Första världskrigetI Europa var det sista decenniet av 1800-talet och det första av 1900-talet präglade av en spirande optimism och framtidstro, särskilt bland kapitalister och makthavare. Tekniken gick framåt. Sjöfarten, allmänna vägar och järnvägsnät byggdes ut. Fabriker och industrier blev allt större och behövde ny arbetskraft. Hantverkare och egendomslösa lantarbetare, de som inte emigrerat till Australien eller Amerika, blev användbara kuggar i maskinerna som började massproducera tyger, tobak, glas, porslin, järnvaror och vapen. De sociala och sanitära förhållandena förbättrades även bland allmogen. Dödligheten sjönk och läskunnigheten ökade. Demokratiska idéer presenterades och vann gehör hos medborgarna i Europa. Folk och länder hade kunnat fortsätta att leva i fred och samförstånd med varandra. Men stormaktsledarna med sina rådgivare och generaler drevs av maktbegär, misstänksamhet och erövringslust. De utrustade sina arméer med moderna och mer effektiva vapen än någonsin tidigare. Och den 28 juni 1914 smällde det i Sarajevo. En serbisk nationalist sköt ihjäl Österrike-Ungerns tronarvinge Franz Ferdinand och hans hustru Sophie. Dessa mord gav Europas främsta ledare en legitim orsak att öppna slussarna för det vansinne vi numera kallar första världskriget. Svallvågorna från detta krig nådde även Finland. Från att i mer än hundra år ha varit en liten autonomi inom det väldiga ryska riket underställdes landet nu helt och hållet den ryska militärledningen med envåldshärskaren kejsar Nikolaj II i spetsen. Han var rädd att förlora Finland och sände därför in stora truppstyrkor i landet. De blev utposterade i större industriorter och vid viktiga knutpunkter för järnvägstrafiken. Landsvägarna hölls under noggrann uppsikt och våra hamnstäder vid Finska viken och längs västkusten blev ytterst välbevakade. Före krigsutbrottet hade Nykarleby varit en vanlig småstad med några ståtliga borgarhus och affärsbyggnader längs gatorna i centrum. Sidogatorna kantades av mindre hus som ägdes av olika hantverkare, och längst bort i utkanterna låg stugor som beboddes av småbrukare med en viss självförsörjning, sjömän, fiskare och diversearbetare. Vardagslivet var lugnt och stillsamt. Stadsborna kände varandra, och de enda ryska inslagen i gatubilden bestod av den vänlige gendarmofficeren Mikael Natjarkins dagliga promenader kring torget och de ryska namnen överst på gatuskyltarna. Men i mars 1915 förändrades småstadsidyllen. Ett ryskt gränsbevakningskommando med femton man och två hästar anlände och krävde inkvartering i staden. En tid efteråt kom ett infanteri bestående av en officer och fyrtiotre man. Under de kommande månaderna växte skaran ytterligare och i januari 1917 bestod den ryska militären i staden av 30 officerare, varav några med familjer, l 430 soldater och fler än 100 hästar. Enligt rådande rysk lag var staden skyldig att ordna bostäder åt landets försvarare. För magistraten, som verkade som stadens inkvarteringsnämnd, blev det bekymmersamt. De ryska officerarna hade nämligen rätt till minst ett rum och kök med tillhörande möbler, sängkläder och husgeråd. Officerarna var vana med komfort och krävde att några familjer skulle flytta ut ur borgarhusen och överlåta sina hem åt dem. De först ankomna soldaterna inhystes i vaktstugan och i packhuset vid Andra sjön. De efterföljande fick bo i sommarstugor, hos privata gårdsägare och i småstugor där folk var vana att tränga ihop sig. Senare togs också andra lokaler i beslag eftersom det ryska vaktmanskapet hela tiden ökade. Och även om en stor del av de nyanlända utposterades i Socklot och i Munsala skärgård orsakade inkvarteringen både praktiska och ekonomiska problem för stadens beslutsfattare. I synnerhet under vintermånaderna när elförbrukningen och vedåtgången snabbt fördubblades.
När Normen blev kasern måste skolundervisningen inför hösten omorganiseras. Skolans direktion och lärare diskuterade saken ingående. Inför skolstarten blev det slutligen klart att en del klasser skulle flytta till lärarseminariet, andra till Pensars handelshus och resten till Missionshuset. Det fanns föräldrar som klagade över att undervisningen blev lidande av denna splittring, men också de var tvungna att acceptera nödlösningen. I september påminde drätselkammaren om den sinande stadskassan. I budgeten för 1916 hade 5 000 mark reserverats för den ryska inkvarteringen men redan nu var summan uppe i närmare 9 000 mark. Stadsfullmäktige uppmanade därför inkvarteringsnämnden att utse en medlem som skulle presentera stadens usla ekonomi för guvernören i Vasa län. Valet föll på rådman Carl Fredrik Öhrling som den 7 oktober reste till Vasa för att diskutera stadens finanser med guvernör Leo Sirelius. Guvernören hänvisade till rådande lagar och förordningar, och den enda hjälp Öhrling fick angående stadens ekonomi var rådet att minska hyreskostnaderna för militären genom att flytta en del underofficerare till mindre lokaler. I tredje delen av Erik Bircks Nykarleby stads historia skriver han att det första året med blandad befolkning trots allt inte orsakade några allvarligare konflikter mellan militären och stadsborna. Officerare och soldater uppförde sig väl. Deras exercis på torget iakttogs med välvilligt intresse av Nykarlebyborna och deras stämsång under marscherna förvånade alla musikälskare i trakten. Under sommaren blev det vanligt att ett hornkapell vissa kvällar i veckan ställde upp sig på Normens balkong och spelade rysk folkmusik. Ibland sjöng någon spelman med i de känslosamma melodierna. Små grupper av åhörare samlades på torget och varje gång de hörde Stenka Razin eller Kalinka var det alltid några som berördes så starkt att de i ena stunden stod blankögda och i nästa glatt stampande och klappande i takt med musiken. Alla i vaktstyrkan kallades ryssar även om en stor del av dem var ester, letter, polacker, tatarer och judar som tjänstgjorde i den ryska armén. Merparten av soldaterna var vanliga unga män och medan veckorna gick blev några av dem en självklar del av familjerna de bodde hos. Av dem lärde de sig förstå och tala lite svenska. När ryssarna märkte att det fanns många arbetslösa familjefäder i staden beslöt de att från soppköket på torget börja dela ut gratissoppa och limpor till stadens medellösa familjer. Soldaterna deltog gärna i fester, ungdomsdanser och teaterföreställningar. De flirtade självfallet med flickorna i trakten. Många finare fröknar, bonddöttrar och arbetarflickor blev förälskade och vandrade oblygt längs gatorna i armkrok med sina pojkvänner, eller satt och kelade med dem på något café. Ibland ledde förälskelserna till äktenskap och senare följde dessa unga kvinnor med sina män till en oviss framtid i Sovjetunionen. Söndagsmorgonen den 18 mars 1917 fick den ryska garnisonen ett meddelande om att den ryska revolutionen segrat i Petrograd, och att kejsar Nikolaj II abdikerat. Nyheten spred sig som en löpeld genom staden och på eftermiddagen ordnade ryssarna ett glatt sjungande demonstrationståg längs gatorna. Vita och röda fanor fladdrade i spetsen av tåget och hurraropen ekade mellan husen. Merparten av stadsborna var lika upprymda över att kejsarmakten var bruten och deltog med glädje i tåget. När de marscherande slutligen återkom till torget tystnade sorlet. Soldaterna knäföll med korsade händer över bröstet och lyssnade andäktigt medan en officer höll en tacksägelsebön. Följande dag fortsatte firandet. Manskapet marscherade taktfast sjungande till seminariet där lektionerna avbröts och eleverna gick med i tåget. Seminaristernas hornkapell spelade tillsammans med den ryska orkestern och medan demonstrationståget återvände mot centrum tätnade tåget av ditströmmande stadsbor. Folkmassan samlades på torget, och en stund senare utanför Nordiska Föreningsbanken mitt emot Normen. Från bankens trappa höll häradsskrivaren S. R. Jernström ett högstämt tal och åhörarna svarade med applåder och högljudda leverop.
Festligheterna fortsatte i över en veckas tid. Den 2 april var alla officerare och soldater inbjudna till arbetarföreningens hus Talon där man ordnat med program och förfriskningar. Följande kväll samlades stadsborna i seminariets festsal där ryssarna höll en bejublad konsert tillsammans med seminaristerna. I synnerhet balalajkamusiken uppskattades, och när vårkvällen avslutades med bal var det många ärbara fruar som inte kunde dölja sin förtjusning där de valsade runt i armarna på någon stilig uniformsklädd officer.
På grund av världskriget förvärrades dessutom landets livsmedelssituation. Ransonerna på köpkorten blev allt knappare, ryssarnas soppkök försvann från torget och butikshyllorna gapade tomma. Ovissheten och hungern gjorde stadsborna otåliga och lättretliga. Saker de tidigare haft överseende med tolererades inte längre. När det kom fram att staden tvingats bekosta telefonledningen till kyrktornet där ryska vaktposter höll utkik, beskärmade sig stadsborna högljutt. Och när sommarvärmen steg klagade alla över stanken nära kyrkan. Orsaken var de sanitära förhållandena i Normen. När toalettpappret tog slut hade ryssarna börjat använda halm och fottrasor, vilket gjorde att det blev stopp i avloppsrören. Därför hade magistraten under vintern låtit bygga ett fem meter långt och drygt två meter brett avträde på älvstranden mellan kyrkan och Anders Blomqvist gård. Vintertid hade kabinettet fungerat någotsånär men nu var stanken outhärdlig och stället omringat av surrande svarta dyngflugor. Voj, voj, såder sku it e få vara i Nyykaabi, suckade centrumborna sinsemellan. Även kyrkoherde Appelberg klagade över eländet och slutligen var stadens ledning tvungen att betala för att få sörjan bortforslad. Nästa stora missräkning kom i september. De kvarvarande officerarna, som trots att alla kejserliga lagar var upplösta, utövade fortfarande makt över stadsborna och krävde att få tillgång även till Rådhuset. Stadsfullmäktige argumenterade emot, men måste ändå flytta in i Pensars affärshus längs Bankgatan. Stadens ärevördiga rådhus förvandlades därmed till en skitig rysskasern med hö, halm och hästspillning i stora högar på gårdstunet. Det blev för mycket för stadsborna. Det undertryckta främlingshatet pyste ut och medan höstmörkret sänkte sig blev det allt vanligare att ”Vår Igor” eller ”Bettys Pjotr” började kallas ryssjävlar och de förälskade unga kvinnorna rysshoror.
|
