Vägväsen


- - -

Historia. I äldsta tid var jordägarna skyldiga att bygga och underhålla vägar. Under medeltiden var de allmänna vägarna farbara endast med häst. En av de viktigaste medeltida vägarna i Finland var den s.k. Oxvägen, som ledde från Tavastehus genom Rengo, Somero och St Mårtens till Åbo. Det allmänna vägnätets längd i Finland kring 1550 har beräknats till ca 2 000 km; häri ingick bl.a. den s.k. Stora strandvägen från Åbo till Viborg, vilken betecknas som landets äldsta landsväg. Ett sekel senare fanns ungefär 4 000 km allmän väg. Landsvägar löpte då utmed hela västkusten, från s. Tavastland till de närmaste kuststäderna, från Viborg till Kexholm, Nyen [St Petersburgs föregångare] och Nöteborg samt från Tammerfors till Korsholm. De viktigaste vägarna i s. Finland var farbara med vagn. Under gångna sekler ansågs vattenvägarna utgöra de naturligaste kommunikationslederna. Vid anläggandet av landsvägar hade strategiska och handelspolitiska synpunkter stor betydelse. Först i slutet av 1700-t. kan ett livligare intresse för vägbyggnad spåras, eftersom några huvudstråk då anlades i det inre av landet, som dittills så gott som helt saknat med fordon farbara vägar. Under denna tid byggdes vägen Nyslott-Kuopio-Pulkkila-Uleåborg, vägen Tfrs-Gamlakarleby, vägen Tfrs-Kuopio samt en del bivägar. Vägarnas sammanlagda längd mot slutet av den svenska tiden uppskattas till ca 9 000 km. I slutet av 1800-t. var vägnätets längd ca 45 000 km, vilket avspeglar den kraftiga utvecklingen under detta sekel.

Mantalsägarnas väghållningsskyldighet bibehölls i 1734 års lag; först lagen angående vägars och broars byggande av 1883 medförde lättnader för den jordbrukande befolkningen, bl.a. därigenom att kostnaderna till en del överfördes även på andra fastigheter och inkomsttagare. Ett nytt skede i v:s historia började 1825, då regeringen årligen började anslå medel för vägbyggnadsarbeten. Statens andel i upprätthållandet av v. har därefter successivt ökat och slutligen blivit dominerande; viktiga milstolpar i denna utveckling har varit väglagar, som stiftades 1918, 1927 och 1954 (den sistnämnda jämte ändringar är fortfarande i kraft). Enligt 1918 års väglag (trädde i kraft 1921) underhölls landsvägarna på statens bekostnad, antingen indirekt genom kommunala vägnämnder, eller direkt (de viktigaste vägarna) genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, medan anläggnings- och underhållskostnader för byvägarna bestreds av dem som hade behov eller drog nytta av vägen. Beslutet att låta staten överta ansvaret för landsvägarna var unikt i hela världen. Underhållet av landsvägar, som inte togs i statens omedelbara vård, handhades till en början av privata entreprenörer, som utsetts av vägnämnderna, men 1948 övertogs denna uppgift av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Vägnätet, som 1925 omfattade drygt 25 000 km landsväg och ca 20 000 km byväg, var med hänsyn till motorfordonstrafikens krav undermåligt ännu långt efter andra världskriget, som vållade svårt avbräck i v:s utveckling. Vägar, som året om kunde trafikeras med motorfordon, fanns under tiden mellan de båda världskrigen endast i kusttrakterna och i s. Finland. På 1920-t. erhöll avlägsna trakter i Lappland landsvägsförbindelse med det övriga Finland genom Ishavsvägen till Petsamo. Med stöd av en speciallag byggdes 1929-35 ca 1 500 km ny landsväg i n. Finlands och Karelens glesbygder. Kilpisjärvi längst uppe i den s.k. lapska armen förenades med rikets vägnät först under andra världskriget, då tyskarna byggde en väg från Palojoensuu till Ishavskusten vid Skibotn. Även flera andra vägar i Lappland byggdes i samarbete med tyskarna. Efter kriget dröjde det till 1953, innan iståndsättandet av gamla och byggandet av nya vägar tog fart; bl.a. den viktiga Skärgårdsvägen (se d.o.) i Åboland byggdes dock redan på 1940-t. Genom omfattande vägbyggnadsarbeten på 1950- och 60-t., till stor del bekostade med sysselsättningsmedel, har det finländska vägnätet numera uppnått en tämligen tillfredsställande standard. Vägbeläggningsarbeten i större skala började utföras först på 1960-t.; sedan 1958 används härvid s.k. oljegrus. Till de största vägprojekt som förverkligats under decennierna efter andra världskriget hör de för industrin och turismen viktiga tvärvägarna Björneborg-Joensuu (”Insjöfinlands väg”) och Vasa-Joensuu (”Blå vägen” [Fortsätter över Kvarken via Umeå till Mo i Rana.]); båda byggdes huvudsakligen på 1970-t. Omfartsvägar, som leder trafiken förbi tätorterna, har byggts sedan slutet av 1960-t. - En systematisk vägmuseiverksamhet, som syftar till att bevara bl.a. vissa broar och vägavsnitt i ursprungligt skick, påbörjades 1980. I samband med detta började man bygga upp ett vägmuseum i Reso, där t.ex. redskap som använts vid vägbyggen kommer att ställas ut. Se även broar, gästgiverier, skjutsväsen. (Suomen teiden historia, 2 bd, 1974-75; V. Wallin/Voionmaa, Suomen maantiet Ruotsin vallan aikana, 1893; H. Backman, Historik över vägbyggnadsverksamheten i Finland, 1935; U. Varjo, (Über die Strassen Finnlands, 1965; M.I. Jaatinen, Tie suomalaisessa maisemassa, 1967; J. Viertola, Kustavilaisen ajan maantierakennukset, 1980).




Uppslagsverket Finland (1985).
(Inf. 2006-08-20.)



*               *               *



   

Gamla vägar och vägsträckningar kan vara fascinerande. Gardberg skrev ju om kungsvägen Åbo–Viborg.
     Gamla 67:an från Nykarleby till Kaskö var speciell på det sättet att den hade landets minsta städer som ändpunkter. Här ett minne i törnrosasömn i Ytterjeppo.

 

1
1
Lars Pensar tillhandahöll och kommenterade.
( Inf. 2009-03-29.)


Läs mer:
Prästvägen av Einar Hedström.
Andrasjövägen av Erik Birck.
Den nya vägen mellan Bonäs och Nykarleby i Österbottniska Posten 1938.
Landsvägen Nykarleby—Munsala i Österbottniska Posten 1939.
Syn för byggande av riksväg 8 i Österbottniska Posten 1964.
Nykarleby hoppas på goda infartsvägar som kompensation för gamla riksåttan och Jakobstadsfullmäktige diskuterar riksåttan. JT 1966.
Vägar via Nykarleby av Lars Pensar.
Nya omfartsvägen. 2010
Nya omfartsvägen mellan Kovjokivägen och Jeppovägen. 2012.
Nya omfartsvägen. 2013
Vägskyltar mellan Seinäjoki och Nykarleby av Anna Wahlberg. 2015

Museivägar på Närings-, trafik- och miljöcentralens webbplats..
Nykarleby trafiksäkerhetsplan. 2003.
(Rev. 2015-09-17 .)