Krönika.

——

Det är inte riktigt fint att tala om väderleken, men för Ö. P:s många läsare i Amerika, Afrika och Australien bör jag dock nämna, att våren varit lång och kylig. Än gick tidigt upp, såsom den numera alltid gör, sedan våra skogar blifvit sköflade, drifvorna smulto i behaglig tid, lärkan och staren kommo, då man väntade dem, men värmen kom inte. Nordan, bara nordan har det hållit på med, hård nordan, sakta nordan, nordan med solsken och nordan med snöslagg. Vi ha gladt oss åt snön, ty den har blifvit vatten, och fälten törsta efter vatten.

Hittills ha vi inte klagat öfver kylan, ty om maj är mycket varm, brukar det bli kallt i juni. Den uppvärmda marken gör luften lätt, och så rusar den kalla hafsvinden öfver landet. Men nu skulle vi behöfva värme, för att potäterna skola kunna gro och växa i jorden, vi behöfde värme för sådden och för oss själfva, ty vi äro nu så tämligen genomblåsta. Och vi längta ju alla efter sommaren — den sommar, som aldrig kommer. Vi bo så alltför nära polcirkeln . . .

Men kanske den kommer? Jag hörde i söndags, den 19 maj, rödstjärten och i tisdags den 20 maj såg jag svalan. Det heter, att en svala gör ingen sommar, men jag såg två svalor. De sutto på en telefontråd och sågo på kvinnorna, som räfsade löf i esplanaden, och på Vasa banks nya ekdörrar och på all vår äflan.

*              *
*

Vi bereda oss nämligen med all flit på att mottaga sommaren. Våra parker och esplanader stå putsade, våra affärer modernisera sig och öppna stora skådefönster åt gatan. Varje bank öppnar en ny dörr åt torget för att liksom bättre kunna suga in människorna. Jag vet ej, om detta beror på att folk fått svårare att hitta in genom den anspråkslösa dörren mot boulevarden, eller om det är en yttring af bankernas syndiga begär efter lyx och förfining.

Jag vill inte filosofera däröfver, utan konstaterar blott, att lyxen är i stigande och att människorna ha ymnigt med penningar, hvilket åter bevisar, att vi lefva i „goda tider”, ehuru vi naturligtvis inte veta däraf, förrän bakslaget kommer.

Nykarlebyborna lägga numera också an på att kläda sig europeiskt eller hur jag skall uttrycka mig. Ett förstklassigt damskrädderi har under våren varit allmänt samtalsämne mellan de kvinnor, som önska synas, och affärens skyltdocka har lockat en stor publik utanför hr A. V. Mattssons bodfönster. Jag har också ängsligt spejat efter de nya dräkterna, ty det är en njutning för allt mankön att se kvinnans „linjer”, som så ofta fördärfvas af klumpiga dräkter.

Jag har emellertid ingenting sett tills vidare, ty det har varit så kallt, att alla gått i långa kappor, vackra och välsittande kappor, men, ack, alla så lika, som om de varit stöpta i samma form. T. o. m. den lilla kappsäcken på ryggen är lika hos alla.

Ortens manliga befolkning intresserar sig tydligen mest för maskiner. Därför ha vi nu tre maskinfirmor: Axel Herler, Holländer et C:o, Svanström et Öhman. Största artikeln är naturligtvis velocipeden. [Den första kom redan 1882.] Om kvällarna och söndagarna är hela esplanaden full af velocipeder. I lördags var en hel bråte af velocipeder utanför ölbutiken, i söndags utanför kyrkan. Men jag antager, att det inte var desamma. Näst velocipederna komma jordbruksredskapen, såsom man vid denna tid kan vänta — harfven och plogen i fina och nya konstruktioner.

För öfrigt fejas det och putsas öfverallt. Målarpojkarna kila fram och åter på sina velocipeder, och mästarn trampar lugn och nöjd asfalten [?]. Han är på återväg efter första ronden, redan då jag drager upp rullgardinen efter en orolig natt. (Velocipedryttarna finna nämligen ett nöje i att med sina signaler störa folks nattro ända till kl. 12, och hundarna börja konserten kl. ½ 7 på morgonen.)

Ännu så länge besväras vi inte af automobilerna. Vi finna nästan ett nöje i att se förnämligare herrar från Vasa och Jakobstad rulla längs våra gator. Deras gång — jag menar automobilernas, inte herrarnas — blir allt säkrare år för år.

Jeppo har redan sin automobil. När skall Nykarleby få sin första? [Det blev följande år.] Vi ha visserligen vår järnväg, vår tjänstvilliga forman och en bullrande motorcykel, men en automobil . . . Ingenting går upp emot en automobil. Nämligen på landsvägarna.

Men nu tänka kustborna så gärna på sjön, och dit gå också mina tankar dagligen. Huru skall Alöfjärden se ut och huru Torsöfjärden och Hummelskärs sund utan remmare? De ha vaggat därute och mött en som gamla bekanta, då man kommit första gången ut om våren. De ha gifvit ett slags lif åt de öde fjärdarna och liksom sagt åt en, att här går vägen ut till vida världen. Nu sofva klipporna och grunden under vattenytan. Kubbans kojor äro tomma, Hällgrunds stugor utrymda. Propsen väntar, men ingen ångare vågar sig in i farlederna för att hämta den . . .

Jag vill inte tänka på all denna ledsamhet.

[Detta p.g.a. förryskningen av lotsverket. I digitaliserande stund är förryskning åter aktuell i.o.m. Putins invasion av Ukraina den 24 februari 2022. Än syns inget slut på eländet.]

*              *
*

Jag nämnde i det föregående, huru vi feja och putsa, så att det börjar se snyggt ut i stan. Tyvärr kunna vi inte sträcka vår omsorg längre än till tullarna.

Då man kommer norrifrån — från Jakobstad, Nålön eller begrafningsplatsen — så väntar man sig en vacker tafla. Där ligger Kuddnäs med sina minnen, och snart ser man ån glittra; men just då möter ögat något ytterst fult. Jag menar inte den lilla gråa stugan till höger, som nu skulle behöfva litet rödfärg, utan det hemska garfveriet med sina mossgrönröda väggar och sitt tak. Läsare, då du vandrar där förbi, se detta tak! Först ett gammalt ruttet pärttak, ofvanpå detta ful och söndrig filt och ofvanpå filten krita eller kalk, som nu är smutsgul eller grå och till en del bortspolad af regnet. Något bedröfligare kan man knappt se. Ån ler emellertid där nere i sin bädd, och man håller gå att glömma garfveriet, då ögat möter en liten gul byggnad just utanför grinden. Den byggnaden är så trött, att den lagt sig till hälften. Men stadens esplanad ser redan inbjudande ut, och man är förbi . . .

Sådan är vår stad vid sommarens inträde.

Men Nykarleby är inte blott en snygg och vacker stad, det är ock en hälsosam stad.

Jag läste för någon tid sedan i bladet, att vårt nya, präktiga sjukhus, hvars byggande i alldeles särskild mening var en „lifsfråga” och i högsta grad brådskande, varit under år 1911 besökt af 4, säger fyra, sjuka stadsbor och dessutom af två fröknar, som undergått gödningskur (för 1 mk 50 pi om dagen) — summa 6 personer.

Nu efteråt tycker man, att den vackra donationen för sjukhuset kunnat växa, så att sjukhuset skulle kunnat underhålla sig bättre. Men visserligen kan man med nöje bekosta sig ett sjukhus, då man får vara frisk.

Och det har ju aldrig hört till våra starka sidor att kunna rätt beräkna våra inkomster och utgifter.

*              *
*

Men nu om någonting annat än om oss själfva. Från Honolulu berättas följande historia af Ö. P:s specialkorrespondent därstädes. [Torde vara Andrew J. Borkland.]

Den förnämsta affärsmannen i Honolulu sålde för en tid sedan två liter kalk åt en i staden bosatt torfströfabrikant. Den sistnämnde fann kalken oduglig och återsände den. Då säljaren undersökte den återsända kalken, befanns den innehålla krita, hvarpå han lät stämma torfströfabrikanten för bedrägeri. Ty rätt skall vara rätt. De skickligaste advokaterna i San Francisco eftertelegraferades, och de utredde målet efter bästa förstånd, men bedrägeriet kunde inte styrkas. Domen i detta celebra mål har fallit, och käromålet förkastats, men hvardera parten har fått vidkännas sina i målet hafda högst betydande kostnader — för två liter kalk!

Rätt skall emellertid vara rätt. Rättegången väcker mycket uppseende i Honolulu.