Tjugofem år senare publicerade Anna på eget förlag Barnhemmet i Nykarleby Minnesskrift i anledning av dess 25-åriga tillvaro 1918—1943. I häftet skriver hon så här om hemkomsten efter den första resan till Helsingfors:
En bitande kall dag var det då de små togos ned från tåget i Kovjoki, och uselt med kläder hade de på sig. Men filtar och kappor hade sänts med hästskjutsen, som mötte oss, och vi rullade in den dyrbara egendomen på bästa sätt och kommo lyckligt hem, där ett välgörande bad väntade. Den person som badade barnen, blandade vattnet med tårar, då hon skulle hantera dessa små skelett, som likväl voro levande människobarn.
Efter badet serverades mat. O, hur glupska voro de icke, de små stackarna! De måste ju få mat med måtta för att ej dö av kraftig föda, som de ej hade fått på månader. Då barnen ej fingo så mycket mat, som de ville ha, gräto de nästan alla högljutt. Sedan kröpo de under bordet och åto upp alla små smulor de kunde finna. Det var nöd bland Finlands barn då och dessa få voro en bråkdel av de då krigsvärnlösa.
Och Anna fortsätter berätta om de följande dagarnas erfarenheter. Kläderna som barnen hade på sig vid ankomsten var fulla av ohyra och måste genast stoppas in i papperssäckar som ställdes ut i vinterkölden. Alla barn led av en svårartad skabb och klådan gjorde att de rev sig blodiga, varför underkläderna ofta måste bytas och tvättas. Matsituationen var katastrofal. En del av potatisen som Hulda odlat under sommaren fanns visserligen i källaren men mjölet man fick köpa på ransoneringskorten var fullt av långa sådor. Det dög inte till gröt och brödet som bakades av mjölet föll sönder i stickiga vassa bitar redan i ugnen. Tack vare de två korna i fähuset hade barnhemmet tillräckligt med mjölk, men det enda kött som någon enstaka gång fanns till salu var bitar av hästlår.
Av sina vänner runtom i landet hade Anna fått penninggåvor och avlagda barnkläder som mer än väl behövdes. Samtidigt hade stadsbornas intresse för barnhemmet vaknat. Folk kom med stickade yllestrumpor i barnstorlek, lite saltströmming, torkade ärter, mosade vinterlingon och en liten slant nu och då.
Trots den stränga livsmedelskontrollen hände det också att någon bonde från byarna runt staden i kvällsmörkret smög sig in med en större fläskbit, en säck rotfrukter eller en halv säck finmalet kornmjöl.
Allt togs emot med tacksamhet, och den andra mars 1919 kunde barnhemmet officiellt invigas. Så här skriver Anna om invigningsdagen:
Hur lycklig jag var den dagen kan ej uttryckas i ord! Allt vad Gud hade givit mig på denna jord hade jag fått lägga ned på Hans altare för att användas i Hans tjänst bland dessa värnlösa små.
Till invigningen hade mycket folk samlats, och då vi buro in de små festklädda barnen voro allas ögon fyllda av tårar. Var och en förstod, att dessa barn behövde ett hem och vård. Ur djupet av mitt hjärta tackade jag Gud för den nåd, som förunnats mig, Hans ringa tjänarinna. Jag var övertygad om sanningen i sångarens ord:
Jag får här nere vad jag behöver och himlaarvet blir ändå över.
Anna Nordqvist föddes som Anna Maria Kock den 5 januari 1879. Hennes föräldrar var fiskaren och småbrukaren Johan Erik Jakobsson Kock och hans hustru Maria, född Jakobsdotter Sundqvist.
Familjen bodde i en fiskarstuga i Oxkangar och vid Annas födelse hade paret redan tre söner, Jakob och Johan, och Erik som var drygt ett år gammal. Fadern hade en kort tid efter giftermålet råkat ut för en olycka som förorsakade en livslång förlamning av högra armen. På grund av detta hade han nedsatt arbetsförmåga och modern var tvungen att alltid vara med och i många fall själv utföra det tyngsta arbetet utomhus.
I förordet till Arne Herberts bok om Anna Nordqvists livsgärning, Ett trons äventyr, som utkom på Taborförlaget 1969, skriver Herberts att han under arbetet med boken även intervjuat Annas yngsta syster Lisa Eklöf i Helsingfors. Antagligen är det tack vare denna kontakt som Herberts kan berätta om modern Marias omänskliga slit ute på havet, på åkrar och ängar, i det lilla fähuset och i storböndernas skogar där hon vintertid fällde träd och kapade ved på förtjänst.
Den 16 februari 1881 föddes Marias och Johan Eriks femte barn, dottern Greta Juliana. Jag antar att Maria var ovanligt trött och försvagad efter förlossningen eftersom hon några veckor senare bad om hjälp av sin moster Maria Byman i Nykarleby. Hon var tjänarinna hos mamsell Brita Charlotta Herkepaeus, och de två kvinnorna svarade genast att de var villiga att under några månader ta hand om den tvååriga Anna.
Hon kom med hästskjuts den 21 april och mottogs med värme av de åldrande kvinnorna. Båda blev förtjusta i den spralliga Anna och när hösten kom ville de inte skiljas från henne. De föreslog för föräldrarna att hon skulle få stanna ännu en tid och så blev det.
Följande år flyttade familjen Kock till Rökiö där Johan Erik och Maria övertog Knuts hemman i Pirklot. Samma år i september föddes sonen Alfred och under de kommande åren välsignades paret med ytterligare fyra barn.
Anna, som av någon okänd anledning redan vid avresan från Oxkangar 1881 antecknats med efternamnet Nordqvist i kyrkoboken, blev kvar och växte upp i Nykarleby. Hon fick en kärleksfull men sträng uppfostran. Under prosten Östrings tid i staden hade nämligen de två fostermammorna blivit pietister och Anna fostrades i Herrans tukt och förmaning.
Nästan varje dag hölls andaktsstunder i hemmet med högläsning ur Björkqvists, Roos eller Luthers postillor. Svibelius bönbok var också viktig och redan innan Anna började skolan kunde hon rabbla den utantill.
I hemmet fanns en gammal tramporgel som trakterades av tant Charlotta. På kvällarna placerade hon ofta Lars Linderots Andeliga sånger på notstället och när tant Charlotta sjöng och spelade måste också Anna sjunga med, åtminstone i de två första verserna av de två kvinnornas älsklingspsalm:
Ingen hinner fram till den eviga ron
som sig ej eldigt framtränger.
Själen måste utstå en kamp för den tron
varpå vår salighet hänger.
Porten kallas trång, och vägen heter smal,
Hela Herrens nåd är ställd uti ditt val,
men här gäller tränga, ja, tränga sig fram,
annars är himlen förlorad.
Hindren äro många. Gör motstånd, min själ,
Satan dig nåden ej unnar.
Träng dig framom allt som vill hindra ditt väl,
övergiv världenes brunnar.
Lyd ej deras röst som ropar: Följ med oss!
Ty, min dyra själ, du måste då förgås.
Nej, för Jesu kärlek, jag råder och ber;
Strid i Guds kraft för din krona.
I
övrigt fick Anna genast från början lära sig lyda, passa upp och tiga. Och medan åren gick lärdes hon att så och skörda i trädgårdslandet, hjälpa till med arbetet i fähuset och varsamt damma av porträttet med tant Charlottas föräldrar, sjökapten Nils Herkepaeus och hans hustru Brita Johanna, som för längesedan var döda.
Varje söndag gick Anna mellan de två svartklädda kvinnorna till stadens kyrka. Då var hon alltid finklädd med svarta knäppkängor, halvlång kjol, spetskrage på blusen och en stram fläta med svart sidenrosett som hängde utanpå den mörkblå kappan.
I småbarnsåldern tog hon ibland ett barnsligt glädjeskutt mellan kvinnornas långa svarta kjolar. Men det räckte med ett vasst ögonkast så gick hon genast lika stelt och högtidligt som de två vuxna mot helgedomen.
Hon inledde sin skolgång som sjuåring i Högre folkskolan för flickor där folkskollärarinnan Rosa Dahl var föreståndarinna och fru Hanna Hellberg undervisade i handarbete. För att skydda de dyrbara böckerna tilldelades varje flicka en egen pekpinne och med pinnen glidande från bokstav till bokstav lärde sig Anna med stor möda att stava och läsa.
Och en vacker dag i slutet av maj månad under Annas sista år i skolan inträffade något som hon aldrig skulle glömma. Då kom nämligen skalden Zacharias Topelius på besök till skolan. Han var gammal och vithårig men ändå så helt annorlunda än andra vuxna. Han lekte och skojade med barnen ute på skolområdet. Han pekade norrut mot Kuddnäs på andra sidan älven och berättade om sin barndom. Han berättade om Himmelsbacken, och inne i skolsalen läste han ur Walters äventyr. Efteråt bjöd han alla på saft, småkakor och karameller. Mitt på blanka vardagen!
När det slutligen var dags för honom att resa vidare tackade lärarinnan för besöket och flickorna neg det vackraste de kunde. Farbror Topelius log och nickade och ville att de skulle sjunga en psalm tillsammans med honom. Så lärarinnan satte sig vid orgeln, bad flickorna ställa sig i ring omkring henne och sedan sjöng de blankögda med i farbror Topelius egen psalm:
Sanningens Ande, som av höjden talar,
som oss upplyser och som oss hugsvalar.
Kom att oss leda, bo i dessa salar,
helga vår kunskap.
Anna konfirmerades som sextonåring i Nykarleby kyrka. Samtidigt pågick en andlig väckelse i staden. Den 13 januari 1894 hade nämligen den rikssvenske missionärspastorn Nils Fredrik Nyrén hållit sitt första väckelsemöte i rådhussalen. Han var en gudabenådad talare och tolkade Bibeln på ett nytt sätt. Han betonade särskilt nåden i Jesus Kristus, och just detta kom att bli avgörande för många. Folk upplevde en befriande frälsningsglädje, och även om andra stadsbor varnade för irrläror uppstod snart en väckelserörelse som praktiserade vuxendop.
Annas konfirmationspräst Pekka Cederberg var en av dem som drogs med av ivern och glädjen i Nyréns kärleksbudskap. Han avsade sig prästämbetet och anslöt sig till den nya rörelsen och lät döpa sig. Lutheranerna i staden förfasade sig över Cederbergs avhopp och dop, men han stod fast i sin övertygelse och blev senare en av stöttepelarna i den nya frireligiösa gruppen.
Även Anna genomgick en troskris. Hon besökte några möten där Nyrén talade och låg ofta på knä uppe på fähusvinden. Och en morgon under mjölkningen kom hon ihåg en förklaring ur en predikan: Liksom ett barn inte blir badat, förrän det är fött, så skall inte en människa döpas, förrän hon är född på nytt.
Orden kom som en blixt från klar himmel, och med ens stod det klart för henne vilken väg som var hennes. Därför sökte hon sig till den lilla bönegrupp som ofta samlades till möten i det Karlbergska huset, i olika hem och i rådhussalen. Tillsammans läste de Bibeln, sjöng lovsånger och bad om Guds välsignelse över den nyväckta elden.
Den 1 februari 1896 grundades Nykarleby Friförsamling. Till ordförande valdes enhälligt fru Helena Strålman och till föreståndare och predikant utsågs Pekka Cederberg. De flesta av församlingens medlemmar var kvinnor, gifta med välsedda män ur borgarklassen. Det gav en viss status åt församlingen som vid årets slut hade 33 inskrivna medlemmar.
Fyra år senare upplöste den ryska myndigheten stadens frivilliga brandkår och huset där kåren varit inhyst såldes till postiljonen Herman Häggström. Han var inskriven medlem i Friförsamlingen och 1907 sålde han huset åt församlingen som för att beviljas banklån bildade andelslaget Mission. Därav namnet Missionshuset som det tidigare gula, och numera blågråa, huset vid Sollefteågatan sedan dess har kallats.
Man kan fråga sig hur Annas omvändelse mottogs i det pietistiska hemmet. Men i boken Ett trons äventyr berättas om hur Anna under ett bönemöte i sitt eget hem upplevde ett genomgripande andedop. Av detta förstår man att de ålderstigna fostermödrarna godtog och respekterade Annas omvändelse och nya församling.
Anna fortsatte plikttroget att sköta de allt sjukligare kvinnorna fram till deras död. Så länge de orkade skulle de varje söndag till gudstjänsten i kyrkan. Vintertid drog hon dem på en kälke längs gatorna och sommartid rullade hon dem turvis i rullstol till kyrktrappan därifrån hon varsamt hjälpte dem in.
Charlotta Herkepaeus och Anna.
Förstoring.
Några år efter Maria Bymans död dog även Brita Charlotta Herkepaeus vid 91 års ålder. Då var Anna nyss fyllda 35 år. Hon hade fortfarande god kontakt med sina föräldrar och syskon men kände sig ändå ensam och villrådig inför framtiden. Som vanligt talade hon med Gud om sin situation, och en tid efteråt fick hon av en slump höra att en tjänst som biträde vid Julia Carlings barnhem i Ekenäs var utannonserad.
Anna sände in en ansökan och fick ett välkomnande svar av fröken Carling som önskade att hon skulle komma så fort som möjligt. Anna, som ärvt det Herkepaeuska huset, fick bråttom att plocka ihop sina fostermammors tillhörigheter och bar upp allting på kallvinden. Sedan hyrde hon ut huset till sin väninna Hulda Karlsson och reste till Ekenäs.
Arbetet i barnhemmet var intressant men mycket tyngre än att sköta två stillsamma tanter. Ändå trivdes Anna bland de livliga barnen och stannade hos fröken Carling i tre år. Under det sista året där kände hon allt oftare en kallelse att öppna ett barnhem i sitt eget hem i Nykarleby. Men hon tvekade, våndades och bad enträget till Gud om vägledning.
Sommaren 1917 insjuknade hon plötsligt och måste läggas in på Ekenäs sjukhus. Där fick hon besök av en troende väninna. Denna trossyster visste ingenting om Annas kallelse men under samtalets gång tog hon fram sin Bibel, slog på måfå upp en sida och läste för Anna ur Jesaja 58:7–11:
”Ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla husrum, att du klär den nakne, var du ser honom, och ej drager dig undan för den som är ditt kött och blod. Då skall ljus bryta fram för dig såsom en morgonrodnad, och dina sår skola läkas med hast, och din rätt skall då gå framför dig och Herrens härlighet följa dina spår.
Då skall Herren svara, när du åkallar honom. När du ropar, skall Han säga: Se här är jag. Om hos dig icke får finnas någon som pålägger ok och pekar finger och talar vad fördärvligt är, om du delar med dig av din nödtorft åt den fattige och mättar den som är i betryck, då skall ljus gå upp för dig i mörkret, och din natt bliva lik middagens sken.
Och Herren skall leda dig beständigt; Han skall mätta dig mitt i ödemarken och giva styrka åt benen i din kropp. Och du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång, vars vatten aldrig sinar.”
Vid dessa ord gick det såsom en elektrisk ström genom hela min varelse. Jag kände att Herren gav mig svar genom sitt eget ord. Den som läste frågade, vad som gick åt mig? Jag svarade: Genom dessa ord har Gud givit mig svar på vad jag länge bedit om, berättar Anna i sin minnesskrift.
Trots detta ansattes hon av oro och tvivel på sin förmåga att klara ansvaret för ett eget barnhem. Men hon upplevde att Gud såg hennes vankelmod och gav henne betänketid. Anna fördes nämligen till Diakonissanstalten i Helsingfors för fortsatt läkarbehandling och när hon skrevs ut därifrån förklarade läkaren att hon under en tid framöver måste avstå från det tunga arbetet i Ekenäs.
Då inbjöds hon av sina vänner, prostfamiljen Käldström i Ingå, att komma hem till dem för en viloperiod. Där återfick hon krafterna och samtidigt stillnade hennes oro och ängslan inför barnhemsprojektet. I januari 1918 var hon redo att resa hem och påbörja arbetet. Men så bröt inbördeskriget ut och alla resvägar stängdes. Därför tog Anna anställning som barnsköterska i ett privathem och reste hem först på hösten.
Under sommaren hade Anna skrivit till sina vänner i Nykarleby och berättat om kallelsen och sina planer på att grunda ett barnhem. Det var många som var betänksamma inför projektet, men när Anna kom hem bildades snabbt en styrelse bestående av överläraren Hjalmar Björkvall, byggmästaren Karl August Björklund, handelsmannen och skomakaren Paul Skog, magister John Hofman och telegrafrevisorn Berndt Alexander Swanström. Efter det första mötet med styrelsen sände Anna in papper till berörda myndigheter och ansökte om medel för verksamheten.
Samtidigt började hon och hennes medhjälpare, systern Juliana, Hulda, Ester, Sofia och Lina, sprätta upp gamla täcken, karda vadden och sy mindre täcken. De sprättade också upp avlagda kläder, tvättade och strök tygbitarna och sydde om dem till byxor, kjolar, skjortor och småbarnskoltar.
Och i början av februari 1919 anlände de första tolv barnen från Helsingfors. Men innan dess hade Anna hunnit få en ny förfrågan från Socialministeriet om hon hade möjlighet att ta emot ytterligare sex faderlösa barn från huvudstadstrakten. Anna var villrådig och visste inte vad hon skulle svara eftersom barnaskaran ytterligare hade utökats med fyra barn från Sydösterbotten. Dessutom bodde också Hulda och Juliana med henne och barnen, så det var knappt om utrymmet i huset.
Under åren i Ekenäs hade hon sålt halva gårdstomten till affärsmannen Alfons Eklund som byggt ett hus där. Nu stod huset tomt och hade nya ägare, lärarseminariets trädgårdsmästare Waldemar Bergman och hans hustru Aina. Anna kontaktade dem och fick veta att de var villiga att sälja huset.
Ett styrelsemöte sammankallades, och den 2 februari förband sig styrelsen enhälligt att ansvara för barnhemmets upprätthållande under fem år framåt, på villkor att staten bidrog med 50 procent av de årliga underhållskostnaderna. Tack vare detta stöd beviljades Anna ett banklån och den 18 februari undertecknades köpekontraktet mellan henne och paret Bergman. I det nya huset fanns en stor ljus sal och det var där invigningen hölls i mars 1919. Anna besvarade Socialstyrelsens förfrågan om flera barn och några veckor senare kom sex utmärglade nya familjemedlemmar hem till tant Anna samtidigt som skaran av medhjälpare utökades med Agda Lönnkvist.
Efter det fortsatte verksamheten i två separata hus. Det var opraktiskt och arbetsamt för personalen, varför tanken på en ombyggning småningom väcktes. Till slut kom man fram till att det mindre huset skulle rivas och byggas ihop med det större. Byggmästaren Karl Sjöberg åtog sig planeringen och lovade att utan ersättning leda arbetet som skulle utföras på talko, det vill säga av oavlönade män som ville hjälpa till. Men var skulle personalen och de tjugotvå barnen inhysas under tiden?
Tack vare tillförlitliga borgensmän beviljades ännu ett banklån och våren 1924 köptes en sommarvilla vid Andra sjön. Där fick barnen, tant Anna och de frivilliga medhjälparna vistas under sommarmånaderna. Men till skolstarten måste de, trots det pågående byggnadsarbetet, flytta från villan och tränga ihop sig i den del som kvarstod av det orivna huset. [Än så länge oklart vilken. På tjugotalet hyrdes av Östmans och Villa Elisa köptes 1955.]
Sommaren vid sjön 1924
Förstoring.
När det förstorade huset, med en påbyggd vindsvåning, slutligen stod klart bestod det av elva rum, ett stort kök och två tamburer. Nu fanns det plats för fler familjemedlemmar och två år senare bodde 34 barn tillsammans med tant Anna och några av medhjälparna i hemmet.
Ombyggnaden kostade totalt 87 000 finska mark. Fria Missionsförbundet beviljade ett räntefritt lån på 25 000 mark, medan Sparbanken godkände ett lån på 10 000. Staten bidrog med 25 000 och en privatperson donerade 5 000. Resten finansierades med privata lån som småningom kunde avkortas med penninggåvor från bidragsgivare och trosfränder här hemma och i utlandet. Årliga större penningsummor inkom från syföreningen Tabita Society i Muskegon, och från Munsalaättlingen W.A. Back, driftig fårfarmare i Australien.
Efter inflyttningen i det förstorade hemmet senhösten 1924 var Anna mycket trött och lades in på sjukhus med hjärtsvikt och magbesvär. Sjukhusvistelsen varade sex veckor och konvalescenstiden tre månader. På grund av detta utsågs Sigrid Winberg, som arbetat i hemmet sedan hösten 1923, till biträdande föreståndarinna.
Vintern 1925 var kall och i februari vände sig Sigrid Winberg till stadens beslutsfattare med en begäran om ved till barnhemmet. Hennes anhållan diskuterades på olika möten och sammanträden. Men både drätselkammaren och fattigvårdsnämnden fruktade att barnen, ”varav flera med finskt modersmål” som vuxna skulle mantalsskriva sig i staden och senare ”genom oförmåga till självförsörjning” falla staden till last. Efter omröstning beslöt ändå fullmäktige att bevilja barnhemmet fem famnar ved ”i ett för allt”.
Sedermera har livet och barnhemsbarnen själva visat att de som vuxna blivit lika goda samhällsmedborgare som alla vi andra som växt upp i Nykarleby.
Under årens lopp välsignades tant Anna med många duktiga medarbetare. Den som kom att stå henne närmast var Adele Tillman (16.3.1902–30.7.1972). Genast när Adele i en tidningsartikel läste om det nygrundade barnhemmet kände hon Guds kallelse att resa till Nykarleby och hjälpa Anna i arbetet. Hon kontaktade Anna som svarade att hon var varmt välkommen.
Den 15 februari 1925 kom Adele. Hon stannade kvar till hösten 1927, då hon måste resa hem till Pernå för att ta hand om sin mor som insjuknat. Tio år senare kom hon tillbaka och de två kvinnorna blev som mor och dotter för varandra.
Utan annan lön än fritt uppehälle och Guds välsignelse kom de att, tillsammans med andra trogna medhjälpare, dela sorg och glädje, krigsårens armod och saknaden när barnen vuxit upp och lämnade hemmet. Båda hade en stark gudstro och i Arne Herberts bok Ett trons äventyr kan man läsa om otaliga under då Gud hörde deras böner och ingrep i olika nödsituationer.
Barn och personal, medlet av 1930-talet.
Förstoring.
Efterkrigstiden var bekymmersam. Ekonomin var svag och det var ont om mat för dagen. Men också nu såg Gud deras nöd och sände bud till ledaren för en nybildad scoutförening i Vasatrakten. Tillsammans med scoutpojkarna samlade han hösten 1944 ihop både mat, kläder och pengar som kördes till barnhemmet.
Sommaren 1945 kallades pingstpastorn David Klemetz i Kvevlax att göra en insats för hemmet. Han inspirerade andra frikyrkoförsamlingar, privatpersoner och olika hjälporganisationer att delta i en höstkampanj för barnhemmet. Överallt i byarna kring Kvevlax och Maxmo hölls bönemöten och insamlingar till förmån för tant Anna och hennes skyddslingar. Folk var villiga att hjälpa till och den hösten körde en lastbil fullastad med potatis, mjölsäckar, rotfrukter, kläder och andra tarvting in på gårdsplanen vid hemmet.
Samtidigt överlämnades en rejäl summa pengar. Tant Adele brast i gråt, men tant Anna lyste upp i ett stort solskensleende och gav givaren en kram. Och senare vid kvällsbönen såg barnen hur personalens ögon strålade när de till gitarrackompanjemang sjöng:
Löftena kunna ej svika, Nej de stå evigt kvar.
Jesus med blodet beseglat, Allt vad han lovat har.
Himmel och jord må brinna, Höjder och berg försvinna.
Men den som tror skall finna, Löftena de stå kvar.
Följande höst återkom lastbilen söderifrån. Då hade insamlingar kommit igång också i Nykarlebynejden, och sedan dess, i tiotals år framöver, var Gåvobilen varje höst en lika vanlig som efterlängtad händelse vid hemmet.
I början av 1950-talet förändrades stadsbilden drastiskt. Längs gatorna i centrum drogs vatten- och avloppsledningar. Äldre egnahemshus rustades upp och målades. Köken moderniserades med väggfasta köksskåp, diskbänkar med infällda diskhoar och snygga stragulamattor på golven. I utkanterna av staden byggdes så kallade Aravahus med hjälp av statligt subventionerade lån. De husen hade källare med plats för pannrum, bastu och tvättrum där byksåar och tvättbrädor ersattes av elektriska Upo-tvättmaskiner.
Men på barnhemmet flagnade den röda husfärgen, taket läckte på flera ställen, och allt vatten skulle fortfarande bäras in liksom veden till kakelugnarna och den stora vedspisen i köket. Det var en tid av ständig oro och ängslan inför framtiden. Men som vanligt vände sig tant Anna till Gud, litade på hans löftesord och 1958 bildades Barnhemsföreningen Sparvboet rf.
Till föreningens första ordförande valdes postiljonen Sven Juth som själv vuxit upp på barnhemmet. Övriga styrelsemedlemmar var Keckan Bergström. Alef Björk, Gunnar Björklund, Erik Gustavsson och Rainer Lindh.
Två år senare flyttade Sven Juth med sin hustru Gertrud och två barn till Borgå där han blev pastor i Vålax pingstförsamling. Till ny ordförande valdes affärsmannen Salomon Lillqvist från Jakobstad och samtidigt utökades styrelsen med Rafael Hjort, Arne Herberts, Rafael Strandén och Karl Smeds.
Vid ett styrelsemöte under hösten 1960 togs beslutet att snarast möjligt bygga ett nytt och ändamålsenligt hus på barnhemstomten. Byggmästaren Runar Frände åtog sig planeringen och övervakningen av bygget, och till arbetsledare valdes Boris Renvall.
Styrelsen anhöll om och beviljades ett statsbidrag på 40 000 mark. Nykarleby sparbank gav ett lån på 70 000 mark. Nykarleby stad och landskommun bidrog med en del, liksom KAN-bröderna i Jakobstad. En insamling bland firmor, föreningar och privatpersoner anordnades och resulterade i 30 000 mark. Och liksom tidigare kom årliga understöd från syföreningen Tabita Society i Amerika och fårfarmaren Back i Australien.
Under byggnadstiden fortsatte verksamheten i det gamla huset. Tant Anna, som då var 79 år, orkade ingenting annat än sitta på sitt rum och be Gud hålla ett öga på nybygget. Men den 56-åriga tant Adele, som redan en längre tid verkat som föreståndarinna, deltog i det dagliga arbetet ända tills krafterna sinade. Då överlät hon ansvaret åt Svea Forsblom som stannade till 1962 då hon gifte sig med Einar Häger.
Nybygget, i två våningar och med alla moderna bekvämligheter, var inflyttningsklart i början av 1963. Alla rum var inredda med nya möbler och ljusa, varma textilier. Tant Anna och tant Adele flyttade in i varsitt eget rum med kokvrå och fick på så sätt lite avskildhet utan att behöva skiljas från barnen som ofta kom in till dem.
I slutet av mars 1963 hölls den högtidliga invigningen av Sparvboet som barnhemmet från och med nu skulle kallas. I festligheterna deltog representanter från Socialministeriet, Barnskyddsverket, kommunala myndigheter, olika religiösa samfund och många understödande privatpersoner.
Det hölls tal och sjöngs lovsånger, blommorna doftade och barnens ögon tindrade av glädje. Men allt förbleknade i strålglansen som omgav den vithåriga tant Anna när hon prisade och tackade Gud för all nåd och trofasthet under de gångna åren.
Det nya Sparvboet var genast från början ett modernt barnhem. Utbildad personal anställdes, arbetstider och löner reglerades. Statsbidrag erhölls årligen, kommunerna började betala vårdavgifter för sina på hemmet intagna barn, och från Penningautomatföreningen inflöt årliga bidrag.
I matsalen på nya Sparvboet hösten 1963. Anna, Adele och Gunnel.
Förstoring.
Den ordinarie tjänsten som föreståndarinna för Sparvboet utannonserades och bland de sökande valdes Gunnel Härus från Esbo. Hon började sin tjänstgöring den 15 juni 1963 och stannade kvar till år 2000 då hon avgick med pension. Till verksamhetsledare efter henne utsågs Sara Dahl som i skrivande stund innehar tjänsten.
Anna, Adele och Gunnel.
1986 undertecknades ett samarbetsavtal med Kårkulla samkommun och sedan dess är Sparvboet ett hem för personer med olika funktionsnedsättningar.
För sitt uppoffrande arbete vid barnhemmet tilldelades Anna Nordqvist och Adele Tillman följande förtjänsttecken och medaljer:
Anna Nordqvist
- 1949 Finlands Röda Kors förtjänstmedalj av brons
- 1962 Finlands Vita Ros
Adele Tillman
- 1965 Centralförbundet för Socialvård, Förtjänsttecknet i guld
- 1967 Finlands Vita Ros medalj av I klass med guldkors
Vid infarten till Sparvboet, på en gedigen grundsten från det Herkepaeuska huset, finns en minnesplatta med följande inskrift:
På denna plats begynte
ANNA NORDKVIST
Sparvboets verksamhet
1.2.1919
Likasom denna grundsten
bar upp det gamla hemmet
har tron på Gud utgjort
grunden i barnhemmets arbete
17.8.1963 |
