Kalvlekan lyste gul i våta diken. Björkarna fick mössöron. Blom och insekter började regna ur häggarnas täta kronor. Vitväpplingen blommade i esplanaderna. Kyrkogårdens rönnar klädde sig till vita brudar. Syrenhäcken blev en lång doftande bård i violett vid älvstranden nedanför Stadsparken. Riddarsporrar, stormhattar och bellis blommade i mammas lilla kryddgård. Allt detta och mycket annat, som i tur och ordning hände i växternas värld var sådant som pojkar ej höll tideräkning och reda på. Det fick verka i deras undermedvetna själsliv bäst det kunde, och det gjorde det också mer än pojken visste av.

Annat var det med hans intresse för djur och människor, liv och rörelse i den lilla staden sommartid: Fågel- och djurvän ansåg han sig vara. Grodorna fick ostörda hålla sina konserter i Herkepaeuspotten, och stararnas trivsel i holkarna i pappas pilträd var pojken mån om, men enligt allmänna åsikten i pojkvärlden förtjänade björktrastarna, skvattertrastarna, ej att få ha sina bon i fred. Tillsammans med tappra kamrater vågade man liv och lem under klättringar i prostgårdens och angränsande höga aspar för att kasta trastäggen ur boen.

*

Arbetslivet utomhus sommartid var något livaktigare än under vinterdvalans tid, då landsborna mest körde hö och ved till stan och stadsborna skottade snö och „sågade ved åt varandra”. Sommaren var ju byggnadsverksamhetens rätta säsong förr, men utom järnvägen — som jag tidigare berättat om i ÖP — nybyggdes i min barndom under hela 1890-talet i Nykarleby endast ett par tre mindre boningshus [varav ett på Gustav Adolfsgatan 5], och brandkårshuset (nuv. Missionshuset). Brandkårshuset ansågs på sin tid vara ett betydande byggnadsföretag och blev minnesvärt och använt på flera vis. Själv bekom jag i det huset en minnesbeta av det smärtsamma slaget. Jag var sju år och plockade ”tveittar” [hyvelspån] vid bygget. En dag gick jag balansgång på en nybarkad golvbjälke med hal och rund övre yta, slintade och föll ned i källargrunden, där en vasskantad sprängsten åstadkom ett djupt sår i hjässan. Det blev flera läkarbesök och långsam läkning. Ännu på hösten då min första skoltermin började, lyste sårfläcken på huvudet gyllengul av det starkt doftande desinfektionspulver, som den tiden användes på helnande sår. Mina små skolkamrater hade roligt åt mitt „lysande huvud”.

Flera av brandkårshusets timmermän var purmobor, logerade på min mammas köksgolv, stödde kosten på innehållet i den benbågade ”massäcken”, som hemifrån var stinnstoppad men blev tunnare dag för dag. Potatis och mjölgröt kokade de själva. En gång spred deras gryta en vedervärdig lukt. Det räckte en stund innan jag fick reda på att grytan den gången innehöll rovor, som gubbarna kallade „pansarrovor” och åt med sovel och god smak.

Även om nybyggnadsverksamheten var ringa behövdes dock för reparationer nu och då i gårdarna ett eller flera bräden, nya takstegar och takrännor av trä. Det var mest essebor, som sommartid torgförde dessa tarvting. Men mången gång fick essebon stå dagen lång vid sitt brädlass, sina rännor och takstegar utan att få varorna sålda, trots att priset på prima, långa bräder av minst 5 tums bredd och 1 tums tjocklek ej var högre än 6—7 mk tolften [12 stycken]. Icke sällan förbarmade sig min far över säljarens trista belägenhet och köpte hela lasset. Så kom det sig att på vår gård sommartid vanligen fanns trekantiga brädstaplar, ur vilka utminuterades bräder à 1 mk per st. Andra brädgårdar fanns ej inom stadens hank och stör, och utanför staden var Haralds såg den närmaste.

*

Torghandeln på lördagarna, veckans enda torgdag, var stillsam sommartid. Midsommaraftonsdagen, skriftskolans konfirmationsdag, var livligast. Då var landsborna familjevis allmänt inresta till staden. Raden av „guttagummor” längs torgets västra sida hade god omsättning den dagen, och bondbarnen mumsade med förtjusning på för dem på den tiden sällsynta godsaker, såsom Markéns örfilar och Ekroths ”tippor”.

Fiskfångsten sommartid var ojämn, torgförseln av fisk likaså och priserna på tok för låga ur fångstmännens synpunkt. 25 p kg för strömming räknades visst som ett gott pris, betydligt mindre kunde de få nöja sig med. Ett år sammanträdde de i sockenstugan och kom överens om att ingen skulle få gå skulle lägre än till 15 p kg för färsk strömming.

Under veckans lopp var det ofta fiskarhustrurnas lott att gå från gård till gård och bjuda ut fisk. Säljerskorna var vanligen munviga och rappa i repliken. I tullförvaltarens kök bjöds en dag ut gäddor i en korg. Frun tittade ointresserat på korgens innehåll, snörpte munnen och utlät sig: „Nej de har så stort huvud de där gäddorna, så jag köper inte i dag, men kom en annan gång. ” — „Ja, då jag får en gädda utan huvud ska jag väl komma igen,” sa fiskarhustrun o. gick.

Bondsmör i byttor — mejerismör syntes ännu ej till — var en viktig torgvara och avsmakades av hustrur och fruar med hjälp av byttpinnen eller tumnageln innan köp gjordes. 1 mk 80 p kg får väl anses som vanligt pris den tiden, 2 mk kg var i dyrare laget. Mor gick till torget med 5—6 mk för att inköpa veckans ungefärliga behov av torgvaror, och hon kom hem med korgen tung och full. I den fanns smör, kött, „sopplägg”, fisk och mjukt matbröd av jeppobagaren Sundells omtyckta tillverkning. Stundom kom hon över basturökt fläsk, en uppskattad delikatess i familjen. Också pjäxskomakares, bleckslagares och krukmakares arbeten salubjöds av sina tillverkare på torgdagarna. Fanns en positivspelare inom hörhåll och sol och sommarvärme var för handen, blev lördagsstämningen trivsam, sinnena stämdes i dur och handeln blev livligare.

Huru tonerna från ett ensamt positiv sommartid i den lilla staden kunde uppskattas, har vår tids människor svårt att fatta, genomdränkta som de är av dagligt musiköverflöd. Jag minns när jag i pojkåren med värkande rygg myllade långa och många potatisbänkar och kände trötthet och leda vid arbetet, hur allt blev annorlunda när „Donauwellens” romantiska melodi plötsligt nådde mitt öra från någon gårdsplan i staden. Jag sände en tacksamhetens tanke till positivhalaren och tog nya friska tag med spaden.

Scartasso, den lilla mörka italienaren med de livliga gesterna, på gamla dagar bosatt i Jakobstad, var inte den enda sommarmusikanten, som gjorde rond i Nykarleby. Så gott som varje sommar infann sig tyska hornmusikanter, vanligen en hel septett. Alla var likformigt kostymerade i blått med blanka uniformsknappar i två rader, uniformerade mössor och kraftigt spikbeslagna skodon. Innan tyskarna alls hade börjat spela, hade vi pojkar upptäckt märkena efter deras skodon på infartsvägarna och kunde rapportera: „Tyskarna är här.” Till fots hade de vandrat och spelat genom land och riken, ibland ända från Bayern, och var, eftersom de återkom år efter år, mycket måna om det tillskott i sommarförtjänsten som besöken i finländska småstäder, herrgårdar och sommarvillor kunde ge. Ytterst sparsamma, väldisciplinerade och ordentliga var tyskarna i uppträdande och livsföring och skickliga musiker med omväxlande repertoar. Det blev musik och festivitas i herrskapsvillorna vid Andrasjön de dagar tyskarna var i farten.

Men så hade ju staden från 1880-talet [1886], till omkring sekelskiftet en egen välspelande hornseptett, i början understödd med bidrag från stadskassan, sedan i frivilliga brandkårens regi. Ledare var en tid en dansk kapellmästare Sörensen. Han var senare kapellmästare i Torneå, men kunde ej försörja sin familj med en usel löneinkomst, blev förtvivlad och hängde sig i en basfiolsträng. En konstens martyr i sitt slag. „Promenadkonserter” kallades kapellets omtyckta musikprogram för allmänheten. Sommartid hölls de i Stadsparken, vintertid inomhus och ibland utökade med föredrag, recitation eller dans.

*

Ett par veckors omväxling i sommarstiltjen för barn och ungdom beredde under många år även direktör Paul (?) Bieglas med sin karusell. Bieglas var en lång tysk herre med polisonger, värdig hållning, avmätta rörelser och cigarr i munnen. Karusellen drogs år efter år av samma sediga pålle, som i sakta mak traskade runt, runt, styrd av karusellens gamla faktotum, drängen Heinz med skäggstubb, pipsnugga och tyrolerhatt med fjäder i. Karusellåkarnas avgifter uppbars under karusellens gång av direktörens egen dotter, låghalta Bertha. Det stora karusellpositivets musik hördes runt hela staden. Kvaliteten blev ej bättre med åren, men vi barn höll tacksamt till godo och svärmade kring karusellplatsen, som än var torget och än min pappas gård.

Sällan gick någon sommar förbi utan att ett nöjestält eller två ställdes upp på torget och med större eller mindre framgång fångade stadens och bygdens unga publik och pengar med styrkeprov av olika slag, akrobatik, trolleri och taskspelarkonster. Kringresande menagerier och djurcirkus var sällsynta gäster, orten var för obetydlig, recetten för liten.

Omkring år 1910 var dock ett menageri uppställt på torgets sydöstra hörn. Detalj ur torgvy. Kanske just det som omnämndes i Finska-Amerikanaren.
(Inf. 2009-06-29.)

Recétt (fr. recette, af  lat. recipêre, inkomst (nyttjas i synnerhet om inkomsten af ett spektakel, anslagen åt någon viss skådespelare eller skådespelerska).
Främmande ord och namn (1878).