Fånglägret 1918 i Nykarleby,
det största i Österbotten
för avväpnade soldater
ur ryska armén

I lokaltidningen, Österbottniska Posten, som utkom i Nykarleby, stod den 14 juni att läsa:

Samtliga fångläger i staden stå nu öde och tomma, väntande på en välbehövlig remont. Det verkar något av ”förödelsens styggelse”, då man träder inom områdena i fråga: sönderslagna fönsterrutor och smuts som trotsar all beskrivning. Taggtrådsstängslen, britsar och ärgiga soppkittlar — allt står på sin plats, och över det hela en stinkande luft. Seminariets fordom grönskande sportplan är svart och tilltrampad som vore den beckad. Enligt vad vi ha oss bekant torde vi inte behöva befara någon inkvartering av röda fångar i staden, utan torde seminariebyggnaderna såväl som rådhuset jämte andra platser med det snaraste återställas för att tagas i bruk för de ändamål vartill de äro avsedda . . .
     De sista fångtransporterna avgick härifrån förliden tisdag. De ryska officerare samt lotsar, som här kvarhållits, avreste i söndags.

Seminariets hvudbyggnad mot väster och söder. Den skulle inrymma 2000 internerade, ansåg Mannerheims stab. Vykort från 1920-talet. Förstoring.

Lägret etableras och bemanningen

Något arkiv över fånglägret i Nykarleby mellan 2 februari och 4 juni finns inte bevarat. Däremot finns Nykarleby skyddskårs protokoll och telefonogram samt stabens anteckningar till vissa delar bevarade. Medan stabens telefonogram funnits förvarade i krigsarkivet hela tiden, har en kopia funnits i Pedersöre hembygdsmuseum på Rosenlunds prästgård, av någon anledning hemligstämplad fram till år 2002.

Högkvarteret i Vasa planerade, troligen i samråd med senatens representanter, att internering av de avväpnade soldaterna förlades till Nykarleby eftersom platsen låg ett stycke från allfartsvägarna, anhängare av den röda sidan var relativt få, en borgerligt ansedd bondebefolkning dominerade och inte minst, att staten ägde seminarieområdet med en ansenlig byggnadsvolym på 3 600 m³ att disponera.

Nu blev det bråttom. Skyddskårens chef, apotekare Oscar Wilkman tog kontakt med seminariedirektor K.J. Hagfors och krävde nycklarna till fastigheterna och hotade att vräka ut seminariets bibliotek, möbler och samlingar om inte direktorn öppnade för hans krav. Hagfors vägrade att utan lagliga beslut överlämna nycklarna, varpå Wilkman tog kontakt den 2 januari kl. 11.20 med senator Frey i Vasa, som sedan ringde upp Hagfors kl. 11.30 och meddelade senatens order om att nycklarna skulle överlämnas till skyddskårens ledning. Samtidigt den 2 februari kommer de första 148 st. avväpnade soldaterna från Jakobstad till Kovjoki med tåg och åtföljda av vakter marscherar de in i staden där man samlar dem på torget och sen på rådhusets gård där vakter ställs ut i de två inkörsöppningarna efter den smalspåriga järnvägen som gått genom tomten.

Den smalspåriga järnvägen kom från Bangatan till höger, korsade Kyrkogatan, gick över rådhusgårdsplanen, fortsatte över Sollefteågatan, sneddade över kyrkogården och fortsatte mot Andrasjön. Foto: Leif Sjöholm. Hela bilden. Mer om stadsmodellen.

Order ges att ett kokskjul, som uppförts i hamnen vid ångbåtsbryggan, skall rivas för att ge virke till ett plank som skulle uppföras runt rådhustomten. När virket inte räckte till beslöts att beställa bräder från Schaumanns och Labbarts ångsågar i Jakobstad. Enligt uppgift planerade militärstaben att 5 000 fångar skulle placeras i Nykarleby men efter kraftiga protester av borgmästare Calamnius och skyddskårschefen Wilkman, att ett så stort antal fångar inte kunde rymmas i befintliga utrymmen, fick man till stånd en överenskommelse att 2 000 fångar skulle beredas plats i staden. Det innebar att utöver seminarieområdets byggnader skulle stadens rådhus, Rings kasern (Scala) som hade varit den ryska gränsbevakningens egentliga förläggningsplats, även Missionshusets (Södra Torggatan, senare Sollefteågatan), Frälsningsarméns (norra granne till Scala) och Finska arbetarföreningens samlingsutrymmen, tomt 74, (Karleborgsgatan) måste tas i bruk för interneringen.

Fångarna internerades i: 1, Seminariets     huvudbyggnad. 2. Rådhuset. 3. Missionshuset. 4. Rings kasern. 5. Frälsningsarmén. 6. Finska arbetar-     föreningens hus. . Karta av J. L. Birck.

Lottor vid arbetarföreningens f.d. lokal, Karleborg före tillbyggnaden. Byggnaden var även logement för ryska soldater och för internerade. Förstoring.

Från Jakobstad och Munsala hämtas virke till sovlavar, en första leverans med 3 hästlass, dagen efter den 3 februari ytterligare 5 lass, inkluderande syllvirke. Från Jakobstad inskaffades 3 km taggtråd som användes till en 3 meter hög avspärrning runt festsalsbyggnaden på seminarieområdet. I den norra ändans klassrum spirades sovlavar i 4 och 5 våningar för polacker och ukrainare (lillryssar) ur den mångnationella ryska armén. I festsalen spirades sovlavar i 7 våningar, där man i vattentaket tog upp en lucka för ventilationen, och i klassrummen i södra ändan av byggnaden för 1 012 storryssar från Sydösterbotten, Ilmajoki och Seinäjoki som anlänt med tåg till Kovjoki jämte de 60 st. avväpnade från Rings och 15 från Andrasjön som internerades den 4 februari. Skyddskåren hade i uppgift att möta fångtransporterna i Kovjoki, ordna transport av deras bagage, ordna inkvartering och bespisning sedan de anlänt till staden samt svara för övervakning. Vaktpatruller höll uppsikt vid stadens tullar och patrullerade i staden, höll vakt vid Stora bron och genomfarten av seminarieområdet.

Seminariets hvudbyggnads fasad mot öster. Tillbyggnaden med pulpettak stod färdig 1950 och fanns således inte under fånglägertiden. Förstoring.

Ritning från 1874 till seminariets huvudbyggnad. Nykarleby stads arkiv. Förstoring.

Kåren storlek var 135 man varav hälften från själva staden. Till Jakobstads skyddskårskrets hörde socknarna runt Jakobstad, även Nykarleby lk., Jeppo och Munsala. Kretsen leddes av Werner Labbart från Jakobstad.

Nykarleby skyddskår 1918. Förstoring.
Nykarleby museums samlingar.

I Frostes gård, tomt 66 i hörnet av Lybecksgatan och Topeliusesplanaden, (Östra esplanaden) fick ca 70 letter och estländare ur den ryska armén tak över huvudet och fick bo i relativ frihet. Samma gällde ester i Frälsningsarméns utrymmen vid Södra Tvärgatan på tomt 6, samt 7 stycken officerare i byggnader på olika håll i staden och en officer i Munsala skulle interneras men på tillställan av skyddskårschefen Wilkman, få bo kvar i sina upphyrda rum och lägenheter.

Frostes gård där estländare hölls i lätt fångenskap. Förstoring.

Den 8 februari anländer från Gamlakarleby ytterligare 380 fångar som skulle interneras. Den 18 februari uppger fånglägerchefen Robert von Kraemer att på seminarieområdet finns 1 646 internerade fångar.

Ett vidhängande problem var att från trakterna som de avväpnade kom från, hade en mängd kvinnor, hustrur och frillor som släptåg infunnit sig i staden. (En flerhundraårig kvardröjande sedvänja att familjen kunde åtfölja soldaten.) Överste Holmberg vid Mannerheims högkvarter ger utan misskund då order om att allt kvinnfolk skall återsändas till de orter de kommit från jämte barnen.

Cheferna

Fånglägret kom att ha tre chefer under den 120 dagar långa period det var i bruk. Den första stadskommendanten och lägerchefen, utnämnd av vita arméns överbefälhavare Mannerheim, var löjtnant Axel Wikberg, artillerist och utbildad i tsarens armé i Ryssland. Han anlände som ledare för en fångtransport den 4 februari och tillträder dagen efter, den 5 februari. Redan den 9 februari utnämns Robert von Kraemer, Mannerheims kurskamrat i kadettskolan i Fredrikshamn, till stadskommendant. Han anländer till Nykarleby den 10 februari och Wikberg kommenderas till den inrättade artilleriskolan i Jakobstad under den rikssvenske graven Adolf Hamilton. Denna ville inte ha något att göra med ryskutbildade officerare och sänder Wikberg och tre andra ryskutbildade till högkvarteret. Kraemer anhåller den 12 februari om att få en kulspruta, modell Maxim, till fånglägret. Den ställs upp i fönstret bredvid ingångsdörren till verkstadsbyggnaden. En andra kulspruta av samma modell och eldhastighet à 600 skott/minut erhålls sedan det första exemplaret snabbt måste sändas till fronttjänst. Strategiska ställningar rekognoseras ifall av ett utbrytningsförsök av fångarna. Till områdets avspärrning inköps 3 000 meter taggtråd jämte stolpar. Lösenord för passage genom fånglägerområdet till och från Smedsbacka-Högbacka införs Likaså vid passage av Stora bron över älven.

Kraemer har ett förflutet som tjänstgörande officer i Tula, en rysk arsenal, åren 1890–93 och efter det hade han tjänstgjort vid Nyländska skarpskyttebataljonen och senare med graden löjtnant och stabskapten i Helsingfors till 1902 då den finska militären indrogs. Då hyr han ett f.d. militärboställe,”Keihäslahti” i Kuru och försöker försörja sig på lantbruk men blir, när skyddskårer börjar inrättas i landet, vald till ledare för skyddskåren i Kuru norr om Tammerfors.

Kuru, som hamnade på den södra sidan av frontlinjen mellan röda och vita Finland, besattes av röda trupper som fängslar fru Kraemer och dottern medan Kraemer själv i sista minuten räddar sig genom att kasta sig i en färdigt förspänd arbetssläde och längs småvägar ta sig upp till Kauhajoki och Seinäjoki dit högkvarteret flyttas. Hustrun och dotterns öde som fängslade i Tammerfors trycker von Kraemer under nästan hela hans Nykarlebyvistelse.

Längre fram, den 30 april övertar vaktchefen för fånglägret, Lennart Wegelius, chefsskapet i fånglägret sedan Kraemer förflyttats till ett läger i Riihimäki. Han är reservfänrik, magister och har även varit massör i Moskva och har släktrelationer i Vexala.

Ransonering, hunger och arkebuseringar

Direktor Hagfors ansåg sedan att Kraemer och Wegelius bar ansvaret för utveckling av händelserna i fånglägret. Senaten beslutar den 18 februari att bespisningen vid fånglägret skall skäras ned väsentligt. Det hade funnits stora mängder födoämnen som från de ryska garnisonernas förråd transporterats till Nykarleby. Från Gamlakarleby hade den 9 februari anlänt 67 säckar rågmjöl, 12 säckar bovetegryn, 4 säckar salt, 3 säckar skorpor, i säck torkade rotfrukter och 1 låda makaroni. Den 15 februari hade anlänt 10 137 kg kött, den 17 februari 400 kg socker och den 1 mars 2 100 kg skorpor. Efter självständighetsförklaringen förbjöds all export från Ryssland av livsmedel till Finland förutom till de militära garnisonerna. För fånglägrets logistik i Nykarleby fanns till förfogande 5 st. hästar med seldon och slädar, senare kärror. Dessutom fanns en ”kiosk” på området där fångarna kunde köpa tobak och tändstickor, papper, tobak och saltströmming. Dessutom kunde fångar åtföljda av en vakt få handla i butiker i staden.

I fånglägret i Vasa var tilldelningen den 5 februari per fånge 500 g bröd, 125 g kött, 400 g potatis och 64 g socker, i runda tal 1 900 kal per dag. I Nykarleby var tilldelningen enligt uppgift något lägre. Nedskärningen som nu anbefalls minskar den dagliga födan till mellan tio och tjugo procent av den tidigare dagsransonen. Var den bakomliggande avsikten hos högkvarteret att frånta fångarna allt initiativ och göra dem apatiska av svältkosten eller fanns en bakomliggande orsak i att de truppsammandragningar som nu ägde rum vid fronterna runt Tammerfors, och att där skulle manskapet förses med rikhaltig tilldelning av livsmedel inför stormanloppet mot staden. I landet överlag rådde livsmedelsbrist, spannmålsimport från Ryssland och Tyskland var avbruten, ransoneringskuponger var införda och befolkningen hungrade och svalt

Fångarna svarar med att utse en kommitté för att överlägga med lägerledningen om mattilldelningen och förhållandet i lägret. Den kräver i en skrivelse till lägerledningen att torrskaffningsingredienserna skall höjas med 500 gram/person dagligen, gryntilldelningen med 150 gram/person. Uppfylls inte detta vidtar den 17 februari en strejk, och om den inte ger resultat till 18 februari så ”marscherar vi till Ryssland”. (Enligt finsk kalender den 1 och 2 mars.)

Som det senare visade sig fanns i lägret en klar skiljelinje mellan de radikaliserade bolsjeviksoldaterna som främst var marinsoldater, och de som ansåg att det som utlovats av Mannerheim var tillfredsställande och utlovat då han vände sig till de ryska trupperna inför avväpningen och sade ”Ni tappra modiga soldater lovas en fri och trygg hemresa” och ”dessutom att de skulle de få sina vapen till fullo ersatta i penningbelopp.”

Lägerledningen fick snabbt av kommitténs kamrater som inte sympatiserade med de upproriska, reda på hur resonemanget gick bland fångarna och vilka som var tongivande. Kraemer skickade fångarnas krav med telegram till högkvarteret i Seinäjoki. Theslöf reagerade häftigt och meddelade per telefon att en skrivelse i saken kommer att tillställas på ryska språket och skall uppläsas för fångarna och tillägger han ”om de inte tar sitt förnuft till fånga så gör vad ni vill med dem. Om de inte lugnar sig så kan ni avrätta varenda en. Med en kulspruta så går det på 5 minuter. Jag ger grannstädernas skyddskårer order att vara i beredskap att ge hjälp.”(Detta meddelades per telefon den 2 mars kl. 07.20.)

På eftermiddagen den 2 mars ringde Theslöf till Nykarleby för att höra vad som hänt med ryssarnas hungerstrejk. Som svar berättades för honom att 16 ledare för fångarna avrättats och de övriga var nu lugna. Kraemer sände ett telegram kl. 18.15 till Theslöf och skrev:

”När jag läst upp brevet på ryska för fångarna frågade jag om strejken fortsätter och fick som svar ett samstämmigt ’ja’”. Då 10 deputerande, 3 matroser och soldaternas deputation uttagits, besvarades frågan om strejkens igångsättning av ca 50 st. med ’ja’. – – – 16 st. av deputationen expediterades. I morgon strängare åtgärder om strejk vidtager.
     Kraemer. Nykarleby.”

De ”16” hade genast förts av den förstärkta vakten till normalskolan därifrån 8 stycken med vakter marscherade till Svedlins kyto, en dryg kilometer mot Andrasjön på vägens norra sida belägen äng. De andra 8 fördes först till poliskammaren med vakter och sedan till ”kyton”.

Avrättningen skedde med kulspruta under Kraemers personliga ledning. De 8 fångarna kommenderades av Wegelius bort från Andrasjövägen in på vägen till rian och i rad framför den ett stycke. Kulsprutan uppställd på en hög sten strax söder om rian började knattra, men föll efter en kort stund ned från stenen och tystnade. Wegelius gav då order till det medföljande vaktmanskapet att med gevär avsluta exekutionen. En del av de ryska soldaterna hade endast sårats och försökte fly undan, men alla föll. En del av vaktmanskapet lät skotten gå mot trädtopparna.

För att nå bästa resultat skulle kulsprutan placeras på flyglarna då så många som möjligt kom i samma siktlinje, åtminstone vid rörelse och skytten inte behövde svepa fram och tillbaka. Taktiken utvecklades vid rysk-japanska kriget redan. Man skulle ju inte skjuta en öppning i ledet utan skjuta alla i ledet.

Å andra sidan var det endast 8 i gången som skulle skjutas, men placeringen av sprutan var i alla fall riktig. Det som jag inte vet är vilket snödjup som rådde vid tillfället.

Svedlins kyto fanns uppe i vänstra hörnet, d.v.s. på norra sidan av Andrasjövägen strax före vänstersvängen. För pekaren över bilden för att samtidigt se en karta från 1940-talet. Förstoring av dubbelbikden.

Ungefärlig placering: - Rött= fångarna. - Blått= rian. - Grön punkt= kulsprutstenen.

Kulspruta Maxim M/10, tidig modell med mässingskylmantel. Från Armémuseum. Förstoring.

Andrasjövägen strax före vänstersvängen. Stenen vid tredje tegdiket skymtar i högerkant. Förstoring.

Stenen vid tredje tegdiket bakom vilken Popoff sökte betäckning, men sköts av Otto Nylund. Förstoring.

Stenen söder om rian där maskingeväret var uppallat. Förstoring.

De från poliskammaren nu ankomna åtta soldaterna befalldes släpa de avrättades kroppar till vägen och därefter ställdes de på rad. Kulsprutan som nu var framställd på nytt gav eld. Befäl var Kraemer, länsman Nyholm och lektor Otto Nylund. En soldat lyckades springa undan och genom skogen nå Högbacken där han sedan sköts. Peter Popoff, Betty Nygårds soldatvän, den enda namngivna av de avrättade försökte ta skydd bakom den stora stenen vid det tredje tegdiket, men där sköt Otto Nylund honom med sin mauserpistol, skyddskårsofficerarnas personliga vapen. Alla som ännu visade något livstecken fick ännu ett nådaskott.

De tre hylsorna till vänster, samtliga 7,62x53 är hittade under förna och övre jordlager vid Svedlins kyto på arkebuseringsplatsen från 3 mars 1918. Karl-Gustav Blom gjorde fynden vid ett par söktillfällen hösten 2018. De övriga föremålen (druvhaglet och knivskaftsskoningen) hör ej ihop med avrättningen, men är hittade på berget ovanför. Den fjärde hylsan med återstående bokstäver V P är hittad i diket vid ”Krookobacken” ungefär. Torde vara från självständighetstiden när Valtion Patruunatehdas börjat sin verksamhet. Bokstaven T har tydligen förslitits. Förstoring.
Foto:  K-G Blom. (Inf. 2018-12-03.)

Peter Popoff och Betty Nygård till vänster.
Victoria Birck (*23/10 1889 † 25/6 1961) med okänd underofficer till höger.

Stubben av björken som Ruth Kujala i hemlighet planterade på fadern Peter Popoffs grav. Förstoring.

Minnesmärket/gravstenen över de döda 1918. Fotograferat så tidigt på våren att blommor ej ännu hunnit planteras.

Peter Popoff har fått sitt namn på familjen Kujalas gravsten. Förstoring.

Peter Popoffs och Betty Nygårds dotter Ruth Kujala. Ur SFS-historik..

Betty Koskinens gård i vilken hon drev matservering. I bruk ännu i dag efter många och skiftande öden. Också Kujalas bodde i ”Döbelns hus”. Förstoring.

Samma natt transporterades de avrättades lik med stöttingslädar till begravningsplatsen av polis Johanson och fem medhjälpare till en gemensam grav intill det s.k. likhuset. De fick 25 mark var för sitt arbete. Sent på kvällen infann sig en av arkebuseringsmanskapet på prästgården. Han stannade där länge.

Efter denna avrättning skedde ännu avrättningar, ofta nattetid vid begravningsplan. Det omtalas att fångar som varit obstinata fick gräva sin egen grop vid samma ställe som de från Andrasjövägen arkebuserade flyttats till. Där jordades även en grupp på upptill 14 stycken som i mitten på mars fördes till begravningsplatsen, ställdes mot det vitmålade spjälstaket som fanns mellan likhuset och gråstensmuren söder om. Arkebuseringsmanskapet, en del skyddskårsmedlemmar, sägs ha varit så berusade att en av fångarna som ställts mot staketet lyckades ta sig över det och springande i strumpfötter, lätt sårad i armen, ta sig till Socklot och där få skydd i en bondgård. Dock hämtades han snart därifrån till poliskammaren.

Polisstationen, det före detta spruthuset med sina gallerfönster i butkorna, de tre högt liggande fönstren. Längst bort pardörr till brandkårens förråd. Huset revs när Stadshuset (tidigare Ämbetshuset) skulle byggas. Förstoring.

Efter ingripande av bröderna Holländer, innehavare av velocipedaffär i staden, vilka framhöll att enligt Haagkonventionen fick en person som varit med om ett avrättningstillfälle, inte på nytt ställas upp för arkebusering. Denna fånge, Timitej Witushelein fick sitta i polisbutkan, begärde och fick av polis Ahlström teckningspapper och pennor och ritade då ur minnet motiv från Ryssland, djur som ekorrar hästar, ankor, ortodoxa kyrkor och präster, även en kollagevy över Nykarleby. Dessa teckningar finns bevarade av ättlingar till nämnda polis som kom att behålla hans teckningar.

Ekorre målad av Timitej Witushelein, den ryske soldat som överlevde arkebuseringsförsöket, lyckdes fly till Socklot i strumpfötter (stövlarna beslagtogs innan) och infångades, sattes i butkan och fick som tidfördriv rita och måla. Förstoring.

En förrymd soldat, polacken Pavel Bachar hämtades från Jakobstad och avrättades på begravningsplatsen och begravdes i samma massgrav som de övriga. Samma gäller för lotsen Baraniecki, likaså polack som dränktes i en vak i älven. Lotsarna kunde liksom officerarna lyfta lön under fångtiden, vilket inte hindrade att de råkade illa ut då åtminstone en annan lots dränktes i vakar i älven. Bakom aggressionen mot lotsarna kan kanske spåras händelsen 1912 då de finska lotsarna i protest mot förryskningsåtgärderna avgick från sina tjänster och ersattes med lotsar från bl.a. Kaspiska havet och andra sjöfartsområden i tsarens rike.

På fånglägerområdet, där vaktmanskapet omfattade 80 stycken, utspisades de med mat som tillreddes i kosthållsköket och i staden i Normalskolan och Föreningsbankens gårdsbyggnad under fru Spolanders ledning. De 48 vakterna i staden hade sin utspisning i förstnämnda och även sitt logi. Där var mattilldelningen för dem tillfredställande. På Normalskolans gårdsplan fanns ett fältkök i vilket mat för fångarna i staden var uppställt. På seminarieområdet fick fångarna gruppvis gräva genom avfallskärlen från vaktmanskapets bespisning och kunde komma åt överbliven mat som potatisskal och fiskrester. Fångarnas egen mattillredning i ”kokgropar” på seminariets idrottsplan upphörde nu även och de måste tillreda sin mat i inmurade kokkärl. Orsaken uppgavs varit alltför stor åtgång av ved. Sedan Wegelius tillträtt som chef blev det även förbjudet för utomstående, närmast stadsbor och folk från landsbygden att mot mat sälja eller byta sig till en del föremål som fångarna haft med sig, som klockor, musikinstrument och värdeföremål.

Vaktmanskapet som var inlogerat i ett par rum i verkstadsbyggnaden och ett par rum i internatsbyggnaden kunde dock idka byteshandel med fångarna.

FÅNGGRUPPER internerade i mars respektive maj.

Återsändandet av soldaterna vidtar

I slutet av februari återsändes i två omgångar 601 internerade, 300 st. den 24 februari via Sordavala under ledning av Otto Nylund med 28 vakter och 301 st. den 26 februari via Lieksa under ledning av kantor Westerlund med 28 vakter.

Nu uppstod för en tid en stagnation i återsändandet av fångar därför att hos en del fångar i den första transporten hittats vapen, bl.a. handgranater. Detta meddelades de kvarvarande internerade som varning.

Förhållande i interneringslägret

Med trängsel, knapp föda och dåliga hygieniska förhållanden härjade även sjukdomar. Till läkare för fånglägret utnämndes med. kand. Armas Hildén som till sin hjälp hade 6 ryska fältskärer. Ett par fångar kom att vårdas på stadens sjukhus vilket betalades av skyddskåren. I övrigt fanns en sjukstuga på Smedsbacka och på tomt 33, nuvarande Bankgatan 17 i den s.k. Nystedska gården. Stadens båda badhus, det ena vid Forsvik (Badhusstigen), det andra seminariebastun nedanför seminariet, hade brunnit ned under den ryska inkvarteringen i staden före självständigheten. Nu bereddes de internerade från lägret möjlighet att besöka tre privata bastur.

Bankgatan (Norra Torggatan), men dock inte 17 utan 4, plats för stadens rådhus, drätsel, sessionssal,  röstningslokal m.m. 1916–19. Förstoring.

Antalet avlidna fångar på grund av sjukdomar kan uppskattas till ett femtiotal minst. De är begravda på samma ställe som de avrättade på begravningsplatsen. Vid Bådavägen begravdes de sex marinsoldater som rymde och sköts den 30 april och där den som lyckades fly från Andrasjövägen hade begravts. Ytterligare några andra avrättade begrovs här och när dessa avrättades kvarlevor flyttades till begravningsplatsen 1970, sades att det kunde ha rört sig runt ett drygt dussin individer. Varkendera avrättningsplatserna är utmärkta men finns på ”Genius Loci” sajten som är upprättad av Jyväskylä universitet. Emellertid finns vid Andrasjövägen ”stenen vid tredje diket” kvar, men vid Bådavägen är sänkan med ett kors av trä sedan länge utplånad. Här återfanns vid nyodling inpå 2000-talet en del uniformsrester som togs omhand, konserverades och förvaras i Jakobstads museum.

Den röda punkten uppe till vänster markerar avrättningsplatsen.

Vid Bådavägen i skogsdungen till vänster avrättades och begravdes bl.a. sex matroser Valborgsmässoafton 1918. Förstoring.

Dungen avverkad och nyodling pågår. Högbackalindorna i bakgrunden och bortom dem vattentornet mitt i bild. År 1970 hade det som man hittade av de avrättades kroppar förts till begravningsplatsens massgrav, där det ortodoxa korset av fyrkantrör anbragtes. Förstoring.

Förvånansvärt välbevarade tygrester. Förstoring.

Tyg och ett par knappar. Förstoring.

Rest av bandet från en flottistmössa: ...AGRAD.BALT.MORJA. Baltijskogo Morja är Östersjön på ryska. Förstoring.

Fortsättning på ovanstående tygremsa. Förstoring.

Avvecklingen

Efter att avtal med Ryssland ingåtts kunde lägret börja avvecklas. Det är nu som fångarna i viss utsträckning kan få delta i arbeten på omgivande lantbrukslägenheter. För fångarna fanns möjlighet att plocka i sig spirande grönt, vilket bland befolkningen uppfattades som att de åt gräs. Lägrets gräsmattor trampades till och omtalas som fastbeckade, säkert helt svartnade.

Efter att gränsen till Ryssland slutgiltigt stängts och järnvägsförbindelsen avbrutits på Karelska näset den 24 april, genom att rälsen krökts och avlägsnats på ett stycke och bevakade gränsbommar utplacerats, måste sista sträckan avverkas till fots av dem sändes till Ryssland, främst ”storryssar”.

Robert Kraemer omplacerades den sista april till Riihimäkilägret medan Wegelius tillträdde i Nykarleby.

Den 16 maj hålls segerparaden i Helsingfors. Dessförinnan hade tyska Östersjödivisionen som intagit staden hållit sin parad där.

Den 21 maj sänds 78 polacker iväg från lägret i Nykarleby via Kovjoki med vakter och konvojledare. Den 28 maj avreser 900 ryska fångar och den 30 maj ytterligare 75 ryssar. Den 4 juni är 170 ukrainare i tur att med fartygstransport avresa till Libau med Henrik Wik som ledare och den 2 juni de återstående officerarna: underlöjtnant Jegoroff, fänrik Troitksij, underlöjtnant Ragoffskij, underlöjtnant Smirnoff, fänrik Karabljeff, underfänrik Davidoff, fänrik Ilja Tomin, samt den i Munsala boende fänrik Selekin.

Kovjoki station vid seklets början. Platsen för många mänskoöden, återseenden och avsked.

Ingermanlänningar, letter, tatarer, judar ur den ryska armén slussades under maj månad via andra kanaler ut ur landet, bl.a. via Torneå.

Epilog

Det var befrielse för fångarna, det var befrielse för stadsbefolkningen, det var befrielse för vaktmanskapet, som i slutskedet också kom från så avlägsna orter som Ylistaro, Lappo och Kristinestad.

Hundra år har förflutit, glömskan har gjort sitt och minnet av den ryska närvaron har förflyktigats. Men mer finns att läsa i Lars Westerlunds arbete. Venäläissurmat Suomessa, Muilus Venäjän sotilaat valkoisessa Suomessa, Bircks Nykarleby stads historia del III, Dagstidningar i Digitala arkivet, främst Österbottniska posten och fiktionsromanen av Antti Tuuri: Surmanpelto. Mig har de personliga berättelserna av ögonvittnena Bror Johansson, August Ekman, Sofia Flygar, Hugo Liljeström och Hugo Solvin samt mina egna föräldrar, fyllt på kunskapen om händelserna runt 1918.

Det enda som i dag minner om tragiken är minnestavlan som i januari 2018 sattes upp till vänster om huvudbyggnadens entré till minne av att 100 år förflutit. F.d. verkstadsbygganden där vaktmanskap inlogerades i vänsterkant. Förstoring.

Ynglingarna August Ekman och Bror Johansson, som tjänstgjorde som vakter, berättade att de av sina mammor fått sträng tillsägelse att inte delta i någon arkebusering och att de skulle framhålla för ledningen att de var minderåriga och därför inte fick befallas delta, något som en del i staben försökte locka pojkar till med löfte om att få ta stövlarna och klockor av de avrättade.

Bägge två intygade att de aldrig såg någon av de ryska internerade fångarna misshandlas, skuffas eller förödmjukas. De var ju nästan lika gamla som vi sade bägge. Bägge hade också varit med och vaktat ryska soldater som erbjudits arbete åt någon bonde i nejden. Då hade de kunnat öva lite på ryska ord, samtidigt som de släpade på det japanska Arisaka-geväret som vaktmanskapet var utrustat med. Men då och då ville tårar tränga fram hos de berättande när minnena blev för konkreta.

Kulspruteskytten från Svedlins kyto hade upp i vuxen ålder svårt att sova, låg och sparkade och skrek, berättades det. Likaså hade en del av arkebuseringsmanskapet mardrömmar, som idag kallas posttraumatisk stress. Man ville helst glömma allt, men i de fall där relationer till ryska soldater ännu ger sig till känna, lever minnen kvar som aldrig helt utplånats.