Zacharias Topelius och Nykarlebybygden

Hela den miljö i Nykarleby, som omgav den uppväxande Zachris Topelius, har på olika sätt påverkat hans tankevärld och diktning. Han skriver själv i en uppsats Naturen och skalderna: »Säg mig den hemlighetsfulla makt, som binder oss vid vår födelsebygd. Vad är det för en själarnas tyngdlag, som drager oss åter tillbaka till en fordom älskad nejd, där numera allt är förändrat?» Han liknar så barndomsminnena vid den sällsamma makt, som drar laxynglet som utvuxet tillbaka till kläckningsplatsen. »Återvända icke vi själva, så återvända våra intryck till födelsebygden … men det är något mer, det är vår själs blomma, som sammanhänger med roten.»

Denna fasta punkt i Topelius' liv var Kuddnäs med Nykarlebynejden. När han en augustikväll år 1847 — då redan blott en gäst i hemstaden — såg på sitt barndomshem, diktade han: »Det vita hus i månen ljus, hur det förtroligt glänste, och älv och strand och park och land, det var sig allt så likt. Han kände dem, det var hans hem från glada barndomsdagar. Vart blad, var gren, var stig, var sten, på honom vänligt såg». [Hela Augustikvällen.] En annan gång skrev han i diktsamlingen Ljung år 1889: »Två strida forsar, mellan dem en lugn en tankfull flod, de sjöngo för mitt mitt barndomshem den sång jag bäst förstod. Där lyssnade vid älvens strand två hjärtan på dess ton: Han levde för sitt fosterland, för honom levde hon.» [Hela De två vid älven.]

Detta gällde den tidigt bortgångna fadern med sin maka, hans älskade mor.

»Kuddnäs du har alltid varit god och grön och glad.»

RANGSJUKA
SOCIETETER

Enligt Topelius utgjordes stadens befolkning av fem klasser, noga åtskilda och sinsemellan rangsjuka societeter. I ett opublicerat manuskript från år 1897 skildrar han stadens original:

»En borgmästare, som i sin röda peruk fått 10 korgar; en prost, som givit konserter på klaver; en kapellan, som aldrig misslyckades att predika församlingen till sömn; en kronofogde, som gift sig med sin ladugårdspiga; en tre och en halv aln lång fiskal, som beställde åt sitt nyfödda barn en tre alnar lång vagga; en landsfiskal, som livrädd i sitt krig mot olaga brännvinspannor, byggde sig en sommarstuga utan fönster på en klippa i havet (Herpman och Herpmans-grundet); en apotekare, som betalade sitt apotek med att föra en 70-årig fröken i brudstol; en lantmätare, hos vilken det spökade; en postmästare, som svor så att taket rämnade». [Personnyckel.]

Detta kanske förslår. Dock fanns där ock en hel del män, vars namn är inristat i stadens historia: Lybeck, Berger, Lindqvist, Lithén, Collander, Backman, Turdin. Sin ungdoms kamrater fann Topelius bland barnen till dessa. Med sitt drömmande, känsliga sinne trivdes han i hembygden under uppväxttiden bäst bland döttrarna, flickorna. Och dock var han själv inte klemigt uppfostrad och ingen omanlig yngling. Tvärtom hade han lätt att flamma upp för ett par blå flickögon.

VINDSKAMMAREN
OCH KYRKTUPPEN

I hemmet var den södra vindskammaren hans förtrognaste plats. Där bodde han med sin informator, Blanck, där gick han i skola, där gömde han sina första sagoförsök, små häften, i vindsskrubbens prång. När han i Ljung besjunger hemmet, får vindskammarn sin andel: »Hur mycket av den sol, som lyser världen, kan stundom lysa på en enda punkt?» frågar han och fortsätter: »Vad vill du mer? Ett vindsrum där mot söder, en björk, en rosenhäck, ett smultronland, en buktig flod, en fors, en bro, en strand och kyrkans torn mot morgonskyn, som glöder.» [Hela En vindskammare.]

I synfältet från vindskammarn hade Topelius kyrktuppen på tornspiran. I Läsning för barn låter han denna tala: »Jag är en stor tupp, en mycket förnäm och ståtlig tupp. Min like bland tuppar finnes icke. Jag är ett verkligt tuppmajestät.» Den fick bli en sinnebild av mänsklig självhävdelse och enfald: »Den hade en egenskap, som är mycket vanlig här i världen, och det var att ständigt vända stjärten efter vädret». Tuppen blev gammal, blåste ned och i sjön. Så hamnade den genom två barns försorg som kråkskrämma i ärtlandet. Topelius låter till sist korpen kraxa: »Tuppen, fattig, har varit högfärdig och lat, och därför har det gått honom illa. Men nu är han gammal och olycklig, och de gamla och olyckliga får man icke smäda. Ingen kan veta huru det går med en själv på gamla dagar». [Hela Kyrktuppen.]

Kring de två kyrktornen har han också spunnit novellen Lindanserskan, som bl.a. handlar om hur hon skulle vandra på en lina mellan dem. Som bakgrund för denna kärleksintrig hade han minnet av en cirkustrupps uppträdande i Nykarleby.

FISKDRAG AV
SILVERPLÅT

Topelius var som känt en ivrig fiskare från tidiga ungdomsåren intill ålderns höst. Redan ovanför Ragnörn brukade han fiska id om våren. Man rodde drag och väntade på bestämda ställen att gäddan skulle hugga. Känt är hur skalden med sitt sinne för det vidskepliga lät smida sig ett kraftigt gäddrag av en silverplåt, som hittats under kyrkgolvet och hade prytt någon kista.

»Lötet» före Djupsten hade någon gång genomgrävts med en kanal, som skulle skydda Alörnsresenärer för sydvästen eller den hårda nordan. När Topelius som familjefar någon gång anlitade denna farled, skall han ha hängt upp russinklyftor eller druvor i alarna, så att barnen i efterföljande båt skulle finna något gott och roligt. Vid rodden över Alörnsfjärden fick barnen beundra Fjäderholmarna och Pehr Matts sten, som försvann för åskådarna om man satt i båten, men steg upp ur havet om man fick löfte att stå i båten. Undra på att de gav motiv för sagor. Rätta namnet på holmen var »Skorvgrynnan», på stenen »Tistronskär».

SÖTA KUSINEN
MATHILDA

I augusti 1835 vistades den 17-årige ynglingen en tid hos vänner på Alörn där ett livligt och muntert umgängesliv idkades. Ungdomarna vandrade bl.a. till »namnberget» Den 15 augusti skriver han i sin dagbok: »Väderleken var vacker, hjärtat fullt av fröjd. Man gjorde en promenad till 'Gamla stugan'. Under vägen berättade jag för Mathilda (Lithén) och Johanna Svahn en saga och fick mig därföre av dem de vackraste åkerbär.» Sedan: »Flickorna stodo i det vackra månskenet på möljan (vid Charlottenlund) och sjöngo, vilket lät rätt bra.»

Vid denna tid klappade hans hjärta mycket varmt för den söta kusinen Mathilda. Man dansade potpurri, valsade och lekte, man kunde masurka och så musicerades det. Man promenerade i kvällningen i skogen »under det stjärnornas sång klingade.» Men mitt i allt sticker han in: »Om flickornas musik sade Hemming (Hammarin) att det lät 'jussom to kattuna skrikar'». Vidare läser vi i dagboken samma år:

»Om icke alla varit så innerligt goda och egna, så hade jag icke haft så obeskrivligt roligt och icke en sådan saknad sedan — jag må väl säga: det skall vara människor, sådana som vi, för att kunna ha så roligt ... Hos oss var ett liv, som var levande, skäreliv. Hjärtat spritter av längtan så ofta jag nu tänker därpå».

Var det vinter så var ungdomen tillsammans nästan dagligen de tider Zachris var hemma från Helsingfors. Man anställde någon maskerad, dansade eller företog slädpartier, bl.a. en gång till Sundby.

Den 9 februari 1837 skrev han i dagboken: »Kommen var nu den dag då jag för 27:de gången skulle vända ryggen åt det kära hemmet och för 13:de gången åter kuska dessa 48 milen igenom, som utgöra distansen mellan den stora världen i Helsingfors, som för mig är intet, och den lilla i Nykarleby, som för mig är allt. Det var på dessa resor som kärleken till hembygden och saknaden växte som starkast.»

MAJNIEMI
PÅ ALÖRN

Många år senare, under orientaliska kriget, förvärvade Zachris maka, honom ovetande, Majniemi stuga, som den sedan kallades av skalden. Han hade nyligen för Fältskärns berättelser skapat slottet med samma namn. Han hade hittills varit en tillfällig gäst hos andra i Alörns livliga sommarliv. Nu kom han med sin familj dit varje sommar efter den egentliga myggtiden — så länge hans gamla mor ännu levde på Kuddnäs.

Majniemivattnen var fiskrika, men också stenrika. Stenarna vid stranden fick egna namn såsom »Franska bullan» och »Stekta skorpan». Om Emelies syskon skrev han en liten vers, av vilken jag minns blott några ord: »Ludvig grälade med ekot, så att Lodörns klippor skreko, medan lilla Lotta rodde i sin ranka flotta.» Lodörn ligger mitt emot Alörn.

Majniemistugan var jämförelsevis liten, men ljus och hemtrevlig. Man köpte därtill in ett litet gammalt obduktionshus av kommunen. Timren fördes upp ett stycke på västra sidan. Där kokades en del av maten. Där bodde bl.a. roddargossarna. En sådan har jag känt, gamla fiskaren Dahlsten från Frillan. Han berättade bl.a. hur den gamle professorn hade för sed att ro drag. Fick han en gädda, togs den upp med ett grepp om ögonen, alltså utan håv. En gång hände det att professorn tog överbalansen, just som han grep tag i gäddan samt ramlade överbord. Nästa ögonblick dök han emellertid upp bredvid båten, frustande efter badet, med glasögonen på näsan. Men gäddan, den slängde han först i båten, sedan kravlade han sig upp själv.

Sedan Topelius' älskade mor dött i tyfus under hungeråret 1868 blev man tvungen att sälja Kuddnäs. Den sparade skogen lockade köpare i skogsskövlingens tidevarv. När Topelius år 1883 besökte orten skrev han: »Kuddnäs ser på mig med sina två vindskammarögon och frågar: varför sålde du mig?» Och han uttryckte sin tacksamhet över hembygden med följande verser:

»Tack för morgonljus,
tack för aftonfrid,
tack för forsens brus,
vid min barndoms stränder,
tack för vänsällt bo
tack för sommarro
tack för kärlek, hopp och tro.»