Minnesbilder.
50 arbeten i skrapteknik
med tillhörande text
av Yngve Still

   

1. Förord

1997 fyllde det självständiga Finland 80 år. Samma år gjorde jag en serie på 50 arbeten i skrapteknik. De flesta av dem har motiv som hänför sig till tiden för våra krig i början av 40-talet, men det finns också teckningar som hänför sig till betydligt senare tider. Flertalet av motiven utgörs av direkta minnesbilder, endast i sju fall har jag haft tillgång till fotografier eller gamla teckningar.
     Min ambition har inte varit att skriva en objektiv historieskildring, utan det är frågan om helt subjektiva upplevelser och minnesbilder. Och min samling teckningar med tillhörande text bör också ses som sådana.
     Den tid jag skildrar var en intressant och viktig del av Finlands historia. Försvaret av vårt fosterland gjorde att Finland också i fortsättningen fick räkna sig till nationernas antal. Ekonomiskt och kulturellt innebar denna tid en omvälvning från självhushållning och hantverk till industri och handel.
     Jag ville med denna bildserie för kommande generationer berätta vad jag själv fått uppleva och vad inte alla mera kan få se. Jag gjorde detta för att hedra minnet av det självständiga 80-åriga Finland, av alla dem som blött och dött för frihet, men också av alla dem som i idogt arbete verkat för att vi i dag får bo i ett välfärdssamhälle där rätt och ordning råder.

Lovisa den 11 augusti 1999

Yngve Still

2. Den första bilen

På 1930-talet var bilar ännu ganska sällsynta på våra vägar. I lilla Nykarleby, kallad ”Nordens Betlehem” med sina knappa tusen invånare, var det inte många som hade en bil. Min far var en av de lyckligt lottade. Han hade en A-Ford av 1930-års modell. Den var hans stora stolthet. Så hade den också nästan kostat honom skjortan. Han putsade den och höll den skinande blank.
     Ibland åkte vi på den krokiga vägen till grannstaden Jakobstad, där farfar och farmor bodde. Men när klockan närmade sig den tid, när turbussen från Jakobstad skulle komma, gällde det att hålla sig på sidan om vägen isynnerhet i kurvorna, så att det inte skulle bli kollision. I de värsta kurvorna gav man också ljudsignal för att varna eventuella resande.
     Det sades att i Nykarleby varje gumma hade sin ko och sin seminarist. Kon gav henne mjölk och seminaristen betalade hyra för det rum som han hyrde. Nykarleby hade Finlands enda svenskspråkiga folkskollärarseminarium som utbildade manliga folkskollärare.
     Utanför staden fanns en grind. Den vaktades av en gammal halt gumma. Utanför grinden ner mot Andra sjön fick stadsbornas kor gå gratis på bete. Korna hämtades hem på kvällen för att mjölkas. När far åkte genom grinden öppnade den gamla gumman den och far kastade åt henne en slant på marken. [Den första bilen av Erik Birck.]

3. Med båt till skolan

Ännu långt efter krigsåren ordnade samhället inga skolskjutsar. Barnen fick på egen hand ta sig till skolan eller också skjutsade föräldrarna dem. På sina håll där skolvägarna var mycket långa eller farliga fanns inkvartering i skilda elevhem vid skolorna. Detta gällde framför allt skärgårdsförhållanden.
     Naturligtvis kunde skolvägarna också vara farliga såsom på bilden. Den föreställer mig och min ett år äldre bror som ror över Nykarleby älv. På hösten och våren kunde älven vara mycket strid och det gällde att vara försiktig.
     På vintern brukade vi åka skidor över älven. Men på vårvintern kunde det också vara farligt, om strömmen ätit hål på isen underifrån.
     Över huvud taget var älven nog så farlig lekplats för barnen. Men de vuxna varnade oss nog, och jag kan inte minnas en enda drunkningsolycka från min barndom.

4. Exercis

När kriget bröt ut 1939 började soldater utbildas i Nykarleby. För mig och mina tre bröder var det spännande att marschera med soldaterna. Också vår lilla syster var med. Vi gjorde gevär av trä för att kunna vara med och exercera. [Även Tage Granqvist exercerade.]
     Vi grävde skyttegravar och byggde ”korsur” (täckta gömställen) liksom soldaterna.Vi gjorde också pilbössor som vi sköt till måls med.
     För oss föreföll det hela som en oskyldig lek. Vi bodde nämligen i det område som var mest skonat från kriget. Det sades att de ryska flygplanen aldrig skulle kunna nå dit.
     Men så hände det som alla trodde skulle vara omöjligt. Nykarleby liksom grannstaden Jakobstad blev bombade. I Nykarleby varken skades eller dödades någon, men min bästa kamrats far, som råkade befinna sig i Jakobstad, omkom. Då var det inte roligt mera.

5. Liktåget

Redan när vi gick i småskolan blev vi lärda att vi skulle stanna varje gång vi mötte ett liktåg. Pojkarna skulle ta av sig mössan och flickorna niga. Och det var ofta vi mötte liktåg denna tid. Det var många unga söner som stupade vid fronten, och jag minns ännu föräldrarnas jämmer, när de förde sin kanske sista son till graven.
     Den här tiden drogs likvagnen av hästar. Och kistan var vit, när det var soldater eller barn som begrovs. I annat fall var den svart.
     På de flesta församlingars begravningsplatser vittnar mängder av hjältegravar om alla de ynglingar som offrade sitt liv för sitt fosterland och vår frihet. Men vi får inte heller glömma alla fiender som stupade och alla barn som blev utan fäder.
     Men även hela folket led. Kvinnorna tvingades att sköta det tunga jordbruksarbetet, medan männen var vid fronten. Maten var satt på kort, dvs. var och en tilldelades en viss mängd mat mot kupong. Och den finska hästen led den med vid fronten. Hästen var nämligen mycket viktig vid den tidens krigföring. Den användes som trosshäst för att dra kanoner, som ridhäst och inte minst för att dra bort sårade från krigslinjen i svårframkomlig terräng.

6. Hästmarknad

I Nykarleby ordnades det då och då hästmarknad. Då samlades det mycket människor som ville sälja eller köpa hästar. Jag minns att isynnerhet zigenarna eller som de numera vill kalla sig, ”romerna”, var väl företrädda. De har ju sen gammalt varit hästfolk, som väl förstått sig på hästar.
     Då synades hästarna på alla håll. Man tittade dem i munnen för att kunna bestämma deras ålder och kände på deras muskler för att kunna avgöra hur starka de var. Även hovarna granskades.
     Sedan bar det av i full fart längs stadens gator. Jag kommer ännu ihåg hur det lät när de järnförsedda trähjulen skramlade mot stadens grusbelagda gator.
     För en ung skolpojke var det spännande att följa med vad som försiggick på hästmarknaden och jag styrde ofta mina steg dit efter skoldagens slut.

7. Våghuset

På torget låg våghuset (på samma ställe som nu busstationen ligger). Där vägdes höet, innan det såldes. Jag tyckte det var roligt att gå till torget, innan jag gick hem från skolan. På torget hände det alltid någonting.
     På hemvägen kanske man lyckades klamra sig fast vid någon höskrinda och få snålskjuts hem. Åkte man skidor kunde man gena över älven och vara hemma lika snabbt.
     Skulle mor in till staden använde hon sparkstötting. Det gick bra för gatorna och vägarna varken saltades eller sandades på vintern.
     På torget sålde fiskhandlaren fisk. Det fanns stora fiskar den här tiden och sådana behövdes när en åttapersoners familj skulle ha mat. Fiskarna vägdes behändigt på ett besman.