»Ett ljuslätt flor af vemod låg stilla dock på björkens lock, på rosenhäckens dagg» . . . Då kom hans vackra brud, snöhvit och skär, tyst och lätt till hans möte. Och nu, några år senare, när han fjärran från »det kära land med älf och strand» i sitt nya hem njuter familjelifvets fröjder, nu ler mot honom i sin moders famn »en liten ljusalf så vän och blid, som blomstrens frid». — Den »väna ljusalfen» var skaldens förstfödda dotter Aina; ett år gammal, då stycket skrefs. I tredje samlingen Ljungblommor, i stycket »Den eviga sommaren» (fr. 1853), lägger han i den 7-åriga lilla Ainas mun de barnsligt oskuldsfulla orden:
»Men borta i min farmors gård,
där är så ljust och varmt och stilla,
och aldrig där en vinter hård
med frost och snö och storm gör illa.
Minns pappa ej den gården mer
långt bort i norr vid älfvens vatten?
Se där går solen aldrig ner,
och som en dag är själfva natten.
Vet pappa, där är ständigt vår
och ständigt gröna sommardagar — —»
Den lilla frågar därför med undran: »Säg pappa, hvarför reste vi från sommarn hit till natt och drifva?» Hittills hade hon tillbragt alla sina somrar hos farmor på Kuddnäs, vintrarna i Helsingfors. Skalden slutar med den rörande reflexionen:
»O barndomsdröm, som tror ännu
på oförvissneliga vårar,
i djupet af hvart bröst är du
och ler ännu i våra tårar!»
Äfven stycket »Fotspåret i klippan» i första samlingen Ljungblommor (1815), som börjar så:
»Jag stod vid hällen på branta stranden
af flodens våg;
med stum förundran i hårda klippan
ett fjät jag såg,
ett fjät så tydligt, som uti sanden
man ser ett spår,
när barnafoten i muntra lekar
däröfver går»,
skall enligt uppgift af min moder syfta på ett ställe i Kuddnäs trädgård, ett berg, utmed hvars mot älfven sluttande sida barnen om vintern brukade åka kälke. Huru djupt den vackra tanken, att fotspåret kunde härröra från en ängel, som i tidernas morgon velat pröfva fastheten af »jordens lava», hade anslagit skalden, ser man däraf, att han ännu 1870 omtryckte stycket i ny redaktion och med detta slut:
»Men minnesgoda graniten gömde
sitt änglaspår,
och mänskan skall ej sin vagga skylla
för sorgens tår.»
I sången »Förr och nu» (1873) om sina forna barnsliga härnadståg mot brännässlor och tistlar bekänner han i andra strofen med innerligt vemod:
»Nu, när jag grånad går
tyst i min barndomspark,
granskar jag hvarje spår
i den förtrogna mark,
fruktar att trampa på
minsta förvissnadt strå,
kysser ranunkelns blad,
helsar hvar nässla glad.
Ack, de ha vuxit opp
djupt ur mitt väsens grund,
druckit ur samma luft,
badat i samma ljus,
blickat mot samma strålande stjärnor
de, som jag!»
I sångsamlingen »Ljung», utgifven 1889, har Topelius en afdelning »Barndomsminnen», i hvilka hans hjärta flödar öfver af varmaste hemkänsla, medan dock tanken på ålderdom och förgängelse lägger vemodets sordin öfver lyrans strängar. »De två vid älfven» äro skaldens fader och moder, den förre så tidigt hädangången. »Han lefde för sitt fosterland, för honom lefde hon.» »En trogen tjänarinna» på Kuddnäs var den kraftigt anlagda Stina Sifri, en äkta österbottniska af gamla stammen, afliden kort före sin matmoder 1868 och begrafven vid hennes sida. »Kvarnen och smedjan» spelade på sin tid en viktig roll i Kuddnäs gårds hushållning och i barnens fantasilif. För dem var vattenkvarnen »en bostad för trollen och Necken», säger skalden, och anblicken af den sotige smeden »vid sitt flammande Etna» gaf en bild, som djupt inetsades i själsögats näthinna. Sammalunda gnistorna, som strömmade ut ur smedjans skorsten för att speglande sig i älfvens vatten »spårlöst i rymderna brista, som slocknande öga i natten». Med denna bild i minnet låter skalden i »Ynglingens drömmar» (1857) den bragdlystne unge patrioten förklara:
»Jag gnistan är, Promethei arf.
I natten af ett tidehvarf
jag sprungit frisk ur lifvets
härd att lysa högt en värld.»
»En vindskammare» var Z. Topelius juniors rum mot söder innanför den rymliga vinden i Kuddnäs hufvudbyggnad. Där bodde han med sin informator, och där höll denne skola med Zachris, Sofie och deras tre kusiner, rådman Lithéns barn. Mathilda L., som efter sin moders död en tid bodde på Kuddnäs, blef Zachris' ungdomsflamma, senare, som kändt, en annans maka. Han betraktade henne städse som sin goda ängel och egnade tolf år efter hennes tidiga bortgång åt hennes minne stycket »Gömd och glömd» i »Nya blad», 1869, hvarest han gifver henne kvinnans skönaste äretitlar. — I Topelii noveller användes ofta »vindskammarmotivet», om jag så får säga. Det är ett egenartadt, förtroligt, gammaldags enkelt och trifsamt lif, som lefves i sådana från all salongskonvenans isolerade rum. Man vore frestad antaga, att Fältskärn hade bostad och höll sina aftonsamkväm i Z. T:s egen vindskammare på Kuddnäs, och så föreställde jag mig det alltid förr; men då författaren med »gamla mormor», som med sådan kraft för spiran i huset och med sina nyktra omdömen och inpass ofta slår hufvudet på spiken, gärna kan mena sin egen mormor, kommerserådinnan Turdin, så må jag medgifva, att Fältskärn kan tänkas hafva varit boende hos herrskapet Turdin, som nog brukade hafva hyresgäster i sina vindskamrar. — Om möjliga modeller till Fältskärns person skall jag denna gång icke uttala mig. Jag anmärker endast, att Topelius påtagligen lånat namnet Andreas Bäck af en barndomsvän, med hvilken han ofta lekte tillsammans. — Topelius publicerade redan [9.6] 1847 i Helsingfors Tidningar en vindskammarhistoria, »Salig fänrikens tofflor», hvari åtskilliga detaljer i beskrifningen tyda på, att han vid affattandet haft sin egen vindskammare på Kuddnäs i åtanke. Utrymmet förbjuder mig att vidare ingå på ämnet.
Bland Ljung-sångerna ha vi ännu »Mina aspar», »Speglande vatten» samt den af mig redan citerade »Förr och Nu», hvilka innehålla rörande vackert skildrade barndomsminnen. Stycket »Min moder» i »Nya blad» är en härlig minnesvård öfver Topelii hela ljusa barndomsvärld, hvars sol gått ned, sedan hans älskade moders öga slocknat i natt. Samma tankar, som denna grafsång, innehåller i annan form skaldens tacksägelse »till "Finlands mödrar» 1888 för hyllningen vid 70 år.
Hemkretsmotiven i Topelii diktning äro, såsom jag framhållit, alltför talrika, alltför djupt ingripande för att jag här ens tillnärmelsevis skulle kunna öfverblicka dem alla. Och ett blott uppräknande ger en mager »belysning». Men jag ber att ännu få beröra ett motiv eller ett helt knippe sådana, som för Topelii diktning varit af icke ringa betydelse. Jag vet ej, om biograferna observerat den vikt han själf fäste vid sitt födelsedatum den 14 januari 1818 och den sinnrika lek han därmed drifver i Fältskärns berättelser. Femhundra är tidigare, samma månad, dag och timme, klockan 3 på eftermiddagen — noga taget 3 och 28 minuter — hade konungens ring blifvit smidd, och af en då inträffad sällsynt planetkonjunktion hade ringen erhållit sin mystiska makt.
Det ställe, där Fältskärn yppar denna hemlighet, hvilket sker först i femtonde berättelsens andra kapitel, med öfverskriften »Konstellationen den 14 januari 1318», är förtjänt af att här i sin helhet intagas. Alkemisten-astrologen doktor Weis har ordet. »Jag är en helt enkel man, som gjort till sitt lifs uppgift att intränga uti naturens hemligheter, men mig fattas ännu ett medel att beherrska stjärnornas inflytande. Jag har läst i mina cirklar att en gång hvart femhundrade år inträffar en konjunktion af de tre mäktigaste planeterna Mars, Jupiter och Saturnus, och en talisman smidd under denna konstellation, är i stånd att genom deras förenade kraft beherrska alla de andra planeterna. Men denna konstellation varar blott åtta minuter, fjorton sekunder, och fyrtionio terzer, och icke en terz mer eller mindre får åtgå för smidandet. Denna svårighet, att vara så förberedd på det afgörande ögonblicket och så flinkt begagna det, har gjort, att endast en sådan talisman någonsin blifvit af människor sammansmidd, och detta måste hafva skett, när konstellationen sist inträffade, den 14 januari 1318 klockan tre och tjuguåtta minuter på eftermiddagen. Mina cirklar hafva sagt mig att detta mäktiga utflöde af planeterna ännu finns till, och min stjärnkompass har sagt mig, att det måste finnas någonstädes i norden. Detta är orsaken, hvarföre jag från Sicilien, där jag gjorde upptäckten, begaf mig till Finland . . .»
Så långt doktor Weis. — Alltså hade enligt dennes beräkning den rara planetkonjunktionen äfven måst inträffa femhundra år senare, vid Zacharias Topelius' födelsestund! Ej för ro skull bär då denna dag i den gamla helgonkalendern namnet Felix, den lyckliges dag. — Anledning till att begagna sitt födelsedatum till en sagoepok, som den nämnda, hade Topelius fått genom en spådom, som han i sitt barndomshem hade hört omtalas, härstammande från en svensk trädgårdsmästare, Zetterberg, hvilken en tid hade haft anställning hos hans fader på Kuddnäs. Intresserad af astrologiska tyderier hade denne gifvit noga akt på himlaljusens ställning vid gossens födelsetimme. »Timmen hade sin betydelse», säger Topelius i sina autobiografiska anteckningar, »för den rest af astrologi, som ännu fanns kvar hos gammalt folk.» Zetterberg hade nu funnit, att tecknen ifrån kl. 3 på eftermiddagen bebådade ett berömdt namn. Men han skall hafva slutat sin utsaga härom till gossens föräldrar med tillägget: »Ni må tacka Gud att han icke blef född kl. 6 på eftermiddagen, ty då hade han blifvit en drinkare».
Jag känner icke, huru tidigt gossen Zacharias i hemmet fick del af detta sitt lifs horoskop, men mänskligt var det ju, om han, sedan han fått det, i någon mån tog intryck däraf, och om, bland de företeelser den vaknande ungdomskraftens utveckling medförde, äfven frestelsen till äregirighet var en. Hvilken begåfvad yngling önskade ej en gång vinna ett berömdt namn! Med konstnärers vanliga böjelse för själfreproduktion har Topelius ofta användt detta motiv i sin diktning, fullödigt skönt t. ex. i »Ynglingens drömmar», och i noveller och sagor har han tillämpat det på många med särskild förkärlek skildrade ynglingagestalter; i Fältskärns berättelser på den förste Gustaf Bertelsköld, kungasonen, men framför allt kanske på den unge Paul, Carl Victors och Ester Larssons son, hvars stolta frihets- och storhetsdrömmar en tid förde honom nära undergångens brant och till en början bragte honom under guldmakaren doktor Weis' inflytande och inom den mystiska ringens trollkrets. Topelius vill visa, huru äfven en ädelt anlagd karaktär genom äregirigheten förlorar, blir själfvisk och hård och kan moraliskt duka under, medan endast en osjälfvisk, ödmjuk sträfvan att gagna mänskligheten gör en förmögen till fruktbart, välsignelsebringande arbete, egen inre lycka och samvetsfrid. — Den hemlighetsfulla ringens planetariskt betingade dynamik är för Topelius en symbol för naturkrafternas obestridliga inflytande på människan i allt hennes görande och låtande. Naturkraften drifver människan framåt och uppåt, »ad astra», men såsom ogudlig i sig själf kan den lätt bringa henne till perniciös [skadlig] själfförgudning, om den icke adlas af en fromhet utan skrymtan, som allena är värdig människans höga ursprung och bestämmelse.
Det i ögonen fallande stora intresse för stjärnkunskap, som Topelius ådagalägger, ej blott i ofvannämnda ringsaga, utan genomgående i hela sin litterära alstring, härstammar synbarligen från hans tidiga barndom, framkalladt närmast genom faderns och informatorernas lärdomar, och från början måhända till en viss grad färgadt af »den rest af astrologi» hos hans omgifning, som han själf nämner om, icke minst den Zetterbergska profetian. Ytterligare näring fick gossens stjärnfantasier genom tvenne »händelser», som han omtalar i sina autobiografiska anteckningar. Den ena inträffade under hans skoltid i Uleåborg, 1829, då han en vintermorgon i mars på väg till skolan såg en lysande stjärna falla ned framför sig, helt nära, som han tyckte, utan att lämna några spår i snön — en vision alltså —, och den andra händelsen hemma i Nykarleby 1831 i januari, då stoftet af hans nyss af lidne fader bars till jordfästning i kyrkan, och en silfverstjärna af kistans prydnader lossnade och föll ned för gossens fötter. Han upptog stjärnan vid kyrkdörren och förvarade den. »Ett riktigt järtecken!» sade klokt folk. Det »sysselsatte mer mina tankar», berättar han själf, »än den oersättliga förlusten af en far, vid tretton års ålder». Han tyckte sig stå under stjärnornas inflytande och undrade svärmiskt, hvilka följder det i framtiden kunde medföra. Hans fantasilif, i sig själft tidigt utveckladt, hade redan rönt stark påverkan af romanläsningen, hvaråt han i Uleåborg hängaf sig i fastrarnas mycket omtalade bibliotek. Jag har lyckats återfinna dettas bokkatalog, så att man kan bedöma, hurudan den lektyr var, som under skoltiden utgjorde hans själaspis. På många ställen i sina skrifter syftar han därpå, nämnande än en, än en annan af de underligaste böckerna. Äfven hemtraktens spök- och tomtesagor, muntligt berättade vid spiselelden i arbetsstugan, bidrogo väl att uppjaga gossens fantasi. Men ett godt korrektiv mot hans naturs starka böjelse för det mystiska, hans börjande öfvertro, utgjorde den genomgående nyktra, fördomsfria syn på tingen och deras kausalsammanhang, som hans båda föräldrar hos honom sökte inplanta — till icke ringa del som ett arf från »upplysningens» tidehvarf, hvilket de under sin ungdom tillhörde. Snart nog, eller kring 1840, började den andliga väckelsen i Österbotten öppna äfven den unge Topelius' ögon för lifvets högsta frågor, hvilka visserligen äfven tidigare, särskildt under påverkan af hans ädle lärare, den äldre kusinen Frans Michael Toppelius, hade utgjort föremål för hans »vetandes törst» (jämför sången därom af 1833!); och sedan hans religiösa uppfattning klarnat till fast öfvertygelse på skriftens grundval, blef den för honom ett stöd emot öfvertron, hvilket han fasthöll till sin död. I stället för svärmeriet om stjärnornas influens trädde hans fasta tro på en gudomlig försyn och en aldrig svikande änglavakt i alla lifvets faror.
Men hvarken den genom hemuppfostran inpräglade nykterheten eller det senare utbildade religiösa allvaret hindrade honom från att belletristiskt [litterärt, lärt] utnyttja alla de förträffliga, för hans författartyp så tacknämliga uppslag, som äldre och nyare tiders vidskepliga föreställningar erbjödo honom. Det måste likväl erkännas, att, huru nära öfvertrons gräns än därvid författarens egen ståndpunkt kan synas falla — han har för slikt blifvit tadlad — han dock i de flesta fall till sist gifver en sådan lösning på gåtorna, att sanningen och det sunda förnuftet med dess »naturliga förklaring» få äran.
Ifrån denna digression [utvikning], som fört oss tämligen långt bort ifrån trädgårdsmästar Zetterbergs profetia och doktor Weis' planetkonjunktion, måste vi ännu litet återvända till den senare. Läsaren frågar måhända: kan väl något astronomiskt faktum hafva legat till grund för Fältskärns framställning? Jag tror knappast, att Topelius trots sina sideriska [som avser stjärnorna] intressen ansett mödan värdt att låta astronomiskt beräkna planeternas inbördes ställning vare sig i hans egen födelsestund eller femhundra år tidigare, hvarför icke heller den apokryfiske doktor Weis' utsago om Mars', Jupiters och Saturni kortvariga sammangående vid en sådan tidpunkt torde vara att taga efter bokstafven. Men liknande planetkonjunktioner öfver hufvud ha nog länge varit kända af de lärde, sannolikt redan af Österns vise män; och den berömde tyske astronomen Kepler förunnades det ju en afton år 1603 att själf iakttaga en sådan sällsynt uppenbarelse. Just de af Topelius nämnda tre planeterna höllo på att sammangå i skenbar förening i Fiskarnas konstellation, ehuru i annan ordning, nämligen så, att först Jupiter, »planeternas konung», och Saturnus enades för sig, och det t. o. m. 3 gånger, och därefter under följande år 1601 planeten Mars ytterligare tillkom, så att de för betraktaren syntes såsom en enda stor, ovanlig stjärna. Dessutom visade sig till astronomens ytterliga förvåning en helt och hållet ny bländande stjärna, under åren 1604 och 1605, i Ormkarlens östra fot, hvilken iakttagelse gaf Kepler anledning till den skarpsinniga förmodan, att de vises stjärna i Österlanden, hvarom bibeln talar, just varit en sådan hastigt uppflammande och sedan försvinnande, vare sig nytänd eller uppbränd värld. Han räknade då ut, att en likadan konjunktion i tre, resp. fyra faser hade ägt rum t. ex. år 747 efter Roms grundläggning och följande år, då planeten Mars slöt sig till de andra två. Vid alla tre konjunktionerna voro de hvarandra så nära, att den ena planeten berörde den andras strålkrets. Men deras skenbara sammanvaro räckte ingalunda blott 8 minuter etc., som doktor Weis säger; utan åtminstone de två första planeterna, Jupiter och Saturnus, visade sig nätterna igenom hela månader, liksom om de alls icke mer velat skiljas. En sådan utomordentlig konjunktion af trenne planeter inträffar enligt astronomerna endast hvart 800:de år och är således ännu rarare, än den af Topelius beskrifna, hvilken i den form han gifvit fenomenet — torde tillhöra sagans värld! Om dessa saker står (enligt H. M. Melin, Jesu lefverne) att läsa i äldre arbeten af Kepler, Ideler, Schubert samt uti Littrov, »Himmelens under» (Sv. öfv. 2, sid. 281 ff.), som Topelius måhända kände till. Jag minnes, med hvilket djupt intresse han ännu på gamla dagar läste nyutkomna populära astronomiska skrifter och diskuterade deras innehåll.
Den svenske trädgårdsmästaren Zetterberg, som med sin förutsägelse hade gifvit anledning till Fältskärns utflykter på astrologins område, tyckes hafva åtnjutit författarens synnerliga bevågenhet. Utom i doktor Weis' gestalt hos Fältskärn uppträder han i eget namn och yrke i en annan novell af Topelius, i den lilla skizzen »Drottning Sophia Magdalena», hvilken ingick som följetong i Helsingfors Tidningar [med start 12.1] 1848, alltså före Fältskärns berättelser 1). I egenskap af kunglig trädgårdsmästare på Drottningholm, icke mer och icke mindre, finna vi honom där anlitad af Gustaf III:s i flere afseenden tillbakasatta gemål som hennes förtrogne i berättelsens lilla intrig. Han kom därvid att bli mentor och tolk för »en häxa, en fé, en Pythia, eller för att tala rent ut, en spåkäring från Finland eller Lappland», såsom en af drottningens unga hofdamer uttryckte sig. »Gamle Zetterberg har i sin ungdom varit mycket i Finland», visste samma fröken berätta för sin kamrat, »och lärde någonstädes i Carleby eller Viborg, livad den orten heter uppe i Tavastland, känna en spågumma, som — — nu måste vara öfver hundrade år.» »Den gamle token» hade så länge berättat sina sagor om finnarnes trolldom och spådomskonst för drottningen, att hon slutligen lät efterskicka Kierola mor för att låta spå sig angående det barns öde, som hon vid denna tid bar under sitt hjärta. Nåväl, gumman kom och såg i sina kort förutsägelser om ankomsten af en kunglig prins (Gustaf IV Adolf), om hans faders, Gustaf III:s, död genom mördarhand och om sonens landsförvisning, m. m. Det var en hemsk profetia, som den stackars drottningen ej i allt ville tro på, men glad vid tanken att få en son gaf hon gumman en kunglig belöning. — Äfven denna finska spågumma är delvis tecknad efter en bekant modell i författarens hemgård. Hon påminner nämligen till språket om gamla Brita Kiviranta, doktor Topelii första barnsköterska, hvars befängda rådbråkande af svenskan öfverträffade själfva »Eskola kuppens» ryktbara rotvälska. Brita, som samtidigt med Zetterberg tjänade på Kuddnäs, var mycket svag för sitt herrskaps lilla älskling, hvilken hon kallade »Zakarias pra kossen min». Hon skulle enligt doktorns önskan lära barnen finska, men då svenskan för öfrigt utgjorde hemspråket, vardt däraf intet. Hon biträdde sedan under doktorns tioåriga sjukdoms- och lamhetstid med stor trohet hans maka i vården om den sjuke. Hon flyttade och bar sin doktor som ett litet barn och drog honom på en kärra omkring på läkarebesök till andra sjuka. Afled som ett gårdsinventarium vid hög ålder. Skalden har tacksamt unnat gumman denna lilla apoteos i sagan, då han sände henne i hundraåriga Kierola mors förklädnad att sia för drottningen om högviktiga politiska öden! Lustigt är, att han kombinerat henne med Zetterberg äfven sålunda, att han låter dennes sonson gifta sig med Kierola mors dotterdotters dotterdotter, som fick ärfva drottningens rara gåfvor. — Om Zetterberg själf vet jag intet annat, än hvad min moder berättat om hans galanteri med fruntimren. Han kom efter slutadt värf tidigt bort från Kuddnäs, då dess trädgård, som han planerat, var färdig, och han försvann sedan i obekanta öden.
1) Skizzen intogs af författaren i samlingen »Vinterkvällar», 3:e delen, under titeln: Drottning Sofia Magdalenas örhängen, men ingår icke i Topelii Samlade arbeten, utg. af V. Vasenius.
[Ett sammanträffande att jag bor intill Drottningholmsparken i det hus som 1787 byggdes för Happé, slottsträdgårdsmästare från 1770-talet till 1815. Tro, hopp och kärlek på glasverandan från 1890-talet. En Miminykarlebystjärna av Kalle Andersson i högra vindsfönstret. En till det vänstra fönstret på kommande. Förstoring.
Foto december 2020.]
Jag sade i det föregående att födelsedagsmotivet innebar ett helt knippe andra i Topelii diktning. Ett anförande af allt, som kan räknas till dessa, skulle förlänga denna uppsats i det oändliga. Stjärnsvärmeriet var det viktigaste. Detta har influerat på en mängd af Topelii lyriska dikter äfvensom på flera af hans noveller och sagor. Jag skall afsluta min uppsats med några antydningar om detta. Men dessförinnan bör jag, för att icke här alldeles lämna de många intressanta sagomotiven af annat slag ur räkningen, påpeka några af dem, t. ex. att sagan »Björken och stjärnan» grundar sig på en familjetradition om skaldens farfarsfars, Kristoffer Toppelius' bortröfvande till Ryssland under stora ofreden 1711 och hans underbara hemkomst efter fredsslutet, samt att gossen Walters mångahanda äfventyr dels äro hans egna, dels hans kusin Gustafs, hvilken för en tid var anförtrodd i sin mosters vård på Kuddnäs, och gärna skröt öfver sitt hjältemod. — Det var han, som hade oturen att falla i Stinas ullkorg! Den ryktbar vordna unge »Bullerbasius» är likaså en sammansatt personlighet. Några drag tillhöra författaren själf, det mesta min hädangångne yngre broder Leopold, som skalden favoriserade. Äfven Axel och Stina äro på lika sätt hopkomponerade personligheter. Frithiofs tragikomiska ridt på första maj, då Trafvalappen vek in i krogstallet och strök af ryttaren vid dörröppningen, var möjligen författarens eget äfventyr, men man får i allmänhet lof att vara mycket försiktig vid tillämpning af »jag-stycken» på författaren själf.
Topelius har förfarit som andra och pådiktat sig en mängd äfventyr, som han upplefvat blott i fantasin, men ej i verkligheten. Här ett exempel. Jag träffade på en resa en gång en person, som sade sig af en gammal präst hafva hört en rolig historia från Topelii barndom om, hur T. på resa till skolan nödgats sofva en natt i loftet på en gästgifvargård, där öfverfallits af tvenne röfvare, men skickligt befriat sig från dem genom att kasta snus i ögonen på den ena och hälla ut en filbunkes innehåll öfver hufvudet på den andra, medan de på en stege ville klättra upp till löftet. Händelsevis hade jag just kort förut läst denna samma historia om »Den farliga natten i löftet», berättad (och hopfantiserad) af Topelius själf, i en gammal årgång af Helsingfors Tidningar. Och snusknepet kände jag igen från en tjufhistoria, hvilken han som barn hade refererat i ett af sina små miniatyrhäften för utlåning. Men i den vackra berättelsen om »Gossen, som hörde det tysta tala» har han inflickat en verklig liten tragedi från sin Uleåborgstid, då han ville fånga råttor under en till fälla uppgillrad dörr och i stället dödade sin mosters bästa höna. Då meningen varit god, kunde samvetet trösta honom i olyckan. Sagan om »Den röda stugan» återger hans dotter Ainas och hennes syssling Rosas näpna funderingar under en båtfärd med Ainas pappa från Nykarleby ut till Alön, enligt livad »Rosa» meddelat mig. Sagan »Om den sommar, som aldrig kom» syftar på författarens lilla älskliga gosses, Rafael Zacharias', tidiga bortgång, likasom visan om »En liten pilt» på hans förstfödde son Michael, hvilken dog den 3 sept. 1850 i Nykarleby. — Topelius ägde den stora gåfvan att med öfvervinnande af sorgens bitterhet kunna göra sitt lifs mest tragiska erfarenheter fruktbärande för andra.
»Sången är af sorg upprunnen,
men af sång är glädje vunnen»,
detta var enligt inledningsdikten till hans ljungblommor »sagan», ej allenast om den finska folkdiktens, utan äfven om hans egen sångs ursprung.
Men jag får ej dröja längre vid dessa hem-minnen i sagorna. Vi vilja till sist ännu en gång blicka upp till Topelii älskade stjärnor. År 1837 skref han, med tanke på sina underbara erfarenheter i barndomen, i stycket »O stjärna du»:
»O, stjärna, sjunken från din ljusa höjd,
du fallna gnista af en evig sol,
o, själ, hur klar och, ack, hur dunkel dock
du flammar och förkolnar skiftevis
uti mitt hjärtas natt!»
och han slutar sången med denna önskan:
»Blif åter evig sol, odödligt ljus
i Kristus, i din källas återsken!»
»Stjärnsånger» kunna vi kalla dikterna Orions bälte, 1846, Vintergatan, 1852, Nebulosan, 1870, — med dess »fyrtitusen gnistrande sköna solar» —, Världarnas daning och Aftonstjärnan, från samma år 1870, alla dessa sånger såsom en frimodig bekännelse af skaldens i Guds ord grundade barnatro gentemot en vilsekommen naturvetenskap, som icke vill veta af någon personlig skapare. Med synnerlig kärlek omfattade han därför äfven en sådan personlighet i det gångnas historia, som Sigfrid Aronus Forsius, den fromme Ekenäspastorn, »Finlands förste vetenskapsman» på astronomins fält, hvilken Topelius i den sköna sången »Finlands öde» (från 1859) kallar »en stjärnekung i torftigt tjäll», och åt hvilken han inrymt en betydelsefull och ädel roll i tvenne af sina noveller, »Ungdomsdrömmar» och »Stjärnornas kungabarn» (»Planeternas skyddslingar»). Sigfrid Aroni äkta medeltidssvärmeri om planeternas inflytande på människobarnens lefnadsöden intresserade Topelius på det högsta, men han stannar dock vid en sundare nutidstro af kristlig halt. Och Finlands framtida öde, som han låter Sigfrid förgäfves söka i stjärnorna, finner han med den gamle siaren symboliskt afspegladt i en hurtig gosses klara, frimodiga barnaögon. Därför riktar han i sången »Finlands höjning» (1869) en den innerligaste vädjan till vårt lands ungdom att arbeta och bedja för sitt dyra fosterland. Härmed ha vi återkommit till utgångspunkten för hela denna framställning: Hvad Topelius diktat om hur hans nordiska fosterbygd höjer sig ur vågen. För denna fosterbygd har han i kärlek utfört sin ädla lifsgärning. Han har arbetat för dess andliga höjning. Och skönare kunde ej hundraårsminnet af hans födelse firas, än genom denna underbara planetkonjunktion på världspolitikens natthimmel, som framkallat erkännandet af Finlands själfständighet!
»Förstår du makternas maning,
du yngling på Finlands strand?
Förstår du böljornas aning,
du ungmö i nordanland?
Upplyft ditt glänsande öga!
Järtecknet är vid din strand,
och stora tankar sig löga
på hafvets glittrande sand.
Ur inre glödande schakter
upplyfter sig Finlands vall:
af inre glödande makter
till ljus det upphöjas skall.
Strid, yngling med barm i lågor,
bed, dotter af Finlands strand,
att andens eviga vågor
må höja ditt fosterland!»
==========
|
