Barkskeppet Uskos sista resa
Haveri eller bedrägeri?

I ”Helsingfors Tidningar” kunde man tisdagen den 14 augusti 1866 läsa att: ”på varfvet står ett fartyg om 350 läster varmed Varfsbolaget ger 120 man en välbehöflig arbetsförtjänst. Man förvånas öfver det grofva virke som ännu fås i våra skogar, ehuru släpat på 16 till 20 mils afstånd och hvarmed ännu vida svårare skepp kunnat byggas.”

Det skepp som nu låg spantat, kom att bli det sista skeppet som byggdes på Varvsbolagets varv på Alörn och tillika det sista större fartyg som byggts i Nykarleby.

Varvsbolaget ägdes av nykarlebyborgarna – konsul Carl Grundfeldt med 29 andelar, rådman C.W. Sundström med 26, konsul J.A. Lybeck med 20, handlande Sandström med 5, rådman Waselius likaså 5 och rådman A. Dyhr med 15 av bolagets 100 andelar. Bolagets tidigare byggda barkskepp, Alku och Toivo, hade sjösatts några år tidigare och plöjde framgångsrikt haven.

På Alörn hade sommarn varit livlig och arbetsfolket glädjefyllt under timringsarbetet. Hungerårskatastrofen, som snart med förödande resultat skulle drabba landet, visste man inte om ännu. Och i motsats till inlandsborna hade man sjön att ösa ur när frosten tog skörden.

Under följande vinter gjordes intimringen, en mängd utrustning anskaffades som tågvirke och inredning, och järndetaljer vilka anskaffades både från Kimo bruk och från utlandet. Nu bordlades även skeppet, kravellbyggt som de övriga barkskeppen från varvet.

Under stora festligheter sjösattes skeppet och mycket folk hade samlats på Alörn vid tillfället. Det var en ståtlig syn när det stolta skeppet efter tre kilningar under skallande hurrarop löpte ut på fritt vatten. Högtiden celebrerades efter den tidens sed med mycket dryckjom, såväl hög som låg stod detta till buds.

En prostson (Kullman) måste bäras redlös bort, berättas det. Drängar, varvsarbetare och finska forbönder, som hade kommit till evenemanget, mycket för trakteringens skull, etablerade ett bättre slagsmål, vars sviter varade i veckor och månader. Under lång tid svävade rådman C.J. Bergers dräng mellan liv och död, efter slag med något tillhygge.

I redarnas gårdar hade det bakats bröd, som torkats, kött hade saltats ned från höstslakten, och det i skilda tunnor för nötkött, svinkött och fårkött. Mjöl och ärter, vatten förstås, förutom en mängd andra förnödenheter, däribland skeppets medicinkista hade fyllts med alla tänkbara medikamenter och för alla tänkbara eventualiteter, för man ämnade söka frakter på båda sidor av Atlanten.

I lastrummet hade man tagit in 151 standard plankor, 1100 tunnor tjära, 74 bjälkar och 338 dussin spakämnen. Och just innan isen börjar lägga sig på Alörsfjärden i november, styr Usko ut på Bottniska viken med kurs på de danska sunden. Kaptenen heter C.P. Löfberg från Nykarleby.

I januari är man framme i Hull på den engelska Nordsjökusten och kan lossa lasten, för att i februari lasta 44 Keel kol i Shields för Alexandria. Där är man framme i maj och efter att man lossat kollasten går Usko i ballast till Odessa i Svarta havet. Där tar man ombord spannmål för Lissabon, som man kan lossa i september.

Sen bär det iväg norrut, men inte hem, utan till Göteborg hämtar Usko 36 550 kubikfot salt, och sen kan man fira svensk jul. På nytt i Shields är man i februari 1868, med trävirke i lastutrymmena. Ny last blir 45 Keel kol till Suda Bay på Kreta där man är framme i maj och går sedan i ballast till Odessa, där man lastar 948 ton vete för Glasgow i Scotland. Framme är man i oktober. Nu får Usko en blandlast av järnvägssliprar och kol till Kingstown på Jamaica, dit man anländer i februari 1869. Fraktgodset från Jamaica anges som retur av Färgträ till Liverpool, dit man anländer i april.

Nu sviker turen för i Liverpool blir man liggande utan att få frakt, och beslutet blir att gå hem till Nykarleby i ballast.

I varvsbolagets journal antecknar Grundfeldt surt, när han får fartygets räkenskaper i sin hand: ”En usligare tur, än dessa båda till och från Amerika, kunde svårligen påfinnas under ett helt års tid, i synnerhet då hemresan från Liverpool i ballast företages, för att ligga här ända till augusti månad. Och aflöningar för 32 månader, Fmk 22101:50 = 690,67 per Månad.”

Redan i oktober går Usko ut igen för att inte stängas av isbildning och via Shields går rutten till Rangoon i Burma där besättningen får fira jul och lastar in 9 096 säckar ris.

Åren går och Usko fortsätter att segla på Medelhavshamnarna med avstickare till Amerika i väster och Ostindiska öarna i öster. Besättningarna byter sammansättning, och kaptenerna byts ut. Mindre haverier inträffar ibland, men i huvudsak klarar sig Usko väl och fraktbeloppen som hemsänds ökar delägarnas förmögenhet. Större utgifter för redarna kommer med jämna mellanrum när förhydningen måste bytas eller stormskador på rigg och segel kräver förnyande. Vart annat år kommer Usko till hemhamnen och härifrån avseglar hon också på sin sista resa den 15 september 1884 under kapten Castelin från Gamlakarleby, medan styrman är Wahlberg från Nykarleby. Då är redan Varvsbolagets direktör C. Grundfeldt, sedan 17 februari 1883, hädangången.

På Torsöfjärden mönstrar en blott 17-årig nykarlebyyngling på Usko där hon ligger för ankar. Det är Mats Edvard Nyberg, första resans gosse, som äntrar däcket på den åldrande Usko. Hon är nästan 20 år och då brukar skepp i hennes ålder redan blivit lastpråmar eller förråd, men Usko är välbyggd, skeppstimmermännen i Nykarleby har kunnat sin sak.

Skeppet har en planklast ombord och destinationen är Marseilles i Sydfrankrike.

Sydliga stormar i Bottenhavet gjorde resan svår från första början. Kryssning i ständig motvind tog hela 22 dygn mellan Piteå och Köpenhamn och hela tiden fick man gå med bottenrevade märssegel varenda natt.

Det var ett fasligt tröttande slit för matroserna, detta oupphörliga revande.

Utanför inloppet till Engelska kanalen, endast några sjömil utanför engelska kusten och grevskapet Kent, ligger Goodwins Sands, farliga sandbankar, 4–6 sjömil långa och gravgård för många fina skepp och sjömän och endast 3½ sjömil öster om den lilla staden Deal. Vid bankens östra ända fanns en vit blänkfyr, vid den västra en grön och utanför i gloppet fanns Gloppets fyrskepp på vakt.

På kvällen den 4 november kom Usko för frisk bris styrande in i bankarnas närhet. Obegripligt, tyckte besättningen, hur kaptenen riskerade att gå i ett sådant vatten. Redan hade fartyget passerat vaktskeppet och den vita blänkfyren på höger hand. Nu lodade man och fick först 12 famnar, så 8 famnar och kort därpå endast 4½ famns djup. Nyberg och några kamrater var under däck för få i sig någon mat och vila innan nattvakten. Då det rapporterades 4½ famnars vatten, rusade alla man upp på däck. Kaptenen gav order att vända fartyget, men det var för sent. Efter ett par minuter satt de fast i kvicksanden. Och detta vid full flod! Ebben kom och fartyget lade sig på sida. Matroserna klamrade sig fast vid däckslasten, för att inte bli vräkta i sjön. Den lutande ställningen var mycket svår. Av sin egen tyngd började stormasten jämka sig utåt ur sin fot i däcket. Nu började man inse att Usko skulle bli vrak. Dock försöktes alla konster som försökas kunde. Man lossade en del av lasten, försökte sätta dragsegel, men skutan sög sig allt djupare in i sanden. Hon var ohjälpligt förlorad i kvicksanden som sög henne ned. Där har, räknar man, sedan år 1298 då det första noterade fartyget där fann sin grav, över 1000 fartyg gått under!

Det rev där fartyget strandade är en ö som fordom haft vegetation och varit bebodd, men sedan avskrapats av överbrytande sjögång. Vid ebb kan man spatsera omkring på sandrevet och betrakta de intressanta ruinerna af Lord Goodwins forna grevliga slott.

En bärgningsbåt kom nu och erbjöd assistans, men kapten Castelin insåg att hjälp numera var omöjlig, varför anbudet avslogs. Kaptenen och besättningen började samla ihop sina kläder och värdeföremål och praktiserade sig ned i skeppsbåten som hade satts ut. Unge Nyberg fick plötsligt kaptenens fru med kjolar och allt nedfirad överhuvudet på sig, en pinsam incident för en 17-åring.

Bärgningsångaren som legat bi förde sen besättningen iland, där de avgav sin sjöförklaring i närmaste stad som var Ramsgate. Matroserna var inte riktigt i god kondition då de kom i land, för de hade varit utan mat i 20 timmar och på bärgningsbåten hade det inte funnits något i matväg.

Däremot hade matroserna på bärgningsbåten tagit hand om en brännvinskagge som gott pris från haveristen. Den måste de emellertid ge tillbaka. Uskos folk tog sig nu till bästa livsvattnet ”aqua vitae”, så var och en hade sig en liten snurra innan man nådde land.

Även den goda kardustobaken ”Mossrosen”, som kapten Castelin köpt i Köpenhamn för egen räkning, hade engelsmännen ”bärgat”, men måste nu vid styrman Wahlbergs hot om anmälan till tullen, ge tillbaka.

Den första plats man kom till på kusten hette Deal, men då där inte fanns något sjömanshem, reste besättningen vidare med bantåg några minuters väg till Ramsgate och därifrån senare till London.

Men om morgonen efter skeppsbrottet ämnade besättningen från Usko, fara tillbaka till vraket och försöka bärga sina kvarlämnade saker, men de kom just lagom att se sitt fartyg gå upp i lågor. Bärgningsbåtens folk hade troligen först bärgat av lasten så mycket de velat och sen antänt skrovet. Men inte nöjda med det förde de sen ut det i Nordsjön och sprängde det troligen med dynamit i tusen stycken.

Sedan kaptenen klarerat sina affärer, fick de matroser som det önskade, följa med honom hem. För dem blev det bantåg till Hull och ångbåt till Göteborg, bantåg till Stockholm och ångbåt till Åbo, kustångare till Björneborg och några dagar med gästgivarskjuts innan de åkte in över Stora bron.

Men skeppsbesättningens tro, var och förblev, att kapten Castelin med flit satt Usko på sandbanken, ty man hade hört berättas att en av redarna, som hade största delen av fartygets aktier, engång vid ett glatt tillfälle på Brunnsholmarna, i ruset skulle ha sagt till Castelin, innan denna for ut med Usko: ”Om du kan sätta det på, skall du få 1 000 mk extra.” Usko var för sin ålder jämförelsevis högt försäkrat (75 000 mk).

 Detta var samtidigt slutet för Varvsbolaget, som nu upphör.

Idag hänger en stor oljemålning av Usko, i sammanträdesrummet i ämbetshuset. Tavlan är en donation till staden av Torkel Hellström, dotterson till herrskapet Grundfeldt. Tavlan har tidigare hängt i gamla rådhusets sessionssal. Storlek 80 x 100 cm.
[Foto: Leif Sjöholm. Den fina ramen var beskuren i artikeln. Förstoring.]

Men följde kaptenen och de övriga hem, det gjorde inte Mats Nyberg. I över 20 år seglade han på haven, för det mesta under engelsk och norsk flagg, upplevde ännu ett skeppsbrott och många äventyr, innan han år 1904 sade farväl till sjömanslivet då han antogs till brandvakt i hemstaden och bosatte sig på Smedsbacka. Efter att ha genomgått en kortare kurs antogs han följande år till banmästare på staden järnväg mellan Andrasjön och Kovjoki, samtidigt tjänstgjorde han också som extra lokförare och från 1905 som stadens skogsvakt.

Denna befattning innehade han till 1929, då sonen Karl övertog sysslan, varefter han själv ännu verkade som arbetsledare i stadens tjänst till år 1936, då han efter fyllda 70 avgick med pension.

Matts Nyberg var en av stadens trotjänare. Punktlig, noggrann och med sällsport intresse skötte han sina åligganden. Han kände till minsta fläck i stadens skogar och räknade aldrig stegen eller arbetsdagens längd. Han var en man av den gamla goda stammen.