Lite tillkrånglad text, men läsvärd trots det.
Sommarresor
i
Finland.
I norra Österbotten.
Bref till Hufvudstadsbladet af E. N.[ervander]
Första brefvet.
[Fornminnesföreningens besök i Nykarleby 1896.]
[Öfversikt och inledning.]
Finska fornminnesföreningens konsthistoriska undersökning af landet har numera fortgått i 25 år, under hvilket kvartsekel likväl endast sex expeditioner varit i värksamhet, då nödiga medel till dylika resors bekostande blott tillfälligtvis stått till hands. De fem första expeditionerna från åren 1871, 1874, 1885 och 1887 samt 1892 hafva som frukter ur sina arbeten åstadkommit bland annat en samling af mer än 1.500 afbildningar af konsthistoriska föremål, för det mesta i elfte stunden åt minnet öfverlämnade bidrag till vår fattiga konsthistoria och hämtades från Åland, Egentliga Finland, Tavastland samt delar af Satakunta och Nyland.
Den sjätte expeditionen, hvilken som bäst pågår och om hvars färder dessa bref fått redaktionens löfte att lämna läsaren underrättelser, har till forskningsfält fått sig anvisadt i främsta rummet norra Österbotten, hvars öfver hufvud gamla och anspråkslösa träkyrkor enligt naturens ordning snart torde stå redo att skatta åt förgängelsen för att lämna rum åt rymligare och prydligare tempel vid stränderna af de åar och älfvar, vid hvilka kulturen här i norden nedslagit sina bopålar.
Nordösterbottens kyrkor lyckas vid första ögonkastet ej lofva konsthistorikern nämnvärd lön för hans möda att uppsöka dem. Men en oväntad nyck af smaken under senare hälften af 1700-talet har här gifvit fritt spel åt färgernas glada lek på vida ytor af de enkla stockväggarna, och sålunda midt i lutherdomens nyktra tid och inför de sekteristiska rörelsernas mulna blickar åter i dagen framkallat katolicismens redan i sekler i detta land förgätna frimodiga lust att i bild se ”ordet” afspegladt. Medan man i södra Finland hvitlimmade eller stod i beråd att sålunda undangömma kyrkornas medeltidsmålningar, arbetade fantasi och pensel i norden att framtrolla nya religiösa bilder. Det märkligaste var, att denna smak värkligen tog fart här oppe och att, som man säger, en hel liten skola af inhemska kyrkomålare, de då för tiden så kallade ”Uhleåmålarena”, uppstod, hvilka med tillfällig hjälp af svagare krafter från Sverige fylde väggar och stundom äfven takhvalfven i de torftiga österbottniska, hitils blott flyktigt undersökta bilder.
Då härtill kom att förkärleken för barock och för roccocco-stilen trykte sin prägel på altardekorationer och predikstolar, utan att därvid förlora rummets hälgd och allvar ur sikte, så blir kontrasten mellan de små korskyrkornas med rödmylla bestrukna, enformiga yttre stockväggar och själfva inredningen ofta anslående, man kunde ju emellanåt frestas säga nästan eleganta detaljer, desto mer öfverraskande.
[En ledfyr på färden.]
Dock härom hade expeditionen vid uppbrottet till sin forskningsfärd till dessa föga kända kyrkor blott en dunkel aning. Som en fyrbåk lyste från fjärran för dess deltagare endast namnet Michael Toppelius, denne nästan till Tizians ålder hunne finske konstadept, som af sin kärlek till en vacker adertonårig fröken i Limingo med polskt blod i sina ådror drogs vid 29 års ålder bort från akademin från de fria konsterna i Stockholm och från sin lärare Pasch därstädes till födelsestaden Uleåborg för att som yrkesmålare grunda åt henne och sig ett litet hem, där barnen snart skulle kvittra som fågelungar i boet.
Ja, Michael Toppelius, farfader till skalden Z. Topelius — hvad var han rätt, fisk eller fågel, yrkesmålare eller artist i främsta rummet? Den frågan torde ej blifvit klart nog besvarad. Att han var originel, ej långt ifrån barock, har man sig bekant från Sara Wacklins lekande penna, som ej skämde bort en sak, som kunde tagas från den roliga sidan. Men en man, som ännu idag kvart sekel efter sin bortgång ur livet ock mer än 120 år etter sin mest blomstrande arbetstid, ihågkommes så lifligt, som han af efterföljande generationer, låt vara i det på snabba växlingar föga rika, mer desto mer minnesgoda Österbotten, en sådan man borde ändå med hedern bestå en närmare granskning. Den tanken ledde i hög grad uppgörandet af planen till expeditionen, därvid också som ett af målen för den samma uppstäldes, att konstatera, om en Uleåborgsk målarskola öfverhufvud florerat såsom något slags sammanhängande helt eller utan någon växelvärkan dit räknade målare emellan.
Alt nog, vi afreste med fast föresats att, så vidt möjligt vore, under den korta tid af två månader, som för oss utmätt, söka utreda förhållandet; till vår naturliga nyfikenhet härvid sällade sig, uppriktigt sagdt, en viss orolig känsla af pietet. Den gamle Michael hade ju skänkt Finland åtminstone två dyrbara namn i vår kulturhistoria: sonen, runosamlaren Z. Topelius den äldre, Lönnrots föregångare, samt sonsonen, Ljungblommornas skald. Skulle farfaderns namn bli det tredje? Hvem önskade honom ej en glad uppståndelse ur natt.
Sommarsol följde expeditionen åt från södra Finland upp mot norden, under det landskap, belysning och befolkning småningom antogo ny karaktär, och de vid järnvägsstationerna utbjudna smultrondrifvorna blefvo alt färre, smärre och dyrare. Frimodiga barn hurrade med alt starkare lungor och öppnare blickar åt det förbi rusande tåget, som i närheten af Töysä hälsades af en hel massa i sommarvarmt vatten plaskande barn med friskaste hurrarop, under det en österbottnisk pilt, hunnen på stranden, af alla krafter svängde sin skjorta i luften i brist på näsduk, en lyxartikel, som han aldrig haft, men kanske en gång skall bestå sig — i Amerika.
[Ankomst till Nykarleby.]
Sedan Kauhava-knifvarne gjort sitt bästa att fresta oss, uppnådde vi omsider Kovjoki lilla station, slutpunkten för denna gång för vår långa järnvägsresa, till Nykarleby stad var vårt första mål.
Medan större delen af södra Finland under juni månad detta år törstade efter regn, hade nederbörden här i mellersta Österbotten varit mycket riklig, och äfven vi fingo däraf vår beskärda del på det korta hållet från Kovjoki till staden. Vägen gick genom en ödslig, ganska mager skogstrakt, som ej upphörde, förr än vi hunnit så godt som till den lilla stadens grind, utanför hvilken en ansenlig mängd kor stängde vägen, oaktadt vår gamle, språksamme skjutskarl redan på långt håll och på ortens renaste svenska gladeligen uppmanat driften att ge väg för vår trilla. Slutligen förstodo de nöten piken, och vi trillade in i den nätta staden, mer än de flesta småstäder i vårt land oberörd af alla egentliga turiststråtar.
[Hvad vi ej fingo se.]
Nykarleby och dess omnäjd skulle därför sannolikt gifvit ämne till åtskilliga rader af ett visst nyhetens behag äfven i detta bref, om vi hade varit vanliga turister med frihet att bestämma öfver vår tid. Det kostade värkligen på att ej kunna efterkomma vänliga råd att besöka det blott en half mil från staden belägna Juutas slagfält med dess monument och att ej ens hinna bege sig ut till Forsbacka, Döbelns högkvarter, där han lyssnade till kanonernas dån från Juutas, och där den unge läkaren visade sin härliga konst att göra hjälten frisk. Dessa för fosterlandskänslan heliga orter fingo förblifva för oss, såsom de varit, ljusa idealbilder från skaldens dikt med vida perspektiver. Expeditionens amatörfotografer hade fullt upp att göra med att improvisera ”mörkt rum” för deras ljuskänsliga plåtar samt att här vid resans början kontrollera de medsända fotografiapparaterna, af hvilka den ena var en äkta sibirianare, hvilken hjälpt till att upptaga Orkhon inskrifterna vid Jenisei, och som, lyckligen återvänd till hemlandet, nu unnades att göra en stilla pilgrimsfärd från kyrka till kyrka.
[Vivat Frideric!]
Början gjordes i Nykarleby kyrka, hvars hela i tunnhvalfsform täkta tak upptages af för det mesta teologiskt dogmatiskt-politiska lärdomar, som gå ut på att lära menigheten att frukta Gud och ära konung Frideric!
[Tunnvalven med kraftiga bindbjälkar och Daniel Hjulströms takmålningar i den nyrenoverade kyrkan. Framför fönstren och på kronkedjan skymtar de nya glorialika belysningsarmaturerna som ersatte dem som installerades vid den senaste renoveringen. Men varför sattes inte ledningarna på baksidan av bindbjälkarna vid korsarmarna? ”Vivat Fridiric” i korsnitten – en hyllning till kung Fredrik I som regerade vid målningarnas tillkomst. Läktarskranksmålningarna. Förstoring.
Foto: F.L. juli 2023.]
[Spetsfundiga teologiska målningar och Moln och basuner med eller utan änglar.]
I koret tillspetsar sig den teologiska visheten i en konstigt, af cirklar och trianglar sammansatt, frimurarelik komposition med en lättfattlig framställning af treenighetsläran, som, från hvilket väderstreck man än läser den, berättar, att: Fader är icke Son, Son är Gud eller Helig Ande o. s. v. i sinnrika vändningar, tils cirklar och trianglar yra för ögonen som Euklides' trianglar i Bellmans hjärna [*] — ännu mer än så, ty från den molnring, som omgifver det hela, framsticka 12 basuner af mångahanda former, ur hvilka bibelspråk smattra och bjuda på strängar och pipor och klara cymbaler, psaltare, basuner och harpor, trummor och dantser, så att minst hälften hade varit nog. I korthet kan sägas, att målningarna i denna kyrka, som bär Brigittas namn, vid sidan af framställningar ur Uppenbarelseboken, utgöras af änglar och basuner samt otaliga målningar med eller utan basuner och språkband.
[*
Hjärnan ännu i mig vrides,
när jag tänker på Euklides
och på de trianglarna
ABC och CDA.
Svetten ur min panna gnides
värre än på Golgata.]
[Treenigheten, änglar och basuner med bibelspråk. Förstoring.
Vykort. Foto: Mikaela Nyman 2003.]
[Artistlif på 1750-talet i Nykarleby.]
Dessa takmålningar — offer åt en riktning af tidens religiösa betraktelsesätt — blefvo år 1749 utförda af Daniel Hjulström, en från Sverige öfver Vasa hitkommen målare. Stackars Daniel, han åtnjöt väl för sig och sina ”betjänter” kosthållning af församlingen, men blott för en bestämd tid; ifall målningen inom dess ej var fulländad, finge han hålla sig själf kost, ”bäst han kan och gitter,” heter det i kyrkorådsprotokollet. Och arbetet skred långsamt fram. Alt nog, ännu par år senare, då Hjulström lämnat orten, hade fordringsägarne för hans ”konst” hyggligheten att — för att begagna protokollets ortografi — prosciachtera om ”diskretionspenningar” åt kyrkomålaren, dock till utbetalning åt kreditorerna! Då Hjulström synes haft ett tungt, grubblande sinne och en trög hand, hade han väl ej stor glädje af sitt artistlif i det täcka Nykarleby, där han efter hvad det vill synas äfven påbörjat altartaflan och de besynnerliga allegoriska målningarne på predikstolen, hvilka sedermera år 1759 fullbordades af en målare Johan Ahlm från Stockholm, en ordentlig karl, som till och med fick diskretionspengar i egen hand, men som nekades de 60 daler kopparmynt, hvarom han anhöll till skjutspengar till Vasa.
[Koret med predikstolen, ingången till sakristian, altartavlan och Lennart Segerstråles glasmålningar. Belysningsarmaturerna som ersattes vid renoveringen. Vid renoveringen flyttades kandelabrarna åt sidorna från sin tidigare placering vid gången. Prästen Klingenberg hade strax innan förrättat en vigsel och kyrkvärden från Kovjoki ställde i ordning efter den. Förstoring.
Foto: F.L. juli 2023.]
[Snål spar.]
I förbigående kan nämnas, att på kyrkvinden, såsom läkter tillvattentaket, anträffades med figurer, växtornament och svenska bibelspråk utsirade brädstumpar, hvilka fordom sannolikt bildat sammanhängande väggmålningar. De flesta voro dock vända med den målade sidan uppåt, hvarför de icke kunde studeras, utan att takplåten upprefves. Nu voro de fastade i brokig oordning invid hvarandra. De tydde på ett något bättre artistiskt sinne och handalag än kyrkans nuvarande målningar. Så handskas man i vårt land med våra fornminnen af pur okunnighet och kanske af sparsamhet på brädstumpar.
Men lämnom artistlifvets misèrer och fröjder i Nykarleby för vid pas halftannat sekel tillbaka och låtom oss på vårt blifvande nationalmuseums vägnar med afund blicka på de tre manshöga, präktiga, sjuarmade kandelabrar från år 1752, hvilka pryda kyrkan, i sitt slag värkliga museiföremål, af hvilka en förärats af anförvandter på möderne till Z. T. i rätt uppstigande led.
[En rad i en kyrkobok.]
I det jag flyktigt, som tiden bjöd, bläddrade i kyrkans arkiv, föll min blick på en mantalslängd från 1820, där under rubriken: Kuddnäss (i kyrkobyn) lästes namnet: sonen Zacharias Topelius, 2 år, född 1818 14/12. Namnet och siffrorna äro ju nu så bekanta för snart sagt hvart barn i vårt land och väcka fröjd när hälst de uttalas, men det hindrade ej att man med vemod vägde i sin hand den digra kyrkoboken, där tusen och åter tusen namn och födelsedagar voro upptecknade, och måhända blott en, en liten pilt, utvald att blifva sitt fäderneslands glädje och stolthet.
[Honnör för Kuddnäs.]
I grannaste solsken lämnade vi det lilla, rent svenska, renliga och städade Nykarleby, där vi ej sågo en enda drucken person, där Lappo älf brusar så friskt kring de skuggrika Brunnsholmarne, ofvanför hvilka seminarium tronar på en lummig höjd i fridfullt lugn. Vi foro ut genom norra tullen, hvilken väg leder förbi Kuddnäs, nu något tillbyggdt sedan den tid, då Z. Topelius där hade sitt hem och senare sin sommarhvila hos sin gamla moder. Det var en gifven sak, att expeditionen ej reste förbi den enkla, trefna boning, vid hvilken Fornminnesföreningens hedersordförande är med så starka hjärtrötter förenad. Sedan en bild af densamma var tagen, ilade vi framåt från Nykarleby till Jakobstad, från Topelius' stad till Runebergs.
|
