Bref till en vän i hufvudstaden.

Tärneborg den 3 augusti 1888.

Länge har du fått vänta på bref från mig och nu får du det på en ovanlig väg, genom Ö. P. — Jag lofvade att så snart jag skulle komna hem från min landtdagsresa och hunnit installera mig på mitt lilla sommarställe tillskrifva dig ett och annat från vår gemensamma hemort Österbotten. Utflyttningen har dock icke kunnat försiggå under de tvenne första månaderna och jag har således fått min semester först från denna månads början. Häraf finner du orsaken till dröjsmålet.

De första dagarne af denna månad ha dock visat sig allt annat än sommarlika. Regn, stark blåst och mulen himmel med kyla i luften. Se der hvad första dagarne af augusti haft att bjuda på. Det fordras mer än manligt godt lynne om man under dessa omständigheter skall kunna skrifva ett skärgårdsbref. Kanske blifver också innehållet derefter.

„Tärneshällen”, är namnet på mitt sommarställe, men då det ju är modernt att förändra namn i våra dagar har jag — på skämt förstås — ändrat namnet till „Tärneborg”. Den har utgjort en kringfluten holme invid Vexala fastland, men landhöjningen har vållat att man numera, utom vid särdeles högt vattenstånd, kan vandra torrskodd mellan fasta landet och den lilla holmen. Holmen har varit bebodd en lång följd af år både vinter och sommar af en familj, som dock numera är bortflyttad och är numera bebodd endast under en del af somrarna af undertecknad, till stor sorg och saknad för Tärneshällans tomte, som, enligt hvad man berättar, tidt och ofta låtit höra af sig, under tiden holmen var bebodd. Tomten skall dock ha varit mycket beskedlig och godmodig och alltid stått på husets bästa, såsom det egnar och anstår en god tomte. Under de korta perioder jag bebott stugan har han dock icke låtit höra af sig så att jag befarar att han icke är belåten med husets nya egare, utan helt och hållet flyttat bort från stället.

Från mitt lilla öland har jag tillfälle att se och anställa reflexioner öfver Österbottens nedgående industrirörelse. Gent emot Tärneborg, på andra sidan fjärden rakt i öster har man Bonäs lastage plats [Platsudden], derifrån Haraldsfors såg nedsändt stora partier trädvaror i verldsmarknaden, men nu har denna exportrörelse upphört och lastageplatsen är rensopad och byggnaderna bortflyttade. Litet längre åt norr ligger ett stycke från Bonäs landet „Munkgrundet” också förut en lastage plats för en del af virket från Keppo såg, men också der har rörelsen upphört och de muntra sjömanssångerna och det bullrande lastningsarbetet ha tystnat och grundet är för närvarande obebodt. I norr, på Vexala sidan af fjärden ligger Sandö, också i tiden en lastage plats för en annan del af Keppos trävaror; men denna rörelse är, sedan åtskilliga år tillika nedlagd, då den flyttades till „Roparsudden” till vestra sidan af Vexala landet. Men också denna sista lastageplats är numera nedlagd, sedan jernvägen härefter transporterar trävarorna från Keppo såg till Jakobstads hamn. Således icke mindre än fyra lastage platser inom ett litet område äro inom en jemförelsevis kort tid nedlagda och öfver de numera tysta och ödsliga arbetsplatserna, der förut hela somrarne rådde lif och rörelse, seglar nu endast en och annan fiskmås, undrande öfver den inträdda förändringen.

[Från vänster: Tärneshällan (Tärneborg), Munkgrundet, Platsudden och Bonäs.
Förstoring. Från Kartplatsen 2022.]

Det enda ställe der någon rörelse ännu förspörjes vid denna fjärd är vid s. k. „Andra sjön”, stadens nuvarande hamn. Den besökes ännu af ång- och segelfartyg och då jag genom mitt öppna fönster hör ångvisslans ljud och ser de in- och utgående fartygen kommer jag underfund med att jag ändå icke kan spela någon Robinsons rol på mitt Tärneborg.

Åtskilliga af stadens familjer ha för sommaren slagit ned sina bopålar uti villorna vid Andra sjön och Bonäs stranden; andra ha sina sommarbostäder på Långön, Markusholmen, Larsholmen, Vexala skärgården eller åt Ahlösidan, stadens gamla hamn. Vill man således hafva sällskap här ute i skärgården står sådant nog att fås; dock tro vi oss hafva erfarit att litet hvar hälst spelar rolen af „skärgårdseremit” under sommarmånaderna.

[Uppifrån och ner: Stora Alören, Larsholmen, Långören, Markusholmen utan text, Andra sjön, Stora Sandören, Bonäs och Tärneshällan utan text.
Förstoring. Från Kartplatsen 2022.]

Med kommunikationerna är det både si och så härute. Den som lik undertecknad, kan få häst till trappan på skärgårdsstugan kan visserligen icke gerna bli „väderfast” i sin koja; men posterna gå ibland nog trög hitut. Och då man icke har hvarken telegrafiska eller telefoniska förbindelser med öfriga verlden, utan endast „gångposter”, händer det nog att man flere dagar å rad icke vet hvad som passerar i andra delar af verlden. Kommer härtill att »vädret är så kyligt att uren få förkylning och reumatism, så att de icke kunna hålla sin vanliga gång och himlen är flera dagar å rad molnbetäckt, så att man icke ser en skymt af solen, har man svårt att hålla reda på „hvad tiden lider.” Och då den ena dagen är den andra lik har man ofta nog svårt att hålla reda på hvilken veckodag det är.

Då du och många med dig i sommar helt säkert i hufvudstadens damm och qvalm kastat en trånande tanke ut till oss landsbor och våra sommarnöjen, måste jag sanningsenligt tillstå att jag dessa dagar varit färdig att utbyta skärgårdens nuvarande nöjen och trefnad mot edra olägenheter i hufvudstaden. Jag hoppas dock att det snart blir trefligare härute; åtminstone har solen i dag nu och då tittat ned mellan molnen, troligen nyfiken att få reda på hvad vi företaga oss, då hon i flera dagar gömt sitt blida ansigte för oss. Detta häntyder på att hon småningom ledsnar att „kurra gömma” med oss och att hon snart sänder sina lifgifvande och värmande strålar ned för att värma och lifva våra stelnade lemmar och domnade lifsandar. Den starka blåsten har äfven minskats och vågens brus mot strandens stenar har tystnat. Du ursäktar mig väl att jag afbryter och nedlägger pennan för att derute insupa sjöluft. Din vän

A. S-g.