Nu är den spirande våren på gång, så det är inte så vältajmat att publicera en nyårskrönika som behandlar bland annat vinter och snö, men när jag stöter på en trevlig krönika, som Kurres alster för det mesta är, orkar jag inte vänta med publiceringen.

Krönika.

——

Årets sista dagar skrida mot sitt slut.

Ute vilar tungt mörker, och jorden sover under den vita snön. Den kom till julen och lade sig som bomull på esplanadernas och parkernas träd och på tallarna, vilka stå som skydd kring vår goda stad. Nejden är ödslig och tyst, men forsen sorlar och påminner om det liv, som omärkligt förrinner med våra dagars snabba flykt.

[Staden från vattentornet en vintereftermiddag. Förstoring.
Foto: Lars Pensar den 16 januari 2016.]

Icke utan vemod ser man tillbaka på den tid, som gått. På ett år händer mycket, ehuru de enskilda dagarna lämna så omärkliga spår efter sig. Under det gångna året har vår kyrkas herde och de goda sedernas väktare lämnat orten efter en lång och framgångsrik verksamhet, och man har trott sig märka, att hans vaksamma öga varit borta. Hans unga anspråkslösa medhjälpare pastor Vesenterä har bäddats i jordens sköte och gått till det liv, där religionens sanningar kontrolleras i högsta instans. Seminariets direktor har gått och hans stämma har tystnat i salarna borta på andra stranden.

Seminariets gymnastiklärare har vunnit transport och skall snart nedlägga sin kommandostav; seminariets mångåriga musiklärare har utnämnts till annan tjänst och skall efter några månader nedlägga sin taktpinne för att på annan ort frambringa harmonier av ännu större skönhet. Stadens kunniga och beredvilliga läkare har efter fåfäng kamp mot sjukdomen i eget bröst dukat under och gömts i den jord, där fäderna vila . . .

Och många många andra, kända och okända, gamla och unga ha fallit för den mörka skördemannens lie. På hans åkrar mognar skörden alltid lika säkert och där är aldrig missväxt, ty vi gro av jord och skola varda till jord igen och glömmas. Efter några veckor är vår bortgång en gammal händelse, som man icke längre talar om.

*                *
*

Det fyller sinnet med vemod att blicka tillbaka och se på händelsernas facit, som visar med så överraskande klarhet, huru osäkra våra beräkningar varit. Vår järnväg hör till det gångna årets minnen. Den har kostat mycket pengar efter våra förhållanden, men blott i ringa mån motsvarat beräkningarna, som gjordes vid dess byggande. Nu är den ej mer, och man saknar den knappt. Vilket kanske till en del beror därpå ett man reser så litet. En annan inrättning, som under det gångna året upphört, är barnbördshuset. Man saknar den och önskar, att den måtte återuppstå i sinom tid. En inrättning, som man dess bättre icke mycket behövt anlita, är det kommunala sjukhuset, som stått tämligen tomt. Hälsotillståndet är och har alltid varit gott i denna stad. Vi ha ymnigt av rum, luft och sol, och det tycks vara tillräckligt. Renlighet har alltid ansetts vara ett huvudvillkor för människans hälsa. Men det har visat sig, att man kan komma till rätta utan bastu.

Vår gamla klandrade brann upp en vacker vintermorgon senaste vinter och hör du till det gångna årets minnen. Man har saknat den och önskat bygga en ny, men då den skulle bliva alltför dyr, få vi tills vidare skölja oss hemma . . .

På tal om hälsotillståndet erinrar jag mig vårt grumliga dricksvatten, som icke undergått några förändringar under år 1916. Det ser ut att icke vara farligt för hälsan. Men det har grumlat vänskapen mellan en del myndigheter under många år. På vilken ståndpunkt meningsutbytet om stadens brunnar och pumpar nu står, känner jag icke, men det är skada om skriftväxlingen upphör utan att bära vatten.

*                *
*

Om staden förlorat sina präster, sin läkare, sina lärare, sin järnväg, sitt barnbördshus, sin bastu och höll jag på att tillägga sin aptekare och sin djurläkare, så frågar någon, vad den egentligen har kvar. Inventeringsmännen kunde bäst besvara den frågan, men även den utomstående kan nämna åtskilligt. Vi ha kvar den sköna och goda luften, solsken och månsken, då det är klart väder, det präktiga Frihemmet (fattiggården), de stora utskylderna och förhoppningarnas mångfald. De kommunala tjänstemännen ha dessutom dyrtidstillägg, som blev något litet men i stället välment. Det bästa av allt är naturligtvis hoppet, ty det gör människan lycklig.

*                *
*

Och härmed är jag inne på det nya året och i framtiden. Prästerna äro ju valda och Komma i vår såsom våra flyttfåglar. Församlingen har redan vidtagit åtgärder för byggandet av en ny holk åt kyrkoherden. Stadsläkaren ligger i guvernörsämbetet med det gröna klädet över sig, och vi ha ritning till ett präktigt badhus i åbranten invid stora bron. Jag tycker mig, redan se dess vackra tegelmurar och dess vädurpump och sköljhuset med sötvattenuppfordringsverk och . . . Ja, så skola vi få ett spinneri invid forsen. I dagarna ha affärsmän från Gamlakarleby besökt staden och sett sig för. De representerade ett nybildat bolag med hundratusenden i kapital. Jag tycker mig nästan redan se inrättningens höga skorsten med en böljande rökpelare. Och så bygges en ny järnväg, som går med elektricitet . . . De talrika finska arbetarna, finska folkskolor, barnträdgårdar och allt slags orenlighet, som skulle följa med industrin, bryr jag mig ej om att tänka på, då ju spioneriet tills vidare är ett; luftslott. Men man vet, huru det är i Jakobstad. Synd skulle det emellertid vara med våra billiga hyror och med vår vita snö . . .

[Kyrkan en vintereftermiddag. Förstoring.
Foto: Lars Pensar den 25 december 2014.]

*                *
*

Den moderna tiden brukar föra med sig höjda skatter, men spinneriplanerna verka inte något ännu på nästa års snart stundande taxering, som blir endast obetydligt högre än fjolårets. Drätselkammaren hade föreslagit, att man skulle taxera ut samma belopp som i fjol och låna 18,000 mark, men stadsfullmäktige resonerade som salig Dumbom: „Ju mer man lånar, dess mer man sätter sig i skuld.” Och därför höjde de uttaxeringsbeloppet med 3,000 mk och beslöto låna blott 15,000 mk. Nu torde skattöret bli något över 9 mk (för 200 mk), medan det i fjol var 8 mk 2 pi. De som fått dyrtidstillägg, betala naturligtvis med nöje denna ringa penning, och även vi andra skola göra det utan sura miner, då vi veta, att vi gå mot en ljusare framtid. Jag menar dagarnas tilltagande längd.

[Här kunde det ha blivit industrier längs älvstränderna. Det blev det också, men nedströms. Förstoring.
Foto: Lars Pensar den 25 december 2014.]

*                *
*

Det nya året börjar på en måndag, vilket anses vara ett gott förebud, påsken kommer i början av april och pingsten i slutet av maj. Mariedagen infaller på en söndag liksom midsommardagen. I januari ha vi en solförmörkelse och i juli en månförmörkelse. men det är naturligtvis mulet, då solen döljer sig i månens skugga kl. 9—10 f. m., och i början av juli är månen så blek i sommarnattsljuset, att man inte märker hela naturfenomenet. Men viktigare saker skola intressera oss år 1917. Grunden till vår lilla stad lades [inte] år 1617, och vi ha sålunda levat i snart 300 år. Stadsprivilegier erhöll Nykarleby dock först 1620, varför sistnämnda årtal kanske bör betraktas som bemärkelseåret.

Men 1917 ha 400 år förgått, sedan Luther genomförde reformationen, som blott alltför litet reformerat människornas hjärtan . . . Och 1917 skall beteckna slutet på världskriget, mänskligt att se. Då vi nu sjunga „ära vare Gud i höjden”, önska vi framför allt frid på jorden och människorna en god vilja. Och. djup snö över allt ont i det förgångna i tankar, ord och gärningar.