Hugo Liljeström
Han kom och gick och var ständigt sysselsatt. I synnerhet under sommarhalvåret, när han för det mesta vandrade omkring med spaden, lien eller bågasågen över ena axeln. Han grävde upp diken som slammat igen och slog gräset hos folk som ville ha det snyggt kring husen. Han sågade och klöv ved åt Sarlinskon, Pepatanton, syskonen Fritz och Emelie Öhman och många andra. I fröknarna Andells vedlider travade han vedklabbarna extra prydligt, och tre gånger varje sommar slog han deras frodiga gräsmatta med lien. Efteråt räfsade han ihop gräset och när han var klar blev han alltid bjuden på kaffe eller saft i deras vackra syrenberså. Öhman Han ympade och beskar äppelträd. Han band kråkriskvastar som han sålde, eller gav bort till behövande. Han drog slipstenen åt Jepo-Joel och målade planket åt Winters-Lina. Han vandrade fram och tillbaka till Andra sjön där han kapade grova trädgrenar som skymde solen kring stadsbornas sommarvillor. Han lappade taket på Blåbäri-Ainas stuga, reparerade hennes staket och kritade varje vår fönsterglasen hon hade över drivbänken. Han bar in ved och vatten åt alla ensamstående gamla tanter på Källbacken och passade samtidigt på att gå ut med deras slaskämbar. Och en gång såg jag hur han och Jepo-Manda kämpade och slet med hennes motsträviga ko som skulle till tjuren i Forsby. Dessutom gick han ofta till gravgården där han rensade ogräs, vattnade blommor och skrapade loss mossan från gamla gravstenar. Sedan länge bortglömda namn i relief på rostbruna gjutjärnskors och ingraverade namn på stenarna förgyllde han med bronsguldet han hade i en Leijona-pastillask, och mellan gravarna planterade han stora ormbunkar. Och så fanns Hugos lindon, där höstörarna varje år i juli stod som tennsoldater i givakt tills svågern Edvard kom med häst och höskrinda och tog vara på torrhöet. I ett solvarmt hörn av lindon odlade Hugo potatis, ärter och rotfrukter. Han kröp på knäna när han gallrade och rensade morötter, kålrötter, rovor och rödbetor. Ärtplantorna sprötade han upp med långa smala videgrenar och ibland vattnade han grödorna med vatten som han bar uppför backen från Sunds bäcken.
Gärdsgårdarna står fortfarande kvar. De härstammar från de landsomfattande nödåren mellan 1864 och 1868. År efter år av missväxt hade utarmat landet. Hungrande människor kokade gröt av trädbark, rötter och islandslav. Vägarna fylldes av överlevande tiggare. Tusentals människor dog av utmattning, köld eller tyfus medan andra kom fram till orter där de hoppades få mat och arbete. Också i Nykarleby växte nöden bland de obesuttna. Men först den 30 september 1867 höll magistraten ett sammanträde angående hungern. Mötesdeltagarna fruktade att svälten skulle leda till stölder och våldsbrott, varför de beslöt att tillsätta en nattvaktskår bestående av några hurtiga karlar från staden. Samtidigt beslöt man om ett tillfälligt understöd i form av mjöl och skummjölk till ett fåtal skröpliga fattighjon. Vid följande möte i november enades man om att utackordera 25 personer, varav de flesta var sjömansänkor och barn. Då auktionen verkställdes den 5 december kunde endast sex anbud godkännas varför auktionen fortsatte fem dagar senare. Under vintern tilltog svälten och våren 1868 beslöt stadens fattigvårdsstyrelse att till de fattigaste stadsborna utdela en halv kaka bröd, en halvkanna rotsakssoppa och två saltströmmingar per dag. Till sopputdelningen på torget sökte sig även utsocknes tiggare, varför utposterade vakter alltid stod bredvid soppköket. Bland de hungrande stadsborna och de främmande tiggarna fanns det trots allt ännu en del män, kvinnor och barn som kunde användas som arbetskraft. Av dessa valde rådman Janne Lybeck ut en skara som han lovade tio skålpund havre eller kornmjöl i utbyte mot en veckas arbete. Så kördes trashankarna ut till Alörn där de fick plocka stenar ur sjön och bygga en långsträckt kaj vid stranden av Lybecks vackra sommarställe Charlottenlund. Hökaren Elias Roos och andra köpmän med gömda sädeslager följde Lybecks exempel. Med löfte om lön i form av lite rågmjöl att blanda i barkgröten fick de svältande röja skog och mark i stadens utkanter. På Källbacken ägde Roos ett stenigt markområde. Där fick de utblottade först fälla träd och sedan med handkraft gräva upp sten efter sten ur den rotfyllda marken. De starkaste männen kommenderades att bära och rada upp stenarna till en ståtlig gärdsgård kring den uppbökade åkern. Därför kallades åkern Roosas lindon. Men vi som var barn under 1940-talet ändrade namnet efter Olga och Edvard Björklund som då brukade den. I småbarnsåldern förstod jag aldrig varför Källbacken ofta kallades Nälkämäki. Men en dag i tonåren, en vacker septemberdag i potatislandet, fick jag förklaringen. När Hugo från sitt potatisland såg att jag just då var ensam i vårt kom han klivande med potatisgräftan i handen till vår sida om stenmuren. ”Ja ska bara hjälp de en lillan stånd. Ja kan gräft ja så får tu plock opp päärona baket me”, sa han förklarande och började med att dra bort den slattriga blasten från bänkarna. Och medan han gräftade upp rad efter rad berättade han om stengärdsgårdarna, de hungrande människorna, liken som kördes bort från åkrarna, och om Janne Lybeck och Elias Roos som valdes till rådman 1896. Emellanåt rätade han på ryggen och torkade svetten från pannan. Varje gång blev jag stelt stående som en lyhörd harpalt. När han slutligen lade märke till fasan i mina ögon släppte han taget om gräftan, kom framklivande till mig och sa: ”Men höödu Nitu. Hede som ja berätta, he va ju för läääng, lääng sedan he! Nuförtin finns it e na hungersnöd och heila tiin blir e ju bara betar och betar jär i landi. Så tå tu e fullväxt och får båån så kombär int ti eldar na andar båån ti veta naanting om hurulejs e e ti vara riktit riktit hungru.”
[Komplettering av Anita. Fotot från 1945 eller -46. Övre raden från vänster: Lisa och Bertel Olsons dotter Stina, for som vuxen till Amerika och dog ganska ung i cancer. Helge Solvins dotter Inga-Britt, gift Rosengård i Pedersöre. Den sista minns jag inte. Nedre raden från vänster: Min bror Armas Marklund, flyttade till Sandsund. Elin och Hugo Solvins dotter Gladys blev sjukskötare och flyttade till Sverige. Raoul och Helmi Olsons dotter Barbro gift med Bjarne Fors.]
Genom den skogen gick en upptrampad kostig som under åren breddats av boskap och kärrhjul. Stigen började precis mitt emot vårt grindhål och fortsatte slingrande mellan stora stenar, förbi råskgräven och stengärdsgårdarna, nerför backen och vidare över Sunds bäcken, genom Frillmosskogen och ända bort till Rösslon vid världens ände. Längs stigen gick Johanssons Signe, Söderlunds Mari, Rönnas Svea och Jepo-Manda varje sommarmorgon och kväll när de förde korna till beteshagarna och hämtade dem därifrån. Och när hösten kom gick tant Äntti med ett rostigt plåtämbar i ena handen, en käpp i den andra, och pickade upp torra dyngråpor som hon bar till sitt lilla trädgårdsland. Vintertid var stigen helt igensnöad. Men så fort vårsolen silade ner mellan trädstammarna blev den synlig igen tack vare hästhovar och slädmedar, och skidspåren som Backlunds Bruno med systern Eva [barn till seminarieverkmästaren Eliel] och Martha Löving varje vårvinter drog upp ända till Kackuduntin. Samtidigt fortsatte Hugo gå med snöskoveln över axeln mellan tanternas stugor där han förutom de vanliga sysslorna med ved och vatten även skottade upp smala gångstigar från grindarna till husdörrar och uthus. Någon gång i mitten av maj började hans dagliga vandringar längs stigen ner till lindon, för han var noga med att mäta temperaturen i jorden innan han började sätta sin potatis. Och de flesta på Källbacken rättade sig efter hans beräkningar. Åtminstone pappa och Solvins Helge. Därför iakttog även vi ungar vaksamt Hugos vårvandringar fram och tillbaka till lindon. ”Nå höö ni, no får vi byri säta päärona på Källbackan”, sa han slutligen glatt uppmuntrande en dag när han med skrapelkärron fylld av sättpotatis passerade oss ungar som lekte på gatan mellan Blåbäri-Ainas och Langraden. Och även om vi inte svarade så fylldes vi ändå av glad förväntan inför sommaren med nypotatis, näckrosor vid åstranden, kråkhackor på händerna och solmogna smultron på insidan av Björklunds lindon. För sådan var han, Äppel-Hugo. Mitt i allt det vardagsgrå lyfte han fram ljusglimtarna i tillvaron och spred glädje och förnöjelse omkring sig. I synnerhet om höstarna när han frikostigt delade med sig av skörden från äppelodlingen kring sitt hus. Det grågula huset i korsningen av Källbackgatan och Gustaf Adolfsgatan var Hugos barndomshem. Hans föräldrar, timmermannen Fredrik Liljeström (23.11.1853–11.3.1917) och Greta Sofia Eriksdotter, född Hemming (23.9.1862–23.8.1939) köpte huset några år efter giftermålet av lotsen Anders Jacobsson. Vid inflyttningen hade paret redan fyra barn och senare fick de ytterligare fem, varav Hugo var den yngste. Två av barnen dog tidigt, Ellen som var Helgas tvillingsyster redan som spädbarn i magkatarr och Uno som sexåring i lungsot. Fem av syskonen gifte sig och fick både söner och döttrar, men Karl, som var folkskollärare i Purmo, och Hugo förblev ogifta.
Köket var Hugos allrum. Där hade han sin välfyllda vedlår bredvid spisen och ovanpå spisen alltid en stor aluminiumkastrull med varmvatten. På ett smalt bord under fönstret mot väster stod ett rödgult emaljämbar med friskt brunnsvatten, ett paket kristallsoda och två diskfat. Hörnskåpet intill var ett kallskåp för matvaror. Bredvid skåpet stod en kommod och under kommodlocket fanns tvättfat, tvål och rakhyvel. Rakspegeln hängde på en spik ovanför och inne i skåpet gömdes slaskämbaret. Köksbordet, med grårutig vaxduk, stod framför det sexrutade fönstret mot öster och på väggen ovanför kökssoffan hängde en korsstygnstavla med orden ”Egen härd, guld värd” som hans mor Sofia sytt. Vintertid var hela golvet täckt av hemvävda långa trasmattor som Hugo dagligen sopade av med en kråkriskvast. Strax innanför dörren till höger hängde hans kläder på iskruvade krokar under en brun hatthylla. Ovanpå hyllan fanns högar med noga genomlästa exemplar av Veckospegeln, Österbottniska Posten och andra tidningar.
Men varje lördagskväll kokade Hugo en stor kastrull risgrynsgröt som räckte hela helgen. Mjölken fick han av Jepo-Manda eller sin syster Olga som bodde i grannhuset. Av mjölken gjorde han också fil, och om han hade ägg hemma gräddade han ibland plättar som han åt med äppelsylt. Han sov i en utdragssoffa i salen där det fanns ett riktigt matsalsmöblemang, en gammal tramporgel, en birong med fyra lådor och bredvid kakelugnen en bekväm fåtölj. Antagligen var salen även samlingsplats för ”Hugos akademi” som bestod av kantor Söderman, seminarielektor Korsström, poliskommissarie Wenelius och andra män som tyckte om att diskutera. För Hugo var inte bara snäll och hjälpsam, han var även en samhällsintresserad filosof, amatörbiolog och genuin forskare som visste det mesta om stadens historia. Vad jag vet hade han ingen annan inkomst än slantarna han fick för vedhuggningen och kråkriskvastarna han sålde. Men liksom Blåbäri-Aina och många andra hade Hugo rätt att tillvarata torrfuror, nedfallna trädgrenar och kottar ur stadens skog. Sommartid fanns vatten i alla brunnar och källor, fisk i älven och fågelägg i skogen. I källaren under köksgolvet hade han sina rotfrukter och varje jul fick han en rökt skinka av sina släktingar. Och så fanns Karppinens Mari med sina ”Pirun paska tippoja”, droppar som lindrade allt från tandvärk till ischias. ”Voj, voj. Nu blir e no bekymbersamt. För va i all vääden ska jag göra med såder mytji pengar”, raljerade Hugo därför med en underton av allvar i rösten när han på gamla dar började få en liten folkpension. Nu när jag i Fredrik Liljeströms Nykarlebyvyer på nätet läser Karl Wenelius minnen av Hugo ler jag åt berättelsen om hur Hugo kom in till familjen Wenelius varje gång han hade ”hemsökelse”, det vill säga när någon kvinnlig släkting kom för att städa och skura hemma hos honom. Mitt sista minne av Hugo är från en julaftonseftermiddag i början av 1980-talet. Min man Hasse och jag var på väg till begravningsplatsen för att tända ljus på mina föräldrars grav. Liksom andra bilister körde vi sakta, för det var många som var ute i samma ärende som vi eller redan var på väg hemåt. Längs vägkanterna rörde sig folk som gick eller sparkade sig framåt i halvmörkret. Plötsligt såg vi ett fladdrande ljussken framför oss. Jag sträckte undrande på halsen och när vi körde förbi såg jag till min förvåning att det var Äppel-Hugo. Lite mindre och mera kutryggig än jag mindes honom, men ändå han. Omstrålad av skenet från ett tiotal tända gravljus som han hade i en korg på sparken. En stund senare, bland alla brinnande ljuslågor på gravgården, berättade Hugo bland annat att han fått så stela fingrar att det var besvärligt att tända ljusen ute i kylan på gravgården. ”Men he gar jo bra såder å. Så läng pärtkorgin halldär”, sa han och gav oss ett plirande ögonkast innan han tog upp ett ljus ur korgen och pulsade fram till följande bortglömda grav. Där borstade han med den fria handen undan snön framför stenen och lade sedan varsamt ner sitt klart lysande ljus. Hugo var omtyckt av alla han kom i beröring med. Så här diktade signaturen L. S-i, antagligen Hugos vän Lennart Suni från Monäs, i Jakobstads Tidning en gång på åttiotalet:
|
