KOMMUNALRÅDET TURE GRANQVIST

har under nära fem årtionden arbetat aktivt inom Föreningen Folkhälsan i Nykarleby med omnejd, Munsala och Jeppo. I egenskap av styrelsemedlem — sekreterare i 16 år och från 1946 ordförande — har ansvaret för föreningen vilat på hans axlar. Med stor initiativförmåga, gott omdöme och energi svarar Ture Granqvist för Föreningen Folkhälsans moderna profil. När föreningens femtioåriga verksamhet skulle redovisas i nu föreliggande historik föll det sig helt naturligt att uppdraget gavs åt föreningens veteran Ture Granqvist. Föreningen framför ett uppriktigt tack.

STYRELSEN

Ture Granqvist.

ALLMÄNT

Finland hade vunnit självständighet 1917. Men innan förhållandena i riket vunnit stadga, nödgades landet genomlida ett förödande krig, som förde med sig brist på föda, kläder och andra viktiga förnödenheter och därmed en försämrad folkhälsa. Behjärtade män och kvinnor insåg, att om den unga friheten skulle befästas och bevaras var krafttag för höjandet av folkets såväl kroppsliga som andliga hälsa en nödvändighet. Barndödligheten var stor. Tuberkulosen skördade talrika offer. Den allmänna hygienen lämnade mycket övrigt att önska i landet. Det gällde att se om sitt hus. Professor Ossian Schauman, född i Jakobstad, uttalade ursprungsorden till Samfundet Folkhälsan, en sammanslutning, organisation som skulle arbeta inom det svenska Finland. På finskt håll bildades Mannerheims Barnskyddsförbund.

Professor Schauman skrev följande tänkvärda ord: ”För den svenska befolkningen i Finland, likasom för varje annan folkstam, måste det stå klart, att dess framtid ytterst är beroende av dess inneboende kraft av dess andliga och kroppsliga hälsa. Ett ihärdigt, målmedvetet arbete för folkhälsans förkovrande måste därför ligga varje svensk man och kvinna om hjärtat.”

Dessa ord väckte genklang överallt i våra svenska bygder. De eggade och sporrade den unga generation, som skulle vara med om att bygga det självständiga Finland. Samfundet Folkhälsan i Svenska Finland stiftades på initiativ av professor Ossian Schauman i Helsingfors år 1921. Målet för verksamheten angavs i stiftelseurkundens första paragraf: ”Samfundet Folkhälsan i svenska Finland har till uppgift att verka för folkhälsans främjande i svenska Finland, dels genom allsidig vetenskaplig undersökning av befolkningens andliga och kroppsliga hälsa, dels genom praktiska åtgärder ägnade att inverka på denna.”

FÖRENINGEN FOLKHÄLSAN I NYKARLEBY MED OMNEJD BILDAS

De riktlinjer som uppdragits för Samfundet Folkhälsan blev också gällande för de lokalföreningar, som snabbt bildades på olika orter. Dessa riktlinjer sammanfattades i 10 punkter och fick benämningen ”Vår hustavla” och som utmynnade i devisen: ”Det får ej finnas dåliga svenskar i detta land”.

Vid ett medborgarmöte å rådhuset i Nykarleby beslöts att en folkhälsoförening skulle bildas i Nykarleby och dess omnejd. I en tioårsöversikt berättar dåvarande stadsläkaren fru, doktor Elisabet Backman, härom bl.a.: ”Den 30 januari 1922 var ett medborgarmöte sammankallat till rådhuset i Nykarleby för att dryfta möjligheten av att även härstädes bilda en filialförening av folkhälsan. Kallelsen hade utgått från hälsosystrarna Rachel Edgren och syster Agnes Luther, anställd som hälsosyster i Jakobstad.

Sedan syster Agnes redogjort för Samfundet Folkhälsans uppgifter och dess arbete för förbättrande av vår svenska hälsa, beslöts att en filialförening skulle bildas gemensamt för Nykarleby stad och landskommun samt Munsala och Jeppo. En interimsstyrelse tillsattes bestående av 5 ledamöter från staden, bland vilka ordf., viceordf., sekreterare och skattmästare valdes, 3 medlemmar från landskommunen, samt 2 från Munsala och 2 från Jeppo. Bankdirektör K. F. Spolander, som även ledde förhandlingarna vid detta konstituerande möte, blev vald till ordförande i styrelsen, fröken M. Castrén viceordf., normalskolläraren O. Holmberg sekreterare och fru Julia Wilkman skattmästare.”

Styrelsen fick i uppdrag att uppgöra stadgar i likhet med sådana i andra filialföreningar. Föreningens fullständiga namn blev Föreningen Folkhälsan i Nykarleby med omnejd, Munsala och Jeppo och inregistrerades av socialministeriet den 27 januari 1923.

Någon livligare verksamhet bedrevs icke under det första året av föreningens tillvaro. Dock må antecknas att Samfundet Folkhälsan hade utlyst en premiering av mödrar ”till friska barn med friska föräldrar och från friska släkter”. Det gällde att utforska förhållandena i varje hem i hela verksamhetsområdet och besvara de av Samfundet utsända frågorna. I samarbete med marthaföreningarna i de olika kommunerna utfördes arbetet, så att man vid en festlighet i normalskolan i Nykarleby den 15 april 1923 kunde utdela diplom för berömlig modergärning till 37 mödrar, nämligen från Nykarleby 4, Nykarleby landskommun 11, från Munsala 16 och från Jeppo 6 mödrar. Sju mödrar fick vid tillfället mottaga penningpremier.

Vid denna festlighet, som var den första i föreningens annaler, höll dr Elisabet Backman festtalet, vari hon klargjorde den ”rashygieniska” tanken och påpekade vikten av att den ”växande ungdomen genom uppfostran och upplysning lär sig inse betydelsen av att vid äktenskapsingående välja make eller maka från en frisk släkt, fri från ärftliga sjukdomsanlag”.

ARBETET FÖR STÄRKANDE AV BARNENS HÄLSA

Med.lic. fru Elisabet Backman, f. 12.12.1870 d. 7.9.1950 blev ordförande i Föreningen Folkhälsan 1923 efter att därförinnan ha tillträtt befattningen som stadsläkare i Nykarleby. Dr Backman var synnerligen intresserad av god hygien i hemmen, av spädbarns, småbarns och skolbarns hygieniska vård. Hon tog därför initiativ till anställande av en hälsosyster inom föreningen. Vid föreningens stiftande ansågs, att hälsosystern kunde vara gemensam med Jakobstad, där en folkhälsoförening hade bildats föregående år. Det visade sig dock vara svårt på grund av föreningens vidsträckta arbetsområde att en person skulle orka och hinna med arbetet. Därför övergavs samarbetsplanerna, och föreningen lyckades den 1 november 1924 besätta hälsosystertjänsten med syster Anna Bredarholm, tidigare utbildad diakonissa, men som nu kompletterat sina studier med hälsosysterkurs. Från denna tid fick föreningens arbete fastare konturer. Styrelsen uppgjorde en arbetsplan, som nu närmast ansågs komma ifråga, nämligen skolan och hemmet.

Hälsosystern skulle enligt planen besöka varje hem där någon skolelev fanns och göra anteckningar om allt som kunde påverka barnens hälsa, tidigare genomgångna sjukdomar, sjukdom i släkten, om matordning, sovtid, väglängd till skolan, verkställa renlighetsundersökningar i skolan och förbereda läkarens skolundersökning. Tabeller och statistiska uppgifter skulle uppgöras. Vid läkarundersökningen i skolan var dr B. mycket noga med att anteckna det allmänna utseendet: kroppsbyggnad och näringstillstånd, hudens beskaffenhet, hållningen, ryggradskrökningar, rester av genomgången rachitis, de inre bröstorganens tillstånd, förekomst av lymfkörtelsvullnader, symptom tydande på tuberkulos eller tuberkulos belastning, tändernas och halsmandlarnas tillstånd, syn- och hörselstörningar, nervsystemets beskaffenhet, fötternas utseende osv. Doktorn ägnade en hel dag åt varje skola.

Elisabet Backman.

Wold. Backman.

Syster Anna började sin verksamhet i Monäs by i Munsala. Hon fortsatte sedan från by till by, tills hela området var genomgått. Huru arbetet uppfattades i bygden, får vi en liten uppfattning om genom ett citat av fru Hulda Viklund, Munsala, däri hon skriver: ”Det nu i Munsala pågående arbetet av hälsosyster Anna, anställd som skolsköterska inom föreningen, omfattande hembesök och skolundersökningar, är nog det bästa och verksammaste arbete föreningen gjort till sitt. Från de besökta orterna har uttalats allmän belåtenhet över systers arbete och läkarundersökningarna, och få vi hoppas, att föreningen genom denna verksamhet vinner förståelse, vilket även framgår därav, att kommunalfullmäktige beviljat bidrag för föreningens behjärtansvärda strävanden.”

Hälsosystern och skolläkaren påtalade pulpeternas beskaffenhet i skolorna, avsaknad av eller dåliga gymnastikredskap, och kommunerna insåg snart att dessa brister borde avhjälpas. I stort fortsatte denna form av verksamhet bland skolbarnen ända fram till år 1945, då hälsosystrarna genom lagstiftning blev kommunalt anställda. Arbetet fortsatte sedan i kommunal regi.

UTVIDGAD VERKSAMHET

Tuberkulosföreningen utsträckte sitt dispensärarbete till Nykarleby stad och landskommun samt Munsala 1927. Det förebyggande tuberkulosarbetet, som även tidigare ingått i Folkhälsans verksamhetsplan, förenades nu med hälsosysterarbetet. Denna förändring medförde ökat arbete för hälsosystern, varför det blev nödvändigt att uppdela verksamheten så, att en andra hälsosystertjänst inrättades.

Anna Bredarholm valde att verka i Nykarleby stad och lkm, medan syster Maj-Lis Åberg från Helsingfors anställdes för motsvarande uppgifter i Munsala från den 15 februari 1927. Jeppo hade tidigare anställt kommunal sköterska, där fröken Selma Vis till år 1937 även fungerade som tuberkulossköterska, men inte direkt i föreningen Folkhälsans tjänst, även om samarbetet var mycket gott och livligt.

Fru doktor Backman, säger härom, att det nu blev mera tid för hälsosystrarna till utvidgat arbete, så att dessa nu blev mera i tillfälle att oftare besöka skolorna, både högre och lägre och ge lektioner och hälsostunder. Hon påpekar särskilt att lärarna visade intresse och tillmötesgående för denna verksamhet. Hälsosystrarna företog renlighetsundersökningar av eleverna minst fyra gånger i året i varje skola. Hälsosystrarna har också haft utomordentligt gott samarbete med nejdens marthaföreningar och ofta talat och samrått med marthorna och därigenom haft den bästa kontakt med hemmen. Under hälsostunderna talade systrarna bl.a. om renlighetens betydelse både med avseende å klädedräkten och den kroppsliga renligheten: såsom bastubad, tändernas vård, vikten av att äta hårt bröd och rå frukt, kaffets skadlighet, solen och dess verkan på kroppen, om gymnastik, sport och simning som hälsobefordrande faktorer. De vanligaste smittosamma sjukdomarna, särbehandling och första hjälpen vid olycksfall utgjorde givetvis också tema för hälsostunderna.

Anna Bredarholm.

Tuberkulosvården gav hälsosystrarna oerhört mycket arbete. Storrengöringarna vid dödsfallen till följd av tubsjukdomen krävde både takt och finkänslighet av hälsosystern. Det var svårt att komma till hemmen just då någon kär anförvant avlidit i sjukdomen.

Arbetet var dock framgångsrikt och sjukdomsfallen minskade. Sedan calmettevaccineringarna från år 1943 började avtog tuberkulosen snabbt bland skolbarnen.

MÖDRARÅDGIVNINGEN

Nödvändigheten av en särskild rådgivning för mödrar till småbarn gjorde sig särskilt påmind. Vid flera olika tillfällen tar fru dr Backman denna fråga till tals. På årsmötet den 23 mars 1929 beslöt man om öppnande av en mödrarådgivningsbyrå. Enligt förberedande sonderingar kunde rum för byrån beredas i fabrikör Valter Engs gård, i nära anslutning till hälsosysterns upphyrda bostad. Riktlinjerna för byråns verksamhet uppdrogs, och syster Anna Bredarholm förutsattes bli dess föreståndare.

Det krävdes en hel del kapital redan vid starten, och det föreföll som om den goda tanken måste skjutas på framtiden. Svårigheten med möbleringen av byrån löstes dock på ett glädjande sätt: Herrskapet Ragni och Viktor Schauman på Keppo gård i Jeppo donerade möbler såsom: bord, stolar, skötbord, spädbarnskorg och -våg samt därjämte diverse klädespersedlar. Byrån öppnades för allmänheten den 1 oktober 1929. Verksamheten kom snabbt i gång med mottagning två gånger i veckan, den ena gången med läkarundersökning. Under det första hela verksamhetsåret 1930 var besökens antal på byrån 304, varvid 126 spädbarn och 17 småbarn undersöktes av läkaren. I protokollet från öppningstillfället beskrives byrån som propert inredd, ljus och hygienisk med oljemålat tak, väggarna försedda med tvättbara tapeter och linoleummatta på golvet samt försedd med en liten hällspis och kakelugn.

Rådgivningsverksamheten har allt sedan starten fortgått oavbrutet i föreningens regi ända till 1945, då arbetet övertogs av kommunerna enligt den lag som ålägger dessa att anställa och avlöna hälsosystrar och likaså reglera det skolhygieniska arbetet med skolläkare och skoltandläkare. Rådgivningsbyrån är nu inrymd i Nykarleby lkms kommunalgård och är gemensam för Nykarleby stad och lkm med mottagning av hälsosyster, barnmorska och läkare. Motsvarande byråer är verksamma även i Munsala och Jeppo.

FLYGANDE RÅDGIVNING

Mödra- och spädbarnsrådgivningen var sålunda väl ordnad, men tyvärr blev avståndet till rådgivningsbyrån i Nykarleby långt för utbyarnas och Jeppo och Munsala kommuns del. För att åtminstone i någon mån rätta till dessa olägenheter ordnade dr Elisabet Backman s.k. ”Flygande rådgivningar”, assisterad av syster Anna, med mottagning i kommunerna och byarna i regel tre gånger i året. Sedan Munsala och Jeppo erhållit skilda hälsosystrar assisterade dessa läkaren vid mottagningarna.

Denna verksamhetsform rönte mycken uppskattning från såväl föräldrarnas som från de kommunala myndigheternas sida. När det skolhygieniska arbetet övertogs av kommunerna, upphörde givetvis också denna form av föreningens verksamhet.

ELEVBESPISNING I FOLKSKOLORNA

Under sina skolundersökningar i föreningens hela område iakttog skolläkaren, att närings- och hälsotillståndet bland skolbarnen lämnade en hel del övrigt att önska. Särskilt markant framträdde bristfälligheterna hos skolbarnen, när de s.k. krigsbarnen började inrycka i skolorna. Bristen borde kunna avhjälpas genom införande av skolbespisning i varje skola, menade man, så att alla skolbarn skulle erhålla en måltid varm mat om dagen i skolan.

Redan 1925 gjorde styrelsen en framställning till kommunalfullmäktige i Nykarleby lkm om införande av bespisning i Kovjoki och Kyrkoby skolor, där procenten av s.k. underviktsbarn var störst. Flera fall av tuberkulos hade också yppat sig bland skolbarnen. Läkaren konstaterade ock en del fall av tuberkulos i skolbarnens hem. Fullmäktige ställde sig sympatiskt till styrelsens framställning, men var icke ännu mogen för ett positivt beslut.

Hösten 1925 infördes elevbespisning i tre av Jeppo kommuns skolor. De pådrivande krafterna här var främst fru Ragni Schauman och lär. Ellen Thors, biträdd av Samfundet Folkhälsans ledande hälsosyster Rachel Edgren. Resultatet betecknas som gott, men tyvärr upphörde bespisningen redan v.t. 1925. Tydligen var det ekonomiska svårigheter, då det kommunala stödet var otillräckligt. Dr B. anmärker, att lärarna i allmänhet var intresserade av bespisningens fortbestånd.

I Munsala infördes partiell bespisning i tre skolor från höstterminen 1920, nämligen i Monäs, Vexala och Storsved, men endast för de fattigaste eleverna. Fullständig bespisning infördes i Storsved hösten 1927. Att endast de fattiga eleverna skulle få mat, uppfattades som diskriminerande, och många skolföreståndare motsatte sig bespisning på denna bas.

Vårterminen 1927 infördes allmän elevbespisning vid Markby skola i Nykarleby lkm. Syster Anna Bredarholm hade uppgjort kostnadsberäkningar som också senare visade sig hålla. Då statsbidrag och bidrag från Brita Maria Renlunds fond erhölls, var kommunen också redo att ge bidrag för bespisningens ordnande. Följande höst infördes fullständig bespisning vid Kyrkoby skola i Nykarleby.

Något som liknade en islossning inträffade i bespisningsfrågan, när skolstäderskor anställdes av kommunerna efter särskilda framställningar till de lokala skolmyndigheterna och kommunernas fullmäktige, detta emedan skolstäderske- och skolkökstjänsterna i de flesta skolor kunde förenas. Därigenom underlättades ock de ekonomiska förutsättningarna för bespisningsfrågan. Skolläkaren konstaterar också i olika sammanhang, att hygienen förbättrades i skolorna och viktökningen blev mera tillfredsställande bland skolbarnen, sedan skolbespisningen blev allmän. Intressant är också att konstatera, att de riktlinjer som uppdrogs för denna verksamhet på tjugotalet följts också sedan stat och kommun helt övertagit densamma.

Anteckningar i föreningens protokoll erinrar om att framgångarna ingalunda vanns utan ansträngningar. Det var ett målmedvetet och hängivet arbete, som kröntes med framgång.

Folkskolinspektörerna Johannes Qvist och Johannes Åbonde, som vardera under större delen av sin verksamhet som skolinspektörer var bosatta i Nykarleby utgjorde ock ett gott stöd för föreningen, när det gällde att ordna elevbespisning i nejdens folkskolor.

SOMMARKOLONIVERKSAMHETEN

Som redan tidigare omnämnts i denna historik konstaterade skolläkaren, att många barn led av direkt undernäring, och att många led av tuberkulos belastning, varför det var nödvändigt, att dessa svaga och sjukliga barn även sommartid skulle få närande kost och stärkande sol för att kunna utvecklas till starka och samhällsdugliga medborgare.

Vid olika tillfällen framkom sedan tanken på att föreningen borde söka få till stånd en feriekoloni i närheten av sjöstrand för de svagaste skolbarnen. Årsmötet 1929 gav styrelsen i uppdrag att vidtaga åtgärder för realiserandet av denna plan. Inspektör dr J. Qvist talade också livligt för planens fullföljande och meddelade de möjligheter som fanns att erhålla statsbidrag för denna verksamhet. Huru styrelsen fullgjorde sitt uppdrag framgår av verksamhetsberättelsen till årsmötet 1930. I densamma heter det härom: ”Innan styrelsen började planlägga feriekolonin ansågs det nödvändigt att hava något pekuniärt underlag, varför styrelsen beslöt, att genom Samfundet Folkhälsan till K. F. Winters fond anhålla om 18.000 mk, och vilken summa styrelsen trodde vara tillräcklig till första uppsättning. Till sin stora glädje fick ordf. den 22 maj underrättelse från Samfundet, att anslaget var beviljat, men tiden var redan då så långt framskriden på våren, att det föreföll omöjligt att få kolonin till stånd för sommaren 1929. Under året hade arbetsutskottet förberett saken, så att man var så nära målet att lokal upphyrts, nämligen en stor vacker tvåvånings bondgård i Vexala, bonden Vilhelm Helsings, som stått obebodd 1 ½ år och inrymmer två stora stugor vardera med 5 fönster, ena åt söder, andra åt norr, med öppen spis, men även med hälla — ett större boningsrum emellan dessa stugor samt stor inre förstuga och yttre förstuga.

En torr gårdsplan och en omkring byggnaden vacker skog genom vilken ca 1 km lång väg leder ut till Monässundet, en vacker havsvik med sandstrand, en härlig badstrand för barnen. Arbetsutskottet har gjort upp följande förslag för kolonins verksamhet: Kolonin beräknas för 25 barn, som utväljas av skolläkaren och hälsosystrarna, vistelsen minst 4 veckor, men om sommaren är vacker kan den förlängas till 6 veckor. Personalen består av en föreståndarinna, sjuksköterska eller lärarinna, en andra lärarinna (intresserad för gymnastik och sport) eller gymnast, en köksa och en liten hjälpflicka. Då arbetsutskottet ansåg saken brådskande har avtal gjorts med följande lärarinnor: föreståndarinna på kolonin blir lärarinnan vid seminariets övningsskola fröken Ellen Backman, som flera somrar lett liknande kolonier för Helsingforsbarn, småskollärarinnan fröken Stella Ahlskog från Kyrkoby skola som andra lärarinna samt fröken Ingrid Fors från Munsala som köksa.”

[Stella Ahlskog t.v och troligen Ingrid Fors t.h. Elisabet och Gösta Fors identifierade. För pekaren över bilden för att se den färglagd av Peter Gullback!
Förstoring.
Elisabet Sund tillhandahöll.
(Inf. 2020-04-19.)]

[Sommaren 1932 vistades Elisabets svärmor Linnéa Johansson g. Sund på kolonin i Vexala. För pekaren över bilden för att se den färglagd av Peter Gullback! Förstoring.

Båtutfärden till Stubben ser vådlig ut; här gäller inga flytvästar. Förstoring.
Elisabet Sund tillhandahöll.
(Inf. 2015-02-08.)]

Budgeten för feriekolonin uppgick till mk 32 400:—.

Då verksamhetsåret 1929—30 var av grundläggande betydelse för sommarkoloniarbetet inom föreningen har vi på detta utförliga sätt dröjt vid förberedelsearbetet.

Styrelsen bestod under år 1930 av följande personer: dr Elisabet Backman, ordf., prof. W. Backman, viceordf., lärare Ture Granqvist, sekr., lektorskan Ester Fougstedt, skattmästare, fru Julia Wilkman, bankdir. V. Westberg, lärare John Sundkvist, fru Ida Ek, fru Selma Nyman, fru Hulda Viklund, fru Ragni Schauman och lär. Ellen Thors.

Helsingska gården utgjorde kolonins hem sedan till 1938, då den av föreningen uppförda kolonigården på Roparsand togs i besittning.

UNDER EGET TAK

Ägaren till den för sommarkolonin hyrda bondgården på Helsing hade vid olika tillfällen låtit förstå, att det för föreningen vore skäl att se sig om efter en annan plats för kolonin. Verkställande utskottet erhöll i uppdrag att utreda möjligheterna för arrende eller inköp av lämplig tomtplats vid sjöstrand. Under somrarna 1936 och 1937 företogs granskning av ännu lediga strandplatser i Soklot, Bådan och Bonäs samt i Vexala skärgård. Efter att ha granskat olika alternativ beslöts den 23 augusti 1936 vid sammanträde hos familjen Fougstedt att ännu bordlägga tomtfrågan, men då saken ansågs brådskande tillsattes likväl en byggnadskommitté bestående av dr Elisabet Backman, prof. Wold. Backman, lektorskan Ester Fougstedt, sjuksköterskan Selma Vis, kommunalnämndsordf. Vilhelm Nylund, lärare Ture Granqvist, bankdir. Reinhold Blomqvist och hälsosyster Anna Bredarholm.

Ester Fougstedt.
Skattmästare i 40 år.

Kommittén utrustades med vidsträckta fullmakter. Angelägnast var att få tomtfrågan löst. Efter en viss tvekan stannade man för stranden vid det s.k. Glasbruket i Vexala. Bönderna Johan och Vilhelm Mariedahl var villiga att sälja en ha av strandmarken, och kommittén gav byggmästaren Joel Holm, Jakobstad, i uppdrag att inkomma med förslag till ritningar för bygget.

Då virkespriserna var i uppåtgående, inköpte kommittén en mängd virke för 15000:— mk. Emellertid åtrade sig ägaren till tomtmarken vid Glasbruket, men då bonden Erik Johan Helsing nu erbjöd ett område vid det historiska Roparsand vid Monäs sund till det skäliga priset 5000:— för en ha beslöt styrelsen den 7 september 1937 godkänna köpeavtalet med Helsing.

Vasa stad uppförde senare sommarkolonigård på Glasbrukstomten.

På basen av de av byggmästare Joel Holm uppgjorda ritningarna kompletterade av Samfundet Folkhälsans arkitekt G. Nordström, hade byggnadskommittén utlyst entreprenadanbud med Glasbruket som tomtplats, men då tomtplatsen blev Roparsand måste en ny omgång börjas. Byggmästaren Paul Högberg ingav det förmånligaste anbudet och byggarbetet uppdrogs åt honom för 107 000 mk minus värdet av föreningens virke, som nu beräknades värt 25 000 mk. En del smärre justeringar i det av herrar Vilhelm Nylund och Ture Granqvist uppgjorda byggnadskontraktet företogs senare, då entreprenören påvisade vissa felräkningar han gjort sig skyldig till, så att slutsumman utgjorde mk 100 000:— plus föreningens eget virke.

Den 22 november redogjorde sekreteraren inför styrelsen om de vidtagna åtgärderna, vilka enhälligt godkändes. Glädjande nog kunde ordföranden också vid detta möte meddela, att okänd givare i Helsingfors donerat mk 10 000 för bygget och handl. John Nylund, Nykalebyson, Helsingfors, donerat 20 000:— för kolonibygget. I detta sammanhang må även nämnas, att föreningen sedan 1936 haft uppställt en penningautomat i Wiks restaurant och skattmästaren Ester Fougstedt plockade in en hel del markor till byggkassans förstärkning. Byggnadsfonden tillfördes på detta sätt ca 64 000:— mk.

[Somrarna 1971 och -72 tillbringade jag tre härliga veckor på kolonin. Här är vi på simskola vid Korsörsudden, dit vi traskat i strandbrynet och där vattnet var kallt och simporna många. Pojken med orange tröja hette Thomas och var från Petalax — tror jag. Men att han med hatten hette Berndt och var från Vasa — det är jag (i förgrunden) helt säker på. Foto: Elisabeth Siegfrids.]

Den 19 juni 1938 kom den stora dagen, då kolonigården kunde invigas för sitt ändamål. Dagen var strålande skön och från hela Nykarlebynejden, enskilda och kommunala representanter till ett antal av minst 200 personer samlades vid den nya kolonigården. Dr Elisabet Backman höll inledningstalet och uttalade föreningens tack till alla som bidragit till att denna älsklingstanke nu kunnat förverkligas. Munsala marthakör sjöng under lär. Greta Hofmans ledning Sommarsöndag av Wennerberg och Tröttna ej av Vikholm.

Invigningstalet hölls av pastor Runar Still, som erinrade om huru Mästaren manade sina lärjungar att se på fåglarna under himmelen och liljorna på marken. Här får barnen leva med i naturen och växa till i både kroppslig och andlig styrka, sade talaren

Sekreteraren Ture Granqvist berättade om byggets tillkomst. Han tackade särskilt dr E. Backman och i samband härmed avtäcktes en porträttförstoring av dr Backman i kolonigårdens matsal.

Kolonigården är uppförd i två våningar. Nedre våningen upptager förrum, matsal, kök, två rum för personalen och ett sjukrum jämte nödiga skrubbar. Matsalen och köket är vinterbonade. Övre våningen upptager hall samt tvenne rymliga sovrum och ett rum för personalen. Ortstidningen Österbottniska Posten skrev bl.a.: Föreningen Folkhälsan och hela Nykarlebynejden är att lyckönska till att ha erhållit ett sådant hem för sommarkolonin.

Kolonigården på Roparsand. Barngruppen 1972 i förgrunden.

Byggkostnaderna steg till 156000:—, varav som lån 30000:—.

Kolonitiden varar sex veckor. De första åren var antalet barn 30, men senare ökades antalet till 32 à 33, då lagen för statsbidrag tolkades så, att om inte antalet översteg 30 erhölls inte statsbidrag för flera än en lärare. Antalet inskrivna barn vid sommarkolonin är ca 1 250, vilka under 6 soliga sommarveckor här haft tillfälle att insupa liv och hälsa. Under och åren närmast efter krigen när det rådde brist på födoämnen insamlades potatis, mjöl m.fl. matvaror varigenom ransonerna blev tillräckliga. Det var främst hälsosystrarna som handhade den uppgiften; givmildheten var stor i bygderna. Syster Anna med medhjälpare bakade under flera år allt matbröd till kolonin av ”gåvomjölet”.

En bad- och tvättstuga uppfördes våren 1948. Sedan dess har kolonibarnen kunnat sluta dagen med tvätt och bad i bastu.

Diktaren och läraren Helge Skog strängade sin lyra med följande

HÄLSNING FRÅN SOLSTRAND

Tack, gode Gud, för solen, som du ger
i julidagar, ljusa, varma, klara,
för hav och blom och doft och allt, som ler
och lyser kring en lycklig barnaskara.

Här ligger vi i vit och solvarm sand:
stärker våra ännu späda kroppar
och älskar denna flik utav vårt land
med vattenblänk emellan löv och toppar.

Här simmar vi i muntert i glada lag,
och svalt och mjukt och vilsamt havet bär oss.
Här är vi lyckliga, och varje dag
i lek och allvar något nytt vi lär oss.

Så skall vi växa upp och en gång stå
ett starkt och friskt och segt och trofast släkte
och minnas dessa sommarveckor, då
vi händerna mot sol och framtid sträckte.

TALSTÖRDA BARN VID KOLONIN

Då efterfrågan på platser vid Roparsand sommarkoloni minskade i medlet av 60-talet, beslöt man uppdela kolonivistelsen i tvenne treveckorsperioder från 1964. Samtidigt minskades också barnantalet till ca 25.

Den 2 november 1967 diskuterade styrelsen ett från Samfundet Folkhälsan och Landskapsföreningen Folkhälsan i Österbotten väckt förslag om samarbete med dessa organisationer för en grupp talstörda barn vid Roparsand. Vid årsmötet den 8 mars 1968 deltog ekonomichef Stig Wallin och fröken Elisabet Palmgren från Samfundet och verksamhetsledare Karl Beijar från Landskapsföreningen samt logoped Östen Engström. Efter ingående behandling av frågan, vilken ansågs mycket behjärtansvärd, beslöts, att en första talgrupp skulle intagas vid kolonin under sommaren. Gruppen skulle utväljas av logoped Engström samt foniater dr Torbjörn Riska från Helsingfors, biträdd av hälsosystrarna. Gruppen bestämdes till 12 barn, hemmahörande i olika kommuner i Österbotten. Samfundet skulle stå för föreningens merkostnader för försöksverksamheten.

Försöket utföll väl och verksamheten för de talstörda har fortsatt under 5 somrar, dock så att vistelsetiden de 4 senaste åren förkortats för de talstörda till tre veckor liksom för övriga kolonibarn. Lions klubb i Nykarleby har utlånat en kiosk till kolonin, i vilken talterapin arbetat.

I detta sammanhang kan nämnas att telefonledning uppsattes till kolonin samma år som arbetet för de talstörda etablerades.

Under de senaste åren har Roparsand mottagit praktikanter från Jakobstads barnträdgårdsseminarium, vilka här erhållit stadgad praktikanttjänstgöring för sin utbildning.

Ett störande moment har de skärpta brandbestämmelserna under de senaste åren utgjort, då förbud mot att använda rummen i övre våningen som sovrum gjort, att barnen anvisats sovplatser i nedre våningen. Detta har kunnat ske på grund av det minskade antalet barn vid kolonin. Bespisningen har försiggått i övre våningen. Frågan om en nybyggnad har dryftats och skissritningar uppgjorts av stadsbyggmästare Nils Levlin, men de stora summor som erfordras för ett nybygge har t. v. utgjort hinder för dess realiserande. Huru framtiden för Roparsand skall te sig är ännu höljt i dunkel.

Stella Ahlskog.
I 18 år verksam vid Roparsand.

PERSONAL VID ROPARSAND

En trotjänare på kökssidan är fru Elsa Stenmark, som stått i redet från 1951—1970. Övriga köksföreståndarinnor Helmi Nylund, Elin Sundqvist, Ruth Helsing m.fl.

[Simma, busa med båten roligast på sommarläger. Sommarparadis.]

ANDRA AKTIVITETER PÅ ROPARSAND

Kolonigården var avsedd också att tjäna andra uppgifter än för de klena och sjukliga skolbarnen. Emellertid har denna möjlighet inte utnyttjats i den omfattning önskvärt hade varit.

Finlands Svenska Nykterhetsförbunds Ungdom har hållit tvenne sommarläger vid kolonin. Nykarleby församlings juniorer har 4 gånger ordnat läger och Nykarleby Marthadistriktsförbund har i samarbete med föreningen anordnat ”Mors vila” under åren 1939—1951. Denna verksamhet upptogs av Juthbacka semesterhem 1952, varför föreningen beslöt att upphöra med Mors vila på Roparsand. Den drivande kraften var direktorskan Ester Fougstedt. Nykarleby pojkscouter har hållit ett vinterläger vid kolonin.

Sommaren 1971 höll Marthadistriktsförbundet sommarfest vid kolonin, då ordf. Ture Granqvist talade om kolonin och dess tillkomst.

SKOLBARNENS TANDVÅRD

I samband med föreningens skolhygieniska verksamhet uppstod redan tidigt tanken på att en ordnad tandvård borde fås till stånd bland eleverna i områdets skolor. Bristen på tandläkare ställde dock hinder i vägen för frågans snabba realiserande. Årsmötet 1929 behandlade ärendet ingående, och man beslöt att till Samfundet Folkhälsan ingå med anhållan om att medel för en ”tandläkarbil” för hela svenska Österbotten skulle anslås av Samfundet. Under tiden skulle man verka för att en tandläkare skulle bosätta sig på orten. Senare fortsatte tandläkare Lisa Carlsson arbetet.

Årsmötet 1931 beslöt att uppsätta en tandvårdsklinik, då en kvinnlig tandläkare förklarat sig villig att i så fall bosätta sig i Nykarleby. Det visade sig senare, att kostnaderna för en dylik klinik blev alltför höga för att föreningen skulle gå i land härmed. 1932 bosatte sig tandläkare Freja Strömbäck i Nykarleby, och överenskommelse träffades med henne att åtaga sig skolbarnens tandvård.

Redan h.t. 1932 beslöts att de lägre skolklasserna i seminariets övningsskola skulle få sina tänder behandlade. En första uppsättning tandvårdsmaterial inköptes. Den 20 november antecknas att det utretts, att kommunerna kunde erhålla statsbidrag för skoltandvård, varför dessa skulle uppmanas, att ansöka om bidrag från skolstyrelsen.

Samma år kom också tandvården i gång i Munsala. Dr Strömbäck behandlade då 123 skolbarns tänder där. I Jeppo träffades avtal med tandläkare Lisa Bäck-Söderholm, och kommunen skulle svara för eventuella kostnader. Dr Söderholm skulle avge rapport om arbetet till föreningen Folkhälsan.

Även om skolbarnens tandvård på detta sätt ordnades har föreningen nödgats följa barnens tandvård i skolorna, även sedan kommunerna övertagit kostnaderna. Genom föreningens påstöt har vederbörande kommunala myndigheter beslutat att bekosta också 6-åringarnas tandvård, vilket med tillfredsställelse antecknas i detta sammanhang.

År 1965 inledde Samfundet Folkhälsan och Mannerheimförbundet en aktiv tandvårdsupplysning. Den lokala folkhälsoföreningen har till skolornas första årsklasser utdelat broschyren ”Tändernas ABC” samt tandborste, mugg och tandkräm. Hälsosystrarna har i samband härmed givit lektioner i tandvård.

Även treåringarnas och ettåringarnas föräldrar har fått tandvårdsmaterial genom rådgivningsbyråerna för mödra- och barnavård. Denna kampanj har också ekonomiskt stötts av kommunerna.

SIMUNDERVISNINGEN

Simundervisning har genom föranstaltande av simkurser av därtill utbildade simlärare bedrivits i föreningens regi sedan 1937. Då hölls en kurs för skolbarn i Jeppo och likaledes en kurs i Nykarleby. Sedan dess har regelbunden simkursverksamhet i området bedrivits. Från år 1946 och inpå 50-talet anordnades simkurser i samarbete med Röda korset, som betalade simlärarnas löner. Kurser hölls i alla kommuner och i olika byar. Senare övertogs simundervisningen helt av föreningen och har rönt förståelse både från föräldrars och kommuners sida.

Simskola i Nykarleby. [Beskuren. Känner någon igen barnen? ]

Landskapsföreningen Folkhälsan har arrangerat utbildningskurser för simlärare, varigenom det varit möjligt att få kompetenta simlärare att leda kurserna. Kommunerna har anslagit betydande belopp för undervisningen. Simplatser har varit Andra sjön, Grisselön i Soklot, Kovjoki å, Nykarleby älv i Jeppo, Udden, Monäs, Kantlax och Roparsand. De senaste åren har vattnet i älven försämrats så mycket, att simundervisningen helt förlagts till Andra sjön i Nykarleby. Där avståndet blivit för långt till simplatsen har kommunerna välvilligt trätt emellan och bekostat barnens resor, därigenom har det blivit möjligt för alla barn att erhålla simundervisning.

[Sommaren 1973 tog jag 25- och 50-metersmärken i simskolan vid Andrasjön. Ture Granqvist halvt skymd bakom stolpen, Karl-Erik Blom samt Iris och Kristian Käld i bakgrunden. Simläraren i röda byxor kan vara Eklund. Jag sörjer fortfarande det praktiska simhuset som dess värre revs. Bänkarna var under alla tider på året en vindskyddad och solig plats. Foto: Doris Liljeström.]

Det största antalet simkurser anordnades sommaren 1971, nämligen 8 med 446 deltagare. Många har uppnått simmagisters och simkandidats värdighet efter avlagda prov. Området lider alltjämt brist på ordnade simplatser. Därför har man nödgats avlägga en del av de föreskrivna proven antingen i Jakobstad eller Oravais. Detta har givetvis utgjort en tillbakahållande faktor i den mera avancerade simundervisningen.

Stadsdir. Ernest Eklund, ivrig förespråkare för simskolorna. Han var styrelsemedlem i 21 år varav 14 som sekreterare. Död 1971.

Simlärarna har i allmänhet rekryterats från det egna verksamhetsområdet och utgjorts av seminariestuderande, folkskollärare, barnträdgårdsstuderande, studenter och läroverkselever.

Enligt tillgänglig statistik har under de senaste 20 åren omkring 3800 skolbarn i Nykarlebynejden erhållit simundervisning i Föreningen Folkhälsans simskolor.

[Simskolelevernas sandslott sommaren 2014.]

KOMMUNERNA FÅR FADDERORTER

Som en följd av krigsförhållandena och de svårigheter som uppstått genom kläd- och matbrist, hade i Sverige år 1943 startats den s.k. fadderortsrörelsen för att avhjälpa de svåraste bristerna här. Från fadderortsorganisationen i Kalmar län meddelades att olika orter ville upptaga kommunerna i Nykarlebynejden som adoptivorter. Detta gällde landskommunerna: Munsala, Jeppo och Nykarleby landskommun. Den 28 augusti tillsatte styrelsen fadderortskommittéer och utsågs sekreteraren att i samråd med andra intresserade personer sammanställa en gemensam sockenbeskrivning för de tre kommunerna. Professor Wold. Backman skulle sammanställa nödiga statistiska uppgifter. Beskrivningen vidarebefordrades genom Röda Korset den 7 september till vederbörande uppdragsgivare.

Genom dessa åtgärder adopterades Nykarleby lkm av Hjorted i Småland, Munsala erhöll som fadderorter Hallingeberg och Locknevi, och Jeppo adopterades av Visseboda (Emmaboda, Lindas).

Fadderortskommittéerna i de olika kommunerna fick sedan i många olika repriser mottaga kläder, främst begagnade sådana och matvaror för utdelning till de mest behövande.

Nykarleby stad adopterades 1944 av staden Sollefteå. Kläder, matvaror och en del kontanter erhölls också härifrån till adoptivorten och fördelades av ortskommittén, vars ordförande var fru Ester Fougstedt. Förbindelserna mellan adoptiv- och fadderorterna har tidvis varit mycket livliga med utbyte av gäster åt båda hållen. Nykarleby har hugfäst förbindelsen med sin adoptivort genom att uppkalla en gata efter orten, Sollefteågatan. Sollefteåkommittén i Nykarleby upphörde med verksamheten 1955.

Fadderortskommittéerna har haft egen bokföring och redovisat för de lokala myndigheterna. Några större kontanta medel har ej förvaltats. Fadderortskommittéerna torde ha upphört med sin verksamhet och ett vänortsförhållande har inletts. Hjortedkommittén i Nykarleby lkm torde längst ha fortsatt sin verksamhet.

TILLFÄLLIGA AKTIVITETER

Föreningen Folkhälsan har utövat en omfattande humanitär verksamhet också av tillfällig art. Sålunda har insamlingar företagits för att hjälpa familjer som genom olyckshändelser råkat i ekonomiskt trångmål. En familj som genom eldsvåda miste sitt hem har genom föreningens snabba ingripande fått betydande hjälp vid återuppbyggande av det härjade hemmet. Andra familjer, som genom olyckshändelser har mist sin försörjare har fått hjälp över de största svårigheterna i samband med olyckskatastrofen.

Samfundet Folkhälsans och Hufvudstadsbladets Lucia, (Svenskfinlands lucia) har besökt Nykarleby tvenne gånger och lokalföreningen har stått som värd vid festligheterna i samband härmed. Luciamedel har tilldelats flera familjer, som varit i behov av stöd och hjälp.

Föreningen firade 10-årsminnet av sin verksamhet den 18 september 1932. Festföredraget hölls av ordföranden i Samfundet Folkhälsan, docenten Elis Lövgren, över ämnet Barnets själsliv vid hälsa och ohälsa. En tioårsberättelse hade sammanställts av dr Elisabet Backman, som även varmt hyllades vid festen för sin stora insats i Föreningen Folkhälsan.

Sedan 1934 har föreningen ett omfattande nät av byombud i samtliga byar i de olika kommunerna. Dessa ombud har utgjort viktiga kontaktpersoner. Deras främsta uppgifter har varit att uppbära årsavgifterna. Ombuden har också varit engagerade för lott- och majblomsförsäljningen.

Folkskolornas lärare har även utgjort aktiva arbetare på fältet. Nästan vid varje skola har elever och lärare bistått i arbetet, vilket med tacksamhet konstateras.

FONDER, DONATIONER OCH UNDERSTÖD

Under hela sin 50-åriga tillvaro har föreningen kämpat med ekonomiska svårigheter. Det arbete som utförts för höjandet av folkhälsan i Nykarlebynejden har i flera avseenden varit av banbrytande art. Det har därför varit nödvändigt att ofta vädja till kommuner och enskilda om ekonomiskt bistånd. I allmänhet kan sägas att dessa vädjanden inte klingat för döva öron. Även om de beslutande kommunala organen inte alltid kunnat frigöra de nödiga medlen, har den goda viljan inte saknats.

För att stärka ekonomin föranstaltades 1931 ett större lotteri med 100 00 lotter. Lotteriet gav tillfredsställande behållning. Allt arbete med arrangemangen utfördes utan ersättning. Senare har vid olika tillfällen mindre s.k. snabblotterier hållits. Föreningen har även sålt Lejon- och Lyckolotter och fått del av vinsten.

Den personliga offerviljan har också varit stor. Utom redan nämnda gåvor till byggnadskassan för Roparsand antecknar vi, att då dr Elisabet Backman vid 67 års ålder avgick från stadsläkartjänsten i Nykarleby hopsamlades bland nejdens folk för att visa fru dr B. tacksamhet för hennes stora insats för folkhälsan i Nykarlebynejden en summa stor 60 00:— mk. Doktor Backman överlämnade gåvomedlen till Föreningen Folkhälsan till en fond bärande hennes namn.

Makarna dr Elisabet Backman och professor Woldemar Backman bestämde i efterlämnat testamente att deras egendom skulle tillfalla Föreningen Folkhälsan, Österbottniska samfundet och Nykarleby stad. Professor W. Backman avled den 18 mars 1946 och dr Elisabet Backman den 7 september 1950. Donationen var bunden vid särskilda legat, vilka upphört år 1970. Donationen till Folkhälsan skulle kallas Elisabet Backmans fond och får användas för grundandet av ett vilohem för trötta mödrar.

Rådman Ricard Kisor, som avled i Nykarleby år 1959, hade i sitt testamente ihågkommit Föreningen Folkhälsan sålunda att 1/3 av hans efterlämnade kvarlåtenskap skulle tillfalla föreningen för att användas till förmån för dess verksamhet. Dödsboet avvecklades 1961 och steg donationen då till 453 436 gmk.

Den 22 april 1940 meddelades att fru Fanny Lindström Brooklyn N. Y., tidigare bosatt på Nygård i Nykarleby lkm, donerat 29 845:90 till föreningen Folkhälsan och Finland Röda Kors att användas till förmån främst för av kriget drabbade personer i Nykarleby lkm och Nykarleby stad. Medlen skulle ej fonderas. Röda korset överlät sin andel till Folkhälsan och pengarna förbrukades efter hand.

PARKTANTSVERKSAMHET

En ny aktivitet bör ännu omnämnas. Vid föreningens höstmöte 1971 diskuterades behovet av s.k. parktanter i staden. Ett tiotal unga mödrar hade i en skrivelse till föreningen framställt önskan om att densamma måtte vidtaga åtgärder för anställandet av parktant, som kunde ta hand om barn i förskolåldern, så att mödrarna finge tillfälle att utöva annan verksamhet under några timmar på dagen.

Mötet ansåg, att saken var behjärtansvärd och tillsatte en kommitté bestående av fruar Nancy Seidel, Majlis Sourander och Birgit Renvall för att bereda frågan.

I början av året 1972, anhöll föreningen om ett extra anslag hos stadsfullmäktige för att nödigt startkapital skulle erhållas. Fullmäktige beviljade mk 500 för ändamålet, och den 6 mars var de första barnen i Topeliusparken och lekte under fru Anita Gröns tillsyn. Verksamheten skall vara självbärande. En ”tant” beräknas för 10 barn, men om behov föreligger, kan verksamheten också upptas på andra platser i staden, då det än så länge finns outnyttjade parkområden.

[Artiklar om verksamheten.]

Praktisk simundervisning.

HÄLSOSYSTRAR I OMRÅDET 1924—1972

Hälsosystrarna har utfört och utför ett viktigt arbete i den förebyggande hälsovården. Även sedan de blivit kommunalt anställda, har de villigt givit av sin tid och sina krafter i Föreningen Folkhälsans tjänst.

Av de hälsosystrar, som längsta tiden arbetat i vårt verksamhetsområde må nämnas Anna Bredarholm, 33 år, Margareta Laggnäs-Holm, 22 år, Elna Svedlin, 15 år, och Birgit Renvall, 15 år. Vi vill här uttala ett varmt tack till våra outtröttliga i arbetet kunniga hälsosystrar.

Styrelsen 1972 jämte VU-medlemmar. Sittande ordf. Ture Granqvist. Fr.v. Gunnar Viklund, Torsten Sourander, Raoul Carlstedt, Else-May Sundqvist, Ragnar Dahlstedt, Ruth Sandell, Vilhelm Nyby, Gun-Britt Nylund, Bror Åström, Birgit Renvall, Thea Fogström och Margareta Nylund. Frånvarande Margareta Holm, Helene Sigfrids, Olof Lillqvist och Ellen Nygård. [På väggen hänger landskommunens, Munsala och Jeppo vapen överst. I nedre raden Oravais och Vörå. På målningen till höger avbildas ett Nykarlebyfartyg.]

STYRELSEMEDLEMMAR OCH FUNKTIONÄRER

Nuvarande styrelsen utgöres av kommunalrådet Ture Granqvist, ordförande, redaktör Vilhelm Nyby, viceordförande, stadssekreterare Bror Åström, sekreterare, banktjänsteman Gun-Britt Nylund, skattmästare, ledamöter med.lic. Torsten Sourander, lärare Ragnar Dahlstedt, fru Ruth Sandell, fru Else-Maj Sundkvist, lärare Ellen Nygård, lärare Olof Lillqvist, lärare Gunnar Viklund, bankdirektör Raoul Carlstedt. Styrelsesuppleanter: lärare Svea Broman, fru Elsa Eng fru Anna Nyholm, fru Svea Grahn, bankdir. Elis Neuman, dir. Ernst Pensar.

Verkställande utskottet består av ordföranden, viceordföranden sekreteraren, skattmästaren och hälsosystrarna.

TROTJÄNARE I FÖRENINGEN

För nedskrivaren av denna måhända alltför kortfattade historik över en livaktig organisations verksamhet under 50 år i Nykarlebynejden för stärkandet och vårdandet av folkets hälsa är det trenne huvudgestalter, som framstår som grundpelare i arbetet, nämligen läkarparet dr Elisabet Backman och hennes make professor Woldemar Backman och hälsosystern Anna Bredarholm.

När doktorerna Backman 1923 återbördades till hemorten, han som provinsialläkare, och hon som stadsläkare, fann de ett arbetsfält som tilltalade dem vardera. Professorns hemgård, Juthbacka återköptes och restaurerades pietetsfullt, och Juthbacka blev liksom en central för Föreningen Folkhälsan. Efter styrelsemöten och rådplägningar inbjöds deltagarna till det vackra och trivsamma Juthbacka, där man kring ett gästfritt kaffe- och matbord diskuterade folkhälsoarbetet i stad och bygd.

Elisabet Backman var idésprutan, som tycktes vara outtömlig. Och inga uppgifter var för svåra, det gällde endast att gå på. Svårigheterna var ju till för att övervinnas. Genom de många resorna till olika platser i nejden, knöt hon kontakter, som senare kom verksamheten till godo. Det statistiska material, fru dr Backman samlade under sina skolundersökningar, måste ju också bearbetas, för att nå längre ut och här trädde hembygds- och släktforskaren den borne statistikern professor Woldemar Backman till, sekonderad av syster Anna. Det var ett arbetsteam, som utförde ett i många hänseenden banbrytande resultatrikt arbete.

Direktör Reinhold Blomqvist.
Styrelsemedlem 16 år,
varav sekreterare 11 år.

På hundraårsdagarna av professor Woldemar Backmans och dr Elisabet Backmans födelse har föreningen nedlagt blommor på gravarna.

När syster Anna Bredarholm avgick med pension år 1957 hade hon i 33 år i ur och skur trampat sin cykel i folkhälsans tjänst, en icke vanlig arbetsprestation.

En trotjänare i föreningens tjänst har direktorskan Ester Fougstedt varit. När hon den 23 mars 1965 avgick från posten som skattmästare hade hon i 40 år föredömligt förvaltat en mången gång sinande kassa. Genom olika initiativ har hon haft förmågan att sätta sig själv och andra i arbetet för att anskaffa medel för verksamheten. Hon är värd erkännande och ett stort tack för uppoffrande gärning. Vid sin avgång kallades fru Fougstedt till hedersmedlem i föreningen.

Till trotjänarna räknar vi också bankdir. Reinhold Blomqvist, sekreterare i 11 år, styrelsemedlem 5 år och revisor 3 år. Stadsdirektör Ernest Eklund sekreterare i 14 år, styrelsemedlem i 7 år, död 1971. Bland trotjänarna bör även nämnas lärare Stella Ahlskog, död 1959. Hon förestod Roparsand sommarkoloni 16 år och som biträdande föreståndare 2 år. Stella Ahlskog gick in i arbetet med iver och entusiasm och skötte kolonin på ett föredömligt sätt.

SLUTORD

Nedskrivaren av denna historik vill slutligen på styrelsens vägnar framföra ett oförbehållsamt tack till alla som längre eller kortare tid arbetat i föreningen för de mål den under 50 år arbetat. De beslutande organen i kommunerna har visat förståelse för arbetet genom att bevilja medel, utan vilka det inte varit möjligt att föra arbetet vidare. Samfundet Folkhälsan i Helsingfors har med råd och dåd stått föreningen bi och likaså Landskapsföreningen Folkhälsan i Österbotten. Enskilda personer och organisationer, ekonomiska och ideella, har räckt en hjälpande hand, när vi vädjat.

Till personalen vid föreningens sommarkoloni, simskolornas lärare, till medlemmar i olika kommittéer för särskilda uppgifter i arbetet uttalar vi föreningens tack. Då jag varit med i arbetet under nästan hela den tid föreningen Folkhälsan i Nykarleby med omnejd, Munsala och Jeppo verkat, vill jag uttala ett personligt varmt tack till styrelsemedlemmarna och dess funktionärer för utomordentligt gott samarbete under tid som gått.

Sist går våra tankar till dem, som inte mera är bland de levandes tal: