ÅTER EN GÅNG I NYKARLEBY.
Det är fägnesamt för en f.d. seminarist att komma till Nykarleby. Det må nu sedan vara höstrusk eller vårväder, sommarsolsken eller vinteryra.
Jag kom hit i höstregn. Och alla gamla minnen levde upp och blevo unga av den värme som trots den kyliga dimman mötte mig. När det är fult väder finns det värme i Brostugan, och när det är hett om sommaren, kan man där finna svalka.
Och den värme, som inom de kända väggarna omgav mig, väcktes de slumrande minnena. I dessa minnens sällskap trivs jag så väl. Det är därför gott att komma till Betlehem.
Man har sagt:”Kan något gott komma från Nazaret ”. Och med Nazaret har man menat Nykarleby.
Det är illsint talat. Den som sagt detta har glömt Brostugans kaffe, Sahlbergs geografi, Finnströms kostymer, Mennanders fysik, Eklunds möbler, Hagfors lärarkandidater, Kurres krönikor och elektricitetsverkets högspänningsledningar och strömmen i dem.
Jag har gjort en avstickare till Munsala och erfarit att det är ljust där. Haraldsbelysningen är ett minne blott och munsalagubbarnas mer eller mindre välrakade anleten skina allt efter förmåga i kapp med det elektriska ljuset från Nykarleby.
När jag återvände till staden, såg jag samma ljus gnistra i tunga vattendroppar i esplanadens lövverk. Och jag tänkte på att också Jakobstad, Larsmo och Öja får sin upplysning från Betlehem. Då sade jag till mig själv: den tid är försvunnen, när livet brusade staden förbi. När jag ännu erinrade mig busstrafiken, stärktes jag ytterligare i min uppfattning.
Vad Finnströms kostymer, Hagfors lärarkandidater, Sahlbergs geografi, Eklunds möbler, Mennanders fysik, Brostugans kaffe och Kurres krönikor beträffar, vill jag inte uttala mig om. En god vara behöver ingen reklam.
Nykarleby är sig likt, Pihlainen har visserligen flyttat, och hans skomakarbod har undanträngts av Josefs bokhyllor. Vid Nordlingska hörnet, där en smal trumma korsar gatan, är locket till denna i trottoarsidan en och en halv tum lägre än stensättningen. Alldeles som för sju år sedan.
Birsen glesnar. Lönnarnas blad blir gula. Skoputsarna draga bort med flyttfåglarna. En av dessa pojkar har dessbättre slagit sig ned på Rajåkern, närmare bestämt i Granqvists skola, där han numera får bita i kunskapens sura frukter. (Fack-kunskapens äpple har han redan smakat på.)
Hösten kommer. Men Nykarleby är ändå Nykarleby både i regn och solsken.
|