De första finska och finlandssvenska arbetarföreningarna i landet grundades redan i slutet av 1800-talet i hamnstäder och större bruksorter längs kusten samt på landsbygden i Nyland där storgodsen fanns. Och senare, i början av 1900-talet, även i österbottniska småstäder som Kristinestad, Jakobstad och Nykarleby där Uudenkaarlepyyn työväen yhdistys bildades den 3 september 1905. Den första tiden samlades folk i privata hem eller i allmänna lokaler men ganska snart köpte eller byggde föreningarna egna hus. Husen användes flitigt av medlemmarna som, under ledning av sympatiserande lärare och redaktörer, bildade studiecirklar, sångkörer, ungdomsklubbar, teatergrupper och orkestrar som spelade under fester och danskvällar. Föreningarna prenumererade på tidningarna Työmies och Arbetet som alltid låg framlagda i husen. Man propagerade för nykterhet och samlade ihop böcker som någon köpt, eller fått som gåvor, till lånebibliotek för alla medlemmar. Dessa gemensamma aktiviteter stärkte självkänslan hos människor som ända sedan sexårsåldern slitit på åkrar, ängar och fabriksgolv. Deras stegrade självkänsla ledde till vidare studier, diskussioner och ökad medvetenhet. Inte bara om ekonomiska och sociala orättvisor utan även om nödvändigheten av en gemensam kamp för en drägligare tillvaro. Arbetarrörelsen växte i takt med industrialiseringen. Yrkeskunniga kvinnor och män gick samman och bildade fackföreningar trots industriägarnas ogillande. Leden tätnade och i juli 1899 samlades utvalda representanter från 34 arbetarföreningar till ett tre dagars möte i Åbo. Vid detta tillfälle grundades Suomen työväenpuolue / Finlands arbetarparti som 1903 ändrade namnet till Suomen sosialidemokraattinen puolue / Finlands socialdemokratiska parti. I samband med namnändringen krävde partiet allmän och lika rösträtt för personer som fyllt 21 år, åtta timmars arbetsdag, ett förbud mot barns nattarbete, minimilön, förbättrad arbetsskyddslag och rätt för torparna att själva sälja sina produkter. Under åren hade arbetarna både strejkat och demonstrerat för bättre livsvillkor utan att få gehör för sina krav. Men hösten 1905 utbröt en nationell storstrejk som pågick en vecka och lamslog all verksamhet i landets fabriker, ämbetsverk och skolor. I Nykarleby strejkade ingen men när medlemmarna i den nybildade arbetarföreningen samlades till möte i någons hem diskuterade de strejken. Man ansåg att den var nödvändig för deras barns framtid i landet. Strrejken 1905 banade väg för demokratiska reformer och följande år kände Finlands lantdag och kejsar Nikolaj II förslaget om en enkammarriksdag samt motionen om allmän och lika rösträtt. Därmed blev Finland det första landet i Europa där kvinnorna fick rösträtt och samtidigt det första landet i hela världen där de fick rätt att kandidera i ett parlamentsval. Något som avspeglades i valet 1907 när kvinnorna vann 19 av de inalles 200 platserna i lantdagen. Av dessa representerade 9 kvinnor SDP som även fick 71 män invalda. Det var ett steg framåt. Men fortfarande var frågan om förkortad arbetstid, minimilön, barns nattarbete, arbetsskyddslag och torparfrågan olöst. Fabriksarbetare och torpare stretade vidare under omänskliga förhållanden. De som vågat organisera sig strejkade och demonstrerade mot orättvisorna, och de kommande åren var fyllda av konflikter. Särskilt bland arbetarna eftersom många undvek att delta i protestaktionerna. Dessutom fanns det självförsörjande småbrukare som något så när klarade livhanken och inte ville blanda sig i klasskampen.
För att märka ut skillnaden mellan milis och arbetargarden började manskapet i gardena bära röda armbindlar. Dessa armbindlar blev senare kännetecknet för ”de röda” som först strävat efter frigörelse från Ryssland men på vårvintern 1918 blev revolutionära och tog till vapen.
Männen träffades regelbundet vid bolagsstämmor, under inspektionsresor och i olika sällskapsklubbar. Familjerna uppehöll kontakten genom släktträffar, middagsbjudningar, storstilade bröllop, studentkalas och gemensamma resor i utlandet. Deras barn fick hemundervisning, även i främmande språk, teckning, klassisk musik och pianospelning. Dessutom måste döttrarna lära sig brodera, knyppla, skriva artiga brev och uppträda salongsfähigt. Detta skedde under milt tvång samtidigt som sönerna fick lära sig rida, jaga, dansa, segla, och vanligtvis även träna prickskytte och fäktning. Det fanns alltså en djup klyfta mellan arbetare och borgare i fråga om livsstil, makt och kunskap. En klyfta som för borgarna var så självklar och naturlig att de knappt såg den, medan arbetarna upplevde den som orättvis och förnedrande. Ur denna klyfta föddes arbetarrörelsen som så småningom växte till ett politiskt parti med säte i lantdagen. Valet 1907 var en seger för demokratin och arbetarklassen sporrades till fortsatt kamp för sina rättigheter, en kamp som år efter år motarbetades av makthavarna som hänvisade till gällande ryska lagar. Men det fanns en sak som överbryggade alla klassmotsättningar. Drömmen om Finland som ett självständigt land. Den drömmen delades av alla. Så när världskriget bröt ut 1914 väcktes tanken om att utnyttja kriget för en frigörelse från Ryssland. Det var främst studenter vid Helsingfors universitet som under hösten började diskutera möjligheten att med vapenmakt befria Finland. Men eftersom militären i landet var rysk måste alla frigörelseplaner ske i största hemlighet. I den ryska armén ingick otaliga finländska befälhavare som fått sin utbildning i Ryssland men dem vågade studenterna inte inviga i sina planer för en egen folkarmé. I stället vände de sig till Sverige och Danmark med förfrågan om militärutbildning för finländska aktivister. Svaret blev nej. Båda länderna åberopade sin neutralitetspolitik. Men pojkarna hade studentpass och tack vare detta kunde två av dem, trots det pågående världskriget, i november 1914 resa till Stockholm där de kontaktade Tysklands ambassadör som de kände sedan tidigare. Resultatet av samtalet blev att Tysklands militärledning i januari 1915 beslöt att motta 200 unga män med god utbildning för en fyra veckors ”scoututbildning” vid Lockstedter Lager i Holstein. De första reste redan i mitten av februari 1915, men skaran av frivilliga ökade snabbt och utbildningstiden förlängdes flera gånger. Pojkarna kom från olika samhällsklasser i Finland och på våren 1916 bestod gruppen av närmare 2 000 utbildade jägare varav drygt 700 var från Österbotten. Bland dessa fanns även en handfull ynglingar från Nykarlebynejden. Några av deras äldre bröder hade tidigare rest till Amerika för att undgå den ryska värnpliktslagen. Andra hade deltagit i protesterna mot värnpliktsuppbåden 1904, tillfångatagits av nitiska poliser och sänts till Ryssland. När ynglingarna själva närmade sig rekrytåldern hade de därför valt att ansluta sig till dem som med vapenmakt ville befria Finland från det ryska oket. I augusti 1916 undertecknade kejsar Wilhelm dekretet om den 27 Kungliga preussiska jägarbataljonen. Därmed blev dessa ungdomar soldater i Tysklands armé och kom att delta i striderna på östfronten, bland annat i Lettland. På hösten 1917 reste 38 jägare i hemlighet till Finland för att bli utbildare vid en planerad krigsskola i Vindala. I Tyskland upplöstes bataljonen officiellt den 13 februari 1918 och samtidigt svor jägarna faneden till det självständiga Finlands regering. Vid det laget hade en del av manskapet stupat eller blivit tillfångatagna av ryssarna ute vid slagfälten i öster. De övriga jägarna reste till Finland med passagerarfartyget Arcturus och fraktfartyget Castor. De anlände till Vasa hamn den 25 februari och följande dag deltog de i en paradmarsch med skyddskåren på Vasa torg.
När jägarna i februari 1918 anlände till Vasa var Finland ett självständigt land sedan två månader tillbaka. Den ryska militären var avväpnad och merparten av soldaterna hopfösta i olika uppsamlingsläger. Och ändå var det krig i landet! Ett våldsamt inbördeskrig mellan ”de vita” borgarna och ”de röda” socialisterna. Redan under sommaren 1917 hade klassmotsättningarna ökat. I synnerhet i södra delen av landet där det dagligen förekom stölder, rån, misshandel och slagsmål. Eftersom polisväsendet var upplöst och det fortfarande inte fanns någon egen armé började därför de tillfälliga kommunala miliskårerna ombildas till ”frivilliga brandkårer” vilka snabbt utvecklades till skyddskårer som sade sig verka för lag och rätt i samhället. Detta resulterade i häftiga konfrontationer med arbetargardena vars medlemmar blev alltmer upproriska. Klasshatet mellan de två motpolerna slog ut som en giftig blomma och bägge sidorna gjorde sig skyldiga till allt grövre våldsbrott. I oktober när de borgerliga partierna vann parlamentsvalet och därmed fick makten i senaten började de röda planera för revolution enligt rysk modell. Det slutliga avgörandet togs dagen efter Mannerheims utnämning till överbefälhavare och senatens proklamation att skyddskåren nu skulle betraktas som landets lagliga armé. Då fattade socialdemokraternas partidelegation beslutet att välja revolutionens väg. Som ett tecken på detta hängdes en röd lykta i tornet på Folkets hus i Helsingfors på kvällen den 26 januari 1918. Följande kväll gick de röda till attack och samtidigt inledde skyddskårerna i Österbotten en avväpning av alla ryska trupper i landskapet. I samband med avväpningen tillfångatogs även otaliga röda ledare och plötsligt befann sig landet i ett fullskaligt inbördeskrig. Ett krig där de röda under ledning av Kullervo Manner stormade fram över i stort sett hela södra Finland och i en oväntad blixträd intog Helsingfors. Där avsattes genast resterna av den borgerliga senaten och den 28 januari bildade de röda en egen regering under namnet Finlands folkkommissariat.
Frivilliga elever strömmade till men inte i sådan mängd som ledningen önskade. Därför beslöt Vasasenaten den 18 februari att införa en värnpliktslag som tvingade alla män från 21 till 40 år att delta i en förberedande militärutbildning. Till detta behövdes naturligtvis flera utbildare, så när de drygt 900 jägarna från Tyskland kom till Vasa den 25 februari välkomnades de av Mannerheim under festliga former. Något senare anslöt sig hundratals frivilliga från Sverige, av vilka många var högt uppsatta officerare, och i Tyskland förberedde sig en expeditionskår på 9 000 man för ett ingripande i striderna på den vita sidan. Hela tiden fortsatte kriget med blodiga sammanstötningar på olika håll i landet. De röda gardena bestod av frivilliga män och kvinnor samt en del ryska soldater, varav ytterst få var utbildade befälhavare. Men de röda hade fått vapen av bolsjevikregeringen i Ryssland och stred tappert, även när de vita i mitten av mars inledde anfallet mot Tammerfors. Där utbröt häftiga gatustrider, landets egna medborgare tog hänsynslöst livet av varandra och blodet rann ur friska kroppar. Stora delar av staden låg i ruiner när de vita slutligen segrade den 6 april. Under tiden hade den tyska expeditionskåren anlänt till Hangö och några dagar senare återtogs Helsingfors. Den röda regeringen flydde, först till Viborg och senare till Petrograd. Ändå fortsatte striderna fram till den 5 maj då de sista rödgardisterna kapitulerade i Pyttis.
Först 1998 beslöt regeringen, under ledning av statsminister Paavo Lipponen, att starta ett opartiskt utredningsprojekt för att kartlägga kriget 1918. Fem framstående forskare från Åbo Akademi och Helsingfors universitet utsågs till arbetsgrupp. Arbetet slutfördes 2002. Numera finns deras slutrapport på Riksarkivets webbplats under rubriken Krigsdöda i Finland 1914-22. Av rapporten framgår bland annat att under det drygt tre månader långa inbördeskriget stupade 5 324 röda, 3 279 vita och 484 övriga, vilka jag tolkar som politiskt obundna personer. Samtidigt sköts eller mördades på annat sätt 7 207 röda, l 321 vita och 392 övriga. I fånglägren efter krigsslutet dog ytterligare 11 785 röda, 6 vita och 500 andra. Av de överlevande dog 597 röda och 2 övriga ganska snart efter frigivningen. Dessutom försvann l 818 röda, 42 vita, och 116 andra i okända öden. Ur rapporten framgår också att bland de krigsdöda var 882 kvinnor och l 924 barn under 17 år.
I september 1917 bildades den första frivilliga brandkåren i staden. Den bestod av ett trettiotal medlemmar som under hösten deltog i gymnastikövningarna som hölls på seminariets sportplan under ledning av lektor Niilo Böök. I samband med dessa övningar diskuterade männen rysshästarna på rådhusets gårdsplan och officerarna som satan anamma fortfarande gick omkring som sprätthökar i staden. Lika harmset pratade de om Normen som efter soldaternas avfärd varit så inpyrd av mahorkarök att städerskorna knappt såg ut genom fönstren, om kalsonger som stulits från tvättlinor, plundrade äppelträd och huliganfasoner vid danserna i ungdomshusen. Brandkåristerna enades om att det behövdes mera lag och ordning i staden och beslöt i oktober att omorganisera brandkåren. Ett förberedande möte för verksamheten hölls den 30 december på Laqvists café och den 6 januari 1918 grundades Nykarleby skyddskår. Vid detta tillfälle i rådhuset deltog drygt 70 personer varav 66 män genast antecknade sig som medlemmar. Till skyddskårschef valdes apotekaren Oskar Wilkman och till vicechef handelsmannen August Fagerholm. En tid efteråt bildades skyddskårer även i de närbelägna självständiga kommunerna Munsala, Jeppo och Nykarleby landskommun. Därmed steg medlemstalet i nejden till cirka 180 man varav den yngste var 14 och den äldste 63 år. Kårerna hade egna lokalchefer men underlydde alla kretschefen, kapten Eugen Miller. Verksamheten var tydligen väl förberedd för redan kvällen efter grundandet av stadens skyddskår inleddes nattpatrulleringen. Varje natt från klockan 10 på kvällen till klockan 6 på morgonen vandrade en grupp bestående av åtta skyddskårister längs stadens gator. De var beväpnade med revolvrar och hade sitt högkvarter i poliskammaren där det fanns butkor för eventuella fridstörare. Men under den första veckan i januari hade läget i staden snabbt förändrats. Rådhuset höll på att tömmas. En del av den ryska vaktstyrkan hade avrest och i många hus gapade gardinlösa fönster. Ett tiotal ryssar fanns ändå kvar i Ringska gården, ett kustbatteri ute vid Andra sjön, ett annat vid Gräsön och ett tredje i Monäs. Mellan stadsborna rådde en avvaktande tystnad. Folk skottade snö, bar in ved och gick till sina arbeten. I affärerna köade kvinnor och barn för att ta ut ransonerna av matvaror, tyg och tobak. Skolbarn och lärarkandidater vandrade stillsamt mot Normen. Kvarvarande uniformsklädda ryska officerare stod och samtalade i gathörnen. På kvällarna hölls olika möten eller så satt folk hemma och småpratade tills elden slocknat och de kunde stänga spjällen i kakelugnarna. Även nattetid var det relativt lugnt. Husen låg inbäddade i höga snödrivor. Gatlamporna kring torget flämtade och glödde. I skuggorna mellan dem syntes ibland konturerna av en och annan välkänd seminarielektor, byrackor som sprang lösa och någon hästfora som nästan ljudlöst gled förbi. Nattpatrullerna behövde alltså inte använda butkorna på poliskammaren annat än de gånger någon fyllhund burades in för att sova ruset av sig. Däremot blev hästarna som ryssarna lämnat efter sig ett problem. Varje natt följde de efter vakterna i hopp om en brödbit eller en hötapp. Skyddskårschefen underrättades om saken och det slutade med att de hungrande djuren togs till fånga och såldes vid en allmän auktion på torget den 19 januari. De följande kvällarna fortsatte den intensiva militärutbildningen av skyddskårister ute i byarna och i Normens gymnastiksal. Utbildningen leddes av kontoristen Werner Labbart som genomgått Vindala krigsskola. Under övningarna informerades männen om planerna på en avväpning av de kvarvarande ryssarna i staden och ute i kustbyarna. Natten till den 28 januari var det dags. Sent på kvällen kom bud från skyddskårsdistriktets ledare Lauri Tiainen i Jakobstad att avväpningen skulle inledas under natten. Vid midnatt var stadens skyddskårsstab samlad i Landtmannabankens direktionsrum och därifrån sändes bud till alla lokalledare vilka i sin tur på olika sätt kontaktade sina medlemmar. I seminariets festsal infann sig småningom 65 skyddskårister, en hop frivilliga pojkar och några äldre män. De var utrustade med 13 gevär, några revolvrar, hagelbössor, träpåkar och en lodbössa. Från Kovjoki, Jeppo och Munsala fick man meddelande om att delar av deras manskap redan var på väg mot staden. I Socklot där skyddskåristerna var bättre beväpnade hade man enligt Labbarts order genast gått till aktion. Men de två soldaterna som vaktade kanonerna vid Gräsön och de femton som sov i ungdomshuset hade gett sig utan motstånd och lovat komma till staden senare under dagen. Med 32 beslagtagna gevär, ammunition och sprängämnen gick manskapet från Socklot över isen vid Åminne och kom till seminariet lite över sex på morgonen. Sammanlagt var det nu cirka 120 skyddskårister i huset. Tillsammans tågade de till Rings kasern där de 60 nymornade ryssarna frivilligt gav ifrån sig sina vapen och gladdes över att de äntligen skulle få åka hem. Efteråt utposterades beväpnade vakter kring kasernen och sedan gick skyddskåristerna till Andra sjön. Där var de 15 ryska artilleristerna så tillmötesgående att de oskadliggjorde de två kanonerna, hämtade gömda vapen och visade krutlagret som sänktes i sjön. Sedan rafsade de ihop sina ägodelar innan de utan protester följde med skyddskåristerna till centrum. Även i Munsala hade avväpningen av ryssarna gått smärtfritt. De 21 soldaterna fördes till kyrkbyn där de inburades för att senare förflyttas till Nykarleby. Under förmiddagen kom ryssarna från Socklot traskande och inhystes också de i Rings bevakade kasern. Följande dag reste 34 skyddskårister, varav 15 seminarister, under ledning av lektor Otto Nylund norrut för att på de vitas sida delta i de häftigt uppflammande striderna kring Gamlakarleby, och senare i Uleåborg. Samma kväll övertogs Normen av stadens skyddskårsstab. Där infördes genast från början en telefondagbok för vaktmanskapet. Den finns numera tillgänglig på webbsidan nykarlebyvyer.nu och är intressant läsning. I första hand noterades skyddskåristernas förflyttningar, tågförseningar, husbränder, häftiga närstrider, och hur många röda och vita som sårats eller dödats vid olika frontavsnitt. Men i häftet framkommer även att några gifta soldatfångar får flytta hem till sina svärföräldrar i trakten medan andra inte ens får ta emot besök av sina ”frillor”. Däremot får ryska officerare, enligt anteckningarna, fortfarande vara beväpnade och röra sig fritt i staden. De har kvar sina privilegier, och när två av dem meddelar till staben att matförrådet sinar och att de behöver en köksa för sin personliga matlagning får proviantmästaren Gasen genast order om att ombesörja saken.
På morgonen den 2 februari fick nämligen skyddskårschefen Oskar Wilkman bud om att lärarseminariet, enligt Mannerheims order, omedelbart skulle inrättas till interneringsläger för de hopsamlade ryssoldaterna i Österbotten. Wilkman och stadens borgmästare Oscar Calamnius kontaktade genast seminariets direktor K. J. Hagfors som envist nekade att överlämna nycklarna till skolan. Slutligen ringde Wilkman till högkvarteret i Vasa. Först när senator Alexander Frey tio minuter senare per telefon kommenderade Hagfors att lämna ifrån sig nycklarna gav han med sig. Redan samma dag på eftermiddagen kom den första kontingenten bestående av 160 ryssar med vakter från Jakobstad. De inkvarterades i rådhuset eftersom seminariet först måste tömmas. Under natten och dagen därpå kom ytterligare ett par hundra soldater som placerades i Missionshuset, Talon och den redan överfulla Ringskasernen. Bland dessa fanns även tillfångatagna röda som vakterna snabbt sorterade ut och skickade vidare till något nyöppnat fångläger för de röda. Tömningen av seminariet pågick dag och natt. Möbler och undervisningsmaterial kördes på hästdragna långslädar till olika lagerrum. Från Munsala och Pedersöre kom samtidigt hästar med körkarlar och höga stocklass. Stockarna behövdes för byggandet av ett tre meter högt taggtrådsstängsel kring skolområdet, och utanför husen skottades snön bort för att möjliggöra arbetet. Från byarna runt staden kom lass efter lass med bräder och spirverk. Efter dem anlände tiotals utkommenderade timmermän och arbetare för att inreda seminariet till fångläger. I klassrummen och gymnastiksalen byggde de upp våningsbritsar från golv till tak. I den höga gymnastiksalen rymdes sju britsar ovanpå varandra men i klassrummen inte fler än fem. Sängarna stod tätt intill varandra och gångutrymmet mellan dem var så smalt att arbetarna ideligen stötte till varandra. De svor och perklade hela helgen men lyckades ändå inte bli helt klara med sängarna, varför de först intagna fångarna fick slutföra arbetet. Måndagen den 4 februari kom l 012 stelfrusna ryssar marscherande söderifrån. Den kilometerlånga raden ordnades upp i fyra led på torget innan männen slutligen fick gå till seminariet. Några dagar senare anlände ännu en kontingent bestående av 280 fångar som också de kommenderades in i den bevakade skolan. Samtidigt fick många letter, ester och polacker som de senaste åren varit stationerade i trakten fortsättningsvis gå fria och bo hos sina hyresvärdar. Värdarna tog ansvar för dem. Men fångarna var tvungna att märka sina ytterrockar med ett stort V på ryggen så att de var lätta att känna igen medan de arbetade med snöskottning, vedhuggning eller i fähusen ute på landsbygden. Till chef för fånglägret hade stadens skyddskårsstab först valt löjtnant Axel Wikberg från Jakobstad. Men den 9 februari fick han överraskande ett meddelande från högkvarteret att han redan följande dag skulle ersättas av kapten Robert von Kraemer. von Kraemer hade i ungdomen varit kurskamrat med Mannerheim vid den kejserliga ryska kadettskolan i Fredrikshamn och var nyutnämnd militärkommendant för skyddskåren i Nykarleby. Därmed ansågs han även vara självklar som högsta befälhavare vid fånglägret. Han biträddes i arbetet av magister Lennart Wegelius som staben, i samråd med von Kraemer, utsett till vaktkommendant. Wegelius och hans hustru Louise hade tillsammans med sina barn flytt från Moskva efter revolutionen i Ryssland och den utblottade familjen bodde hos hans halvsyster, fru Betty Hällsten, på Udden i Munsala. När von Kraemer anlände till Nykarleby var han på flykt undan de röda som några dagar tidigare intagit hans hem i Kuru utanför Tammerfors. Han visste ingenting om hur hustrun Mary Mathilda och barnen klarat sig, men ändå gick han redan från första dagen beslutsamt in för sina nya arbetsuppgifter i staden. Han presenterade sig för staben vid Normen och inspekterade därefter lägerområdet där han valde att inreda sitt kansli på övre våningen i seminariets verkstadsbyggnad. Tillsammans med Wilkman organiserade han vaktmanskapet i staden. Eftersom de bäst tränade skyddskåristerna var ute i krigstjänst tillkallades även frivilliga från trakten. Allt som allt blev det 128 män och pojkar som uppdelades i grupper och arbetade tre timmar i taget dygnet runt. De var beväpnade och vaktade alla infarter till staden, trafiken över storbron, kasernerna vid Rings och Rådhuset, sjukstugorna och hela lägerområdet där två kulsprutor stod riktade mot huvudingångarna till seminariet. Bland vakterna fanns några som vägrade bära vapen medan de vaktade de vapenlösa fångarna, von Kraemer och Wegelius blev rasande och hotade med både krigsrätt och arkebusering. Men männen var envisa och till slut ordnades saken så att vapenvägrarna under sina turer innanför taggtrådsstängslet alltid skulle gå i bredd med någon som hade gevär över, axeln och en handgranat i fickan. I slutet av månaden, när den nya värnpliktslagen trätt i kraft, utökades vaktmanskapet i staden med nyinkallade rekryter. Samtidigt krävde von Kraemer en större vaktstyrka till lägerområdet och därför anställdes frivilliga från bland annat Gamlakarleby Lappo och Ylistaro. Lönen för dessa vakter bestod av fritt uppehälle och 10 mark per dag. De fick bo på Normen eller i hyresrum i centrum, men de dagar de vaktade lägerområdet logerade de i verkstadsbyggnaden under von Kraemers kansli. För vaktmanskapet arrangerades matbespisning i Normen av de stadsdamer som två år senare bildade en Lotta Svärd-förening. Matlagning, servering och diskning sköttes främst av de kvinnor som 1926 grundade en marthaförening, och städningen av arbetarhustrur som behövde förtjäna en slant. I Normen fanns också en kantin som var öppen dygnet runt. Där serverades kaffe, te och smörgåsar som i synnerhet nattetid hade god åtgång. Denna förplägning blev betungande för staden och därför startades en frivillig penninginsamling som inbringade 3 300 mark.
För detta och för andra förseelser, som till exempel rymningsförsök och slagsmål om maten, bestraffades de på olika sätt. Ibland så våldsamt att det ledde till döden. Även mellan fångarna förekom blodiga strider, och de bevakade sjukstugorna i Hellstrands hus [vet tyvärr inte vilket det är] vid nuvarande Lybecksgatan och Nystedts gård vid Bankgatan [finns tyvärr än så länge inget foto av den, men den låg vid nummer 17] var ofta fullbelagda. Till läkare för fångvården hade skyddskårsstaben valt läkarkandidaten Armas Hildén och som sjukvårdare verkade tillfångatagna ryska fältskären. De första dagarna inom lägerområdet fick fångarna mat från Normens och seminariets kosthåll. Senare tilldelades de en daglig kvot basvaror och fick själva sköta matlagningen. I några fältkök ute på gårdsplanen kokade de soppor och grötar och i bakugnen de själva murat bakade de sitt bröd. Samtidigt skärptes ransoneringen av alla livsmedel i landet. Detta ledde till att fångarna i lägret började svälta. Från landsbygden kring staden skickades säckar med mjöl, potatis, lök och andra rotfrukter som var ämnade för fångarna, men aldrig nådde fram till dem. Genom vakterna fick folk höra om fångarnas hunger och nästan varje kväll stod gråtande flickvänner tillsammans med barmhärtiga ortsbor utanför taggtrådsstängslet och kastade in kokt potatis, bröd och skorpor till de hungrande. Men det fanns också vakter och stadsbor som gjorde bytesaffärer med ryssfångarna. De hade trott på en snar hemresa efter avväpningen och därför köpt stövlar, klockor, tyger, petroleumlampor, porslin och andra tarvting. Nu byttes dessa varor ut mot ett bröd, några kokta ägg eller en korvbit. På grund av kriget var tågtrafiken mycket osäker. Men den 24 februari kunde 300 fångar med 28 vakter och en ledare resa med tåg från Kovjoki till Sordavala därifrån fångarna fick resa vidare in i Ryssland. Två dagar senare avreste ytterligare 301 fångar och 28 vakter till Lieksa. Trots denna minskning av fångantalet fördjupades ändå svälten i lägret. Därför bildade fångarna en kommitté som skulle underhandla med lägerledningen om höjda matransoner. I en skrivelse meddelade fångarna att om deras krav inte godkändes skulle de inleda en hungerstrejk och om inte det hjälpte var alla beredda att, trots beskjutning, storma ut ur seminariet, von Kraemer kontaktade genast etappchefen Gösta Theslöf vid högkvarteret i Seinäjoki angående hotelserna. Slutresultatet blev att 16 fångar på eftermiddagen den 2 mars bortfördes från lägerområdet. Hälften av dem burades in i stadens poliskammare och de andra fördes under bevakning till en skogsglänta på högra sidan av Andrasjövägen där de mejades ner med en kulspruta. Efteråt hämtades de åtta andra från poliskammaren och sköts på samma sätt. Närvarande vid avrättningarna var, förutom vaktmanskapet och en del förskräckta åskådare, lägerkommendanterna von Kraemer och Wegelius samt länsman Nyholm och lektor Nylund. Polisen Johansson och fem andra män åtog sig att med häst och släde forsla bort liken och begrava dem på gravgården. Två dagar senare beslöt skyddskårens styrelse att snarast möjligt betala 25 mark per man åt dessa män för arbetet med liken. Arkebuseringen av de sexton fångarna upprörde ortsborna. Folk började alltmer öppet diskutera förhållandena i lägret och ansåg att von Kraemer och Wegelius var krigsgalna. Samtidigt fortsatte avrättningarna i åbrinken nedanför seminariet, i skogarna runtomkring och ute vid gravgården. Dessutom förekom självmord och oförklarliga dödsfall bland fångarna. Folks avsky för dödsskjutningarna och lidandet inne i lägret ökade för varje dag som gick. Antagligen fick vaktmanskapet höra ett och annat om sin tjänstgöring, för i mitten av mars ingick i Österbottniska Posten följande svartinramade kungörelse på både svenska och finska:
I mitten av maj uppgick fångarna i lägret till l 306 sjuka och utmärglade män. Den 21 maj fick de första av dem lämna seminarieområdet. Det var 78 polacker som tillsammans med utvalda vakter gick till Kovjoki station därifrån de i låsta godsvagnar fortsatte resan mot hemlandet. Måndagen den 27 maj meddelade landets högsta militärledning att alla fångar så snabbt som möjligt skulle hemsändas. Dagen därpå hasade drygt 900 män i fyra kolonner iväg mot Kovjoki. Det var en ovanligt varm dag och många av fångarna sjönk tigande ihop längs den tio kilometer långa vägen. Det var tydligen väntat för kolonnerna efterföljdes av extra vaktmanskap med hästar och långa flakvagnar. Vakterna plockade upp de hopsjunkna skelettliknande varelserna som radades på flaken och framme vid stationen slängdes in i reserverade godsvagnar. Under torsdagen fick de 75 esterna vid Rings kasern och de övriga landsmännen vid seminariet uppbrottsorder och påbörjade hemresan till Estland. Tisdagen den 4 juni 1918 stapplade de sista fångarna, 170 ukrainare, ut från lägret och fördes till Kovjoki. Därmed kunde stadens beslutsfattare dra en gemensam suck av lättnad och ta itu med alla ekonomiska och praktiska problem som hopat sig. Städningen av fånglägret påbörjades genast. Taggtrådsstängslet kring seminariet rullades ihop. De söndertrampade gräsmattorna plöjdes, harvades och besåddes med nytt gräsfrö. Inomhus föstes nerlusade lumpfiltar och illaluktande klädtrasor ihop till högar som bars ut och brändes. Blodbestänkta våningssängar revs med häftiga handrörelser. Sönderslagna fönsterrutor ersattes med nya och hålen i taken lappades. Också utanför Rådhuset, Rings och Nystedts brändes paltor och bolmande rök bredde ut sig över staden. Inne i kasernerna röktes vägglöss och loppor ut med en blandning av enris och sågspån som brann i plåttunnor eller zinkämbar. Skithuset på älvstranden revs och i utkanterna av staden harvades åkrarna. På stadens gator gick vuxna och barn som sett fångar pressas ner i vakarna på isen över älven, de olagliga massavrättningarna i Bådaskogen, längs vägen till Andra sjön och vid gravgården, där fjorton ryssar en dag i maj tvingades gräva en djup grav innan de sköts och vräktes ner i gropen. Här gick även svartklädda kvinnor som fått hem sina män eller söner som stupat och blivit begravda som hjältar, gravida kvinnor vars barn skulle stämplas som rysskläppar, familjer som väntade brev av döttrar och systrar i Sovjet och män som dagligen drog upp klockorna de bytt till sig av någon utsvulten ryssfånge. I Normen hölls skyddskårsfester med högstämda tal om landets frihetskamp, sönernas hjältemod och fosterlandets framtid. Bland åhörarna fanns många som leende sträckte på sig under lovorden, men i festsalen fanns också sådana som tigande stirrade ner i golvet. I Juthas ungdomshus ordnades en och annan programkväll med efterföljande dans och inför midsommarhelgen diskuterade levnadsglada ungdomar var och med vem de skulle fira midsommarafton. Häggarna stod i blom och en ljus försommarnatt arbetade tre unga kvinnor med att jämna ut jorden över den kulle i utkanten av gravgården där de sexton arkebuserade ryssarna låg begravda. Alla tre hade med sig påsar med blomfrön som de strödde ut och krattade ner i den fuktiga myllan. När de var klara stod de en lång stund alldeles stilla innan de smög bort längs den risiga älvstranden. Under sensommaren det året och i tiotals somrar därefter var den omärkta graven översållad av blommande blå förgätmigej. |
Jägarbataljonen på Vasa torg 1918. 
