den vunnit genom seminariets förläggande dit och efter erhållna betydande eftergifter i sina åtaganden samt nyligen erhållna understöd från staten, skulle ingå med anhållan att få dessa åtaganden och vunna fördelar åsidosatta, vore att misskreditera hela stadssamhället. Staden hade i själva verket dittills ”egenteligen icke kontribuerat det ringaste till seminariet”. Då staden årligen erlade ränta och amortering på de 60.000 mk, som staden erhållit till låns av kronan, kunde detta tyckas vara en utgift. I avbetalning därpå hade staden av statsverket dock bekommit 2.500 mk, varför det rätteligen återstod att betala 1.100 mk. Härtill kom dock 700 mk till brandstodspremier som staden ännu nödgades betala i 4 års tid. En utbetalning av 1.800 mk vidlådde årligen kommunen. Men, framhöll Wilander för den talrikt församlade rådhusstämman, genom seminariets placering i staden hade denna befriats från underhållet av en förberedande skola för båda könen och en obligatorisk högre folkskola för gossar. Dessutom hade staden genom att normalskolan kommit till stånd, ej behövt underhålla lokal, belysning m. m. för lägre elementarskolan. Dessutom hade seminariet såväl direkt som indirekt berett åtskilliga av stadens invånare fördelar. Allt sammanräknat var det tydligt, att staden haft vinst av seminariets placering på orten och ej några utgifter för detsamma.

Wilander avrådde sålunda kommunens medlemmar att godkänna den föreslagna petitionen.

Avgörande blev emellertid, att stadens mest betydande person, konsul Carl Grundfeldt ingrep och lämnade en skrivelse till stämman. Aktstycket är fyllt av dräpande ironi mot förslagställarna. För några decennier sedan, framhöll Grundfeldt, fanns i landet en celeber affärsman, som, efter vad man den tiden omtalade, lade grunden till en stor förmögenhet sålunda, att han första gången erbjöd sina fordringsägare 50 %, andra gången 25 % och när kreditorerna infann sig för att utfå dessa, förklarade han sig oförmögen att betala dem någonting alls. Han efterlämnade en storartad förmögenhet och ett icke mindre storartat och krångligt testamente och därmed var berättelsen slut.

Grundfeldt trodde för ingen del, att drätselkammarens förslag avsåg grundläggandet av några skatter. Ännu mindre trodde han, att staden, även om den låge i själatåget, vore böjd för några testamentariska dispositioner. Att förslaget röjde ett starkt syskontycke med den nämnda affärsmannens ackordsmanövrer, torde dock ej kunna motsägas. Redan länge hade man från ett visst läger hört omtalas, att seminariet vore en för orten förlustbringande inrättning. Ja, man hade t. o. m. hört sägas, att mången för seminariets skull bleve tvungen att ”gå från hus och knut”. ”Låtom oss då”, säger Grundfeldt, ”en gång komma på det klara med saken och se till, huru med dessa och dylika påståenden rätteligen må hänga ihop”.

Han gör därefter följande kalkyl:

Denna summa måste årligen uttaxeras, och detta belopp i stadens budget var det, som åstadkommit och fortfarande förorsakade så väldiga bekymmer. Utgifterna för en lägre elementarskola och en högre folkskola för gossar, som staden aldrig kunnat undgå, om seminariet ej funnits, kunde beräknas till 3.000 mk, varför seminariets existens betydde en årlig behållning för staden av 1.900 mk. Härtill kunde läggas hyran för rådhuslokalen m. m. samt den indirekta fördel staden åtnjöt, då seminariets årliga stat uppgick till 40.000 mk, som till största delen kom orten till godo.

Grundfeldt hade därför svårt att begripa, huru kommunen med någotslags anspråk på billighet och utsikt till framgång av landets styrelse ville fordra några ytterligare eftergifter utöver dem, av vilka den redan kommit i åtnjutande. Man kunde å högvederbörlig ort med skäl göra sig den frågan, om icke kommunen snart nog ämnade inkomma med ansökan om ersättning även för de tomter, på vilka seminariets byggnader fanns uppförda. Efter det staden nyligen beviljats så betydande lättnader i de ursprungliga förpliktelserna vore det ”mindre väl betänkt, t. o. m. vådligt” att redan nu ingå med förslag om vidare eftergifter. Lämpligare vore, att uppskjuta en framställning härom till den tidpunkt, då hyresmedlen från statsverket upphörde. Då kunde man anhålla om förlängning jämte andra lättnader. Att vinna tid var att vinna allt.

Vad skulle, avslutar Grundfeldt sitt anförande, kommunen säga, och vem ville väl åtaga sig ansvaret därför, att i stället för beräknad framgång, en så lydande resolution bleve följden av framställningen:

”Hans Kejserliga Majestät, eller Kejserliga Senaten, har tagit Nykarleby stadsboers förestående förslag i öfvervägande och pröfvat rättvist vara, att sedan sagda stadsboer, i strid mot afgifne, föregående förpliktelser, icke ens till någon del fullgjort de å dem ankommande skyldigheter, resolvera som följer:

Först då men icke förr vore det, enligt Grundfeldt, tid att tala om ”hus och knut”, liksom tiden då även vore mogen för inlämnande av nämnda förslag eller — cessionsansökan.

Anförandet gjorde av allt att döma ett starkt intryck. Efter en livlig diskussion beslöt rådhusstämman enhälligt att låta frågan ”för närvarande förfalla”.

Det förtjänar nämnas, att förslaget väckts av handlanden Elias Roos, som jämte handlandena A. Häggblom och P. Aug. Lybeck samt färgaren Th. Wahlberg med dr Forsius som viceordf. var ledamöter i drätselkammaren. Som drätselkamrerare fungerade M. Joel Hedström.

Det konstaterades även att fullständig utredning saknades rörande de kostnader, som staden nedlagt på seminariebyggnadernas uppförande. Likaså saknades handlingar rörande den s. k. residens- eller seminarietomtens inlösen och köpet av nuvarande kosthållningslokalen med därtill hörande tomt. Drätselkammarens ordförande fick i uppdrag att vidtaga skyndsam åtgärd att införskaffa dessa räkenskaper och handlingar. Ett utskott tillsattes även för att undersöka, huru stadens inkomster kunde höjas, emedan skattetungan årligen ökat, medan stadens inkomster minskat. I utskottet invaldes handlanden Elias Roos, rådman J. A. Lybeck, handlanden P. Aug. Lybeck, konsul C.  Grundfeldt, tullförvaltaren O. Lindbohm, lektor F. W. Illberg, handlanden G. M. Hedström, borgmästare Th. Wilander och fabrikör A. J. Thulin.

[Inf. 2008-12-21.]

Förslag till åtgärder, strid om handelsgenanten

Detta utskott framlade den 19 nov. 1878 sitt betänkande. Borgmästaren själv hade suttit som ordförande. Det konstaterades, att den årliga taxeringstungan i staden under de senaste åren blivit så betungande, att allmän klagan försports. Följande åtgärder föreslogs till lindrande av taxeringsbördan:

Handelsgenanten kunde även som en konsumtionsskatt lindrigast bäras av skattdragarna, men hade genom tillfällig åtgärd icke indrivits sedan 1874. Den borde enligt utskottet på grund av ovannämnda kungliga beslut äga bestånd och fortfarande uppbäras enligt dess förra grund med 75 % av tolagen enligt de samstämmiga besluten 1826 och 1843. Häremot reserverade sig dock ledamöterna Lybeck, Grundfeldt, Hedström och Thulin, d. v. s. fyra av utskottets sju närvarande ledamöter.

Vid behandlingen på den talrikt besökta rådhusstämman i ärendet den 11 dec. s.å., framhöll borgmästaren, att stadens donationsjord, som utgjorde 5 11/24 mantal, ursprungligen varit avsedd att uppehålla stadens administration och i övrigt användas till stadens allmänna bästa. Den hade numera, såsom tidigare nämnts, blivit betydligt uppodlad, men inbringade ej staden mer än omkring 4.000 mk enligt följande:

Avlöningen av stadens tjänstemän och betjänte steg däremot till 9 à 10.000 mk. Redan detta förhållande talade för en höjning av ägoskatten, som nu utgjorde 8 mk för tunnlandet av högsta klassens jord, medan skatten i övrigt utgjorde 1:60 p för lägsta klassens jord. Staden ägde ej några andra betydande inkomstkällor än sin jord, och enskilda som innehade och odlade stadsägor, kunde enligt vad borgmästaren hade sig bekant, beräkna sig en vinst av 10—12 % av det kapital de nedlagt i jorden. En talrik mängd utom staden bosatta personer var dessutom i besittning av och odlade stadens jord. Det var enligt borgmästarens åsikt obilligt att för enskildas intressen sålunda efterskänka en av stadens väsentligaste inkomster, och åvälva den redan nog tunga skattebördan de personer, som icke var i åtnjutande av dylika förmåner, och som genom vanlig taxering måste fylla bristen.

Borgmästaren påpekade vidare, att handelsgenanten påbjudits av K. M:t den 8 juli 1698 som ”aflönings och förnöjelse stat” för staden. Han uppläste påbudet ur stadens privilegiebok, och uppräknade de däri uppräknade medlen: hemmansräntor, åkerskatten, mulbetespenningar, kvarnräntor, källarfriheten, källararrende, handelsgenanten, tiondepenningen av dem, som ”resignera” för burskap, burskapspenningar, tomtlösen, torg- och ståndpenningar, stadens del av sakören och församlingens kontribution till organisten.

Alla dessa skattetitlar ägde fortfarande bestånd. Handelsgenanten hade emellertid av stadens rådhusstämma på ett lagstridigt sätt upphävts 1874, utan att sagda skatt ersatts med motsvarande inkomst. Den borde därför bibehållas och uppbäras som förut med 75 % av tolagen.

Då utskottets betänkande upptogs till behandling av rådhusstämman godkändes punkt 1 till alla delar. Behandlingen av punkt 2 däremot uppsköts till budgetbehandlingen följande onsdag. Vad ägoskatten beträffar, avslogs förslaget om höjning. Stadens jord var redan nog betungad med skatt. Den var dessutom sandig och svår att odla och fordrade betydliga kostnader för att motsvarande inkomst skulle erhållas.

Då frågan om handelsgenanten skulle tagas upp till diskussion avlägsnade sig samtliga i stämman deltagande personer, utom seminarielektor Alex. Hellgren. Borgmästaren försökte uppmana menigheten att stanna kvar, men förgäves. Då lektor Hellgren icke ensam ville diktera stämmans beslut, uppsköts ärendets behandling till den 18 dec.

Sistnämnda dag sammankom rådhusstämman på nytt. Vad punkt 2 i utskottets förslag beträffar, godkändes nu 1.500 mk för vägars, gators och broars underhåll. Vad handelsgenanten beträffar, var meningarna delade. En del ville uppskjuta saken tills utredning införskaffats rörande handelsgenanten i andra städer. Andra ansåg, att saken redan utretts tillräckligt. Omröstning gav lika röster för vardera åsikterna, men då ett flertal gick över till dem, som ville avgöra saken upptogs den till slutlig prövning. Härvid uppstod nya komplikationer. Stadens handlande och några andra ansåg, att då tolagen i staden blivit bestämd till 3% av tullsatsen under förutsättning, att handelsgenanten skulle försvinna och svårighet uppstod att konkurrera med andra städer, om sistnämnda avgift stod kvar, borde den icke mera åvälvas vederbörande.

En annan del av stämmans deltagare vidhöll det berättigade i avgiftens uppbärande, med hänsyn till stadens behov av ökade inkomster. Handelsgenanten var av privilegiehelgd, och kunde icke berövas staden. I Jakobstad uppbars samma avgift, varför någon svårighet i konkurrensen ej var att befara. Då samstämmighet ej kunde uppnås, skreds till omröstning. Den förra åsikten segrade med övervägande röstetal, och befrämjades med klubbslag såsom rådhusstämmans beslut.

Saken var emellertid ej avgjord härmed. Striden fortsatte. Den 30 dec. vägrade magistraten handräckning till rådhusstämmans nyssnämnda beslut.

Grundfeldt m.fl. handlanden besvärade sig. Den 7 maj 1879 röstade rådhusstämman emellertid för att handelsgenanten skulle bibehållas. Magistratens interna diskussion före beslutet var av allt att döma synnerligen hetsig. Rådman Lybeck beskyllde senare borgmästaren offentligt för att ”med hugg och slag” ha ofredat rådman Dyhr. I varje fall förklarade sig Dyhr ”till följd af påkommen sjukdom vara oförmögen att tänka”, varför han fick avträda. Handlanden Elias Roos adjungerades i hans ställe efter avlagd domared. Nu följde ett mellanspel, som visar huru långt fiendskapen mellan borgmästaren och stadens borgerskap hade utvecklat sig under dessa år.

Vid magistratens sammanträde den 12 maj närvar utom borgmästaren de båda rådmännen Lybeck och Dyhr. Dessutom adjungerades f. handelsmannen E. Roos för justering av protokollet för den 7, då Dyhr anmält sjukdomsförfall. Då Roos intog sitt säte i rätten infann sig i rättens sessionsrum även lektorerna Alex Hellgren och F. W. Illberg, handlandena C. Nylund och A. M. Gyllenborg, stadsfiskal E. O. Söderström och färgaren Th. Wahlberg. I detsamma ”öfverföll Rådmannen Lybeck, hvilken jämte ordföranden fortfarande hade säte i Rätten, utan anledning, undertecknad ordförande med smädelse, att ordföranden ”med hugg och slag ofredat” Rådmannen Dyhr och sålunda vållat hans omnämnda sjukdom”. Denna tillvitelse upprepade Lybeck i närvaro av bemälda personer särskilda gånger i afsigt att sålunda kränka ordföranden samt tillade slutligen, att dessa ”hugg och slag” skulle skett i ”Bordet”. Häröver åberopade Lybeck skilda gånger rådman Dyhrs intyg.

Borgmästaren synes ha tagit det hela lugnt, men antecknade i protokollet, att protokoll skulle utskrivas över vad som sålunda förelupit och insändas till Wasa hovrätt för laga tilltal mot rådman Lybeck för smädelse. Då protokollet den 15 maj skulle justeras vägrade rådman Dyhr att göra detta under förebärande att han var jävig. Han erkände emellertid att det var riktigt avfattat och undertecknade slutligen även protokollet jämte handlanden Roos. Rådman Lybeck var ej närvarande.

Härmed var ej sista ordet sagt i striden om handelsgenanten. Den 26 maj 1879 hade guvernören meddelat sitt utslag över Grundfeldts besvär. Handelsgenanten skulle ej mera erläggas i staden. Utslaget, som ej påträffats, delgavs rådhusstämman den 16 juni i närvaro av bl. a. rådman J. A. Lybeck och adjungerade ledamoten av magistraten A. J. Thulin samt ”åtskilliga af stadens röstberättigade medlemmar”, bland dem lektor G. Hedström. Över guvernörens utslag ansökte direktor F. G. Conradi, lektorerna Alex Hellgren och F. V. Illberg samt handlanden E. Roos om resning. Till den rådhusstämma, som utlysts till den 26 juli 1880 för att avge förklaring för guvernören i anledning härav, hade en mängd prominenta röstberättigade invånare infunnit sig, vilket visar vilken vikt man lade vid denna fråga: handlandena C. Grundfeldt, J. Kerrman, M. J. Hedström, A. M. Gyllenberg, P. Aug. Lybeck, dr K. Fr. Forsius, lektor G. Hedström, som även hade fullmakt för sin svärfar, handlanden A. Häggblom, sjökapten G. Lundqvist genom stadsfiskal E. O. Söderström, postförvaltaren C. Järnefelt, som även var ombud för handlandeänkan Ida Westlin, rådmannen J. A. Lybeck genom sitt ombud, handlanden Hedström, samt bokhållaren S. A. Liljeqvist som ombud för J. W. Lundqvists änka. De ovannämnda anhöll att få sina namn intagna i protokollet, varpå postförvaltaren C. Järnefelt och handlanden A. M. Gyllenberg utsågs att avge förklaringen till guvernören. Huru denna var avfattad är obekant och den föranledde ingen åtgärd. Staden anhöll sedermera att få uppbära tolagen till 3 % av tullsatsen även efter 1899, då den enligt nådiga förordningen av 15 aug. 1894 kunde ändras. Den bestämdes dock till 4 % i juni 1899, med hänvisning till att staden genom järnvägsbyggnaden iklätt sig dryga kostnader i trafikanternas intresse. Höjningen var dock tillfällig och i nov. s. å. fastställdes tolagsavgiften åter till 3 % fram till och med år 1905, varefter samma avgift fastställdes att gälla även i fortsättningen.

Striden hade visat, huru djup klyftan hade blivit mellan stadens handlande borgerskap och den övriga befolkningen under det ekonomiskt hårt pressade 1870-talet. Bland dem, som gått i konkurs var rådman A. Dyhr och handelsmännen R. Ahlqvist och E. Roos. Flera konkurser skulle följa.

[Inf. 2009-01-11.]

Rådmännen J. A. Lybeck och Albert Dyhr avgår

En eftersläng till striden om handelsgenanten kom den 6 och 29 okt. 1879, då rådmännen Lybeck och Dyhr inlämnade sina avskedsansökningar från rådmansbefattningarna, Dyhrs daterad den 11 okt. och Lybecks den 13 okt. 1879. Albert Dyhr hade varit rådman sedan den 29 juni 1846, Johan Adolf Lybeck sedan den 17 aug. 1837. Båda var efter tidens sätt att se gamla. Dyhr 64 och Lybeck 72 år, men hade ännu många år kvar att leva och verka. Det var två beprövade och dugande krafter, som nu lämnade stadens styrelse. Båda hade upplevt sjöfartens och handelns blomstring på 1830- och 1840-talet, stadens brand och återuppståndelse ur askan. Att de nu lämnade sina ämbeten samtidigt berodde utan tvivel på de allt starkare motsättningarna till borgmästaren. Lybeck förebar i sin avskedsansökan sin höga ålder, Dyhr däremot ingenting. Han hade uteblivit från magistraten allt sedan sammanstötningen med borgmästaren den 7 maj och lät nu inlämna sin avskedsansökan genom stadsfiskal Söderström. Dyhrs ansökning bifölls av Wilander och Lybeck med Thulin som adjungerad. Lybecks ansökan sändes vidare till guvernören av Wilander med Elias Roos som adjungerad.

Wilanders reaktion kan utläsas av litt.-beteckningarna till protokollet: ”Adjö” på Dyhrs ansökan och ”Mon plaisir” på Lybecks. Säkerligen var det en lättnad att slippa dessa fientligt inställda personer ur magistraten. I fortsättningen adjungerade handlanden E. A. Roos och fabrikören And. Joh. Thulin såsom ledamöter i rådhusrätten och magistraten, Roos dessutom som s. k. ”byggnadsrådman”. Lybeck deltog dock fortfarande sporadiskt i magistratens sammanträden, sista gången den 19 nov. 1879. Han och även rådman Dyhr undertecknade emellertid det sista protokollet för år 1879 den 22 dec. på stadens rådhus, jämte borgmästaren och de adjungerade medlemmarna E. Roos, A. J. Thulin, C. Nylund, och P. Aug. Lybeck. Den 29 okt. inlämnade Lybeck en ny avskedsansökan, som nu bifölls av magistraten med Roos och Thulin som adjungerade. Guvernören hade utfärdat resolution i saken den 21 okt. och ansökan sändes även nu vidare till honom för slutligt avgörande.

I samband med de två rådmännens avgång gjorde en del medborgare i staden en framstöt i syfte att stärka stadskassan på de blivande rådmännens bekostnad. Tullförvaltare C. Lindbohm överlämnade den 7 nov. 1879 till magistraten en skrivelse, daterad 28 okt., vari föreslogs att uppbörden av de magistraten tillkommande boupptecknings- och arvskiftesprocenterna skulle upphöra för framtiden, sedan de två nuvarande rådmännen avgått. Borgmästarens andel skulle dock uppbäras så länge den nuvarande borgmästaren kvarstod. Skrivelsen var undertecknad av A. Häggblom, K. Fr. Forsius, F. W. Sundwall, E. Roos, P. Aug. Lybeck, Oskar Lindbohm, J. A. Lybeck, C. Grundfeldt, A. Hellgren och Carl Nylund.

Vid den i anledning härav utlysta rådhusstämman upptogs till behandling även en reglering av rådmanslönerna. Borgmästaren framhöll, att avskaffandet av de nämnda procenterna stredo mot gällande lag, varför de ej kunde upphävas av stämman. Däremot kunde de indragas till stadskassan, så som man gjort i andra städer, ifall till magistratens ordförande och medlemmar i stället utbetalades en viss, fastställd lön.

Stämman konstaterade i anledning härav, att det fanns en mängd hugade spekulanter till de nu ledigblivna två rådmanstjänsterna, och att dessa tjänster ej var svårare att handhava än övriga kommunala befattningar, som skulle innehas utan ersättningar. De blivande två rådmännen skulle därför vara ersatta med 100 mk i årlig lön för vardera, medan den hittills dem tillfallna hälften av sterbhusinventarieprocenterna borde indragas till stadskassan för att användas till stadens allmänna behov. Den andra hälften skulle däremot fortfarande uppbäras av borgmästaren som en löneförmån.

Borgmästaren var tydligen nöjd härmed och införde skrivelsen i protokollet under litt. ”Bussigt”.

Men de nyvalda rådmännen E. A. Waselius och C. Nylund var ej lika nöjda. Den 10 okt. 1881 riktade de en skrivelse till magistraten, vari de förklarade, att de ej var villiga att tjänstgöra för den ”ringa lön Etthundra Mark per år som kommunen beslutit att tilldela rådmännerna”. De anhöll att få samma förmåner, som rådmännen tidigare innehaft, och från den tid de tillträdde sina tjänster, eller också motsvarande penninglön. I annat fall skulle de överlämna ärendet till guvernören.

Det visade sig nu, att rådhusstämman helt hade ändrat åsikt. Efter en stunds överläggning fann den enhälligt, att ”det varit en obillighet att fråntaga Magistratens ledamöter de få sportler, de åtnjutit såsom en tillökning till deras ringa aflöning”, särdeles under den tid rådmanstjänsterna varit vakanta. Rådmännen hade ju tidigare uppburit sin andel i utfallande sterbhusinventarieprocenter, och stämman fann därför skäligt ”berättiga de båda rådmännen att från den 30 april 1880, då de utnämnts, ur stadskassan uppbära de av nämnda procenter, som influtit däri samt att åtnjuta sin andel i alla de sterbhus, där sådana procent utfölle.

[Inf. 2009-01-14.]

Striden om brännvinsmedlen

Utminuteringsbolaget var vid denna tid stadens mest inkomstbringande företag. Dess vinstmedel användes regelbundet till att täcka större eller mindre luckor i budgeten. Detta vållade kritik och tvivel uppstod om det lagliga i att vinstmedlen användes på detta sätt. Saken diskuterades ivrigt i staden. Att stadens ekonomi var undergrävd och vilade på svaga fötter var allom bekant. Den 26 jan. 1888 gick signaturen Sp(olander) till angrepp i ortstidningen.

Under hänvisning till gällande förordning om brännvinsförsäljningen av 16 juli 1886 § 9. framhöll Spolander, att vinsten skulle användas till ”allmänt nyttiga ändamål”, men ej till sådana som staden själv borde tillgodose genom beskattning av sina medlemmar. Stadsfullmäktige hade upprepade gånger kränkt dessa lagbestämmelser.

Detta skapade osäkerhet för framtiden. ”Hwem kan försäkra staden om ewigt goda år, eller ens om brännvinspenningar för all framtid”? Ett fattigår, en svårare farsot, en större eldsvåda, en om- eller tillbyggnad av stadens lokaler, broar, hamn eller något annat större, verkligen oförutsett behov skulle ”ertappa stadskassan pank” och för en följd av år driva upp kommunalbeskattningen till en höjd, som skulle förorsaka allmän klagan.

Härtill kom ännu en viktig omständighet. Genom att använda brännvinsmedlen i stället för uttaxering, tillskyndades den fattigaste delen av befolkningen stor orätt. Om hälften av stadskassans brist fylldes med brännvinsmedel, kommer en välbärgad medborgare med 25 skattören att av dessa medel erhålla 37:50 mk, medan en person med 2 skattören finge nöja sig med 1:50 mk. Detta under förutsättning, att skattöret var 3 mk. De som till följd av fattigdom var befriade från kommunalbeskattning skulle ej få någon andel alls. Den förmögne ägde dock ej större rätt till medlen än den fattige, ty det kunde ej antagas, att den förre skulle konsumera brännvin för 37:50 mk och den senare för 1:50 mk eller ännu mindre. Förhållandet torde snarare vara det motsatta. Missförhållandet blev ännu större, om 2.500 mk av medlen överfördes till kyrkokassan. Även här skulle brorslotten tillfalla den välbärgade. Det var farligt att låta den fattiga befolkningen få insikt i att ett sådant missförhållande fick äga rum. Den fattiges rätt borde därför bevakas i tid. Elände fanns nog även här att avhjälpa. Som exempel nämner Spolander avsaknaden av ett sjukhus, vilken brist ”för kyffens invånare under sjukliga tider måste wara rent af olycksbringande och för läkaren ett ondt, som ofta trotsar hans goda wilja och konst”. Brännvinsmedlen vore där bättre på sin plats än där de endast minskade burgen mans utgift som han var pliktig att oavkortad utbetala. Det vore mera värdigt att ej på detta sätt draga fördel av medel, som till stor del tillkommit under elände, utan i stället låta dem på något sätt motarbeta sin egen orsak. Sådana sätt att använda medlen var enligt Spolanders mening anordnandet av populära föredrag, inrättandet av ett tidsenligt folkbibliotek, understödjande av nykterhetsföreningen m. m. Spolanders artikel väckte ett starkt uppseende och togs mycket illa upp av stadsfullmäktige.

Märkligare var emellertid, att magistraten tog så starkt intryck av artikeln att den beslöt att upphäva stadsfullmäktiges beslut rörande budgeten på denna punkt. Med hänvisning till den av Spolander åberopade § 9 i Kejs. förordningen av 16 juli 1886, angående villkoren för försäljning, forsling samt upplag av brännvin etc. fann magistraten den 30 jan. beslutet stridande mot gällande författning. Budgeten remitterades till stadsfullmäktige för ny behandling.

Härmed borde saken varit ur världen, men förbittringen bland fullmäktiges majoritet var stor. Några dagar senare ingick i ortstidningen ett nytt, ännu hårdare angrepp på Spolander. Han framhölls nu som en representant för slösarna, som anslog rundliga summor till verkliga och inbillade behov.

Följande bild tecknades av stadens ekonomiska situation vid 1880-talets slut:

Järnvägen kringskär staden på ”passligt afstånd”, handel och rörelse går nedåt, kapitalen minskas, de skattdragandes antal likaså, arbetslönerna är låga, men stadens tunga administration skall det oaktat underhållas. Var detta ej skäl nog att ”slå ned” taxeringen för året? Röstlängder, lantdagsmannaarvodet, som skulle utbetalas under sommaren 1888, o.s.v. borde bidragit till beslutet. Alla anslag, som nu strukits, kunde enligt magistraten tagas ur fonden för oförutsedda behov. Spolanders ”funderingar” om expropriationsmedlens användning betecknas som luftiga. Staden hade en mängd inkomster från olika håll, och dessa användes till stadens bästa i mån av behov. Det kunde t. ex. verkligen hända, att man använde hundskatten till tjänstemännens avlöning eller mjölpengar till ångbåtsbryggan o. s. v. Spolander hade möjligen rätt i form, men stadsfullmäktige säkert rätt i sak.

Det gällde för Nykarleby att vara eller icke vara, och det var därför stadsfullmäktige, klart medvetna om den fara, som hotade staden på grund av att handel och rörelse gått nedåt, långsamt men säkert försökt minska uttaxeringen för att de åtminstone icke i en framtid skulle beskyllas för att ha bidragit till stadens undergång.

Spolander, som hos guvernören anfört besvär angående lagligheten i stadsfullmäktiges beslut av den 20 jan. om budgeten fick stöd från annat håll.

Polemiken var den häftigaste som dittills förts i ortspressen. Striden avslöjar den kommunala förvaltningens svaghet och kan betraktas som den blivande kommunalmannen K. F. Spolanders eldprov. Han var vid denna tid ej fyllda 30 år, och hade sedan 1884 tjänstgjort vid seminariets normalskola. I dec. 1887 hade han invalts i stadsfullmäktige efter att under ett par års tid ha suttit i prövningsnämnden och fungerat som revisor av stadens räkenskaper. Att hans åsikter omfattades av en bredare opinion bland stadsbefolkningen visas bl. a. av det faktum, att han trots motstånd från äldre kommunalmäns sida småningom blev den ledande kraften i staden. Stadsfullmäktiges glädje över den vunna framgången gentemot magistraten grumlades snart av att guvernören gillade normalskollärare Spolanders besvär och upphävde fullmäktiges beslut och åtgärder beträffande fördelningen av vinstmedlen för 1887.

[Inf. 2009-01-15.]

Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid. 33—51.
Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.


Nästa kapitel:. IV. DEN NYA HAMNEN VID ”ANDRA SJÖN”. STADENS EGEN SJÖFART UPPHÖR. HAMNEN AVVECKLAS. Bakgrunden till flyttningen.
(Inf. 2008-12-10, rev. 2009-01-14 .)